Hemkomsten

                        

                                                              Hemkomsten

                                            ”Allt man gör innan 78 års ålder är bara skisser”

Min bror är tre år yngre än mig. Vi har inte samma pappa. Jag föddes långt upp i Lappland, i en by som hette Vormträsk, på vägen mellan Umeå och Lycksele. Jag träffade aldrig min biologiska pappa, vet inte varför, men min mor var arton då hon blev gravid med mig och min pappa, som hette Aly, hade redan något barn, så jag misstänker att jag kom till som ett misstag någonstans. När jag föddes så kom jag dessutom ut en månad för tidigt, fick ligga i kuvös, vägde endast två kilo denna sommardag i juli 1949. Man kan säga att både skapandet och födandet av mig hade vissa problem. 

Min mor blev ensamstående artonårig mamma. Hennes egen far pratade inte med henne då hon var gravid, kanske var han missnöjd med att hon inte hade någon far till barnet, eller så var han förbannad för han tyckte hon skämde ut familjen. Spelar ingen roll, då jag var ett år tog min mamma mig i famn och reste till Skeppsholmen i Stockholm.

Min mammas storasyster, Maja, hade flyttat före henne, fått jobb på Skeppsholmen. Hon skulle driva ett kafé uppe vid Skeppsholmskyrkan. Det var för flottans beväringar. Skeppsholmen var  militärt på den tiden,1950, och min mamma kom att snabbt åka till Skeppsholmen och snart bodde hela familjen på Skeppsholmen. Min morfar, som var försäljare av spisar, mormor Ireny och mammas tvillingbrorsor, Kurt o Allan, vi kom alla till Skeppsholmen. Vi inrättade oss i det vackra huset  som hade en egen flaggstång utanför. Vi bodde mellan kyrkan och fängelset och på dagarna servade familjen flottans unga pojkar.

Sedan efter några år på Skeppsholmen så träffade ju mamma Bertil, min fina styvpappa. Bertil jobbade ju på lagret i den snygga skoaffären SkoRing mitt i Sundsvall. Han hade haft en tuff uppväxt, hans pappa, min farfar var en ganska vrång typ, bara det att Bertil fick sitta på första bänk i skolan eftersom han såg dåligt och inte fick några glasögon säger ju en del.

1952 bodde vi i Sundsvall, Bergsgatan 49, en liten etta med kallvatten, men toalett inomhus. De var en ljus tid, jag minns speciellt då vi skulle bada, så satta mamma oss i handfatet i köket, värmde vatten och satte en ring på huvudet, tvålade in schampo i håret och hällde långsamt det varma vattnet över huvudet och så skönt det spred sig sedan över kroppen.

Vi levde som alla mina polare runt omkring, alla med samma standard, en del ännu sämre, utedass och på vintern fick dom stänga vissa rum för att kunna hålla värmen uppe inomhus.

Vi växte upp på Bergsgatan 49 tills jag blev tio, elva år, typ 1959, då vi flyttade till en ny trea längre ner på Bergsgatan 32, och det kom att bli en tid som inte blev så lycklig som min första tid.

Jag fick en lillebror, Per, 1952, i juli, Han föddes en vecka före mig i juli.

Om förlossningen med mig varit jobbig, så blev det lika jobbigt med brorsan. Han vägde fem kilo och min mamma brukade säga att brorsan och jag var hennes stora chocker.

Vi bodde i en liten etta på 35 kvm, brorsan och jag sov i köket, mamma och pappa hade en utdragssoffa, som de öppnade på kvällarna. De flesta som bodde runt oss hade samma standard, kallvatten, kanske utedass och inget badrum i lägenheten. Det var ändå en fin tid. Att jag inte hade någon kontakt med min biologiska pappa tänkte jag aldrig på. Min reservpappa Bertil var en schysst karl, väldigt snäll, men jag fick ändå aldrig någon djupare kontakt med honom. Det är märkligt att skriva det, men så var det. Livet gick på, brorsan och jag levde mycket ihop, spelade spel, var nästan alltid utomhus och livet gick den väg det gick.

Jag har tänkt mycket på min mamma, framför allt sedan hon dog, strax efter hon fyllt femtio.Hur det kändes att lämna Lycksele, inte ha någon far till mig, måste ha varit väldigt utsatt och hur skulle hon försörja sig. Min morfar som var korkad innan jag kom till världen tog sig samman och hela familjen kom att bli ett starkt stöd för mamma. Jag var ju liten då jag kom ut, men jag var livskraftig och jag var första barnbarnet i familjen Gahnström, som vi hette, innan mamma gifte sig till Berg, en lite speciell situation.

Det var brorsan och jag. Vi var snälla men hade klippkort på sjukhuset. Alltid var det något som skulle sys ihop. Mest på lillbrorsan så klart.

Han gjorde ju som storebror sa och det var inte alltid det smartaste. Vi överlevde dock, även om det ibland var lite små marginaler. Min favoritsysselsättning var att klättra upp i högsta granen och glida ner i full fart på granens utsida. En annan var att klättra i berg på nätterna.

Jag växte upp med indianböcker där indianerna skalperade de vita kopojkarna. Så givetvis hade jag den värsta kniven med blodskåra. Undrar om föräldrar idag hade gett en sådan  kniv till sina barn? Och idag heter inte indianer indianer utan de är ursprungsbefolkningen.

När jag blev femton körde jag bil olovligt på nätterna. men det var ju senare i livet. Innan dess byggde jag segelbåtar som sjönk. Brorsan satt bredvid då vi sjönk. Inga problem, morsan stod ju på stranden och såg då vi sjönk. Flytväst? Vad var det?

    Mamma var hemma en del, såg om oss, men precis som med alla andra barn i min omgivning, så fanns det inga dagis, eller fritis, utan allt var upp till oss själva. Idrotten var ju det givna, och jag sysslade med alla idrotter, hockey, fotboll, cykel, skidor, handboll, tennis, simning. Jag var bra i en del, dålig i andra. Simning, frös hela tiden och tennis, det var en överklassport, för dyr för min familj. En sommar då vi fyllde år, det var en vecka mellan brorsans födelsedag och min, fick vi varsin racket men bara en boll, så jag gick och samlade tidningar, glas och koppar, gick till skroten och sålde det och fick pengar till en låda med sex bollar.

När jag växte upp arbetade jag alla lov, från 15 års ålder, jobbade jag i hamnen eller på den stora fabriken Ortviken som gjorde pappersmassa. För dom pengarna köpte jag bland annat min första racercykel. Det var aldrig något snack om att mina föräldrar skulle ge mig grejer, det gjorde dom ju ändå, men om jag ville ha något, typ en cykel, eller en gitarr, så fick jag jobba ihop det själv.

Barndom

Med tiden kom mitt liv att utkristallisera sig vid femton års ålder. Mamma mådde allt sämre, jag började förstå att hon var på ett lutande plan vid den åldern. Hon stannade ofta hemma från jobbet, åt lugnande tabletter och var ofta liggande för hon mådde så illa. Hon gick omkring och drack sin Ramlösa, rapade och sov mycket. För mig hade livet allt mer kommit att handla om musik, böcker och cykling och skidåkning. Jag hade gett upp de andra sporterna. 

Hockeyn var väl den stora grejen och då jag blev  reservmålvakt i TV-pucklaget, så la jag av. Tränaren sa att jag blivit skotträdd efter att ha fått ett slagskott i ansiktet och fick åka till sjukan och sy. 

Han hade säkert rätt, jag gick över till att cykla. Jag och min vän Bengt Wikblom, som fortfarande tränar cykel, låg ute på eviga träningsrundor efter skolan. På vintern åkte jag skidor, men musiken och litteraturen hade kommit in i mitt liv. Jag läste ohyggligt mycket och jag läste snabbt. 

Om jag tänker tillbaka så var jag en På och Av- människa. Jag var intensivt igång och jag var intensivt av, dvs jag låg under ett täcke hela dagen och lyssnade på musik i lurar, eller läste böcker.

Jag hade en granne, Krister, vars far sålde skolartiklar. Pappan var en slags resande, hade en stor Merca och den där bilen började intressera oss allt mer. Min vän Krister var ett år äldre än mig, jag var 16 och han 17, och vi började tjuvköra hans fars Merca i hemlighet. Vi hade en dröm om att bli rallyförare och på nätterna då hans farsa sov rullade vi ut Mercan och körde den. Det blev mer och mer. Efter ett tag fick vi en känsla av att hans farsa började misstänka något, och då räckte det inte med att tanka utan vi började också skruva tillbaka mätarställningen. Mina föräldrar hade inte en aning om vad vi gjorde, och inte hans heller. Vi körde hela nätterna och parkerade bilen i garaget någon timme innan Kristers pappa skulle ta den. 

Efter ett tag köpte vi i hemlighet en egen bil, en folka som vi körde omkring med. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, ingen hade ju körkort. En natt körde vi in i en trädgård, prickade ett äppelträd men fick ut bilen innan polisen kom och därmed var Folkan körd ett tag och vi återgick till Mercan.

Vi satte hastighetsrekord ner till Hudiksvall och dans på en populär dansbana. En natt körde vi hem några unga kvinnor till Härnösand, jag blev kvar med en. Hela situationen minns jag så tydligt. Hon frågade mig: älskar du mig? 

Det kunde jag inte svara på. Då frågade hon mig igen: du tycker väl om mig?

På det svarade jag ja och vi låg med varandra och jag blev av med min oskuld.

Det var ett vackert ögonblick och på morgonen körde vi tillbaka med Mercan till Sundsvall

Hon som låg med mig kom att fastna för resten i mitt liv som en av dessa människor som jag alltid undrat över. Några år senare då jag gjorde lumpen som Kustjägare så var vi på manöver i Härnösand och en helg gick jag på dansen i Härnösand, såg en vacker kvinna och bjöd upp henne. Hon verkade så bekant och vi dansade och skojade med varandra tills hon sa: känner du inte igen mig? 

Då klickade det till, det var hon. Vi sov med varandra den natten, sedan måste jag åka med det militära till Stockholm.

Jag såg henne aldrig mer, jag har tänkt på henne hela livet och varje gång, jag passerat Härnösand i något ärende norrut har jag tagit en fika i centrum i förhoppning att hon ska se mig och stanna och vi får prata med varandra.

Mina föräldrar jobbade sex dagar i veckan och någon dag i veckan städade de på nätterna. Jag spelade hockey, åkte skidor och spelade fotboll i olika lag. Mina föräldrar såg aldrig en match, aldrig. Inte en träning, att någon förälder skulle springa på ens träning fanns ju överhuvudtaget med i bilden. Men, den stora saknaden, den som man kommer på i sjuttiofem års ålder, är att man aldrig fick visa dom att man blev något, att man lärde sig något.

Det sista minnet jag har av min styvfar är att han gråter då jag tar studenten. För en man från arbetarklassen var det något oerhört. Det betydde att jag skulle bli något, som man sa: Något fint. Jag kunde bli något fint, något akademiskt. Jag blev akademiker men det intresserade mig inte.

Jag kom att ha en massa utställningar, jag fick två fina barn, men mina föräldrar fick inte se något. De fick inte se mina bilder, de fick inte krama mina barn. Situationen är inte unik, jag vet flera av oss som är födda på fyrtiotalet som tappade sina föräldrar tidigt. Ofta rökte dom ihjäl sig, och många kvinnor hamnade på psyket. Mamma och en del av hennes vänninor besökte ofta psyket. 

Deras liv var inte enkelt. Ingen hade ett enkelt liv.

Saknaden, att man inte fick visa vad man gjort. 

Vad blev räddningen? Barnen, att ens barn fick vara med om ens resa och att man hade turen att få leva så pass länge att man fick se deras resa.  Det vi kallar: Cirkeln är sluten. 

Första jobben var ju ganska galna. Jag började jobba på alla lov då jag var femton. Innan, om jag ville få ihop lite pengar, samlade jag skrot, koppar, osv som jag gick till Skrotnisse med och man fick några kronor.

Stuvare i hamnen, flotta timmer på älven eller jobba på pappersbruket. Det var dom jobb jag tog.

Jag jobbade mest på pappersbruket, Ortviken, en monsterfabrik som spred sin skitlukt över stan då vinden blåste åt fel håll. Jag gick i skolan och jobbade på loven. Inte alla kompisarna gjorde det, men jag gjorde nästan alltid det. Det blev en del pengar, men också en massa förtvivlan. 

Värst var det då någon polare körde en ut till fabriken en lördag kväll, de andra polarna satt i baksätet och drack öl och man visste hur kåta brudarna var, för det här med P-piller hade precis slagit igenom och det var en revolution. Från att inte få knulla, skulle man plötsligt få det hela tiden. 

Det var vansinnigt och sådana nätter skulle jag ut och jobba.  Det var som man ville grina, men mina föräldrar hade inga pengar, ville jag köpa mig en racercykel så fick jag jobba. 

När man kom till fabriken, kände surdoften från pappersmassan och visste att nu blev man ledig först klockan sex morgon därpå, då  var man inte på bästa humöret. Ibland gick jag och gömde mig, fabriken var otroligt stor och förmännen satte oss i arbete. Vi jobbade alltid på beting och ibland då man blev klar drog man och gömde sig bland pappersbalarna och sov en timme. En natt stod jag och slet som en galning i ett hål där barken hade täppt till och vattnet steg knähögt. Det var nog den natten jag bestämde mig för att aldrig ha ett arbete mer, aldrig vara en löneslav.

Andra nätter, speciellt på sommaren, med de ljusa nätterna, kunde fabriken vara lite magisk, jag satt och såg den ljusa himlen och drog timmerstockar med en båtshake och kände mig stark.

Men, lördagarna var dansen, damerna och lite kröka. Svårare än så var det inte. Det var många sjuksköterskor som bodde på sjuksköterskehemmet. Byggnaden hade ett vilt rykte. En natt på vintern följde jag med en ung kvinna som var vacker och fin. Jag var jättekär, trots jag bara känt henne i två timmar. Vi hamnade i sängen i hennes lilla rum. På den tiden var alla kärleksstunder magiska och vi älskade med varandra.

Plötsligt knackar det på dörren.

” Sonja, är du vaken?”.

Sonja, min älskarinna, i full panik, viskar i mitt öra. ” Det är min pojkvän. Han skulle vara borta, du måste gömma dig någonstans”.

Vad då gömma sig någonstans? Under sängen och när skulle jag sticka därifrån? Det fanns bara en väg ut, genom fönstret, andra våningen. Fick på kläderna i rekordfart och hoppade ner i en djup snödriva. Hade lika gärna kunnat slå ihjäl mig, men Sonja fick träffa sin pojkvän och några dagar senare träffade jag henne på ett fik. Hon såg väldigt ledsen ut.

” Du vet Anna, min kompis” och jag mindes hennes vackra, mörkhåriga kompis, som bodde i rummet bredvid henne. ” Anna, tog livet av sig den natten du hoppade genom fönstret”.

 Vi satt tysta ett tag. Varför, visste hon inte och hur det gick med pojkvännen visste hon inte heller. Sedan gick vi hem och hade sex en sista gång.

Det gick ju givetvis åt helvete med bilen och våra nattliga bilräder efter ett tag. En natt var Krister ute och körde, for av vägen och klippte en lyktstolpe och bilen blev skadad. Polisen kom, han fick vänta på sitt körkort ett år. Jag tog mitt en vecka efter jag fyllt 18, körde min egen bil till uppkörningen, tog lappen och sedan, en natt, en månad senare, klev en människa ut framför mig på vägen, jag klippte honom och han dog. Det blev rättegång, jag gick fri för polisen hade legat efter mig och sett hur den gamle mannen bara klivit rakt ut i vägen och jag hann inte reagera.

Det var en tuff tid, men det skulle bli värre.

Min pappa hade börjat bli dålig, ingen visste vad det var och han åkte in på kollades. Hade magsår, butiken gick inte så bra som han och mamma hade köpt och startat. De jobbade på nätterna med städning och brorsan och jag var ensamma hemma ganska ofta. Vi var vana vid det, när vi var små städade de också på nätterna på posten och brorsan och jag låg tillsammans och snackade på nätterna innan vi somnade.

Bertil blev inte bättre en ny koll, magsår och cancer, obotlig sådan. Idag då jag tänker på det, just uttrycket obotlig, är ganska tufft. Mamma på psyket och pappa skulle dö inom en kort tid. 

Något år innan Bertil fick sin dödsdom så hade han och mamma gjort sin första och enda utlandssemester. De reste till Kanarieöarna, men det gick inte bra. Mamma mådde dåligt hela tiden och det fortsatte då hon kom hem. Till slut åkte hon och pappa upp till Sidsjöns mentalsjukhus. Det var en anläggning som man var lite rädd för. Jag brukade träna på vägarna runt sjukhuset och just Stormen, avdelningen där dårarna satt, som man sa på den tiden, var otäck. Ibland kunde jag höra skriken därifrån. 

Mamma skulle få elchocker, det kändes ju hemskt och då vi besökte henne efter elchocksbehandlingen var hon som avstängd, som om de satt en ostkupa över henne. Det är ett av de där ögonblicken som jag aldrig glömmer, det där att hon var som oåtkomlig. Jag vet inte om jag tappade min mamma där, men på något vis försvann hon i mitt liv, blev mer en sorg än en glädje. Innan hade mamma alltid varit, precis som sin syster Maja, ett riktigt rivjärn, sprudlande och rolig, varm, fantastisk på mat och alltid full i fan. Nu blev hon ett slags sorgligt problem som långsamt tynade bort.

Nu när jag skriver det här så inser jag ju att det var så det var, men då jag var med om det så kände jag mest irritation över läget och bet ihop och fortsatte leva mitt eget liv.

Studenten 1969

Jag tog studenten, det var en stor grej för min pappa Bertil. Det hade alltid varit hans dröm i livet, att få studera och nu stod han med dödlig lungcancer i kroppen och såg mig springa ut med den vita mössan. Just mössan var ett problem för mig. Många av oss ville inte ha en studentmössa för vi tyckte det var löjligt borgerligt, men jag kunde inte förmå mig att springa ut till mina väntande föräldrar utan den borgerliga vita mössan. Jag visste att det var pappas dröm och dessutom med cancern i kroppen. Det skulle vara att svika honom, så det blev mössa på.

Efter jag gått ut väntade jag på att göra lumpen, men jag hade nästan 8 månader fram tills dess så jag stack direkt till Paris efter skolan slutat.

Paris-London

Jag hade en ganska hopplös tid i Paris. Jag liftade ner på våren 1969. Nitton år. Till hösten skulle jag in och göra lumpen som kustjägare. Tiden fram till dess tänkte jag göra Paris. Innan jag stack köpte jag en snygg, fullständigt värdelös resväska med vassa, hårda kanter. När jag bar den fick jag snabbt sår på smalbenen då den dängde och skavde mot skenbenet. Liften till Paris var tuff, sov i diket i Tyskland, fick lift med en zigenare som försökte kyssa mig. När jag kom till Paris klev jag av en mil från stan, i en förort, i tron att jag var framme.  

Dagen efter kom jag till Quartier Latin, hittade ett hotell och där blev jag några månader. Jag hatar Paris och det har att göra med den här tiden. Flera gånger blev jag inte serverad eftersom dom trodde jag var tysk, så efter ett tag sa jag direkt att jag var svensk. Ibland var jag så ensam att jag inte stod ut. En natt gick jag ut på en tätbefolkad gata och skrek:

- Finns det någon svensk här?

- Ja, här, skrek en annan svensk tillbaka. Vi hade trevlig kväll tillsammans. 

Det var först då jag lämnade Paris det blev bra. När jag satt i baren på färjan mellan Calais och Dover och blev kallad ”Sir” av personalen kände jag att jag kommit till ett land med vettiga människor. På båten till Dover träffade jag en vacker italienska i baren. Hon skulle till London. Vi gjorde sällskap. Hon hette Lola. Vi körde mot London i hennes snabba, gröna Alfa Romeo. 

Det finns ögonblick då man blir kär på tio sekunder. Det här var ett sådant. Hon pratade sex språk, hade gott om pengar, vacker, och kunde köra bil. Jag har alltid tänt på kvinnor som kan köra bil. Vi tog in på ett lyxhotell i Kensington. Det var ett slott och jag hade inga pengar. Vi åt, älskade och på natten smekte jag hennes rygg tills hon somnade. Jag skämdes över min dåliga ekonomi och när hon somnat smög jag ut, lämnande hotellet bakom mig och köpte en biljett för mina sista pengar till Sverige. 

Till hösten åkte jag till Waxholm, började min militärtjänstgöring. Det ena minne jag hade av Lola var några diabilder. Till julen besökte jag mina föräldrar i Norrland. Min mor gav mig ett brev från utlandet. Det var från Lola. Hon ville träffa mig igen. Frågade om hon kunde få komma till Sverige och hälsa på?  Vi kunde resa tillsammans i hennes Alfa. Var vägarna bra? 

1970, tillbaka i Stockholm bodde ett tag hos min moster i Bandhagen innan jag åkte in i lumpen på Kustjägarskolan i Waxholm.

Jag som hade tränat hela livet tyckte om att vara kustjägare, blev chef för en grupp på sju personer. De tre första månaderna var en slags utsållning till vilka som skulle få den eftertraktade baskern. Vi var ofta ute på övningar, sov ute, och jagades ständigt av Fi, dvs ryssen. Det sas ju aldrig rakt ut men hen befann sig österut.

I januari hade vi den sista övningen, i en vecka jagades vi ständigt av Fi och bytte läger, marscherade och åkte skidor, sov i snön.

Jag hade inga problem med skidåkningen men vi hade en kille från Skåne som aldrig sett ett par skidor och han blev in till döden trött så en natt då vi slog läger så värmde jag mat åt honom, en slags seg grönsakssoppa, han fick en kopp med kokhet krämsoppa och drack den rakt upp och ner utan att känna efter. Han skrek rakt ut av smärtan från hettan och hans dagar som kustjägare var nu räknade.

Dagen efter åkte jag på en hallucination av trötthet, satt på en trädstam i skogen och såg plötsligt elefanter. 

Det var ändå en fin känsla att få baskern, men några månader senare hoppade jag och slog mig illa på stenarna i skärgården, något gick sönder i ryggen och ibland känns det som det ännu inte har läkt i ryggen, men jag blev skickad till en ö med andra skadade och där vi skulle sköta en slags väderprognoser. Det var tråkigt och en natt då Finlandsbåten passerade drog vi ut en jättelampa och lyste på Finlandsbåten som fick spel, anmälde oss och min tjänstgöring som kustjägare slutade med att jag hotades med en månads fängelse och sedan fick jag också reda på att jag och de andra som deltagit i buset mot Finlandsbåten räknades som en säkerhetsrisk för staten och det ledde till en bra sak. Jag blev aldrig kallad till något repmöte, vilket man får vara tacksam för, men jag är fortfarande med i Kustjägarklubben som har årliga möten i Waxholm.

Uppsala och mina studier.

Min kompis Håkan Lahger hade redan gått ett år eller kanske det bara var en termin då jag kom till Uppsala. Jag skulle studera ekonomi, för min pappa Bertil hade inspirerat mig och jag såg en bra framtid som ekonom, men samtidigt hade jag ju det här med att fotografera.

Vi flyttade in i en villa som ägdes av någon professor och hans fru och en av reglerna var: inga damer på rummet. Jag tror jag bröt mot den regeln ganska snabbt, för jag minns att jag flyttade till en egen lya och Håkan hade också en egen, i ett år. Första terminen var ju ekonomi och det började med statstik, vi kastade ett häftstift upp och ner och skulle kolla statistiken på vad som kom upp, spetsen eller huvudet på häftstiftet. Jag lyckades ta mig genom den kursen, nästa var nationalekonomi, väldigt trist ämne, men kurserna den första terminen gav mig en insikt i hur man gör budgetar och det har jag ständigt gjort hela livet. Jag tror att skriva brev och göra budgetar kommer från den här tiden. Nästa termin bytte jag ämne till sociologi och pedagogik. 

Bara det, men nu hade jag monterat upp en förstoringsapparat i mitt rum och kunde göra egna bilder. Det blev det viktigaste, och att ha kul, gå på party.

Både Håkan och jag jobbade på Norrlands nation som var ett mycket intressant ställe. De här sk Nationerna hade hög kulturell status, massor med fantastiska artister kom dit och med dom kom alla snygga kvinnor, så den andra terminen i Uppsala kan kallas Terminen där jag pluggade en del, men partade mycket mer. En verkligt skönt tid.

På sommarlovet var jag i Stockholm och jobbade extra på Stockholm 1, var i postsvängen, verkligen enkelt att få jobb. Man gick till kontoret som låg i ett hörn ut mot Vasagatan, fick svara på en del frågor och en av dom var: När kan du börja jobba? Direkt, var svaret och jag hade jobb på en gång, jobbade ett tag och en natt träffade jag Kerstin och hennes kompis på Grand hotell, det var ju inte mitt ställe precis, men Kerstin bodde i Lund och hon förklarade för mig att Lund var placet, så jag flyttade mina studier direkt till Lund. 

Jag hade hört att Lund var det rödaste universitetet, dvs det mest radikala, och jag ville dit.

Det tog några dagar men sedan hade jag hittat en lya på Råbygatan, andra våningen. Ett rum och kök, ingen toalett, den var nere på gården och hyran var hygglig. 49 kr i månaden.

Min far hade ju dött och min mor som nu började bli riktigt dålig frågade om jag villa ta över skoaffären som de slitit och kämpat för att köpa.

Jag sa nej, min mor blev väldigt besviken, men att stå i en skoaffär resten av livet var det sista jag ville göra. Vid det här laget hade alla mina erfarenheter av jobb varit negativa. Jag kunde förstå de hårda jobben bättre, typ flotta timmer, jobba på pappersbruket, eller stuva båtar i hamnen, men på sikt var det inte heller något jobb för mig. Jag skulle leva som fotograf och fri berättare.

Min bror fick ta över skoaffären och mamma sjönk långsamt in i ett mörker som ledde till hennes död några år senare.

Det var i Lund min fotografiska karriär började. Vi kan säga 1972, jag gick mitt sista år på universitetet, läste Drama, teater och film, men samtidigt bildade vi en fotogrupp som hette Grupp Fem. Ett otroligt obegåvat namn, insåg det då jag en dag körde omkring och mötte en dansbandsbuss som med stora bokstäver skrev Grupp Fem på bussen. 

Jag tyckte om att vara i Lund och hade blivit inspirerad av den franska fotogruppen Magnum, men även det svenska fotokollektivet Saftra och tillsammans med Thore Soneson, Lars Mongs, Lars Kjellberg och Margareta Sjöberg bildade vi vårt eget fotokollektiv 1975. Vi hittade en fin lokal och satte igång. Vi var verkligen olika, Lars Mongs som var den som var utbildad arkitekt, kunde fixa de första jobben åt oss. Han var bra på hus och vi gjorde en hel del husjobb, sedan fick vi kontakt med Vpks tidning och det började växa och utvecklas åt olika håll.

Jag var den som ständigt stack iväg och plåtade mina grejer, vissa av de andra ville diskutera politik  eller planlägga saker och ting, men det var ändå en rolig tid. 

Jag lämnade gruppen tidigt efter ett viss gräl, Lars Mongs drog till Göteborg, Kjellberg började intressera sig för den tekniska sidan av fotografi, Margareta Sjöberg bara la av och Thore Soneson började skriva för musiktidningar. 

Det blev ett intensivt år eller två, innan jag 1975, återvände till Stockholm. På den tiden reste jag mycket till Spanien, Franco hade ju dött och vi hade fått en ung kille som spelade tvärflöjt som assistent i labbet. Han kom med tiden att bli en grymt bra fotograf, Mats Bäcker.

En gång var jag i Baskien en månad och kom hem med alla rullarna film och Mats skulle vara hygglig och framkalla dom och missade att det stod fix på det han hällde i för att framkalla filmerna. Alla filmerna blev förstörda och Mats var helt förtvivlad, men jag reste tillbaka till Baskien och gjorde om jobbet på några dagar. Det löste sig alltid. En annan gång då vi hade fest på labbets bakgård så tyckte Mats att jag skulle ta ett ” grepp” på honom. Jag tränade ju karate intensivt på den tiden och till slut tog jag ett”grepp” på honom och han for i backen och oturligt nog bröt han käken och vi fick åka tillsammans upp på akuten och laga hans käka och han fick skarpa order om soppa resten av månaden. Det gick det med, och vi hade alltid kul och både han och Thore Soneson och sedemera Kjell Dike, som kom att ingå i gruppen, gjorde fina reser till Spanien Barcelona och Baskien. 

Det var onekligen en speciell tid med musikfestivalerna i Malmö och Lund, Hoola Bandola och alla band, vi hade det bra, men till slut kände jag att jag borde återvända till Stockholm och nya medlemmar kom att inlemmas i Grupp Fem och med tiden blev det ett av de största frilanskollektiv som funnits i Sverige.

 Musikens Makt..

Jag flyttade från min reportagebyrå i Lund, tillbaka till Sthlm, gruppsexseanserna i kollektivet tog knäcken på mig. Värst var det då vår guru hängde sig i trappan i vårt tvåvåningskollektiv. Jag kom tillbaka till Stockholm till en etta med kokvrå på Rutgerfuchsgatan 4, trägolv, ingen hiss, på tredje våningen. Med tiden kom jag att flytta högst upp i huset, 7:e:våningen och jag kunde krypa ut genom köksfönstret  till taket, framför allt  min katt Senseia, gillade det, men jag var inte lika sugen då en takarbetare en vinter föll från taket och slog ihjäl sig”.

Jag var mig lik, mager och topptränad. En tripp till Afghanistan och bortre Asien tog knäcken på mig. Jag åkte på någon ruskig sjukdom i Iran och höll och att knalla på en husbåt i norra Indien. Det tog ett år att reparera psyket och kroppen och karaten försvann då jag flyttade till Stockholm.Nu var det slut med  karaten, sjukdomen och Lundatiden var förbi. 

Jag hade börjat leva som rockfotograf och hade fått in fötterna på Musikens Makt, musiktidningen.

Första jobbet var i Kramfors. Jag körde  upp i min gamla grå Volvo PV 444. De hade en lös framskärm sedan min tid i Baskien. Bilen funkat som barrikad i striderna med den baskiska polisen. Några vände helt enkelt bilen på högkant och jag fixade aldrig till den där lösa skärmen, utan lagade den konstant med silvertejp.

Jag var nästan född bakom en ratt. Redan som liten satt jag och torrkörde bilar och då jag var sjutton hade jag en egen Saab som jag köpte för pengar som jag tjänat in på Ortvikens pappersbruk. 

Precis som med alla förare som kan köra bil så märker man inte hur fort det går förrän man kollar på hastighetsmätaren. Journalisten som var med mig i bilen gjorde det och sa det.

” Fan vad du kör, vi hinner nog”. 

” Då skulle du ha varit med på den tiden då Krister och jag lånade hans farsas Merca och körde på nätterna”. 

Kristers farsa var säljare och reste runt i Norrland och sålde skolmaterial. Och Krister och jag var galna på att köra farsans Merca. Krister var 17 och jag 16 år då vi började kliva upp mitt i natten för att rulla ut gubbens Merca ur garaget. 

Vi hade redan kopierat bilnycklarna till bilen så vi lät bilen rulla nedför en backe innan den startade. Sedan, var vi ute hela nätterna och körde. När vi körde hem bilen skruvade vi tillbaka trippmätaren med en drillborr och lagom till gubben skulle ut och köra var allt i sin ordning. Vi ställde till och med upp i en Backtävling på Södra berget i Sundsvall. Vi  kom trea efter en Merca 300 Sl med måsvingar och en Fiat Abarth. Det värsta var dock att vi var på framsidan av Sundsvalls tidning, där man ser hur vi  flyger över ett krön och min nuna syns genom bilfönstret.

Det var några nervösa dagar men gubben såg väl aldrig tidningen och snart var vi igång med Mercan igen, men till slut fick vi lägga ner för gubben såg allt mer misstänksam ut. Istället köpte vi en Folka som vi trimmade, vi hade fortfarande inte körkort och fortsatte att köra på nätterna. En natt då på vintern då vi körde rally så körde en bil ut framför oss och vi genade in över en trädgård, fastnade snyggt mot ett äppelträd. Krister skar av sig ett öra medan jag lyckades smita, lätt groggy innan polisen kom. Det var sista rundan med Krister och rallykarriären. Krister däremot kunde inte låta bli att låna Mercan av farsan och en dag åkte han av vägen och mejade ner några lyktstolpar och åkte dit igen, fick vänta ett bra tag på sitt körkort.

Nu var vi dock på väg till Kramfors och jobb på ett sk Musikforum. Jag var ju Stockholmsredaktör för Musikens Makt och journalisten var med för att skriva. Vi stannade hos min morsa i Sundsvall, hon var inte i bästa formen, snäll och rolig, men nerverna hade hon tappat för länge sedan. Jag  älskade min mamma, men det var  tungt att först aldrig få se min riktiga pappa, sedan se min styvfarsa dö innan jag var tjugo och nu, några år senare var mamma på väg att lämna in. Det blev ett kort stopp innan vi körde vidare till Kramfors.

Killen vi skulle intervjua jobbade på Kramfors pappersbruk, hette Nils, men var också inblandad i Kramfors Musikforum.

Han mötte oss då vi parkerade utanför hans hus.Trevlig kille.

” Välkomna, kom in, vi tar en middag och snackar, sedan måste jag jobba nattskift”

Det stod en japansk sportbil, kanske var det en Toyota, vet inte, men jag  reagerade starkt eftersom jag var biltokig.

” Vilken bil, är det splitter ny”

” Ja , jag fick den för en månad sedan”. 

Vi käkade middag, sedan sa Nils att han hade lite problem, frågade oss om vi inte kunde hämta hans barn i Härnösand, de skulle komma med tåget. Vi kunde låna sportbilen.

” Självklart” sa jag, och saken var klar. 

Vi körde honom till fabriken och sedan stack jag ensam iväg mot Härnösand med sportbilen. Det var en skön sommarnatt, strax före midsommar och journalisten var less på att åka bil, så jag fick köra själv.

Jag körde på nedåt Härnösand, inte en bil ute, jo en, en Saab långt därframme, körde ikapp den, men då tvärnitar den och jag klipper den bakifrån och båda bilarna åker av vägen. Det går bra med mig, men kvinnan som körde den andra fick dom hämta med ambulans. Hon hade ont i nacken.”

Båda bilarna blev ganska illa skadade men jag hade rejält tur som blev helt oskadd. Kvinnan verkade inte heller vara alltför farligt skadad, hon var i alla fall vid medvetande.

 Jag frågade kvinnan varför hon tvärnitade på en tom väg?

” Fick solen i ögonen, sa hon”

Ja, det var det.

På morgonen kom Nils hem från jobbet och frågade hur det gått och var jag parkerat bilen.

” Ja, jag krockade” och så berättade jag hela storyn. 

Det var tyst ett tag, sedan sa Nils de bevingade orden. ”Det löser sig, jag får en ny på försäkringen. Vi är ju ändå kamrater i kampen”.

Jag lånade ut min treväxlade Volvo och åkte tåg hem till Stockholm. Några veckor senare var jag  tillbaka i Kramfors och hämtade Volvon, men jag tror aldrig jag riktigt har hämtat mig ifrån nesan att ha kvaddat denna vackra sportbil.

I Stockholm gick livet på som vanligt. Jag ägde ju tre Leicakameror, och två objektiv, en 21 mm vidvinkel och ett 35 mm och min idol var den kände amerikanske rockfotografen Jim Marshall. Han som gjorde klassiska bilder med Dylan, Janis Joplin och resten av dåtidens stjärnor. Marshall hade en stil som gick ut på att bli en i gänget. När mina pengar tröt gick jag till pantbanken, lämnade en Leica, fick 1200 kr och sedan lyckades jag alltid på något underligt vis få ihop pengar ganska snabbt och lösa ut Leican från pantbanken, men jag lämnade in både en guldring och en klocka jag ärvt efter min far utan att hämta ut dom. Man kan säga vad man vill,  men jag hade verkligen inga materialistiska ambitioner.

Det var också en tid, detta utspelade sig i mitten av sjuttiotalet, då allt var möjligt. Jag hade en lya på Söder, även om den låg sju trappor upp utan hiss, så hade jag en läcker lägenhet under tre hundra kronor, en bil, och med tiden också ett labb. Dessutom åt jag lunch ute nästan varje dag på några krogar i mina trakter, mest på Lilla Paris på Renstiernas gata där också Slas brukade sitta. Till saken hör att jag ofta, mycket ofta, träffades på någon krog och drack öl på kvällarna. Det var ofattbart vilken livskvalitet vi hade utan att ha några pengar.

Vi satt ofta hemma hos mig.  Polarn Håkan hade träffat en kvinna som han tyckte mycket om. Hon jobbade och hade fast inkomst. De  flyttade ihop och jag gick ofta på besök, sov i soffan som var precis en decimeter för kort, men  jag gnällde inte för ofta över det. 

Vi spelade mycket musik, lyssnade och diskuterade. Det var Hendrix, Who, Dylan, Aretha Franklin och Tennander och Roffe Wikström. Jag plåtade alla band som spelade och det spelades överallt, från Gamla riksdagshuset till Gärdet, på Mariahissen, på olika klubbar, kanske främst på Bullerbyn, som låg på Kungsgatan vid Centralen. Man kom in i lokalen, kolsvart, scenen låg direkt då du kom in och jag hatade stället som fotograf. Jag nekade använda blixt och det var kolsvart, hopplöst att plåta. På bottenvåningen låg discot, där det alltid var sanslöst drag.

Jag var på Gärdesfestivalen och cyklade hem tillsammans med en brud, sa att jag hade lust att flytta och då sa hon att hon också ville flytta, så vi cykla hem till henne. Hon hade en lya på Rosenlundsgatan och så cyklade vi hem till mig på Rutgerfuchs och dagen därpå bytte vi lyor. 

Ja, vad skulle man säga? Flytten gick snabbt, och nu bodde jag på Rosenlundsgatan och närmaste  polarn var på Folkungagatan. 

Vi inrättade snabbt nya rutiner. Mosebacke var en, Mariahissen en annan. Samla Mammas Manna var en band som ofta spelade på Hissen, och vilket band, sällan hört ett sådant drag. Nynningen var ett annat band med Totta Näslunds hesa röst. Det var musik överallt och vi levde i en tid då man inte behövde pengar. Det som gällde var en slags gemenskap och idealism. Musikforum, som fanns över hela Sverige, bjöd in band, ofta fick banden sova hemma hos folk på madrasser och jag hade bytt bil till en större Volvo där jag sov i bakluckan på olika turnéer. En gång reste jag med Eldkvarn, som precis bytt namn från Piska mig hårt, på Norrlandsturné. Det var  en jobbig resa, de hade en buss utan värme och jag var in på akuten i tre olika städer för att kolla om jag inte hade fått hjärtattack. 

En dag i tunnelbanan hörde jag en fantastisk röst, var tvungen att stanna och lyssna. Bernt Staf, trubaduren. Vilken röst och vilken särpräglad människa. Det fanns så mycket musik, så mycket bra, även om polarna och jag gillade det med mer drag, det rockiga, favoritbanden var nog Roffe Wikströms bluesband, Peps, och Nynningen,

Vi levde verkligen enkelt. Allt gick ut på att ha kul, umgås och faktiskt, inte jobba så mycket. Jag hade två extraknäck jag tog till då det blev för hopplöst med pengarna.Det ena var att jag gick och jobbade nattpass på posten. Jag hade jobbat där ett tag i slutet på sextiotalet, sorterar paketpost. Då kastade man paketen i olika säckar, ibland flera meter och den där kunskapen tog jag med mig till Gröna Lund där jag prickade ner alla burkar som stod på varandra. Jag vann alltid något, nån nalle eller något annat jag kunde ge till någon kvinna på Gröna lund. 

Det andra kneget var att sitta vak på Södersjukhuset. Jag hade ju arbetat extra på både Vipeholms sjukhus och St Lars sjukhus, suttit och vakat och från Vipeholm fick jag  sparken då jag  försökte göra ett hemligt reportage, smugglade med mig kameran in på avdelningarna. 

Vipeholm var verkligen en mänsklig katastrof. Barn som satt på avdelningar, som djur, aldrig ett mänskligt besök. En fruktansvärd tid för de arma människor som hamnade i mentalvården. Jag satt några gånger på Södersjukhuset, men det som knäckte mig var en patient som låg inne för gulsot. Han blev bara gulare och gulare och svällde dessutom upp och till slut så tänkte jag att han spricker snart, så jag tog och sa upp mig.

Jag tror aldrig jag hade något vettigt förhållande under den här tiden. Det går inte att fatta idag, men kvinnorna på sjuttiotalet hade ett helt annat sätt att se på sig själva. Det fanns inga mobiler, inget internet, inget Facebook, Insta, Tik Tok osv,,, kvinnor, framför allt unga kvinnor, var väldigt avslappnade i jämförelse med idag. 

Jag plåtade massor av kvinnor, och visst ville de se på bilderna, men nästan alltid tyckte de om  vad de såg. Idag, 2024, har det blivit omöjligt att plåta en kvinna. Deras krav på hur dom ser ut är omöjliga att uppnå..

Vi levde i en drömtid.  Favoritställena var Gropen, Vikingen och Stopet, de låg alla fem minuter ifrån varandra. Lilla Maria på Mariatoget fick räknas in där också. Musikrörelsen och  de andra rörelserna, typ Filmcentrum, Fotograficentrum, Teatercentrum började komma i en svacka. 

Varför vet jag inte? Kanske började vi ledsna på idealismen, kanske var det något annat, men banden ville inte längre ligga på madrasser på golvet då de skulle spela och jag ville ha betalt för mina bilder. Det där avspeglades i allt, kanske beroende på att plötsligt var det inte lika enkelt att skaffa en lya längre. 

I början av sjuttiotalet kunde man fixa en lya på någon dag på Söder. Ingen ville bo där, ansågs skumt och länge fanns det bara ett ställe Tevere, en pizzeria på Nytorget och sedan Lilla Paris i samma kvarter. Nu började det poppa upp andra ställen och det kom också en ny publik, staden började helt enkelt att gentrifieras. Allt blev dyrare och allt blev långsamt snobbigare.

Jag fick ett reklamjobb. Blev kallad till ett reklamkontor och visade mina bilder.

Det var ju helt sjukt. Killen som kollade på mina bilder frågade vad jag ville ha för dom. 

” Hur många vill du köpa ”,frågade jag. 

Killen tog fram tio, tolv bilder och jag sa ett pris. Det var ju nästan en årslön. Jag skämtade ju, men killen var gravallvarlig och gick för att hämta pengar”

Då han kom tillbaka betalade han mig rakt av och sedan skulle jag plåta en tjej med några stövlar. Han gav mig en adress till en affär där kläderna fanns och där jag skulle träffa modellen.

Jag gick dit, träffa tjejen som var jättefin, testade lite kläder och drog till Gärdet, garvade omkring med henne en halv dag innan vi var nöjda. Bilderna blev tydligen okej, byrån hörde av sig igen och ville jag skulle plåta barnvagnar och dörrar, men där sa jag stopp. 

Under hela perioden med musikrörelsen så var vi som ett gäng som höll ihop. Vi var vänster och vi gillade inte kapitalister, Men vi var inte dogmatiker. Jag kan bara gå till min och polarnas musiksmak. Vi älskade Hendrix, Dylan, Stones, Janis Joplin, Cat Stevens, våra influenser kom mest från det stora landet i Väst, men på något vis såg vi med öppna ögon på det mesta. Samma var det med litteraturen, Hemingway, Henry Miller, Anais Nin, Orwell, Hesse, Sartre. Birgitta Stenberg, Ivar Lo, Slas, Lundell,  framför allt Lundells Jack var en oerhörd inspiration, över fyra hundra sidor bok. Jag satt  på en krog och läste den en hel vecka i sträck, sällan skrattat så mycket.Lundells genombrott med både Jack och Vargmåne var något ganska oerhört. Sällan man upplever att en konstnär slår med två geniala verk i olika genrer, på samma gång. Vi läste allt och snackade om allt och all litteratur var på något vis som ett universitet.

Det fanns trots allt som erbjöds oss mycket sorg och ledsnad i den tiden. Alla människor lever ju i den tid de lever, de kan se bakåt, men inte framåt. Vi såg inte så mycket bakåt. Både jag, och min äldste polare Håkan Lahger, kom ju från arbetarklassbakgrund och nu var vi en slags egenarbetare. Vi hade lämnat vår bakgrund tillsammans och rest och bott och arbetat ihop. Vi var som en skruv och mutter. Håkan var den som höll ihop bygget med sitt ansvarstänkande och sin organisation. Han höll mig om ryggen, var den där hamnen man behöver om man är så vild som jag var, snarare kanske desperat.  Vi hade avsagt oss den trygghet som kollektivet vi kom från erbjöds  oss. Vi såg snarare den tryggheten som en begränsning. Vi levde helt i den trygghet som den nya tiden gav oss, tiden som byggde så mycket på gemenskap, idealism och framtidstro. Vi byggde våra liv, vi hade våra drömmar och vi kände till vår historia, våra föräldrars historia och var det något vi verkligen inte ville ha så var det deras inskränkta liv. 

Det är hemskt att säga, att även om vi var tacksamma för den väg vara föräldrar brutit, så ville vi inte heller veta av den. Vi ville göra något mycket bättre. Det skulle gå i några år, kanske tio är till, sedan kom kommersialismen att börja knäcka oss. Helt enkelt genom att göra oss allt mer beroende av att konsumera och att det vi konsumerade kom att kosta allt mer. Vi blev inlåsta i en fälla från två håll.

Sex Pistols, 1977

Vi träffades på Kåren, studenternas danshak, som Håkan kallade kallade det. En massa raggare i sina bilar trålade runt omkring på gatorna.

” Jävla punkare, bögar, åk hem”, skrek en raggare åt mig då jag passerade hans bil.

Inne på Kåren var det fullsmockat med folk, många unga med nålar i ansiktet, och värsta utstyrseln.

” Men, vad fan, va dom spökar ut sig” 

Jag var mig lik,  jag har  inte så mycket för folk som går i ledband. Jag kände samma sak för punken, plåtade det ett tag innan jag inte pallade mer skrällmusik. Vissa band var onekligen väldigt bra, men lika många var hopplösa, men det var ju punkens idé. Alla skulle spela och ha kul. Jag var lite mer elitistisk, ville höra och se det bästa.

Sex Pistols kom upp på scenen och värsta jublet utbröt. Det var bra drag, men också lite enformigt men energin var fenomenal. Efter giget rusade vi in bakom scenen och började snacka med bandet. Plötsligt ser jag Johnny Rotten, tillsammans kryper ner under ett bord. Där tar jag  den klassiska bilden på Rotten som seglat runt jordklotet otaliga varv när jag skriver detta.

Det blev en ganska kort sittning. Pistols stack ut bakvägen, alldeles för mycket aggressiva raggare utanför och vi stack åt ett annat håll.

På samma sätt gick det till då vi intervjuade Tom Waits. Vi träffades på ett hotell på nära Stureplan, i en tom matsal. Mr Waits såg verkligen inte ut att vara i form men efter ett tag hade vi etablerat den där sköna kompiskänslan. Jag  tog ett hyfsat porträtt. Jag var ganska bekymrad över hur han skulle kunna spela på kvällen, men den spelningen går till historien som en av de bästa jag sett. 

Och så där höll det på, Jack Bruce från Cream på Sheraton Hotell, Nils Lofgren från Bruce Springsteens band,,,den ena artisten efter den andra och det  skapades alltid den här lite magiska, enkla stämningen då Håkan och jag jobbade ihop. Jag höll det enkelt. Jag hade Jim Marshalls idé om bilder i huvudet, enkelt, nära, ska kännas som en kompis. 

Som vi vet kom det här att ändras, numera verkar artistplåtning otroligt ansträngande, massor med folk, ljus, regi, typ Annie Leibovitz, ansträngt. Det hade börjat redan då i mitten av sjuttiotalet med folk som skulle styra och ställa men vi hade lyckan och förmågan att nästla oss in som kompisar.

Håkan skrev och arbetade som skivförsäljare och det gick ihop någorlunda. Jag  stack åt ett annat håll, tyckte musikindustrin började bli för kommersiell och om sanningen skulle fram så började jag tänka på andra alternativ, bli en photoreporter, en som jobbade över hela jordklotet.

Jag drog åt mitt håll. 

Någonstans under slutet av Musikrörelsetiden  så kände jag att drog åt ett håll som var som ett liv utan början och slut. Alla mina projekt handlade sällan om att slutföra dom, det handlade mer om att jag befann mig i ett tillstånd som blev mitt liv och de vänner jag hade, som skrev, typ Håkan Lahger, Thore Soneson och andra, de blev allt mer professionella och jag blev allt mer en slags poet, eller drömmare, eller en som befann mig i och mellan världar och där mitt eget uttryck kom att bli det viktiga. Och det var där jag också kom att bestämma mig för att om jag ville vara den jag ville vara, så fick jag börja skriva själv. 

Jag började resa tillbaka till Spanien. Jag hade ju varit med om då Franco dog och hur landet reste sig ur fascismen. Jag  ville tillbaka, till maten, klimatet och politiken. Vi tappade bort varandra. Jag tappade bort Håkan och de andra kamraterna, inte för evigt, de fanns alltid i mitt hjärta, men jag hade liksom något annat, något otydligt som drog i mig. Det var politiken, det var Hemingway, det var kvinnorna, det var kanske desperationen?

Mullvaden 1977.

Spanien hade länge varit mitt andra hemland och en dag då jag reste hem från Spanien, satt på flygbussen och läste Aftonbladet, såg jag en kort text om att hus hade ockuperats på söder i Stockholm.

Det var början på den ettåriga ockupationen av Kv Mullvaden på Krukmakargatan 4 till 12 på Södermalm. Jag åkte till mitt kollektiv på Skeppargatan 20 och sedan cyklade jag över till Söder och de ockuperade husen. Jag kände en del av de som ockuperat från förr, bland annat Jordcirkusgänget som jag fotograferat tidigare då de varit inblandade i andra aktioner i Stockholm. Det blev ett kärt återseende och jag bestämde mig för att börja arbeta med ockupationen.

Dagen efter gick jag på ett möte. En norsk kvinna med runda glasögon knockade mig med sin utstrålning och sin förmåga att uttrycka sig. Jag frågade henne om inte hon och hennes kompisar ville hänga med och ta en öl på Lilla Paris till kvällen. 

Märkligt nog ville dom det. 

Hon hette Vivi och hade en skön kompis som hette Nina, det var några andra med också, och så min kompis ”Lagge”. Kvällen gick och jag försökte stöta på Vivi, gick så där, men då vi gick hem till Mullvaden, in genom porten och stannade i trapphuset så sa Nina Godnatt och log lite skälmskt. Vivi kollade på mig och sa: ” Det är väl bäst att du följer med mig”? 

Hon bodde högst upp i en av portarna och det låg madrasser på golvet och en affisch av Munch på väggen.

Från den dagen var vi ett par och jag flyttade in i Mullvaden, bodde med Vivi och deltog i ockupationen. Mullvaden låg granne med mitt  fotolabb Graffiti.  Jag hade också en egen lägenhet i nästa kvarter, på Rosenlundsgatan, som jag hyrde ut till en tjej från Luleå, plus att jag då bodde i vårt kollektiv på Östermalm. Nu blev det Mullvaden ett år framåt.

Mullvaden hade mest små lägenheter, ettor och tvåor, utom i en port, nr 12, som var den eleganta porten med vackra kakelugnar och fantastiska trägolv. Underbara lägenheter. Vi bodde i en etta utan lås på dörren, betalade ingen hyra och livet var ganska fantastiskt. Mullvaden skapade snabbt arbetsgrupper, dels för att fördela arbetet på gården, vakthållning, matlagning, städande osv. Jag var med i några olika, satt vakt vissa nätter, var med i pressgruppen. Vi hade otaliga stormöten i gårdshuset. 

Jag trivdes väldigt bra i Mullvaden, dels för att de här olika grupperna skapade en dynamik och en slags ordning. I normalfall så kommer en massa människor till företeelser som Mullvaden, Christiana, fritänkande människor, men alltför många kommer bara för att festa och droga. På Mullvaden lyckades vi hålla det stången även om vi hade vissa problem med några tunga narkomaner och en del folk som kom dit för att festa eller sälja droger. 

