Dagar utan mening

Naxos                                                                                                        

Färjan är som vanligt tre timmar försenad. Det är mitt i natten och det är tryckande hett. 

 - Vad har du i alla väskorna? Det är ju tungt som bly. 

John har börjat surna till. Jag förstår honom. Det är femtio kilo bilder vi släpar på. Redan vid avfärden från Arlanda hade jag problem med övervikten. Några andra resenärer fick ta en del av mitt bagage för att jag skulle slippa betala extra.

 - Det vet du väl att konsten väger, säger jag. Kom igen nu. Det är bara några trappor kvar.

John är inte den som ger upp i första taget. Han fortsätter att släpa mina väskor över de kantiga trappstegen. Vi är på väg till mitt hus längst upp i Naxos stad. Svetten dryper på ryggen. En kvinna öppnar ett fönster och ber oss vara tysta.

- För helvete, säger John ilsket. Kom ut och bär istället, men kvinnan har redan dragit igen fönsterluckan. Den sista trappan, femtio meter. Jag kan se himlen. Jag bor högst upp och de sista metrarna är alltid lika paradisiska. Den svala nordanvinden från Mykonos tar fart på det lilla torget, letar sig ned i gränden och kyler ned oss.

Grannen är vaken och spelar klassisk musik. Det ljuder vackert i gränden. Vi stannar upp.

 - Han spelar alltid, mycket Maria Callas. En gång när jag passerade spelade han Cohen, klockan två på natten. Det är starkt av en nittioåring.

 - Ja, man är snart där själv, säger John och pekar på packningen. 

Vi står på torget. Metropolis. Här finns bara kyrkor. Inte en krog eller pub, inte ett disco, bara förlamande skönhet, tystnad och suddiga människoröster. Här uppe härskar tystnaden och stillheten. Jag har alltid velat bo så här. Ensam, i tystnad, men nära till umgänge och glam.

Mina barn, Saskia och Petter, är fulla av spring i benen. 

 - Pappa, tror du katten finns kvar? Kan vi gå och hälsa på Dean och Russel?

 - Vi får se i morgon. Nu är det mitt i natten, men jag ser att både Dean och Russel är här. Deans joggingskor står ute. 

Vi går in i den lilla trean från 1200-talet. Jag och en kompis kom över lyan genom kontakter för några år sedan.

- Fan, vad skönt. Jag är helt slut i kroppen. 

John lägger sig på en säng och vilar. Han är kolsvart i skinnet efter en månads segling. Inte blir det sämre av att han har vallonblod i ådrorna. Det är en vacker karl. En stillsam munk som jag brukar kalla honom. Jag packar upp medan barnen borstar tänderna, springer in och ut på terrassen för att kolla om förra årets myrbon finns kvar. Det gör dom tydligen för barnen börjar reda smida planer på hur myrorna skall utrotas. Citron och varmvatten var förra årets stridsmedel.

Jag ställer upp min utställning av fotografier mot väggen. En bit av mitt livsverk som skall ställas ut i Naxos under sommaren. Resor i världen: Bon Voyage.

Barnen kommer in och lägger sig i sängarna. Tolv och sexton år. Blondiner. Dom ligger med huvudena mot varandra, som dom alltid har gjort på resor. Dom är starka tillsammans, halvsyskon. Hemma ses dom varannan vecka. Varannan vecka är dom hos sina olika mammor. Jag tycker det är skönt att ha barn på halvtid, arbete på den andra halvtiden. 

Jag lyssnar på deras prat. Dom är glada, men trötta.

- Godnatt pappa, säger dom för tredje gången. Jag går in och ger dom en sista kram.

John sitter på verandan med en Metaxa. Han häller upp en snutt till mig också.

 - Det blir nog en bra sommar i år med, säger han. Dina barn är fantastiska. Att dom orkar resa så långt. Jag har aldrig hört dom gnälla om någonting.

 - Nej, dom är lyckan i livet. Jag fattar inte folk som säger att barnen har hindrat dom i någonting. Mina ungar har bara gjort mitt liv bättre.

Vi dricker ur. Jag ser bort mot bergen. En ankarkätting dras upp i hamnen. En stor färja är på väg mot Pireus. Det är dags för sängen. 

Jag går in i det stora vardagsrummet, med en takhöjd på fem meter. Fönstren sitter högt och trägolvet har breda träplankor med självgung. John sover i munkcellen, ett litet rum bredvid terrassen. Jag öppnar dörren, släpper ned ett skynke så jag kan känna vinden dra genom lägenheten. I morgon bitti skall jag gå till bagaren och köpa färskt bröd och marmelad. 

Vinden är stilla, skynket rör sig inte en millimeter. Det blir en varm dag i morgon.

När jag vaknar går jag genom huset. Barnen sover tätt ihop. John ligger med ett öga öppet. Han ser på mig, vänder sig demonstrativt om och jag går ut på den andra terrassen.

Jag tar med mig en kamera och gör en promenad. Jag har fotograferat i trettio år. Det har gått ganska bra. Jag har levt på mina bilder. Ibland frågar folk mig vad det var som fick mig att fotografera? Friheten. Att bara gå ut och söka sig själv, kontakt med gatan, livet. Ett tillfälle att översätta sina egna känslor till bild och pengar.

Jag vandrar ner genom gränderna. En sliten vägg. Ett typiskt Strömholmmotiv. Jag träffade honom precis innan jag stack till Grekland. Han har inspirerat mig hela mitt liv. Hans sätt att leva, bo, agera. Jag har ärvt hans ensamhet, men tagit mer hand om mina barn. Inte levt på kvinnor i samma utsträckning, men hela hans attityd har påverkat mig. Att flytta, att vara trogen sin konst, att hellre göra något halvkriminellt än hora för reklammarknaden. 

Jag försöker vara disciplinerad, men öppen för slumpen. Disciplinen består av att varje dag arbeta, alltid arbeta. Slumpen är något som dyker upp med jämna mellanrum i en disciplinerad människas vardag.

Grekerna är morgontidiga med sitt kaffe. Jag får en kopp svart kaffe, lägger ifrån mig Leican på bordet. Dyker det upp en bild tar jag den. Jag föredrar att skriva i min anteckningsbok. Jag gör budget några gånger i veckan och skriver också ner mina planer för den närmaste veckan och för året.

Det går en timme på cafèt. Sitta och glo på folk, sno åt sig en blick här och där. Var i består den svenska standarden då vi aldrig har tid med sånt hemmavid? Försök bjuda ut en normal svensk på kaffe. Omöjligt. Han är på jobbet. Kan inte komma ifrån. 

När jag kommer tillbaka är ungarna ute och spelar boll mot kyrkan. John sitter med sin kombinerade the och kaffefrukost. Det tar minst en timme för honom att äta frukost.

- Har ungarna käkat frukost, frågar jag?

 - Vet inte, tror inte det, säger han och tittar sig omkring på bordet.

 - Jag går och hämtar in dom, så kan vi äta tillsammans.

Barnen leker i den vildsinta solen. Dom springer in och ut mellan kyrkans olika väggar med sina bollar.

- Det finns frukost, säger jag.

- Vi kommer snart, skriker dom tillbaka och försvinner bort runt hörnet.

Medan barnen äter frukost står jag i vardagsrummet och monterar bilder. Jag har alltid tyckt om att vara ute i god tid. Oftast har jag mina utställningar klara ett år innan dom skall upp. Hela min arbetskarriär har varit inriktad på att det är jag som skall ha kontrollen. Jag gör mina bilder för att förstå mig själv, se hur jag själv står i förhållande till omvärlden. Det är viktigt att leva ett enkelt och värdigt liv och i det ingår att ens arbete är viktigt. Kan jag tillföra världen lite glädje och kärlek har jag gått långt.

John har försvunnit och jag lyssnar på barnens röster. Vilken frid det finns i att ha harmoniska och hungriga ungar. Jag har två barn med två olika kvinnor. Ibland kan jag fundera över om jag gjort mina barn ont genom att inte ha en vanlig familj, men jag blir allt mer övertygad om att så är inte fallet. 

Min sorts familj blir en allt mer vanlig familjeform. Tiden är över då en familj består av pappa, mamma, barn. På samma sätt som bondesamhället är över. Jag ser på andras barn som mina. Vi borde tillsammans äga alla barn, älska och skydda dom som vi skyddar våra egna.

Barnen försvinner efter frukosten. John är också försvunnen. Han sitter troligtvis nere i hamnen och kollar på båtar, ritar några teckningar. Jag radar upp bilderna längs väggen från mina resor. Från början reste jag iväg för att rymma hemifrån, vandra från min bakgrund. Det var hårda, ensamma resor med tårar i halsen. Sedan reste jag som yrkesman. Det var dom sämsta resorna. 

Numera ser jag mig inte längre som resenär. Nu reser jag för att bo, leva vardagsliv, arbeta på plats. Min hjärna har intryck för de närmaste hundra åren. Jag reser för att hamna i en miljö som är vänlig för kroppen och psyket. Där det är varmt, finns barer och restauranger, berg och hav.

- Mike? Min granne Dean knackar på den öppna dörren. 

- Du har post från förra sommaren som vi sparat till dig.

Dean är en vältränad sextiofemåring. Vaderna är fulla av muskelknutar. Varje morgon går han en mil till havet, simmar en timme innan han går tillbaka till stan. Hans partner Russel är precis tvärtom. Trött, ointresserad av det fysiska, en tänkare. 

- Det är väl mest gamla räkningar, säger jag och kollar i bunten. 

Jag hittar tre brev från olika vänner från förra sommaren. Jag tackar Dean och han försvinner. Ett av breven är från Nils. Han gnäller över livet, vill förändra sig.

Jag blir lite full i skratt. Det har gått precis ett år och han har inte bytt jobb och än mindre kvinna. 

Dagarna har en speciell rytm. Jag vaknar, går till bageriet, går långsamt tillbaka i de branta trapporna. Barnen sover på morgonen. Det är den tid på dagen då jag är mest ensam, drömmer mig fram i tillvaron.

Saknar jag en kvinna? Saknar jag min vackra kvinna i Sverige? Jag gör det, men ändå inte.  

Jag är sen i utvecklingen, borde egentligen vara äldre än jag är. Borde vila mer i mig själv, acceptera mer, för det är ju vad mognad handlar om. Förståelse. Att förlåta och förstå. Inte strida i onödan, att alltid räcka fram en hand, i alla lägen.