Mullvaden var ju en politisk aktion, en protest mot att riva fungerande hus mitt i stan. Vissa trodde att folk kommit dit för att få eget boende, så var det inte. Det var lägenheterna lite för kassa för, men en enkel renovering hade kunnat genomföras och Stockholm hade haft en massa billiga mindre lägenheter. Svensk Bostäder som ägde husen hade ett mantra: Husen står på dålig grund, de måste rivas. Vad man nu än tycker eller säger om Mullvaden, så stod inte husen på dålig grund. Svenska Bostäder ville riva och bygga nytt, få fler bostäder och tjäna mer pengar än vad det gamla husen kunde ge i avkastning.

Mullvaden var en bra skola för mig, både fotografiskt och mänskligt. Framför allt var ändå Mullvaden Vivi, denna otroligt vackra kvinna som hade ett hjärta av guld. Hon ingick ju i teatergruppen Jordcirkus och efter vi hade kastats ut från Mullvaden så började Jordcirkus turnera storskaligt, startade nya stora projekt och jag följde med Vivi in i det, fick göra nya bilder, nya böcker.

Vivi och jag kom långsamt ifrån varandra. Jordcirkus jobbade dygnet runt och jag hade mitt liv och en dag då vi gick ifrån min lägenhet sa jag till Vivi, att jag inte ville leva så som vi gjorde, och då blev hon väldigt ledsen, och sa: Men, kanske vi kan ses då vi blir 70. Den meningen etsade sig fast i mig och vi har ännu kontakt. Hon är en av dom som aldrig kommer att försvinna ut ur mitt liv.

Skogsnäs

Vi kom till Skogsnäs första gången mitt i vintern. Fick sova i den utkylda skolan. Vi fick inte igång brasan så vi sov på golvet, på mattor, i våra sovsäckar och allt löst som fanns runtomkring oss. Det var ju ändå minus 25 ute och kanske minus 10 inomhus.

Skogsnäs var ju från början ett kollektiv som flyttade till den lilla övergivna byn strax utanför Ramsele. Att folk reagerade å de långhåriga och skäggiga nya byborna var inte så underligt men med tiden fick man kontakter och hjäl, kunde börja ta hand om sin egen skog och börja bygga sina egna hus.

Första gången jag kom dit, denna iskalla dag mitt i vintern och vi höll på frysa ihjäl i skolan. Vi låg på golvet, rökte en liten mariuanacigg, kanske den enda jag rökt i hela mitt liv. En sovsäck och på den en massa mattor som vi hittade på golven. Tanken var ju att vi skulle elda men vi fick aldrig igång elden och istället låg vi där och skrattade och hostade bland allt mattdamm.

Det var jag och den fine journalisten Stefan Lundström så höll på med Skogsnäs i två år, blev bok, katalog, utställning och radioprogram.Vi reste också runt med Skogsnäs egen orkester och med en jättebuss från Riksutställningar.

Vi umgicks mest med Ola och Ingrid, Sarah och Lillis och alla barnen i deras vackra hus som kallades Brännan. En natt, när jag sov i huset, kom den lille sonen in utifrån. Han hade varit uppe och pissat i snön. Iskalla fötter, han orkade inte gå uppför trappan till mamma och pappa utan makade sig utan knussel ner i min säng, somnade i min famn. 

Mina minnen från Skogsnäs är vackra, de var roliga människor, vänliga, smarta, alltid en känsla av värme. Jag har några minnen som är starkare än andra. De hade hemförlossningar och Sarah från Brännan var den som skötte förlossningarna.

En kväll ringde det på min telefon i Stockholm.

Micke, det är dags nu, det var en förlossning på gång och jag åkte ner till stationen, tog nattåget klockan tio på kvällen. Tänkte att jag hinner inte och taxichauffören som körde mig de sista milen drog på ordentligt då jag berättade vad som var på gång. Hon som skulle föda, hade redan två barn, det här var hennes tredje och då jag hastade in genom dörren i Jordhuset så stod hon vid en bänk i köket och drack kaffe.

- Nu kommer Micke, sa hon och kramade mig. Nu kan vi börja föda.Vi tände ljus runt sängen och hon och hennes kilel kröp upp där och sedan gick det fort. Jag hade kommit i rätt tid. Ett barn föddes i stearinljus och det var ett av de vackraste ögonblick jag upplevt.

Ett år senare dog barn i någon slags sjukdom och ett antal år senare även modern, men födseln i Jordhuset är en av de mäktigaste scener jag upplevt.

Att vara i Skogsnäs var som att simma i en vacker tjärn i en stor mörk skog. Jag försvann från Skogsnäs i många år, men då de hade 50-årsjubileum åkte jag och filmaren Nils Petter Löfstedt upp. Det var vacker att återse alla, de var nu gamla och jag med, en del hade det inte alls gått så bra för, precis som det är i livet, andra hade det väldigt fint. Lillis och Sarah från Brännan hade gjort ett vackert hotell där jag fick sova. När jag reste därifrån så insåg jag att det var sista gången jag såg dom, sista gången jag var i Skogsnäs. Det var som en epok rann ut ur mitt liv, men vilken vacker epok, vilka vackra människor. Evigt tacksam att jag fick leva med dom ett tag.

 Charlies resa. Sjuttiotal.

November. Självmördarmånaden. Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen.

   Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det märktes på maten som var ojämn i kvaliteten.

   Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom fram och slog sig ner.

”Vilket väder”, sa hon.  ”Nu märks det att vintern kommit på allvar”. 

   Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig.

”Har du hört från Charlie den senaste tiden?”, frågade hon. 

”Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att dö snart”.

”Ja, det vore ju inte en dag för sent”, sa hon. ”Hur har fascismen lyckats behålla makten så länge i Spanien?”

Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma?

”Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?” 

”Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?” 

   Det gick inte att ta fel på vinken.

  ”Var det inte gott?” Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar.

”Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med glassplitter”.

Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset. Jag lyssnade mest. Hon drack några öl, hon tyckte själv hon knullade bättre om hon var lite full. Vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på Allhelgonagatan. En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang. En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker. 

Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade att köra långt in i munnen.

Hon sög sig fast medan jag smekte henne mjukt med två fingrar.

” Vänta, jag är inte riktigt med ännu”. Hon sköt undan mig och gled ner mot min mage, la sig mellan mina ben och började suga mig långsamt och hårt på samma gång.

” Jag vill se den när den står så här hårt”.

Hon stack in tungspetsen i skåran på mitt ollon. Jag började komma. Hon slöt munnen och väntade. 

Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den här tiden på dygnet?

”Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan”.

”Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan”.

      Han kom upp, skäggig och sliten.

”Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en gränd av snuten”.

    Han rättade till sina trasiga glasögon. 

”Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon”. Han slängde sin Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.

Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav honom en kram.

”Ta den här, så blir det lite mjukare”. Hon gav honom ett täcke till att ligga på.

Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig, särade på benen och lät mig komma in.

   

Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här gången? 

En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen.

Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad.

Vi hade växt upp i Norrland. Jag lärde känna Charlie på gymnasiet. En smal kille, duktig i idrott och alltid klädd i fula mössor.

Han hade börjat fotografera. Styvpappan hade en kamera som han lånade. Snabbt kom han på att det var ett medium som passade hans rastlöshet.

Charlie hade aldrig träffat sin biologiska pappa. Han kallade honom för den försvunne samen. Det var svårt att förstå om han saknade honom eller inte. 

Charlies mor var en blond lucia från Lycksele. En varm kvinna som hade det svårt med nerverna. Han hade ärvt hennes konstnärlighet och dåliga mage. Egenskaper som han grundade i barndomen då hans mor åkte in och ut på mentalsjukhus. 

   Nu satt han i min fåtölj vid fönstret. Trött, efter den två hundra mil långa resan från Spanien. 

”Jag körde non stop i två dygn”, sa han. ”Då hinner man tänka mycket. Hur går det med ditt skrivande?”

”Inget vidare. Jag har haft mycket på jobbet. Jag blev omplacerad till expressavdelningen och där har vi en idiot till chef som kollar en hela tiden. Det är bara på nätterna som det är lugnt. Jag jobbar i natt, förresten”.

Charlie lyste upp.

”Bra, då kan vi väl ses vid midnatt. Är det inte då du har rast? Vad sägs om Finnstället på Kungsgatan?”

Han försvann ut på stan i sin gamla Volvo. Jag gick en promenad längs Götgatan. Nere vid Slussen gick jag in på Krönet, hejade på italienaren som satt bakom draperiet med sina eviga kort. Jag tog en kaffe och satte mig på den övre våningen så jag fick utsikt över den halvtomma lokalen. 

Jag tänkte på natten som varit. På Ingalills direkthet. Det var inte alltid lätt att veta vad hon ville, men det kändes som om hon alltid visste exakt vad hon gjorde. Hennes mod att alltid ta för sig gjorde mig förälskad i henne. Jag såg framför mig bilden av hur hon knullade Charlie på morgonen. 

Charlie skulle försöka hitta en lägenhet under dagen. Han körde omkring på Söder och letade efter halvtomma rivningskåkar. När han hittat en tom lägenhet ringde han värden. Det brukade gå snabbt, men i värsta fall fick han dela säng med mig en vecka eller två.

   Även jobb var det gott om. Charlie brukade jobba natt på sjukhusen när han fick ont om pengar. Jag jobbade också natt ett tag, satt vak, men fick nog när en patient svällde upp en natt. Jag inbillade mig att han skulle spricka när som helst och sa upp mig, vågade inte ta risken att vara den som satt med honom när han dog. Jag föredrog Expressbreven. Det var ett intelligensbefriat jobb, men utan död och skrämmande sjukdomar.

Postjobbet fick jag av en ren tillfällighet. När jag var ny i Stockholm och pank var det någon som tipsade om att det fanns jobb på Stockholm 1. Jag gick in på hörnan mot Klara Norra och en kvart senare var jag anställd.

Vi arbetade hårt, men när all post var färdigsorterad gick vi hem. Ett system som skapade effektivitet och lockade alla typer av människor. Posten var ett slags livsuniversitet, även för dem som aldrig kom till det akademiska universitetet. Här blandades politiska flyktingar och andra utlänningar med vanliga svennar och folk med konstnärsdrömmar.

Jag var en av de sistnämnda. Posten gav mig tid att ägna mig åt mitt eget konstnärliga arbete. Dessutom behövde jag bara se och lyssna på jobbet för att få livsvisdom gratis.

Det var som vanligt på nattskiftet. Klockan fyra skulle vi packa en säck till Arlanda, men eftersom det var lördag kväll snackade jag med »Gubben«, en alkoholiserad veteran. Om han fick ett halvrör Explorer, kunde han ta mitt sista jobb, säcken till Arlanda? Det löste sig. Efter halv tolv var natten fri. 

Det var fullt på Finnstället när jag kom in genom dörrarna, men Charlies burriga hår syntes i folkmassan.

Han stod lutad mot bardisken med sin öl,  iförd mockaväst, mockabrallor och mockastövlar. Leican, den slitna M2:an, hängde på axeln.

”Kul att du kom loss”, sa han. ”Ska du tillbaka sen?”

”Nej, jag ordnade så jag fick ledigt resten av natten. Hur gick det med lägenheten?”

”Bra. Jag ringde min moster på Skeppsholmen. Hon tipsade om en lägenhet på Blekingegatan. Jag stack dit och på tredje våningen stod det en tom lägenhet. Jag ringde värden. Han kom över, bodde på Skånegatan. Det var en tvåa, kallvatten, gasolbrännare, till och med ett begagnat piano”.

”Vad kostar det då”, frågade jag?

”Tvåhundrasjuttiofem i månaden, plus att jag får pröjsa värmen själv. Jag har redan slängt in en madrass, så du får sova själv i natt”.

Han tog fram ett papper och började rita upp lägenheten.

”Det är fyra fönster, söderljus. Kan göra studio och labb i ena rummet, sova i det andra”.

”Då stannar du hemma över vintern?”

”Vi får se. Jag tänkte i alla fall vara hemma ett tag och kopiera mina senaste bilder. Pengarna är slut. Får väl sälja bilen och slänga in en kamera på pantbanken”.

Han tittade upp på mig.

”Har du något skit vi kan göra tillsammans?”

Charlie hade riktat in sitt liv på att försörja sig på att vara Charlie Möller. Han fotograferade sitt eget liv, sina egna upplevelser. Men ibland gick det inte runt ekonomiskt. Då brukade han fråga mig om jag hade något uppslag, något vi kunde tjäna pengar på. Sådant han kallade skit.

Vi satt kvar någon timme innan vi åkte hem för att sova. Charlie släppte av mig på Götgatan. Det var dött på stan. Någon enstaka gubbe som lät sin hund göra sista nattpisset. Jag tittade upp mot mitt fönster, önskade att Ingalill skulle ligga i min säng när jag kom hem. En dröm. Jag mindes återigen natten och morgonen. Det kändes meningslöst att lägga sig. Jag plockade fram några mynt och gick för att ringa upp henne.

November blev december. Charlie flyttade in i sin tvåa mitt emot Pelikan. Hans flyttlass var inte stort. En säng som han byggt av tegelstenar och en spånskiva. Några böcker och kamerautrustningen. 

Vardagsrummet dominerades av sängen och ett ostämt piano. På väggen hade han nålat upp sina bilder. Han la ett varmt rött tyg över sitt arbetsbord. Det gav en exklusivitet åt arbetet. Köksutrustningen bestod av två glas och två kaffekoppar. 

Det mesta hade han hittat i containrar. En natt hade han sett en soffa på en bakgata i Gamla stan och burit den på huvudet hela vägen hem.

”Jag vågade inte springa hem och hämta bilen. Då hade någon annan snott den”, sa han.

”Tyvärr var den full med ohyra så jag fick slänga den några dagar senare”.

Nu var vi grannar, vilket inte innebar att vi sågs särskilt ofta. Det gick nästan aldrig att bestämma ett möte med honom. Han hade sina egna fixpunkter i vardagen och vägrade anpassa sig efter någon annan.

På morgonen och förmiddagen jobbade han. Lunch åt han hos fransmannen på bottenvåningen. Kvällen var vikt för Lilla Paris.

Det var där vi brukade träffas. Han satt med Ingalill och en annan tjej när jag dök upp en kväll.

”Tjena, slå dig ner. Det var ett tag sedan. Vad har du hållit på med?” Han tittade nyfiket på mig.

”Jag har suttit och skrivit på en grej om Majakovskij. Det är julrusch på Posten, dom behöver extrafolk. Är du intresserad?”

”Nej, jag har precis tjänat en massa pengar. Fick en serie porträtt till en facktidning. Sju gubbar. Jag ringde upp allihop och kollade var dom höll hus. Tre stycken var i samma kvarter så dom plåtade jag på en timme, hade bilen på tomgång medan jag sprang runt och knäppte dom”.

Han sänkte rösten. 

”De fyra andra var det lite längre mellan. Det tog en förmiddag”, sa han och skrattade rått. ”Det vet inte tidningen om, så jag tog ut tre heldagar. Två tusen i handen. Skitbra. Nu har jag pengar så jag klarar mig fram till februari”. 

Charlie lutade sig tillbaka. Det var hans syn på brödjobb. Det skulle gå fort och vara bra betalt.

   ”Det där du sa om Posten, om extrajobb. Finns det fortfarande jobb?”

Det var Ingalills kompis som frågade.

”Dom gnäller varje dag om att dom behöver mer folk”, sa jag. ”Gå ner i morgon bitti och anmäl dig”.

”Är du där i morgon?”, frågade hon. ”I så fall kan du väl visa mig var jag ska gå”.

Jag lovade att ställa upp. Ingalills kompis hette Eva. Jag hade träffat henne en gång tidigare, men aldrig sett hur vacker hon var. Ena ögat var blått och det andra brunt, snedpage och ett öppet ansikte. Smal, men ändå kurvig, på ett pojkaktigt sätt.

Charlie slog mig på axeln.

”Jag bjuder i dag. Vill du ha något att äta?”

”Jag kan ta spagetti Carbonara och en öl, tack”.

Det var inte varje dag han bjöd på middag. Oftast var det jag som bjöd honom. Charlie måste ha en anakonda i tarmen för han åt enormt mycket och var ändå mager. Ibland nästan utmärglad. 

”Spagetti Carbonara”, skrek Charlie… ” det harjag ätit för sista gången. Nu, senast när jag var i San Sebastian, var jag inne på ett mastställe, beställde Carbonara. Maten kom in, en jätteportion som smakade fett och skit” 

Charlie viftade på kyparen innan han fortsatte berätta.

” Jag mådde illa från avgaserna och värmen i stan. Orkade bara ta några tuggar innan jag insåg att jag inte pallade att äta upp. Då kommer ägaren på stället framoch frågar om något inte är bra”.

Han härmade ägaren och rullade med ögonen.

” Jag drog till med att jag skulle med Pariståget, inte hade tid och måste sticka på en gång”

” Ingen fara, sa ägaren. Ät upp så kör jag dig till stationen, så hinner du”.

”Jag åt upp och sedan körde han mig till stationen. När vi kom fram var det kö i kassan och jag tänkte att han sticker”

Nej, då kastar han sig längst fram i kön och skriker, Senor måste ha en biljett till Paris, rapido”.

” Vad gör man, jag tog biljetten, klev på tåget och han stod på stationen och vinkade adjö. Tåget gick till Spanska gränsen, där hoppade jag av, köpte en ny biljett och återvände till San Sebastian, en massa pengar fattigare”

IngaLill och Eva skrattade hysteriskt. Jag hade ju hört historien förr, men den blev bättre för varje gång Charlie berättade den.

Kvällen rullade på. Vem skulle ligga med vem?

Charlie hade tydligen bestämt sig för Ingalill. Han hade första tjing på brudarna. Varför? Kanske för att han var äventyraren? Jag tittade på Eva i ögonvrån. Hon verkade skör men samtidigt sexig och jag kände ett slags ömhet.

När vi lämnade Lilla Paris kom den första snön. Det var lite mer än en vecka kvar till julafton. Jag frågade Charlie om han tänkte hälsa på sin morsa i Norrland?

”Måste väl, men det tar emot. Hatar julen. Jag pallar inte hennes julångest, tomten och hela skiten. Att hon gräver i min väska efter något att tvätta.  Det är mer än jag står ut med”.

”Det låter väl inte så farligt”, sa Ingalill. ”Hon vill ju bara väl.  Du hälsar väl inte på henne så ofta?”

Hon fick en ilsken blick av Charlie.

”Aldrig att jag återvänder till den där ångesthärden. En dag, max två. Det är vad jag klarar av. Jag måste ha bilen med mig, så jag bara kan kliva ut genom dörren och dra”. Vi gick tysta efter hans vredesutbrott.

Charlies morsa gick på nervlugnande, mådde inget vidare. Farsan rökte ihjäl sig när Charlie var liten. När det var som värst hade Charlie dragit iväg från allt, ner till Danmark och sedan vidare. Ensam, rakt ut i Europa. Han hade aldrig riktigt kommit tillbaka. 

Vi skildes åt utanför Charlies port på Blekingegatan. Eva och jag gick till Allhelgonagatan.

”Vad arg han blev när ni snackade om hans mamma”, sa Eva.

”Han har haft det skitjobbigt. Han har aldrig träffat sin riktiga pappa, hans styvfarsa dog och morsan är helt utslagen”.

Eva gick tyst. Vi kom fram till Götgatan. Det var tomt på bilar och när vi kom över gatan började hon hångla med mig. Jag glömde bort Charlies problem.

På natten drömde jag att en stor timmerbil krossade oss när vi körde till Norrland. Vaknade upp svettig, såg Evas blonda hår ligga i slingor över kudden.

Hon doftade rök och mynta. Jag kröp upp bakom henne, höll henne mot mig och somnade om.

Vintern hade kommit på allvar under natten. På marken låg ett tjockt lager snö. Det gick lättare att jobba när allt det vita lyste upp utanför fönstret.

Jag ringde till Charlie på rasten från Posten för att höra hur han mådde.

”Ingalill stack alldeles nyss”, sa han. ”Du verkade ju kär som en djävla klockarkatt igår. Eva är läcker, sköt dina kort nu annars stöter jag på henne”.

Han skrattade rått. Det djävliga var att han skulle säkert göra det om han tyckte att jag hade dribblat bort korten med henne.

”Förresten, du snackade om Majakovskij i Paris. Tror du att det är något att plåta?”

”Jag vet inte,” svarade jag. ”Snacka med någon tidning”.

Charlie grymtade i luren. Det var tydligen kallt i hans lägenhet. Varmvinden strejkade.

”Jag har bara tio grader i labbet. Jag får bära varmvatten fram och tillbaka för att hålla temperaturen på baden uppe. Jag ger fan i allting idag, lägger mig under täcket och läser Orwell. Vi ses på Lilla Paris i kväll”.

Jag återgick till postjobbet. Det hade kört ihop sig bland vykorten, så jag gick dit för att hjälpa till.

Eva kom gående genom lokalen med en förman. Hon vinkade glatt och jag kände mig varm inombords. Hon hade fått jobb och var på inskolning.

Någon dag före julafton ringde Ingalill.

   ”Vi tänkte ha en middag för dig och Charlie. Kan du komma i morgon?” 

   ”Ja, har du snackat med Charlie?”

”Han kommer. Han har kört ner till Paris fram och tillbaka för att plåta en Majakovskijutställning. Han verkar vara förbannad på allting just nu. Vi får väl mjuka upp honom. Vi syns i morgon, hemma hos mig”.

Ingalill bodde i Klarakvarteren, strax bakom Posten. Jag gick dit direkt från jobbet. Några låga hus med slitna bakgårdar var det enda som återstod efter rivningarna.

Snobbutikerna började ta över, resten blev kontor och området höll på att dö ut.

Ingalill bodde i en trerummare, högt i tak, men med små rum. Hon hade slipade trägolv med tjocka mattor. Stämningen var mycket ombonad, i alla fall i jämförelse med min och Charlies funktionella lyor.

Hon hade några riktigt fula tavlor på väggen. Hästmotiv. Hennes dröm var att jobba med hästar. Jag fattade inte varför hon utbildade sig till sjuksköterska om det var hästar som var drömmen. 

Charlie hade redan anlänt, satt i en öronlappsfåtölj och sippade på en grogg.

”Tjena Lars, hur har du det? Kommer du direkt från skiftet?”

Jag nickade till svar. Ville också ha en grogg.

”Har du fått brev från Paris?”, sa Charlie. ”Jag var där i en dag och plåtade Majakovskijutställningen. Folket i Bild la upp en hacka, så jag stack.”

Han tog en slurk av groggen och kliade sig i pannan.

”Det var inte mycket att ha. En massa skitbilder. Jag plåtade av varenda affisch i smyg. Jag vet inte om jag får publicera det, men man kan ju i alla fall försöka. Det fanns en del fina affischer. Jag tog hem några ifall du vill ha någon?”

Ingalill kom förbi och fyllde på våra glas med mer sprit. Hon verkade angelägen om att vi skulle kröka.

”Det värsta var hemkörningen, du skulle bara ha sett,” fortsatte Charlie.

”Jag hade ju sommardäck, man får ju inte köra i Tyskland på vinterdäck, så jag åkte av vägen mitt i natten. Blev helt knäckt, började slita av skyltarna på Volvon. Jag tänkte lämna den i skogen och lifta hem. Då kommer det en bonde med traktor, slänger åt mig en lina och drar upp mig på direkten”. 

Han ruskade på huvudet och pekade mot köket. Det luktade underbart.

”Vad fan är det med tjejerna?  Har du varit med och kokat ihop någonting?”

Jag bara skrattade åt honom, men jag kände också att det var något i görningen.

Ingalill och Eva stod med brinnande kinder och lagade mat.

”Det blir indiskt idag”, sa Eva. ”Vi har köpt en indisk kokbok och ni blir våra första gäster”. 

”Om ni pallar?”

 Ingalill skrattade och slängde med det långa håret. 

”Vi är snart klara. Det finns mer vodka i kylskåpet”.

Jag tog en grogg och bjöd Charlie på en till. 

Charlie hatade fyllon och rökare, men nu verkade han inte bry sig. Han både rökte och drack på en gång. Vi drack grogg till maten. Ingalill var bra på fyllan och Eva inte långt efter. Jag kände en sugande oro i magen. Misstänkte att det skulle bli gruppsex. Jag hade inte helt fel. På natten gjorde Eva och jag sällskap hem. Charlie stannade hos Ingalill. Om två dagar var det julafton.

Jag gick över till Charlie. Han stod i labbet. De röda lamporna lyste över skålarna. Han var skäggig och såg helförbannad ut.

”Dom här Parisbilderna tar knäcken på mig. Jag soppade filmerna och allt gick åt helvete. Jag har så kallt i lyan att det blev något fel på temperaturen. Nästan allt blev för tunt och nu går det inte att kopiera skiten”.

Han kastade en kopia i sopkorgen.

”Helvetes djävla väder. Jag hatar det här landet. Det här sociala u-landet, med sitt satans väder. Hur  kan folk gnälla över att det är för varmt på somrarna? Djävla svenssonidioter”.

Han slängde en kopia till i soporna.

Han var verkligen i toppslag. Kastade kopior till höger och vänster.

”Det här Majakovskijjobbet kommer inte att gå att sälja, varenda kopia ser ut som skit”.

Han vandrade runt som en osalig ande i labbet. Han var fruktansvärt arbetselak, var alltid förbannad då han arbetade och det gick honom emot.

”Har du grejerna med dig?”, frågade han plötsligt.

Jag pekade på väskan som stod i hallen.

Han grävde i fickan.

”Här, ta bilnycklarna. Jag har packat bilen. Gå ner så kommer jag om fem minuter”.

Volvon stod utanför dörren. En gammal PV 544, rostig och med ena framskärmen tillbucklad. Hans bilar var vandrande katastrofer.

Charlie körde som en biltjyv. Redan som femtonåring var han ute i skogarna och körde rally med lånade bilar. Han hade en dröm om att bli rallyförare, men en totalkrasch med dödsfall i artonårsåldern fick honom att lägga av.

Han kom ner efter fem minuter och vi blåste iväg mot Uppsala. Det var först efter Uppsala han började tina upp.

”Jag blir så förbannad då jag gör sådana enkla missar som att inte kolla temperaturen när jag ska framkalla film. Jag måste skaffa två termometrar så jag är helt säker om den ena inte fungerar”.

Jag kom att tänka på festen hos Eva och Ingalill.

”Hur blev bilderna hemma hos Ingalill? Dom vill jag se”.

Charlie viftade undan min fråga.

”Jag ska spara dom ett tag. Tio år kanske, för tjejerna kommer aldrig att gå med på att jag kör ut dom nu. Om tjugo år blir dom glatt överraskade. De här bilderna kommer att bli klassiska. Ett bevis på en tid och en livsstil som försvann. Om tjugo år är tjejerna medelålders. Att då se sig själv naken, i en knullscen, är som att kliva in i en gammal, läcker film”.

Han var tyst ett tag, körde över snösträngen och drog förbi en långtradare i förblindande snöslask.

”Är du kär i Eva?” Hans fråga kom överraskande.

”Jag vet inte, svarade jag. Jag var det nog från början, men jag får inget grepp på henne. Hon är så undflyende, samtidigt som hon är skitfin att snacka med och kanon i sängen”.

”Skit i henne, sa han. Ta det för vad det är. Hon är en experimentbrud. En i grunden borgerlig typ. Hon vill testa allt just nu, men om ett tag så försvinner hon, skaffar barn och börjar jobba på dagis”.

”Vad vet du om det, sa jag? Är du någon framtidssiare? Jag gillar henne, sedan får vi se vad som händer. Det är väl inget fel med att skaffa barn eller jobba på dagis?”

Charlie trodde inte på förhållanden, medan jag var mer osäker. Varför skulle det inte gå att vara ihop med någon, leva normalt vardagsliv och skriva?

”Du måste välja”, mässade Charlie. ”Du vill ha för mycket trygghet. Du måste välja skrivandet först, sedan knullat och sedan vad det nu är?”

Han skrattade nöjt som han ofta gjorde då han kommit på en bra formulering.

”Man måste överleva ekonomiskt också”, sa jag. ”Och vad då välja arbetet först? Du har ju alltid knulla först och arbetat sedan. Det är väl därför du blev fotograf, för att du får knulla medan du arbetar”.

Charlie såg irriterad ut. Han gillade inte att jag påpekade hur taskig livsstil han själv hade.

»Skit samma. I det här jobbet är inget gratis. En viss förmåga att ta chansen när den kommer, men framför allt handlar det om att stå ut med att ha ingenting”.

Han kastade ut bilen i en ny omkörning. Han hade rätt. Vi hade samma bakgrund och drömmar. Det var vår gemensamma trygghet. Det som gjorde att vi höll ihop. Det var viktigt att inse att vi aldrig skulle få något gratis.

Tjena, är i Baskien.

Jag stack iväg på julafton till stan. Morsan mådde inget bra alls, tjatade om att hon snart skulle dö. Hon är ju knappt femtio, och jag kände att jag står bara inte ut.

Varför kan folk inte dö som soldater? Pang, ett skott och sedan är det över?

Jag har försökt peppa henne med brev och hälsningar, men hon har gett upp. Det är bara för sorgligt. Hon fick fel liv från början. Hon skulle ha levt det liv jag försöker leva, men jag får väl ta hand om hennes drömmar.

Här i Baskien är det otroligt drag. ETA är på hugget. Häromnatten var jag ute och plåtade. Det är krig på gatorna varenda kväll. Rent livsfarligt. I förrgår vände demonstranterna på min bil, gjorde barrikad av den.

Det skulle Volvo veta. Att PV 544 är skottsäker. Turligt nog så tände dom inte eld på den.

Jag bor på ett billigt pang. Djävligt fuktigt och kallt på nätterna. Det regnar mycket i Baskien och inomhus tillbringar jag mesta tiden i sovsäcken.

Det är gott om vackra damer, men jag får inte slag på någon just nu. Det är språket. Dom är värdelösa på engelska och jag är så dålig på baskiska. Jag stannar här någon vecka till, men sedan kör jag ner till Andalusien och värmen. Min gamla flamma Nina bor i Cordoba. Jag tänker våldgästa henne ett tag.

Agur, agur

Vi hörs om en månad

Charlie

Hans brev fick mig att fundera på skillnaden mellan att skriva och fotografera. Själv kunde jag sitta i ett varmt rum. Lite ensamt, men musiken hjälpte upp, medan fotografen tvingades delta hela tiden.

Jag var snart tjugofem och kände mig märkvärdigt tom. Jag behövde byta jobb, satsa mer på skrivandet och kanske bilda familj? Det kändes som jag gjort en massa saker i livet för att jag borde ha gjort dom.

Jag studerade på universitetet för det var vad man skulle göra. Jag hade inte haft någon användning av de betygen. Däremot var det en bra tid med fester och en möjlighet att pröva en ny livsstil.

Ibland kom en väldig sorg över mig. Hade jag svikit mina föräldrar? Jag mindes mammas ord från julen. ” När ska det bli något av dig?”

När skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb?

Det är klart att postjobbet inte var något riktigt jobb i hennes ögon. Speciellt inte om sonen tagit studenten och gått på universitet. Jag var den enda i vår släkt som fått den vita mössan och gått på universitet. Nu satt jag och skrev meningslösa rader för mig själv.

Eva kom de nätter jag inte var på Posten. En natt var Ingalill med. Hon orkade inte åka hem utan vi sov alla tillsammans.

På natten låg jag först med Eva och sedan Ingalill. Det var en upphetsande känsla att först knulla en kvinna, sedan en annan. Förbjudet, splittrande, dynamiskt. Det kändes inte fel. Jag fattade att det var på upphällningen med Eva.

Charlie kom hem från Spanien. Han ringde mig på jobbet.

”Jag är på Finnstället. Har du inte rast snart?”

Jag lovade att komma över. En halvtimme senare träffades vi.

Han var grymt brunbränd, mitt i vintern.

”Hur du ser ut, som någon playboy. Har du legat och badat?”

Han bara skrattade.

”Nej, så varmt var det inte, men jag har varit tre veckor nere vid Gibraltar. Vilket klimat. Det är ju bara sanslöst. Hur kan du stanna kvar i det här pisset?”

Vad skulle jag säga? Att jag trivdes ganska bra i kylan. 

”Tack för brevet, förresten. Du snackade om att du skulle till din gamla flamma i Cordoba?”

”Ja, Herre Gud. Jag stack från Baskien, körde hela vägen ner till Cordoba, ringde på hennes dörr och presenterade mig för morsan. Hon bara tittade på mig och sa att Nina hade åkt till London”.

”Snacka om blåsning. Jag fortsatte till Malaga och låg där i en vecka. Sedan träffade jag en svensk med hus längs solkusten. Jag flyttade in där i två veckor”.

Han log småhemligt och vinkade på kyparen för mer öl.

”Jag kom hem för jag fick napp på en grej jag plåtade där nere. Det är demonstrationer, livsfarliga grejer. Snutarna är som mördarbin. Dom vet att det brakar ihop när som helst och försöker slå ihjäl så många underjordiska fackföreningar som möjligt. Jag var med ett gäng. Vi blev injagade på en bar”.

Kyparen kom med ölen innan han fortsatte.

”Jag gömde mig på muggen och lyckades plåta när snutarna mer eller mindre slog sönder hela baren och misshandlade fackgubbarna. Tänkte soppa det i morgon. Labbet är ju nerplockat, men jag har hittat en ung skåning som ska hjälpa mig”.

Han tittade upp, som han plötsligt upptäckte mig. ”Du då? Du ser för eländig ut. Är det bra med Eva?”

Jag berättade om kvällen när jag knullat med båda tjejerna.

”Nej, det fungerar inte riktigt. Jag vet inte vad det är för fel. Nu kommer både hon och Ingalill och ska ha gruppsex. Det är väl okej, men det är inte bra för vår relation”.

Charlie tände en spansk Ducados innan han svarade.

”Jag har ju sagt åt dig att hon är för borgerlig. Det är sista rycket innan hon tänker gänga sig. Det där med att dom kommer och ska knulla båda två är inget nytt. När du var kvar hemma över julen kom dom och ville knulla tillsammans. Jag tog en massa bra bilder. Du ska få se dom någon annan gång”.

    Det tog hårt att dom hade sprungit till Charlie också. Det kändes som Eva gått bakom ryggen på mig. 

    ”Deppa inte nu”, sa Charlie. ”Vi går vidare. Jag tänkte vara hemma ett tag. Vi kan väl fixa lite fester och jobba ihop. Du skriver och jag plåtar”.

    ”Du kan allt om musik. Jag hänger på och tar bilderna.  Det löser sig”.

Vi satt kvar en timme och snackade. Charlies ögon spejade hela tiden av lokalen. Han behövde någonstans att bo, eftersom han lånat ut lägenheten på Blekingegatan. Dessutom var han utan stålar. 

     Jag lånade honom en hundring. Dagen därpå skulle han skrota bilen. Det gav fem hundra kronor. En kamera på pantbanken, ytterligare fem hundra.  Det räckte en månad för honom.

    Dagen efter ringde han på mitt jobb.

    ”Du vet, den där  unga skåningen  som skulle hjälpa mig och framkalla film...den fan har  sabbat allting. Han bytte kemikalier och blandade  ihop fixet med framkallaren. Varenda film är åt helvete. Jag har sålt jobbet till Ny dag och dom vill ha bilderna om en vecka. Jag måste åka tillbaka till Spanien och fixa något liknande”.

    Han lät trött och uppgiven. Det var inte ofta, men nu lät han faktiskt helt slut.

    ”Jo, grejen är att jag får 1500 kr för jobbet, men jag måste  flyga ner, jag hinner inte köra. Du får bilen av mig, kör den till skroten och ta stålarna om jag får låna 800 kr av dig. Jag har bokat ett flyg i eftermiddag. Är det okej?”

    Han kom över en kvart senare, tog pengarna och försvann. Jag lät bilen stå gatan. Jag kunde köra med den tills han kom tillbaka. Då skulle han säkert vilja köpa tillbaka den.

­­   Charlie kom tillbaka efter det spanska snabbrycket. Han hörde inte av sig så jag gick över till honom. Han hade återfått lägenheten och låg på en madrass på golvet. Dödsförkyld.

    ”Jag har feber” sa han, ”passa dig. Vilken djävla tripp det blev. Jag levererade bilderna i morse. Mycket sämre än det jag hade utlovat .. det var helt sjukt”. 

    ”Först kom jag till Barcelona. Jag var tvungen att ta ett studentflyg eftersom jag inte hade råd med något annat. Jag gjorde ett falskt studentleg så det fixade sig. Från Barcelona åkte jag tåg till Madrid för dit hade allt spridit sig. Det var demonstrationer och snutbråk”. 

   Han satte sig upp och hostade en halv minut innan han fortsatte.

   ”Sedan började det. Jag skulle tillbaka till flyget i Barcelona. Kom för sent, fick rådet att ta bussen till Paris och morgonflyget därifrån. Då skulle jag kunna åka på min gamla biljett istället för att köpa en ny”. 

   Ny hostattack och snytning. Jag flyttade mig en bit från sängen.

    ”Kom till Paris, för sent. Den där bussen krockade på motorvägen och där satt vi mitt i natten, svinkallt. Jag tog en taxi till flygplatsen utanför Paris för mina sista pengar”.

   ”Det fanns inget flyg, inget studentflyg. Jag fick total panik. Jag hade ju inga pengar, helt ren. SAS hade en lucka så jag gick dit. Det stod en kvinna bakom disken. Jag sa som det var”.

    ”Jag är fotograf, har just blivit rånad ... dom här filmerna måste komma hem före kvällen till Stockholm. Kan du hjälpa mig?”

   Han gjorde en konstpaus innan han berättade vidare.

   ”Hon tittade länge på mig , sedan gick hon in bakom ett skynke och kom strax tillbaka”. 

   ”Det går ett plan om en timme till Köpenhamn. Du kan ta det och sedan är du bokad på första plan därifrån till Stockholm”.

    ”Fattar du? Jag trodde jag skulle dö av lycka”.

     ”Behövde du inte betala, frågade jag?”  

      ”Inte en spänn. Det var bara och kliva på. Nu har jag kopierat , levererat bilderna och mer eller mindre dött av flunsan. Hungrig är jag också. Har du skrotat bilen?”

    ”Nej, jag har inte kommit så långt. Du kan ta över den ett tag, så skrotar jag den framöver. Jag är också hungrig. Du pallar väl inte att gå ut?”

   Han tittade på mig med himlande ögon. 

    ”Jag är död”, sa han. ”Nu tänker jag ligga här i en vecka eller två. Du får fixa fram dricka och käk”. 

 Han reste sig upp, hämtade några kopior ur en röd ask. Det var barnbilder, nästan tio stycken.  

    ”Ta med dom ner till Fransmannen. Hälsa från mig och säg att jag är sjuk, men behöver mat. Jag betalar senare. Jag är säker på att han bjuder på maten när han får bilderna”. 

   Han fick rätt. Fransmannen, som hade restaurangen i bottenvåningen, bjöd på maten när han såg bilderna. Det var hans barn Charlie fotograferat i något obevakat ögonblick. 

   Vi åt tillsammans, resten av dagen ägnade vi åt att lyssna på Cream, Röde Mor och Hoola Bandoola.

Charlie satt hemma i lyan. Gasolugnen värmde. Han hade lagt upp ett tiotal tidningar och böcker runt sig på bordet.

   ”Jag inväntar våren”, sa han. ”Det tar väl en fem månader till. Du vet hur det är i Sverige. Våren kommer i mitten av juli, och sedan är det sommar i två veckor”. 

   Han skrattade glatt. Han verkade må gott.

   ”Blir det då varmt gnäller svenskarna som vansinniga. Först då snön kommer i september blir dom nöjda. Då kan dom sitta inne på sina kontor... de bleka asen”.

   ”Sluta nu, sa jag. Jag har viktiga grejer att prata om”.

    Jag berättade om Eva. Att hon blivit gravid.

   ”Din djävla klant, sa han. Hur kunde du göra henne på smällen? Har hon inte piller?  ”Vi har klantat till det bara. Hon är med barn och tänker behålla det. Jag gillar ju henne, skitfin, men inte vill jag bli farsa”.

 Charlie gick omkring i lägenheten. Han stannade framför fönstren.

     Han gick tillbaka in i rummet. 

  ”Brudar vill ha barn då dom blir på smällen”, sa han. ”Dom rår inte för det. Hormonerna tar över hjärnan. Dom börjar köpa babykläder efter fem dagar”. 

   Han gick till hyllan och hämtade några tidningar.

   ”Kolla här istället”. 

   Han slängde fram en fototidning med fantastiska bilder på Rolling Stones.

   ”Det är sådana här jobb vi ska göra. Hur ska du kunna jobba på det viset om du ska ha en unge att ta hand om? Här handlar det om att ge allt i flera månader, vara ute och resa, supa, knulla, jobba. Barn kan du skaffa då du kan ta hand om dom. Nu tänker du skaffa barn för att du tycker synd om Eva. Det är löjligt”.  

   Jag försökte säga något om att jag kände mig kluven, att jag inte visste vad jag ville Jag hörde vad han sa. Hur jag än vred och vände på det så blev det fel. Hela mitt kommande liv spelades upp med snabbspolning. Det gick för fort helt enkelt. Jag hann inte med. Jag kände panik och inget annat. 

­­­Våren var på gång. Jag hade inte hört av Eva på en månad då jag en dag träffade henne på gatan. Hon såg trött och allmänt blek ut. Jag ville ge henne en stor kram, men hon var minst sagt vresig.

  ”Jag tänker inte snacka mer med dig, någonsin, sa hon. Du hade tur. Jag fick missfall, så nu behöver du inte bekymra dig mer”.

 Jag försökte ge henne en tafatt kram. Hon tog emot den innan hon vände på klacken och försvann ur mitt liv.

 

Lilla Paris var sig inte riktigt likt. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva?

   Charlie såg också trött ut. 

  ”Det är morsan. Hon ringde i eftermiddags och sa att hon måste åka in på sjukhus. Hon lät väldigt deppig. Jag frågade om jag skulle komma up”. 

   ”Är hon sjuk?”

   ”Ja”, sa han. ”Det lät som hon trodde det var slut snart. Hur förhåller du dig till sånt, att dom säger att dom ska dö?”

   Jag tänkte på min egen morsa. Om hon skulle vilja dö? Är det så viktigt att hela tiden försöka få folk att bli så gamla som möjligt? 

   Charlie satt och ritade i bordet. Hans styvfarsa dog för länge sedan och nu var det alltså dags för morsan att lägga av.

..”Nej, du har nog rätt. Jag tycker bara att hon haft det för trist i sitt liv. Önskar att hon fått leva roligare, mer kärlek och mer eget liv. Hon är ju bara femtio. Det är ingen ålder, men hon har helt gett upp”. 

Vi tog en öl och begrundade läget. Hur skulle man själv vara om tjugofem år till? Hur kan livet ta slut vid femtio? Man måste hitta på något som höll en i form, som gjorde att man levde vidare.

   ”Jo”, Charlie tittade upp från ölen. ”Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig”. 

   Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt .

  ”Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss”. 

   ”Jag har inga pengar”, sa jag.

   Han viftade bort mina invändningar.

  ”Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare”.

   Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång måste man våga göra något oväntat.

En dag efter skrivandet gick jag till Biblioteket för att försöka låna några böcker om Spanien. När jag stod vid hyllan kom jag att stöta till en kvinna som stod och grävde i grekhyllan.

  ”Förlåt”, sa jag och hjälpte henne plocka upp en bok som fallit till golvet. 

   Det var en grekisk guidebok på engelska. 

  ”Så du är på väg till Grekland? Jag är på gång till Spanien”.

   Hon var i trettioårsåldern. Ett moget ansikte med smala, men tydliga fåror. Hon log emot mig.

  ”Har du varit där?”, frågade hon”.

   ”Nej” sa jag. ”Har du varit i Spanien?”

   ”Min pappa flyttade till Mallorca för tjugo år sedan. Jag var mycket där när jag var liten. Det är helt underbart”.

   Vi började prata och på något märkligt sätt hamnade vi på Billströms. Hon var nästan genomskinlig i sin skönhet. Det fanns ett stråk av trötthet och sorg i hennes ansikte. Hon såg ut som jag kände mig. Hon hade en son på fyra år och levde ensam.

   Jag kände hennes knä emot mitt ben under bordet. 

  ”När kommer din son hem?”   

   ”Om två timmar, svarade hon. Han går på dagis precis runt hörnet”.

     Jag frågade henne om vi inte kunde gå hem till henne.

   Hon skrattade generat.

   ”Vi känner inte varandra, det går väl inte?”

   ”Jag vet inte, men det känns precis som om vi har träffats förr”, svarade jag .

Det avgjorde saken. Hon tog mig under armen. Vi gick över gatan, in på Åsögatan. Hon bodde i en vacker trerummare. Riktig konst på väggarna. Något som man sällan ser om man kommer från arbetarklassen. Jag blev imponerad. Det var hennes farfar som målade.

   Hon hade ett förfaret sätt att kyssas, långsamt och länge. När hon klev ur kjolen var jag redan förlorad. Hon satte sig på mig och förde in mig på ett självklart sätt. Hon blundade då vi knullade.

   Då och då öppnades hennes ögon som springor. För att se om jag var där. Eller skämdes hon på något märkligt sätt?

  ”Du kan komma när du vill, sa hon. Jag har p- piller”.

   Att hon pratade med mig fick mig att bli ännu kåtare. Hon satt kvar på mig och knullade i jämn rytm. Hon böjde sig fram, sög in min tunga och började knulla hetsigt. Kuken gled omkring i vätan.

  ”Ta mig bakifrån”. Hon vände sig om, körde upp stjärten. Jag gled in. Hon kom med en snabb krampning.

   Hon började plötsligt fnittra.

  ”Vi är inte kloka. En vilt främmande man, men det var skönt. Precis vad jag behövde. Jag har inte legat med någon på sex månader. Jag får ingen hjälp med min son, så jag kommer nästan aldrig ut”.  

   Hon tittade på klockan.

  ”Du får ursäkta, men du kan inte stanna längre. Niklas, min son, kommer om en kvart, men vi kan ringa varandra”.

   Fem minuter senare stod jag på gatan. Jag var salig. En kvinna som ville knulla, som var glad över att ha träffat mig. Jag gick över gatan, tillbaka till Billströms. Återtog min plats, precis som om jag aldrig hade lämnat den.

Charlie hade återvänt från Norrland. Hans mor dog på morgonen, samma natt som han körde upp. Han kom en timme för sent. 

   När han kom tillbaka var det med en bil med några blommor. Det var det enda han ville ha från sitt barndomshem. 

   Från sin far hade han en guldring, som han sålde på pantbanken efter något år. Från sin mor hade han ett fotografi och blommor.

   Jag var lite orolig för honom. Han hade ett psyke som gick upp och ner. Han kunde må fruktansvärt dåligt i perioder, med panikångest och isolering. Då tränade han, arbetade och låste in sig. Kom bara ut på nätterna. Det var grunden för hans livsstil. Att han måste kontrollera sitt eget liv.

   Han hade lämnat en värld bakom sig. Varför visste han inte riktigt. Han 

passade bara inte in. Äventyret fanns någon annanstans. 

   Vi skulle snart åka till Spanien och träffades på Lilla Paris för att smida planer. En kväll var Charlies unga medhjälpare, Johan, med.   

   Han såg slak ut och Charlie suckade.

   ”Han har problem med sin tjej. Kan inte du ge honom något gott råd?”

   Johan förklarade läget.

  ”Hon tycker det är taskigt av mig att sticka med er i en månad nu när det blir sommar. Hon vill att jag ska åka med henne till landet istället, men jag avskyr det där djävla landet. Sitta ute i buskarna. Inte ett kafé, inte ens en kiosk där man kan köpa tidningen”. 

  Charlie garvade bakom ölglaset. 

  ”Vad säger du Lars? Du som vet. Hur löser man det här?”

  ”Kan hon inte åka med till Spanien?”

   Mitt förslag ratades direkt av Charlie.

  ”Det blir för trångt. Lämna henne hemma. Lite saknad kommer att göra henne gott. Skriv en massa kärleksbrev till henne, slå ett telefonsamtal då och då. Det räcker för att hålla henne på gott humör, eller så går det åt helvete”.

 Charlie var i kanonslag. Turbulensen efter morsans död, sorgen och ångesten hade fått honom att träna extra hårt. Träning var hans terapi. I flera år hade han tränat karate. När han drabbades av för mycket ångest och hans mage slutade fungera tränade han två gånger om dagen. Det var märklig att veta att när han såg som bäst ut mådde han som sämst. 

   Han berättade en vacker historia för Johan om hur han älskade med en kvinna med öppna fönster och hällande regn på Blekingegatan. 

  ”Hon hade kroppen ute i regnet medan jag älskade henne bakifrån. Vattnet rann ner längs ryggen, in i lägenheten. Molnen passerade som svarta skyar ovanför taken. Den natten kunde man höra ljuden från Gröna lund. Hon var fantastisk”.

   Alla hans kvinnor var fantastiska. På något vis älskade och uppskattade han dom alla. Det enda som störde var att han aldrig nöjde sig med en. Han hade inte tid med bara en kvinna.     

   Kvinnorna fick inte störa arbetet. Därför hade han alltid flera. De var hans motor i livet. De, bilderna och träningen.

   Jag önskade att jag hade en lika enkel dröm om livet. Jag ville skriva, men det var mycket annat jag ville göra. Bygga upp ett hem, ha en stark relation till en kvinna. Ingå i ett kollektiv. 

   Sådana tankar hade inte Charlie. För honom handlade det om att överleva. Göra otryggheten till en vardagsvara. Bli trygg i otryggheten.

Spanien

Det tog tre slitsamma dygn innan vi såg Barcelonas skyskrapor och förorter. 

Då hade vi passerat autobahn i full speed, kört genom nattens dimbankar, Belgiens trefiliga motorvägar och till slut passerat värmeridån i södra Frankrike. 

   Vi stannade femton mil från spanska gränsen. Klev ur. Det var mitt i natten. En het vind fanns runt oss.

   ”Känner ni? Här börjar livet, det är den här värmen som är revolutionen”. Charlie var glad. Hade sällan sett honom så nöjd. I takt med att värmen kom över oss, desto mer mjuknade han.

   Det var min första resa med bil genom Europa. Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten.

Vi åkte in i centrum och gick ut på Las Ramblas, den vackra gångpromenaden mitt i gamla stan. Trots att det var natt var gatan fylld med människor som långsamt vandrade promenaden upp och ner. 

   Vi satte oss på några stolar. Tog igen oss efter resan. Det var varmt. Jag satt i t- shirt och småsvettades.

   ”Där uppe på Café Zurich satt Hemingway och grabbarna. Det är ett kanonkafé och där borta….”

   Charlie pekade på en bar. Han var vår reseledare eftersom han varit i Barcelona flera gånger tidigare.

 ”Där kan man få varma wienerbröd med skinka och ost. Otroligt gott”.

   Vi njöt med en öl. Klockan var tre på natten. Det var full fart på gatan. Några äldre män satt bredvid oss och snackade fotboll. 

   Jag sjönk in i ett meditativt tillstånd. Lyckan av att leva, resa, få känna dofterna av något annat än det vanliga. 

   Jag, en fattig man, fick uppleva detta ljuvliga bara genom att avstå från så mycket annat onödigt. 

   Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova. 

Barcelona kokade av frihetslängtan. Alla visste att Francos dagar var räknade. Det gick att ta på känslan. Hela dagen var en slags uppladdning för natten och kravallerna.

   Staden var insvept i en berusning. En varm dimma av gemenskap och förändring. Vi levde på och kring Ramblan. Hundratals barer, matstånd, kaféer, Det vågformade mönstret på  Ramblan blev en del av blodomloppet.

   Varje natt klev jag på en Miromålning. Ramblan hade allt. Skönhet, närvaro, intensitet. Barcelonas vackra hus gjorde mig glad. På dagarna smög jag omkring i Gamla stan, lät den svala vinden i gränderna kyla ner mig. Gick in på kakelbeklädda barer och åt stora mackor med skinka och ost. Jag lärde mig förstå att några kvarter kan innehålla hela livet. Om det är rätt kvarter.

Jag tyckte mest om nätterna. Dagarna var nästan för heta. Nätterna perfekta. Vi satt uppe på Cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad.

   En förtvivlad man klev ur sin nya Seat och skrek.

  ”Jag är en vanlig arbetare, förstör inte min bil”. 

   Ingen brydde sig. Man slet i dörrarna och försökte slå sönder bilen. Det var en konstig mardröm. Precis som om rikedomen satt i en ny bil.

  Det kom allt mer folk. Alla skrek och sjöng, bilarna tutade.

  Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserad och med mord i blicken. 

  ”Kom med för fan”, skrek Charlie och drog iväg.

   Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.

  Charlie uppträdde som en som varit med förr.

  ”Nu gäller det att vara vaken”, skrek han. ”Om vi kommer ifrån varandra så gå en omväg till hotellet. Det bästa är att gå ner till vattnet och komma hem bakvägen. Här uppe på toppen av Ramblan står snuten hela tiden”.

Vi stod kvar i gränden. Ibland sprang vi åt andra hållet, hundra meter, innan vi var tvungna att springa tillbaka. Plötsligt kom snuten farande i vår gränd. På motorcyklar med en skytt bakpå. 

   ”Spring, kom igen...”. Jag hörde Charlies röst. En spansk man sög tag i mig och kastade mig framför sig i gränden.

  ”Rapido hombre, rapido”, skrek han.

Jag sprang tills jag trodde jag skulle spy. Tittade mig inte om en enda gång. Benen skakade av skräck och jag bad till Gud för att överleva.

   Charlie stannade plötsligt framför mig. 

  ”Var är Johan?” Han såg sig oroligt omkring bland de andra som sprungit samma väg som oss. Johan fanns inte där.

   ”Helvete, jag såg att han halkade omkull och inte kom iväg”.  

 Vi gick en lång omväg tillbaka till den nedre delen av Ramblan. Överallt såg vi polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå varför folk skiter på sig i krig.

   ”Hur kan du plåta sådant här?”, frågade jag Charlie. ”Det är ju rena vansinnet”.

   Han skakade på huvudet och stoppade undan kameran.

  ”Det går inte. Det är för mörkt. Man måste alliera sig med snuten för att göra det. Jag försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?”

   Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog upp sitt. Han hade två, ett för öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem. 

  ”Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom”. 

    Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av en morsa. 

   ”Vi går in här”. Charlie pekade på en bar i ett gathörn.

   En rödklädd inredning. Horor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe.   På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett hörn. Jag beställde två calvados.

   ”Bar Mariell”, sa Charlie. ”Det är en bar och bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan värld”.

  ”Jag kom hit på min första resa till Spanien. Då gick fortfarande de flesta unga män till horor. Dom får inte knulla förrän dom gifter sig och vem fan orkar vänta på det? Nu är det bättre. Den här sexmoralismen kommer att falla direkt när Franco dör. Det kommer att bli helt lössläppt”.

   Han tog emot calvadosen innan han fortsatte.

  ”Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här”.

   Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det här avslappnade, lugna sättet.

   Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn.

  ”Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge”.

    Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång. Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är  tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet.

  ”Det är kanske dags att gå hem?”  

 Vi oroade oss båda för Johan. Ingen var på rummet då vi kom hem 

  ”Vi kan inget göra, sa Charlie. Har dom snott honom så åker han in i fängelset. Vi kan gå dit i morgon och försöka få ut honom. Nu skiter vi i det här”.

   Han la sig på sängen och somnade. Jag satt kvar uppe, gjorde anteckningar om det jag upplevt. Fönstret var öppet mot bakgården. Alla ljud fortplantades. Jag hörde hur ett par älskade någon våning ovanför oss.  

   Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande, men det som gjorde mest intryck var Bar Mariell. Den sköna, stämningen, katterna som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten.

Johan kom vid sextiden på morgonen. Han var blåslagen och knäckt .

  ”Jag halkade och blev fast. Dom tog mig till ett rum, skrek och slog på mig. Jag fattade ingenting, fick fram passet och då slog dom mig igen. Sedan kastade dom in mig i en cell med tio spanjorer. Fy fan, det var jobbigt. Jag har inte sovit på hela natten, har ont i höften efter fallet” .

   Han haltade fram till fönstret och drack en klunk ur rödvinet. 

 ”Dom tog filmerna”, sa Johan. ”Allihop faktiskt. Exponerat och oexponerat, nu är jag utan film också”.

   Han såg gråtfärdig ut. Charlie tröstade honom.

  ”Du får nya filmer av mig. Deppa inte nu, och skaffa dig ett par riktiga skor hädanefter”.

 På kvällen gick vi tillbaka till Mariell. Det var jag som ville det. Jag kände mig hemma där och Johan kunde behöva glömma bort snutångesten. 

Dagarna gick i ett makligt, skönt tempo. Värmen och de milda nätterna gjorde att dygnet blev längre. Jag slapp också ifrån sommarångesten. Här behövde jag inte stressa ut de dagar solen sken. Jag kunde vara säker på att den fanns kvar i morgon också.

   Solen gör underverk med människan. Livet behöver solen. Tristessen och effektiviteten i Skandinavien beror till stor del på klimatet. Hade vi haft ett annat klimat hade vi jobbat mindre och mått bättre.

Charlie och Johan försvann ofta ut på morgnarna för att fotografera. Jag gick ut på Plaza Real med mitt block och skrev i några timmar. Att sitta anonym vid ett vackert torg och skriva var en ny upplevelse. Jag trodde jag skulle bli splittrad men det var precis tvärtom. Husen, torgen och människorna blev som bakgrundsmusik till mina texter. 

   Överallt var det droghandel och tjuvgodsförsäljning. Samtidigt blandades turisterna med de bofasta. Dofterna från de olika stånden smälte samman med kafédofterna. Fult och vackert på samma gång, livets rytm. 

Jag satt i skuggan. Under tiden jag skrev flyttade solstrålen runt mitt bord. När den kom i glipan mellan parasollerna visste jag att klockan var ett. Då var det dags att gå till tjurfäktarrestaurangen och äta en fyrarätters lunch med Johan och Charlie. 

   Det var ett bra sätt att leva. Jag skrev och jag tänkte. Det var ett billigt liv och jag bestämde över min egen tid. Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär. 

     Charlie och Johan satt redan vid lunchbordet när jag kom. Dom var ett snyggt par. Charlie med sin smala kropp. Den svarta Leican som såg så farlig ut. Handlingens man.

   Johan, den rörlige, snabbe, kvittrande. Dom verkade haft en bra dag.

  ”Topp, sa Johan. Vi var uppe i Gaudis park. Vilket ställe. Fantastiska figurer. Det är dit alla brudar går på dagarna med barnen. Jag har plåtat som en galning”.

   Vi var stammisar på restaurangen, hade fått flytta till det inre rummet. Väggarna var fyllda med tjurfäktarbilder. Maten var perfekt, alltid perfekt. 

   Vi drack rödvin och mumsade på en Creme Caramel när Charlie tog upp sin fickalmanacka.

  ”Om fyra dagar börjar fiestan i Pamplona. Jag tror det är läge att åka upp i morgon. Då får vi ett bra rum och kan planera”.

   Vi var med. Det skulle bli skönt att röra på sig. Vi åt upp efterrätten, tog en lång siesta. Jag drömde att Sonja födde tvillingar, en pojke och en flicka. 

   På kvällen gick vi till Mariell. Katterna vandrade på baren. Vi satt alla tre och tänkte på samma sak.

Resan upp till Pamplona tog nästan ett dygn. Johan hade fått för sig att han skulle ta en bild av en bergsby. Överallt låg det övergivna byar som vi körde in i och undersökte. 

   Dom var helt döda, tysta. Ungefär som pesten slagit ner en natt. Det kändes otäckt att vandra runt i de tigande byarna. De väldiga röda bergen låg på vår högra sida hela tiden. Det var helt klart att Baskien var något annat än Katalonien och Barcelona. 

   Landskapet var grönare och hotfullare. Det kändes som om det grät. Påminde mycket om Sverige i blandningen av skog, berg och hav.

  ”Det är regnet som gör det”, sa Charlie. ”Baskerna är inte så livliga som katalanerna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa”.

Vi kom till Pamplona på morgonen. Vi körde in i den gamla stadskärnan, över ett torg och nedför en backe. 

   Vi klev ur bilen och Charlie pekade bakåt.

  ”Ser ni det lilla torget? Det är där tjurarna kommer när det brakar loss med tjurrusningen”.

   Johan såg rädd ut.

  ”Jag trodde inte gatorna var så smala. Hur hinner man undan tjurarna här?”

  ”Du får springa som en galning eller gömma dig i ett gathörn när dom kommer. Det ordnar sig, eller så dör du”.

    Vi gick in på en bar. En frodig kvinna sken upp då vi kom in. Charlie sa något åt henne på spanska. Hon kom fram och skakade hand med oss.

  ”Vino?”   

  ”Si, si”, svarade vi. Hon parkerade oss vid ett bord med tre glas och lite tilltugg .

   Hon försvann ut genom bakdörren. Tio minuter senare var hon tillbaka. Vi hade fått ett rum mitt i smeten med utsikt mot torget.

   Rummet var litet, men helt perfekt. Vi såg hela gatan där tjurrusningarna började Strax ovanför låg det centrala torget med alla barerna. Vi kunde inte bo bättre.

   Jag frågade Charlie hur han kände kvinnan bakom baren.

  ”Det är hennes son jag känner. Han är Eta-kommendant. Jag träffade honom på en bar förra vintern. Vi var ute en hel natt och jag fick sova här. På morgonen var jag skitsjuk, blev sängliggande med trettionio graders feber. Hon tog hand mig som en morsa. Hon är helt underbar”.

Han hade knappt sagt det förrän det knackade på dörren. En kraftig man steg in, svartskäggig och basker på huvudet. Det var Juan, kvinnans son. Eta-kommendanten. 

   Charlie och han kramade om varandra.

   ”Ska ni ha fiesta?”

   Vi nickade och han skrattade högt. 

  ”Akta er för tjurarna bara. Dom är livsfarliga i år, nästan lika farliga som poliserna”.

Han och Charlie började snacka på spanska och baskiska. Jag fattade ingenting, men efter ett tag reste han sig upp, tog oss i hand och försvann.

   Charlie såg bekymrad ut.

   ”Det kan bli problem i år med fiestan. Eta tänker göra aktioner och vete fan hur snuten agerar. Jag tror vi ska flytta bilen utanför den här gamla stadsdelen så vi kan komma iväg härifrån om det blir krig. Hans mamma bjuder på middag om en timme nere på krogen”.

Vi tog en promenad genom den vackra staden. Pamplona är en gammal stad, samma känsla som i Barcelonas hamnkvarter, men inte lika fattigt och slitet.

   Efter en timme återvände vi till Juans mamma och middagen. Vi var inte ensamma. Ett tiotal basker satt redan till bords. Vi sögs rakt in i gemenskapen. På bordet stod en jättestek. Vinet flödade och alla sjöng och berättade historier hela tiden. Sjungandet var viktigt. Det var ett sätt att hålla det förbjudna baskiska språket levande.

  ”Om du går till jukeboxen och slår in Dylans Sarah, så får du höra en bask som heter Hartzabal. Det baskiska språket är förbjudet, så dom gör allt för att hålla det levande”.

    Det var en flödande, levande middag utan krusiduller. Efter maten tog vi alla en krogrunda.

   Snabba ryck in på olika barer. Max tio minuter på varje bar. En snabb, liten öl eller vin och sedan vidare, sjungande, skrattande. Om två dagar skulle fiestan starta.  

Vi var uppe redan vid femtiden för att få in den rätta stämningen. Natten hade övergått till morgon. Överallt låg folk och sov med trottoaren som kudde. Charlie hade flyttat på bilen, ner till järnvägsstationen i den nya stadsdelen. Han trodde det skulle bli bråk.

   Vi gick in på en bar och tog en morgonöl och några stora mackor. Det var ett skrål utav Guds like. Olika band kom indragandes på baren och spelade, drack en snabb churitto, en liten öl, och försvann ut med sångerna på gatan. Ibland var det två eller tre olika grupper som spelade samtidigt.

   Man skulle kunna ha blivit tokig, men allt var gjort med sådan värme och glädje att jag bara flöt med i det hela. Männen i sina vita, rödvinsfläckade folkdräkter dansade och skrek till varandra. 

   Juan dök upp på baren och gav oss tre biljetter till kvällens tjurfäktning.

  ”Jag kommer också att springa, så ni kan ju hålla ögonen på mig. Ta det lugnt bara”.

Vid halv åttatiden samlades vi på torget där tjurarna skulle göra entré efter den första backen. Portarna stängdes. Nu fanns det ingen återvändo. Det var mest män, men även några kvinnor. Jag fattade aldrig om det var förbjudet för kvinnor. Nu var dom här och det förbudet skulle gå samma väg som det löjliga kvinnoförbudet i Vasaloppet.

   Alla såg sammanbitna ut, försökte skämta, men vad fanns det egentligen att skämta om?  Alltihop var idioti och ändå var vi här för att bevisa något.

   Charlie såg ovanligt seriös ut. Han hade gjort det här några gånger förut. Han kom fram till mig och Johan.

  ”Skönt att du inte har cowboybootsen på dig”. Han klappade Johan på axeln som blev nervös och satte sig ner för att knyta om de nya gympadojorna .

  ”Kom ihåg vad jag säger nu. Få för fan inte panik, titta framåt och ramla inte. Ser ni den där böjen där nere?”

   Han pekade på torgets avslutning som svängde in i en brant högerkurva. 

  ”Har tjurarna hunnit ikapp oss dit, så sväng in bakom kröken och stanna där, men hamna inte i vägen för de andra för då blir det kaos. I normala fall blir man ikappsprungen av tjurarna där nere. Om man springer på blir det en lång smal gata och det är oftast där folk faller och blir stångade”.

Jag kände mig plötsligt skitnödig, fick en idé om att hoppa över staketet. Jag satte upp händerna på träväggen för att kolla om jag kunde svinga mig över, men en bask klappade till mig på händerna med en tidning. 

  Det sved. Jag fattade vinken. Nu var det för sent att ångra sig. Plötsligt small skotten, tjurarna var på väg. Jag kollade efter Charlie och Johan, men dom syntes inte. 

   Tjurarna kom uppför backen och folk kom rusande mot mig. Det var som att drunkna. Alla rusade för livet, få inte panik. Jag försökte hålla mig kall. Vad hade han sagt om hörnet?

   Jag hade två hundra meter dit, samtidigt som tjurarna kom invällande över torget. Ett tåg av kraft och pissdoft kom emot mig.

   Helvete, så snabba dom var. Dom bara dånade fram över torget. Jag rusade för allt jag orkade. Helvetes djävlar så mycket folk ..

Vi sprang, nästan slogs, för att komma till en plats där tjurarna säkert kunde passera. Jag tittade mig inte om utan sprang mot den räddande hörnan.

   Det var ett enormt vrål över oss. Folk bankade i träplanken och skrek. Jag föll, snubblade och kom upp igen. Mamma Mia, tankarna rusade runt i skallen. Varför detta? 

   Jag kom fram till hörnet. kastade mig in bakom väggen. Jag var inte ensam, tre, fyra man gjorde samma sak.

   Jag fick en fruktansvärd smäll mitt i ansiktet. Pissdoften av en jättelik tjur passerade. Någon skrek. Jag låg golvad på gatan.

   Allt var vitt, ont. Jag såg tjurarna passera längre bort, försvinna, med pöbeln efter sig ...

 Några vitklädda män lyfte upp mig, kramade om mig. ”Hombre, Bueno”. Jag var på allas läppar, fram med vinsäcken. Jag fick några riktiga duschar och alla klappade om mig.

   Vi log som fånar mot varandra. Baskerna dansade och sjöng. Jag tittade mig omkring. Jag hade klarat mig, hade lust att göra om det.

  ”Hur mår du?” 

Johan kom framrusande. 

  ”Jag såg hur ni small ihop. Vilken smäll. Han sprang rakt in i ditt nylle med knäet. Ni hade ju tur som tokiga, hade ni smällt ihop en sekund tidigare vete fan om det inte hade blivit en riktig tjuromgång”.

   Han klappade om mig. Charlie stod bakom och såg orolig och lättad ut.

   ”Fy fan, dom är inte kloka. En del drog tjurarna i svansen”.

   Folk började plötsligt skrika och slå i planken. Några basker kom rusande åt fel håll.

   ”Se upp, dom kommer tillbaka”.

   ”Nu har det hänt något. Några av tjurarna har skiljt sig från gruppen. Då är dom livsfarliga”.      

   Vi sprang upp på torget. Nu var det verkligen otäckt. Att bli jagad av en uppretad tjur var inte vad jag hade tänkt mig.

   Alla började skrika. Nere i svängen kom en ilsken tjur farande. Han stannade upp, siktade in sig på ett gäng vitklädda. Några modiga slog honom mellan hornen och på kroppen så han blev vilseledd. Plötsligt vände tjuren sig om och fortsatte tillbaka samma väg han kommit.

   Det var över. Strax hördes ett skott. Alla tjurarna var inne på arenan. Folk hoppade över stängslen, kom fram och omfamnade oss .

   Ett gäng spanska tjejer började snacka med Johan. Han kråmade sig och såg ut att må gott. Vi följde med strömmen mot kaféerna och morgonkaffet. 

Dagen var över. Jag kände lugnet som spred sig. Vi åt churros och drack varm choklad med några  tjejer. Dom var från Madrid. 

   Johan såg ut att vara förtjust i en av dom. Jag var färdig, behövde vila och gick hem till rummet.

   Jag sov, drömde om rusningen. Om och om igen. Mellan rusningarna knullade jag en spanjorska mot en lyktstolpe. 

   Jag vaknade av att Johan dök upp i rummet. Det var dags för eftermiddagens tjurfäktningar.

Vi åt hos Juans mamma. Hennes mat var klassiskt baskisk. Kött, vin, grönsaker, toppkvalitet på allting. Vinet, spänningen, tröttheten gjorde att maten gick åt.

   Jag var insvept i en behaglig dimma när vi gick vidare ut på

den obligatoriska krogrundan. Vi stod inne på en krog när det började. 

   Någon tog fram den baskiska flaggan och började skrika, samtidigt som någon annan tuttade eld på den spanska. Det luktade provokation lång väg.

   Det fullständigt exploderade.

   Inom några minuter var snuten där. Bord och stolar flög ut på gatan. Glaskrossning, gummikulor och tårgas. Vi sprang mot vårt hus. Det här var en omöjlig kamp, snuten var för stark. Dom körde på med hela artilleriet .

  ”Vad håller dom på med? Dom är bindgalna, slår ju ihjäl folk”. 

   Johan stod och darrade. Han hade fått tillbaka sin snutnoja. Snuten slog alla dom kom åt.  Jag orkade inte med skiten. Det här var inte min kamp. Jag fattade mig inte heller på baskerna och deras nationalistiska ylande. En kväll hade jag suttit med Juan och fått hela Eta:s ide presenterad. 

   Jag fattade att baskerna ville ha sina egna stålar, men Eta:s strävanden var nästan för mycket. Och våldet som ständigt var närvarande. Var det nödvändigt? 

   Jag visste inte? Hur störtar man en diktator? Inte med kärlek i alla fall. 

Det tog oss en timme att komma hem. Juans mamma hade stängt krogen och satt och grät .

   En av Juans bröder förklarade att snuten hade gjort en razzia och plockat Eta-sympatisörer. Juan var mer än det. Det såg inte alls bra ut. Dom var ute efter att ha ihjäl honom. 

  ”Dom var här för en timme sedan. Tur ni inte var här, men dom kommer tillbaka så ta era grejer och stick. Ni kommer också att bli arresterade om ni är kvar”.

  ”Ska vi göra det? Kan vi inte bara byta hotell?” Johan såg inte ut att vilja lämna slagfältet.

   Charlie ruskade på huvudet.

   ”Det är nog lika bra. Det går inte att hitta något ställe att bo på. Det kommer att vara ett helvete hela natten. Vi kan sova i bilen, men det blir jobbigt”.

   Vi packade ihop våra grejer och gick på bakgator ner till bilen. Överallt var det poliser med värsta krigsutrustningen. Det var som Chile. Jag ville bara därifrån. Hur kunde baskerna leva i det där förtrycket? Vi hittade bilen, körde ur stan .

   Vi stannade i Deva. En liten by vid havet. Ett pensionat, ett torg, en långgrund strand och några bra restauranger. På morgonen visade Charlie en bild i tidningen. Juan hade blivit allvarligt skadad vid en sammandrabbning med polisen.

   En känsla av sorg smög sig in i mig. Jag tänkte på baskerna. Hur kampen för frihet formade livet, fyllde deras vardag med naturlig livsglädje. 

   Hemma kände jag aldrig så. Hade jag inget att kämpa för? Om någon skulle fråga mig vad svensk kultur var så visste jag inte vad jag skulle svara.

   En gång kände jag att Sverige var skogarna, järnet och älvarna. Jag kände enorm stolthet över kvinnornas frihet, välfärden, skolorna , jämlikheten, barnomsorgen. Mitt blodomlopp.  

   Nu kände jag ingenting. Jag längtade efter roll i tillvaron. En uppgift som kunde få mig att gå genom eld och vatten. Skulle jag kunna döda för det goda? 

Det var vid lunchen som vi tog beslutet. Det var Johan som kom upp med idén först. 

  ”Vad ska vi göra nu? Åka hem. Jag orkar inte vara ute och flacka längre”. 

   Charlie tittade på mig.

   ”Jag håller med Johan. Nu blir det bara en upprepning. Dessutom vill jag hem och få lite kärlek”.

   Charlie höll inte med.

  ”Det är nu det börjar. Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt, men vill ni åka hem åker jag med”. 

Vi packade ihop efter lunchen. Volvon började misstända ovanför gränsen till Frankrike. Bilskrället var på upphällningen, men vi tänkte ösa på så länge den höll ihop. När vi kom hem skulle den skrotas.

Stockholm. 

Juli. Regn, förbannat regn. Vi kom hem till svensk sommar. Det tog knäcken på mig. Charlie la sig i sängen och sov en vecka. Jag försökte skriva, kontaktade tidningen Vi och berättade att jag hade en story från Spanien.

  ”Det hade vi för tio år sedan, tyvärr”.

   Djävla luspudlar. Tidningar, fucking shit. Jag insåg att skulle jag skriva något så fick det bli böcker. Det var det enda som höll i längden.

   Det pissade på utanför medan jag skrev vidare. Det gick ganska bra så länge jag fick vara ifred. Sonja malde på i mitt huvud. Skulle jag kontakta henne? Hon visste inte att vi kommit hem.

   Jag vet inte varför jag var så osäker? Var det hennes barn, känslan av sorg, hennes ensamhet. Eller den äckliga hunden?

   Jag gick ut, vandrade ner till busstorget i Skanstull. Volvobussarna stod och dunkade med sina dieselmotorer. Människan ska inte flacka omkring. Arbete, liv, barn och kärlek ska finnas på gångavstånd. Livet och världen behövde organiseras om från början.

   

Charlie dök upp en morgon då jag satt och skrev.

  ”Sätt på fika. Nu ska vi kolla på bilder från resan”.   

   Han slängde fram två Agfakartonger på bordet och gick in i köket för att göra thé. Jag bläddrade igenom den första lådan. Svartvitt. Vilken magi . Den svarta Leican hade översatt verkligheten till något mystiskt, starkt och längtande. 

   Trots att han var en sådan ung fotograf, bara tjugosju, kunde man redan se att han själv fanns i bilderna. En sorg, stillhet, kändes under svärtan.

  ”Gillar du dom? Jag tror vi ska sikta på en bok om Baskien. Du skriver texten. Vi drar ner några resor till. Vi måste åka ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere”. 

   Han tänkte efter.

  ”Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och Eta. Det är pulsådern. Det finns, tre, fyra bilder jag godkänner”.

   Han valde några bilder som han la ut. Alla koncentrerade, svarta fält med ljusa inslag .

  ”En bra bild ska stå stilla. Du känner det direkt. Lägg upp en dålig bild bredvid och det blir okoncentrerat. En bra bild är koncentration, stillhet”.

Jag tittade på hans bilder. Vad skulle jag skriva till dom? Poesi, tankar om mitt liv? Jag behövde skriva något som inte syntes i bilderna. 

  ”Skriv om Mariell, för fan, om kriget, längtan. Det är vad det handlar om. En satans massa längtan efter något ingen kan sätta fingret på”.

  

Charlie skulle hälsa på sin mormor på Skeppsholmen. Han passade på att besöka henne vid lunchtid. Hon hade kafé bakom af Chapman. En gammal militärmäss som fått vara kvar efter militären försvunnit från ön.

  ”Hänger du med? Det blir gratis lunch och sedan kan vi sitta vid vattnet och kolla på stan”.

   ”Nej, jag stannar hemma och skriver på texten så kanske den är klar i morgon”.

   Han försvann på sin cykel. Jag grävde ner mig i texten. I morgon skulle det vara klart. 

  Ragnar, en gammal polare, tipsade mig om ett nattjobb på en sexklubb i Gamla stan. Han satt och väntade på mig i baren på Juggerestaurangen.

   ”Det är inte så märkligt. Dom knullar på scenen och du sköter ljuset. Jag är less på jobbet, så det är bara skönt om vi kan dela på det”.

   Vi tog en öl och gick sedan till klubben på andra sidan kvarteret. Det var en anonym entré. En trappa ned låg klubben. Ett danskt par stod för den mesta av underhållningen.

   Dom var gifta, hade småbarn och knallade på scen för att skaffa sig ett nytt hus och en större segelbåt. Första arbetspasset drog igång direkt. Danskarna kom upp på scen till tonerna av James Browns sex machine. Ragnar visade mig hur jag skulle lägga ljuset. Jag följde hur danskan sög killen till ett rejält stånd innan dom började knulla. På slutet när Brown öste som mest fejkade dansken en utlösning samtidigt som Ragnar drog ned ljuset. 

Ett ganska enkelt jobb. I alla fall för oss. Danskarna verkade också helt oberörda efteråt.

 Vi tog en kopp kaffe i väntan på nästa show som var ett strippnummer. Danskarna vinkade adjö. Dom skulle vidare till en annan klubb i city. Fyra gånger per kväll uppträdde dom på olika ställen för några tusenlappar svart per ställe. Dom tjänade grova pengar. Alla tjänade bra på klubben. Allt var svarta pengar. Det var som ett vanligt jobb, mycket bättre betalt, men sorgligt och lite solkigt.

Internationella delegationer som kom ner, såg showen och gick till de olika båsen för att knulla eller bli avsugna. 

   Om jag hade taskiga vibbs för affärsvärlden förr, så inte blev det bättre nu. Tjejerna som jobbade, var vanliga, snygga, unga kvinnor som lärdes upp. 

   Dom började i kassan. Efter en vecka var dom uppe och strippade. Bedrövliga nummer, men det var så dom lockade kunderna till båsen och de stora pengarna. En vanlig kväll gav 2-3000 kr svart. 

   Jag höll ut på klubben någon månad. Det som tog knäcken på mig var oxfilén som jag åt på kvällsrasten. Den var blodig. När jag skar upp den såg den precis likadan ut som fittan som jag sett på filmduken en halvtimme tidigare.

   Det gick runt i huvudet på mig. Jag hade fått nog av köttmarknaden. Jag slutade samma kväll. Åter var jag utan arbete.

Sonja ringde vid tvåtiden på natten.

  ”Det är dags för barnafödande. Jag åker upp till SÖS, möter du mig där om en halvtimme?”

Jag hoppade i byxorna. Jag fick skärpa mig ordentligt för att inte bli skakig i benen. Det kändes som en ödestimme, men samtidigt löjligt fnittrigt.

   Jag gick till SÖS för att vakna till. Jag skulle bli far. Tungt. Det kändes som en medaljutdelning. Sonja stod i entrén. Hon var söt med sin mage .

  ”Skönt att du kom. Det hade varit trist utan dig”.

   Vi kom in på avdelningen och fick ett rum. En barnmorska kom in och kände på Sonja. Jag fick testa syrgasapparaten, mysig uppfinning. Tog några djupa andetag och blev halvhög. 

   En läkare dök. Jag kände igen honom från Söder. Han skakade hand och blinkade till mig.

  ”Det här kommer att gå fort, sa han. En timme?” Det gick fortare än så, fyrtiofem minuter senare hade jag fått en son.

   Sonja krängde i sängen, andades häftigt. Han ville inte komma ut direkt. Huvudet kom nästan ut två gånger innan han ångrade sig, hoppade tillbaka. Den tredje gången sköt han i alla fall ut till livet i stora världen.

    Han låg på Sonjas bröst. Jag kände direkt att han var en del av mig. Sonja låg kvar på avdelningen med barnet. Jag satt där ett tag, läste tidningar, luktade på grabben och vilade i känslan av att vara far. 

   Jag var inte överlycklig, eller ens euforisk. Jag hade bara bestämt mig för att bli en bra far.

Efter någon timme lämnade jag sjukhuset, ringde några vänner och berättade. Jag gick till Pelikan och tog en öl i ensamhet.

Dagen efter gick jag tidigt upp till SÖS. När jag kom upp var Sonja borta. Barnet låg bland tio andra ungar i sina plastlådor i et stort rum. Ett barn skrek då jag kom in i rummet. Det högg till i hjärtat.. mitt barn?

   Jag gick fram till lådan, läste på lappen och visst var det han. Jag lyfte upp honom. Han tittade stort på mig Det kändes redan som det var han och jag mot världen..

  ”Lilla gubben”. Jag pussade honom. ”Vet du vad du ska få heta? Jag har döpt dig i natt”.

   Han tystnade. Handen rörde sig försiktigt över ansiktet.

  ”Leo ska du heta. Även om du är ett vinterbarn ska du bli ett litet Lejon som ska leva i solen”.

Vi satte oss i en fåtölj och tittade på varandra. Han var inte stor. Det var som att lyfta en liten docka. Han luktade så gott. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt trots att klockan snart var tio. 

   När Sonja dök upp hade han somnat på mitt bröst.

  ”När får du åka hem?” 

  ”I eftermiddag. Kan du hjälpa mig?”

   Jag lovade att komma, lämnade ifrån mig Leo och gick ut i mörkret.

   Jag hämtade Sonja och Leo på sjukhuset. På natten sov jag hos Sonja. Det kändes konstigt att gå hem ensam. 

  En sak kände jag helt klart. Att få barn betydde att organisera sig. Förr kunde jag ligga i timmar på sängen, deppa, drömma och göra ingenting. En viktig sysselsättning för den som skriver, men nu kände jag också att jag måste organisera upp tillvaron mer. Jag måste jobba mer och snabbare under den tiden jag inte hade Leo.

   Jag byggde en framtida säng för Leo. Inte för att han skulle ligga där på ett tag, men det kändes fint att förbereda sig. Jag satte upp en vacker röd lampa som jag ärvt efter mormor. Jag såg framför mig hur jag satt i rummet och skrev medan han sov. Den röda lampan skulle lysa tryggt.

Varför skulle det inte gå? Jag var en modern man som tog hand om mina barn till skillnad från min generations hjältar. Nästan alla dom författare och konstnärer jag uppskattat hade struntat i sina barn och fruar, dragit till Paris eller någon annanstans. 

Dagarna gick. Jag skrev, hälsade på hos Sonja några timmar varje dag. Det var en skön rutin, men den byggde på att vi var vänner.

Tarifa  / spain..

Har anlänt till  Andalucia . Vilket ställe . Hur kan man bo någon annanstans? Det är nyår och jag går i T -shirt. Mitt på dagen  är det nästan för varmt ,,,,det är så underbart att man  blir galen. 

Tillbaka  till Spanien, betade av hela kusten där nere. Cadiz, fantastisk stad   och sedan hittade jag paradiset :Tarifa. En landtunga rakt ut mot Afrika. Det tar en halvtimme med färjan att komma dit.  En liten stad , gammal som satan, stort som halva gamla stan. God mat, underbara människor . 

Känns livsfarligt att vara här. Smuggelhåla till Afrika. Det är en del hippies  och löst folk . Det är som att vara med i ett cirkusssällskap. Två långa  stränder, vilda hundar och ett cafe  som passande heter Cafe Central .

Det är där jag sitter på dagarna. Jag går mina rundor på stränderna. Ibland tar jag bilen upp i bergen eller kollar på  tjuruppfödningsfarmarna. Jag har faktiskt aldrig varit på ett ställe  som det här. Det dyker upp speciella  typer hela tiden . 

Tänk igenom om du ska  komma  hit ..

Skriv eller så ringer jag dig en kväll framöver..

salut  och bon dia 

Charlie

Brevet satte mig i gungning. Det var länge sedan jag gjort något utöver det vanliga harvandet. Jag förstod varför Henry Miller led av förstoppning. Att skriva är ett djävla stillasittande.

   Jag kollade resor. Det gick flyg till Madrid och därifrån kunde jag ta ett tåg till Marbella.

Jag skrev ett brev tillbaka till Charlie och förvarnade honom att jag var på gång .

  

Madrid. 

Jag såg honom direkt där han stod och vinkade .

 De slitna jeansen, västen. Den svarta skinnvästen med sina specialfickor. Långhårig och orakad. 

   ”Du är väl trött som fan efter den här trippen?”, sa han. ”Jag är också ganska seg. Jag vet ett bra hotell vid Plaza Mayor. Vi sover där i natt och drar i morgon”.

   Hotellet låg på en bakgata. Hundra meter från oss fanns världen, barerna, stadens alla människor. Avskilt, men ändå centralt. Vi tog en runda, åt en enkel middag innan vi båda stöp i säng.

Madrid vaknade med bilbuller och frukostos över Plaza Mayor. Vi tog en snabb frukost. Det hade regnat under natten. Gatorna var ovanligt rena och luften klar för en gångs skull. 

   Charlie gav mig bilnycklarna.

  ”Har du lust att köra? Jag har köpt en fotobok av Cartier Bresson. Den är helt otrolig. Vilka bilder, tagna i rätt tusendels sekund hela tiden. Karln har bara ett objektiv, står hela tiden på rätt avstånd”. 

  ”Bresson”, sa jag. ”Är det inte den där Magnumfotografen? Fransmannen med Leican?”

Charlie tittade imponerat på mig.

  ”Hur visste du det? Jag såg en utställning av honom i Barcelona. Han är som George Simenon. En vardagsskildrare i grått. Tänk om pressfotograferna kunde lära sig av Bresson? Så man slapp dom där dårarna som jagar ikapp i en stor hög”.

Han bläddrade några sidor, suckade av hänförelse.. 

   ”Pressfotograferna har förstört fotografins anseende totalt. Idag är en fotograf något farligt. Någon som vill dig något ont. Varenda dag man är ute på gatorna och plåtar frågar folk vem man är”.

   Jag skrattade åt Charlie

   ”Tufft jobb att vara fotograf?” Han log snett och fortsatte att titta i boken.

 Vi tog oss snabbt ut ur Madrid. De fula förorterna dök upp och jag körde upp på motorvägen mot Malaga. 

  Han la ifrån sig boken och vevade ner fönstret. Det kom en mild doft av bränd jord in i bilen.

Charlie pekade på en ny motorvägsavfart mot Malaga .

  ”Ta in där. Jag tänkte vi skulle köra över Torremolinos. Det finns en svensk författare där nere. Sture Dahlström, han skriver som en Gud”. 

Jag mindes något om en galen skåning. Var det honom Charlie menade?

  ”Han bor i Torremolinos på vintrarna. Vi kan fråga runt på lite barer. Det vore kul att träffa honom. Hans stil är något för dig, otroligt drag”.

Vi satt tysta en timme. Charlie kollade i boken, skrev då och då i sin lilla svarta anteckningsbok. Han detaljstuderade Bressons arbetssätt. Hur han närmade sig motiven. Hur han byggde upp en bild.

  ”Jag blir aldrig som Bresson. Jag vill ha mer närvaro, känna människorna. Bresson måste vara en zenmästare. Att klippa bilderna som han gör på gatan kräver otrolig snabbhet och koncentration. Han måste vara beredd varenda sekund”.

  ”Har du hört något från Strömholm och Fotoskolan, frågade jag?”

  ”Nej, inte mer än att dom la av och Strömholm drog till Paris med någon kvinna och massor med film”. 

Strömholm, Bresson och Eugene Smith var Charlies förebilder. Äventyrare, självgående män med stor integritet och människokännedom.

   Jag plockade fram ett band med Nynningens Majakovskijdikter. Det satt bra att höra Totta Näslunds röst medan vi körde till Torremolinos.

Det byggdes i centrum av Torremolinos. Att det en gång varit en gammal fiskeby var svårt att fatta. Fruktansvärd ful håla. Charlie gillade det. Ju fulare, desto bättre bilder. Vi åt på en billig bar i La Carihuela, fiskekvarteren. 

Vi gick en barrunda. Charlie frågade efter jazzställen .

  ”Han är en gammal jazzlirare Dahlström. Om han finns någonstans i stan så borde dom känna till honom där”.

Vi letade halva natten. Vi fann några ställen som kunde tänkas spela jazz, men ingen kände till den svenska författaren med jazzgitarren.

   ”Helvete, jag ger upp. Nu går vi och lägger oss”.

   Vi stod och hängde utanför den sista baren. Jag hade ingen lust att leta längre. Jag tittade upp mot de väldiga skyskraporna som bildade fond kring staden. 

  ”Nu skiter vi i det här”, sa jag. ”Vi sover i bilen, kör ner till stranden. Det är skönt att vakna i bilen vid havet”.  

Volvon var inredd för att sova i. Det fanns små gardiner man drog för och Charlie hade dragit ett draperi bakom framsätena. Han rullade ut madrassen i bakluckan, öppnade takluckan en bit och vips hade vi ett sovrum. Charlie somnade på en gång medan jag tog en runda på stranden.

   Vattnet slog in i långsam takt. Det var en och annan nattvandrare på stranden. Ett stort mörker föll in över mig. Hur skulle jag få ordning på det här med Leo? Bakluckan på bilen var öppen när jag kom tillbaka. Jag kröp upp bakom Charlie, slog igen luckan och sträckte ut mig på madrassen.

   Jag vaknade på natten av röster kring bilen. Ett gäng ungdomar i svarta skjortor var på väg mot vår bil. Det kändes inte bra och jag knuffade till Charlie som vaknade direkt.

   ”Det kommer ett gäng mot vår bil, kolla får du se”.

   Han tittade upp och for upp i framsätet som en blixt.

  ”Helvete, öppna ingen dörr. Det är fascistdjävlar...”

   Han kastade åt mig en stor skiftnyckel, medan han själv startade bilen.

Volvon gick igång. Charlie körde långsamt av sanden för att inte fastna med bakhjulen. Gänget hade omringat bilen och började sparka och slå på den.

  ”Håll färgen och le bara. Det är fascistdrägg som drar runt och rånar och djävlas. Dom har inte fattat att Franco har knallat och håller på och vandaliserar och rånar folk. Fan, jag skulle köra över dom djävlarna...” 

Vi spelade dumma turister, log och slog ut med händerna. Så fort Charlie såg en lucka drog han gasen i botten. Vi lämnade gänget bakom oss.

   ”Nu hade vi tur. Bra att du vaknade. Hade dom fått hålla på ett tag så hade vi kanske blivit rånade. Djävla pack. Dom är på utdöende, men på nätterna drar dom runt och djävlas. Det är därför jag alltid låser dörren och har nyckeln i tändningen”. 

Ingen av oss hade lust att sova vidare. Vi beslöt oss för att köra till Tarifa. En timmes körning längs havet i morgongryningen.

Det var fuktigt ute. Vi spelade Lou Reed på bandspelaren. De vassa gitarrerna dansade med den hämningslösa saxofonen. Jag undrade hur det var hemma i Stockholm. Jag frågade Charlie om inte han hade hemlängtan?

  ”Hela tiden, men vad ska jag återvända till? Jag har lämnat mitt barndomshem och i Stockholm känner jag mig inte alls hemma”. 

   Han tystnade och tittade ut mot havet. Det skimrade och vi kunde se Afrika.

   Han fortsatte.

  ”Vad är hemma? Några kompisar som lever som en själv? Ett klimat som man trivs i och en livsstil som passar en. Problemet med Spanien är att alla är så förbannat borgerliga. Här är det familjen som gäller till varje pris. Jag vill leva ogift”.

   Havsluften kom in i bilen, fuktig, mild. Det låg äventyr i doften. 

  ”Nej, jag är nog bara hemma då jag knullar med en kvinna. Det är enda gången jag känner närvaro i mitt liv, resten är hemlöshet. Man måste fejsa det som det är. Känner du dig hemma någonstans, frågade han?” 

   Charlie satt tyst ett tag. Volvon mullrade på och borta i horisonten såg vi de första experimentella vindkraftverken.

   ”Är inte skrivandet ditt hem? Det är där du kan koppla ihop dig själv.

 Inte kommer du att stå ut med något fast jobb. Allt skitsnack på rasterna, gnället på cheferna, en månads semester om år”. 

   Jag hade också tänkt på det. Varje gång jag varit på ett jobb hade det känts kvävande.

   ”Vad tycker du man ska göra då?”, frågade jag”.

   ”Ett samhälle måste bygga på att man gör grejer tillsammans. Ta en sådan grej att vissa religiösa grupper bygger hus tillsammans . Vilken otrolig styrka. En ny sorts familj måste skapas”.

Jag började skratta. Det skulle vara Charlie till att säga något sådant.

   ”Och ändå är du superindividualisten. Du gör ju aldrig något tillsammans med andra”.

   ”Nej, men jag drömmer om det hela tiden. Märkligt va? Jag vill göra världen bättre, men det mesta som erbjuds är bara idioti. Det är därför jag tar mina bilder, för att kolla hur världen påverkar mig. Sedan kanske mina bilder kan påverka någon annan. Mer kan man inte begära av livet”.

Morgonen sprack upp. Solen låg precis i molnkanten. Havet fick färg. En landtunga stack ut i diset. De vita husen lyste som sockerbitar på udden.

   ”Tarifa”, sa Charlie. ”Där har du stället”.

   Vi körde in i stan som var uppbyggd kring en gammal borg. Utanför stadskärnan låg en milsvid sandstrand åt norr och söder. Charlie körde ut bilen på en sanddyn och öppnade takluckan.

  ”Här är vi trygga. Nu sover vi ett tag innan vi går till Café Central och tar morgonfika”.

 Café Central låg i stans centrum. Charlie var igenkänd. Bakom disken satt en av hans bilder på väggen. Det var hans signum. 

Var han än kom gav han bort bilder, som i sin tur ledde till att han fick mat eller fika gratis, billigt eller på kredit .

  ”Hola Charlie, es un amigo?“ 

En blond kvinna klappade Charlie på axeln och nickade mot mig.

  ”Det här är Rosa”, sa Charlie och pekade på mig.

   ”Si, es Lars. En vän från Sverige ,,,skribent ....”

   ”Con leche?” 

   Vi beställde vårt mjölkkaffe och två tjocka mackor med ost och skinka. Vi satt i solen och njöt medan den lilla staden vaknade. Kaféet hade tio bord, framför oss passerade huvudgatan. En hund gick omkring och nosade nyfiket på Charlies kameraväska. Två unga grabbar passerade på en moped. Han som satt bakpå hade en surfingbräda i famnen.  Charlie pekade på huset mitt emot.

  ”Casa Amarilla , det gula huset. Där ska vi bo. Världens bästa och billigaste hotell”.

Vi gick över gatan, klev in på hotellet och fick ett rum mot gatan. Två sängar, bad på rummet, balkong och en inredning som var hälften Afrika, hälften Spanien.

  ”Vad säger du?”, frågade Charlie.

”Här kan man ju bosätta sig”, svarade jag. 

Tarifa gav ro. Den uråldriga staden, havet och närheten till Afrika sänkte ned mig i en melankolisk dimma En dag gick jag ut på stranden, tog sikte på en kulle långt borta och började gå. Efter ett tag dök en hund upp, sedan en till och snart hade jag ett gäng hundar som följde efter mig. Jag satte mig vid en mur och lät solen värma upp mig. Hundarna la sig ned bredvid mig, som en klan av vänner. 

   I normala fall tyckte jag illa om hundar, men inte när dom levde vilt som i Tarifa. Deras lekar i sanden var en ständig påminnelse om livet, leken och kampen.

   En man passerade i gummidräkt med snorkel på huvudet. En halvtimme senare kom han tillbaka med en säck fylld med fisk på axeln.

   Han nickade vänligt åt mig, stannade och pekade på säcken. Med ett leende öppnade handen och tog fram en stor fisk.

   ”Café Central”, sa han och gjorde ätrörelser med munnen.. Han lämnade fisken framför mig och gick vidare.

Jag satt kvar i solen. Hundarna försvann. En blev kvar. En liten, smal sak som följde mig hemåt på eftermiddagen.  

   Charlie satt på Café Central och snackade med Rosa. Hon vinkade åt mig och jag satte mig vid deras bord. Jag la fram fisken. Rosa kom fram och tog den. Hon skulle se till att vi fick den tillredd.

 

Maten kom in. Vi skålade i rött vin. Rosa satte sig ned med en kompis från baren.

Hon var en bra kompis. Charlie försökte aldrig ligga med henne fastän han ville. Det var som om han ville spara henne för framtiden. 

Vi fortsatte att leva det vardagsliv vi inrättat oss efter. Jag skrev. Charlie fotograferade och på nätterna var vi ute med Rosa och hennes gäng.

   Natten innan vi åkte hem bjöd dom oss på middag på Café Central.

   Det var en sorglustig historia att åka hem. På den korta tiden vi varit där hade vi redan fått vänner. 

Jag fattade inte riktigt varför vi skulle åka hem. Jag hade fått ett erbjudande om att jobba på Café Central och Charlie klarade sig alltid ekonomiskt.

  ”Tänk om man skulle stanna här, gifta sig med Rosa?” sa Charlie. ”Tror du det skulle fungera?”

   ”Vet inte?" svarade jag. ”Det enda jag vet är att jag måste hem, vara med Leo och bevisa min skuld om några dagar”.

Jag gick en sista runda på stranden, sa adjö till hundarna. På en av sandkullarna stod två stora mobilehomecars. Den amerikanska modellen, stor som en tvårummare. Charlies dröm om hur ett hem skulle se ut. Volvon dök upp på stranden. Charlie tutade och jag gick dit.

  ”Har du sett husbilarna”, sa jag? 

   ”Jag har gett upp det där”, svarade han. ”Kapitalförstöring. Dom har inget andrahandsvärde”.

   Han klappade ömt på instrumentbrädan, gasade så det rök i avgasröret.

  “Okej Sverige. Here we come. Nu blir det gasen i botten”.

Charlie körde snabbt. Vi sov några timmar vid franska gränsen. Passerade Paris på natten. När vi snurrade runt på Periferiquen såg jag Eiffeltornet för första gången. Jag blev så imponerad att Charlie drog ett varv till för att jag skulle få se den igen. Vi sov några timmar i Belgien innan vi dunkade upp till färjan i Tyskland. Vi kom med som sista bil. Charlie körde nästan hela vägen. Han satt tyst och sammanbiten. Ibland tystnade han. Det var som om han hade lämnat ut sig för mycket, gett för mycket. Han hade slutit sig inom sig. Det var hans psyke. På och av. Jag satt i högra framsätet, lyssnade på musik, drömde, försvann bort i mina tankar medan motorvägen rullade förbi under oss. 

Tyskland gick i ett nafs. Vi stannade några timmar i Lund hos en polare innan vi körde de sista femtio milen till Stockholm.

   Att köra genom Sverige gav mig klåda. Vilken mäktig skönhet det här landet äger. Grönskan, skogen, stillheten . Och vilken otrolig tråkighet. När vi stannade för middag åt vi den sämsta och dyraste maten på tre veckor. Alla satt tysta och såg ner i borden. Jag såg hur Charlies humör sjönk mot botten. Nu gick det heller inte att dricka vin och köra bil längre.

Charlie svängde in på Hornsgatan. Den instängda avgaslukten slog emot oss vid korsningen med Ringvägen. Stan var helt tyst. Han stannade på Hornsgatan, släppte av mig med en liten vinkning innan han fortsatte mot Nytorget. Den stålgrå Volvon puttrade iväg. Ena skärmen hängde lös. Det var bucklor och elände mest över hela bilen. 

   Jag gick upp i lyan, sparkade undan posten, öppnade ett fönster och stöp i säng. 

Stockholm

Våren blev en högoddsare. Varmt och skönt för en gångs skull. Jag tillbringade allt mer tid nere på klubbarna i Gamla stan. Magnus Ladulås blev favoriten. Charlie fick ut sina bilder. De blev uppmärksammade och ledde till ett stipendium. Han skrotade Volvon och köpte en röd motorcykel som han målade svart och satte guldstjärnor på. 

   Hans boende var lite flytande, men han hade tydligen nästlat sig in i ett kollektiv på Kungsholmen .

  ”Det är ganska speciellt”, sa han. ”Varje torsdag har vi gruppsex. En av brudarna i kollektivet är dramapedagog och hon har oss som en slags försökskaniner. Alla ligger med alla.. det var kul i början men nu börjar jag ledsna. Så djävla skönt är det inte att kyssa grabbarna i kollektivet..”

   Han gjorde en grimas. Vi hade bestämt träff på Magnus Ladulås. Det var fullt ös i lokalen. Charlie spejade som vanligt.

  ”Jag blir nog inte kvar i kollektivet så länge. Har en ny lya på gång på Maria präst. Vi får se. Det är torsdag idag, ska du hänga med hem och ha lite gruppsex?”

   Jag tackade nej, även om det kändes lockande. Det var mest det här med att hångla med killarna i kollektivet som tog emot. 

   Vi stannade kvar på krogen. En trubadur dök upp, spelade skitdåligt. I tunnelbanan hade jag hört en trubadur för en vecka sedan. En hes röst ...Bernt Staaf ....direkt jag hörde rösten var jag tvungen att stanna och lyssna. Hans röst skar igenom allt. 

Musiken var viktig för oss. Hur ofta dansade vi oss inte genom hela natten med Samla mammas manna, Kebne och de andra grupperna på Mariahissen och klubbarna nere på stan. 

Sommaren hade varit fylld med musikfester. Vi var på de flesta. Det var social verksamhet och politiskt arbete på samma gång.

   Charlie plåtade artisterna och det sociala livet. Han hade någon teori om bilderna bakom scenen var viktigare än dom på.

Pengarna började ta slut. Det fanns ingen möjlighet att tjäna pengar som frilansare på sommaren Jag fick nys om ett vik på Sveriges radio. Jag sökte det, någon slags arkivarie nere i skivarkivet. Det kunde väl vara något jag hankade mig fram på medan jag fick ordning på skrivandet. 

   Charlie väckte mig till sans på krogen.

  ”Du måste skaffa dig en hoj, brudarna blir som galna då dom får åka. Först tar man en fika, sedan säger jag lite snyggt ,,,ska du hänga med och bada ..jag har en motorcykel”.

Charlie lyfte upp blicken från ölglaset.

  ”Då säger dom alltid ..har du en hjälm extra?”

   ”Klart” säger jag då, för det har jag ju, och så tar man med dom på en åktur.

   Jag tittade misstroget på honom.

  ”Låna hojen en kväll för helvete” sa han. ”Du behöver göka lite. Du ser ju ut som en djävla dysterkvist numera. Det där med ungen löser sig.”.

   Jag kände mig så djävla missmodig, trött och ledsen. Orkade inte hålla färgen uppe.

  ”Vad du tjatar, du lever ditt djävla tokliv. Knulla och plåta. Vänta ska du se”.

  ”Jag ger mig” svarade han. ”Jag vet ingenting, men kolla in den där bruden där borta, hon med långa håret. Hon har ju världens finaste utstrålning. Vore inte hon något för dig? Låna hojen, ta ut henne på en runda med hojen. Ta nycklarna. Jag sticker hem till gruppsexträsket”.

Han försvann innan jag hann säga nej tack. Nycklarna låg på bordet. Tjejen stod kvar borta vid baren och konstigt nog vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag tog nycklarna och gick fram till henne. Vad var det jag skulle säga ? Har du en hjälm, eller?

Charlie var på labbet dagen efter. Han satt i fåtöljen och såg sliten ut.

  ”Nej, nu flyttar jag ut ur kollektivet. Jag sover på labbet ett tag. Det blev ett sådant gräl igår. Nisse, du vet där långa polarn, ville inte ligga med vår dramaguru. Hon blev galen och skulle hänga sig och sedan var hon på gång och skar i handlederna ...fy fan”. 

   Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han såg för eländig ut.

  ”Tack för lånet av hojen? Det funkade faktiskt. 

  Charlie piggnade till.

  ”Du ser själv. Det är så mycket skitsnack om kvinnor och män. Jag tror vi är lika i grund och botten”. 

   Jag berättade att jag fått jobb på SR, i skivarkivet .

   Charlie såg trött ut igen.

  ”Menar du allvar? Ska du springa som en råtta i korridorerna där hela dagarna. Du kan inte stanna där för länge. Det är ju rena slaveriet”. 

  ”Pengarna är slut. Jag måste betala för Leo. Behöver en trerummare så Leo får eget rum”.

   ”Inte behöver han något eget rum. Det är typiskt Sverige. Alla djävlar ska ha eget rum. Redan från barnsben ska vi vara ensamma”. 

   Han klev upp ur fåtöljen och rotade på skrivbordet. 