Jag börjar komma en bit på väg men har för mycket kvar av den aggressiva sexualiteten i mig, för att ännu vara mogen. Jag vill ännu älska med passion. När jag blir äldre inser jag att ömheten blir viktigast. Jag känner hur passionen för varje år trycks bort av ömheten. Den ömma känslan är ett försvar mot bristande kraft.

 - Jag har hittat båten. John kommer hem och är alldeles till sig. 

- Den ligger uppallad i hamnen. En ganska stor segelbåt. Jag skall försöka köpa den billigt. Då kan jag bo i den här nere.

 - Är det den där båten som ligger precis vid pirens början?

 - Ja, en vit med röd rand längs vattenlinjen. Vet du vem som äger den?

 - Jag vet inte, tror hamnen har tagit hand om den. Det var tydligen en smuggelbåt från Turkiet. Dom blev stoppade en natt för några år sedan av tullen och båten var full med flyktingar från Kurdistan. Det är något snack om att det skall vara auktion på den, men det var något år sedan. Du kan säkert få den billigt. 

John ringer hem för att kolla hur mycket pengar han har på sitt konto. Det är ingen dum ide att ha en egen båt i Grekland. Bara tanken på att segla mellan öarna gör mig lycklig. 

Det snackas mycket om hur svåra vatten det är i Grekland. Det beror väl på vad man jämför med? Nordsjön? Värre finns knappt. Iskallt och kolsvart. Vindarna i Kykladerna lär vara de värsta, men det är sällan det blåser så mycket att storfärjorna lägger ned driften. En sommar blåste det upp, vågorna slog långt upp på land och vi satt med ylletröjan på mitt i juli. Tre dagar senare var det 40 grader varmt igen.

Jag får brev från Monika. Hon arbetar på Sl. Det låter strängt. Hon har ett sådant där jobb som även om hon jobbar heltid knappt får några pengar över att leva för. Jag vet inte hur många kompisar som har det så. Dom har ett jobb dom hatar, pengarna räcker knappt och dom kan inte ta sig ur sitsen för dom har barn och vågar inte chansa på sin hobby som arbete. 

Eller ännu värre. Dom har inga drömmar, ingen hobby och ingen vision för sitt liv. Under ett år stödde jag en kompis som inte ville arbeta. Efter tjugo år som taxichaffis gav han upp. Trött gick han till arbetsförmedlingen. Dom skulle sätta honom på praktikplats hos en snickare. Han fick panik och ringde mig, frågade om han fick gå i praktik hos mig istället. I ett halvår betalade han mig två flaskor whiskey i månaden mot att jag ljög ihop att han praktiserade hos mig. Det tragiska var, att efter halvåret visste han fortfarande inte vad han ville göra, och fortsatte med sitt hatade taxijobb.

John försvinner. Skall ut och segla. Vi vinkar av honom och samma eftermiddag skall min dotter få besök av en kompis och hennes morsa. Det är något dom bestämt under våren och som jag sagt ja till. Jag säger alltid att alla är välkomna och sedan får man se. De flesta dyker inte upp. Saskia är i alla fall nöjd. Nu får hon en kompis i sin egen ålder att hänga ute med. Sommaren är alltid uppdelad i tre perioder. Den första, juni, svenskperioden. Det är då alla vännerna kommer. Vi ligger i stora klasar på stranden och snackar, äter ihop och rör oss över ön i en stor klump. Sedan försvinner alla, någon strökompis dyker upp i juli. Augusti är vår grekiska period, då vi umgås med grekerna och det internationella gänget. Det är den period jag gillar bäst.

Båten med Saskias kompis dyker upp vid elvatiden på kvällen.

- Där är dom, skriker Saskia och vinkar. Lina, Lina….

Det är en söt tjej och dom är glada att se varandra.

- Hej, Anna, säger hennes morsa och sträcker fram handen. Hon är ganska lång, brunhårig med kort pagefrisyr. Hon ser ut att vara runt fyrtio. Hon har också med sig en son i artonårsåldern. Han är klädd i värsta punkutstyrseln, kängor, munkjacka, ser ut som han kommer från Nordpolen. Han säger inte mycket, men mumlar fram ett namn. Niklas.

 - Vet du var man kan få tag i ett billigt rum? säger Anna 

- Du kan kolla med några av rumsuthyrarna här på kajen, eller så kan ni hänga med oss hem och sova en natt. Det beror ju på om ni vill sova vid beachen eller i stan?

- Ja, sov hos oss i natt, säger Saskia. Det är mycket bättre så kan ni fixa rum i morgon.

- Ja, då gör vi väl det, säger Anna.

Vi passerar genom gyttret av bilar, rumsuthyrare och annat löst folk. Det är många som kommer till Naxos och blir besvikna då dom ser den bullriga hamnen. Dom har tänkt sig något äkta grekiskt och varje gång blir jag lika irriterad. Äkta grekiskt? Det här är äkta grekiskt. Sluta drömma om femtiotal, åsnor och kärringar i svarta hucklen.

- Var bor ni? frågar Anna.

Jag pekar på den gamla stadsdelen som klättrar upp längs berget.

- Ser du kyrkstapeln längst upp. Där bor vi, granne med den. När du går till oss, går du bara uppåt och sedan när det börjar luta nedåt är du framme.

Petter går bredvid Saskia och Lina. Han kollar in Niklas. Han har det där skeptiska draget jag inte gillar. Han dömer folk för snabbt, utifrån deras kläder och deras musiksmak. Han är inte ensam om det. Jag märker det bland hans skolkompisar i stan, deras snobberi och märkessjuka. 

Vi går en runda på Paralian, gågatan i hamnen. Saskia och Petter är guider och berättar vad alla barer heter, vilka som är bra och vilka man skall passa sig för. De har varit på alla sedan barnsben. Vi viker av vid Rendevous, det skära kafeet, som är vår normala samlingspunkt och börjar klättra uppåt. 

Efter tre minuter ser Niklas ut som han skall svimma av trötthet. Jag funderar över hur en ung man kan vara så klen. I hans ålder vägde jag sextio kilo, jobbade extra i hamnen som stuvare och på fabriker. Den här veklingen hade inte klarat en timme på något av jobben. Han bär sin fantasytidning och sin cdspelare. Det är allt han orkar. Jag bär hans ryggsäck. Hade det varit min son hade han fått en spark i äschlet och dubbla ryggsäckar att bära.

- Gud, går ni här varje dag? säger Anna och stannar för att pusta. 

 Petter kommer fram, tar tyst en väska av Anna och drar iväg mot huset. När vi kommer upp på vårt lilla torg kommer vinden lägligt svalkande.

- Otroligt, vilket ställe. Tänk att få bo så här. Anna blir stående och tittar ut över torget.

- Nu är vi framme. Saskia springer upp för trappen och öppnar dörren.

Jag visar dom runt i lyan. Lina sover med Saskia. Petter flyttar in till mig i det stora rummet.

Innan vi lägger oss frågar jag Petter vad han tycker om Niklas?

- Han ser blek ut, men har coola kängor.

Han somnar som vanligt direkt, medan jag ligger ovanpå sängen, dricker Metaxa och skriver ett brev till Sverige.

Det är på morgonen det börjar djävlas. Jag vaknar tidigt, går genom lyan. Jag gör mitt kaffe, och går ut på köksverandan. Anna sitter där redan med en trött min.

- Jag försökte göra kaffe, men visste inte hur man tänder gasspisen.

- Det är bara att vrida på kranen på tuben och sätta dit en tändsticka.

- Nej, usch, det verkar farligt.

- Jag vet, men man bränner sig inte. Här, ta min kopp, jag gör en ny.

Jag ger henne koppen och går in i köket och gör mer kaffe.

- Vill du ha en macka? frågar jag. 

- Vad har du för bröd?

- Vanligt grekiskt, det är djävligt gott.

Hon kommer ut i köket och tittar på det färska brödet, tittar på smöret och osten.

- Nej, jag tar bara kaffe.

- Jag har yoghurt också, säger jag och du kan blanda i lite aprikoser eller bananer?

- Jag vet inte, säger hon. Jag tar nog bara kaffe.

Jag minns när John skulle vara hygglig och göra kaffe en morgon. Då jag kom ut hade han gjort en jätteladdning cafe latte i kruset som jag brukade använda som potta. Man kan säga vad man vill om John men han tog det bra och drack upp alltihop. 

Vi sätter oss på verandan. Solen har kommit upp och smeker oss över fötterna.

- Var badar man?

- Det finns massor med alternativ. Du kan bada i stan, men det bästa är att ta bussen en kvart ut ur stan och bada i Plakaområdet. 

- Ja. vi får se, säger hon. Jag vet inte vad Niklas vill göra. Han kanske vill spela dataspel på något internetcafe.

- Låt han göra det då, så kan du och Lina åka med oss till havet.

Hon har hämtat en yoghurt och sitter och petar i den.

- God yoghurt, men visst är den väl väldigt fet?

- Det är bara bra, säger jag. Man går alltid ner i Grekland eftersom man äter så nyttigt hela tiden. Det blir aldrig godis eller mellanmål här.

Jag lämnar henne för att gå och handla. När jag kommer tillbaka sitter sonen också på verandan. Det är strax över trettio grader varmt och han har samma utstyrsel på sig som igår. Helsvarta kläder, jeans, munkjacka och svart keps.  

- Fryser du? säger jag. Det finns en jacka i mitt rum. Du kan låna den om du behöver? 

Han tittar inte ens upp från sin fantasytidning.

- Vad skall vi göra idag? Han tittar på sin mamma under kepsen.

- Jag tänkte vi skulle bada, säger hon. Vi kan åka utanför stan, ta bussen.

- Jag vill inte åka buss, säger han snabbt. 

- I så fall kan vi bada i stan, säger hon.

- Det är mycket bättre utanför stan, säger jag. Du kan snorkla, se bläckfiskar, ibland ser man till och med småhajar. Dessutom är det bättre restauranger och mer roligt folk. Massor med snygga, nakna tjejer i din ålder.

Han tittar konstigt på mig och hans morsa ser också underlig ut.

- Det är nakenbad, men man kan vara påklädd eller naken. Det spelar ingen roll. Allt är okey.