  ”Jag måste också ha någonstans att bo. Ska vi flytta ihop och ta hand om grabben tillsammans? Jag kan vara någon slags reservfarsa. Alla ungar behöver en reservfarsa”. 

  ”Här, han drog fram ett papper. Det här är adressen till min gamla 

värd. Nu får hon fixa fram en lya till mig. Ska du också ha en trea?” 

Charlie ringde värden. Han drog stora charmörsvalsen och lade på med ett leende.

   ”Jag har något på gång. En trea med kakelugnar och hela baletten . Vi skulle höras om en månad. Jag ljög och sa att jag hade en unge på gång, familjeköret. Vi får väl se, men jag tror det löser sig”. 

Han lyfte upp en av sina två Leicor från skrivbordet.

  ”Jag måste panta en kamera, stålarna är på upphällning. Hänger du med? Jag ska kasta in den på Vasagatan”. 

Vi tog hojen ner på stan. Charlie fick pengar för kameran. Jag stannade kvar nere i Klara medan han körde ut till Skeppsholmen för att äta lunch hos sin mormor. 

Jag gick runt i Klara. Ombyggnaden hade börjat. Sakta men säkert tappade området sin själ. Mer och mer jeansbutiker och annan skit. Dom boende flyttade ut. 

   Jag hittade ett kafé som var av den gamla sorten. Jag tog en macka och the, satte mig vid fönstret och tittade på folklivet. Livet kändes både bra och hopplöst. Inga pengar, ett trist jobb på gång. Varför fick jag inte igång skrivandet? 

   Varför klarade sig en som Charlie alltid? Var det hans förmåga att lida och tricksa? Hans ide om att alltid överleva till varje pris? 

   Han skulle aldrig ta ett fast jobb. Inte ens om han svalt ihjäl. Han skulle hamna på psyket för nervproblem. 

  Det var väl det som var hans styrka. Hans skräck för att inte ha kontrollen över sitt eget liv. Hans skräck var större än min. Jag kunde tänka mig ett fast jobb, medan Charlie gjorde vad som helst för att slippa bli anställd.

Jag tog fram ett papper och satte upp punkterna i mitt liv. 

Kärleken 

Leo

pengarna

fysiken 

arbetet 

drömmarna 

Vad hade jag för drömmar? Att leva på mitt skrivande. Att få bo på en levande plats. Vad var en levande plats? Ett ställe där män och kvinnor umgicks, nära till kärleken och knulleriet. Det skulle vara en allmänning, ett torg för barnen. Gärna ett hav, sol och enkelhet, vänlig mat. Jag hade inga märkvärdiga drömmar. Jag ville bara leva ett enkelt liv med kärlek och en bra kvinna.

   Charlie hade större planer. Han skulle visa världen vem han var. Den faderlöse sonen som slog sig fram på egen hand, och under tiden kysste han alla kvinnor han kom åt. 

   Hans revolution var ett enklare liv. Ett utvecklat Christiania, jämlikt, stor närhet, kulturellt dynamiskt. Män som Charlie är svåra att komma åt. Man kan tycka synd om dom, hata dom. älska dom. Det spelar ingen roll. Deras radar är för evigt inställd.  Höst blev vinter. Det började snöa på allvar. Hade jag inte vart tvungen att gå till jobbet hade jag gett upp. Lagt mig i den stora, mjuka vilan i någon månad. 

   Stockholmsvintern fick inte igång mig. Det blev aldrig tillräckligt med snö för skidåkning. Någon gång åkte jag ut till Hellas och trängdes med två hundra tusen andra dårar, fick panikångest och åkte hem knäckt och trött.

   Långfärdskridsko, som lär vara nationalsport för de aktiva Östermalmarna, hade jag heller aldrig ägnat mig åt. Det var som med golf. Långfärdsrör och golfklubbor hade samma äckliga överklassdoft över sig.  Jag åkte en sväng på Zinken ibland. Jag gick in i skrivandet och till slut slog jag in den sista punkten i mitt manus. Jag kände mig oerhört nöjd. Skit samma vad folk tyckte. Nu hade jag slutfört det. Och det är den stora skillnaden: Att slutföra eller icke. 

Julafton.

Jag började dagen med att gå på bokhandeln och köpa några böcker. En liten skinka hade jag fixat till dagen innan. I kylskåpet fanns potatis och inlagd sill. 

   Jag var beredd. Det gällde ändå bara att ta sig förbi Kalle Anka. Efter det var julen över.

Jag åkte en runda på Zinken. Det var en makalöst fin julafton. Snön föll och jag gled omkring på isen. Det var en dag då jag kände mig lätt förälskad. Tänkte på hur lika Charlie och jag var. Vi hade samma känslor för livet, men agerade ändå olika. Jag måste ha fått mer trygghet med mig än honom. Vi tänkte lika, utryckte oss ganska lika, men ändå levde vi så pass olika. 

   Sonja ringde på morgonen och var söt. Leo grymtade pappa i luren. Det satt gott. Vi började få ordning på vår relation. Hon var inte lika sur längre. 

   Jag började misstänka att hon träffat en annan.

   Fortfarande bestämde hon med kvinnlig rätt det mesta om Leo, men hon hade börjat antyda att jag skulle ta Leo mer. Att han skulle sova en natt till i veckan hos mig. 

   Jag mådde gott där jag gled runt. Det påminde mig om när jag var i tonåren. Då träffade jag tjejerna på isbanan. Vi gled runt, drack varm soppa och kysstes under en trasig lampa i femton graders kyla .

   Hemma tände jag i kakelugnen, satte på stereon, lyssnade på John Holms Sordin, åt min sill och skinka .

   Jag la mig i sängen, drömde om en skön kvinna. Då ringde telefonen.

  ”God jul… god jul...hur mås det?”

    Det var Charlie som ringde från en bensinmack i Tyskland.

”Det var för kallt på det där hotellrummet i Madrid. Jag fick hemlängtan och drog iväg i går. Jag siktar på färjan i natt, så jag kommer hem i morgon kväll”. 

   Det började tuta i luren. Jag hörde hur han slängde i mer pengar för att kunna prata.

  ”Du skulle se mig” skrek han. ”Jag har alla kläder på mig då jag kör. Skinnställ, tre skjortor och ytterst ett tjockt regnställ. Jag kan knappt kliva av hojen”. 

   Jag trodde inte mina öron. 

  ”Kör du motorcykel? Du kan ju köra ihjäl dig. Är det inte halt?”

  ”Nej, det är bara kallt som fan. Är det snö i Sverige?” 

   Jag berättade att jag åkt skridskor för någon timme sedan.

  ”Jag lämnar hojen i Skåne och tar tåget den sista biten”.

   ”Du är välkommen. Jag sparar lite mat åt dig, kommer du hit blir det skinka och sill”.

   ”Bra. Jag har vin och konjak med mig ....vi hörs”.

Det började tuta i luren. Jag såg framför mig hur han satt i ett av de gröna autostopställena utanför Hamburg och svettades i sin hojmundering.

Julafton var räddad. Det var inte bara jag som höll mig undan. Charlie var på hemgång och snart var kvällen till ända. Jag tog fram Herman Hesses Steppvargen. Jag läste den istället för att lyssna på julens döskallesånger.

   Charlie dök upp på juldagskvällen. 

   ”Ta fram skinkan och sillen”, skrek han och dansade in i lägenheten.

   Han var i toppform. Helt klart. Han var mager, brunbränd och fullständigt euforisk.

  ”Jag känner mig som en speedad råtta. Ena dagen körde jag etthundratjugofem mil i min vintermundering. Fetare än en Michelingubbe. Det kändes som jag skulle kunnat ramla av hojen i hundrafemtio utan att det skulle göra något”. 

Han tog en runda i lägenheten innan han fortsatte.

  ”Jag skulle bara studsa omkring med alla mina kläder. Det var värst i Danmark, sista biten. Helvete.. jag frös nästan fast på hojen”. 

  ”Var är den nu då”, sa jag?

   ”Jag ställde in den hos en polare i Malmö. Han trodde inte sina ögon då jag dök upp i snösörjan. Det såg helt sjukt ut. Nere i Andalusien körde jag omkring i en lätt jacka och här blir man som ett fryst torskpaket”.

Han gick ett varv till i lägenheten. Tittade på mina tavlor som jag satt upp och han stannade framför bilden av honom och Leo som jag ramat in och satt ovanför Leos säng.

  ”Fint du har ordnat för dig och grabben. Det ser mysigt ut med hans grejer och sängen.

Charlie gick och öppnade sin väska. Den var fylld med vinare och konjak.

  ”Du kan väl ta tre flaskor, sa han..... så tar jag tre. Konjaken är skitgod, riktig tjurfäktarkonjak. Jag tog tre glas inom en timme då jag var i Baskien. Innan jag hade en aning om vad som hänt, somnade jag i knäet på en nunna”. 

Vi satte oss ned framför kakelugnen. Jag berättade om boken och Charlie om sin resa.

  ”Det var en tuff resa” sa han. ”Jag fick liksom ingen ro i kroppen och inte heller kontakt med något på allvar”.

Han tog en klunk av konjaken.

  ”Man kan inte bara resa omkring. Man måste stanna på ett ställe, minst en månad om det ska bli något. Det är den tid det tar att bygga upp något inom sig och utåt, mot de andra”. 

Jag berättade om boken. Hur jag lyckats avsluta den och att jag tänkte säga upp mig. 

  ”Oroa dig inte, sa Charlie. Vi har alltid klarat oss. Jag har också helt slut på stålar, kollade med skatten, har fått restskatt på tio tusen. Det är ju för fan vad jag tjänade förra året. Nu måste jag låna stålar så jag kan handla material och dra av i årets deklaration”.

Charlie somnade i Leos säng. Vi bestämde att han skulle bo hos mig ett tag. Fram till han skulle ut på turné med teatergänget. Det var någon månad dit.

   Charlie satt uppe och drack kaffe då jag vaknade. Han tog fram sitt block, skrev det vanliga brevet, som han skrev varje morgon, medan han tog frukost. 

  ”Jaha, du gör budget” sa jag.

   ”Det viktigaste är inte att jobba och tjäna pengar. Det viktigaste är att ha avdrag, få tillbaka på skatten, göra sig fri för eget, personligt arbete. All tid du lägger ned på att tjäna pengar är förlorad tid ...”

   Charlie kunde sin läxa. Han hatade allt som hade med fast anställning och arbetstider att göra. Det enda som gällde var att vara fri och för det krävdes disciplin och smartness. Det vill säga att ha totalkoll på ekonomin och inte jobba för att försörja sig en sekund för mycket.

   Jag hämtade tidningen. Charlie tog sporten och jag kulturen. Han läste snabbt och efter tre minuter kände jag hur han satt och glodde på min kulturdel.

Han fick hålla sig tio minuter innan vi bytte. Kulturen gick ännu fortare. Han hämtade sitt anteckningsblock och började på morgonens andra brev och budget. Han satt och räknade ut hur han skulle minska restskatten.

  ”Jag har usla brevvänner. Nisse i Skåne? Jag skriver fem brev i veckan till honom och han duger att få fram ett i månaden. Det är ju ynkligt. Vad fan gör folk?” 

   Charlies brev var en slags dagbok där han testade alla sina infall, berättade historier och drog budgetar. Att försöka svara eller ha en dialog var meningslöst.

   Han skrev snabbt klar budgeten, gick ut i hallen.

  ”Sticker till labbet. Vi hörs i kväll. Jag ska försöka fixa lite stålar”.

Han försvann ut och jag fick lite egen ro. Dagens program var att gå ut med Leo, sova en liten lur och försöka få ihop en text som jag kunde sälja någonstans.

  Dagarna blev ljusare med hjälp av snön. Kylan kom och la is på fjärdarna. Jag brukade ta vagnen med Leo och gå ut på Skeppsholmen. Marssolen värmde bra i lä. Det fanns ett fint fik, ett slags arbetarkafé nere vid bryggan bakom af Chapman. 

   Det var Charlies mormor och moster som skötte det. Dom hade haft det sedan mitten av fyrtiotalet, men nu började tiden rinna ut. 

Mormodern, en barsk kvinna drog mot de nittio. Charlies moster var heller inte purung. 

   En dag var Charlie där då jag kom med vagnen. Han tog in mig bakom disken där hans släkt satt samlad. En moster, två tvillingmorbröder och mormodern. 

   Den ende som saknades var Charlies mamma, som också en gång i tiden jobbat på stället.

   Mostern tog hand om Leo, bar ut honom i den stora matsalen medan Charlie och jag mumsade på pinfärska bröd och åt grönsakssoppa 

  ”Det är som att vara på landet, fast vi är i Stockholm, eller hur?”

Charlie hade rätt. Det var ett underbart ställe. Han visade mig runt i mormoderns stora lägenhet. Hon var freak på antikviteter. 

   Överallt tavlor, lampor, varenda kvadratcentimeter var täckt av tavlor och lampor. På golven låg tredubbla lager med mattor.

  ”Morsan var lite likadan...gillade att pynta. Här är hon föresten ...”

   Han visade på en ung kvinna i blont hår. Jag kunde se hennes drag i honom också. Samma slags känslighet runt ögonen. Skulle han gå samma väg i livet med tiden? 

”Märkligt att hon dog så tidigt. Hon fick inte leva på sitt sätt. Du måste ge Leo lusten att leva, och modet, framförallt modet. Man måste våga leva!”

   Vi blev stående ett tag framför bilden av Charlies morsa. Mostern kom in i rummet med Leo i famnen.

   ”Det är en pigg krabat. Jag tror han vill träffa dig igen.”

Hon lämnade över Leo till mig. Hon såg kortet på sin syster, tog ned och torkade rent det. Hon gav det en tyst kyss. Hennes ögon tårades.

  ”Ja.” sa hon med sin starka norrländska dialekt. ”Det är inte lätt. Hon var så ung”. 

Hon tog Charlie under armen och vi gick tysta ut ur rummet.

Folk strömmade till ute i kaféet. Vi satte oss i den före detta officersmässen. Leo kröp mellan borden. Charlie tittade ut genom fönstret, mot Slussen.

  ”Ibland undrar jag om det inte är på det här stället jag skulle leva och jobba. Bo här under, i det gamla biblioteket, gå hit upp och äta lunch med min släkt”. 

  ”Kan du inte ta över fiket?”, frågade jag?.

  ”Jag har tänkt det ibland, men det blir för låst. Och du skulle veta hur mycket dom jobbar. Nej, men jag skulle vilja bo här”.

Leo hade parkerat mellan två stolar och kom inte loss. Jag gick och hämtade honom. 

  ”Det är dags att dra, sa Charlie. Vi kan gå hem tillsammans? Jag ska bara gå och säga hej till mormor”.

Han försvann in genom köksdörren, men var snart tillbaka med bullar i fickorna.

”Min moster….du får aldrig gå härifrån tomhänt”. 

Vi gick längs vattnet.

  ”Förr gick färjan från Slussen hit. Nu håller bryggan plötsligt inte för anläggning. Det är ju löjligt. Vi lever i stad på vatten och har inga båtförbindelser från Slussen till Skeppsholmen”.

   Han visade mig var porten till militärområdet varit.

  ”Ibland ringde vakten upp till morsan och sa att jag var utanför 

 området. Då kom hon ner och hämtade in mig. Jag brukade gå bort till Grand och mata änderna och svanarna på vintern. Dom frös fast på isen. Jag var besatt av att ge dom mat så dom överlevde”.

   Stan var vacker. Vi gick genom Gamla Stan och snackade om minnen. Vi hade kommit så långt i livet att vi hade minnen att snacka om. 

Vi skildes vid Slussen. Charlie skulle på möte med Vanja och teatergruppen. Charlie var sig inte lik längre. Han hade blivit tyngre till sinnes, men också lite lugnare. Var det Vanja?

Hemma väntade ett brev. Det var från förlaget. Jag var refuserad. Helvetes djävlar. Luften gick ur mig. Hade jag inte kämpat nog, eller vad fan var det? All borgerlig skit kunde man ge ut, men här kom en kille som skrev om livet ur ett annat perspektiv. Det passade förstås inte.

Jag behövde snacka med någon. Skulle jag behöva gå till det här förbannade jobbet igen för att överleva? Gud, vad det tog emot.

   Vad hade jag gjort för fel? Jag satte mig ned och läste igenom texten. Det tog en timme. Allt var inte perfekt, men nog hade jag väl något att säga?

   När Charlie kom hem var jag som en våt fläck.

  ”Blev du refuserad ...det var det djävligaste. Du är för bra för de asen”.

  ”Skicka det till ett annat förlag, skriv om det du tycker är skit. Inte kan du deppa ihop för en refusering”. 

   Han tog tag i manusbunten och slog den i bordet.

  ”Ge inte upp nu. Jag går ut och köper lite whiskey och sedan lägger vi upp hur du ska få ut det här. Jag tror för det första att du ska skicka det till olika förläggare på en gång ..spela ut dom djävlarna”.

Han försvann ut för att gå på bolaget. Det kändes lite bättre. Skriva om? Jag kände mig klar med texten. Varför kunde ingen på förlaget tvätta den åt mig? Hade inte Hunter S Thompson folk som skrev ut hans inspelade tejper till böcker?

   Jag kände mig eländigt svag. Arbete, arbete, aldrig tog det slut.

   Charlie kom tillbaka med whiskeyn. Han peppade mig halva natten. I klartext förstod jag den natten skillnaden mellan oss. För honom fanns det inte en bok, eller en utställning. För Charlie var allt ett flöde. Det som misslyckades kanaliserades i något annat. Allt var arbete och allt skulle användas i någon form. I dag, i morgon eller efter döden.

                                                       I början av år 2008

Jag sitter på mitt kontor i Radiohuset. Jag tittar på dörren. Mitt namn, Lars Hansson, har börjat blekna . Mitt rum, som jag har haft i snart tjugo år, har inte utvecklats mycket. Jag har två bilder på barnen på väggen. I fönstret står några blommor. I ganska bra form faktiskt, för det är Lisa, min sekreterare, som sköter dom. 

Vad det gäller de gamla tiderna så hände inte så mycket .

Jag skilde mig allt mer från Sonja. Tiden gick. Vi blev goda vänner, hjälpte varandra med Leo. Det gick bra tills jag träffade Lina. Då blev det svårt igen. Sonja hade inte träffat någon och kände sig utanför.

   Leo var tio år, så det löste sig ändå ganska bra. Han verkade inte bry sig så mycket. Han tillbringade den mesta tiden med Sonja, men somrarna hade vi tillsammans och vinterloven. 

Charlie körde omkull med motorcykeln i oktober 1978. På väg till Baskien körde han på en oljefläck utanför Norrköping, for in i ett räcke och halvdog. Jag glömmer aldrig då polisen ringde.

  ”Hej, det är Lars Andersson från Norrköpingspolisen. Det är så att Charlie Möller skadats allvarligt i en olycka utanför stan. Vi har letat efter hans anhöriga, men han verkar inte ha några? Däremot fann vi ditt namn på en massa ställen i hans anteckningsbok. Han hade också ett brev i fickan till dig. Det var så vi fick fram din adress. Känner du till om han har några släktingar?”

  ”Ja, det vet jag att han inte har. Både hans farsa och morsa är döda och han har inga syskon. Han lever med en kvinna, Vanja Hagen. En danska. Annars är jag hans bäste vän”. 

Polisen berättade att Charlie låg på sjukhuset, i koma och det var frågan om han skulle klara sig. Jag ringde Vanja, men ingen svarade. Hon var också bortrest. Den natten snurrade det runt i mitt huvud. Jag försökte minnas vad Charlie sagt om döden, begravningar. Jag kom ihåg vad han sa en gång på Skeppsholmen: att det var det enda stället han känt sig hemma på. När han dog så skulle han vilja spridas i vattnet bakom af Chapman.

Vanja ringde från Danmark. Frågade efter Charlie. Jag berättade att han kraschat utanför Norrköping. Jag sa att jag var på väg till Norrköping. Hon skulle ta första tåget så skulle vi träffas på sjukhuset. 

   Charlie låg i en säng, blek, fylld med slangar. Doktorn berättade att om han överlevde skulle han knappast bli helt återställd. Vi satt ett tag tysta vid hans säng. 

  ”Jag måste berätta en sak för dig”, sa Vanja. ”Du är ju Charlies bäste vän och på något vis tror jag att vårt barn kommer att träffa dig i framtiden?”

Det tog en sekund innan polletten föll ner.

  ”Är du gravid med Charlie?” 

   Hon nickade och tårarna rann ner för hennes kinder. Jag hade inget att säga, mer än hålla om henne. Vi stannade på sjukhuset hela kvällen. Två dagar senare åkte jag hem. Vanja stannade kvar. Charlie vaknade ur koman efter tio dagar. Han hade svåra skador, gick på rehabilitering i flera månader, fick flytta hem och återhämtade sig långsamt. 

 

På något vis blev han förändrad. Det var slut med hans gamängaktiga sida. Vanja flyttade in hos honom, skötte om honom. Charlie blev tyst, nästan ilsken och vi gled iväg från varandra. 

Märkligt nog var det hans skador som fick in honom på skidåkningen, gjorde honom till skibum. Han behövde träna hela tiden för att hålla kroppen i form och skidåkningen gick att kombinera med fotograferandet. Det tog flera år att komma i hyfsad form. Han hade benen fulla med spikar och haltade lite lätt då han gick, men det var det enda man märkte av olyckan efter några år. 

   Det märkligaste var dock att han la av med plåtandet. Det tog två år, sedan la han av över en natt. Han slängde nästan alla negativ. Jag lyckades behålla tre pärmar med negativ och några lådor med hans bästa bilder som jag fått genom åren. Han var trött på den postmodernistiska skiten som han uttryckte det. Istället satsade han på skidlärar- och bergsguidesjobb. Efter två år hade han fått fart på den verksamheten och var borta hela vintrarna i bergen med folk på skidor. 

Allt gick väl med graviditeten. När dottern föddes skickade Vanja mig ett kort och önskade mig allt gott. Sarah skulle hon heta. Efter Bob Dylans kärlekslåt. 

Mitt eget liv? 

   Det förändrades drastiskt i och med att Charlie försvann ur vårt liv. Han var motorn i förhållandet. Inte bara för att han var den aktivaste, utan mer för att han var handlingens man. Han såg till att planer blev av. Saker och ting skulle ske fort annars blev han arg. Nu var det ingen som drev på. Jag återgick till mitt mer långsamma tempo.

Framför mig på skrivbordet har jag en bild av Leo och Charlie. Leo sitter på Charlies motorcykel. Jag tog den med Charlies kamera, den gamla, svarta Leican han släpade med sig överallt. Jag fick bilden precis innan han stack iväg på turnén. 

  ”Ta den som ett minne”, sa han. Som om han visste att han skulle krascha?

Charlies dotter är snart trettio vid det här laget. Hon har faktiskt skrivit till mig och bett att få se alla bilder som jag har från tiden Charlie och jag höll ihop.

   Jag ringde henne mellan två möten. Vi bestämde att ses på kvällen hemma i mitt hus. Jag gjorde en god kycklingrätt som hon åt med min familj. Lina och barnen hade aldrig träffat Charlies dotter. Det var säkert tio, femton år sedan jag såg henne senast. Jag kom knappt ihåg att hon hette Sarah.

   Hon var vacker, smal och stark i kroppen. Rågblond. Det fanns också drag av Charlies mor i hennes ansikte. I alla fall som jag mindes henne från de kort Charlie visade mig på sjuttiotalet.

  ”Vad gör din mamma nuförtiden?”, frågade Lina.

   ”Inte så mycket. Hon har lagt av med teatern. Det blev inga jobb där, utan hon började plugga data. Det var helt värdelöst. Det var inte hennes grej, så nu jobbar hon i en parfymaffär och säljer tvålar och sådant där. Är ganska missnöjd med livet”. 

Efter maten tog jag med Sarah till mitt arbetsrum. Jag hade samlat allt från Charlies och min tid i tre skokartonger. Det var bilder och brev. Sarah satte sig i en fåtölj och började gräva i en kartong.

  ”Vad mycket bilder? Det är snyggt med svartvitt. Han var en bra fotograf en gång i tiden, min pappa, eller hur?” 

    ”Jo, en av de bästa. Vi levde ju ihop i många år. Det var den bästa tiden i mitt liv. Mycket mer frisläppt och vettig än idag. Jag tror inte många av de tankar som dyker upp nu, skulle ha accepterats på vår tid”.

   Sarah satt tyst och grävde i lådan. Jag gick upp och satte på en Dylanskiva.

   ”Lyssna på den här låten, sa jag. My back pages. Charlie skulle alltid lyssna på den här när vi skulle ut på krogen”. Vi lyssnade på Dylan. Sarah grävde vidare. Hon tog upp en bild. Jag berättade. En annan. Jag berättade mer. 

Lina kom in och sa godnatt. Hon tittade varmt på Sarah. Klockan blev över midnatt. Sarah letade i bildhögarna. Hon hade tusen frågor.

  ”Vilka kläder ni hade, så långhåriga ni var. Ni ser ju bara för roliga ut. Kolla på pappa. Vilka fula glasögon”.

   Jag höll med. Vi såg inte kloka ut, men vi hade roligt. Vi testade grejer.

   ”Vad var viktigast för dig och pappa?”

   ”Svår fråga. Jag måste erkänna att vi hade inte riktigt lika tankar där. Friheten var viktigast för Charlie. Att inte behöva arbeta för någon, aldrig ha ett möte, aldrig kompromissa med sina idéer”. 

  ”Det där känner jag igen”, sa hon. 

   ”Vi levde billigt. Framförallt boendet höll vi billigt. Charlie åkte mycket till Spanien, kände sig hemma där. Ett rum kostade tio, femton kronor natten. Och när vi inte hade pengar bodde vi ihop, sov i samma säng, delade på hyran” .

Sarah tittade tvivlande på mig. Det blev sent och hon var tvungen att gå hem. Hon bodde hos en kompis i Gamla Stan. Hon tog med sig lådorna och breven då hon gick.

  Jag kände ett sting i hjärtat. Så ung och så vacker. Och all denna känslighet. Det fanns mycket av Charlie i henne. Hennes röst, sättet att röra sig, den där rastlösa blicken. 

Hon ringde några dagar senare på mitt jobb. Frågade om vi kunde träffas. Vi bestämde att ses på Arkitekturmuseum dagen efter .  

Sarah satt redan vid ett bord då jag kom. Hon reste sig och gav mig en jättekram.

  ”Vilka brev ni skrev till varandra, pappa och du. Dom är helt otroliga. Jag bara flög omkring då jag läste dom. Vad hände med allt det där? Dog det bara ut?” 

  ”Jag vet inte vad jag ska svara. Kanske blev jag äldre? Man blir fegare och tröttare. Döden hinner ikapp en”.  

   Sarah såg lite överraskad ut.. 

   ”Tråkigt”, sa hon. ”Jag måste fråga dig om en sak. Det står i varje brev att du höll på att skriva en bok. Vad hände med den?”

  ”Boken blev refuserad. Manuset ligger i någon låda på vinden”.

   ”Kan jag inte få läsa? När jag såg pappas alla bilder och brev kände jag att jag måste göra en film eller bok om det. Kan inte du vara med och berätta? Kanske din roman kan komma till användning? ”

Jag tittade på henne. Hon var sin farsa upp i dagen. Samma envishet och glödande tro. Vi satt tysta och tittade på varandra. Jag insåg att jag skulle ändra mitt liv inom en snar framtid. Lina och jag skulle ta ny sats. Sarah skulle få mitt manus och berättelsen skulle komma ut till en ny, ung publik .

  ”Har du någon aning om vad filmen ska heta”, frågade jag?

   Hon strök håret bakom ena örat.

   ”Ja, jag tror det. Tiempo Pasado, passerad tid. Vad tror du?”

   Hon pratade upphetsat om filmen, tiden som gått och som skulle komma tillbaka som film. I hennes tappning. 

   När jag satt och lyssnade på Sarah kunde jag känna hur Charlie ande tyst smet ner på en stol bredvid mig. Han la upp Leican på bordet, spanade ut över gräsmattan, innan han gick för att beställa en kopp kaffe. Det kändes som vi hittat tillbaka till varandra. Sarah var den som skulle föra vår historia vidare. 

   

                                              

MINNESBILDER 

Lördag 5 april 2025

Det snöar då jag vaknar. Världen är förlamad av Trumps vansinne. Han håller på att göra USA till en diktatur, ser på CNN hur hemliga polisen plockar folk från universitetet, handfängslar dom och kör iväg dom i svarta bilar. Det luktar det gamla Chile lång väg. Hemskt att se och de flesta som plockas har demonstrerat mot Israels behandling av palestinierna. Precis som om det inte vore ett måste att demonstrera mot Israels folkmord, som är totalt vansinnigt, det värsta jag sett under min livstid.

Världen är full av ondskefulla män som Trump och hans anhang. Det som är mest skräckinjagande är alla dessa vanliga människor som går med på vad som helst, typ SD. Min bror och en del av hans omgivning röstade på SD. När jag frågade varför svarade han: Bensinpriset är för högt. Då ska man betänka att min bror inte har någon bil, har mycket pengar på banken och inte har några som helst problem med ekonomin. 

Bensinen är för dyr. Okej, det är ett argument, men lite eftertanke skulle ju inte ha skadat.

Det snöar, aprilväder. Jag ligger inne med mitt röda på benen och funderar på vad fan det är. Det oroar mig, googlar, vilket är både bra och livsfarligt då det gäller sjukdomar, det slutar alltid med att man har något som närmast påminner om obotlig cancer.

Min styvpappa, Bertil, fick obotlig cancer, lungcancer. ” Det går inte att bota”, sa mamma. Då hade jag precis tagit studenten, skulle börja studera i Uppsala, ekonomi, kanske mest för att Bertil tyckte ekonomi var viktigt. Han låg ofta i soffan i finrummet och läste Hermods röda lärohäften om ekonomi. Det kom att påverka mig på ett sätt, att jag först började gå på en ekonomisk linje på gymnasiet och sedan då jag kom till universitet i Uppsala, läste jag ekonomi en termin, sedan ledsnade jag. Ville hellre lära mig fotografera och skriva men jag fick med mig en avgörande kunskap från ekonomitiden. Jag gjorde budgetar och lärde mig sköta min egen ekonomi.

Min egen ekonomi just nu har jag planerat tills jag blir 80 år. Det finns två orosmoment, det ena är mina implantat, hur många behöver jag göra och det andra är om jag dör. Om jag inte dör så räcker min ekonomi tills jag blir 80, kanske 81, men sedan är mina besparingar slut. Jag går ca 30 000 kr back varje år på min pension, det gäller att hushålla och ska jag ha något att leva på efter 80 måste något ske, en stor utställning eller arv. Jag håller tummarna för att det ska bli så. 

 

Naxos, våren 2025.

Vi kommer till Aten först. Jag lämnar min dunjacka hemma, otroligt korkat. Det är svinkallt i Aten, regn och fukt och isande kyla. Vi sitter inomhus och äter, jag har tre T-shirts, en dunväst och en fleecetröja och fryser ändå.

Dagen därpå tar vi båten, sex timmars resa och för ovanlighetens skull så rullar det ordentligt, kommer iland lite vek och vinglig på Naxos. Då kommer solen plötsligt som en hälsning, om lycka och välgång kanske, och bilen startar på första knycket, och vi kör den slingriga bergvägen till vårt hus. Det ser för jävligt ut, det har passerat 14 stormar sedan jag lämnade ön i slutet av november och jag ser att det är en veckas arbete att få ordning på det hela, men ändå, slår upp ett glas rött vin, sätter mig i en solstol och tar en sipp. En sådan lycka. Jag gråter en liten tår. Ska jag bo någonstans så är det här. En sval vind friskar upp, det finns fortfarande några apelsiner kvar på trädet och en falk slingrar sig genom luften högt över huset. 

Det blir kallt till kvällen, fattar man aldrig på grekerna som inte fixar värme och tätning i sina hus. Jag är likadan, våra tre hundra år gamla stenhus är kalla på vintern, det tar sannerligen en lång tid att värma upp dom, de är fuktiga, och det är fukten som är värst. Man går omkring och känner sig som om man han har blåskatarr just från fukten som kryper in på kroppen. Vårt stora hus är två våningar, på bottenvåningen tre enkla rum, och ett badrum, på övervåningen en stor veranda där vi ser havet långt borta och bergen runt omkring. Vi bor som på en kulle i olivlundarna. Det är  också ett stort vackert rum med marmorgolv och trätak, ett kök: Det huset är gult och vi har det som vardagsrum och extra sovrum då det kommer gäster. På samma tomt  har vi ett annex, ett mindre vitt hus med ett stort rum, fem meter i takhöjd och ett kök. Det är vårt sovrum och vår egentlig bostad. Huset har marmor från ön på golvet och trätak, ett klassiskt grekiskt hus. Jag älskar att ligga i det vita huset, som är ungefär på 50 kvm, på morgonen kan jag se solen från olika fönster och kan också direkt se om det är starka vindar eftersom jag ser träden utanför.

Jag landade på pizzerian efter en ganska omtumlande dag. Det blåser hårt och är kallt som fan, men det tar sig. 

Det började på morgonen. Vi har ju två bilar, båda från 2003 och de toppar med ca 65 km i timmen. Den ena kallas Silverpilen och den andra Guldpilen efter hur dom ser ut. Igår fick jag igång Silverpilen direkt på flygplatsen och i morse skulle jag lämna den till meken för kopplingen krånglar. Polarn, grannen, tar Guldpilen och jag Silverpilen.

Meken kollar på Silverpilen, "Fem minuter" säger han och kryper in under kärran. Kopplingen är kirrad. " Vad ska du ha för pröjs?" Han svarar " Vi tar det då kärran klappar ihop på allvar".

Vi drar till flygplatsen med båda bilarna för där står polarns nya röda kärra och glänser. Bara ett problem, skrytbilen startar inte. Vi kablar den från Guldpilen. Allt klart och kirrat. 

Vi säger Hej, jag lämnar Silverpilen på flygplatsen och kör in till centrum och tar en kaffe med sockerkaka och fixar till min grektelefon. Sedan ska jag åka och köpa 35 lammkotletter i bergen. Då, när jag ska starta Guldpilen är bakändan låst, hjulen rullar inte. En halvtimme ägnas åt att backa fram och tillbaka, köra med låsta hjul, till slut ger jag upp och kör runt kvarteren med de låsta hjulen som ryker och luktar och halva stan kollar in dragracet. 

Jag hittar en plats där jag kan stanna, tömmer bilen och sliter av plåtarna. Biljäveln får dö.

Går genom centrum igen med kablar och verktyg, ser en taxichaffis som kört hem mig förr och han garvar och kör mig till flygplatsen, ”Local price" och så kastar jag in prylarna i Silverpilen, som morrar till och kör upp mig till bergen, där lammkotletterna beställs.

När jag kommer hem knackar grannen på,,,, Nu har hans bil dött igen, vi bestämmer i morgon ska vi kabla igen. 

Naxos

Jag bråkar med min fru. Jag älskar henne, men vi är olika och ändå är hon den som jag levt längst med. Vi har olika prioriteringar. Hon vill alltid städa, är väldigt pedantisk och blir alltid trött. Jag har insett att mitt liv är snart slut och tänker inte lägga mer tid än nödvändigt på att städa och skapa ett perfekt hem. Ett av skälen är att jag anser att perfekt inredda hem är ren idioti. När jag tar hem en kompis till vårt lägenhet i Stockholm, kanske någon som ska hämta en bild eller ngt liknande, eller bara dricka en kopp kaffe så blir min fru nervös och ska städa, bädda och göra i ordning. Jag lever i åsikten att vi/ jag bor i vårt hem och våra gäster ska bara skita i hur vårt hem ser ut. De kommer dit, dricker kaffe, hämtar en bild, och vi har trevligt. Hur städat eller ostädat vi har, är verkligen inte deras business, men i Sverige är så många så nervösa för att inte vara perfekta. Kanske ska vi göra som runt Medelhavet, träffas på kafé och ha hemmet som en hemlig oas.

Min fru städar på och gnetar. Jag går och sätter mig i solen ett tag, livet är för kort för att inte njuta av de goda stunderna.

Vi åker ner till stan på eftermiddagen. En krog vid den lilla viken Agia Anna, det är en enkel sak som är öppen året om. Därför går vi hit, för det är hit locals kommer. Vi sätter oss vid fönstret, det har varit en kall vinter, med storm på storm, men idag står det stilla på havet och solen skiner.

Jag beställer in Briam, som är en grönsaksrätt, en enkel grönsaksstuvning, grekisk sallad och en flaska vatten.

När maten kommer vill jag bara skrika högt: SÅ GOTT.  Den grekiska maten är fenomenal, grönsakerna, de enkla rätterna, det billiga vinet, man kan inte mer än skriva  högt åt den fenomenala matkulturen.

Vaknar ännu en morgon, i en slags förtvivlan över världen, Israel, Palestina, min längtan efter sex, jag längtar precis lika mycket efter sex som då jag var tjugofem. Jag är som ett ihåligt skal, jag behöver mer av allting.

I takfönstret ser jag att solen fladdrar omkring, det vill inte komma upp riktigt. Jag ska måla en vägg med asvesti, kalkfärg och det är bra om det är sol och värme. Jag har dagen på mig. Vårt sovrum har fyra meter i takhöjd, det är ett otroligt vackert rum med trätak, sedan är det en total tystnad. Det jag kan höra vissa morgnar är då de flyttar getterna, hundratals getter passerar på en bergväg en kilometer ifrån oss och går jag ut på taket och så ser jag alla dessa getter i en oändlig rad som går till ett nytt bete. Det går lösa men just då de flyttas en längre bit drivs de av en hund.

Patti Smith gör en en ny bok om sin familj. Hon är beundransvärd, men jag kan inte säga att jag är speciellt imponerad av hennes böcker, förutom den hon skrev om sin ungdomstid Just Kids, den var ljuvlig.

En annan människa jag imponeras av är Danny Lyon, fotografen, runt 80 år nu, ständigt aktiv, kanske inte så mycket som fotograf, mer som aktivist. Han och Patti Smith är liksom av samma skrot och korn, skickliga och väldigt politiskt aktiva.

Mn bror ringer på morgonen, eller rättare sagt, Hemtjänsten, dom kör in brorsan till akuten, jag vet ju själv att det  är hans morgonförvirring det handlar om. Han blir allt mer förvirrad på morgnarna och jag kan ibland undra vad det är för meningslöst liv han lever. Han vaknar, vet inte vem han är, orkar knappt kliva upp ur sängen, fullsmockad med blodtrycksmediciner, får en macka av Hemtjänsten, sedan börjar dagen i soffan, om han nu inte skiter på sig på vägen dit. Då ringer han mig, 450 mil bort och jag har bara ett svar: larma Hemtjänsten. Eftermiddagen tillbringas i soffan, framför tvn. Dag ut och dag in. Det är inget liv och jag hoppas verkligen jag inte hamnar i samma läge själv en dag. Man måste ha planer och drömmar, annars inget liv.

Jag målar de grekiska murarna. Vi har besök, en stor familj med barn. Jag får en egen morgon. Min fru drar iväg på en tur med sina släktingar. Det har börjat bli varmare, och efter en timme ringer hon. En av ungarna som är med på vandringen har åkt på värmeslag. Jag hämtar den lille stackaren och han får gå och leka med sin farmor. På den lilla svängen jag gick kände jag att värmen tog och insåg att mina krafter nu försvinner långsamt. Man vill envisas att tro att man är i samma form som för tio år sedan, men det är bara att glömma. Jag sjunker långsamt och min längtan efter dessa vandringar och dessa utmaningar bara minskar. Egentligen vill jag bara en sak, skriva klar den här boken eller en annan bok, som blir som ett slags testamente. Jag har ju redan lagt upp mina bilder, kalla det döstäda, men  jag har gjort klart mitt fotografiska testamente, och nu vill jag göra ett skriftligt. Det kanske inte blir något men jag kan ju ändå låtsas ATT det ska bli något. Jag måste tro på något, och det är vad jag tror på: mitt testamente. 

En annan sak jag funderar på är konsten, litteraturen. Förr fanns det både författare och fotografer som var som ledfyrar, typ Ivar lo Johansson, eller Kerstin Ekman, författare som alla visste vilka dom var, samma var det med fotografer, Bresson, Eugene Smith, med flera,,,, idag finns det ingen ordning alls. Det sprutar ut författare och och samma med fotografer och alla försvinner ner i ett slags träsk. Jag vet att dom har läsare och tittare, men eftersom de inte är allmängods så försvinner så mycket av det som kunde diskuteras i en samlad diskussion bland hela svenska folket. Nu är det mesta grupper, ungefär som splittrade krafter.

Det är som med det stora svenska fotopriset, Hasselbladspriset. Det kommer upp vinnare som ingen vet vem det är och de försvinner igen och ingen vet fortfarande vem de var. Otroligt ointressant, det går väl an om det finns någorlunda kännedom, men om det är som om människan som vinner priset är hämtad ur en gränd någonstans så känns inte heller priset intressant.

Det blir riktigt varmt, jag sätter mig i skuggan. Den gästande familjen är full av energi, och jag känner mig kraftlös och min fru verkar ha tömt ut sina sista krafter. Det är så det är. Jag längtar till ensamheten, den sköna, påfrestande ensamhetenJag hade en gång en dröm om att bo i ett varmt land, och nu gör jag det. Jag kan avsluta mitt liv här. Det enda som lockar mig med Stockholm är en del kompisar och så mitt lilla barnbarn Murre, vore fint om han kom hit med sin mamma och vi kunde göra något bra ihop.

Det blev påsk, stor familj på besök och samtidigt skulle vi få i ordning huset, dvs måla, fixa trädgården och få upp värmen i husen. Det tog en vecka, väldigt intensivt, men jag spar mig lite, men så försvinner alla, till Norden. Den enda jag saknar är min fru. Det är alltid så att när vi är klara med en massa arbeten så åker hon ifrån mig. Vi hinner liksom aldrig vara ihop med varandra på riktigt under en längre tid i Grekland. Och när vi är ihop så har vi det bra, väldigt lugnt och skönt. Nu ska hon åka ikväll. Jag är van, men ändå saknar jag alltid henne, det tar några dagar innan jag kommer in i mina egna gängor.

Vi åkte ner till flygplatsen, planet kom inte. Det blixtrade och åskade och det fanns ingen sikt och då landar inte planen på ön. Vi åkte hem igen och det blev början på ett skönt dygn tillsammans. Den sista dygnet var underbart. Hon släppte allt och bara njöt och började till och med att titta på ett gammalt bokmanus hon skrivit och blev inspirerad. Vi drack vin, åt gott och jag tände en mysbrasa, sedan sov vi sked och på morgonen kändes det mycket bättre då hon åkte i solsken.

Två sidor av livet.

Driving my wife to the airport on a scooter. Mountains, wind in the back, sun and sea in front. The feeling of loss, loosing something, the voice, the air, the smell of future... att skiljas är att dö en smula, så sant det är sagt. 

Jag är inte mycket för psykologi, om man bara tar det easy, sitter still på sina egna fötter och tankar, kommer man ikapp sig själv. Min fru lyfter i den vita silverpilen mot Aten, på vägen hem är vinden hårdare och kallare. Jag vet vad som gäller, det är bara att göra det, som det så vackert heter.

Jag gör mina bilder gråa. Det är ett sätt att lyssna på något annat. Ett vekare sätt. Jag ligger med alla fönster öppna, solen går ner på väggen mitt emot min säng. Katten ligger på gården och spretar med benen.

Jag tror katten är mycket nöjd. Jag kokar spagetti och steker lök, svamp och tomater som är från ön. Tomaterna börjar bli som smakbomber och sedan pressar jag en citron över spagettin och grönsakerna. Det smakar himmelskt, tar med mig ett glas rödvin till sängen. Jag äter alltid i sängen, ser hur solen förflyttar sig utanför fönstret.

Mina bilder blev gråa och jag känner mig vek på ett bra sätt. Tänker på vad som har inspirerat mig sedan 2015. Imogen Cunninghams utställning på Kulturhuset hade en känsla som ingen annan utställning visat upp. Strömholms på Fotografiska, med det lilla rummet med hans personliga grejer var fint också.

Sedan tänker jag alltid på Georgia O`Keeffes hus, hennes liv. Framför allt hennes hus. Vilken fantastisk människa och vilket läckert hus. Just huset fick mig att vilja åka dit. Inte konsten, utan huset som är ett konstverk i sig självt. Två kvinnor, en man, det är vad som har inspirerat mig sedan 2015.

Jag har en älskad vän som mäter njutningen. Inte mer än två glas vin till maten, eller inte slösa på pengarna. Jag har en enkel tanke om det, i den ena änden sparar man och är förståndig, men i den andra änden går det åt helvete, där freakar man plötsligt ut och börjar med en slags orgie för man har sparat och gnetat så länge. 

Så i mitt fall betyder det att jag inte lägger några begränsningar på hur mycket jag ska dricka, det sköter kroppen själv. Jag dricker det jag vill och vill jag inte dricka så dricker jag inte. Och vad det gäller godis så äter jag gärna det då andan faller på, Typ, som nu då jag reser mig, går in i köket, öppnar kylskåpet, ser glassen och den svarta chokladen. Bryter en bit choklad, tar en bit glass och fyller på vinet. Sedan lägger jag mig på sängen, ser hur skuggan blir allt längre på väggen och tänker att jag bor lika fantastiskt som Georgia 0`Keeffe.

                       

                  

Varje morgon har ett mått av oro. Är det inte hälsan, trots att jag nu har blivit friskförklarad från min cancer, eller rättare sagt, cancrar. Livet är inte bara privat, det finns ju en omvärld också, och då blir den oron. Jag står och tittar på min fru i badrummet. Hon har precis klarat sig igenom en bröstcancer på bästa sättet. 

”Tycker du jag ska sluta färga håret och låta det bli grått? ”

Hon kämpar med den begynnande ålderdomen, den har inte riktigt bitit sig fast i henne, men den kommer. Innan man får sitt första bett av den känslan så tror man en massa om hur bra det ska bli, det men inte vet, är hur pass jävligt det kan bli.

Det är på morgonen, exakt halvt åtta, som solen kommer in på min kudde i sängen. Jag behöver ingen klocka, jag vet exakt vad den är då solen träffar mitt ansikte. Det är april och det är fortfarande lite chilly på morgnarna. Jag gör kaffe och går över gården till vårt andra hus, det Gula, arbetshuset, vännernas, familjens hus. Huset där gästerna bor och där vi jobbar från vår veranda, ser bergen Zeus rakt framför mig, ett annat berg, Apano Kastro, till höger och havet i horisonten

Jag är inne i min kanske sista period i livet, sjuttiofem nu, men hoppas i alla fall bli åttiofem, även om oddsen kanske inte är hundra med tanke på att jag opererat bort en njure för sex år sedan. 

Jag börjar varje morgon med att skriva en mängd brev, på messenger, till några utvalda kompisar i Stockholm. När jag är i Stockholm träffs vi flera gånger i veckan på samma fik. Vi har hållit på med det i flera år, samma dagar, samma tid och samma ställe. Nu börjar en del av gänget falla ifrån, blir sjuka, dör och försvinner.

Jag skriver, jag försöker ha samma inställning som Dylan, jag skriver då andan faller på, men om man är vaken och inställd på det, så faller alltid andan på. Det är som en självgående generator. Det snurrar hela tiden. Det stora problemet är sovringen. Samma gäller med mina bilder. Jag tar dom då jag tar dom, den sidan av mig har varit vaken i femtio år. Det är en gen jag har, ett tredje öga som sköter sig självt.

Det förs en massa hätska diskussioner i Sverige om män och kvinnor och fotografi. Egentligen är fotografi enkelt, man fotograferar för man ser något man tycker om och samtidigt är det så att en bild blir något annat än det man såg. På papper eller på nätet får den en annan andning, så man kan säga att bilder överraskar en, ett plus ett kan bli tre i lyckliga fall.

 

                                                                                

Om att vila

Man kan ju säga vad fan man vill om det här. Jag är trött, ägnat hela dagen åt att göra ingenting. Det är söndag och då gör jag aldrig någonting. Det kanske beror på att de som jobbar hela veckan ska göra någonting på lördag eller söndag.

Då håller jag mig undan. 

De ska ut i skogen, de ska gå på kafé, restaurang, bara promenera. Allt det där går mig på nerverna. Det jag vill göra gör jag på måndag då alla museer är stängda och alla dom som skulle göra allting är tillbaka i sin fålla.

Måndagar är underbara. 

En gång i tiden minns jag att jag hade något slags jobb, måste ha varit femtiofem år sedan. Jag minns hur jag älskade att vakna på lördag morgon, raka mig, dofta gott, gå ut och dricka en öl och käka en entrecote och drömma om allt skönt sex man skulle få till natten.

Det var då, nu är det måndag som gäller.

Sedan, den här grejen, att sitta och skriva så här. Man behöver inget kontor, man behöver ingenting, mer än en dator, något att luta ryggen emot och så klipper man till en text. Ibland skit, ibland skitbra, det är inte det viktiga. Det viktiga är kontinuiteten så ens läsare, de som tror dom gillar en, får något att hugga tänderna i. Man skickar ut texten i etern och de här texterna man skruvar ihop läses av tusentals personer i månaden.

Och ändå, man längtar efter att sätta dom i en bok. Varför? Kanske för att man är omodern? Man tror att böcker, de fysiska böckerna betyder något. Jag växte upp med böcker som klassmarkör. Hade man många böcker i en stor bokhylla så var man bildad. Man tyckte synd om dom som inte hade böcker hemma. De skulle få ett svårt liv.

Gå hem till en ung människa idag. Har dom böcker? Har dom läst Slas, eller Ivar Lo? Nej, har dom läst någonting? Vet ej? Ser du några böcker och någon bokhylla? Nej, det är synd om dom, men de har en dator och i den kan de läsa den här texten. De kanske är en av alla personer som den här månaden kommer att läsa mina texter, se mina bilder,

Och ändå, böcker är så vackra och man vill publicera böcker, men egentligen har du allting här.

Det är sådant jag tänker på då det är söndag, då jag vilar, för det är ju på måndag det gäller.

                                                                           

In my dreams

Det är samma gråa vinter som alltid i denna stadsdel, Östra Södermalm. Jag förstår inte varifrån begreppet årstider kommer. Man säger ju det ofta i Sverige, att vi till skillnad mot södra Europa har årstider. Man kan ju bara konstatera att dom inte vet vad dom snackar om. Vi har grå vinter och grön vinter.

Jag ska till doktorn, kolla levern. Man skulle kunna tro jag super, men min kompis läkaren har redan kollat på den och lovat att det inte är något farligt, godartat som han uttryckte det. Hur många skalor finns det i godartat blir nästa fråga? Det är väl det som ska besvaras idag.

Var på Fiket igår, med gubbarna, som vi kallar oss. Ett nygammalt ansikte dök upp, den gamle filmaren som jag träffade i Kv Mullvaden 1977-78. Han hade precis åkt på en stroke, men verkade ha gått igenom den bra, värre var det väl för Petrus, som blivit ännu sämre i sin ALS. Det är ändå märkligt hur tio gubbar kan sitta med sina sjukdomar och snacka om allt annat. Beviset för att livet går vidare.

Efter någon timme gick jag hem, la mig i badkaret. Det är en av högtidsstunderna på dagen. När det är plus eller nollgradigt får vi ingen värme i huset så då värmer badkaret både kroppen och psyket.

Läser lite Bukowski, skriver så fint om ensamheten. Känslan av att ha ett alldeles eget ställe där man kan stänga dörren om sig, slippa allt, bara vara sig själv. I mItt fall betyder vara sig själv inte tjäna pengar, men det verkar gå ändå. Ensamhet är aldrig något större problem. Det finns alltid en lösning. Gå på kafé. Att studera livet. Det räcker långt och sedan orden och bilderna och lite sex då och då. 

Bättre kan det inte bli.

Leverns öde.

” Din lever ser perfekt ut”. Den unga kvinnliga doktorn ger mig besked om att jag är frisk, äntligen friskförklarad. Äntligen, två canceroperationer sedan 2018 och nu är det slut, men riktigt bra är det ju inte, för hon lägger till.

” Ser att du har en gallsten, så du vet om du någon gång skulle få ett gallstensanfall”.

Jag flyter fram på Ringvägen, till Blecktornskällaren, hela tiden med mantrat som hamrar i mig. ” Du är frisk, frisk , frisk”.

Äter en lammgryta medan jag lyssnar på fem kvinnor i sjuttioårsåldern som sitter och snackar om livet vid ett bord. En gång i tiden vi kanske satt tillsammans vid ett annat bord på en annan krog och hade andra förväntningar på varandra? Dom är fina, väldigt fina.

Jag googlar på gallsten, gallstensanfall. Åtgärder mot gallsten. Vin, att dricka vin verkar vara ett av sätten att slippa gallstensanfall. Lever jag i Paradiset? Kanske gör jag det.

Filoti. 

Det är inte mycket att hymla om. En by med tusen innevånare. Mellan vår  by och en stad. Jag ska köpa pizza, en kvinna sitter med tre barn på pizzerian. Ägaren är också där, han sitter i ett annat rum med tre andra barn. En polis står på andra sidan gatan och försöker montera en grej på bilen.

Det står stilla. Husen är slitna. Det är lugnt, väldigt lugnt, ni vet sådant där lugn som bara är utan rörelse eller bekymmer.

Lugn, grått, varmt, solen har tippat över kanten. Jag väntar på en pizza och tittar på de slitna husen och tänker på alla som kämpar som galningar för att uppnå det du ser då du öppnar DN varje morgon. Den där jävliga glassiga skitannonsen som saknar allt värde, åt vilket håll du vill, det är bara meningslös skit, men alltid är det en slags uppmaning till att putsa upp, utveckla ditt hem, köpa dig en ny bil, eller en ny båt eller något annat som gör att du tappar fokus på livet.

Pizzan är klar, kortmaskinen fungerar inte just nu, det har varit ett större elavbrott precis. Jag kommer tillbaka i morgon och betalar, säger jag. Ja, gör det, säger han, trevlig kväll.

Dagen efter passerar jag pizzerian, samma barn och samma människor. Ingen polis. Jag går in och betalar. Det är som det ska.

Jag önskar mig alltid en egen rad på flyget. Ofta får jag det, som idag, tex. Någon hade för gammalt pass och fick inte flyga, det ledde till en egen rad. 

Aten slår Sthlm redigt på fingrarna. Vi äter i Pireus, vi får in massor med mat och min fru säger den klassiska repliken: Just det, man glömmer man är i Aten. Men, vi lyckas trycka i oss all maten innan vi vacklar tillbaka till hotellet. 

Jag har någon idé om hur livet nu ska levas. Jag ska inte irritera mig på någonting mera, jag ska inta anta något mer, jag ska inte förvänta mig något heller. Just det här med förvänta sig något är samma sak som att be om en besvikelse. Jag ska bara vara som en lyktstolpe, lysa upptill och lukta trä nertill..

Aten är stilla, en stilla söndag kväll, nästan natt. I morgon ett hav och ingen vind, känner redan kaffedoften från de fantastiska kaféerna längs hamnavenyn.

En äldre människa ska bo max hundra meter från en krog, en affär, ett kafé och en park, ungefär. Där har vi det ultimata äldreboendet. Resten av livet kan upplevas genom att se sig omkring och kanske till och med odla sina minnen, förstärka dom och sova mycket. 

Sova är undervärderat. 

Verkligheten är dock övervärderad. Drömmarna är lika mycket värda.

Ibland undrar jag, och den här tanken är inte ny, så mycket kan jag säga. En del människor kan komma till en plats som helt enkelt är helt förstörd, helt död, närmast ångestframkallande. Och ändå får man höra: Så fantastiskt, så vackert, så underbart. Det är i sådana ögonblick man undrar: Vad fan ser dom eller hör dom inget?

Tarifa

Vinden drar upp sanden mot de tre husbilarna som står på den långa stranden. Det är en tysk Laika, och två stora Mercabussar. Den ena med tyska plåtar, den andre med holländska. Under den blå Mercan med tyska plåtar ligger en liten hund i lä för vinden.

Peter har precis vaknat, lutar sig upp och tittar ut över stranden. Han kom hit i natt. På vägen ner mot Gibraltar såg han skylten Tarifa, mindes någon roman av Thomas Löfström från sjuttiotalet och svängde av. Innan han kört in i den lilla staden, på landtungan mot Afrika, slog det honom att Löfströms bok hade handlat om ett hippieställe i Marocko.

Han gled han in i den lilla staden, körde försiktigt igenom den kullerstensbelagda huvudgatan tills han kom till en av de två långa sandstränder som omger staden. Han parkerade för natten och gick till sängs efter en lång dag bakom ratten.

Ute på vattnet surfade redan några vindsurfare. Trots att det var december så var klimatet som en normal svensk sommardag.

Han skruvade isär kaffekokaren, fyllde på nytt kaffe och drog igång gasolköket. Medan kaffet kokade upp gick han ut med det lilla bordet och två stolar, drog ut gardinen från Mercans tak och hade plötsligt ett litet uterum. Den lilla hunden kom fram från sitt gömställe under bilen. Han matade honom med lite spansk skinka och när frukosten var över drog sig hunden tillbaka in i skuggan under bussen.

Han drog fram kamerautrustningen ur sitt kassaskåp som han låtit svetsa fast i golvet under diskbänken. I över trettiofem år hade han arbetat som fotograf, gjort närmare tjugo böcker, och alltid haft samma utrustning. En tysk Leica med trettiofem millimeters objektiv. Hela digitaliseringen inom fotovärlden hade mer eller mindre gått honom förbi. Han föredrog den klassiska fotografin, August Sander, Kertez, Cartier Bresson, Christer Strömholm, Koudelka.

Fotografin var en budbärare av liv och relationer, en slags brygga mellan folk, kulturer och länder. I bästa fall lärde fotografen känna sig själv också genom sitt arbete. Han plockade på sig Leican, tog några rullar film i den andra fickan, låste husbilen och gick in till den lilla stadens centrum.

Tarifa var lågt byggt, inramat av en borg från 1200-talet. Den vita staden var inte större än Gamla Stan i Stockholm. Han letade upp ett kafe på huvudgatan.

– Un cafe con leche, sa han till den tunnhåriga kvinnan som kom för att ta upp beställningen. Han var inte ensam på kaféet. Några var surfare med sina väderbitna ansikten, starka kroppar och slitna, blekta frisyrer.

– Un cafe con leche, algo mas? frågade kvinnan.

Han skakade på huvudet och kvinnan fortsatte bort till vindsurfarna för att ta emot deras beställning. Han lutade sig tillbaka, la upp Leican på bordet och väntade. Det var hans fotograferingsstil. Vänta, återkomma, avvakta, ta kontakt, återkomma. Han lyssnade på surfarna. Dom kom från Tyskland och han misstänkte att det var dom som bodde bredvid honom på stranden.

En kille kom långsamt körande på en moped, bakpå satt en äldre man med surfingbräda under armen. Peter lyfte snabbt Leican. I en rörelse hade han fångat bilden, lagt tillbaka kameran på bordet och fortsatt att dricka sitt kaffe. För en utomstående gick det inte riktigt att förstå om han tagit en bild eller bara lyft kameran en sekund?

Efter ett tag bröt tyskarna upp, försvann bort mot stranden. En vacker kvinna satt och pratade i mobiltelefon på dålig spanska. Hon såg hans blick, sträckte lite på sig och avslutade samtalet. Han njöt av solen, tittade på kvinnan, beställde en con leche till. Kvinnan reste sig upp, gav honom en blick. Han log tillbaka.

Den lilla hunden mötte honom när han kom tillbaka till husbilen.

– Har jag fått en vakthund, sa han och klappade den på huvudet. Kom så skall du få lite mat.

Han gick in i bilen, tog fram lite mer skinka och kallpotatis och la på en skål.

Hunden satte i sig maten på hundars slafsande vis. Tyskarna i husbilen bredvid hade tagit en paus i surfandet, satt runt ett bord och drack öl. Dom vinkade till honom att komma över och han gick dit.

Dom var tre stycken i trettio, fyrtio årsåldern? Det är svårt att veta åldern på surfare. Dom är vältränade, men också slitna av solen och det hårda arbetet.

Han tog dom i hand. Kim, Jim och Andre. Han fick en öl av Andre. Han var tysk, de andra två var från Australien och Danmark.

– Hur länge har ni varit här, frågade han?

– En vecka, men vi brukar stanna här någon månad varje år. Det är bästa surfstället i Europa, och knappt några turister. Du då?

– Jag fotograferar, reser runt, bor i bilen.

– Jesus, bor du i bilen hela tiden, frågade Kim, dansken. Blir det inte enformigt i längden?

– Nej, det går bra. Jag har så jag kan sova både i Berlin och Stockholm. I Berlin har jag en ateljé och i Stockholm ett rum i min sons lägenhet.

– Vad tar du för bilder, plåtar du surfing?

Han hämtade en av sina böcker. Dom kollade tyst på bilderna från hans resor.

– Nice, snyggt med svartvitt. Det är bäst. Kan du inte ta lite bilder av oss också?

– Självklart, det gör jag gärna.

De skålade på det och Kim hämtade mera öl från kylen.

– Känner ni dom andra, i Laikan, husbilen?

– Det är två brudar och en kille. Dom är ute och surfar..

Långt ute kunde han se tre surfare som blåste på i full fart.

– Det går fort, sa han. Slår man sig inte om man ramlar?

– Jo, så in i helvete. De skrattade åt kommentaren. Det var skön stämning. De pladdrade på, förhörde sig om varandras liv på det sätt som sjömän alltid har gjort. Försiktigt, vänligt, utan krav.

På andra sidan bukten fanns Afrika, en halvtimme med båt. En annan värld, skild från dem av vatten, men också av en osynlig men effektivt dödlig mur kallad EU.

Efter en timme gick han tillbaka till bilen för att ta en siesta. Hade aldrig fattat det här med stress, troligtvis för att han aldrig levt det liv som framkallar stress. Han hade aldrig strävat efter något, aldrig köpt något på avbetalning. De få gånger han haft pengar i sitt liv, oftast när han fått stipendium, tänkte han noga igenom vad han skulle göra med pengarna. Mercabussen, modell 609, hade han köpt av en speedwayförare i Berlin. Den var inredd för att bo i, perfekt skick och skulle hålla i tio år till om han skötte den bra. Om tio år skulle han vara sextiofem.

Ovanför sängen hade han en hylla med böcker och bilder på sina barn. Han älskade dom och kunde inte säga annat än att han gjort allt för att dom skulle få det bra i livet. Han la sig på sängen, den lilla hunden kom in genom den öppna dörren. Den såg sig nyfiket omkring, kom fram till sängen, tittade frågande på honom innan den la sig på golvmattan.

Han kliade hunden i nacken. Utanför blåste vinden stadigt och de tre vindsurfarna hade kommit närmare land.

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.

När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner. Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder.

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.

Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator, en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick vänta tills han kom till Berlin och labbet.

Det knackade på dörren. Det var Kim.

– Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat så det räcker.

Han tittade sig omkring i Peters bil.

– Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också?

Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas ner.

– Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?

– Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två, annars har vi allt.

Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte såg han havet och hörde ljudet från de andra

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus, kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett på Cafe Central.

– Sanny, sa hon och log lite blygt.

Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.

– Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa över vattnet.

– Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas med Atlanten.

Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien.

– Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i Afrika.

– Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.

– Vem har fångat fisken?

– Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.

Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur, bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för djupt och vilt.

Han satt tillbakalutad mot husbilens hjul. Det hade blivit kväll, mörkret lagt sig. Den skönaste stunden på dagen. Med åren hade han upptäckt sitt behov av tystnad, av musik som inte var kantig. Hans behov av skönhet hade väckts.

Det var som Sanny kände hans tankar. Hon reste sig från sanden och kom fram till honom.

– Är det okey om jag slår mig ner bredvid dig?

– Sure, sitt ner bara.

Hon hade en öl med sig och fyllde på i hans glas.

– Dom sa att du fotograferar? Du hade visat en bok i dag? Kan inte jag också få se den? Jag är intresserad av fotografi. En gång i tiden tänkte jag bli fotograf, men valde att bli surfingproffs istället.

Han gick in och hämtade boken.

Hon tog emot den och försjönk i tystnad över bilderna. Då och då ställde hon en fråga. En slags intimitet föll in över dem. Hon var vacker på ett alldeles speciellt sätt med sitt ljusa hår, breda axlar och starka kropp.

– Jag tycker man ser människorna mycket bättre i svartvitt. Det känns allvarligare på något vis?

Han var van vid den reaktionen. Hade aldrig hört någon som sagt att dom gillade färgbilder bättre än svartvitt, och ändå togs alla familjebilder i färg.

– Vad gör du här? frågade hon och slog igen boken. Jag kan se att du har rest överallt.

– Jag reser omkring, har väl alltid känt mig lite hemlös, men bilen känns som ett bra hem. Jag har de böcker jag älskar, mitt arbete och mobiltelefonen fungerar. Faktum är att jag tycker jag träffar folk på ett bättre sätt så här. Hemma blir det som dagarna bara går, alla är superstressade.

– Jag kan känna igen det där, sa hon, även om jag gärna skulle vilja bo mer på mitt ställe i Australien. Jag har en husvagn som står vid havet. Ibland kan jag tänka att jag skulle bygga ut den, bosätta mig där.

– Hur gammal är du, frågade Peter?

– Trettiofem, fyller trettiosex om en månad.

Han lyfte ölglaset mot henne och de skålade i den spanskafrikanska natten. Han kunde se ljuset från Afrika. På andra sidan vattnet satte just i det ögonblicket några afrikaner en ranglig båt i vattnet. Dom hoppades ta sig över till Europa. Om dom hade tur klarade dom det.

– God natt. Sanny lutade sig över honom och gav honom en kyss på kinden. Det har varit trevligt att prata med dig. Vi ses i morgon.

Hon reste sig och gick till sin husbil.

Han satt kvar och mindes doften av kvinna. Salt, svettdoft och långt hår.

På morgonen kom Sanny över och frågade om han skulle hänga med och surfa? Hon var klädd i våtdräkt och toppluva.

– Har du en våtdräkt att låna ut? Det blir kallt i vattnet om jag skall ligga i hela tiden.

– Jag har en som min förra kille hade. Den skall nog passa dig? Ni verkar vara lika stora? Han hade lite mer muskler men din rumpa verkar vara större. Hon sa det med ett skratt och gick ut för att hämta dräkten.

Han stoppade in Leican i ett vattenskydd och insåg att om han tappade den i vattnet skulle den vara förlorad. De andra var redan ute i vattnet och flög fram, jibbade och hade sig på vågorna. Han simmade ut till dom, la sig i position.

– Kör så nära ni kan, men kör för fan inte på mig.

Han kände sig som den gamla tidens segelfotografer, den gamle Becken, som plåtade segelbåtar med glasplåtar. Man fick en chans och då skulle allt stämma, ljus, speed, läge. Han simmade omkring i vågorna som var meterhöga. Det behövdes om dom skulle hoppa över honom. Efter ett tag fick dom ihop hur det skulle gå till. Han låg kvar i vattnet, siktade på en exponering varje gång dom passerade i full fart.

Sanny var otroligt bra, gjorde hopp där hon låg upp och ner i luften flera meter över vattnet. Han strävade efter att komma nära, extremt nära med sin vidvinkel. Efter en timme var han helt slut, dessutom höll Kim på att klippa honom med fenan på sin bräda. Han simmade iland.

– Hur gick det, frågade Sanny?

– Tror det satt bra, sa han. Jag skall soppa filmerna så kan vi kolla sedan, klart till middagen.

De gick upp mot husbilarna. Den lilla hunden låg kvar och vaktade bilen. Hunden gläfste lite lojt mot honom.

Han satte sig i solen, värmde upp kroppen efter det kalla vattnet. Sanny tog en dusch. Han satt kvar och tittade på henne. Han tog en bild på henne, naken, bland bilarna, med Afrika i bakgrunden.

Till middagen hade han bilderna klara. Alla var entusiastiska när han visade bilderna.

Själv tyckte han att en eller två bilder var bra. Den bästa var Sanny när hon duschade.

Hon såg den på kontaktkartan, men sa ingenting. Efter middagen gick han tillbaka till sin bil, tog fram en whiskey, satte sig mot bilväggen för att skriva ett brev hem. När han satt där dök Sanny plötsligt upp. En stund senare gick dom in i hans bil och låg med varandra för första gången.

Redan som liten hade han tyckt om att sitta i bilar. Hans morbror hade en Ford, en klassisk raggarbil där han brukade sitta i timmar och röra på ratten och torrköra. Det var något magiskt med bensindoften och lukten från skinnsätena. Ibland fick han för sig att det var där reslusten börjat. Om det nu var reslust och inte något annat? Han visste bara att om han stannade för länge på samma plats blev han trött och rädd för sig själv. Då fick han lust att börja supa, men hans barn hade alltid varit ett skyddande filter mot sådana dumheter. Synen på sprit och sex i Sverige var något han inte förstod. Alltid var det snack om att folk drack för mycket. Den svenska ensamheten pratades det aldrig om. Det här med att de flesta över sextiofem sitter ensamma mest hela tiden. Och det förbannade tv-tittandet?

Han var helt klar över att han när han blev äldre skulle bo vid Medelhavet, alltid sitta ute på ett torg, snacka och glo, arbeta lite och dricka lite lagom.

Han tog en kopp kaffe, kollade filmerna från gårdagen. De tre, fyra bästa bilderna stoppade han in i negativskannern. Efter det förde han över bilderna till datorn, gjorde några små ändringar i photoshop. Han skrev ut några bilder på sin skrivare. Det skulle göra de andra glada. Resten sparade han till en annan dag. Hans produktion var ganska mager. Det blev kanske femton bra bilder på ett år. Inte mycket, men han arbetade långsamt.

Han gick ut, häktade av cykeln från taket på bussen, tog med en liter vatten och cyklade en runda i omgivningarna.

Det blåste hårt i Tarifa, även om man inte alltid märkte det på grund av värmen, men när han cyklade kände han vinden hela tiden. Han följde stranden norrut, mot Cadis, den vita staden. Efter någon timme cyklade han tillbaka till Tarifa. Det var full fart på Cafe Central. Alla bord var ute, men han passerade och gick in på restaurangen bredvid,

Kyparen kom fram med ett leende..

– Vacker dag, vi har färska musslor idag?

Han kunde inte motstå kyparens entusiasm och beställde musselsoppa, trots att han helst hade ätit en kötträtt med sallad.

– Är det alltid så här fint väder i december, frågade han kyparen?

– Nej, det är lite olika, men oftast tycker jag nog det.

Kyparen slog ut med armarna och öppnade vinkelfönstret på vid gavel.

– Var kommer ni från?

– Jag är född i Sverige, men bor mest i min husbil, reser omkring.

– Det låter skönt. Sverige? Är inte det kallt så härs års?

– Jo, det kan vara svinkallt, men oftast är det grått och trist, men längre fram, i januari, kan man åka skidor. Det är fint.

– Det kan du göra här också. I Sierra Nevada, ovanför Granada. Där har dom bra backar, hade till och med VM i alpint för några år sedan.

Kyparen kom strax tillbaka med en broschyr om Sierra Nevada och skidåkning.

Dom fördjupade sig i kartan. Landskapet var omväxlande, med bergen och havet, de små städerna i dalgångarna. När musselsoppan kom in försvann kyparen till några andra gäster. Han åt långsamt, tog ett glas av husets rödvin och lät tiden passera genom sig.

Han satt kvar ett tag på krogen, tog en cigarett som kyparen bjöd på. På väggen hade restaurangen satt upp en karta över Tarifa och morgondagens väder var utpekat. Vindarna skulle vända under natten och vädret blir hårt, på gränsen till storm.

Det blåste fortfarande när han vaknade vid sjutiden. Ett gråväder med låga moln och hård vind piskade upp sanden på stranden. Idag skulle det inte bli surfing. Han hoppade snabbt i kläderna. Frukosten fick vänta. Här fanns bilder att ta. Han drog en luva över huvudet och gick ut i vinden. Det blåste hårdare än han trott. Han fick sällskap av hunden, men efter några hundra meter ledsnade den på att gå i sandstormen och vände åter till bilen och lugnet.

De mörka molnen, upprörda havet och horisonten som glödde inspirerade honom. Han hade länge velat göra en bok med hav och berg. De här bilderna passade perfekt in i det temat.

Han gick en timme norrut, kom till höga sanddyner, satte sig ner i lä för att vila. Han såg nästan till Afrika i den mörka, rytande dimman. Det var en slags rök över havet så sikten var dålig. Han undrade om fiskarna varit ute under natten? Efter att ha legat en halvtimme och tittat på de dansande molnen fortsatte han en bit till norrut. Han såg tillbaka, såg hur molnen släppte fram solen över Tarifa som glittrade som en stad av guld i under den svarta, uppbrutna himlen. Han stannade på stranden, längre bort låg en sönderslagen gummibåt med utombordaren kvar. Han gick dit och kollade. Den var vattenfylld och en reva syntes i bordläggningen. Helt klart var det något som inte stämde, men han såg inga människor i närheten. Han tog några bilder på båten, innan han vände åter till stan och frukosten.

På Cafe Central var det lugnt. Det var han och tre andra gäster. Två av tullens och polisens bilar stod parkerade längs gatan.

– Har det hänt något, frågade han Rosa?

– Det kom en sändning med afrikaner i natt. Polisen plockade upp de flesta, men i morse hittade man flera stycken som drunknat och flutit i land norr om stan.

– Jag var där för en timme sedan, såg en gummibåt som var sönder.

Skall jag säga åt snuten att jag såg båten?

– Gör det, sa Rosa. Dom kanske har sett den själv? Jag skall fråga dom.

Hon gick fram till en av polisbilarna, snackade med en polis som hoppade ur och kom fram till bordet.

– God morgon. Rosa säger att du sett en gummibåt som havererat norr om stan?

– Jag gick en timme norrut och strax före de stora sanddynerna låg den uppblåst på stranden.

Det sprakade plötsligt till i polisradion. Polisen lyssnade ett tag.

– Det är några som blivit sedda på vägen norrut. Vi åker dit och plockar upp dom.

Polisen försvann med jeepen. Det låg några övergivna spanska tidningar på ett bord. Han hämtade dom, lutade sig tillbaka i den allt varmare solen. Han kände något stryka mot benet. Hunden hade dykt upp från ingenstans. Det blåste lite mindre och surfarna hade dragit ut brädorna på stranden. Det här var hans värld och han hade ingen brådska därifrån.

Tänker på Led Zeppelins sångare . Robert Plant, som inte har någon lust att sjunga Stairways to heaven, Zeppelins megahit. ” Jag är inte samma människa nu som då”. Han menar att han växt ifrån texten. 

Jag förstår vad han menar. Jag är idag sjuttiofem år och mycket har förändrats i mitt liv, men ändå finns det några heliga saker som jag inte tänker släppa. Jämlikheten, klassklyftorna och mindre arbete för alla. Vi kan inte leva i ett samhälle som suger ut allt, förstör naturen och ständigt leder till större olikheter. 

I mitt arbete har jag gått från mode, till gatufoto, dokumentärt och sedan blivit konstnär men nu på 2025-talet känner jag att fotografin och konstnärsklimatet behöver mindre gull och mer politik, att dokumentärfotografer i allt större utsträckning skulle ha en politisk agenda, en vilja att visa och kasta saker och ting över ända, sikta på att beskriva och förändra. 

På fiket, det är en blåsig med varm aprildag på vår ö Naxos i den grekiska arkipelagen. Jag sätter mig ute, alla andra greker sitter inne. Jag har varit nere i stan, tjugofem minuter från vårt hus i bergen, och hämtat en av våra två skrotbilar. Bor man i bergen måste man ha ett fordon, vi har två, köpte en skrotbil till förra året för tre tusen spänn, inom en månad hade jag lagat den för fem tusen till. Smällar man får ta. 

Jag sitter ute, den ende som sitter ute och jag slås starkt av några väldigt tydliga skillnader mellan nordbor och greker. Vi från norr vill alltid vara i solen. Numera vill jag det inte, blir allt mer grekisk efter trettio år på ön, men i min kropp finns denna längtan efter solen. Alla vi vet, att snart blir det så jävla mycket sol att man kämpar som en galning för att slippa den, få vara i skuggan.

En annan skillnad är fönstren. En svensk vill alltid öppna fönstren, ha så mycket ljus in i lyan som möjligt. Här är det tvärtom. Jag öppnar aldrig fönster och drar för alla luckor på dagarna under den varmaste tiden.Vi har ett fönster öppet i norrläge  för att få in ny luft på kvällar och nätter men det är svårt då utomhustempen är 27 grader och innetempen blir densamma.

Det enda som numera är mycket billigt är att reparera bilar, det kostar ingenting i jämförelse med Sverige. Just nu har jag två skrotbilar som då och då måste in på verkstad. En annan skillnad som är verkligen tydlig är turisterna och locals. Man kan se en buss stanna med turister, kortbyxor, kepsar, T-shirts medan vi sitter i dunjackor och samma är det med bilarna. Turisterna kör omkring i nya snygga småbilar, locals har bilar som set ut som söndertuggade russin, dessutom ofta fläckiga då solen och saltet har förstört lacken.

Och ändå älskar jag denna tillvaro.Den kan utryckas som att min kropp mår aldrig bättre än här och jag sover som en stock nio timmar om dygnet och jag är så tillfreds med allting som egentligen ingenting är. Så befriande att vara befriad från en massa konstiga krav, vissa krav som jag inte ens kan sätta fingret på.

Jag seglar mellan Aten och Naxos. Jag blir seglad. Blue Star heter båten. Man ska resa så själen hinner med. Man snackar om flygskam, båten är ett sämre alternativ miljömässigt, men ibland tar jag den för då får jag sova en natt på hotell, vara en natt i en riktig storstad, och ta båten tidigt på morgonen. Öarna, Kykladerna, drivs av samma problem som man haft länge. Turismen som är en inkomstkälla, men som nu blivit det som dödar öarna. För mycket, för fult, för hopplöst ur alla aspekter och ingen vet riktigt, eller alla vet, men ingen vill ta beslutet, att turismen måste minskas om öarna ska ha någon framtid. Man kan enkelt konkretisera problemet så här. Ska det finnas dricksvatten och vatten till locals och bönderna eller ska man fylla poolerna till turisterna som dessutom duschar tre ggr om dagen? 

En enkel frågeställning som nu  ligger på bordet och ingen längre kan springa ifrån. Ser bilder från Barcelona, Bar Marielle, min bar, där jag var stammis vintern 1972, före Franco dog, satt och drog i mig känslan av Miro, Picasso och gänget och två katter vandrade fram och tillbaka över bardisken. 

Minnet, jag försöker minnas ett minne från 2023, som betyder något mer än det vanliga? Egentligen så måste jag gå långt tillbaka, långt, långt tillbaka, för att förstå. Det handlar om att solen träffar mig en vår, att jag sitter mot en vägg och känner mig i takt med livet, ljuset och det som snurrar i atmosfären. Jag kände det då jag såg den här filmen om kvinnan som ärvde ett hus i Medelhavet, på en ö, utsikt över havet. Inget spelade någon roll, men vinden, havet, lusten, allt kom upp bara genom att se henne kliva på en båt som lämnade en hamn. Ett liv utan status, utan materiella märkvärdigheter, en slags enkelhet, ett slags liv som handlade om att beröra och bli berörd.

Själen gör en resa över ett hav, tankarna följer med vågorna och i horisonten stiger ett berg upp ur havet, det har vita toppar med snö. En påminnelse om att vintern blir vår, några minuter senare, en vit liten stad, värmen från en hamn, tystnaden som blir ljud och en vind som drar mot syd.

Det andra Grekland, det osynliga…

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer, skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går hela natten, tillsammans med ljudet av cikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

Jag har en stark känsla för vemod. Det är ett tillstånd som låter en vila i sig själv, som en varm, mörk dag med ett strilande lätt regn utan krav. Vemod är en  kreativ känsla, för den driver utan att man märker det.

Vemod.  En känsla av lugn och eftertänksamhet, kanske självvald ensamhet. När Don McCullin kom hem från kriget låste han in sig i sitt hus på landsbygden och plåtade nästan bara natur. Snacka om vemod. 

Jag tycker inte om då folk säger något om att det låter deppigt. Då har man inte fattat någonting, men vemod, är som ett svart lugn, som är tryggt att vara i, som låter en njuta i stunden, med sina enkla, kärleksfulla tankar om livet. Vemod, tanken som ligger i det mörka, men med ljuset i horisonten. En gång i tiden började jag på en bok om landet vemod, jag kom inte så långt, men jag minns att jag fann mig själv i den stillheten.

Jag började fotografera, vid 16 års ålder. Jag hade en Yashica, som såg ut som en Leica. Det visste jag ju inte då, men det var något med den där lilla, usla kameran som var magiskt.

Jag hade brutit en arm i en cykeltävling och samtidigt åkt dit på doping, så kameran var något nytt, befriande. Jag byggde ett mörkrum, tog en massa dåliga bilder, men jag var lycklig och allt kändes möjligt. Kameran, var en entrébiljett till världen, ett skutt ut i rymden.

Armbrottet läkte ihop, jag slutade med dopingen och cyklingen ersattes av jakten på att bli kysst av den rätta kvinnan.

Jag älskade uttrycket att sova med  kameran. För hur jag än vred på det så var den där lilla plåtbiten biljetten till äventyret. Att sova med kameran innebar en möjlighet att berätta om livet. Kameran lockade, pockade, öppnade upp spjällen, födde modet som tog mig ut på gatan och till de väntade äventyren, och givetvis också, tragedierna.

Många tror att en kamera är en kamera, men precis som med musiker, som spelar på en Strata eller en Gibson les Paul, så skapar olika gitarrer olika identiteter inom en. Att plåta med en Leica M6 och en trettiofemma är en annan identitet än en Nikon Fm och en trettiofemma. Det gäller att välja sin identitet, eller om man så vill, vara bipolär.

Jag sover alltså fortfarande med kameran( mobilen) inom räckhåll. Jag är bara intresserad av fotografi som äventyr och kameran som biljett till detta äventyr. Nördarna och de politiska pettimetrarna är jag för gammal och har för lite tid att bry mig om.

Ytterst få fotografer har betytt något för mig. 

I Sverige är det i princip bara Sune Jonsson, Strömholm och Petersen. Vi vet alla att det finns många bra fotografer i vårt land, men nu pratar jag om att betyda. De fyllde min kropp med en slags längtan, tillbaka och framåt, men mina största inspirationer var ändå Ed van der Elsken fräcka bilder, Cartier Bressons exakta och ända så närvarande grafiska bilder och den som jag identifierar mig mest med: Danny Lyon, hans sätt att se på livet, bilder och hans texter, ett radikalt föredöme.

För mig är bilden berättelsen. Men bilden måste ha en text, och inte vilken text som helst. En riktig text, en text som driver in bilden i berättelsen. En av de bästa bildberättarna är Slas, hans krönikor, med en Slasteckning, är fortfarande svårslaget. 

Ibland kan jag känna att idealet är det som fanns förr, berättarna som satt på torget och läste ur böcker för de som inte var läskunniga. Då jag var på ett stipendium i Kavalla, hade vi sällskap en en författare som trollband oss varje kväll med en muntlig berättelse. Den var inte för lång, inte för kort, men tillräckligt lång för att stanna för resten av livet. 

Ungefär så: Inte för lång, inte för kort, men tillräckligt lång för att stanna för livet. 

Att bo på en ö gör en sårbare på något vis, men blir som vinden, ena dagen nordlig, uppåt, o några dagar senare, sydlig, deppig, det är inget snack om saken vindarna påverkar och jag bor på vindarnas ö.

Tänker på mina vänner i Stockholm. En föll ifrån för några månader sedan då Alssjukdomen tog honom och han flyttade till en annan del av Söder. Nu är nästa man på gång, Jojje, den äldste i vårt gäng, den gamla rektorn, blev intagen på SÖS och lär kanske inte komma tillbaka. Han är mager som en skrika för han kan inte äta, en underbar människa som nu försvinner ur sikte. Nu är vi några kvar och det är bara att konstatera faktum, att nummerlappen sitter framme för oss alla, frågan är bara vem som får äran att dra nästa. Som tur var kom Jojje tillbaka, han verkar odödlig.

Jag åker ner till flygplatsen för att hämta upp en polare. Det stormar så bilen skakar. Det är en del av att bo på en ö. Allt blir mycket starkare, glädjen, sorgen, vemodet och skrattet. Nu är det vinden, det känns som fönstren ska tryckas in av vinden. Jag går ut och stänger luckorna och lägger mig för att sova. Halv åtta på morgonen lyser solen rakt in i ansiktet, ute är det vindstilla och en fantastisk morgon. Ibland längtar jag efter att bo i en stor stad, men varje gång jag kommer till Aten som verkligen är en stor stad, så finns det så mycket fantastiskt och sån otrolig energi, men det jag längtar efter mest, det här vilsamma i storstaden finns inte. Jag upplever det ofta på morgnarna, strax efter sex på morgonen då jag går på gatorna i Pireus, på väg till båten, en macka och en kaffe på ett fik och då har storstaden den puls och den intensitet som jag klarar. Att bli gammal måste ju vara en omöjlighet i en stad som Aten. Hur ska man ta sig fram bland alla bilar, stånd, förstörda trottoarer, denna ohyggliga stress?

Det är svårt med stora städer. Jag tror det vare enklare om bilarna försvann. Jag minns Henry Miller då han på ålderns höst återvände till Europa och Paris och hur besviken han var över förändringen och framför allt hur han avskydde alla bilar.

Vaknar utan ström men med sol. Ganska typisk grekisk morgon. Elen kan gå lite hur som helst och jag låg och kollade på boxning Garcia mot Haney, skittråkig match, två ronder kvar och då går elen. På samma vis var det igår, åkte till stan för att kolla bilen på verkstaden, det regnade, stora pölar och en bil körde i en pöl och svischade allt vattnet över mig och eftersom bilen inte var klar körde jag hem och på vägen hem började den bil jag körde att koka. Mitt liv är som att befinna sig i en bilverkstad, minst sagt. 

Men, solen kommer upp och man får ta det därifrån. 

Stormen kom snabbt den här dagen. Vi visste den skulle komma. På morgonen satt jag och tittade på havet som låg kavlugnt, hörde en kvinna som klagade över att hon inte fick köpa en färjebiljett fastän det inte fanns några vågor. Sedan kom det. Min scooter blåste omkull och jag fick plocka lite lösa delar.

Cartier Bresson har tagit en fenomenal bild i Matera. Den skapar så mycket tankar då man ser alla hus, alla labyrinter. I Italien är det tung arkitektur, mörkt och slitigt, men så sirligt och spännande. Som skandinav kan man sakna det gröna, naturens inslag bland all sten. Ska jag säga som bor i stenhus, med marmor i nacken. Med sten och berg överallt.

Vi lagar kycklinggryta på kvällen, tänder en brasa. Polarn ringer och frågar när färjan går. Det vet ingen. Vi tar ett glas vin till, sedan blir vi trötta. Det finns inget att göra mer än att sova, och sova gott.

Dagen efter stormen, tänker på mina vänner. En känsla av att vila i ett centrum. Tänker på de viktiga fotograferna i mitt liv, den oersättlige Bresson, Strömholm, Sune Jonsson och Danny Lyon. Jag behöver inte många, men de få betyder allt. Det är kanske därför jag älskar Bresson, för han är ouppnåelig. Han är Mästarnas Mästare, ljusets skildrare, humanismens försvarare. Han borde få Hasselbladspriset igen, detta pris som man sänker allt mer för varje år som går, med ointressanta installatörer.  Stormen seglade vidare, vrålet i natten har ersatts av det tomma ljudet från en orgasm. Det svaga leendet som påminner om att vi är människor, att vi kan göra varandra vackra, att vi lever ett liv tillsammans.

Det var några dagar då Saharasanden vällde in, allt var bara dimma, tropisk värmen och fukt. Hemska dagar och ångest. Det verkar vara så att de dagar jag vet att jag är helt fri så får jag existentiell ångest. Över den här texten som är en kombinerad dagbok och historieberättande. Vad ångesten handlar om? Min kropp, varför är jag så ofta trött, hur länge kan jag leva med bara en njure, kommer cancern tillbaka? Sedan ekonomin: Hur ska vi ha råd att ha detta hus efter de nya höga räntorna? Är det värt att betala så mycket? Kan jag skapa mig en annan miljö, ett annat liv, typ i Stockholm, leva bara i stan, gå på vissa fik varje dag, äta lunch på samma ställe och ha en bar och ett ställe på kvällen. Det kanske skulle gå, men Gud så dyrt, så dyrt liv. Sedan kollade jag vädret. Då jag skriver detta är det tjugotvå grader varmt och sol på verandan, i Stockholm nästan noll och regn, hela veckan regn.

Egentligen handlar ångesten om åldrandet, hur och vad ska jag göra med min karriär? Det går verkligen trögt nu, får inga till mina workshops, inga museer erbjuder sig något och nästan allt jag föreslår blir nobben. Filmen, boken och den stora utställningen, allt i väntans läge och jag tappar sugen, men å andra sidan kan jag inte tänka mig att flänga runt och ställa ut mina bilder hur länge som helst. 

Drömmen

Redan i unga år hade jag drömmar. De pendlade mest mellan att bi bra i idrott, sedan musiker, spela trummor och slutligen hamna i fotografi, att bli en resande fotograf. Jag blev det i femtio år av mitt liv, från början var det äventyret, men också den gröna slitna Domkeväskan, Leicorna, en identitet. Man kan säga att jag sov med kameran. Jag längtade också efter kärlek, hela tiden, men aldrig familj, relation ja, men ingen familj. Nu fick jag ju familj ändå och det var till stor glädje.

Nu, när jag är sjuttiofem år, har jag gett upp fotodrömmen.Den känns inte rolig längre, dels har människor blivit så fokuserade på sig själva och tar sina egna bilder med sina mobiler. Ai kommer och det är ganska meningslös fotografi som dominerar idag: Jag tror fotografi är dött som berättande medium snart

Nu är jag inne på en annan livslång dröm. Att vara den som sitter i ett varmt stenhus och skriver. Jag vet inte hur många filmer jag sett med en ensam författare som sitter på en ö i ett hett hus och försöker skriva. Jag vet inte varför det lockar mig, men det gör det.

                                                                   

Ögonblicket smyger sig på en. Det är det meditativa. Det här med att katten väljer en eller att bilden dyker upp. Allt handlar om den planerade tiden, med en stor öppenhet för slumpen.

Backen lutar nedåt, jag är ganska såsig, dåsig, pollen. Det är en vårdag i en räcka av vårdagar, som ett halsband med pärlor som blir allt mindre varje år. Man får knyta upp och knyta ihop och på vägen faller pärlorna till marken, rinner iväg och går inte att finna. Till slut finns bara det vackra, tunna slitna bandet kvar och man sjunker till marken i en slags trött meditation.

Livet är en upprepning. 

Går inte att komma ifrån så det gäller att älska upprepningar. Att bejaka dom, för varje upprepning blir ett nytt äventyr, just det som det ska vara: ett nytt äventyr.

När man ser de döda polarnas barn läsa nyheter på tvn fattar man plötsligt det man inte vill fatta: att tiden gått och den gått fort. Då gäller det att återerövra dagen D, igen och igen.

En vacker sommardag föddes jag, 2 kg, tunn, fick direkt flytta in i kuvösen. Låg där i en månad och kom ut, hungrig på livet. Nu, om det ska bli något plastigt omkring mig blir det en respirator. Därifrån kommer man sällan ut med hunger på livet.

Jag räknar pärlorna på bandet, det finns en hel del kvar och dagen D har jag redan erövrat idag. När jag klev ur kuvösen, la min mor mig i en barnvagn med plastfönster där jag kunde se de stora snöflingorna falla som ett vitt, mjuk täcke kring vagnen. Inuiterna säger att snö har många namn, man behöver inga namn, man behöver bara sträcka ut handen, se den vita flingan landa på handen, på kinden och försvinna som en liten tår längs den rosiga kinden. Har man gjort det har man förstått det mesta om livets vackra förgänglighet.

Polarn ringde. Vi diskuterade Girot, att det verkade vara avgjort redan efter två etapper. Skulle vi orka titta på loppet då Pogacar var så överlägsen. 

” Vi måste börja cykla igen, jag har varit så slö hela vintern”

När han sa det så kände jag igen känslan. Den här känslan av att vilja göra men inte göra. Den här vintern var den första vintern i mitt liv, eller första perioden i mitt 75.åriga liv där jag inte haft någon disciplin. Där jag gett efter för känslan av meningslöshet. Vad är det för vits med att träna? Jag till och med köpte ett gymkort, gick dit en gång, sedan sket jag i det. Förra vintern tränade jag kanske fem dagar i veckan, bara som en vana, som ett sätt att komma i kontakt med något.

Ja, vi borde cykla, men frågan är varför? Å andra sidan har jag aldrig känt mig svagare och mått sämre i mitt liv än nu, då jag inte tränar. Motiveringen, är det motiveringen? Att jag känner mig svag och eländig, gått upp i vikt något kilo. Det är det mentala som är problemet. Vilja, men inte orka.

Fransmannen kom till Fiket. Han var varmt klädd, det var inte jag och det skulle jag ångra. Vi har båda hus och  lever med vackra smarta kvinnor.

Det blåser ute, och vi går in på Fiket. Hopplös musik. Någon jävla babypop. Jag ber ägarinnan sänka volymen och det gör hon.

Vi dricker vårt kaffe och diskuterar politik. ” Du är mer vänster än mig”, säger han. ”Ja, du är sosse”, säger jag och så skrattar vi. ” Fast du vet att svenska sossarna har gått långt till höger. Det är inte som förr, då vi var ett föregångsland. Då vi inte producerade miljonärer på löpande band samtidigt som vi säljer ut de gemensamma samhället.”

Vi sitter där vi sitter. Han med sin franska bakgrund och jag med min nordiska. Det är bra samtal, man behöver inte vara överens, men det är bra om samtalen handlar om  något annat är priset på tomaterna. Vårt vackra torg blir allt mer kommersialiserat. Det kommer att komma allt mer folk som går in på det extremt vackra torget och knäpper bilder med sina mobiler. Det är utvecklingen och det är kanske ingen bra utveckling. Utvecklingen skulle kanske vara samtalen som startas runt  borden i det vackra torget. En sådan miljö borde leda till tankar om bestående, bevarande och försiktighet.

Jag läser DN på telefonen. Deras Israel/Palestinabevakning är direkt urusel, pinsamt dålig. De har två superproffs, som sysslar med propagandajournalistik. DN gör på något vis allt för att inte närma sig pudelns kärna, det vi kallar folkmord, istället krafsar man i hörnen. Jag har lust att säga upp tidningen. Går direkt till Guardian och Al Jazeeras engelska version. De utklassar DN.

Var ska man bo? Det känns som om alla paradis är borta. När jag var tjugo kunde man bo i vilken storstad som helst. Det var billigt överallt, även Stockholm var billigt. Jag bodde i Lund 1972 i en lya som kostade 49 kr i månaden. Elen var den stora kostnaden, då jag var i Paris eller Barcelona var pengar ingen fråga. Ingenting kostade något. Även en som jag, en utan pengar, kunde åka och bo överallt. Idag, ett hotellrum för en natt, minst fem hundra kronor. Hur många nätter kan man bi på hotell innan pengarna är slut. 

Paradisen finns inte längre, men jag är lyckligt lottad, född 1949, tjugo år 1969, fick vara med om den bästa tiden som kanske funnits för unga människor.

Idag, som sjuttiofemåring, ser jag inga möjligheter att bo någonstans. Pengarna räcker inte. Vårt stora hus vi har på Naxos är billigare än ett litet trähus med ett rum och kök i Södermanland. 

Paradisen är borta. Jag har ett släkthus i Vormträsk, strax norr om Lycksele, men vem vill bo där. Mygg, oändligt med mygg. Så frågan kvarstår: Var ska man bo?

                                                                         

Plaza Gomila, Mallorca. Jag läser om svenska författare på Mallorca. Det är en märklig ö, ganska förstörd, men som med många platser, finns också det äkta kvar. Och det helt enkelt för att det finns folk ur den unika stammen kvar. 

Det gäller alla platser. I hela mitt liv hade jag en tanke och kanske en dröm om att ta min sjuka mor dit. Jag hängde i stadsdelen El Terreno Jag tror hon hade gillat att gå på den där nattklubben med de sprättiga damerna och snygga drinkarna. Vi skulle sitta på det övre planet och kolla ner på musiken, bandet, buskisen. 

Jag gillade Plaza Gomila. Det var kanske den första platsen som tickade igång tanken på ett annat liv. Året var 1969, hade jag tagit chansen då, hade jag kommit långt före Lapidus och Kallentoft, men vill minnas att Birgitta Stenberg också var där tio år innan. Alla vilda, hette hennes bok. Inte så bra, kanske, men tror den var den första, men allt det som kom sedan, det fanns där. 

Bar Bosch, var min favorit, en av de gamla barerna i Mallorca. Det fanns samma typer av barer i Barcelona, dit jag kom, Plaza real, bodde strax utanför hörnet av Plaza real. 

De där ställen, där jag följde skuggan på bordet och visste när det blev lunchtime då skuggan gled av bordet, kom att skapa en gen som inte fanns förr i mig.

Jag åkte till Mallorca då och då från Barcelona, dock inte med min mor. Hon kom sig aldrig på fötter. Hon åkte på en utlandsresa i sitt liv och det var en katastrof, men jag vet att med mig på Plaza Gomila hade hon funnit sitt rätta jag. Min mor var en konstnär,  men hon kom aldrig till skott.

Det var den andra insikten Att man måste komma till skott. Direkt, Den första insikten var att jag vill leva på ställen där jag kan äta lunch då skuggan lämnar bordet.

Jag är ju född i Lejonets tecken, de är kända för att vara ganska lata, speciellt hanarna. Jag är en Lejonhane, men det är svårt att veta om jag är det på riktigt eftersom jag föddes en månad för tidigt, vägde bara två kilo och fick ligga i kuvös en månad. 

Jag var en liten, svag lejonhane som lyckades kravla mig förbi döden i livets första skede.1949 var det ingen simpel grej att bli född en månad för tidigt.

Om man frågar mig vad som format mitt liv så är det denna födsel, för tidiga födsel. Var det kuvösen som gjorde att jag inte gillar det instängda, hissar, biografer, tunnelbana? Jag kom till livet på Lycksele sjukhus. Vi bodde då i en storfamilj, med mammas föräldrar och syskon. Min biologiska pappa var redan då körd, varför vet jag inte. Kanske var han gift med någon annan, kanske var han en skitstövel, kanske var morsan knäpp? Vem vet? Det enda jag vet är att morsan ville ha en familj, hon fick mig och var då nitton år, ensamstående mamma. Det kom att påverka henne hela livet.

När jag var ett år flyttade vi från Lycksele, mamma och jag drog till Stockholm, Skeppsholmen, där mamma jobbade med sin syster Maja, på Markan, på Skeppsholmen som då var militärt. Flottans personal fick mat och fika av mamma och Maja och sedan kom hela släkten ner och bodde i samma hus på Skeppsholmen.

Skeppsholmen kom att bli en del av min barndom. Den stora svarta spisen där allt mat lagades och de eviga gnabbet med de unga militärerna som tyckte morsan och Maja var ena riktiga skönheter, vilket dom givetvis var. Mamma var en av luciakandidaterna i Lycksele, så nog var hon snygg och kul så det räckte. 

Efter några år flyttade vi till Sundsvall. Mamma hade träffat Bertil, som kom att bli min styvfarsa, en bra karl. Snäll och schysst på alla vis. Han jobbade på ett skolager. Hans farsa var smed och plötsligt hade jag en bakgrund där farsan kom från arbetarklass och morsan från blandad nasare och arbetarklass eftersom min morfar for land och rike runt och sålde spisar från bakluckan av en Dodge. I alla fall så tillbringade jag mina första år på en militäranläggning mitt i Stockholm och sedan flyttade vi till en etta i Sundsvall, märkligt nog på Bergsgatan och där jobbade mamma och Bertil dag och natt för att spara ihop till en liten skoaffär som egentligen aldrig kom att gå ihop riktigt ekonomiskt. Det gick att utläsa på Bertils eviga magsår. Han oroade sig konstant för ekonomin, men affären var omtyckt, framför allt bland de äldre eftersom den stora säljaren var en sko som kallades Systerskon, en sko som de äldre kvinnorna gillade.

Nu, när jag skriver detta, sitter jag i vårt stora stenhus på ön Naxos i Grekland, ser ut över dalen och bergen och långt borta skimrar havets blå färger. Jag har just fått två meddelanden om att två av mina polare runt vårt eviga kafèbord ligger på Södersjukhuset och det är skarpt läge. De kanske försvinner inom kort och jag har egentligen inte mycket mer att säga om det än att det är livets gång, denna gång som kan skrämma så mycket, men som man samtidigt måste acceptera med alla sina villkor. Och det som gäller är att leva så gott och ärligt man kan.    

Går ner till min grekiske polare Andreas. Han driver en liten butik som ingen besöker. Tro fan det, för han är helt kolerisk.

” Var har du varit”, skriker han då jag kommer. ” Du kommer först nu”. 

” Lugna ner dig, jag har varit här hela tiden men du har ju varit borta i Tyskland. Jag vet att du kom i förrgår”.

Han lugnar ner sig lite. Jag kan bli trött på honom men han är ju bipolär och då får man ta saker och ting som de kommer. Det är ju en sjukdom och jag betvivlar att han tar sina mediciner som han ska.

” Jag har 45 % i skatt på allt jag säljer. Hur fan ska det gå?”. 

” 45 procent är för mycket, då känns det ju inte kul att jobba, speciellt då verksamheten inte går runt”. Han gruffar på ett tag om skatterna och jag säger något. ” Lyssna på mig”, skriker han då.      ” Men, för helvete tagga ner nu, jag lyssnar”

”Okej Okej, ska du ha kaffe”? 

Jag tackar ja till kaffet och sedan sitter han tyst ett tag. Vi sitter på hans bakgård och jag lyssnar lite förstrött på alla han snackar skit om. Är de inte ultrahöger så är de rasister. Jag är van, han låter alltid så där och sitter kvar den nödvändiga halvtimmen för att jag ska anse mig ha gjort en välkomstvisit.

Han har Hjälpt mig med mycket och är i grund och botten en snäll människa. Det känns som alltför många i min omgivning rasar ihop, dör, blir dementa eller tappar det totalt. Jag tänker på mig själv, förutom min ständigt krånglande mage så är jag i perfekt shape, mina reflexer är perfekta, testade med att snurra en brödkniv i luften och fånga den med handtaget. Jag missade inte en gång, först på det tionde försöket missade jag att fånga den snurrande brödkniven. Jag har heller inte ont i några kroppsdelar och jag är fortfarande outhärdligt kåt mest varje dag. Jag vet inte, men det känns som om jag lever.

Älskaren

Jag träffade henne på Eldorado, nattklubben.. Det var precis efter min älskade gett mig på båten, åkt hem med en sorgsen min i ansiktet. Vi dansade. Hon dansade bra. Vi kysstes. Hon kunde verkligen kyssas. Hon tog mig i handen när vi gick hem. Hon kändes som hemma. En  människa att älska, därför var det ingen brådska. 

Vi la oss i sängen. 

-Jag har en älskare , sa hon.  

-Jaha, sa jag . 

-Men, sa hon. Det gör inget. 

Hon satte sig på mig. Hennes små  bröst pekade rakt fram. 

-Tycker du jag skall skaffa silikonbröst?. 

-Är du inte klok, sa jag. Du är vackrast så här.

Hon smekte mig över kuken. 

-Jag tänder inte på det här, sa hon och klev av.

Vikingen

Jag sitter på Vikingen, läser min tredje bok för dagen. Vad handlade den första om? Den sista handlar om en kvinna som visar könet för en man om han kör 220 knyck på motorvägen. I litteraturen finns allt, till skillnad från Rustas reklamutskick. Tält och två sovsäckar under 200 spänn. Vilket fynd. Det otroligaste är dock att allt i Rustas reklamutskick har samma blekrosa färg som morsan hade på sina trosor på femtiotalet. Är det ett nostalgitrick eller köper vi verkligen fler sovsäckar om dom är blekrosa? En gång köpte jag massa billig tvål på det här sättet. Tvålen var billig, men doften: Jesus, man gick i däck. Det var rena lacknaftan som strömmade ur paketet då man öppnade omslagspapperet. En annan gång köpte jag tandkräm som brände ner tandköttet till fotknölarna. Rosa paket, farliga paket, tro inget annat.

På Vikingen, där jag har ett långt förflutet, närmare fyrtio år, typ 1977, känns som en evighet, men i alla fall skrev jag en gång en text om hur en kille kom in i lokalen och skulle råna kassan och som vapen hade han en pilbåge. Det sket sig rejält, snubben blev utkastad av ägarna och vi andra fick oss ett minne för livet. I alla fall texten, den hamnade på väggen bakom glas och ram och jag sa det till snubben bakom disken: att jag skrivit en text om Vikingen och pilbågerånet. ” Var det du”, säger killen bakom disken. ” Den satt uppe länge, vi är samma familj fortfarande. ” 

Jag åt min fisk på planka och kollade mig omkring i lokalen, bara gamla, alla är vi gamla, man vill fan gråta, så gamla vi blivit och texten satt inte längre på lokalen men fan så gammal och eländig jag kände mig. Och ändå, jag mindes precis varenda sekund i den där lokalen, den unga danserskan som jag fick ligga med den kvällen, kärleken man kände, äventyret utanför på gatan. Tiden, en mördare och en tröst.