- Jag tror vi badar i stan, säger mamman.

Jag gör i ordning lunch medan de andra vaknar upp. Saskia och Petter bestämmer sig för att bada i stan för en gångs skull, mest för att vara hyggliga.

Jag gör spagetti och värmer köttfärssås till lunch, som tur var gör jag också en greksallad. 

Niklas är givetvis vegetarian och skall ha några specialbönor till lunch. Hans morsa står och värmer dom separat. 

Han sitter med kepsen på vid bordet och jag säger åt honom att ta av sig mössan då han äter. Han ser rädd ut och tar snabbt av sig mössan. Hans morsa petar i all maten, rör om på tallriken, tar små tuggor. Hon skulle lära av Saskia som tar två jätteportioner och ändå inte verkar mätt.

Dom försvinner till stranden. Jag stannar kvar hemma. Jag tycker om att vara hemma, låta ingenting hända. Det spirar i mig då. Jag får goda tankar, skriver brev, håller på tills jag ledsnar och då föds automatiskt något nytt inom mig. Med åren har mitt hem blivit allt viktigare. Ett tag var jag inne på att köpa en stor husbil, en sådan som tivolifolk använder, för att bo och arbeta i. 

Jag har rest mer än de flesta och den tiden är över. Jag vill inte resa mer för att se. Jag reser för att bo, stanna, skapa rum för mig själv i bra miljöer. Förr trodde jag att jag kunde revolutionera världen med min kamera. Det tror jag fortfarande, men mer genom fördjupning, genom att finna målet i mig själv. 

Jag öppnar dörren i vardagsrummet. Ett skönt korsdrag sveper genom lyan medan jag monterar bilder. Nicaragua, Libanon, Turkiet, Sydafrika, Zimbabwe, Irland, Spanien…Varje bild är ett minne, en del av mig. Den vackra svärtan, förstärkt av selentoningen gör mig lycklig. Ett ärligt arbete är lycka. Att se en långtradarchaufför nonchalant backa en jättelastbil på färjan med en hand ger mig rysningar av lycka. Mästerskapet, hantverket, utmejslat genom daglig övning. Den duglige kyparen, läraren som kan sitt jobb, läkaren, alla som gör världen bättre med sitt hantverk imponerar på mig.

Klockorna ringer i katolska kyrkan. Jag stänger dörren, går nedför trapporna, tar motorcykeln och kör till havet.

Vår strand är lite speciell. Det är den biten som inte har solstolar och uthyrningsprylar. Det är oftast samma människor som kommer hit år efter år. Vi ger varandra en lätt nick när vi kommer och går, resten av tiden är vi tysta eller för stillsamma samtal med några vänner. Vissa kommer hit redan i maj och sedan stannar dom till september. Några samlar snäckor och stenar varje dag. George är en sådan. Han bor i Aten, pensionerad byggare som tillbringar hela somrarna på stranden. Kolsvart i skinnet vandrar han omkring naken, snackande med alla om allt och intet. Bara korta samtal, sällan påträngande.

Han stannar hos mig ett tag.

- Har du sett Jakob idag? Han har visst träffat några engelskor?  

Jakob är Georges kompis och båda anser sig vara riktiga playboys. Ingen blir

stött för dom är helt harmlösa. 

- Jakob tror att han skall få ihop det med någon av dom, men han kommer att misslyckas. Han har ingen psykologisk blick. Han fattar inte hur man bär sig åt med kvinnor.

- Vi får se, säger jag, trött på ämnet.

Att snacka om kvinnor är som att snacka om konst. Antingen gör man något eller så blir det inget.

- Jag går bort till restaurangen, säger George. Tar en sallad. Jakob kommer lite senare. Han jobbar nu, men skulle dyka upp i eftermiddag

Han går iväg, haltar lite efter en nattlig hjärnblödning. Han hade tur och kom lindrigt undan. Hela vägen till restaurangen ser jag hur han böjer sig ned då och då för att plocka upp snäckor. Jag blundar, lyssnar på vågorna och låter värmen inta min kropp. Det ligger nakna, vackra människor omkring mig, men det är bara en skönhetsupplevelse, en slags frid. Jag drömmer mig bort en stund. Mina barn är i stan med Anna och hennes barn. Jag bekymrar mig inte över det. Om någon timme åker jag in dit och plockar upp dom.

Jag vaknar av att det plingar i telefonen. Sms. Det är Saskia. ” Kom hit. Dom är skittrista. Ingen badar och det är för mycket folk på stranden”.

Jag tar ett sista bad innan jag går till restaurangen för att hämta motorcykeln. Jakob och George sitter med två tjejer i tjugoårsåldern. Jag vinkar till dom innan jag tar hojen och kör in till stan. Saskia och Petter lyser med sin solbränna bland alla nytillkomna turister. Dom har lagt sig bland albanerna som sköter solstolsuthyrningen. Petter spelar fotboll med albanerna och Saskia har något underligt förhållande till dom. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till albanerna. Å ena sidan är en del halvkriminella, men å andra sidan så kommer dom från helvetiska förhållanden och kämpar för att överleva. Helst skulle jag nog vilja lära känna några av grabbarna ordentligt, ta dom under mitt beskydd, för dom lever ett hårt och utsatt liv. Den grekiska rasismen är tung och fördomsfull, men inte värre än att man utnyttjar albanerna som arbetskraft till skitlöner.

- Hur är läget här då? 

Niklas har fortfarande alla kläderna på sig, medan de andra ligger utspillda på sina handdukar. 

- Det är så mycket folk, säger Anna. Finns det inget annat ställe man kan gå till? 

- Ni skulle ha tagit bussen ut till Plaka, säger jag. Där är allting mycket bättre.

 Anna reser sig upp från filten. Hon har snygg kropp, stora bröst, som ser misstänkt ut som silikon. Det finns ingen anledning att kritisera folk som har silikonbröst. Det enda man kan säga är att dom är osköna att ligga på när man knullar.

- Har ni lust på en fika? Jag kan gå och köpa något, eller så sätter vi oss på cafet?

Det blir en kompromiss. Barnen ligger kvar på stranden medan Anna och jag går till cafet. 

- Tänk att få bo på en sådan här ö, säger Anna. Det måste vara ett paradis.

- Det är ett paradis, men det blir vardag också. Eller rättare sagt: Jag vill att det skall vara vardag. Jag vill ha arbetstid, veckopeng, ansvar. Du vet, precis som hemma.

- Jag önskar jag hade det som du, säger Anna.

- Jag har knappt råd att leva hemma, trots att jag jobbar sjuttiofem procent. Jag arbetade heltid, men det gick ut över barnen. Jag hann aldrig med dom, låg hela tiden efter och orkade inte heller något.

- Nej, det är inte lätt med det ekonomiska, säger jag, trots att jag vet att jag tjänar mindre än henne.

Niklas sitter tyst när vi kommer tillbaka. Han biter i en sked och jag minns vad Saskia sa i natt. ” Har du märkt att han biter på allting”?

- Vad vill du göra när du gått ur plugget? frågar jag honom.

- Vet inte, kanske kock? 

- Nej, det är inte lätt att veta, säger jag. Man får pröva sig fram i livet. Kockjobbet är nog kul, men hårt. Det blir sällan som man tror.

Han tittar ned i bordet och jag känner jag vill bryta hans integritet, hans frånvaro.

- I morgon drar vi till havet. Du och Petter får åka hoj med mig, så kan dom andra ta bussen. Vi tar med oss cyklopen så kan vi kolla på fiskarna. 

- Åker ni tre på motorcykeln? Går det verkligen? Anna ser tvivlande ut.

- Vi åker alltid tre på hojen, säger jag. Det är inga problem.

- Vi får se i morgon, säger hon avfärdande och jag börjar fatta vilken slags morsa hon är.

På stranden kommer en av albanerna fram till Saskia och Lina. Strax kommer det två till. Dom pratar ett tag, sedan pekar Saskia åt mitt håll och dom försvinner. Någon har spritt ut ett rykte om att jag tillhör maffian och varje gång jag dyker upp sticker dom iväg. 

- Jag åker hem, så kan ni komma när ni vill. Vi äter vid niotiden ikväll. Jag kan laga något gott?

- Vet inte om det går? Niklas skall ju ha sin vegetariska mat. Jag gör den till honom i så fall.

- Okej, jag drar i alla fall, så kommer ni sedan. 

När jag kör hem genom stan funderar jag på vad hon sa. Hur gammal är grabben? Arton, på väg att flytta hemifrån och kan inte laga sin egen mat? Det är någonting som inte stämmer? Vad är det i den kvinnliga karaktären som gör att man daltar så med de unga pojkarna? Tio, femton år senare blir dom ju värdelösa som föräldrar. Varför inte lära dom hur det skall gå till i unga år? Precis som man skall lära unga tjejer köra bil och motorcykel, klättra i berg, simma och sparka en kille på kuken i nödläge.

Dom kommer hemsläntrande vid sextiden. Jag ligger på sängen och läser Duras. Fantastisk författare, speciellt med tanke på att hon påstår sig skriva lika bra på fyllan som när hon är nykter. Hennes stil är en som att stiga in i en dröm, mycket hämtat från hennes barndom i Vietnam. 

Barnen kommer in och slänger sig i sängen med mig. Vi brottas lite lätt. När dom var små brottades vi efter middagen varje dag. Det blev en ritual att ha dom två hängande på kroppen när dom försökte få omkull mig i sängen. 

Nu kör vi race varje dag i trappan upp till huset. Hundraåttio branta trappsteg uppför. En snabb tolvåring, en ännu snabbare sextonåring och så jag: En femtiofemåring. Det är jämnt hela vägen, men Saskia brukar flyta ifrån mig på slutet. Hon springer som en gasell, utan ansträngning uppför trappan. Petter vinner jag fortfarande över men det är nog bara något år kvar innan han knäcker mig också. Jag åldras, dom växer. Det är en vacker känsla att se sina barn växa förbi fysiskt. Första gången Saskia simmade ifrån mig trodde hon inte på det själv.

- Tog du i allt du orkade? frågade hon.

- Det är klart. Jag fuskar aldrig då vi tävlar. Du vann.

- Skall vi tävla en gång till? 

Vi simmade en gång till och hon vann igen. Jag var glad, såg det som en milstolpe i hennes uppväxt. Saskia var stolt som en tupp hela dagen och dagen därpå skulle hon tävla igen, men då hade jag fått nog. 

Efter maten försvinner barnen, utom Niklas ner på stan. 

Jag går ut till Anna på terrassen.

- Hur går det för honom? Han verkar inte riktigt trivas?

- Nej, han vill hellre vara hemma i stan med sina kompisar.

- Svårt läge, men i morgon kan jag ta honom på hojen ut till havet, så kan du åka buss med tjejerna.

- Vi får se om det fungerar? Han gör ingenting själv.

- Skit det då? Vill han inte göra något får han väl skylla sig själv. Det är inte din uppgift att serva en artonåring. Låt han känna på lite kallt stål istället. 

- Vad menar du? säger hon.

- Ställ lite krav, var tydlig. Passar det inte, så får han komma med några förslag. Och passar ingenting? Ja, då får han skylla sig själv, ta hand om sig själv. Jag fattar inte varför du skall springa omkring honom som en orolig ande? Det här är något nytt fenomen. När jag växte upp var det en självklarhet att en ung man skulle kunna klara sig själv. Idag byter man nästan blöjor på killarna då dom är tjugo.

- Det är väl lite andra tider nu, med boende och jobb, säger Anna. Det är ju mycket svårare att få ett jobb eller en lägenhet.

- Det tror jag inte. Så här har det sett ut i alla tider, fram och tillbaka. Jag flyttade från Norrland. Min farfar var i USA och jobbade, fungerar det inte på ett ställe får man finna ett annat. Det är mänsklighetens utveckling. Jag har sagt åt mina barn att dom skall lära sig alla språk dom kan och sedan flytta utomlands. 

- Nej, jag vill att Niklas skall bo nära mig. Det är tråkigt om han försvinner.

- Det där är ju bara kvinnlig incest. Ni binder barnen till er så dom inte kan  utvecklas. Ge dom en chans istället, låt dom försöka. Vad fan spelar det för roll om det går åt helvete? Det är bara att börja om igen. 

 Jag går in och diskar. Anna är snygg. Det är uppenbart att hon inte knullat på evigheter.  Hon är för mycket orolig morsa utan självständighet. Något mer avtändande finns inte.

Hon sitter på balkongen och röker, doften från cigaretten blåser in.

Niklas kommer in i köket.

- Var är dom andra?

- Dom är nere på stan, troligtvis vid Rendevous, Gå ner dit och träffa dom, säger jag.

- Om dom inte är där? säger han med sina nasala röst.

- Då får du väl för fan kolla dig omkring, säger jag och fortsätter att diska.

Han försvinner ut till Anna. Dom snackar innan hasar sig nedför trapporna och försvinner.

- Du får inte vara så taskig mot honom, säger hon.

- Nej, det har du rätt i, men han är jävligt slö. Har han gått ner på stan?

- Ja, han skulle leta upp dom andra.

- Bra, tag dig en Metaxa så kan vi gå ner senare. 

Hon går och lägger sig på sängen. Jag plockar ihop matresterna. Kvällsljuden kommer in genom sovrumsdörren. En färja tjuter och går mot Amorgos. Hon häller upp en stor Metaxa. Jag sköljer den sista disken i kallt vatten. 

TARIFA 

Vinden drar upp sanden mot de tre husbilarna som står på den långa stranden. Det är en tysk Laika, och två stora Mercabussar. Den ena med tyska plåtar, den andre med holländska. Under den blå Mercan med tyska plåtar ligger en liten hund i lä för vinden.

Peter har precis vaknat, lutar sig upp och tittar ut över stranden. Han kom hit i natt. På vägen ner mot Gibraltar såg han skylten Tarifa, mindes någon roman av Thomas Löfström från sjuttiotalet och svängde av. Innan han kört in i den lilla staden, på landtungan mot Afrika, slog det honom att Löfströms bok hade handlat om ett hippieställe i Marocko. 

Han gled han in i den lilla staden, körde försiktigt igenom den kullerstensbelagda huvudgatan tills han kom till en av de två långa sandstränder som omger staden. Han parkerade för natten och gick till sängs efter en lång dag bakom ratten.

Ute på vattnet surfade redan några vindsurfare. Trots att det var december så var klimatet som en normal svensk sommardag. 

Han skruvade isär kaffekokaren, fyllde på nytt kaffe och drog igång gasolköket. Medan kaffet kokade upp gick han ut med det lilla bordet och två stolar, drog ut gardinen från Mercans tak och hade plötsligt ett litet uterum. Den lilla hunden kom fram från sitt gömställe under bilen. Han matade honom med lite spansk skinka och när frukosten var över drog sig hunden tillbaka in i skuggan under bussen.

Han drog fram kamerautrustningen ur sitt kassaskåp som han låtit svetsa fast i golvet under diskbänken. I över trettiofem år hade han arbetat som fotograf, gjort närmare tjugo böcker, och alltid haft samma utrustning. En tysk Leica med trettiofem millimeters objektiv. Hela digitaliseringen inom fotovärlden hade mer eller mindre gått honom förbi. Han föredrog den klassiska fotografin, August Sander, Kertez, Cartier Bresson, Christer Strömholm, Koudelka. 

Fotografin var en budbärare av liv och relationer, en slags brygga mellan folk, kulturer och länder. I bästa fall lärde fotografen känna sig själv också genom sitt arbete. Han plockade på sig Leican, tog några rullar film i den andra fickan, låste husbilen och gick in till den lilla stadens centrum. 

Tarifa var lågt byggt, inramat av en borg från 1200-talet. Den vita staden var inte större än Gamla Stan i Stockholm. Han letade upp ett kafe på huvudgatan. 

- Un cafe con leche, sa han till den tunnhåriga kvinnan som kom för att ta upp beställningen. Han var inte ensam på kafet. Några var surfare med sina väderbitna ansikten, starka kroppar och slitna, blekta frisyrer.

- Un cafe con leche, algo mas? frågade kvinnan.

Han skakade på huvudet och kvinnan fortsatte bort till vindsurfarna för att ta emot deras beställning. Han lutade sig tillbaka, la upp Leican på bordet och väntade. Det var hans fotograferingsstil. Vänta, återkomma, avvakta, ta kontakt, återkomma. Han lyssnade på vindsurfarna. Dom kom från Tyskland och han misstänkte att det var dom som bodde bredvid honom på stranden.

En kille kom långsamt körande på en moped, bakpå satt en äldre man med surfingbräda under armen. Peter lyfte snabbt Leican. I en rörelse hade han fångat bilden, lagt tillbaka kameran på bordet och fortsatt att dricka sitt kaffe. För en utomstående gick det inte riktigt att förstå om han tagit en bild eller bara lyft kameran en sekund?

Efter ett tag bröt tyskarna upp, försvann bort mot stranden. En vacker kvinna satt och pratade i mobiltelefon på dålig spanska. Hon såg hans blick, sträckte lite på sig och avslutade samtalet. Han njöt av solen, tittade på kvinnan, beställde en con leche till. Kvinnan reste sig upp, gav honom en blick. Han log tillbaka.  

Den lilla hunden mötte honom när han kom tillbaka till husbilen.

- Har jag fått en vakthund, sa han och klappade den på huvudet. Kom så skall du få lite mat.

Han gick in i bilen, tog fram lite mer skinka och kallpotatis och la på en skål. 

Hunden satte i sig maten på hundars slafsande vis. Tyskarna i husbilen bredvid hade tagit en paus i surfandet, satt runt ett bord och drack öl. Dom vinkade till honom att komma över och han gick dit.

Dom var tre stycken i trettio, fyrtio årsåldern? Det är svårt att veta åldern på surfare. Dom är vältränade, men också slitna av solen och det hårda arbetet.

Han tog dom i hand. Kim, Jim och Andre. Han fick en öl av Andre. Han var tysk, de andra två var från Australien och Danmark.

- Hur länge har ni varit här, frågade han?

- En vecka, men vi brukar stanna här någon månad varje år. Det är bästa surfstället i Europa, och knappt några turister. Du då?

- Jag fotograferar, reser runt, bor i bilen.

- Jesus, bor du i bilen hela tiden, frågade Kim, dansken. Blir det inte enformigt i längden?

- Nej, det går bra. Jag har så jag kan sova både i Berlin och Stockholm. I Berlin har jag en atelje och i Stockholm ett rum i min sons lägenhet.  

- Vad tar du för bilder, plåtar du surfing? 

Han hämtade en av sina böcker. Dom kollade tyst på bilderna från hans resor.

- Nice, snyggt med svartvitt. Det är bäst. Kan du inte ta lite bilder av oss också?

- Självklart, det gör jag gärna. 

De skålade på det och Kim hämtade mera öl från kylen.

- Känner ni dom andra, i Laikan, husbilen?

- Det är två brudar och en kille. Dom är ute och surfar..

Långt ute kunde han se tre surfare som blåste på i full fart.

- Det går fort, sa han. Slår man sig inte om man ramlar?

- Jo, så in i helvete. De skrattade åt kommentaren. Det var skön stämning. De pladdrade på, förhörde sig om varandras liv på det sätt som sjömän alltid har gjort. Försiktigt, vänligt, utan krav.

På andra sidan bukten fanns Afrika, en halvtimme med båt. En annan värld, skild från dem av vatten, men också av en osynlig men effektivt dödlig mur kallad EU. 

Efter en timme gick han tillbaka till bilen för att ta en siesta. Hade aldrig fattat det här med stress, troligtvis för att han aldrig levt det liv som framkallar stress. Han hade aldrig strävat efter något, aldrig köpt något på avbetalning. De få gånger han haft pengar i sitt liv, oftast när han fått stipendium, tänkte han noga igenom vad han skulle göra med pengarna. Mercabussen, modell 609, hade han köpt av en speedwayförare i Berlin. Den var inredd för att bo i, perfekt skick och skulle hålla i tio år till om han skötte den bra. Om tio år skulle han vara sextiofem.

Ovanför sängen hade han en hylla med böcker och bilder på sina barn. Han älskade dom och kunde inte säga annat än att han gjort allt för att dom skulle få det bra i livet. Han la sig på sängen, den lilla hunden kom in genom den öppna dörren. Den såg sig nyfiket omkring, kom fram till sängen, tittade frågande på honom innan den la sig på golvmattan.