Dunlätt

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Kabul

Vi körde en bil hem från Kabul. Det var december. Tror det blev 600 mil på en vecka. Det började inte bra. Strax före gränsen körde vi i natten in på en mack för att tanka. Vägen såg konstig ut och just som jag tänkte det, föll vi tre meter ned i en grop. Det var där bensintanken skulle placeras. Det fanns ingen bensin och vi låg tre meter under jordytan. En buss och en traktor drog oss upp ur hålet. Bilen såg lite jobbig ut, lite sned om man säger så. De turkiska bergen passerades med snökedjor. Vi var en av de få som kom över. På motorvägen efter Munchen pustade vi ut, körde om en lastbil med stege på flaket. Innan vi vet ordet av, lossnar stegen och träffar vår bil med våldsam kraft. Bilen blir ännu lite fulare och snedare. Två dagar senare kör vi in i Lund, parkerar bilen i en snödriva. Ägaren är mycket överraskad. 
- Otroligt. Är ni redan här?
Själv har han flugit över Paris. Vi lämnar bilnyckeln och den tämligen massakrerade Folkan med arabiska skyltar på gatan. Dagen efter ringer han mig.
- Vad har ni gjort? skriker han. Bilen är ju helt förstörd. Jävla hippies.
Jag lägger på. 

Dagen efter flyttar jag från Lund till Stockholm.




Stairways to Heaven

Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverkstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt. Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam. 
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg. Han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.
När blir en man en man? 
Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.

Käre Henry

Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka. Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp och jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor och tung för mig, och söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig. 

Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen och jag vill bli lika gammal och galen.
Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen. 
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som han, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 75, då ska jag också leva så..tänk OM..

Heli

Livets korta oändlighet börjar i Östberlin och slutar i Paris 1969. Jag backar tiden. På väg ner till kolonin, för att sova i natten, höra regnet på taket och vakna och inse att ett barn fötts strax ovanför vårt hus. Ett litet vackert barn, en flicka.  På natten mullrade helikoptern, älskar ljudet. Jag som drömde om att bli helikopterpilot när jag var ung och ännu mer ju äldre jag blir. När en heli landar eller lyfter får jag rysningar.

    Det kommer från barndomen. Farsan var en slags kompis med Spökis, den legendariske helikopterpiloten i Östersund. Han gjorde många spektakulära räddningar. Han dog givetvis också i en sådan och två år  efter han dött, gick sonen Kent åt i samma öde. Enligt myten så hjälpte han den norska motståndsrörelsen och därifrån lär smeknamnet Spökis komma. Alla dessa omöjliga flygningar i svårt väder.

    Spökis var så långt man kan komma en levande legend. En som hade ett äventyrligt jobb men gjorde gott. Lite som Robin Hood som också var min barndoms hjälte.

Varje gång jag ser en heli vill jag bara kliva in, starta och lyfta. Jag är ganska säker på att jag skulle fixa det snabbt med lite info. Hur landningen sedan gick är en annan femma.

Det kommer ett regn på taket och jag kommer på att jag saknar de här bilderna som är enkla men laddade. Fick en tanke på att jag skulle ge mig ut på gatan, en explosiv vecka, se vad jag kan få ihop, se om mina bilder skiljer sig från de jag ser. 

Att fotografera är att vara som fisken i ett stim. I alla fall på gatan. Vilken fisk är man? Hajen eller strömmingen. Vill man se bra bilder på Insta återstår nästan bara att klicka på Magnum. Där har man garanterad kvalitet.

                                                                     

Seajet 2

Söndag i Santorini är drömmen om en kvinnas kärlek, tystnaden och det lilla schwippet då min kropp glider ner i Nikolajs sammetsmjuka bassängvatten. Några minuter senare hämtar han mig, kör mig den vindlande vägen ner till en av helvetets förgårdar: Santorinis hamn. Ett ställe där kyparna går på speed, priserna är kriminella och man måste ha en Henry Millerattityd till livet för att stå ut. Min båt, Seajet 2, är i sedvanlig ordning försenad. 

Efter tjugo år i Grekland kan jag båttiderna som en inhysing. Jag lyssnar till kaptenens snack med en polare, samtidigt som han med en nonchalant gest vänder den grymma katamaranen och låter de tusen hästarna i Rollsroycemotorena släppa loss då vi kör ut genom Calderan. På min högra sida hänger kåkarna som smaragdbakelser på vulkanväggen. Det ser vackert ut men Santorini är ett turisthelvete. 

Vi brakar på mot mitt andra hem, Naxos. Vi passerar fylleslaget Ios, en skam för västvärlden, för våra ungdomar, innan jag ser Kastraki, Agia Anna, Stelida, borgen på berget, Kastro där jag bott så många år i en Sanudilya från 1200-talet. En tår faller på min kind, en tår faller alltid på min kind då jag närmar mig min ö.
På kajen står polarna, fiskarsönerna och skriker " Jazzo John, ti kanete, kala?" Som ett mantra, jag heter John, för dom, jag har hetat John i tjugo år. Jag vinkar glatt, passerar som en prins i deras kungarike.

På paralian sitter C, min polare, världsomseglaren. Han vinkar ner mig på en öl. Vangeli, kyparn,kommer ut och frågar om jag ska ha det vanliga?
Han är bög, vet inte hur det funkar riktigt på Naxos, som ligger tio år efter oss i radikalism. Han ska i alla fall byta jobb, starta kiosk, efter tjugofem år på samma kafé.
En timme senare paddlar C ut till sin vackra segelbåt. Jag kör min gröna motorbike mot Stelida. Det är en varm eftermiddag, inte för varm, inte heller för blåsigt. När jag kommer fram står mina sandaler där jag lämnade dom för ett år sedan. Jag är hemma.

Lördag kväll 

Massor av folk sitter på gatan utanför vårt fönster. Jag känner ingen, det är verkligen märkligt. Jag har bott i de här kvarteren sedan 1969 och känner ingen som sitter utanför vårt fönster och stojar. Det kan man kalla en stads omvandling. Jag står inte riktigt ut med det och går ut och köper en påse med lösgodis. På vägen ut kommer jag på vad som saknas. Jag drömmer ofta om att gå ut på kvällen och ta en öl, bara så där enkelt som man gjorde förr. Problemet är avsaknaden av vänner som finns på stället. Var jag än går i min stadsdel där jag bott sedan 1969 finns det inte längre någon som sitter vid bardisken eller vid något bord som jag kan säga Hej till. Jag kommer att vara ensam, alla mina vänner är borta. 

  Det finns en som jag ser ute då och då på ett ställe, men han är en jävla pedofil som sitter och glor på småbrudarna. Han gör ju ingen med dom men han sitter som en idiot och glor, säger inget, stackars jävla människa. 

” Elva kronor”, säger tjejen i kassan och ger mig lösgodiset. 11 kr, är det vad jag unnar mig i lösgodis. Man är verkligen en snål och sparsam typ, skrattar åt mig själv, passerar alla bord där folk sitter och dricker öl och vin och snackar. Konstigt nog lockar det mig inte att sätta mig. Jag vill ha ett stamställe och återigen konstaterar jag samma sak som jag alltid gör. I Grekland, på min ö, har jag mer stamställen än här. Det är enklare, det är mindre och kanske är det därför jag längtat lite till att flytta till en närförort, med mindre pretantiösa människor och en något enklare livsstil, vardagsstil.

Min fru har en koloni nedför Södersjukhuset. Det är verkligen en mara och en gåva. Hon älskar kolonin, trots att det är vansinnigt mycket arbete. Jag tycker om att gå dit och käka middag med henne, sova där ibland, men jag hatar allt jobb som den innebär. 

Nu är min fru bortrest och jag går dit och vattnar hennes blommor. Det är ganska rogivande och det har en slags mening att vattna blommor. Det blir vackert. När jag står där och vattnar hennes blommor så känner jag hur mycket jag älskar henne. Hon är den människa jag levt längst med, och jag förstår varför. Det handlar om att vi båda är ensamvargar och sociala på samma gång och att vi kan vara tillsammans i timmar utan att störas av vår gemensamma tystnad. 

" Once upon a time" 

Jag stod jag vid Brennerpassets början. Vägen dit hade gått över Tysklands motorvägar, liftandes och till slut stod vi vid det väldiga bergets fot.

Vi började vandra uppåt. Det är ett högt pass, mycket högt pass och det tog oss många timmar den natten att komma till toppen. På andra sidan hägrade Italien, Venedig, Verona och Romeo och Julia.

Den natten, på vägen upp, kom kylan smygande och jag hade en del hägringar. När jag var på väg att kasta in handduken och bli religiös så blev vi upplockade av en liten Fiat, avslängda på tullstationen. Den lyste varm och vänlig och Uffe, min liftarpolare, tog fram gitarren och sjöng något smäktande. Tullgubbarna bjöd på soppa och rullade cigg. Det var ett mandomsprov att rulla en cigg, kunde du det, var du hemma överallt.

Någon sa att dom skulle till Verona och vi fick åka liten Fiat igen. Nu nedför bergsvägarna och inom någon timme rullade vi in i Verona på morgonen. Vi hade som vanligt inga pengar, men Uffe sjöng något smäktande och jag trollade lite och vi fick lite stålar och rullade cigg och sedan bjöd två systrar oss hem att sova hos dom. Man tänkte väl en och annan charmig tanke men åsynen av deras morsa tog bort den charmen direkt.

    Vi vaknade på eftermiddag och som dom luffare vi var gav vi oss ut på gatorna och spelade och trollade smäktande. Vi passerade både Venedig och Rom och Pisa och hamnade till slut i underbara Marseille, i Frankrike, där polisen tog oss och skickade oss norrut.

Jag vet inte vad som fick mig att tänka på Brennerpasset, kanske var det vägens krök, kanske den italienska krogen strax till höger, kanske var det min hemliga längtan efter en kvinna som från femte våningen skulle kasta ner en hemrullad cigg och skrika: Bravo, bravo, ciao…

Den blyga kvinnan

Jag sitter på mitt morgonfik, går hit varje morgon vid nio, tar en kaffe och en macka, ibland avstår jag mackan för jag spar pengar. Jag har en budget och jag håller den. Därför köper jag ingen macka. 

Kvinnan bakom disken lyser upp då jag kommer. Hon är lite blyg, men sköter jobbet bra. Jag sitter mest och stirrar på gatan. En gammal vän, som skötte om mig då jag var femton, kommer in på fiket. Han sätter sig vid bordet bredvid. Han har en snygg keps, levde lite hårt många år, men nu ser han bra ut. Han ser inte mig och jag sitter och säger ingenting. Jag vet att han kommer tillbaka. Han går alltid på fiken här nere i korsningen.

En riktig söderkille i femte generationen. Givetvis har han ett visst stuk på kepsen som inte kan importeras.

Jag stirrar. Jag tänker ofta bakåt. Jag älskar att tänka bakåt. Framåt gör jag. Jag minns bakåt, helt enkelt.

Det är ljuva minnen. Ser att medelåldern för män är 82 år. Jag har några år på mig. Jag har haft drömmar. En dröm om ålderdomen var att jag varje kväll skulle sitta i ett bås på Pelikan, äta middag och läsa tidningen. Nu är Pelikan för dyrt och tidningar har dom inte där längre.

En annan dröm jag hade, var att jag skulle bo på taket på ett av husen längs Bondegatan, solläge och en öppen plats för mig själv. Den drömmen kostar 20 mille numera. 

Gammal

Jag är för gammal nu, känner mig färdig, inte riktigt, men nästan, men jag orkar och ids inte driva på och jag orkar inte heller hålla på att sätta ner klackarna och kämpa emot alla dårar. Man kan säga att jag föredrar att låta det passera, lämnar det åt de unga, som tyvärr verkar vara en generation som är helt blåst, lurad och körd. Folk har väl aldrig varit så bildade som nu men verkar fatta mindre än någonsin om hur saker och ting hänger ihop. Man läser sina medier som om det vore Bibeln eller Koranen, sida upp och sida ner och blir kollektivt allt mer reaktionära utan att man fattar det. 

    Och frågan är: Var finns alternativet i en värld där det inte finns några billiga lösningar. Ta bara en enkel grej: Kycklingarna och laxen. Kan man äta det? Om man tänker efter kan man ju inte det med tanke på alla plågor dessa djur utsätts för. Hur svårt blir det inte? Och så där rullar det på. Ska man måsta bli vego, allt problematiseras in i kaklet, man orkar inte se allt som ett problem, men gör man inte det så är också på fel väg. Vi står i så många återvändsgränder så jag fattar att de sociala medierna blir en flyktväg. 

    I Stockholm kände jag plötsligt att jag saknade friden, gräsmattorna, lugnet, ensamheten, rätten att vara mindre perfekt, rätten att bara vara människa. Jag saknade också stamställen för kvällen och jag saknade ett billigare liv. Allt det här jag skriver här, är det som saknas för att vi ska få ett bättre liv, men tyvärr verkar de dåliga tecknen öka i Stockholm. Mer ojämlikhet, innerstaden blir allt mer ett museum för de rika. 

Det var ungefär det som var de jag kände mest, att jag i mina trakter, dessa trakter jag levt i sedan 1969, blir allt mer ett museum, något dött där utveckling är en omöjlighet eftersom kostnadsnivån är för hög. Man kan inte leva, man kan bara spara eller konsumera.

Aten

Notara heter gatan. Det är en liten stump jag älskar. Borde står packade mot väggen på den lilla trottoaren, några gäster hänger här. Ser en och annan turist. Tror aldrig det här stället kommer att träffas av de stora  flockarna. Kvinnan, en knubbig varm människa med ett varmt leende känner igen mig och ger mig menyn på grekiska. Det uppskattas.

Hon sätter fram ölen, iskall och jag lutar mig tillbaka, drar upp fötterna, sätter mig så där som man som man inte ska sitta enligt kvinnorna, men jag tror det gäller på tunnelbanan. Här är jag Kung och här gör jag som jag vill. Jag är trött som fan, upp fyra i morse, SAShelvetets plan stod still på plattan en timme och skyllde på ställtider, satt inne i det förbannade planet en timme och väntade på avgång. Bredvid mig satt en brasilianska och hennes svenska man, trevliga typer, så jag språkade lite med dom samtidigt som jag spelade blues i lurarna.

SASkärran kom iväg och vi landade en timme sena i Aten. De arma paret hade jag tagit under mina vingar och insåg snabbt att deras resa med en snabbåt från Pireus till AntiParos inte skulle hinnas med.

Jag roddade en blixtnabb förflyttning med metron, ner till Pireus. Båten låg givetvis på Piren längst bort och jag lyckades få på dom på båten med trettio sekunders marginal. Brasilianskan log sitt trevligaste leende och sa, som hon sa hela tiden under resa: no problem, a day tomorrow also.

Sedan gick jag till den lilla gatstumpen, Notara, fick den där ölen av den där människan med den varma blicken. En mycket gammal tant kommer på gatan och tigger, hon ser för hemskt sliten ut. Händerna är så svullna, hon har det hårt och jag skänker er slant och hon välsignar mig.

Mitt emot restaurangen är en bilparkering, ett hål i väggen mellan två hus och där han någon satt upp en liten träkur och då denne kommer ut ser jag att det är en kvinna. Hon parkerar bilar där, får in fyra bilar på sin parkering, 1 euro i timmen. När jag äter ser jag hur hon sitter bakom en glasruta och röker, kollar ut över de tre bilar hon redan har på parkeringen, en BMW, en Tesla och en vanlig bensinjapanare. Innan jag ätit klart har det kommit en bil till och det blir fullt på parkeringen.

Sådan beundransvärd initiativförmåga. En bit mark: jag vaktar lite bilar.

Den sena lunchen gör att jag somnar som en stock vid femtiden, vaknar, kliver ut på balkongen, det är fortfarande varmt och ser hur sol och skuggspelet leker dynamiskt på väggen.

Jag ligger kvar och tänker på Brasilianskans ordspråk: No problem, its a day tomorrow also.

Rum 501.

Det jag funderar mest på är: Hur gör jag en bild på en säng mystisk och spännande. Rummet låg på femte våningen, utsikt över Pireus och låset var ett sådant där gammeldags med nyckel. Inte en plastskiva man stoppar in i ett hål i dörren.

Rum 501, det känns så jävla spännande. JH Engström har en massa sängbilder, där det klart har utspelats ett och annat drama. Sånt lockar. Alla härmar och vi alla vill ha lite drama då och då. 

Jag säger som Strömholm sa: säkra negativet, så jag tar bilden med mobilen och bearbetar den i telefon. 

Det är allt, sedan tar jag en runda innan jag lägger mig på sängen och låter de magiska sängminnena ta över. Jag lyssnar på Joakim K E Johansson podd, där han snackar med Simon Johansson. Inte dåligt, de för något resonemang om de slitna, att det är mer spännande än det perfekta. Ligger en hel del i det. Perfektionismen dödar och ändå pumpas den ut i reklam. Man blir fan impotent då man ser dessa Hemnetvita kök där lusten och köttet rinner ner i vasken och slösas bort i en totalt förljugen dröm. En dröm som ständigt realiseras, efterlängtas. Vad fan vill man, att vi ska bli impotenta och själsdödade innan vi ens fått igång spagettivatttnet.

Jag åker båt och lyssnar på kineser, ett herrefolk, trots att de är ena kuvade stackare. Det märks på sättet de tar för sig, men till slut kommer jag iland och sista biten från Paros, en timme, bordas båten av fransmän och franska kvinnor och de doftar helt enkelt ljuvligt och hela den franska och italienska svungen i kläderna är minst av allt Hemnetvitt. Jag kommer till min egen vita säng, på affären strax innan kramar och gosar tjejerna som jobbar med varandra. Det är ett Herrans liv och det är befrielse. Hemma, lyssna på ordet, Hemma, ett hem,  det är själens första grundsten, är det svalt i stenhuset. Ute är det riktigt varmt. Jag lägger mig på sängen och tror mig ha förstått hur jag ska göra en bild av rum 501.

Brända ryggar, 36 graders värme. Det är en slags plåga med det varma och ändå har jag inte dragit igång acn i huset. Det behövs så lite, en kvart så blir det svalt, men stenhus är fantastiska. Hettan gör stränderna tysta, ser en del turister med brända ryggar och den idiotiska trötta fylleblicken. Jag kom i kontakt med det första gången på Mallis, 1969, då en svensk kompis bytte personlighet, blev full varje kväll, skulle spöa alla spanjorer, för dom var rövhål. Han liksom fattade inte att han var den som var GÄST hos dom. Att det var han som var rövhålet.

Senare, då jag bodde periodvis i Barca och Bilbao, skämdes jag som en hund varje gång jag såg svenska turister, skräniga, fulla, korkade. Samma på Naxos. Vilka är det som kan få för sig att köpa en påse med burköl, sitta med bakåtvända kepsar och glo på en trappa mitt i krogdistriktet? Jo, givetvis svenskar. Vi är troligtvis den människosort som har sämst förhållande till vin och sprit i hela världen, och då har jag räknat bort finnarna, för dom vet man aldrig att dom är finnar, för under de femtiofem år jag turnerat i världen har jag bara träffat en finne som pratat självmant.

Blommorna, de röda blommorna från bouganvillan, har blåst in i hörnet, sydlig vind, ännu varmare. 

Det är ett fantastiskt liv, egentligen, såg intressant statistik, att Sverige ligger bland de absolut bästa länderna då det gäller arbetslöshet från 15 till 29 år. Det är så jävla mycket skitsnack om de unga invandrarungdomarna, sanningen är ju att de flesta, typ 95 procent, kämpar som fan för att få ett jobb, en bra utbildning. Jag brukar säga till alla som tjatar om att dom är för många: gå o kolla på ett sjukhus, åk buss, se dig omkring. Överallt dessa unga nya svenskar. Och dessutom, det finns inte en chans att Sverige skulle klara sig utom dom, helt omöjligt. Då får vi plocka av oss kondomerna och knulla som galningar och föda ungar, men det gör vi inte, svårare än så är det inte. 

 På moln                                  

Det är helvetiskt hett. Lämnar några polare vid flyget och tar bilen till stranden, nakenstranden, en timme, sedan lunch med några andra vänner. Otroligt god mat, grekisk mat är något helt underbart.

Det ringer, det är min dotter.

” Har du sett vad jag har skickat till dig”?

”Nej men jag kollar”.

Jag får en bild med ett datum på, 25 februari 2025. Det tar några sekunder, sedan går det som ett spjut i kroppen av glädje, början nästan gråta. Min dotter är givetvis gravid.

Vi pratar ett tag, hon säger att jag inte får berätta för någon, att jag är den förste att få veta.

Sedan, jag befinner mig på moln hela dagen. Att jag ska få ett barnbarn, kanske. Jag har inga, men kanske om ett år, så finns det en liten människa till i mitt liv. Jag trodde aldrig man kunde bli så glad för att barnbarn? Troligtvis för jag aldrig fått något men också för att jag aldrig riktigt tänkt tanken. 

När jag kör hem till bergen är det fyrtio grader varmt, bilen är ett hett helvete och jag ser att de stängt skolorna några dagar, men vem bryr sig. Jag bara tänker på glädjen över att kanske få ett barnbarn.

Kväll. 

Halv nio. Jag lagar pannkakor.

Jag ser en glipa vid dörren, kanske kommer katten snart då hon känner att det luktar mat.

Pannkakor med fetaost och gjord på olivolja och ekologiska gulbruna ägg. 

Jag är en lycklig man.

En av dessa hårda dagar, med mäktig hetta, vänner som reste och andra vänner jag åt en makalös lunch med. Alla maträtter här är makalösa. Det är öppet, svag vind och fruktansvärd hetta. Vi sitter under ett tak och samtalen går.

Jag åker hem, kroknar nästan i värmen, måste lägga mig.

Sedan gör jag pannkakor, de blir nästan svarta. 

Jag tänker på järnvärdet. 

Det är mycket bra.

Pannkakorna smakar gott. Jag var precis på affären och handlade, mjölk, hårdbröd och en chokladkaka. Efterrätten är klar.

Jag är ensam, som i mitt eget universum. Jag lever ett fantastiskt liv, bor i ett hus som är en borg som är en livskammare, min tredje hjärtkammare. Här slår slagen i mild takt, jag lyssnar ibland och blundar men inser att det ska slås i vilken takt det vill i den tredje kammaren.

En kompis ringer från en annan ö, säger att han nästan dog idag då han var ute med hunden, men ändå envisas vi med att säga att det finns i alla fall inget bättre liv än det här. Den här snällare värmen är ljuvlig, men den här skapar orgasmerna och döden. Det är kanske så det är: Orgasmen och döden ligger på samma gata.

Borgen.

Vi bor i en borg. Min fru är i London. Jag är i Borgen, Monitsia. Varje gång jag går in genom trädörren som omger vårt hus, som skyddar oss mot ovädren, getterna, turisterna, så tänker jag samma tanke: det är andligt, det är som att bestiga välsignad mark då man kliver in på vår stengård, ser det vackra huset, apelsinträdet och vindruvspergolan. Det är något som skapar tacksamhet och ro.

Jag märkte den känslan tidigt i livet. Många vill att det ska snurra runt, det ska vara ett drag. Jag vill sitta i stormens öga, men jag ska kunna komma ut i virveln med ett eller två enkla steg.

Jag är rädd för att göra något som sägs ska vara kul, ska vara intressant, ska vara en bra, bok, film osv. Jag vill upptäcka själv. Jag vill vara utan förväntningar, som ett naket barn som kliver i havet för första gången.

Det sista jag skulle läsa är en reseguide eller en receptbok. Jag tror på det oväntade och slumpen.

På den tiden vi bodde i de gamla kvarteren i det som kallas Kastro, ett bygge från 1200- talet så kunde jag känna skillnaden i andlighet. Vi bodde högst upp i stan, vi och himmelen, sedan gick de branta trapporna ner till turiststråket. För varje steg jag tog neråt, tappade jag känslan av andlighet, att vara delaktig i en tusenårig kultur, en rörelse av respekt. Längst ner på trapporna, låg turistgatan med alla barer och struntaffäer, för varje steg ner dit tappade jag något viktigt. Det kanske var ett behov att tappa den känslan, för Sodom o Gomorra lockade med något annat, och ibland slog Sodom och Gomorra till med något som berörde men oftast blev det tomhet. 

När natten kom kunde  jag höra de sista färjorna slamra med ankaret och visste att den ena färjan gick mot Pireus, den andre mot Amorgos, då började jag klättra upp mot himmelen igen. För varje steg jag tog blev luften svalare och ljuden tystnade, högst upp var det bara  himmelen, de vita husen och andligheten. Just den här resan mellan andligheten och Sodom o Gomorra satte sina spår. Det förändrade mig till en tystare människa som lyssnade mer inåt än utåt. Jag började lite på lusten och tron på ingenting. 

Samma sak är det då jag kliver in genom dörren, ser våra stengolv, apelsinträdet och vindruvorna. Tystnaden och den svala vinden som sveper genom en böj där husen öppnar sig mot bakgården.

Det är där jag känner den där tomheten som är början på allting, den där tomheten som är absolut ingenting. Tomt, Tyst.  Jag har funderat mycket på varför de gamla grekiska husen ger så mycket positiv energi, medan de spanska, italienska är vackra, men dystra, nästan ångestladdade.

En natt när jag går upp till vår lya högst upp i Kastro, går i de gamla gränderna från 1200-talet och hör en gammal grek med ett Sanudiskt efternamn spela Bach, då blandas tiden och musiken ihop och flyter som en dimma motströms upp genom gränden till det lilla torget och den svala vinden. En minut senare är jag hemma och somnar med öppna takluckor och det svaga ljudet av ankarkättingar som glider i rostiga ankarspel.

Jag drog vinstlotten. När jag växte upp fanns de som som var som vi. Det var våran familj, en mamma, en pappa, en brorsa och kallvatten i en etta. Vårt badrum var ett betongfundament i källaren med vinande rör och kalla golv. Det användes aldrig.

Mina kompisar hade det likadant. Ett eller två rum, kalla hus. Grannen hette Åke och var målare och den andra grannen hette Nils och var elektriker. Lite längre bort på gatan bodde en kompis i klassen. De var rikare, hade ett hus, tre barn, två vuxna och bortanför honom fanns en annan polare från klassen. Han var smal, hade en elak farsa och den smale, som hette Anders, hade rekordet i att jonglera med en boll.

I klassen fanns liksom inte många olika, de flesta var som min familj, någon var som Anders och någon var som tjejen var farsa ägde det stora hotellet. Ingen var egentligen olika och ingen jävlades med någon annan för att man hade kallvatten och utedass.

När vi skulle byta skola så gick vi dit det fanns en skola och när vi skulle gå på gymnasiet så gick vi dit det fanns ett gymnasium. Det var liksom ingen grej. Det var inget vi köpte heller. Vi gillade att vara tillsammans.

När vi sedan skulle till universitet så fanns det tre ställen, Lund, Uppsala och sedan Stockholm. Jag valde de rödaste, först Uppsala och sedan Lund.

Sedan skiljdes vi och alla försvann till jobb.

Men vi var liksom fortfarande lika även om vi var lite olika.

Nu är alla olika. Ingen har kallvatten och dass i källaren. Och har man kallvatten och dass i källaren så går man garanterat inte i samma klass som de som har golvvärme. Och så pågår det. Vi som var så lika är nu så olika och konstigt nog finns det ändå i befolkningen tankar om att skolan, tex, ska vara lika för alla och ändå skiter de sk politikerna i det. Deras agenda är egen. Inte alla, men för många. 

Den här grejen med att vi ska vara olika har spritt sig över alla gränser. Nu ska de olika vara tillsammans med de andra olika och alla ska vara lika, fast i andra formeringar, så vi garanterat inte kommer att tycka om varandra och aldrig mer vill vara ganska lika.

Min tankar vandrar redan till januari, då jag ska elda i mitt råa hus. Det är en rit, Grekland är en rit där man speglar sig i sig själv. Man blir ensam, man lär sig vem man är. Konstigt nog kände jag den känslan som liten, att jag visste vem jag var, sedan kom allt det här med att man skulle vara olika, men men nu vet jag återigen vem jag är.

Portugalette

 En förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.

Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa jag, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Gracias, senor, var det naturliga svaret.

Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalette, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.

Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på restaurangen. Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.

Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalette. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig.

När jag gick sa jag som vanligt  Que aproveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt: Muchas Gracias, senor….

Gått iland                                                                         

Jag tar mig ett glas vin. Det var ett tag sedan. Får en liten bok tillsänd mig, från min vän på min grannö Iraklia. Han har dragit proppen ut sitt liv. Han har slutat resa, han samsas med sig själv, lever i sitt hus, med sin hund och sin lilla segelbåt. Han är en av mina viktigaste vänner och han betyder väldigt mycket för mig. 

Han var den av oss två som gick i land först, skaffade sig ett hus på en ö. Jag minns så väl när jag fick ett sms och det stod ” Jag har gått iland” och jag förstod att han hittat en ö att bo på. Han seglade då omkring i sin vackra segelbåt men vid en landstigning så blev han bara kär i en ö, ett hus och så var det färdigt. ” Jag har gått i land”. 

Jag minns det så väl för jag låg i sängen, var nervös för jag skulle ner till Stadshuset och mottaga ett stipendium. Jag minns att jag grät en stund, av avundsjuka och kärlek och glädje, en konstig blandning av olika känslor.

Det Andalusiska Spjutet.

Rösterna hörs svagt fem våningar ner på gatan. Vi bor med måsarna på taket. Jag kollar på internet. Det fungerar inte i rummet. Hur gjorde jag förr på mina spanska resor? Jag gick ner på fiket, en Ducados, en kopp kaffe och någon tidning. Idag ligger jag kvar i sängen. Det är mycket som är olikt förr.

Torre del Mare är en liten stad vid havet, mellan Malaga och Nerja. Ett lugn, några gator, cyklister som sveper iväg i medvinden mot Nerja. Strandpromenaden är magisk med sin blandning av gammalt och nytt. Alla delar demokratiskt på vinden och havets rullande vågor.

På baren, Real mot Barca. En tryckvåg går fram och tillbaka varje gång bollen närmar sig ett straffområde. Real förlorar hemma. Spanien är ett land i kris. Vad gör vi i Spanien? Vi bestämde oss för att åka hit, se bergen, havet, fundera om det var en möjlig ort att leva på. Det skulle det kunna vara, men inte här.

Jag har varken cykel eller dator med mig. Är inne i en period av självsanering. Fungerar dåligt. Inser att ska jag åka någonstans måste jag ha skidor eller cykel med mig. Det måste finnas en uppgift. Förr, i Baskien, eller i Barcelona, var det den politiska kampen. Jag kan inte nöja mig med att vara golfare eller bara glo på vinden. Jag behöver ett arbete, jag behöver arbeta.

Mitt sätt att arbeta på gatan fungerar inte längre, mest för att det är en annan tid, jag är en annan och för att det inte känns viktigt. Jag vill åt något annat. Det är svårt och jag är bekväm. Efter 45 år har jag gjort mitt på gatan. Förr mig återstår poesin. Bara det och inget annat.

Hemingway skrev om att vässa sina vapen. Han skrev det makalöst bra. I min ålder var han död. Alla söker sin inspiration från de som är äldre, man söker en väg, deras väg, kollar om den fungerar. Vägen hem, kan vi säga. Vägen hem handlar om att slipa sina redskap varje dag, se till så de är skärpta, fungerar då det gäller. Orden, bildmaskinen, kroppen. Det är redskapen. Det andra, kärleken, kamraterna, politiken, mötena, ensamheten, ljuset, tystnaden, mellanrummen, är källorna.

Jag skriver i en vit bok, utan rader. Jag ser hur slingrigt jag skriver. Jag skriver som jag lever. Skuggan av min hand och penna lutar sig mot den vita boksidan. En möjlighet, en tom, vit möjlighet. Den måste skötas på rätt sätt.

Augusti

Tillbaka hos vännerna på kaféet. Stockholmssommar. Jag och min fru sover på vår koloni under Södersjukhuset. Polarn P dör i sin als, tiden stannar av ett tag. Min dotter blir gravid och jag ska bli morfar för första gången i mitt liv. När hon skickar en bild på ultraljudet så ser jag hur den lilles, den lilla grodan som jag döper fostret till, hur hens hjärta tickar som en symaskin. Jag har genom åren tittat på en del ultraljud och inte brytt mig särskilt, men nu, min dotters kommande barn, mitt barnbarn, då genomsköljs jag av en känsla som nog är en av de starkaste och lyckligaste jag känt i hela mitt liv. Att jag ska bli morfar och att den lilla grodan har ett hjärta som tickar så starkt trots att hen inte är större än ett plommon. Liv är styrka. Det bevisas i denna stund. Inget är viktigare än liv, att leva.

    När jag kommer hem får jag ringa min dementa brorsa. Han har kroknat på nolltid, nekar att leva, vill liksom bara ge upp. Jag får bråttom att fixa fullmakter, ta över konton, ingen kan säga att samhället precis, framför allt bankerna, är speciellt samarbetsvilliga. Ett jävla tjatande och skickande av papper. Tur jag levt hela livet som frilans, jag har väldigt bra tålamod med myndigheter och gör dom inte som jag vill så gör jag som jag vill ändå. 

    Stockholmssommar är stillhet. Gatorna är tomma, stan är på något vis som den borde, att man slapp dessa horder av folk som inte vet var dom ska eller vad dom ska göra. Vi sitter på fiket och glor och den elaka unga kvinnan som serverar oss, som vi döpte till Rachel efter häxan i Gökboet har med tiden blivit en underbar fin ung kvinna som vi verkligen uppskattar. Hennes första veckor på fiket var en orgie i elakheter och dum attityd. Nu har hon blivit människa, en del av gänget och jag hoppas hon gillar oss lika mycket som vi gillar henne.

   Fyllde 75 år. Inte mycket att tjafsa om, var ju på väg till Naxos, sedan kom min dotters graviditet, brorsan galloperande demens, så jag fick ställa in allt. Min 75årsdag firades i stillhet med min fru på kolonin. Jag vet inte ens om jag fick en present. Jag brukar ju inte vilja ha något sådant, så det var väl bara middag och ett glas vin. 

Ringvägen

är som en lite skitig gata i Paris. Min vän försvinner och jag försvinner för att just skicka bild till Frankrike. När jag kommer tillbaka, sitter den långe vännen där. Han har haft ett helvete ett tag men det flesta goda överlever striderna och han är på väg att bli sitt gamla jag. Det värmer, det värmer oerhört. Ibland tappar man de goda, inget är givet och det är då det känns förjävligt, men idag är det de goda vinnarnas dag.

Hemma hör jag barngurgel. Den lille har anlänt, framtiden. Jag tänker att allt börjar med det lilla, tänker på Hemingways första bok som inte sålde mer än knappt hundra ex innan något skedde. Eller målaren Bengt Lindström som slog igenom över en natt. 

Man vet aldrig var stigen börjar men den börjar alltid i det lilla. Det kan man säga med säkerhet. Jag kollar väskan, allt är med. Det är konstigt men allt är med. Det är inte mycket, det är snarare lite, men som jag sa: Allt börjar i det lilla.

Fotografi

Livet är en resa. Jag började fotografera 1965. Jag tävlade på cykel vid samma tid. Jag var sexton år då. Idag fotograferar jag fortfarande och jag cyklar också. Jag kör fyrahundra, kanske fem hundra miil  om år. Det ska vara roligt och det är det.

Vad det gäller det fotografiska har det genomgått en stor förändring och samtidigt varit exakt samma sak hela livet. Sedan det digitala kom in i bilden har jag känt betydligt mindre inspiration. Jag kan inte förklara vad det är, men det handlar till stordel om att alla fotograferar och att vara fotograf inte är någonting. Man översköljs av bilder och hela tiden är det värsta skiten som premieras. Solnedgångar och annan dynga. Idag kan jag bara fotografera för poesins skull. Jag har gett upp det politiska ambitionerna.

Jag har aldrig varit förtjust i fotografi. Ytterst få fotografer har jag tyckt om och så är det fortfarande. Nästan allt jag sett från det att den digitala eran infördes är bara skit. Alla bilder jag tycker om är gamla, typ Bresson, Kertesz osv..

Agia Anna

Jag gör en bok från Naxos. Jag sätter ihop den på en halvtimme. Jag tror inte på att hålla på och fiffla med en bok i evigheter. Det är inte min stil. Jag känner direkt vad som fungerar. Ibland gör jag fel, men det får man stå ut med.

Mitt problem med det fotografiska är att fotografrollen har blivit en slags idiotroll. Jag vet inga som ser så efterblivna ut som fotografer som går omkring med kamera på magen. Jag klarar inte av det. Det är en av de mest korkade syner jag känner till och ännu värre blir det om det har en stor zoom på kameran också. En fotograf måste se smart ut.

   Jag är ute i Agia Anna på kvällen. Solnedgång och den fina stenhajen som vågarna skapat blir plåtad av säkert tjugofem stycken med mobilkamera. Jag nekar att ta upp min kamera i sådana lägen. Jag har ingen lust att tillhöra den fårskocken. Man kan ju göra som Martin Parr, plåta de som plåtar, men det tycker jag är ett helt pissigt förhållningssätt. Jag tycker för övrigt Martin Parr är en övervärderad fotograf. Ärligt talat fattar jag inte vad han håller på med? Cartier Bresson blev ju galen på honom, tyckte han förnedrade folk och jag är helt på Bressons sida. 

Jag sätter mig i skuggan och skriver. Runt vårt lilla hus på Naxos, där vi bor gratis för vi hjälper ägarinnan med lite ärenden, finns det många olika ställen att sitta på. Huset är en gammal cistern, ett rum, ett kör och ett litet badrum. Veranda ut mot havet. Jag älskar det.

Vårt hus

Vi drar upp i bergen med en kompis. Vi ska titta på ett hus som kompisens kompis ska sälja. Det ligger mitt på Naxos och vi kör upp i de vackra bergen. Huset ligger i en liten, underskön by som heter Monitsia. Vi kommer till en mur, en dörr öppnas och vi kliver in i något som måste beskrivas som ett paradis. Jag har aldrig sett ett så vackert hus någonsin. Det är ett gammalt stenhus med tre olika lägenheter som ligger i olika plan och på olika gårdar, fast allt är i samma hus och på samma gård. Jag håller bara färgen. Det är för mycket, det är för dyrt men det är ju ett hus som jag faller som en sten för. Ett hus där jag skulle vilja avsluta mina dagar i kreativ oordning. Jag tittar på min fru, ser samma sak i hennes ögon. 

Vi är helt uppe i det blå. Hur ska vi få pengar, hur ska vi kunna komma åt huset för ägarna ville att vi skulle köpa det. Två dagar senare reser vi hem till Sverige. Vi måste försöka få loss de pengar som behövs och det är inga små pengar. Vi räknar på alla möjligheter att finansiera huset. Workshops, uthyrning, mm och det blir en turbulent tid. Jag som aldrig haft ett lån, aldrig ägt något, jobbar nu på att köpa ett makalöst hus på Naxos.

Av det kan man lära mycket. Vi reser från Naxos, det är trettiofem grader. Vi kommer till ett Stockholm i duggregn, tio grader. Det är skillnader, det är dessa skillnader som är mitt liv.

En skorpion

Min vän hittar en skorpion i badrummet, den fjärde i år. Det är värmen, hettan och torkan som driver in odjuren till det fuktiga.

Min fru har sandaler med snören som lindar sig upp efter benen. Vi har precis träffats efter många års frånvaro. Vi kör genom natten på en scooter och det är den stora grejen med en motorcykel eller scooter. Man känner kroppen bakom sig, mot ryggen. Det är som sex, det är sex. Vi kör genom byarna i natten, vi blir som en kropp och då vi glider ner mot havet, ser ljuset från Paros vet jag att vi är vi.

Saltsjön stinker rutten fisk. Det är en mångata i vattnet. Vi går till Avali. Ami har rosenrött hår, lyser av glädje. 

Hon bjuder oss att bo i sin nyrenoverade cistern. Ett ställe med havet som granne och privat strand. 

Vattnet strilar över våra fötter på vägen tillbaka. Det är starka vindar, det ruvar en känsla av overklighet och mörk natt när månen drar tillbaka vattnet. Det luktar fortfarande svagt från Saltsjön, men vindarna tar fart över Stelida och månen växer allt mer.

    Det är 25 grader ute. Radion surrar i bakgrunden. Vindruvorna börjar smaka ljuvligt. Jag undrar var katten är?

Tar en bild på gardinen. Christer S tog ofta bilder på gardiner, i Fox, i Höganäs. Jag härmar, imiterar. Alla härmar vi. Hur får man idéer? Jo, genom att se och lyssna, göra efter. Inga idéer kommer från himlen. Jo kanske, om man stirrar ordentligt på den? Så har människan gjort i alla tider. Jag är bara en i raden av stirrare.

Om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast i livet så svarar jag så här.

Att vara frisk. Sartre tyckte något annat, men han satt ju mest på äschlet och skrev.

Solen och känslan av att sätta en penna mot ett papper.

Det konstiga med kärleken är att det inte är det svåraste i livet. Det svåraste är att leva ett ett personligt sant liv. Att leva sin dröm. I kärlek är man oftast två eller fler som drar åt samma håll. Man har en platå man står på. Man arbetar tillsammans.

I sitt personliga liv, är man ensam om allt. Man måste ta besluten själv, man måste känna otryggheten själv. Det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv, eftersom det innebär eviga förluster, upplevelsen av att man ljuger för sig själv.

Det kan också vara så att man inte har kraften och begåvningen för att leva det liv man vill leva. En smärtsam upplevelse kanske? Eller för att inte tala om det saknade modet?

Men, vikten av att pröva är viktig. Varje steg innebär något.

Jag sätter pennan mot papperet. Jag är här, nu, i solen. Strömmen går igen, igen och igen. Går in och tar fram gaständaren, sätter på kaffe på det lilla portabla gasköket. Strax fräser det till. Det är klart, doften sprider sig genom lyan och katten kommer in och kräver skinka.

26 augusti

kanske den dagen då jag skulle ha varit född, eftersom jag är född en månad för tidigt. Idag, kom hösten på allvar. Starka, kalla vindar genom Stockholm. Jag lever ett liv som är utan framtid. Det är så det känns hela tiden. Jag tänker att jag lever i tio år till, 85 år, men vad fan finns det för mening med det? Jag läser Millers brev till Brenda Venus, ganska hemsk läsning. Han är 84 och ett vrak, mager och kan knappt gå, massa problem med kroppen, men upptäckten av henne och hennes roll som livgivare, hon håller Millers humör uppe. Utan henne hade han kastat in handduken direkt. 

Min fru har covid igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte och om en vecka så ska vi tillbaka till Naxos. Jag vet inte hur länge jag stannar, eller vad jag gör, men mina projekt med film, bok och eventuell utställning hänger fortfarande i luften, samtidigt som jag känner så tydligt att mitt arbete har passerat zenit, att intresset för mina bilder är passé, att jag borde försvinna och lägga av. 

Jag tror inte man kan hinna med något, bli klar, för man blir aldrig klar men jag har en känsla av att jag vill slippa, kanske vill sova ett år.

Det är där någonstans det är då jag snackar om utan framtid.

Min bror…Ringer min bror. Ringer honom varje morgon. Jag hör hur han blir allt tröttare och svagare. Jag frågar honom om han gått ut till brevlådan, ett avstånd på kanske sextio meter. ”Nej, orkar inte”, är hans svar.

Han tal har också blivit grötigare och han har svårt för att prata. Det är inte alls någon bra utveckling. Jag fasar lite för hur det ska sluta, han tas in på ett hem och sedan är han borta. Resten av tiden blir ett nerslocknande, precis som livet är och blir för de flesta av oss.

När vi var små lekte vi ofta ihop, vi hade en fin barndom även om min mor hade dåligt psyke och då och då hamnade på Sidsjöns mentalsjukhus, fick till och med elchocker. Just elchockerna minns jag väl. 

En söndag då vi gick upp till Sidsjön för att hälsa på mamma som precis fått en elbehandling så satt hon som om hon var omgiven av en bubbla. Hon fanns liksom inte på riktigt längre och blev heller sig riktigt lik. Jag var tolv år och kanske tappade jag bort en hel del av min mamma i den stunden. Min pappa hade jag förlorat innan jag föddes. 

När jag skriver det här så ringer brorsan. Har ramlat på grusvägen och då han ramlar kommer han inte upp, får åka till sjukhus och sy tre stygn. 

Det är sorgligt, strax efter ringer min fru från Aten. SAS, missar som vanligt slottiden. SAS är verkligen ett bolag på deken, de håller aldrig tiden, har blivit helt uselt, kan lägga ner. Det är ingen mening med ett flygbolag som ständigt ska subventioneras av staten och som sköter sig så uselt.

När jag var liten reste vi aldrig. Jag gjorde min första utlandsresa som 18-åring, en skolresa till Mallorca, en resa där mesta tiden tillbringades vid poolen. Mina föräldrar försökte med en resa. pappa och mamma rester till Kanarieöarna en vecka. Mamma var sjuk hela tiden och fick åka till sjukhus direkt hon kom hem. Magen och psyket, mammas plågoris. Hon dog ung, femtiotre år och min styvfar dog också året efter ha fyllt femtio och jag föddes en månad för tidigt. Vi var en familj där början och slutet kom för snabbt. Nu är det min bror som sliter med sjukdomar. Själv är jag den äldste i släkten, en underlig känsla.

Jag ligger i mitt hus, min fru har rest och jag tänker på döden och födseln och resan däremellan. Undrar om någon generation tidigare har varit med om en sådan utveckling i samhället som vi fyrtiotalister. Vi har varit med om allt, Woodstock, jämlikheten, krigen, murarna som föll och vi skapade kanske det bästa samhälle som funnits och nu är vi med om, eller ser på, hur det fantastiska vi skapade, långsamt men säkert slås i spillror. 

    Min bror, är tre år yngre än mig. Han ringde i natt, vid fyra, men jag svarade inte. Han är desperat över sitt liv och jag förstår det, men vad ska jag göra? Åka till honom i Norrland, sitta i hans hus och bli tokig? Nej, jag har så liten tid kvar i mitt liv själv så jag har inte kraft eller lust att offra mitt eget liv på att ta hand om andra om jag känner att jag kan inget göra som gör det bättre. Jag har tjatat ihjäl mig på myndigheterna och han har fått så mycket hjälp han kan få, enligt dom, men min bror behöver en käresta eller ännu hellre, en mamma. Han har alltid haft en kvinna som mest fungerat som partner och mamma, har aldrig klarat sig själv. Det är hemskt att säga, men en sanning man aldrig kommer ifrån. 

Vår barndom var fin, vi lekte, spelade ihop, mest fotboll och tennis, men då jag blev femton var det goodbye, och efter det återvända jag aldrig till föräldrarhenmet, mer än då jag körde förbi på någon arbetsresa en gång  om året.

Jag ringer min bror på eftermiddagen. Han mår alltid bäst då. 

-  Hur är läget,  frågar jag. 

- Det är bra, svarar han och jag hör hur tvn går i bakgrunden. 

- Okej, fint, vi lägger på. 

Natt

Vaknar i mitt hus. Det blir tre dagar av storm. Går upp och gör kaffe, läser ett mail där min fru berättar att hon suttit med sin 92-åriga mamma 7 timmar på akuten så Södersjukhuset, för mamman har ramlat. 7 timmar, det är bedrövligt dålig akutsjukvård. Lägg ner allt skit som Kry och annat som dränerar sjukvården för vanligt folk, satsa mer på akuten, borde vara en lag på att man  inte får sitta mer än två timmar på akuten, sedan måste man vara behandlad, fått ett besked och åka hem eller läggas in. Hur svårt ska det vara? Inte alls, bara man bestämmer sig för att prioritera. Eller skolan, hur länge ska vi hålla på med det totalt misslyckade experimentet privatskola? Vi är de enda i världen och vi ser ju resultatet om och om igen. Klassklyftor och en sämre skola. Hur svårt ska det vara?

Mina föräldrar blev runt femtio båda två. Cancer och vad mamma dog av vet jag fortfarande inte. Hon bara somnade in en natt på sjukhuset. Det var en sorg, men jag blev också fri, behövde inte ha några skyldigheter mot familjen. Nu, femtio år senare, är min bror dålig, men det är en annan femma. 

Jag är som i en bubbla, den här boken jag försöker skriva, ska handla om mitt liv, från liten till nu. Vet inte om det går så bra. Jag bara skriver på, det får ta några år, eller så skriver jag den tills jag lägger ner mitt eget liv? 

Jag har helt enkelt ingen plan. 

Handlar på affären, många affärer här är som gamla svenska lanthandlar. De har allt. Innan du går någon annanstans för att handla, gå först till den lokala mataffären. Ofta två våningar, på nedervåningen allt till städning och sängar. Fantastiskt.

Tiden har bara passerat. Min svärmor dog. Det löste sig med begravningen. Den var fantastiskt varm och vacker. Min bror började få lugnande medicin och gick långsamt att börja tala med. Efter mycket om och men lyckades jag ordna en plats till min bror på ett demenshem. När jag fått beskedet om att han stod i akutkö för ett boende åkte jag till Grekland.

Det är i början av juli och det är ruskigt varmt, 37 grader igår på vår ö. Det är svårt att uthärda. Jag vaknade tidigt åkte ner till stranden och tog mig ett bad vid 8-tiden. Jag var helt ensam på stranden, jag är ingen större fan av att bada, även om det är skönt, men bara ligga där behöver jag inte.

När vi växte upp, brorsan och jag, tillbringade vi hela somrarna på vårt lantställe, vid havet utanför Sundsvall. Det hette Fläsian, fruktansvärt fult namn. Vem kom på det? I alla fall, det var långa vackra somrar, men jag har alltid haft svårt för vatten. Brorsan som var tjockare, badade hela tiden. Jag var mager som en sticka och frös alltid, var blålila över hela kroppen, samma när jag gick på simskola, satt och frös på en bassängkant.

Min kompis som har hus på en annan ö brukar säga om att bada: Jag tar lika gärna en utomhusdusch, vatten som vatten. Jag håller faktiskt med honom.

Stockholm

Måndag, dagen då min fru rider. Hon rider i Tyresö på måndagar. Jag hör hur hon skriker Puss och stänger dörren.

Jag ligger på sängen i mitt arbetsrum. Det är ett smalt rum med en säng och ett skrivbord och hyllor längs väggen. Jag har ett skrivbord som jag aldrig använder, förutom då jag skriver ut bilder.

Jag föredrar att ligga iden smala sängen med kuddar när jag skriver, ser på sport och äter. I princip gör jag allt i den där sängen.

Tandläkaren ringer, säger att ha har en tid i morgon bitti. Jag tackar nej, blir så satans nervös då jag ska till tandläkaren. Vi bestämmer en tid veckan efter, passar mig perfekt.

Jag är 76 och min kropp fungerar ganska bra. 2018 opererade jag mig för prostatacancer och veckan efter den var klar såg man att jag också hade en stor tumör på njuren, så det blev en operation och njuren togs bort.

Efter det har det varit bra.

Ringer Indiern på Kocksgatan och beställer Chicken Sambal. Jag äter där en gång i veckan, går över och hämtar maten och det konstiga är att trots vi är kompisar, snackar och hejar på varandra så bjuder de aldrig på något, aldrig. Det är typiskt indiska krogar, de är galet snåla.

Maten är som alltid stark, är dock lite trött på indiskt, men vad ska man äta? Jag bor i ett område där du kan hitta pasta, Indiskt, Vietnam och svensk husmanskost och jag blir aldrig nöjd med krogmaten. Ärligt talat är jag lite less på den, men å andra sidan efter 76 år som människa så blir man lite less på att laga mat.

Min fru lagar ofta maten, hon är en duktig kock och hon gör enkla rätter. Hon vill ha kontroll, själv äter och dricker jag precis allt utan att bry mig en sekund. Jag förstår inte krånglet med mat. Jag förstår det ekologiska tänket, jag förstår att arbetskraften inte ska utnyttjas, men där stannar jag. All mat är god, och godast är mat lagad med kärlek.

Vi bor på Katarina bangata, har allén utanför och idag då solen kom upp för kanske första gången i år, efter att ha varit borta tre månader så kände jag hur lyckligt lottad jag är som har en fantastisk fru och jag älskar den här lägenheten, som är hennes, och vårt hus på den grekiska ön Naxos.