Han kliade hunden i nacken. Utanför blåste vinden stadigt och de tre vindsurfarna hade kommit närmare land. 

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.

När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner. Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder. 

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.

Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator, en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick vänta tills han kom till Berlin och labbet.   

Det knackade på dörren. Det var Kim.

- Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat så det räcker. 

Han tittade sig omkring i Peters bil.

- Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också? 

Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas ner.

- Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?

- Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två, annars har vi allt.

Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte såg han havet och hörde ljudet från de andra

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus, kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett på Cafe Central.

- Sanny, sa hon och log lite blygt.

Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.

- Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa över vattnet.

- Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas med Atlanten.

Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien. 

- Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i Afrika.

- Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.

- Vem har fångat fisken?

- Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.

Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur, bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för djupt och vilt.

Han satt tillbakalutad mot husbilens hjul. Det hade blivit kväll, mörkret lagt sig. Den skönaste stunden på dagen. Med åren hade han upptäckt sitt behov av tystnad, av musik som inte var kantig. Hans behov av skönhet hade väckts.

Det var som Sanny kände hans tankar. Hon reste sig fråns sanden och kom fram till honom.

- Är det okey om jag slår mig ner bredvid dig?

- Sure, sitt ner bara.

Hon hade en öl med sig och fyllde på i hans glas.

- Dom sa att du fotograferar? Du hade visat en bok i dag? Kan inte jag också få se den? Jag är intresserad av fotografi. En gång i tiden tänkte jag bli fotograf, men valde att bli vindsurfingproffs istället.

Han gick in och hämtade boken.

Hon tog emot den och försjönk i tystnad över bilderna. Då och då ställde hon en fråga. En slags intimitet föll in över dem. Hon var vacker på ett alldeles speciellt sätt med sitt ljusa hår, breda axlar och starka kropp.

- Jag tycker man ser människorna mycket bättre i svartvitt. Det känns allvarligare på något vis?

Han var van vid den reaktionen. Hade aldrig hört någon som sagt att dom gillade färgbilder bättre än svartvitt, och ändå togs alla familjebilder i färg.

- Vad gör du här? frågade hon och slog igen boken. Jag kan se att du har rest överallt. 

- Jag reser omkring, har väl alltid känt mig lite hemlös, men bilen känns som ett bra hem. Jag har de böcker jag älskar, mitt arbete och mobiltelefonen fungerar. Faktum är att jag tycker jag träffar folk på ett bättre sätt så här. Hemma blir det som dagarna bara går, alla är superstressade.

- Jag kan känna igen det där, sa hon, även om jag gärna skulle vilja bo mer på mitt ställe i Australien. Jag har en husvagn som står vid havet. Ibland kan jag tänka att jag skulle bygga ut den, bosätta mig där.

- Hur gammal är du, frågade Peter?

- Trettiofem, fyller trettiosex om en månad.

Han lyfte ölglaset mot henne och de skålade i den spanskafrikanska natten. Han kunde se ljuset från Afrika. På andra sidan vattnet satte just i det ögonblicket några afrikaner en ranglig båt i vattnet. Dom hoppades ta sig över till Europa. Om dom hade tur klarade dom det. 

- God natt. Sanny lutade sig över honom och gav honom en kyss på kinden. Det har varit trevligt att prata med dig. Vi ses i morgon.

Hon reste sig och gick till sin husbil.

Han satt kvar och mindes doften av kvinna. Salt, svettdoft och långt hår.

På morgonen kom Sanny över och frågade om han skulle hänga med och surfa? Hon var klädd i våtdräkt och toppluva. 

- Har du en våtdräkt att låna ut? Det blir kallt i vattnet om jag skall ligga i hela tiden.

- Jag har en som min förra kille hade. Den skall nog passa dig? Ni verkar vara lika stora? Han hade lite mer muskler men din rumpa verkar vara större. Hon sa det med ett skratt och gick ut för att hämta dräkten.

Han stoppade in Leican i ett vattenskydd och insåg att om han tappade den i vattnet skulle den vara förlorad. De andra var redan ute i vattnet och flög fram, jibbade och hade sig på vågorna. Han simmade ut till dom, la sig i position.

- Kör så nära ni kan, men kör för fan inte på mig. 

Han kände sig som den gamla tidens segelfotografer, den gamle Becken, som plåtade segelbåtar med glasplåtar. Man fick en chans och då skulle allt stämma, ljus, speed, läge. Han simmade omkring i vågorna som var meterhöga. Det behövdes om dom skulle hoppa över honom. Efter ett tag fick dom ihop hur det skulle gå till. Han låg kvar i vattnet, siktade på en exponering varje gång dom passerade i full fart.

Sanny var otroligt bra, gjorde hopp där hon låg upp och ner i luften flera meter över vattnet. Han strävade efter att komma nära, extremt nära med sin vidvinkel. Efter en timme var han helt slut, dessutom höll Kim på att klippa honom med fenan på sin bräda. Han simmade iland.

- Hur gick det, frågade Sanny? 

- Tror det satt bra, sa han. Jag skall soppa filmerna så kan vi kolla sedan, klart till middagen.

De gick upp mot husbilarna. Den lilla hunden låg kvar och vaktade bilen. Hunden gläfste lite lojt mot honom.

Han satte sig i solen, värmde upp kroppen efter det kalla vattnet. Sanny tog en dusch. Han satt kvar och tittade på henne. Han tog en bild på henne, naken, bland bilarna, med Afrika i bakgrunden.

Till middagen hade han bilderna klara. Alla var entusiastiska när han visade bilderna. 

Själv tyckte han att en eller två bilder var bra. Den bästa var Sanny när hon duschade. 

Hon såg den på kontaktkartan, men sa ingenting. Efter middagen gick han tillbaka till sin bil, tog fram en whiskey, satte sig mot bilväggen för att skriva ett brev hem. När han satt där dök Sanny plötsligt upp. En stund senare gick dom in i hans bil och låg med varandra för första gången. 

                                                      

Redan som liten hade han tyckt om att sitta i bilar. Hans morbror hade en Ford, en klassisk raggarbil där han brukade sitta i timmar och röra på ratten och torrköra. Det var något magiskt med bensindoften och lukten från skinnsätena. Ibland fick han för sig att det var där reslusten börjat. Om det nu var reslust och inte något annat? Han visste bara att om han stannade för länge på samma plats blev han trött och rädd för sig själv. Då fick han lust att börja supa, men hans barn hade alltid varit ett skyddande filter mot sådana dumheter. Synen på sprit och sex i Sverige var något han inte förstod. Alltid var det snack om att folk drack för mycket. Den svenska ensamheten pratades det aldrig om. Det här med att de flesta över sextiofem sitter ensamma mest hela tiden. Och det förbannade tv-tittandet?

Han var helt klar över att han när han blev äldre skulle bo vid Medelhavet, alltid sitta ute på ett torg, snacka och glo, arbeta lite och dricka lite lagom.

Han tog en kopp kaffe, kollade filmerna från gårdagen. De tre, fyra bästa bilderna stoppade han in i negativskannern. Efter det förde han över bilderna till datorn, gjorde några små ändringar i photoshop. Han skrev ut några bilder på sin skrivare. Det skulle göra de andra glada. Resten sparade han till en annan dag. Hans produktion var ganska mager. Det blev kanske femton bra bilder på ett år. Inte mycket, men han arbetade långsamt.

Han gick ut, häktade av cykeln från taket på bussen, tog med en liter vatten och cyklade en runda i omgivningarna.

Det blåste hårt i Tarifa, även om man inte alltid märkte det på grund av värmen, men när han cyklade kände han vinden hela tiden. Han följde stranden norrut, mot Cadis, den vita staden. Efter någon timme cyklade han tillbaka till Tarifa. Det var full fart på Cafe Central. Alla bord var ute, men han passerade och gick in på restaurangen bredvid,

Kyparen kom fram med ett leende..

- Vacker dag, vi har färska musslor idag?

Han kunde inte motstå kyparens entusiasm och beställde musselsoppa, trots att han helst hade ätit en kötträtt med sallad.

- Är det alltid så här fint väder i december, frågade han kyparen?

- Nej, det är lite olika, men oftast tycker jag nog det. 

Kyparen slog ut med armarna och öppnade vinkelfönstret på vid gavel.

- Var kommer ni från?

- Jag är född i Sverige, men bor mest i min husbil, reser omkring.

- Det låter skönt. Sverige? Är inte det kallt så härs års?

- Jo, det kan vara svinkallt, men oftast är det grått och trist, men längre fram, i januari, kan man åka skidor. Det är fint.

- Det kan du göra här också. I Sierra Nevada, ovanför Granada. Där har dom bra backar, hade till och med VM i alpint för några år sedan.

Kyparen kom strax tillbaka med en broschyr om Sierra Nevada och skidåkning.

Dom fördjupade sig i kartan. Landskapet var omväxlande, med bergen och havet, de små städerna i dalgångarna. När musselsoppan kom in försvann kyparen till några andra gäster. Han åt långsamt, tog ett glas av husets rödvin och lät tiden passera genom sig.

Han satt kvar ett tag på krogen, tog en cigarett som kyparen bjöd på. På väggen hade restaurangen satt upp en karta över Tarifa och morgondagens väder var utpekat. Vindarna skulle vända under natten och vädret blir hårt, på gränsen till storm. 

Det blåste fortfarande när han vaknade vid sjutiden. Ett gråväder med låga moln och hård vind piskade upp sanden på stranden. Idag skulle det inte bli surfing. Han hoppade snabbt i kläderna. Frukosten fick vänta. Här fanns bilder att ta. Han drog en luva över huvudet och gick ut i vinden. Det blåste hårdare än han trott. Han fick sällskap av hunden, men efter några hundra meter ledsnade den på att gå i sandstormen och vände åter till bilen och lugnet.

De mörka molnen, upprörda havet och horisonten som glödde inspirerade honom. Han hade länge velat göra en bok med hav och berg. De här bilderna passade perfekt in i det temat. 

Han gick en timme norrut, kom till höga sanddyner, satte sig ner i lä för att vila. Han såg nästan till Afrika i den mörka, rytande dimman. Det var en slags rök över havet så sikten var dålig. Han undrade om fiskarna varit ute under natten? Efter att ha legat en halvtimme och tittat på de dansande molnen fortsatte han en bit till norrut. Han såg tillbaka, såg hur molnen släppte fram solen över Tarifa som glittrade som en stad av guld i under den svarta, uppbrutna himlen. Han stannade på stranden, längre bort låg en sönderslagen gummibåt med utombordaren kvar. Han gick dit och kollade. Den var vattenfylld och en reva syntes i bordläggningen. Helt klart var det något som inte stämde, men han såg inga människor i närheten. Han tog några bilder på båten, innan han vände åter till stan och frukosten.

På Cafe central var det lugnt. Det var han och tre andra gäster. Två av tullens och polisens bilar stod parkerade längs gatan.

- Har det hänt något, frågade han Rosa? 

- Det kom en sändning med afrikaner i natt. Polisen plockade upp de flesta, men i morse hittade man flera stycken som drunknat och flutit i land norr om stan.

- Jag var där för en timme sedan, såg en gummibåt som var sönder. 

Skall jag säga åt snuten att jag såg båten?

- Gör det, sa Rosa. Dom kanske har sett den själv? Jag skall fråga dom.

Hon gick fram till en av polisbilarna, snackade med en polis som hoppade ur och kom fram till bordet.

- God morgon. Rosa säger att du sett en gummibåt som havererat norr om stan?

- Jag gick en timme norrut och strax före de stora sanddynerna låg den uppblåst på stranden.

Det sprakade plötsligt till i polisradion. Polisen lyssnade ett tag.

- Det är några som blivit sedda på vägen norrut. Vi åker dit och plockar upp dom.

Polisen försvann med jeepen. Det låg några övergivna spanska tidningar på ett bord. Han hämtade dom, lutade sig tillbaka i den allt varmare solen. Han kände något stryka mot benet. Hunden hade dykt upp från ingenstans. Det blåste lite mindre och surfarna hade dragit ut brädorna på stranden. Det här var hans värld och han hade ingen brådska därifrån.

                               Visby

Hela sommaren hade han längtat efter henne. Precis som en sjöman hade han fått stoppa undan sin längtan, tagit dagarna från den praktiska sidan. Han satt i ett litet propellerplan med åtta platser. Hela dagen hade han flugit, smått och stort. Det här var hans tredje plan på samma dag. Han såg ön och flygplatsen dyka upp. Om tio minuter skulle han kyssa henne, hålla hennes smala kropp i sina armar. Han kände sig blyg. Deras kärlek var sån, att han ofta kände sig blyg inför henne. Hennes skönhet var så stark att han tog in den bäst på avstånd. En passion, en stilla våg, som alltid kom tillbaka. Hon föredrog ensamhet och han hade ingen lösning på det hela. Ville han leva med henne fick han acceptera hennes krav på ensamhet. Han visste att i slutändan skulle han förlora henne. Hennes krav på ensamhet gick före allting annat.

Hon mötte honom, klädd i den vita skjortan, som både dolde och framhävde hennes kropp. Ingen kunde se att de två barn hon fött, gjort något annat med hennes kropp, än att hon blivit sexigare. De gick hand i hand till bilen. De kysstes i framsätet. 

Hon bad honom vänta, startade bilen och körde ut från parkeringen, in på en skogsväg. De stannade, älskade i gräset. Han gled in i henne som för att alltid stanna. Hon hade fått fräknar under sommaren. De låg kvar en stund i gräset innan hon klev upp, log mot honom och sa att det var dags att åka hem för sonen skulle resa bort.

                          Kanada

Hon sitter i framsätet och pladdrar lyriskt om resan vi skall göra. Hennes man är en stor, snygg karl. Han verkar trevlig och talar lågmält. När vi är framme kysser hon honom till farväl och ber honom hämta oss på flygplatsen om en vecka. Några timmar senare ligger hon i en annan mans armar. Under veckan ringer hon hem, talar med sina barn och man i kärleksfull ton. Han möter oss då vi kommer tillbaka. Han kysser henne välkommen. Hon sitter i framsätet och pladdrar lyriskt om resan vi gjort. Han kör snabbt och säkert in mot stan. Ibland då han inte riktigt hör vad hon säger, böjer han sig mot henne, som för att känna om det finns några främmande dofter.

                           Bilbao

Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta. Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord, precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås. I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ. Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på morgnarna.

Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar uppskatta maten och kommer fram.

- Senor, smakade det inte bra?

- Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket. Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.

Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.

- Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå dit själv.

Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i mig den äckliga spagettin.

- Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå till tåget men sedan gå hem och sova.

- Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett? 

- Nej, jag köper det på tåget, sa jag.

Vi kom fram, klev ur bilen.

- Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade fram till en kassa.

- Señor skall ha en biljett till Paris.

Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade, hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och få tillbaka pengarna.

- Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.

En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra. Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö. Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en ny biljett och återvända till Bilbao. 

                         Paris-London

Jag hade en ganska hopplös tid i Paris. Jag liftade ner på våren 1969. Nitton år. Till hösten skulle jag in och göra lumpen som kustjägare. Tiden fram till dess tänkte jag göra Paris. Innan jag stack köpte jag en snygg, fullständigt värdelös resväska med vassa, hårda kanter. När jag bar den fick jag snabbt sår på smalbenen då den dängde och skavde mot skenbenet. Liften till Paris var tuff, sov i diket i Tyskland, fick lift med en zigenare som försökte kyssa mig. När jag kom till Paris klev jag av en mil från stan, i en förort, i tron att jag var framme.  

Dagen efter kom jag till Quartier Latin, hittade ett hotell och där blev jag några månader. Jag hatar Paris och det har att göra med den här tiden. Flera gånger blev jag inte serverad eftersom dom trodde jag var tysk, så efter ett tag sa jag direkt att jag var svensk. Ibland var jag så ensam att jag inte stod ut. En natt gick jag ut på en tätbefolkad gata och skrek:

- Finns det någon svensk här?

- Ja, här, skrek en annan svensk tillbaka. Vi hade trevlig kväll tillsammans. 

Det var först då jag lämnade Paris det blev bra. När jag satt i baren på färjan mellan Calais och Dover och blev kallad ”Sir” av personalen kände jag att jag kommit till ett land med vettiga människor. På båten till Dover träffade jag en vacker italienska i baren. Hon skulle till London. Vi gjorde sällskap. Hon hette Lola. Vi körde mot London i hennes snabba, gröna Alfa Romeo. 

Det finns ögonblick då man blir kär på tio sekunder. Det här var ett sådant. Hon pratade sex språk, hade gott om pengar, vacker, och kunde köra bil. Jag har alltid tänt på kvinnor som kan köra bil. Vi tog in på ett lyxhotell i Kensington. Det var ett slott och jag hade inga pengar. Vi åt, älskade och på natten smekte jag hennes rygg tills hon somnade. Jag skämdes över min dåliga ekonomi och när hon somnat smög jag ut, lämnande hotellet bakom mig och köpte en biljett för mina sista pengar till Sverige. 

Till hösten åkte jag till Waxholm, började min militärtjänstgöring. Det ena minne jag hade av Lola var några diabilder. Till julen besökte jag mina föräldrar i Norrland. Min mor gav mig ett brev från utlandet. Det var från Lola. Hon ville träffa mig igen. Frågade om hon kunde få komma till Sverige och hälsa på?  

Vi kunde resa tillsammans i hennes Alfa. Var vägarna bra? 

                          Ronda

Det är kallare än man tror på höglandet i Sydspanien. Anna fryser i sina Lovikavantar. Det är december och vi har varit i Spanien i snart två månader. Hon går på spanskkurs och jag plåtar mina obestämbara bilder. Vi har lämnat värmen vid kusten och kört upp i bergen. Det kanske var ett misstag, för så kallt som det är nu, tror man inte det skall vara. Den lilla, klassiska tjurfäktningsarenan i Ronda ligger tyst. Jag går därifrån, tar några bilder i den djupa klyftan som skiljer staden från berget. Vi hittar två restauranger, en tom och en annan full med folk. Vi väljer givetvis den som är fylld med folk. Anna sitter med ryggen mot värmekaminen. Hon är vacker, på ett speciellt asiatiskt vis. Hennes far var tolk i Kina och hon har ärvt en del asiatiska drag. Hon är lång och hennes händer kan göra underverk. Hon är krukmakare, men förr var hon ficktjuv. En period i livet liftade hon omkring, plockade upp män då pengarna tog slut, lurade ned dom i sängen och snodde deras stålar och stack innan dom fattade vad som skett. Nu är hon ihop med mig sedan flera år. Vårt förhållande är på upphällningen. Hon vill slå sig till ro, skaffa barn. Jag vill vidare, ser ingen framtid som familjefar. 

Hennes ansikte glöder i skenet från brasan i rummet.  Precis som första gången vi träffades. En nyårsafton med minusgrader och lite snö. Vi gick ut i skogen, älskade. Hennes händer var unika, kom att bli hennes signum. 

Vi åt under tystnad. Dagen efter körde vi nedför de magnifika bergen, till värmen i Malaga. Vi skildes åt. Jag körde norrut. Nästa gång jag såg henne var tio år senare. På en krog, helt förstörd, utslagen och nerknarkad. Jag gick fram till henne, kramade om henne. Hon ville inte prata med mig. Hon smekte mig på kinden med de magra händerna, bad mig gå. 

                            Cadis

Jag vet inte riktigt vad det är för fel på den här resan? Kanske kommer man en dag i sitt liv till en punkt i tillvaron där resandet inte lockar längre? Vi ligger på ett hotellrum i en stad som länge varit en dröm för mig. Cadis. Vi flög till Sevilla, tog tåget till Cadis. Staden ligger vid havet, som på en tunga ut i Atlanten. Alla mina drömmars städer ligger vid hav, stora hav, Det är min barndom som spökar. När jag växte upp sov jag vid havet på nätterna. De sista veckorna innan skolan började blåste det alltid hårdare och vågorna hördes tydligare. Jag vill vara vid hav.  

Vi äter halvtaskigt och rör oss i gränderna, men oron finns där. Kvällarna blir trista. En modern människa kan kanske inte leva utan sina rutiner, se på tv, spela på datorn, ligga på sängen. Vi kan bara ligga på sängen, älska. Vi älskar. Mitt i akten stannar hon upp, sitter dröjande kvar på kuken.

- Nej, nu vill jag inte resa mer, säger hon. Jag är less på det här. Nu är det slut. 