Egentligen ser jag Naxos som mitt hem men den här vintern kom jag hem i mitten av november och är fortfarande kvar den 1 mars, vilket lett till att jag landat mer i vår Stockholmslägenhet.

Onsdag

Jag har slutat äta frukost, dricker bara en kopp svart kaffe. Inbillar mig att jag ska kunna gå ner fem kilo på en månad eller två. Det verkar hopplöst. Tidningen är fylld med artiklar av semlor. Tidningen är DN, som är en märklig, superisraelisk, nästan på gränsen till sionistisk blaska. Jag står inte ut med att läsa den, kastar mig direkt över till Guardian. Det är lite sorgligt att ens morgontidning är så extremt vinklad då det kommer till Palestinakonflikten. 

Trump håller på med sitt hat. Nu drar han in hjälpen till Ukraina, så på kort tid har USA röstat emot Ukraina och för Ryssland i FN, förnedrat Zelenskyj och nu drar man in vapenstödet.

Det är intressant, sorgligt, och jag undrar hela tiden: Var är Amerika, var är rösterna, var är de vettiga?

Min fru är ute och promenerar, klockan är halv nio och jag drar mig i sängen, hon gick upp kvart i sju och gick ut för att promenera. Vi är olika, det är då sant, men ändå är hon den enda kvinna som jag levt med som jag inte blivit irriterad på, eller så är jag för gammal för att bry mig. Hon är kvinnan i mitt liv. Det är svaret på allt.

Jag ligger i mitt arbetsrum. Jag hör hur duschen låter bakom min rygg, bakom den tunna väggen som är mot badrummet. Min fru, W, som vi kallar henne hädanefter, duschar.

Jag ligger och är förbannad på Trump, denna vidriga slamsa till människa, denna kvinnoföraktare. Såg Kayne West, hans  kvinna, som stod i princip naken. Hon såg helt drogad ut, som om hon hade fått stryk eller ett löfte om stryk. Det var fruktansvärt att se henne och behöva se hennes gris till man som uppbringar alla tecken på att vara en sadist.

Tankarna gör mig så trött, tankarna på manligheten. Allt slipas och blir bara värre. Trump visar på det värsta, det gör mig nästan matt.

Jag går ut på gatan, Katarina bangata. Vi bor mitt i den vackraste stadsdelen och jag älskar den och jag älskar vår lägenhet, men jag saknar hela tiden något. En gång i tiden drömde jag om att bo vid ett litet torg i Barcelona, kanske på fjärde våningen, en tvåa, eller en etta. Ett kök och ett kombinerat sovrum och och vardagsrum. På den tiden tänkte jag aldrig på familj, barn, det har jag aldrig gjort utan jag drömde om lägenheter eller hus som platser för mitt arbete, för min ensamhet, som ett utgångsläge för utgång och ingång i det sociala livet. Jag har aldrig tänkt på min lägenhet som ett ställde för umgänge. Min lägenhet har alltid varit platsen för trygghet. 

Indira

Jag går ut, förbi Indira, vars mat jag äter en gång i veckan. Jag brukar tänka: Hur står de ut med detta enformiga liv, dag ut och dag in. Hur stod min brorsa ut med att stå i skoaffären i fyrtio år? Svåra frågor, jag har inget svar eftersom jag rymde allt som hette fast arbete, anställning redan som nittonåring. Jag levde ett annat liv, kanske fattig, även om jag aldrig någonsin tänkt en sekund på att det varit fattigt. Jag har haft mindre pengar varje månad än en sjuksköterska eller vad man jämför med, men jag har alltid känt mig rikare än de av mina polare som tjänat uppåt hundra tusen i månaden. På något vis har jag aldrig ens varit i närheten av att vilja ha deras liv, men lika konstigt är det att vissa av dom har velat ha min sits i livet.

Jag kommer ner på Folkungagatan, en gata, rörig, gapig, men jag gillar att vara där. Ett riktigt träsk vissa dagar, men gatan lever. Det är det riktiga Söder, jag stannar och tittar in på Icas krog, en av mina vänner sitter där med en öl och läser en tidning. Han kanske vill ha sällskap, tänker jag, men går ändå tillbaka hem. Jag känner att jag vill hellre skriva några rader än att sitta och prata med honom och då ska man veta att han är en ytterst underbar man som jag på många sätt beundrar. 

Torsdag

Halv sju, tar en macka och kaffe med mjölk. W kommer in i köket och ser det. ” Har du redan gett upp 14/10”? Jag har inget svar på det, för tidigt, men polarna på fiket tyckte inte 14/10 var någon bra idè. Jag får börja om i morgon.

På natten höll Trump sitt tal till nationen, en och en halv timmes skryt. Däremot gick börsen ner på de lägsta siffrorna, inte för jag tycker börsen är något att hänga upp sig på, men det är väl ända ett svar på Trumps politik.

Jag har egentligen inget för mig idag, varje dag måste uppfinnas. Min dementa bror, min dotter med sitt nyfödda barn och jag med min fotografiska karriär som jag allt mer lämnar för jag hittar inga utgångar, ibland känns det som om jag hellre hade varit med i ett band och vi tillsammans kunde göra något. Jag känner mig ganska ensam i mitt jobb, tyvärr.

Att bo i Sverige har många fördelar, inte så mycket rasism och framför allt för kvinnor kanske det är det bästa landet i världen men jag kan inte komma ifrån att klimatet är hopplöst, denna långa vinter som jag inte lyckas njuta av längre. I tjugo år, mellan jag var femtio och sjuttio, levde jag till stor del på att plåta skidåkning, varje vinter åkte jag mellan 60 och 90 dagar skidor, stod på skidor i princip fem dagar i veckan, flera timmar om dagen. Nu har jag inte åkt en meter på fem år, ledsnade helt enkelt, föredrog att vara i vårt hus på den grekiska ön Naxos. Saknar skidåkningen, men som med allting, ska man åka skidor, så ska man nästan göra det varje dag, om man vill bli en bra skidåkare. 

Trump ligger som en filt över mig, tänker på tider då Berlinmuren revs, då Mandela kom till makten, då Franco dog och demokratin kom tillbaka till Spanien, dessa ögonblick då vi fick en boast av lycka i våra kroppar.

Ligger i sängen och kollar på  W, hon sätter på sig halsbandet hon fick av mig för några dagar sedan då hon fyllde sextio. Idag ska hon ha en monstervisning på museet för folk som är döva och blinda, hon ser väldigt koncentrerad ut. Om fyra år  ska hon gå i pension, då är jag 80. Vi får se om jag lever och om hon är frisk, för en sak har jag lärt och sett. Att gå i pension verkar ha två lägen: Man får det lite som man tänkte sig, men minst lika många drabbas av en allvarlig sjukdom. Går och handlar, konstaterar som alla andra att det har blivit galet dyrt med mat

Måndag

Mars 2025

Pollen. Det kan sägas så. Träffar en kompis, Agneta, från Naxos. Vi går till Nytorget, det är snart slut på mars. Hon ska tillbaka till Naxos och jag kommer strax efter.

Jag 76, hon 75. 

När jag opererade mig för cancer 2018, så sa jag att jag skulle leva till 75. Nu är jag 76, sätter upp en ny deadline. 80.

Hon skrattar. Samma för mig. Man vet ju inte när det tar slut, det kan ske precis när som helst.

En annan sak som slår mig är att då man blir så här pass gammal vill man leva sitt liv, inte ta hand om en massa problem. Det är kanske taskigt att säga det, men så är det. Om du ska leva fyra år till inte fan vill du ägna dom år problem, du kommer nog att få problem tillräckligt med dig själv.

Vi drack upp och sedan gick vi till Ringen och käkade lunch. 

På etermiddagen såg jag att jag hade en röd flamma på underbenet, kändes konstigt, goggla,,ja, vad kan det vara, dålig blodcirkulation, eller, vem vet? Får kollas upp. Alltid är det något i den här åldern, aldrig får man någon ro. 

Kroppen, alltid kroppen.

Den 16 augusti 2025

Det är vår bröllopsdag. 

Det är Nytorgsfestival. 

Det är Planket. 

Jag är ganska slak. Slagit sönder en tand, orkar inte med allt buller. Min gata med det vackra namnet är en jävla cirkus, tiotusen turister och en massa disco.

Jag är på väg hem, till tandläkaren, med den tjocka bocken om Fotoskolan. Skolan som förändrade fotografin. Fyra gamla elever har gjort hästjobbet att leta i arkiv, tidningar.

1969 kom jag från Paris, en gammal MG med läckande tak var bilen jag körde. Utanför Göteborg ringde jag till Fotoskolan där Christer Strömholm var rektor. Han svarade myndigt och jag förklarade mitt ämne: Att jag ville söka till Fotoskolan. 

Den hade tydligen redan börjat men jag sa att jag kommer precis från Paris, varit där ett bra tag.

Det blev tyst i luren, sedan sa Strömholm: Kan du komma upp i morgon.

Dagen efter gick jag dit, visade bilder, gick omkring på skolan och sedan sket jag i det.

Nu bär jag den tjocka boken som är en historielektion med fina berättelser, underbara bilder och mycket snyggt gjord. Klassisk bok, skulle jag vilja säga. När jag läser igenom den slås jag av det här som jag alltid gör med äldre bilder. Närheten och lugnet i bilderna. Det finns en slags tystnad kring korten, ingen hysteri och valörerna och ron i bilderna ger mig en slags njutning.

Alla vänner, en hel har stupat, andra i full gång fortfarande, men det är berörande med Yngve Baum och Kenneth Gustavsson. Två enastående berättare och poeter.

Det här är en bok som alla som är intresserade av fotografisk historia borde köpa. 

Onsdagar.

Jag sorterade bilder, sjuttiotvå pärmar med negativ blev tjugo. Redan då jag visste att jag skulle operera mig började jag döstäda. Inte för att jag  visste om jag skulle dö eller leva efter operationerna, men jag insåg ju att oddsen skulle ändras, kanske till det sämre eller kanske till det bättre, men jag började sortera. Mest för att mina efterblivande, barn, min fru inte skulle behöva gräva i mitt promiskuösa liv. Jag kastade alla knullbilder. De bästa jag sparat var de med Karina och Nilla, två kompisar som på sjuttiotalet ofta kom på måndagar och ville ha gruppsex. Nilla var fräknig, hade tjockt hår och en sträv tunga som var supersexig att kyssa. Det där gruppsexet höll på ganska länge, alltid måndagar och jag kände mig utvald. En kväll på krogen berättade jag för min bästa kompis om måndagarna. Då log han snett och sa: dom kommer till mig på onsdagarna.

Trubaduren

När jag går över Strömbron kommer minnena tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantastiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. Jag hade en kall tvåa på Blekingegatan. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. 

På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan mellan Malmö och Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colosseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marseille, sov ute, blev upplockade av snuten. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station. Vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn sov vi i diket, stod i knallhetta, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leica-kamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vi kom hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp, påminner om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre. 

Barndom

Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tolv år, min bror nio. I en genomskinlig kupa av onåbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar

Vemod

Jag växte upp bitvis på Skeppsholmen. Nästan bara män, militärer, vakthundar, några kvinnor med varma händer och bulldoft i kläderna. Äggen som skars, leverpastejen, morfar som satt på övervåningen, mystisk, med hjärtfel och opium som medicin. 
Vi tog våra promenader, ner till isen där vi försökte rädda de fåglar som frusit fast i isen under natten. Morfar var blek, skulle snart dö. Mamma brukade ropa från kullen när vi skulle komma hem, när fikat var klart. Man var älskad av alla. Av kvinnorna, av de unga männen, av vakthundarna, av befälen. 

Några enkla snödroppar faller. Mitt vemod är lika stort som min längtan. I båda kan man ta skydd, men det är svårt att komma någonstans. Allt blir sig likt. Och då frågar man sig: Vart vill man komma? Varje dag rör sig framåt, men i förhållande till vad? Till den man var före den vemodiga tiden, eller i förhållande till tiden, tidsandan. Jag vet inte. Jag håller inte andan, men jag andas inte heller fullt ut alla dagar. Det är som luften inte finns i tillräcklig grad, eller mina lungor har förminskats. Det kallas kanske vemod, det kan också kallas ålder, i värsta fall en mans dumma tankar.



Bilden

Det var en måndag. Jag satt på gatan och väntade. Det började småregna så jag gick in på det kombinerade fiket och videouthyrningen. Jag skulle träffa en kvinna jag levt med i många år. Regnet slutade regna och jag gick ut och satte mig i solen. Den ganska bleka solen. Anders Petersen passerade på andra sidan gatan. Han var nyklippt, såg bra ut, gick på det där sättet som bara han kan gå på. Lite drömmande, lite hit och dit. Kände stor ömhet för honom. Alla samtal i natten vi hade en gång tiden. Våra barn, kvinnor, arbete. Alltid de vilt viftande händerna. 
Han försvann över gatan. Det vita håret var vackert klippt.
Det började regna några droppar då hon kom, henne jag väntade på. Hon har sett likadan ut hela livet. I alla fall för mig. Hon bar en stor påse. Den var till mig. En fin bild, i färg. Hon syntes i bilden själv. Jag blev rörd. De började regna igen. Vi gick in på videoaffären. Hon var nygift. Bättre sent än aldrig, sa jag och vi skrattade. Utanför regnade det allt mer. Anders satt på bussen. Det luktade kaffe i lokalen. Det slutade regna och vi gick tillbaka ut i solen.

Om att arbeta

Det finns en missuppfattning om det sätt jag lever: Att det blir lättare med åren. Det blir det inte. Man gör en bok, en utställning. Veckan efter är man nere på noll igen. Börja om. Man får inte mer jobb för man gör en bok eller en utställning. Man får inte heller högre lön. Börja om. Börja om igen. Bli som ett nybadat barn. Börja om.
Eva Adolfsson skriver i sin fina bok " En liten historia", följande: Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda. 
Vackert sagt. Jag odlar konsten att sitta på ett kafé och tänka, plåta, sitta ensam, tyst. Läser Aftonbladet. Enligt horoskopet ska min hälsa förbättras. Kände det då jag spurtade sista backarna hem på dagens cykelträning.


Min börda, mitt lyckosprång. Utanför mitt fönster roterar polisen. En liten pojke har försvunnit i kvarteren. Det är en otäck känsla. Dessa små, dessa små vi alltid måste skydda.

Jag växte upp i en ganska hård miljö. Vägen ut var idrott. Vi sysslade alla med idrott, men alla lyckades inte. I mitt hem fanns ingen konst. Vi gick aldrig på teater eller bio. Ytterst sällan i alla fall. Och ändå fanns det konst i mitt hem. Vi kände en del konstnärer, alla bedömdes som stolliga, vissa hårda på flaskan. Det var bra konstnärer. En gjorde de vackraste sagoböcker som gjorts i det här landet. Den andre målade på berg, blev världsberömd. Vi hade ingen konst, men på nätterna läste min far böcker. Han hade respekt för böcker, för författare som Moberg, Strindberg. Min mor skar ibland målningar ur Året Runt. Oftast Dardels porträtt. Vi köpte aldrig tavlor, men mor skar dessa blanka tidningssidor med respekt. En slags ömhet. Bilderna betydde något. Sedan ramade hon in dem och satte upp på väggen. Det fanns en respekt för de stolliga, bögarna, de avvikande. Jag fick det med mig: Respekten för det avvikande. Det var en avgörande erfarenhet att se mor skära ut bilderna på köksbordet. Det betydde något. Det är så det ska vara.

Resa

En gång i tiden hade jag en kameraväska. En grön Domkeväska. Minsta modellen. Den rymde min Leica med 35 och en Nikon Fm med 35, två kalsonger, två strumpor, en skjorta och toalettgrejer.
Den stod alltid i hallen. Den representerade min identitet. Micke Berg, fotografen. Det var en fantastiskt vacker väska, sliten canvas, luktade från olika världsdelar. Den stod alltid i hallen för att påminna mig om att det var dags att resa någonstans.
Det är märkligt hur vacker denna väska var, att den var mitt liv på något vis. Det som rymdes i den väskan var allt jag behövde. Det har alltid varit min livsprincip. Att mina idéer måste komma före bilen, boendet, pengarna. Att allt måste börja i idén, eller i kameraväskan om ni så vill.
Att den vackra gröna väskan stod i hallen var en evig uppmaning om att resa och leva.
Ibland lyfte jag väskan från golvet, åkte ner till Centralen, köpte en enkel till Köpenhamn. Tåget tuffade iväg, jag, fotografen, reste iväg och vid Södertälje överföll alltid lyckokänslorna mig. Jag visste att om två dygn hade jag passerat Paris, bytt tåg och fortsatt ner mot Baskien eller Barcelona. Jag visste att det skulle bli ett nattåg sista biten och jag skulle glida in i Bilbao eller Barca på morgonen. 
Jag skulle kliva av, det skulle lukta från caféerna, väskan skulle sitta som klistrad under armen. Det skulle vara det spanska morgondiset och jag skulle vara oändligt ensam och oändligt lycklig.

Chet

Det var inte länge sedan. Det var inte alls länge sedan. Jag är inget vittne. Jag sysslar med poesin och minnet. Men jag minns, att det var inte länge sedan. Då kroppen var elektrifierad, då Han satt på scenen med stängda ögon. Då och då öppnade han ena ögat för att, som en reflex, för att se om vi var där. Hans ton i trumpeten var på gränsen mellan att ramla ner och flyta. Jag minns en bild som Gorm Valentin tagit av Chet Baker. Ett skitigt hotellrum. Chet sitter längst fram på sängen och tittar in i kameran. Det har varit en lång natt. Trumpeten ligger på den obäddade sidan av sängen. På den andra, i skuggan, finns en kvinna.

För några år sedan tog jag en bild på Tom Waits. En hotellbar utan människor. Längst inne i hörnet en kutryggig darrande man. Det kändes som om han inte skulle överleva dagen. På natten gjorde han en av de mest fantastiska spelningar jag lyssnat till. 

Chet Baker gick av scenen. Han hade betalt för sina toner. Någon sträcker fram ett paket cigaretter när han kommer ner från den smala plankan som leder från scenen. Han tänder en cigg och i mörkret ser han ut som en gammal indianhövding.Det droppar lätt från hans trumpet, han lyssnar förstrött till publikens jubel. Några djupa halsbloss och våra ögon möts. Jag vill säga det jag velat säga så många. Det har funnits ögonblick när det har varit möjligt men jag har alltid varit för sent ute.

" Tack, säger jag. Du är underbar."

Jag ser hur han rycker till inför min tysta röst. En man kommer ut på plankan, skär av ljuset och kastar en skugga över oss. Chet vänder sig om och nickar. Han fimpar och går med den droppande trumpeten mot ljuset för ytterligare några ögonblick av nåd.

Stockholm 70-tal

Det var långt innan Skånegatan var uppfunnet, ja, det var långt innan bostadsrätterna fanns, det var långt innan Nytorget fick en plastmatta så alla ungas äschlen kunde slipas till en likadan formmassa.

Det var långt innan det var kombinationslås på dörrarna, det var den tiden då man gick in i en port, gick alla fyra eller fem trapporna upp, kollade på brevlådorna, var ett namn borta så öppnade man brevfacket, spanade in, skrek genom luckan och hörde ekot. Var det ett bra eko visste man att barren var tom och då knatade man ner till ingången, läste vem som ägde kåken, ringde upp ägaren och inom en vecka hade man en ny lya att bo i. Det var innan kärnkraften, kanske, men det var varmvind och kallvatten som gällde, oftast.

Nytorget, Skånegatan var blekfismarken. Det som gällde var hörnet vid Mariatorget, Stopet, Vikingen och Gropen. I alla fall, det var ofta jugoslavisk plankstek som gällde. På Lilla Maria och på Rosenmaria, var det absolut den där jugoslaviska planksteken som gällde. 

I alla fall var jag en natt på Vikingen, en kvinna hade föreslagit mig att jag som var lite erfaren skulle informera henne om det sexuella. Hon hade en pojkvän och tyckte det var lite körigt och tyckte att jag skulle praktisera lite sex med henne. På den tiden var man ju inte gift och  hade heller inga större betänkligheter då det gällde det moraliska.

Vi sitter där, då det stormar in ett gäng från Gropen och försöker råna vårt hak. En snubbe hade pilbågen med sig och avlossade någon pil i väggen som sedan när historien omberättades på olika krogar med tiden, kom att bli en massa pilar. Kanske hade han uppfunnit den första pilbågemaskingeväret, men jag som var med såg att det var bara en pil.

Nå, det blev ett helvetes liv och ut åkte rånarna och det sket sig med det sexuella, men då gick jag vidare till Stopet där jag träffade en snubbe som lira falskt och vi började snacka fotografi och han kolla på min Leica och jag var ölsugen och han sa att det var ju en jävla schysst kamera och jag sa konstigt nog att han fick den för en tova om han kunde langa upp en på stört och snubben knäcker mig. Ur innerfickan langar han upp en tova och Leican byter ägare. Jag tror jag drack många öl den kvällen, och dagen därpå var jag inte heller ledsen. Jag hade ju två Leicor till och i sedvanlig ordning så lyckades jag komma över den fadäsen också. I alla fall, snubben blev glad, men några bilder tog han aldrig.

Tim

Tim hette ett ställe på Timmermansgatan. Det drevs av två serber, Charlie och hans brorsa. Det var ett ställe i två våningar, nära där jag bodde på Rosenlundsgatan. Jag tror vi snackar åttiotal. Hela krogsvängen för min del började på sextiotalet, Blekingegatan och Kristallen eller Pelikan, där jag från mitt sovrumsfönster såg hur folk köade på söndagen för att få komma in, sedan gick repan över Lilla Paris på Renstiernas gata, ett hak där Slas ofta åt lunch med någon polare. Jag flyttade från Blekingegatan, ner till Rutger Fuchs och därifrån vidare ner till Rosenlundsgatan i mitten på sjuttiotalet.

Det var då jag började hänga på Tim. En gång satt jag och käka lunch vid halvtolvtiden, min motorcykel stod parkerad utanför. Då landar en stor amerikans cabriolet och i den sitter tre typer som såg ut som tre ur Björnligan. Snacka om biffar och snacka om tatueringar. De går in på Tim och tvingar bruden bakom disken att göra tre stora groggar som de sveper på en minut, sedan går de tillbaka till cabrioleten och jag inser ju att det kommer att gå åt helvete för han som kör gasar som fan och får inte i automatväxeln och plötsligt skenar den stora bilen rakt bakåt över min hoj. Jag lackar till ordentligt och rusar fram till Cadillacen och frågar hur fan det är ställt och biffen bakom ratten tittar trött på mig. " Det har får du pröjsa för, säger jag". Biffen kollar på snubben som sitter bredvid och det är tydligen han som gängledaren.

Gängledaren är en cool typ, garvar och säger till mig. " Har du någon försäkring?", allt detta på någon slags  klingande finlandssvenska. Så garvar han igen. " Hur mycket ska du?". Han plockar upp en sedelbunt som är typ en decimeter tjock med bara tusenlappar och skalar av två. "Är det okej?" Sedan garvar han igen och säger" Du är en bra typ".

Samtidigt lyften den andra ur Björnligan upp min hoj som den vägde typ fem kilo och ställer tillbaka den på stödet. På gatan skriker tanterna, ring polisen, ring polisen och jag kollar på hojen. En liten buckla på skärmen så två tusen är bra pröjs. Sedan drar de iväg i en rivstart. Dagen efter läser jag tidningen. Då har piketgruppen stormat dom utanför Södertälje. Det var tydligen tre långtidsdömda som var ute på rånturné efter att ha rymt från något finländskt fängelse

Bilbao

Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta. Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord, precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås.

I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ. Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på morgnarna.

Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar uppskatta maten och kommer fram.

– Senor, smakade det inte bra?

– Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket. Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.

Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.

– Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå dit själv.

Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i mig den äckliga spagettin.

– Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå till tåget men sedan gå hem och sova.

– Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett?

– Nej, jag köper det på tåget, sa jag.

Vi kom fram, klev ur bilen.

– Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade fram till en kassa.

– Señor skall ha en biljett till Paris.

Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade, hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och få tillbaka pengarna.

– Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.

En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra. Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö. Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en ny biljett och återvända till Bilbao.

Magnolian

Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.
Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

Iraklia

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En kanadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen. Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt.  Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. De är hon som inte har några skosnören. 

Scarabeo

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan. Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Verklighet

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna. En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan. En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Ronda

Det är kallare än man tror på höglandet i Sydspanien. Anna fryser i sina Lovikavantar. Det är december och vi har varit i Spanien i snart två månader. Hon går på spanskkurs och jag plåtar mina obestämbara bilder. Vi har lämnat värmen vid kusten och kört upp i bergen. Det kanske var ett misstag, för så kallt som det är nu, tror man inte det skall vara. Den lilla, klassiska tjurfäktningsarenan i Ronda ligger tyst. Jag går därifrån, tar några bilder i den djupa klyftan som skiljer staden från berget. Vi hittar två restauranger, en tom och en annan full med folk. Vi väljer givetvis den som är fylld med folk.

Anna sitter med ryggen mot värmekaminen. Hon är vacker, på ett speciellt asiatiskt vis. Hennes far var tolk i Kina och hon har ärvt en del asiatiska drag. Hon är lång och hennes händer kan göra underverk. Hon är krukmakare, men förr var hon ficktjuv. En period i livet liftade hon omkring, plockade upp män då pengarna tog slut, lurade ned dom i sängen och snodde deras stålar och stack innan dom fattade vad som skett. Nu är hon ihop med mig sedan flera år. Vårt förhållande är på upphällningen. Hon vill slå sig till ro, skaffa barn. Jag vill vidare, ser ingen framtid som familjefar.

Hennes ansikte glöder i skenet från brasan i rummet. Precis som första gången vi träffades. En nyårsafton med minusgrader och lite snö. Vi gick ut i skogen, älskade. Hennes händer var unika, kom att bli hennes signum. Vi åt under tystnad. Dagen efter körde vi nedför de magnifika bergen, till värmen i Malaga. Vi skildes åt. Jag körde norrut. Nästa gång jag såg henne var tio år senare. På en krog, helt förstörd, utslagen och nerknarkad. Jag gick fram till henne, kramade om henne. Hon ville inte prata med mig. Hon smekte mig på kinden och bad mig gå iväg.

Födseln

Hon stod vid diskbänken då jag anlände. " Ligger du inte i sängen? Det trodde jag man gjorde då man skall föda barn?". Hon skrattade, förde handen över håret. En välbekant gest. Hon hade alltid gjort så, lite nervöst, med tvekan. " Ta det lugnt, jag hinner nog ligga där så det räcker. Vill du ha en kopp kaffe?" Hon dukade fram koppar av tunt porslin, resterna av en hel servis som hon en gång köpt i Värmland.

" När kommer barnmorskan?" Jag kände mig nervös, ville inte bli ensam med henne när ungen skulle ut." Hon är på väg, kommer i vilken minut som helst”.

Jag följde henne med blicken då hon gick genom lägenheten. Det var så nära ett enkelt hotell man kunde komma. Ett kök som lutade sig mot Götgatan, rummet och den trånga sovalkoven vette mot en bakgård där en gammal Volvo stod uppallad. Några ungar gungade i en provisorisk ställning. Deras fnitter gled in i rummet genom det öppna fönstret. " Du kan väl bädda rent i sängen medan jag tänder ljus? Det finns lakan i garderoben”.

Jag tog fram de stärkta, vita lakanen som doftade min barndom. Hon gick omkring och tände ljus, stannade upp för att andas. Det började komma över henne. Vem som var far till barnet visste jag inte.  Hon ville inte avslöja det. Kanske ett omöjligt parti. Vi gjorde det vackert. Barnmorskan var mörk och trygg, med de uråldriga redskapen. Hon undersökte Eva vant.

" Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett tidvatten.

Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Det ser fint ut. Du har öppnat dig ordentligt, kommer att gå snabbt nu". Hon klappade Eva på låret medan jag satt och såg hur hennes sköte pulserade, öppnade sig som ett tidvatten. Eva såg min blick, tog min hand och förde den som en smekning över sig själv.

Jag kände mig märkligt upphetsad över livets styrka, födelse. Hennes kön var burdust naket. Ljusen brann långsamt ner. Lakanet färgades av svett och blod  när arbetet kom igång på allvar. Evas rygg var stenhård, som svart gravsten och jag kände otäcka föraningar.

" Ta det lugnt, manade barnmorskan. Du tar i för hårt, barnet kommer i nästa våg." 

Eva bet ihop när nästa våg kom. Ett huvud kom ut, den lilla kroppen vändes ett kvarts varv och gled ut i livet.

" Är den fin, är den fin?". Evas röst skar genom andlösheten.

" Det är en fin liten tjej". Barnmorskans röst var glad och hon la snabbt den lilla tjejen på Evas bröst. " Saga, hon borde heta Saga", tänkte jag och kände hur tröttheten plötsligt kom över mig. De små fingrarna rörde sig nyfiket över Evas bröst.

Jag gick fram till fönstret och såg ner på Götgatan. En vit Cadillac passerade. En riktig krämarbil, en sådan som Dennis Hopper kör. En sådan som jag vill köra. En sådan som jag en gång vill köra Saga i. Uppför Götgatsbacken, med öppna fönster och neddragen sufflett. Förbi gamla Järnkompaniet, Krönet, det övergivna bokkaféet och huset där Saga föddes.  Ja, det var vad jag tänkte då Saga föddes. Ett halvt år senare var hon död. Cadillacen skulle få köras med stängda rutor och uppfälld sufflett.

Berlin

Jag vaknar av att byggjobbarna drar igång vi sju. Dom kör värsta drillborren så jag får huvudvärk. Det är rått och immigt på fönstret. November i Berlin får november i Stockholm att framstå som ett ljus i mörkret. Går ut i köket och kör igång gasvärmaren. Första gången jag kom hit var K bortrest. Jag fattade aldrig hur jag skulle få igång värmen. Det blev en vecka utan värme. 

Berlin är fattigt och slitet. Det är inte många av mina Berlinvänner som har någon vidare standard. Dom verkar inte heller så intresserade av att ha det så pysmysigt som  svenskar har det. Det finns en klar kulturskillnad. Vi har lärt oss stanna hemma, bo i våra fina, varma lägenheter. Berlinarna går hellre ut. Ölen är billigt och haschet flödar fritt. Nena, schäferhunden, kommer ut i köket och gör mig sällskap. Berlinarna verkar  vara galna i hundar. Alla tycks ha en okopplad jycke dom tar med överallt..

Jag går till labbet, ner mot Ostbahnhof. Berlin är en märklig stad. Denna blandning av hysteriskt feta boulevarder, stora torg och slitna, smala gränder. Det är en fruktansvärt ful stad, samtidigt som den är fylld av parker och en slags frihetskänsla.  Jag tycker om Berlin. Det är som Stockholm på sextiotalet. Skitigt, fattigt, renoverande. Det är billigare i Berlin än Stockholm, men skillnaden är inte så stor, men det går att komma över lokaler någorlunda billigt.Tyvärr renoveras staden upp i blixtfart. Vårt hus på Stubbenkammerstrasse är fyllt med kulhål, en riktig krigsklenod, men nu renoveras det i rekordfart. På gott och ont. Lite bättre standard är ej fel, men hyrorna går upp. 

Jag saknar vatten, riktigt hav i Berlin. På sommaren blir jag lätt klaustrofobisk i stan. Då är nätterna räddningen. Hela natten är folk uppe, sitter på barer och kaféer. Det finns inga löjliga regler om att stänga klockan tolv, eller ännu värre: Ta in borden från gatuserveringen klockan tio på  kvällen. Klockan två på natten sitter jag  utomhus med en öl. Det är en varm natt. Nena ligger på asfalten med huvudet mellan benen. När jag går hem, passerar jag en bouleklubbb som har disco på grusplanen. Jag blir tvungen att välja. Berlin eller Stockholm. Jag väljer Stockholm, för vattnet, för den ljusare vintern, men jag saknar nätterna, barerna, Nena och den fräna Berlinatmosfären. 

Clichy

I Stilla dagar i Clichy sitter Henry Millers alter ego på en bar. Han sitter inomhus. Paris är så grått, så grått, bara Paris kan vara. Han har det bra. Kaminen värmer och han kollar in en snygg kvinna som är prostituerad, fast det är svårt att se. Han vill gå hem och skriva, men han kan inte låta bli att kontakta henne. Det regnar ute den dagen. Paris är så grått som bara Paris kan vara, men just där, i detta ögonblick, på den baren, föds några klassiska meningar.

Regn på kafébord gör en melankolisk. Vem vill inte minnas Ed van der Elsken och hans vackra bilder av den italienska kvinnan han älskade. De underbara bilderna, kärleken i ett trångt rum med speglar i taket. Sedan försvann hon, eller han? Troligtvis hon, eftersom hon gick på heroin och det tog ett långt tag innan hon blev vid lugna vätskor igen. Ed van der Elsken blev Holland mest älskade fotograf. Jag tycker mycket om honom, för det är ju så med konstnärer att har man börjat älska dom så gör man det för alltid.

Promenaden

Jag kan gatorna här uppe på östra söder bättre än någon annan. Vi passerar där Thiel bor, norrläget och har varit och köpt böcker i Nadjas hus, granne med Britt Edwall. Några meter därifrån står en kvinna och ser ut över Saltsjön.

Det är en sådan dag, går längs Åsögatan, den långa gatan. Passerar Ingalills nya lya, Karin Alfredsson och Eva Dahlman och Ploggatan där Ingalill och Christer bodde och där sedan JH tog över Christers lilla etta med flagnande takfärg och i bottenvåningen finns lokalen och labbet Fendo efter Örjans stora jävla hund som var lite väl lynnig.

Vi går vidare, kommer till Erstagatan, Stockholms vackraste gata, där Björk, vattenskidåkarn skar till mina och Christers bilder, där jag hade en drömlägenhet och utsikt hela vägen till Finland. En lägenhet som givetvis skulle renoveras och blev för dyr. Erstagatan med barerna och en gång i tiden, taxifiket som blev Matkultur. Här, där både Anna Clarén och Nina Lekander bodde, för inte snacka om Olle och Britt och alla labben, passerar den gamla ICA-affären som blivit något snoffsigt skit och ser att Mats, fotografen, lämnat sin lokal, passerar Joakim Strömholms port, 182, där han bor högst upp i huset med sådan där lång balkong och vindsarbetsrum, Stig Claessons park som var min egen oas i många år, där jag tittade på en fyrarummare med Lotta en gång i tiden och där tiden står still.

Passerar Borgmästargatan där jag har en fin tvåa som jag inte bor i, min son sköter den, ser att Charlie flyttat sin arbetslokal, ner mot Renstiernas gata och Sleven där jag alltid sitter och käkar glass i värsta hörnet och oftast träffar på den kända skådisen från bland annat Galeasen. Det är de fina kvarteren, går över Renstiernas, apoteket och sedan börjar helvetet med Nytorget och den totala anpassningen till världens alla millioner trender. Pisshaken.

Glider ner genom Kocksgatan, Galleri Axel, Il Cafe, ingen som ser mig, ut på Skånegatan, tar en repa förbi Twang, Jojje sitter och läser på sin padda, det är söndag, loj stämning, viker in på Katarina bangata, kollar på mitt gamla hus, där jag bodde 1969, sedan flyttade runt. I parken framför vårt hus sitter en snubbe med en burk i handen, han bor på Monumentet, där jag en gång jobbade, går hem, kollar på krogen till höger om vår port, det som en gång i tiden var syaffär och längre upp på gatan var det klädaffär och cykelaffär och jag vill minnas brödbutik,,,tiden går vänner, men jag minns en del, inte allt, men en del,,,

Åse

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några vänner. Jag visste att hon inte var något för mig, för ung. Hon var lika rolig som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett café med sin dåvarande man. Det blev snabbt det populäraste caféet vid Nytorget. Gott kaffe, fina mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför allt en slags värme i de trånga lokalerna. Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt. Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött och vill vara ifred. Hon har en ny man, borde bli med barn snart. Det är en grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar, en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt café att hänga på. Det har vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var.

Slas

Läste ut två Slas i går. Han kan skriva. Allt bättre ju äldre han blir. Inte är han helt kurant heller, men böckerna rullar på genom skrivmaskinen. Jag minns en gång jag skulle försöka tacka för böckerna han skrivit. Han satt på pizzerian Tevere, ensam vid ett bord. Jag satte mig mitt emot.

– Hej. Hur mås det?

Han tittade upp, såg ilsken ut. Jag blev lite nervös och rabblade ur mig.

– Jag känner dina grabbar, men....

Jag hann inte komma längre förrän han svarade.

– Snacka med dom då, för fan….

Det var det, om man säger så.

Barca

Hade tagit tåget till Barcelona. En lång jävla resa, år 1974, kom in på den gamla tågstationen i Barcas centrum, vandrade genom gatorna, gator fyllda med damer med lössläppta bröst, eldiga blickar och röster som viskade: Senor, tillbringa några timmar med mig. Ni kommer inte att ångra Er. Hård info för en fjunig tjugofemåring, uppväxt med mygg och inlandsbanan. Jag skakade av upphetsning. Det var inte bara damerna som fick knäna att skallra. Det var inte nattkylan heller, för det var ganska kallt denna decembernatt. Det var ALLT. Upphetsningen, gatorna, vilka jävla gator, de bara skrek ut sin historia, husen, den svarta natten och himlen. Politiken, Franco, hetsen, kriget. Rösterna viskade, Senor,Senor..och jag hastade vidare, ännu längre in på tvärgatorna mot Plaza real där jag skulle stanna, bo över vintern.

Det lyser från ett fik, en restaurang. Jag går in. Några män i baren. Det är sex, sju meter upp till tak, jordgolv, det röks inomhus, det är riktigt kallt. Jag faller ner vid ett bord, kyparn kommer fram. En man med smal mustasch i femtiofemårsåldern.

Jag tar fram min hemgjorda spanska som jag tränat på hemma i sängen på kvällarna.

– Un bocadillo con keso e jamon.

– Något att dricka, säger gentlemannen med en mild blick.

– Vino, rosso, säger jag och han går in i köket.

Någon minut senare kommer han ut med en macka som är gjord av Gud och ett glas vin som Moder Theresa hällt upp. Mackan är i två delar, olivolja på båda sidor, krossade tomater, en ostskiva som är en decimeter lång och en cm tjock, längst upp skinkan. På det en glas vin som smakar Andalucia, tjurfäktning och blod. Det är en blodig tid nu. Franco, fascisterna, tiderna förändras. Det är kallt, det ryker nästan om munnen då jag tar första tuggan, men aldrig och jag menar aldrig, har jag varit närmare himmelriket på ett kafé än i denna stund. Det var en stund då jag kände mig så lycklig att jag ville gråta. Det var en stund då mitt mod triumferat, då längtan besegrat rädsla, då en macka, ett glas vin visade mig vägen i livet. Det var en stund då lyckan kändes som gråt, ja, det var gråt över lyckan att få sitta i denna natt, med denna himmel, med dessa tysta röster som viskade, Senor, Senor,,,

Snö

Snön luktar och snö har olika färger. Valet står mellan långa och korta skidor. De långa gör backarna till myggbett. De korta slamrar och slår så man tror man kör Volvo Amazon på grusväg. Omväxling är viktigt. Vissa dagar är det bara is. Då är det riktigt roligt.

På nätterna försöker jag tänka på vänner, arbete och kärlek. Det blir en middag då och då med vännerna, men morgnarna är viktigast. Att komma upp, möta den nya dagen, göra de första spåren i snön. Sätta sin signatur. Efter det kan man fika. Prata med varandra, eller bara sitta och glo, tänka.

Jag brukar bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Jag har vissa mål som jag tyvärr inte uppnår. Det är svårt att inse att man aldrig kommer med landslaget. Vet inget landslag där åkarna är sextiofyra år. Skulle vara Kenyas slalomlag kanske? Man får ställa om sig, se njutningen i det hela och inbilla sig att man är bra. Det gör alla. Alla tror de är Kungar och Drottningar på Berget. I tretton år har jag ägnat mig åt att åka skidor på heltid och försöka leva på det i text och bild. Det började med några svängar i Sundsvalls slalombacke och det slutar med att jag just nu tänker på Göthlins sandaler. Det är så det är att vara riktig skidåkare. Man slutar tänka, eller tänker på fel saker. Det viktigaste är att man kommer upp på morgonen, kommer ut och sätter sin signatur i snön. Det spelar ingen roll om det är korta, långa eller feta skidor. Det viktigaste är att man är där, gör det och njuter av det.

Alagna. 

Det har varit en kall natt. Vi kom till Rifugio Guglielmina, ett slags vandrarhem på tretusen meters höjd i går. Jag har rest hit med Doktor 1, Doktor 2, en köksförsäljare och hans son, brädåkarn. Nu står vi och kollar utför branten, ser en löpa i berget och köksförsäljaren vänder sig till stugvakten. 

- Är det en svår väg att åka, den mellan de två klipporna? 

- Yes, little difficult, svarar mannen som har oförskämt snygga, välpustade lågskor i den nästan tjugogradiga morgonkylan. 

- Yes, little difficult, yesterday a man died there…. 

Rifugio Guglielmina är ett bergshus i Alagnatrakten. För fyrtio euro får man middag och frukost i örnnästet. Sömnen blir lite så där. På natten är det minus 20 grader ute och omkring noll i rummet. Doktor 1, som är känslig för kyla, tassar upp och frågar stugvakten om det inte finns något element till rummet? Han tittar lite förvånat på henne, rycker på axlarna och svarar. 

- This is normal, nothing special. 

Doktor 1, 2 och köksförsäljaren är matglada och beställer bord på Saint jeans bästa krog. Den heter Nordkapp. 

Kvällen vi kommer är muggen sönder och Doktor 1 får gå ut i gränden för att lätta sig. 

Vännerna slår på. Vaktel och gåslever till förrätt. Jag har aldrig ätit sådan mat och tycker det smakar strunt. Huvudrätten smakar ännu bättre, enligt mina vänner. Själv tycker jag min kyckling smakar salmonella och det gröna som tillhör måltiden är översaltat. När vi går hem är alla nöjda, utom jag, som dagen efter vaknar upp med värsta magsjukan. 

Sista dagen lyser solen starkt. Jag bränner näsan, ringer Sverige och hör att det är grått och kallt. De sista svängarna ner till dalen är nästan sorgliga.

En spricka i själen. 

Ofta får jag frågan: Vad är en bra bild? Det finns inget enkelt svar på det. Givetvis ska bilden ha någon slags fungerande komposition, förmedla en känsla och vara snyggt printad, eller tvärtom.  Jag brukar svara: Tänk dig att du ser din älskade naken i ett vackert ljus. Kanske efter kärleksakten, nästan genomskinlig i sin nakenhet och sin längtan. När du ser en sådan bild och lyfter kameran har du tagit en bild, en bra bild. Mina bästa bilder handlar om en fågels flykt i luften, ett lakans slag i vinden. 

En slags flykt, en lätthet, en dröm om vacker vit frid. Men, det kan lika gärna vara en kolsvart svärta. En ensam människa på en gata. Det måste bara vara vackert, vare sig det är ljust eller mörkt i motivet. Jag vet inte om mina bilder handlar mest om mig själv eller motiven. En sak är klar. Jag har en spricka i själen och det är starten för alla mina bilder. 

Love it

Man ska aldrig bli stor i orden. Det får man alltid äta upp och sedan är det upp till en om man kan ta det med ett garv. Som idag då jag tappade skidan. Jag gled iväg så snyggt, som ett inslaget köttpaket mellan de upphetsade ryskorna som skrek och peka på mig: "Spasiba, Spasiba" och jag skrek tillbaka,¨Vodka vodka",,,inte fan vet jag om det fungera? I alla fall blev jag inte bjuden på fika. 

    Man sitter där och glor på skylten. Pannkakor, 105 kr. Vad är det för pannkakor, tänker man. Är det något som man kommer in i landslaget på? Dom måste ju vara gjorda på värsta komjölken och vetemjölet har dom hämtat från en farm i övre Mesopotanien. Och äggen är väl något som Lance Armstrong har befruktat med sin giftiga avföring. Det gnölas o tjötas lite överallt över den mörka januari, för det är väl januari just nu? I alla fall: I love it. Allt inspirerar mig. Varje morgon vaknar jag vid sex, halvvild och skön, sedan tänker jag på hur fan jag ska kunna ladda på som JP och AB utan att köra ihjäl mig vid 68 års ålder mot ett träd eller ngt sådant. Kan ju lika gärna bli rakt in i röven på en stabil ryska i WC–backen.

     Mina kläder stinker svett då jag kommer hem efter fem timmars jävligheter och en snabbmacka på Kastrullen. Himlen är grå, den är röd, en Aftonbladet ligger och luktar på ett bord.  Det är härligt, jag stinker, jag stinker, liv svett, jag ser Moriyama, jag lever ännu mer, jag blir inspirerad. Jag lägger mig i sängen. Jag tänker på sköna saker, törs inte skriva vad, för då blir man ju kölhalad, men ni vet alla vad det handlar om.

Nog om det, min morgon, var underbar. Man står i liften, glänser på alla vis, har schysst style som grabbarna skulle säga, ser het ut, då, fan brakar det till. Liftrunkarn, en oduglig 19–åring har inte snöat av ankarliften så jag glider ur den och brakar rakt in i skogen baklänges. Inte blir det bättre av att jag har larmet och livförsäkringen, min Iphone, i näven. Ja, Ni hajar. Vilket jävla knatande det blev genom skogen för att komma ner och skälla på oduglingen som inte gjort sitt jobb. Undrar vad Tommy, Högåslegenden skulle ha sagt om detta

På väg

Jag har rest som en galning. Bäst är ändå de tidiga bilresorna, ner över Tyskland, åtta timmar motorväg. Man stannade bara för att pissa och dricka en kopp kaffe på de tyska motorvägarna. De gröna skåpen med automater sitter i min hjärna. Först efter Tyskland började livet, de trefiliga motorvägarna i Belgien, sedan ner i Frankrike och efter Paris var det på allvar. Alltid nätter, alltid små byar man körde igenom, de lyste i korsningarna från matställena och de blev en sen middag vid 23, sedan in i bilen för att fortsätta.

Nätterna, byarna, N1 i södra Frankrike, den plötsliga värmen som krängt sig över bergen i Pyreneerna och som fick mig att öppna fönstren i min grå Volvo,.Då var man KUNG,, då värmen gled in över mina smala armar i natten. Nästa stopp, nästa natt skulle bli i en skön säng i norra Spanien, Baskien. Givetvis med en het spanjorska, var man nu skulle hitta henne eftersom alla var oskulder vid den tiden på sjuttiotalet. Det gick ändå.  Den underbara sängen var ofta som en kamelrygg eller tvärtom, men natten, svärtan, resan ner, allt stenograferades in i hjärnan för att bli en story femtio år senare.

Kyparens kyss

Elba, Italien, på hotellet i Rom kysste kyparn mig innan jag hann blekna. På vägen ner genom Italien körde jag kapp med motorcykeln. Jag hade en vrålande Lamborghini bakom mig. I byarna körde jag mot rött, på rakorna blåste det till och han passerade. På Elba var regeln enkel. Grabbarna uppträdde och i klassisk italiensk still skulle de inte få betalt men på krogen blev vi bjudna. Det gällde att äta och dricka utav helvete. Några pengar blev det inte. De italienska kvinnorna minns jag. Vi badade och hade kuddkrig i vattnet. Det var helt enkelt ljuvligt roligt. En natt öppnades en dörr, en man klev ut ur gränden. En konstnär, en svensk konstnär. Han hade härjat i Paris under många är. 

Känner du Christer Cristian, frågade jag.

Ja, sa han och jag bjöds in för att höra om Christer Cristian och andras historier i Paris.

Florens, en vulgär dam. 

Det är vad Henry skulle ha skrivit. Hon ligger där på morgonen i all sin vulgära skönhet. En kvinna tänder en cigarett i ett slitet gathörn. Ett blått moln bildas ovanför hennes huvud. Två tiggare sitter på gatan och hälsar mig God morgon med utsträckta händer. Den vulgära staden visar sitt vulgära ansikte på morgonen. Jag vandrar långsamt ner mot piazza San Giovanni. Man kommer på cyklar på de studsiga gatorna. Cyklar som ser ut som pojkens i Cykeltjuven. 

Ett tyskt par dyker upp framför mig i kortbyxor och får tiden att stanna i elegansens stad. Ett barn försöker klättra upp på en staty och en irriterad italiensk mamma säger ifrån på skarpen. Florens är en stad att misslyckas i. Jag går utan karta. Det är min livsfilosofi. Min fru tycker jag ska be om hjälp då och då. Det är nog bra men jag vill kunna själv. Det kommer nog en dag då jag ska be om allt och då får jag väl ta igen allt jag inte bett om.

På Via de Martinelli ligger en Bianchiaffär. En tröja i Bianchis färger med Firenzes logga. Skulle det funka hemma? Fem hundra spänn? Jag gör mina kvarter, korta rundor. Enda sättet att förstå något. På Dimi, kvartersfiket, får jag min macchiato utan knussel. 

Ciao, Bon Giorno, jag syns och finns här. Bra, så ska det vara.  Det klirrar av glasen då kyparen sorterar glas på bänken. Genom den öppna dörren hörs rulljudet från resväskor. Några är på väg in till Florens eller på väg bort.

Christiania

Det var en kall natt. Borta på gatan rörde sig några människor som skuggfigurer under handelsbodens lampa. De sista kunderna bar hem sina öl. Jag stod kvar utanför. Sista färjan hade gått hem till Sverige. Knapparna hade börjat falla ur min dåliga fårskinnspäls. Jag försökte hålla kylan från kroppen genom att svepa den i dubbla lager kring min magra kropp. 

Jag rörde mig i Melkebotten, Christianias finare avdelning, där de rikare christianiterna bodde. Dörren öppnades i valvet till den gamla officersgården. En kvinna kom spelandes på en saxofon. En svag, mjuk ton. Hon stannade bredvid mig. En afghanhund och två ruggiga schäfrar dök upp bredvid hennes sida. Hon släppte ner saxofonen, öppnade porten igen och visade med ett tecken på en dörr där ljuset sipprade ut. Jag tackade och gick dit.  Det sprakade i spisen när jag kom in. En kvinna läste högt ur en bok för några andra. Jag smög in och satte mig i ett hörn. 

Min kropp ryste av den kalla, danska vintern, ovan vid Christianias omoderniteter. Det var inte lätt att somna och jag var trött och sliten när jag vaknade. Trots den tidiga morgonen var det fullt av folk i handelsboden. Jag köpte te och nybakat bröd. Kvinnan jag sett natten innan var också där. Hon hade saxofonen i band på axeln, utanför väntade hundarna. I håret hade hon guld och pärlor. Det låg utslaget över den mjuka pälsen och hon bar de christianitiska kvinnornas vackra, hemsydda byxor.  Hon nickade skyggt. Jag kände att jag rodnade och gick snabbt ut ur butiken. Vinterkylan fick andedräkten att stå som en kvast i luften. Jag började gå mot glashuset. 

"Hallå", någon ropade och jag vände mig om. Det var hon med saxofonen. De väldiga hundarna stod bredvid henne med lystrande öron. Guldet glittrade i håret när hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka, en av schäfrarna dök kamratligt upp på min sida innan jag gick vidare

Farväl 

Christer ringde mig en förmiddag. Jag var nere i Malmötrakten. Han i Gerlesborg.

- Jag tänker bara säga farväl, sa han. Det är nog färdigt nu.

Jag ödslade ingen tid på att snacka utan gick ut till bilen och drog järnet upp till västkusten. I sista kurvan, vid stenhuggeriet, höll jag på blåsa av vägen i 130 km. Jag kom fram, tog ett djupt andetag, ringde på. Ingen öppnade. Helvete, nu ligger han död innanför dörren. Jag öppnade. Där stod Christer, blek och darrig, men han stod, levde alltså.

Jag gick in, han gick och la sig. Jag fixade med käk. Han hade kylen full med prinskorv. Han gillade prinskorv, eller så var det så att tanterna som skötte om honom gillade prinskorv, men nu blev det prinskorv till middag. Jag hade en pava rött i bilen, tog ut den, lite kylslagen. Christer kom upp, satte sig vid bordet, smakade på vinet jag hällt upp.

Nog kunde vinet vara lite varmare, sa han och mitt hjärta gladdes. Ingen som tycker vinet är för kallt kommer att dö inom den närmaste tiden.