 

                         Trubaduren

När jag går över Strömbron kommer minnena tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantasiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. Jag hade en kall tvåa på Blekingegatan. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. 

På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan mellan Malmö och Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colosseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marseille, sov ute, blev upplockade av snuten. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station. Vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn sov vi i diket, stod i knallhetta, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leica-kamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. 

Vi kom hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp, påminner om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.  

                         Män med barn

Spanien, Grekland, Italien. Det är samma sak. Nescafe på morgonen. Jag har varit på den här ön i många år, tittar ut över hotellet mitt emot. Magic View. Dom kommer just med sin transport. Några turister kliver in i bilen och dom försvinner. Allt blir en slags upprepning.

Konstigt nog tänker jag på Hemingway. Hur vackert han beskriver sina morgnar, med arbete, ro och katter. Hur han slipar sina vapen, orden. Hur viktigt det är att hålla igång, ständigt hålla instrumenten i form. Jag vet inte om han gjorde det alla gånger? Han söp hårt, men enligt källor var han en ganska lycklig man? Tills på slutet, då allt krackelerade med en satans fart.

Blir det på samma sätt med mig Har jag inte sett tecknen? Ont i ryggen, knäet. I natt låg jag och tänkte på kvinnor jag älskat. Är det normalt när man blir femtiosex?

Ge mig ett lugnt, ömt flöde. Då kan jag leva, älska och arbeta. Min dotter sover. Tänker ofta på henne. Sexton år och så mogen, smart och sextonårskorkad på samma gång. I kväll kommer min son från en annan ö. Jag är en man som lever med mina barn. Ingen kan beskylla mig för att inte älska dom. Alla mina manliga vänner lever med sina barn, även om dom inte lever med barnens mödrar. Vi är män med barn. Det kanske Hemingway också skulle ha varit?

                         Svart natt

Det var den här typen av natt då en svart T-tröja känns varmare än en vit. En lätt rörelse och svetten ville tränga fram. Nikos satt utanför cafe Rendevous. Han beställde en fet kaka. Jag nöjde mig med en Mythos, det lokala ölet. Vi satt tysta, tittade på folk som passerade i natten. När det blir riktigt varmt, blir det tyst. Det dör ut. Luften töms på näring och liv. Det var naturligt att tala om de enda viktiga i livet: Hur man håller döden ifrån sig. 

- Jag målar bara sexuella bilder, sa Nikos. Dom kommer upp hela tiden utan att jag kan göra något åt det.

- Du har det bra, sa jag. Du sysslar med fantasier. Jag fotograferar. Allt är dokumentärt, sant. Det skapar vissa problem om man har ett förhållande.

- Vad gör du då? sa han och tittade kisande ut över det lilla torget.

- Inte mycket. Jag sparar på bilderna, väntar på den rätta tiden. Mellan två förhållanden, eller tills jag träffar en kvinna som accepterar att jag visar mitt gamla liv. 

- Ta här. Han drog ut en cigarett ur asken, tände den åt mig. Det var den tiden då man inte fick röka inomhus i Sverige. Nu satt vi vid Medelhavet, såg ut över ett svart, hett torg, mitt i natten. Nikos svettades på handen. Det var en sådan natt, då till och med en grek svettades. Vi rökte långsamt och höll döden från os

                             Våt och blank     

Jag vaknar tidigt. Det är kanariefåglarna som väcker mig. Grannen har fåglar som skriker som trimmade drillborrar. Mina barn sover vidare. Deras bruna ben sticker fram mellan lakanen. I går pratade vi om kärlek på stranden. Kärleken till sina barn är något speciellt. 

Min som har spelat in musik på min laptop. Jag skriver till turken Tarkan och norskan Ane Brun. Den lilla staden håller på att vakna upp. Mopedknatter från hamnen. Ett stilla tjut från en båt. Det är dis mot på fjärden. 

Min kvinna har skickat bilder över nätet. Hon står på krogen, med sidan mot mig. Jag vet vad det betyder? När hon blir kåt, blir hon som en hind, vänder sidan till och vill bli tagen. 

                           Två äldre män

G och J är sorgliga män. De är som två bröder som levt ihop hela livet. Den ene är strax över sextiofem, pensionerad byggjobbare med sliten och böjd kropp. Den andre inte femtiofem, kommunaltjänsteman, astmatisk, snacksalig och ganska självgod. Båda är självgoda och trots att dom är kompisar snackar dom konsekvent skit om varandra. Båda tycker sig vara kvinnokarlar. Det som verkligen förenar dom är att ingen av dom sett röken av en schysst kvinna på tio år.

George hade läge på en fransyska för tio år sedan, men då hon ville åka taxi till hotellet hoppade han av. Han tyckte inte att en natt med henne var värd femtio spänn i taxipengar. När jag frågar honom om den historien är sann svarar han att han hellre la pengarna på en bra frukost. 

George är verkligen en speciell, sorglig karl. Hans kropp lyser fortfarande av styrka, trots att han haltar fram med sin käpp på stranden. Han är specialist på självklara uttalanden. När han passerar två tyska skönheter som ligger och pressar i solen stannar han upp och säger med sin starka röst.

- Girls, do you like the sun? You look brown, but if you want to get browner, come back tomorrow. 

J, som är den yngre, bjuder på öl, för han vill ha expertråd. 

- På vintrarna när det inte finns några kvinnor på den här ön reser jag till Aten och ligger med prostituerade mot betalning, säger han tyst.

Han är noga med att påpeka att han betalar.

- Vintrarna här är hemska och experterna har sagt att en man behöver kvinnor för att överleva. Det räcker inte med ”Play with yourself”? 

Han tittar noga på mig och jag nickar. Jag vet vad det betyder. Nu kommer han till frågan.

- Tror du att jag kan ha blivit smittad av aids trots att jag använt kondom?

- Knappast, svarar jag, Har du kört med kondom så är du grön.

Han ser nöjd ut, men så böjer han sig fram igen-

- Berätta inte det här, säger han, men en gång körde jag med dubbla kondomer. Hon, the professionell, tyckte inte om det.

- Gör ett aidstest om du är nervös. Det går på några minuter. Ett enkelt blodprov, säger jag och ser ut över den vackra stranden.

- Jag ska bada nu, säger J och tillägger: Säg framför allt inget till G  

                         Georgia

Jag sitter utanför huset och väntar på att mina tonåringar ska komma loss med frukosten. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Dom kom hem fyra från discot i morse och jag var inte riktigt nöjd, gillar inte otydligheter. Jag ska sätta upp en tid då dom ska vara hemma på nätterna. Klockan två på vardagarna och fyra till helgen. Det är för min skull. Jag har svårt att somna när jag inte vet när dom kommer. En fast tid löser alla problem. Jag somnar och dom vet när det är dags att gå hem. Det är vad barnuppfostran går ut på, regler med vettiga kompromisser. 

Min värdinna, Georgia, är en blek, trött kvinna som lyser av olycka. Hon skriker åt sina barn hela tiden. Aldrig ett gott ord, aldrig en vänlig smekning, bara detta vansinniga skrikande och i slutändan en fet smäll. Det är normal grekisk uppfostran av barn på en ö som Naxos. Inte blir det lättare att förstå Georgia då jag får det berättat att barnen är adopterade. En gång i tiden studerade hon dans i Rumänien, sedan hände något. Hon adopterade två barn, två barn hon verkar hata. Mina tonåringar var tidigt sanningen på spåren. Dom såg att barnen var blåögda och föräldrarna brunögda

Jag sitter i skuggan utanför fönstret, lyssnar på Dylan i lurar. Det är midsommar i Sverige och jag bryr mig inte. Barnen stökar i köket. Jag hör deras röster, mjuka, milda skratt. En lycka, en kärlek över allt annat. 

Jag hör Georgia skrika till sin son. Snart kommer styvpappan ut på balkongen och ger sonen en rejäl örfil. 

                   

                          Ungerskan

Ungerskan ligger och vräker sig i en solstol framför mig. Vi är grannar på hotellet. Det är en aggressiv kvinna med ful röst och litterära ambitioner. Till saken hör att hon känner sig ensam och vill ha lite sex.

- I love men, säger hon. I adore them. I can kiss their feets. I samma ögonblick vrider hon sig och särar på benen så jag verkligen ska få en inblick i Klippiga bergens dalgång.

Jag blir lite full i skratt för det är så genomfört.

- Mr Mike, fortsätter hon. Do you know Henry Miller?

Om jag känner till Henry Miller? Min favorit i livet. Författargiganten och livsfilosofen. Han är en av mina få idoler tillsammans med Margeritte Duras, Anais Nin och Bob Dylan.

- Mr Mike, you look like Henry Miller, and you have the same attitude to life.

Okej, hon kanske inte är så kass ändå, ungerskan? Hon fläktar lite med klippiga Bergens dalgång igen innan hon fortsätter monologen.

- Mr Mike, yes you look very much like Henry Miller. Maybe he was a bit more athletic?

                            

                          Dålig början

Det började inte alls bra. Och då menar jag inte att stiga upp tre på morgonen, för att komma till Arlanda, stå i en kö i en timme, för att sedan vänta på ett försenat flyg som gör att jag får vänta på en Gudsförgäten kaj, där kyparna går på amfetamin och varje steg man tar är en ekonomisk förlust. Sånt står jag ut med. Då brukar jag tänka på flyktingar som får sitta på risiga flygplatser och inte kan komma framåt eller bakåt på flera veckor. Nej, jag snackar om att komma fram till ett förbannat hotellrum, där allt är skitigt och äckligt. Ett fullprishotell, där kackerlackorna ligger i muggen, ser ut som överblivna skitkorvar. Och när man klagar, säger att hotellet är skit, så får man en blick som säger att man är känslig och överlägsen. När man säger att man själv fått städa badkaret som såg nerspytt ut ser ägaren på en med avsmak. Och det jävligaste av allt, efter femton timmars resa, sover man kvar på det förbannade hotellet, för man orkar inte en strid till och flyttar först dagen efter. Det är vad jag kallar en dålig start på dagen.

                            Storm

Havet vrålar sin ålderdomliga sång, storm, storm, storm. Det ryker bland stenarna framför mina nakna fötter. En rovfågel kretsar nära mitt huvud. På stranden ligger en död fiskmås. Havet ger, havet tar. Alla oväder påverkar mig. Snöstorm, havsstorm. Jag blir upphetsad, kåt, euforisk. 