Partyt i Öst

Berlin, Östberlin. Vi drog över gränsen, köpte med oss whiskey i den internationella shopen. Det var ett party som Tommy kände till. Konstnärskollektiv. Whiskeyn togs emot tacksamt. Jag dansade, som alltid dansade jag. Sarah Leander var populär på skivspelaren, gick om och om igen. Vi träffade en kvinna. Hon var en god människa. Jag älskar människor trots att jag bitvis är en ensamvarg. Hon tillhörde verkligen de goda. Jag sov över. På morgonen skulle vi säga adjö. Mitt visa hade en timme kvar. Det var tungt, riktigt svårt.

- Du kan gå över till andra sidan, sa hon. Du fattar ingenting om hur vi har det här. Att jag blir kvar och du går.

Jag gick, tidig morgon, genade över den stora gatan, blev plötsligt stoppad av polisen.

- Du gick mot rött, sa dom.

- Vad då rött, sa jag. Det finns ju inte ett trafikljus här och än mindre en bil.

- Du gick mot rött, betala böterna.

Jag halade fram mina sista östtyska mark. Nej, det skulle vara västvaluta.

Jag gick ut genom Friedrichstrasse, gick upp i tornet på västsidan, tittade ut över Östberlin. Försökte se hennes hus, gick inte. Det var sorg i mitt hjärta.

Tjugo år senare är jag tillbaka i Berlin. Utställning, Hade en bild  av henne jag träffade på framsidan av Berliner Zeitung. Jag trodde hon skulle komma till vernissagen. Det kändes nervöst. Hon kom inte, däremot kom två andra kvinnor, som tittade på mig och frågade om jag inte var Sean Connery?

Muren

Berlinmuren knackas ner. Jag såg tecknen, kastade mig i bilen och råkörde till Berlin. Bilen började packa ihop, fick skrotas senare, men jag kom till Berlin i tid. Det var en vacker och makaber syn att se Östberlinarna komma till Väst. Det var tårögt, men det var också äckligt att se hur de stora cigarettfabrikanterna körde fram lastbilar med cigg som de stod och kastade ut till Östberlinarna.

Det var kallt som fan. Jag träffade Tunis som också drog omkring i området. Jag bodde i Kreuzberg, hade haft mina äventyr där förut. På andra sidan muren var Wenke, min underbara kvinna som jag nu lever med. Hon bodde och jobbade i Östberlin. Vi kände varandra från Söder, Stockholm. Jag hade kört henne på min motorcykel då hon var 19, försökte stöta på henne, för jag tyckte hon var en så snygg och skön typ. Hon tyckte jag var för gammal, jag fick vänta i 25 år på att hon skulle ändra sig. Nu var hon på andra sidan muren, drog sin barnvagn mot Muren och öppningen. Jag tog en fika, åkte till Kreuzberg, tittade på bilen som hade fel på topplocket. Jävla Mazda, tog sikte på färjan i Travemunde och drog hemåt med kokande motor

Regn i Baskien

Det regnade i Baskien. Varenda förbannade dag regnade det. Jag sov i Volvons baksäte. Pengarna var på upphällningen. Hade fem, sex rullar film kvar. Jag fick aldrig göra av med mer än en, max två rullar om dagen, säg femtio exponeringar. Ni fattar varför jag tycker folk som kör digitalt och skryter med att de tagit 20000 knäpp sista veckan är idioter?

Konsten är att ta bilden. Konsten är att orka ta bilden. På krogarna sa folk till mig att baskerna älskar regn, då går Francos baskiska fångar fram till sina galler och låter regnet rinna nedför sina ansikten. Det var en vacker bild, men jag frös och jag var blöt hela tiden. Jag försökte bli kompis med Eta, inte lätt, men jag fick en kontakt i en by, som ledde mig till en by uppe i bergen.

Jag åkte dit, på vinst och förlust, gick upp i den halvt nerrasade byn, satte mig på en sten och försökte få kontakt. Inte mycket till svar, om man säger så. Det blev kväll, jag sov i en ruin, blev bjuden på soppa av en tjej och hennes kille, blev långsamt accepterad. På morgonen, vid fem, väcktes jag av en annan kille som frågade om jag ville hjälpa till och transportera lamm till marknaden. Vi tog ett lamm var, höll ihop benen, slängde upp dom på nacken och bar ner de bräkande djuren till en bil som väntade längre ner i dalen. Efter det gick vi tillbaka, åt frukost och då flög den vita duvan framför mig. Jag tyckte den hade ett budskap. Jag var kanske trött, men det regnade inte och jag hade nästan slut på film och det var dags för tre dygns nonstopkörning till Sverige.

Quina

Hon hette Quina. Ungefär som kvinna. På tåget från Paris till Barcelona träffade jag henne. Hon följde med mig till ett hotell bakom stationen. Jag visste inte då att hon bodde ovanför Ramblan, på Callé Mallorca. Dagen efter försvann hon, en vecka senare sprang jag på henne på Ramblan och då kom jag att följa med henne till kollektivet på Callè Mallorca. Jag flyttade in, en månad senare drog hon till Cordoba och jag kom efter. Som med alla förhållanden på den tiden sket det sig. Det gjorde inget, så var upplägget. Jag var inte intresserad av längre affärer. 

Franco skulle dö och jag lämnade henne i Andalusien och körde till Baskien, över Madrid. Svinkall, stor stad. Vissa städer förstår man sig inte på. I mitt fall Paris och Madrid. Jag forsatte till Baskien, tillbaka till Barcelona och sedan kom sommaren och fiestan i Pamplona. Jag körde upp dit, över bergen, sov i baksätet på Volvon. Ställde bilen utanför innerstaden och hittade ett rum i en korridor till billig penning. Hittade också nya kompisar, fick flytta in i en lya men lika förbannat sova på golvet.

Fiestan var makalös, så mycket folk, man satt som i ett skruvstäd då man var ute på kvällarna i gränderna. Alla sjöng och drack vin, många klädda i vitt. Jag var klädd i kamera.  Morgonen då tjurrusningen skulle ske var det laddat, som elektrifierat i luften. Vi sprang och sprang och var rädda, men vi överlevde. På kvällen träffade jag en damfrisörska från Madrid under en lyktstolpe. 

Dagen efter sprang vi framför tjurarna igen, den här gången mindre rädd. Efter rusningen drack vi varm choklad och åt goda bakelser. Det var då hon berättade att hon var damfrisörska i Madrid. Jag lovade hälsa på nästan gång jag passerade staden.

Det gick ett år. Franco dog. Gatorna skakade i Spanien, friheten var oerhörd. Jag körde en dag från Andalusien, där en kypare i Malaga sa att det var satan att Franco dog i sin egen säng. Han borde ha fått ett skott i nacken. 

När jag kom till Madrid på morgonen kom jag ihåg henne från fiestan och letade upp adressen. Damfriseringen var mitt i stan. Jag gick in och frågade efter henne. Hon satt vid ett bord tillsammans med någon som såg ut som hennes morsa.

Jag sa: Hej, hur mår du?

Hon svarade: Bra, och sedan inget mer. Jag fattade att det var kört och gick ut igen.

Barcelona

Det fanns en tid då jag ofta var nere på den gamla tågstationen, nära botten av Ramblan. Ofta kom jag dit på mina resor. Oftast från Baskien men lika ofta från Madrid. Barcelona var hemma. Att gå från stationen till Plaza real och mitt krypin var en skön promenad. Det var ofta morgon eller natt då jag kom. Ibland kunde jag ha sällskap med någon, tex en amerikansk brud som fick mig att förstå amerikanarnas skräck för bakterier. Hon gjorde inget annat än tvättade sig, före, efter och kanske mitt i allt.

Jag träffade en annan amerikan, som var vacker, hade grått hår och bodde med mig ett tag i mitt krypin. Han var väldigt trevlig, men försvann en dag utan att säga adjö. Det var ingen bra feeling. Efter det har jag alltid haft en viss ambivalens till amerikanare. Folk som tvättar sig hela tiden och inte säger adjö.

Det här var på den här tiden Abba skulle bli stora och jag hade kompisar som satt fängslade i det centrala fängelset i Barcelona. Natten Abba vann schlagerfestivalen, stod i sina högklackade, såg jag dom på tvn. Det var inget bra minne för egentligen stod jag bakom en toalettdörr, hörde deras sång medans fascistsnutarna röjde hela baren med sina batonger. Efter det har jag heller aldrig riktigt kommit överens med Abba. Tyckte dom svek mig den där natten då snuten röjde baren.

Jag hade andra idoler och fick nya i Barcelona. En av dom var den katalanske sångaren som stod på scenen inför kanske tio tusen personer, bevakade av hur mycket snutar som helst. Han slår en ton på sin gitarr och sedan sjunger publikens hans förbjudna sång och snuten håller på och gå i spinn. Eller i Baskien där barerna var förbjudna att spela baskisk musik, men dolde det hela genom att det stod Bob Dylan på låtarna som var baskiska i jukeboxen.

Min far hade redan dött, men jag brukade ringa hem till mamma en gång i månaden och säga att livet var bra och att hon skulle piggna till. Inget var riktigt sant, mitt liv var inte så bra och jag visste ju att hon aldrig skulle piggna till, men man håller färgen som man säger idag. Jag gick till telefonstället, fick en nummerlapp, gav dom numret hem till morsan, sedan ringde det och morsan fick alltid frågan: Do you pay for this call och morsan svarade alltid ja.

Efter vi snackat brukade jag gå till Ramblans topp, tänka den här tanken jag alltid tänkt. Hur blir man lycklig? Hur lever jag mitt liv? Är det det här jag vill göra?

Indien

Vi drog från Sverige på hösten, över Grekland, Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan och kom till Indien. Någonstans på vägen fick jag en obskyr sjukdom i underlivet som inte ville gå över, besökte den ena drugstoren efter den andra, men sjukdomen höll i sig. I Afghanistan, ett av de underbaraste länder jag besökt, hade vi sällskap av en jätteråtta på nätterna. Jag såg när den satt på vårt sovbord och käka upp vårt bröd. Vi hittade ingångshålet till vårt rum, ett stort hål under sängen. Det täppte vi till med en Gevaliakaffeburk. Nästa natt hölls vi vakna hela natten av att jätteråttan försökte bita och krafsa sönder burken.

Vi stannade en natt hos en slavhandlare, som körde folk till Qatar, drack hembränt och lyssnade på Ali som boxades i Afrika. Dagen efter fick jag stoppa bussen tre gånger ute i öknen för att skita. Det fanns några buskar och en del gamar som gav mig intresserade blickar då jag drev ut de sista djävulsresterna ur min kropp. Eftersom de inte fanns något dasspapper fick jag torka röven med rupies. Det gjorde inte så mycket, det var ju ändå inget värda.

Vi kom till Indien, norra Indien, bodde på Dahl lake, husbåt. Den obskyra underlivssjukdomen gav inte med sig och till slut gick jag till en doktor, kanske var han veterinär, för när jag kom in på hans sjukstuga kom han in i rummet med kraghandskar som var alldeles blodiga.

- Fan, sa Håkan. Han är ju veterinär, du kan inte låta honom behandla dig.

- Det löser sig, sa jag och doktorn gav mig en jättespruta, lagom att däcka en tjur.

Efter det åkte vi till båten, jag slocknade i två dygn, andades knappt. När jag vaknade var jag ganska klen, sjukdomen var borta och sedan återstod bara Taj Mahal och lite annat trist trams, bland annat en sväng i Varanasi där jag för första gången såg flytande lik och döingar på gatan, innan vi drog tillbaka till Kabul, en Folka och nio dygns nonstophemkörning över de turkiska bergen.

Mörk tunnel

Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.

Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra. Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen. 

Då, kliver man, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, ta en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil...

Du andas, ett leende kommer inifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao. 

En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, goggles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen, jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare.

Meltemi.

Vinter

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt. Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen. 

Den startar långsamt och medans elden tar sig skriver jag det här. Att bo här en en gåva och ett arbete, framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt. 

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser mest nordan. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång. Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget.  Då värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Jag längtar efter mitt varma badkar i Stockholm. Att bada badkar här känns som en absurditet. Hur ska du få ihop så mycket varmvatten då inte ens ett trestjärnigt hotell i Aten klarar att få till badkarsvärme och på det, vattenbristen.

Man söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att  mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela och mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet.  Det är som ett förhållande. Man måste ge det dignitet, tyngd. Jag hade mobilen med mig på Akropolis, tog några turistsnaps och sällan fått så mycket cred för mina bilder. Jag tänker, det är ju bara mobilbilder, men de har något..

Och så där går det på. 

Katterna sover gott i soffan, brasan brinner fint. Jag gör en kycklinggryta till middag, men tar gröt till lunch. Jag vill ha kvar längtan till den goda middagen med ett glas rött. Jag vill längta och jag vill genomföra min längtan.  Det är kanske det som är det fulländade livet?

Solen dök upp. Kör ner till hamnen, sätter mig med en kebab i vindstilla läge. Det snygga fiket jag hade tänkt gå på, tänkt sitta med en kaffe o bakelse och bara glo, det var stängt. Jag hade snoffsat till mig, bytt byxor, rakat mig o satt på mig bootsen, men jag är så ovan att vara snygg och ha stadsklädsel, så jag snubbla o vricka foten. Blue star kommer, jag hör varningsplinget då båten vänder aktern mot bryggan. En bil framför mig stannar, en ung kvinna lyfter ut en baby i knallgul sparkdräkt, en katt tittar långt efter min kebab. Jag äter långsamt och frågar mig själv om det finns något ställe i hela världen som är finare än det här.

Hamnen

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag  klev fiskaren och hans son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la samtidigt till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit oss en öl var, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar  med jollen. Hon, mitt sällskap, var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Jag hade bestämt mig för att älska henne. Hon var bra, helt enkelt. En bra kvinna på alla sätt. Nu var hon lycklig. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle inte ha några mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. Jag kände mig också lycklig om det skulle bli av. Lyckligare än om det inte skedde. Det var det jag kom på medan fiskaren la till jollen. På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar och jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? Hade han varit intellektuell innan?

Vi gick hem genom natten, uppför berget till vårt vita hus. Hennes vita hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig, hennes vita hår smakade besvikelse. Natten var för varm för att sova, men vi gjorde det ändå, låg klibbiga och osomnade. Min dotter dök upp i natten. Hade fått ett kärlekshjärta av sin grekiske  semesterflirt. ” Be mine” stod det på hjärtat. Hon påstod att hon lärt honom kyssas. Han var tydligen dålig på det innan? Vi la oss alla tre i samma säng. Efter ett tag sov de andra. Jag gick ut på verandan, en grå katt jamade och staden låg och glimrade under mina fötter.  

Om förr och nu.

Jag läser en roman om en man som bor i Norrland och sover i köket. Det är där han har vedspisen och det är där värmen finns på vintern. Han har ett vardagsrum och ett sovrum i sitt lilla hus, men det är stängt på vintern. Han bor i köket, vid spisen, där värmen finns. 

Jag ligger i ett stenhus, lyssnar på Jan Johansson och får inte igång vedkaminen för veden är sur. Jag kastas snabbt tillbaka till min barndom. Bergsgatan 49, en etta på 30 kvadrat där brorsan och jag sov i köket i en våningssäng. Farsan och morsan sov i vardagsrummet, i  en soffa, som var en bäddsoffa, som drogs ut och blev säng på natten.

Mina kompisar hade det mer som i romanen. Att man stängde rum på vintern och höll till i köket. Det var vedspis och kakelugn, men vi frös aldrig. Vi var alltid ute, med lovikavantar i vilken kyla som helst.

Det var en tid, en tid som jag måste beteckna som lycklig. I alla fall för oss barn med äventyret hela tiden bakom knuten. Ingen av oss visste ens vad dagis var eller Fritis. Vi hittade på allt hela tiden. När man hörde morsans röst så gick man hem och åt. Sedan gick man ut igen. Vi var fan aldrig inne, vi frös aldrig och vi hade ständiga äventyr.

När jag blev tolv flyttade vi till en ny modern trerummare. Farsans och morsans slit på nätterna, poststädning, storkök, gav en liten hacka så de köpte en trerummare på HSB för tjugofem tusen. Vi flyttade in och hade plötsligt heltäckande mattor och varmt vatten. Jag låg i badkaret hela tonårstiden.

Den nya lägenheten var inte alls en lika lycklig tid som den med dubbelsängen i köket. Mamma hamnade på psyket och pappa dog, om jag ska göra historien kort. Nu bor jag i ett stenhus som är nästan trehundra år gammalt och är ett av de vackraste husen på ön. Det är fantastiskt att bo bland bergen, lyssna på Jan Johansson och höra katten rossla i sömnen. Jag skulle gärna vilja sova vid elden, men elden vill inte tända idag.  Jag är ändå tacksam, för den resa jag gjort. Den från Lovikavantarna och de eviga äventyren till Jan Johansson i ett stenhus och en långsamt rosslande katt.

Stengolv

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den stenlagda gården, upp på verandan och arbetsrummet. 

Det är ett vitt, ganska kalt rum med lite böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan. Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra. Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå  var tacksam för det som jag hade. Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år.Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Min vän

Jag följer min vän till båten. Det är långfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt. Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.

Hetta

Naxos, denna hetta. Ligger naken i huset. Går omkring naken på gården. Stenarna är så  heta att det går inte att gå med nakna fötter.  Känner mig inspirerad. Ser Patti Smith skriva för hand i en bok, inspirerar. Läser mina gamla bloggtexter. Inspirerar. Tänker på sex, särade ben, kvinnor som säger: Kom och kör in den…inspirerar väldigt mycket.  Har en polare som diskuterar sex i intellektuella termer. Vad är det? Sex har väl aldrig varit intellektuellt, det är ju mest känsla och konstnärskap. Det handlar om att fullfill your dreams,,,det perfekta konstnärskapet. Sex är inget handla på Konsumtjafs. Sex är att bestiga berget och simma med hajar. På samma gång.

Jag går omkring naken. Var det så här jag tänkte mitt liv på ön skulle bli? Svar Ja. Exakt så här, men jag trodde aldrig det skulle kunna bli men min älskade fru såg till att det blev av. Hon gav mig den största presenten, förutom sina kyssar och sina ljuva röst, så gav hon mig öppningen till himlen.

Under ytan

Vi simmar strax under ytan. Min dotter upptäcker  sjöstjärna nere i en skreva på botten. Vi dyker upp och ner, jag ser hur bra hon simmar. Tiden är kommen då hon snart är  bättre än mig på allt fysiskt. Hennes smidiga, smala kropp far som en dopping i vattnet. När hon kommer för nära knuffar jag bort henne och hon flyter iväg lätt som en fisk. Tänk om det var lika lätt i verkliga livet. Jag har bara erfarenheten kvar som motvärn  och skydd mot hennes  vetgirighet. En annan dag hittar vi en köttätande växt på botten. Jag sticker ner handen och växten tar grepp runt min arm. Några veckor senare skall hon resa hem. Vi står på flygplatsen vid boardingkontrollen. Hon skall resa ensam för första gången. Kaxig och nervös, sorgsen  på samma gång. Den smala kroppen som sett så stark ut i vattnet,  ser sårbar ut i flygplatsens neonljus. Hon kramar mig och säger plötsligt: Pappa, den där växten som var köttätande.....kan du inte mata den med köttbullar en dag och berätta hur det gick?

Ålder

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan, En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Blue Star

Det tar sex timmar mellan Aten och Naxos. Det är en resa som är som en ursprunglig resa. Man dricker sitt kaffe på trottoaren vid halv sju på morgonen, utomhus. Alltid utomhus, sommar som vinter. Det är inga modelejon som sitter där med sitt kaffe men de verkar ha roligt. En gång i tiden, på de gamla båtarna, åt man i samma mäss som personalen. Det var bra mat. Nu serveras den sedvanliga hamburgergojan. Det tar runt sex timmar, och så rundar man udden på Paros och ser raksträckan in mot Naxos hamn. Det är som det blir en nedförslöpa. Blue Star Delos frustar och pumpar maskinen för att göra en snygg landning. De sista tio minuterna är som en raketuppskjutning till månen. Larmen går, det tjuter och piper, det är galet och männen som jobbar på bryggan är som en slags ekvillibrister som står på händer och går på lina på samma gång. Så tystnar det, bakluckan faller ner och plötsligt är alla i rörelse. Det är då jag blir tårögd. Det är alltid då jag känner att det är här jag hör hemma, här i den här galna cirkusen, gapandet och skränandet och med den där luckan som faller mot kajen.

Jag går av, vi går alla åt samma håll. Mot staden, men också mot bergen. Mina berg ligger som en fond mot havet, eller havet som en damm emot bergen. Sedan blir det ett annat ljud. Saknad kanske, farväl och återseende. När jag kommer in på gågatan har alla känslor passerat. Då är frågan om jag ska sätta mig ner eller åka hem. Jag åker alltid hem.

 

Det Gula huset

Jag har en grek i huset och hans flickvän. Vårt hus är två hus. Ett stort gult hus, Det Gula och ett mindre vitt hus, Det Vita. Husen är från 1700-talet, 1732 står det på en platta på golvet. Vi bor i en liten by, med fyra, fem familjer. På vintern är det mest bara jag som bor här. På fyrtiotalet bodde runt 220 personer i vår by, den var känd för sina pottor, sina lerkrukor, men sedan hände något. Kriget, och efter det, det grekiska inbördeskriget och byn tömdes, dog ut. De bodde bara en argsint gubbe kvar, och en katt. Han bodde i huset strax ovanför vårt, numera en ruin. Jag brukar gå dit och kolla och fundera på hur fan han överlevde under vinter. Han eldade i en öppen spis och hade dragit och det måsta ha varit svinkallt. 

Det känns som om jag har tagit över hans roll i byn. En ensam gubbe med två katter, en grå och en kolsvart. På sextiotalet kom det en engelsk skulptör till byn, köpte det som är våra hus och rustade upp dem vackert. Han var gift med en engelska, men han verkade aldrig åka dit för han levde med en kvinna som hetta Anna och hon bodde i det Vita huset och han i det Gula. Efter honom kom ett norskt par som fulländade husets renovering och det var dom vi köpte husen av 

Köpet var en märklig upplevelse. Vi hade haft ett torp i Södermanland, som vi blev av med och letade något annat men priserna hade blivit så höga att vi gav upp Södermanland. Jag hade ju varit på Naxos i trettio år, långa perioder och med barnen då de var små, så jag kunde ön. Min fru som alltid kollar på hus, ringde mig en dag och sa att hon hade sett ett fantastiskt hus uppe i bergen. Ville jag komma och titta?

Jag åkte dit och vi gick in på gården till det Gula Huset. Jag var helt knäckt. Det var ofattbart vackert och sedan kollade vi på det Vita Huset, det var lika fantastiskt. Det var ju bara ett problem. Hur skulle vi kunna köpa ett sådant hus, men min fru sa till mig: Det här är ju oslagbart. Ett sådant här tillfälle kommer aldrig mer. Och vi sa att vi ville köpa det. Allt detta efter tio minuter i ett hus.

Sedan kom ångesten. Vad hade vi gjort? Och det löste sig inte förrän vi åkte tillbaka en månad senare och fick sova i husen. DÅ insåg vi vilket otroligt kap vi gjort. De två husen kom att på något vis bli det bästa jag gjort i mitt liv, eller i alla fall, något av de bästa och det viktigaste. Jag hade fått ett hem som jag älskade. Jag hade haft många fina hem i Stockholm men jag hade hela tiden tvingats flytta då de utsattes för renoveringar och de nya hyrorna blev för höga för mig. Här hade jag ett hem där jag kunde bo, arbeta , ha kompisar, familj och arbete i en röra som var mycket kreativt.

Min fru, som har ett vanligt jobb, kunde inte leva i husen på samma sätt som mig, men det var hon som såg till att det blev något. En fullständigt vansinnig tanke blev ett resultat, ett hem och en arbetsplats.

Gula citroner

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska, sa hon på kaféet. De bästa hon sett, ekologiska. I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner. 

Vilket vackert namn jag har. En hel värld av missuppfattningar döljer sig i mitt namn. Sanningens oförstånd och lögnens galleri. Allt finns där, ingen vet exakt. Inte jag heller. Mina ben ser ut som spräckliga citroner och i samma ögonblick vrider vinden till och två citroner faller till marken. Mogna. Det är som livet och konsten. När det är klart ska det ner på marken, väggen, annars ruttnar det. Jag har inget att bevisa längre, mer än just det, att jag har att bevisa lustens inverkan på systemet.  En konstnärs viktigaste uppgift är att ständigt omvärdera och omgruppera sitt ego så det blir ständigt bättre och öppnare. En del tycker jag är grinig, då skulle de veta vad jag tycker om dom. 

Vad lever folk för? Jag har vänner som bara pratar om sin pension. Och om att de vill ha bra sjukvård då de blir äldre. Men, kan det bli ett livsmål? Vem vet ens om man blir äldre och pensionen, den blir som den blir.

Den gamle

Några år tidigare levde den gamle mannen, han blev över nittio, många verkar bli över nittio där jag bor. Vi är på gränsen till en blå zon, en sådan där zon där folk blir gamla. Den gamle mannen åkte till och med till öststaterna och bytte benmärg för att bli hundra. Det gick inte, men han blev över nittio och vi brukade simma ihop. 

Han simmade rakt ut och hans trettio år yngre fru gick på stranden och vi tänkte alla samma sak: Dör han nu, dör han lycklig. Han simmade långt ut, helt utan dödsskräck och han dog inte, men varje gång det upprepades fick jag en känsla av att döden är inte farlig och man kan inte bygga ett liv på pensionen och bra sjukvård. Man får vara beredd på att dö och blir det för jävligt får man ta sig själv av daga, vilket käre Hemingway också gjorde. Geväret i munnen och en avfyrning. 

När vinden bleknar, som den gör med tiden, så blir det vita lakanet grått, drömmen fadd, men då kommer fantasin in. Då kommer längtan efter de där ögonen i natten, den där doften som river murar, den där huden som bränner eller svalkar, eller den där vätan som som aldrig slutar dofta.

Gudrun

Den svarta katten, döpt till Bitchen Gudrun, efter Gudrun Schyman som vi gillar. Är hennes saga all? Katter överfalls inte av andra djur här, de står nog högst i näringskedjan utan de dör av värmen eller av inre sjukdomar. Och när de ska dö går de och gömmer sig. Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vinden i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagom sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven. 

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250-kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrympt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär, som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop första vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passerar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre, på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen, och så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med engelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare. Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan, vi har satt på värmen innan vi stack och jag somnar direkt. 

På morgonen sitter Polarn uppe och skriver, jag tittar på honom i smyg och beundrar hans estetiska hus. Han bakar bröd och bjuder mig till kaffet. Jag får god marmelad och säger det. Då skrattar han och säger att den är gjord på mina apelsiner och citroner.

Båten går halv tio på morgonen och vi ser hur den lägger ut från grannön, vi tar hojen och rullar ner lagom till den rinner in i Iraklias hamn. Jag klappar Polarn på armen, han har de sköna gula solbrillorna på sig, han är åttio och han vinkar då färjan går. Jag ser hur han kör hojen uppför backen, mot åsen och jag tänker att jag vill aldrig förlora honom.

Kiriaki

På morgonen var det 26 grader. Jag tog ut cykeln, tänkte att det kunde vara värt att köra i bergen. Jag bor ju i bergen, tre mil, varav en och en halv är bara uppför. När jag kom ner till Torget var det ganska lugnt. Cristina hängde om sina T-shirts för femte gången. Varje gång hon går ur butiken så hänger hon om, slätar till dom så det ser snyggt ut. Kiriaki kommer direkt ut och frågar vad jag vill ha,,,en Cappo, in igen och sedan kommer Yiannis ut med den, lånar min racer och kör en runda. Mycket bra, väldigt lätt, snabb….säger han frågande och säger något om att han bjuder på fikat. Turisterna väller in, så här års mest franska och tyska turister, mest äldre. Många väldigt gamla. Jag sitter där jag sitter. Stelios dyker upp med sin lilla dotter och känner på cykelhjulen. Jag tar en bild, skickar den till Stelios fru som tre minuter senare dyker upp och säger åt Stelios att arbetarna som bygger på deras restaurang behöver mat, fixa mackor, typ.

Kiriaki kommer tillbaka och berättar hur hon sminkar sig, för kunderna, för att de ska få se något vackert. Jag säger att det räcker med läppstift och lite svart runt ögonen. Det slår allt.

- Precis som min syster, säger hon, min syster makeup-artisten. 

- Just det, säger jag. Hon är snygg.

Kiriaki ger mig blicken och jag fattar att idag blir det inte gratiskaffe.

Rozalia

Gatan lutar och under mitt bord är det kullersten. Rozalia, en restaurang i Exarchia. Jag kom precis till Aten, tog den perfekta tunnelbanan till Omonia och sedan är det 8 minuter till Hotel Exarchion. Brödet kommer in, det är trettiofem grader varmt och det är inte varmt. Det drar ett stråk av frisk sälta genom gränden. Brödet är en välsignelse. Hur gör Grekerna, hur gör de som så ofta lyckas välsigna sin husmanskost. En mat som man äter överallt och man levereras med så mycket kärlek och stolthet och kyparna, vet inte hur många de är, men alla gör sitt jobb med kamratlig touch, proffsigt, ett snack och sedan är de borta. 

Ja, de svettas, men inte mycket. De går ett maratonlopp på en dag och jag blir så satans sned då jag tänker på alla kafèer i mina Södermalmstrakter där folk inte kan göra kaffe. Jag får in maten och en öl, Mamos. 

Åh, jag dör, jag är så satan trött, sov inget i natt, Planket i helgen, det har pågått saker hela tiden, plus att jag lämnade min fru för ett tag, men då jag sitter här, ser den lutande gatan, smakar på krogens Namn; Rozalia, det är en kärlekshandling. 

    Jag tror greker har krogar för att leva, för att umgås. Jag får känslan av att vilja gråta, precis som jag grät i Söndags då Billie Holliday sjöng Strange Fruit. Men, för helvete, vilken kvinna, vilken röst, vilket budskap. Stenhårt.. STENHÅRT. Den och Ebbas/ Staten och kapitalet är de hårdaste låtar som gjorts, men Strange Fruit sliter en i bitar. Den är skoningslös. 

    En kvinna äter klart framför mig och begär att få ett Paketo, det som är över i ett paket. För att ta hem. I Grekland tar vi alltid hem maten efter vi ätit om det blir över. Grekerna är ett fattigt folk, de vårdar maten. de älskar maten. De har tränat på det här sedan Antiken, de vet hur man lever. Kyparn kommer ut och slänger lite ord med mig. Han känner igen mig sedan förra gången då jag och min fru åt här och han frågar givetvis om henne. Jag älskar det.

Jag får glass till efterrätt. Allt kostar elva euro.  Jag har fått mat, slängt käft och fått en religiös upplevelse. Jag lämnar 2 euro i dricks, sedan går jag hem. Poliserna står i sin kravallutsrustning utanför mitt hotell. Går in och sätter på Acn på 27 grader. 

Irinis. 

En bra restaurang, vi är svettiga, drar på resväskor. Klockan närmar sig 2200, båten går 2230. Det är den smärtsamma insikten att min älskade dotter ska resa ifrån mig ett tag igen. Det var länge sedan hon var så länge med mig, tre veckor och jag vill behålla henne några dagar till, bara för mig själv. Vi har så mycket att tala om. Hon är inte en liten flicka, längre, hon är 33 men jag säger hela tiden 32, men det spelar ingen roll. För mig kommer hon alltid i en bit av mig att vara den där lilla flickan som plockade sten på stranden och fick välja ut några för vi visste ju att väskan skulle bli för tung.

Nu har hon lånat min handbagageväska där hon lagt en vacker skål. Hon bär hem något från ön.

Klockan passerar strax 2200 men båten har ännu inte anlänt i den svarta natten, det är lite folk som reser på natten, men det ska kollas papper av tullen och vi gör oss reda att gå.

Det var en vacker middag med hennes bror, hennes pojkvän och min sons fina kompis. Jag känner en lycka då jag ser den nästan osynliga kärleken som spirar mellan min dotter och hennes lillebror som inte längre är en lillebror. Han är en vuxen man med en vuxens mans klara blick på tillståndet.

Att sitta och se på dom två, mina barn, är att sitta och se på arvet, det viktigaste jag kommer att lämna efter mig. Två människor som tagit det bästa ur mig och ur sina mödrar.

Vi konstaterar att Irinis alltid levererar det lilla extra. Det är otroligt gott och jag avslutar med en Raki som är som ett halvt dricksglas med vatten.

På piren ut mot färjan kommer den svala nordanvinden, äntligen har den vänt, den sydliga har plågat oss hela dagen. Jag kramar min dotter, jag vill minnas henne som hon är, då hon reser. Det blir ett kort farväl, minns det från hennes barndom, alla korta farväl. 

Färjan kommer in i natten, som en cirkusföreställning. 

Hej då, pappa, säger hon och försvinner mot fartyget.

Portugalete 

En förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.

Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa jag, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Gracias, senor, var det naturliga svaret.

Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalete, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.

Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på restaurangen. Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.

Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalete. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig. När jag gick sa jag som vanligt  Que aproveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt: Muchas Gracias, senor….

Min moster.

I drömmen väcker min moster Maia mig. Hon är blond och lite rund, precis som min mamma. Vi är på Skeppsholmen, Stockholm, i vårt vackra hus strax till vänster om det som ska bli entrén till Moderna museet då Pontus Hulten och co öppnar kasernen några år senare.

Min moster har en lätt patina av stress över sig. På det stora bordet slänger vi upp en linnesäck med frallor, och en fyrkantig klump med smör och en slags ägg som kommer som en rulle. Det ska bli en del av dagens frukost för de militära beväringarna. De kommer med en bakvänd haklapp runt halsen om en timme. 

    Nattvakterna dyker upp med sina stora schäfrar, hundarna är försedda med munkorg, och det  är ena riktiga bestar. Jag brukar leka med dom, plocka en sockerbit och befälet som sköter hundarna tar av munkorgarna och jag lägger sockerbiten på ovansidan av nosen. Hunden rör inte en fena tills befälet ger den order att äta. Det blir en lek jag leker många morgnar.

På nätterna är vårt hus tomt, det stora köket och matsalarna ekar tomma, men i ett hörn glimmar jukeboxen i hundra färger och min mormor har öppnat bakluckan där 25-öringarna ligger och jag sitter ensam i det mörka rummet och stoppar mynt efter mynt i jukeboxen, ser hur tången fattar en skiva i jukeboxen, lyfter ut den, vrider den och släpper ned den på skivspelaren och sedan kommer musiken ut i det tomma rummet.

    Jag skulle kunna berätta många sådana berättelser, från Baskien, hur jukeboxarna var förbjudna att spela baskisk musik, men gjorde det ändå, det var bara det att man kanske måste välja en Dylanlåt, eller en Frank Sinatra, för att hitta en dold baskisk låt.

Min moster, så blond, storasyster, så kraftfull, så energisk, så känslosam. Vi bodde på Skeppsholmen, hon i Bandhagen och hon gick på morgnarna från Bandhagen till Skeppsholmen för att hålla koll på vikten. Denna eviga kvinnliga rundgång. Viktkollen. Det var samma med min mamma. Vikten, en evig kamp.

Jag växte upp med kvinnlig energi, den blonda energin, men också med ett hat, denna förbannade orättvisa som aldrig kom dom till goda. Jag var den första i min släkt som fick smaka på det som vi borde fått långt tidigare. Jag var den förste i min släkt som utbildade mig och idag, ser vi att nu kommer orättvisorna igen. Och de kommer fort, varje neddragning, drabbar ALLTID de som har minst marginaler, först och mest. Och att DETTA, ska vara så jävla svårt att fatta.

I natt böjde sig min moster över mig och frågade hur jag har det. Om jag förstår att jag är den äldste i släkten, om jag förstår att föra känslan av möjlighet och humanism vidare till dom som är som vi var. 

Sedan log hon så där snabbt och varmt, slätade till sitt förkläde och försvann bort.

Bilbao.

Det regnade i Baskien. Varenda förbannade dag regnade det. Jag sov i Volvons baksäte. Pengarna var på upphällningen. Hade fem, sex rullar film kvar. Jag fick aldrig göra av med mer än en, max två rullar om dagen, säg femtio exponeringar. Ni fattar varför jag tycker folk som kör digitalt och skryter med att de tagit 20000 knäpp sista veckan är idioter?

Konsten är att ta bilden. Konsten är att orka ta bilden. På krogarna sa folk till mig att baskerna älskar regn, då går Francos baskiska fångar fram till sina galler och låter regnet rinna nedför sina ansikten.

Det var en vacker bild, men jag frös och jag var blöt hela tiden. Jag försökte bli kompis med Eta, inte lätt, men jag fick en kontakt i en by, som ledde mig till en by uppe i bergen.

Jag åkte dit, på vinst och förlust, gick upp i den halvt nerrasade byn, satte mig på en sten och försökte få kontakt. Inte mycket till svar, om man säger så. Det blev kväll, jag sov i en ruin, blev bjuden på soppa av en tjej och hennes kille, blev långsamt accepterad. På morgonen, vid fem, väcktes jag av en annan kille som frågade om jag ville hjälpa till och transportera lamm till marknaden. Vi tog ett lamm var, höll ihop benen, slängde upp dom på nacken och bar ner de bräkande djuren till en bil som väntade längre ner i dalen. Efter det gick vi tillbaka, åt frukost och då flög den vita duvan framför mig. Jag tyckte den hade ett budskap. Jag var kanske trött, men det regnade inte och jag hade nästan slut på film och det var dags för tre dygns nonstopkörning till Sverige.

Granen

Jag får en gran av min käre vän Fricken. Vi sätter den på cykeln och jag cyklar hem den till Söder. Förra året fick jag också en gran och cyklade hem den, men band den på ramen och fick ett sår på smalbenet som aldrig läkte, efter en månad tog jag mig en ordentlig titt och såg att det låg granbarr i såret, sopade rent och det blev väl läkt.

Nu kör jag hem min gran, den är kanske lite liten, tänker jag och jag frågar min fru, granexperten. Jag vet väl hur hon brukar stå och vrida och ha sig. Fricken och jag var lite snabbare. " Den här verkar väl bra," sa Fricken."  " Ja, för fan", sa jag  och sedan hem.

Nu står den där och blir betraktad av min frus kritiska ögon. Hon vill säkert säga en hel del men jag har ju ändå cyklat till Årsta och fått den gratis.

" Den är lite liten och lite tät"

" Ja, säger jag, lite rund och god".

Min fru ser tveksam ut, men så säger jag det förlösande.

" Titta på den, den vill verkligen oss inget ont" och med det kom vi att tycka om denna lilla tjocka gran.

Min käre vän, Lars Epstein, hade ett fint visdomsord. Spara aldrig något till senare om du kan göra det nu, typ. Mycket sant, så jag kommer också med ett. " Om dom inte vill dig något ont, se till att tycka om dom".

Norrland. 

Den stora tystnaden. För inte så länge sedan kom jag från Det stora blå, Amorgos. Det är en ocean av skillnader. Jag kollar på bilder, förflyttar mig i tid och område, kanske också i känslor...ja, i känslor. Tåget matar sig fram, utanför Det stora vita. 

En gång i tiden kom jag härifrån. Född i en by med vargar runt knuten. Nu glider jag fram i en tyst kupé, tjuvlyssnar på mina grannar bakom. Konduktörerna diskuterar vilken bössa som är bäst att skjuta älg med, den ene säger 300 ngt och då svarar de  andre: Man får vara noga med hur man siktar.

Det är som fotografi: Man siktar men det absolut viktigaste är tanken på att dela med sig. För mig är fotografi att dela med sig.

Sagt och gjort.

Snön faller och vi med den. Rom i regnet. 

Lundell räddar livet på mig,. 

Det är jul och jag hatar jul.

Och midsommar. 

Vad är egentligen förklaringen till att alla verkar tappa greppet om tillvaron. Vete fan, men jag blir helt galen. Lundell räddar livet på mig. Jag drivs tillbaka en gång i tiden. Sydafrika, en hyrbil, vi kör mellan Johannesburg och Kapstaden. Mats B kör och jag ligger i baksätet med helvetisk tandvärk. Är vi där illegalt, eller var det en annan gång. Det är natt och vi kör som galningar. Det är 140 mil att klippa på en natt. Jag har Lundells skilsmässoskiva i lurarna på högsta volym. Mats kör också med lurarna på, lyssnar på hög volym och märker inte att vi har punka bak, men jag som ligger i baksätet märker hur det studsar.

Vi kommer till Capetown, Taffelberget, går till en privat tandläkare, hamnar med tiden på en middag hos Nobelpristagarinnan vars bok jag kom att göra omslaget till med tiden.

Det var då, Lundell var fantastisk, det är han fortfarande. Rom i regnet, bara titeln är ett masterpiece.

Det är dagen före julafton och jag minns alla jular jag tillbringat på ensamma hotellrum, de bästa jularna, en enkel middag på kvällen, någon öl, en whiskey och sedan är galenskapen över. 

Vem uppfann julgransfoten? Denna idiotpryl som garanterat får granen att stå snett. Eller Kalle Anka? En halvrasistisk anka?

När jag kysser hav, försvinner alla främlingar, är vi alla och envar. Tack Ulf och God Jul, whereever you are.

Alla människor har ögonblick som delar in tiden i före och efter. Jag har också några. De flesta positiva, men också också några mörka stunder som styrt mitt liv. Den kanske mörkaste stunden var då jag var 12, 13 år och min mor fick elchocker. Vi gick upp till sjukhuset, solen, lyste starkt och det var en makalöst vacker dag. Min mor satt på en stol, tyst, det var som om hon fått en ostkupa av tunt genomskinligt glas över sig. I det ögonblicket fattade jag att jag förlorat den mor jag hade och skulle få en annan.

  Sedan kom tonåren, de unga åren, där Chubby Checkers Lets Twist again, Whos My Generation, Hendrix ylande gitarr i Purple Haze satte sina djupa spår, tillsammans med Hemingway, Miller och Anais Nin. De lockade ut mig på djupt vatten och jag visste att jag skulle segla långt och aldrig återvända. Människor som Mandela, Berlinmurens fall och Francos död tog mig ännu längre från den strand jag lämnat. För några år sedan återvände jag till min barndoms strand, såg hur liten den var, men också hur vacker den var, vilket värde den ägde och äger. Hur mycket möjligheter den hade haft om jag varit en annan.

Min dotter sitter i soffan bredvid mig, gravid. Min son berättar om sina drömmar, en ny strand öppnar sig på slutet av året för dem. En strand som också har ett hav framför sig, ett hav jag inte ska bestiga eller segla i. Jag ska inte min mors position där hon låg på stranden, med en radio, lyssnandes på Sommar, rökte en cigg, hade en termos med kaffe och hembakade bullar och såg mig segla iväg på min hembyggda segelbåt rakt ut i Östersjön. Den gick inte att vända och det tog en timme minst att komma tillbaka till stranden. Min mor var lite irriterad, gav mig en bulle och saft och sa: Om du ska segla, så är du en idiot om du bara kan segla åt ett håll. Det är bra att hitta hem också.

Höst 2025.

Pelikan, den klassiska krogen. 

På Pelikan är det fullt med folk, man kan säga en hel del av den progressiva kultureliten. Håkan Lahger, min äldste vän sitter och snackar om boken när jag kommer in. 

Vi träffades då jag var ungefär 15 år. Jag hade inte fått så bra betyg, själv fattade jag inte varför, men troligtvis för att jag tränade och idrottade så mycket, så jag kom inte in på den ekonomiska linjen utan fick börja ai Fackskolan, avverkade det första året där och sedan började jag om första året på det ekonomiska gymnasiet och där var Håkan. Vi fann varandra direkt i sporten och musiken.

Håkan bodde uppe vid Sidsjön, de branta backarna upp och jag nere i dalen, på Bergsgatan. Vi tillbringade en evig tid med att lyssna på den senaste musiken, Hendrix, Dylan osv innan vi efter gymnasiet flyttade tillsammans till Uppsala. Håkan var ett år yngre än mig och jag gjorde först lumpen som kustjägare innan vi sågs i Uppsala där vi bodde tillsammans i olika lyor.

Sedan försvann jag ner till Lund och Håkan började jobba för MNW, sålde skivor, började skriva om musik.

Vi snackar och delar en öl, det är många gamla vänner där och det är just den känslan jag tar med mig hem. Dagen innan var jag på fotografen Peter de Rus boksläpp, en slags retro och först då jag kom in i lokalen tänkte jag att  jag kommit fel, att det var någon slags pensionärsträff, men efter ett tag började jag känna igen gamla polare jag inte sett på fyrtio år. Det var en lätt omskakande känsla.

Det regnade lätt då jag gick hem från Håkan och Pelikan, kände mig lite tyngd men också glad över hans framgångar, men det är onekligen så att vi travar på upploppet.

Slas skrev 84 böcker, ganska fantastiskt och jag älskar många av dom. Har också tavlor från honom, som vi fick då min frus pappa, författaren Arvid Rundberg var kompis med Slas ett tag i livet. Nu har jag lyssnat och läst ett antal författare och konstnärer som kommer från arbetarklassen. Jag kommer ju också därifrån. Det verkar som vi alla går samma väg, vi rymmer hemifrån, vi får fruktansvärd ångest, vi jobbar som galningar, vi känner oss aldrig accepterade, en del tar till spriten, en del tränar, som jag, Slas, skötte också träningen exemplariskt, med sin boxning, men det verkar som om vi aldrig landar i någon riktig harmoni. Kanske först i min ålder, 76, kan man börja känna ett slags lugn och det beror nog på att man ids inte bry sig längre. I min ålder fick ju Slas cancer, började tackla av ordentligt, blev en hel del kröka och han dog ju något år senare.

Det Slas går igenom i sitt liv, sin vansinniga produktion, sitt tempo, sitt hopplösa humör, sina elakheter och sina goda sidor är allt relaterat till hans bakgrund och behovet av revansch. Ingen, som inte är född i fel klass, så att säga, kan fatta ett skit av känslan av att aldrig känna sig accepterad, trots att det går hur bra som helst.

Nu gick  det ju hur bra som helst för Slas efter ett tag, hans viggande efter pengar hos redaktörer och förläggare är plågsam att följa under hans första år, de år då man kan leva så, i princip utan pengar. 

Själv hade jag tre Leicor, dessa fantastiska kameror, varav en alltid var på pantbanken, varje gång jag steg in genom dörren på pantbanken så låg det 1500 kr och ett papper att skriva under i kassan.  Dessa 1500 kr höll en vid liv tills man fick in 3000 kr för ett porträtt och gick och betalade tillbaka 1600 kr och strax efter var man tillbaka för ett  nytt kortsiktigt lån.

Det är som sjögång, det är ett liv ständigt på botten av ett gungande skepp, de som skapar där, har verkligen något som inte kan köpas, en tilltro till något, skit samma om inget annat fungerar. Det handlar inte om utbildning, det handlar om ett okrossbart behov av att uttrycka det som man måste få sagt.

17 sept 

På kvällen började det blåsa. Från en sekund till en annan. Dagen hade gått i ett ganska skönt tecken. Kvällen innan hade jag haft en onlineworkshop och det gick mycket bra, fina elever och bra snack. Sedan somnade jag som en stock i mitt vita rum med fyra, fem meters takhöjd. Det är en ren välsignelse att sova i det här rummet. Det har allt och är säkert minst 300 år gammalt. 

Jag hörde hur det knäppte till på gården, vinden flyttade något och jag kände den svala kvällsvinden starta med en rivstart. Det är så på öar och i fjäll, det är därför man kan bli så överraskad av vädret. Det vänder på några minuter och du har en annan verklighet.

Det ska bli storm i morgon och några dagar, det passar mig fint. Jag kan stanna hemma, gå på fiket, leva i stillsamhet, skriva några rader och kanske stormen kan föda några bilder.

Pelikan

En gång i tiden bodde jag mitt emot Pelikan. Från mitt sovrumsfönster på fjärde våningen såg jag rakt ner på Pelikans entrè. Jag gick inte dit ofta men Pelikan närde en dröm i mig. På den tiden kom det äldre män, de satt vid ensamma bord, åt, läste tidningen och det verkade inte oöverkomligt dyrt. 

Det blev en dröm jag hade, att då jag kom upp i åldern skulle jag sitta där, äta min middag i skön ensam, isolation. Läsa en tidning, gå över gatan, ta de fyra trapporna upp och lägga mig och sova för natten.

Vid den tiden i min ålder, skulle jag ha samma ålder som nu, kanske yngre, för jag trodde aldrig jag skulle bli över sjuttio med min livstil. Min äldste vän sa det en gång då han invigde en utställning jag hade, att min största begåvning var att jag hade överlevt, att jag levde.

Nu är jag i den åldern, då jag kan sitta under en tung tavla, äta en middag, dricka en öl och gå över gatan och gå de fyra trapporna upp, lägga mig tidigt och sova. 

Dagen är över, men jag är ännu mer lyckligt lottad. Jag har en familj, jag har en käresta, jag har ett liv, men fortfarande ser jag möjligheten att gå ner på stamkrogen, få kvällens rätt serverad, dricka en öl, se ut över folkhavet och veta att min tid är här, var här och kommer alltid att vara här, vare sig jag är här eller ej.

Brorsan

Det krånglar. Brorsan börjar bli jobbig på sitt boende. Det tog mig mer än ett år att få in honom på ett boende, det första funkade inte alls och nu är han på ett nytt, väldigt fint ställe, med fin personal, men han vill inte inse det. Han kan knappt resa sig ur sängen, andas så tungt så jag klarar nästan inte av att höra det, har hjärtsvikt, njursvikt och ingen som helst förmåga att skapa något, initiativlös, och ändå tjatar han om att han ska hem. Det var ett helvete då han var hemma, även med hemtjänsten fyra gånger om dagen, det var ren misskötsel, ren deprimerande misär. Han låg  en soffa och pissa och sket på sig, och ringde mig och trodde jag skulle fixa det åt honom. Då han kom till boendet kändes det som vi gick i mål. Och nu krånglar han igen, hopplöst.

Jan 2026

Innan jag åker till ön hängde jag en sista gång på Twang. Jag satt med min son på Fiket. Vilken gåva och runt omkring oss radade hans vänner upp sig, en kvartett och mina vänner, en kvintett, och ljudet sorlade och jag lutade mig mot min sons axel och kände mig förgudligad. En Gåva från Gudarna att ha en son som min.

Löven ligger tysta, jag hör Jimis vemod i Angel och några badar nakna i gyttjan. Det är en vacker sommar i Woodstock och Jim Marshall tar en bild på Janis  då hon kliver ur helikoptern.

Det finns en mening i en Larry Clarkbok som goes like this: They just met a girl, high on acid... och så är det en bild då de ligger och har sex och tjejens ögon är som kastrullock’.

En av mina viktigaste vänner satt mitt emot mig på Fiket, han ska snart sluta jobba, går på övertid. Jag sa: Vi har haft tur, vi har överlevt, det vet du bättre än någon annan. 

Vi gick söderut. Han siktade mot Skanstull. På vägen hem lyssnade jag på en stackare som hade kol framför mig då han slet sig uppför backarna mot Klippgatan.

Tänker på Dylan, vackre, gamle man.

Tänker på Patti, vackra, gamla kvinna, de ligger som i mitt DNA.

Patti Smith, var ju sjuk, men vilken oerhörd förlust det skulle vara för världen om hon försvann.  

Hemkomsten

Jag ser över vattnet till Skeppsholmen. Isen borde lägga sig. Jag ser mitt barndomshem som inte syns, men jag inbillar mig, ser hur jag och min morfar, som hade hjärtproblem, gick på morfin eller opium, tar mig i handen och frågar om vi inte ska mata fåglarna på isen.

Vi går ut genom grinden, passerar Skeppsholmsbron och stannar framför Grand Hotel. 

Vi har bröd med oss som vi kastar ut på isen. En del fåglar kan inte röra sig. De har frusit fast i isen. Jag kramar min morfars hand. Det är otäckt med fåglar som frusit fast då man är fem år. 

Min morfar är snyggt klädd. Hans dagar är räknade. Han är blek och han bär en svart krimmössa. Han var en vacker karl, körde amerikanare och sålde spisar till hemmafruarna. 

Nu är det över. 

Nu gäller det att klara vintern, mata fåglarna tillsammans med det lilla barnbarnet.

Vi går hemåt efter ett tag. 

I den branta backen upp till kyrkan och vårt hem stannar han. En dörr öppnas, det är min mor som sett oss på avstånd. Det lyser i dörren och jag hör musik från jukeboxen. Jag springer snabbt uppför backen till värmen och ljuset. 

När jag vänder mig om ser jag min morfar. Han står stilla, hans ansikte är blekt i skymningen. 

Han vinkar till mig att gå in och jag smiter förbi min mor, in i värmen”.

Cirkeln är sluten. Nu får det bli något annat.

Naxos

Micke berg, januari 2026