Jag plåtar vilt på stranden, alltid blir det något. Allt jag skriver är sant. Jag kan inte hitta på, måste uppleva först. 

Den röda snabbåten lämnar hamnen i ett vitt skum. Till havs. Potens, kraft , skönhet. På stranden ligger en italienare i sin turban. Han har en vacker kvinna, ett antal år yngre med ring i näsan och en kropp som en atlet. Vi nickar åt varandra. Hans kuk är stor och vacker.

Rovfågeln dippar ner mot vattnet. Katarina, som fött tvillingar för någon månad sedan, står i hamnen för att möta folk. Hennes föräldrar dog i en ruggig bilkrock utanför Aten. Nu går livet vidare genom tvillingarna. Jag tar en vända på kajen, kollar in de nyanlända. En tjock kvinna släpar på för stor packning. Varför verkar vissa sakna allt? Går förbi kafeerna, köper ett varmt bröd, vänder hemåt över stenstranden. Rovfågeln hänger kvar i luften. Italienskan sitter på sin mans kuk, ler mot mig då jag passerar. Han blundar, djupt i henne. Ciao Bella. 

Hon glider långsamt på honom, följer mig med blicken. Vågorna slår hårt och jag skyndar mig hem för att berätta om havet, vinden och kuken.

                            No baby

En vibration i fickan. Ett sms. ”Har ännu inte fått mens”. En vän i Norden försöker bli med barn sent i livet. Ovanför mig kretsar tre svarta rovfåglar. Om dom anfaller är det hundra meter fritt fall ner till havet. Jag lämnar bergsklippan och går tillbaka till säkrare mark. Passerar en grekisk kyrka, knappt större än mitt kök hemma. Öppnar dörren, går in till de tända böneljusen, rökelsen och friden. Ber en bön för min vän, ber om en liten Mikaela. Ljusen flämtar till av min andedräkt. Ett tecken så gott som något? 

                   

                               

                             Bögbio

Ser cowboybögfilm på utebion. Det är en tung film om homosexuell kärlek. Vinden och fladdermössen som då och då passerar bioduken gör den inte sämre. Jag har svårt för de här männen, som står på ett speciellt sätt, som rör sig som dom är autistiska, som inte kan prata, inte säga de rätta sakerna någonsin. Män som lever i en bubbla av det outtalade, som lever ihop med kvinnor dom inte älskar, som inte är med sina barn, som tar jobbet som en flyktväg. 

Filmen utspelar sig i ett amerikanskt Sune Jonsson landskap. Det är mitten av sextiotalet och allt är kargt, slitigt och tyst. Det påminner om mitt Norrland på femtiotalet. Det som upprör mig mest i filmen är när en av männen nekar sina döttrar att bo hos honom. Han kan inte, säger han. Han är nästan aldrig hemma i sitt jobb. Jag känner igen snacket, från andra män, från andra pappor. 

Jag har alltid varit hemma hos mina barn, valt dom före allt annat. Innan jag fick barn sa jag ofta att jag inte kunde ha barn för jag reste så mycket. Så lite jag förstod om lyckan av att ha barn. 

Filmen handlar om homosexuell kärlek, men det är oviktigt. Värre är oförmågan att uttrycka sig, rädslan för att ta chansen att leva som man vill. Filmen har ett grymt slut, men det finns ändå ett hopp. En av döttrarna gifter sig, ber sin far komma på bröllopet. När hon gör det är hon vacker, hennes blick fylld av kärlek till sin far. Trots allt har hon inte gett upp honom. Han svarar lite slingrigt ja. Det kändes som en öppning till ett bättre liv för den sorgligt ensamme mannen.   

                           Marmorberget

Det magiska marmorberget är skövlat. Hela vänstra sidan är bortkapat och toppen av det förr så vackra berget ser nu ut som en misslyckad rotfyllning. Indianerna skulle säga att bergets själ rymt sin väg. Varför, tänker jag? Varför skövlar man berget? Varför har jag ont i ryggen. Ordet ”Varför” står fram i sin verkliga betydelse. För ett litet barn betyder varför att man blir hindrad från att göra något? Varför ska du göra si eller så? För en man i övre medelåldern betyder varför dåliga saker. Varför har du ont i ryggen? Varför förlorar berget sin själ? Varför? Det är ingen ide att ställa sådana frågor. Det är för farligt? Vem fan vill veta varför ryggen värker? Det fattar väl vem som helst att det är början till slutet. Eller varför berget förlorar sin själ? Det svaret innehåller så mycket dumhet att hälften kan räcka. 

                          Vacker natt

Det var en vacker natt. Runt Medelhavet är alla vackra nätter tysta. Tysta nätter är en bristvara. De vita husen reflekterar ljuden rakt in i ditt sovrum. Hon låg med sin bruna kropp, i sin bruna kropp på det vita lakanet. Hon var sömndrucken, loj och vände sig på mage, särade benen och lyfte lite på rumpan. Jag vill ha dig, jag vill ha dig, sa hon i sömnen. Han gjorde henne till viljes. När han vaknade och tittade på klockan var den redan elva, nästan halv tolv. En annan av Medelhavets egenskaper. Dygnets oändlighet. Sena nätter, sena morgnar och ändå tog aldrig dygnet slut. Han kände sig trött, alltid trött, först efter att sommaren hade planat ut i oktober, skulle han börja känna sig pigg, sova ikapp de sena morgnarna och långa nätterna. Då skulle regnen komma, vindarna vända, nätterna bli kortare och morgnarna tidigare. Sedan kom den ruggiga vätan och då flyttade han till kylan, snön, de korta dagarna och långa nätterna. 

                            Hamnen

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag klev fiskaren och hans son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit en öl, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar med jollen. Hon var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag inte skulle ha mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar. Jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? 

Vi gick hem genom natten, uppför berget till vårt hus. Hennes hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig och hennes hår smakade salt.

   

                         Kykladerna     

                           

Du låg bakom mig, smekte mig, blötte kuken, smekte mig ömsomt mjukt, ömsomt hårt.Tyst för att inte väcka flickan i sängen bredvid. Jag förde bak min hand och smekte dig. Jag hörde en tyst suck från dig då du började komma. Du höll igen för att inte väcka flickan, vred på dig så jag kunde komma in i dig bakifrån. Jag kände dina safter mot mina lår, låg stilla, väldigt stilla. Flickan rörde sig i sängen, du skruvade dig hårt emot mig, dina bröstvårtor var stenhårda, och du bet dig i läppen då jag kysste dig på örat. Jag kunde känna dina dofter genom munnen då vi kysstes. Du öppnade dig ännu mer, jag kom in det förbjudna. 

Dina ögon var alldeles svarta, nästan smärtsamma, då jag rörde mig lite. Du slöt ögonen och kom tyst, som en skälvning. Jag var långt inne i dig, i din själ och vi kysstes och jag kunde känna din barndom i kyssen: Sommar, blåbär, lite granskog. 

Flickan vaknade, reste sig upp, gick på toaletten, halvt i sömnen. Du tog ett kraftigt tag och runkade snabbt tills det kom för mig. Det sprutade över dina händer och du kröp närmare, kom nästan in i mig. Innan flickan återvänt kom du en gång till, som en efterdyning av det förra skalvet. 

Vi somnade igen och din kropp föll in i min, som en tyst, svart, tung skugga. Några timmar senare skulle vi vakna, lika hårda, våta, blöta, doftande. Havet skulle blåsa hårt och ditt hår skulle se ut som du just kom därifrån, från stormen och du skulle återigen vända sidan till, öppna dig som ett hav, som en lust och jag skulle glida in i dig.

När vi vaknade var flickan uppe, såg på oss med nyfiken blick och hennes ben lyste bruna i morgonsolen som kom in genom de spräckliga, orörliga gardinerna. 

 

                

                             Resfeber        

Hela natten har jag legat vaken och lyssnat på grannens ljud. Några ungdomar som sitter på balkongen halva natten och snackar. En av ungarna, en fet liten grekiska med en röst som en drillborr, har drivit mig till vansinne. När jag vaknar är jag febrig av trötthet. Jag ska lämna Grekland och aldrig komma tillbaka. Precis som jag en gång i tiden lämnade Asien och aldrig kom tillbaka. Olikheterna är för stora. Den äckliga grekiska maten, grekernas skrikande och värdelösa barnuppfostran. Naxos är en ö som fortfarande befinner sig i medeltiden vad det gäller könsroller och barnuppfostran. 

Jag längtar hem, längtar hem till min egen trädgård. Att resa känns inte lockande längre. Jag packar ihop väskan med tre skjortor, tre kalsonger, ett par badbyxor och toalettgrejer. Klockan är strax efter sex då jag går mot färjan. Det blåser hårt och det kommer att gunga. 

Jag passerar krogen där jag igår satt med en svensk man och hans son. Hela kvällen gnällde mannen på att sonen söp för mycket, samtidigt som han själv betalade för varje drink sonen tog in. Ju mer sonen drack, desto mer gnällde han, samtidigt som han blev allt fullare själv. Det sista jag såg var hur dom tillsammans vacklade bort till en taxi. I det ögonblicket stod det klart för mig att det inte är orden, utan handlingarna som påverkar barnen. En full farsa, en full son, en full sonson.

Färjan ligger vid kajen. Snart är jag hemma. Snart får jag odla min trädgård. Jag säger adjö till Grekland. Båten lägger ut och strax därefter börjar det rulla hårt. Jag går ned under däck, lägger mig på en bänk. Jag somnar, drömmer om en liten vit stad i södra Spanien. 

  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        Stockholm 

”För att finna en prins måste man kyssa många grodor”  

(Ordspråk på en vägg vid Nytorget).

Dagarna har en märklig koreografi. I går sa någon på krogen att jag hade blå tänder ( hur full var han)? 

En annan sa att jag plåtat honom 1978. Då hade jag haft långt hår. Han kände inte igen mig i min korta frisyr. Jag ser ut som en gangster på flykt, känner mig som en gangster på flykt.

Blev väl inte mer än tre öl i går, men mår ändå skit. Tål inget längre. Sov till halv tio, gav fan i att knulla, trots att S öppnade sig som ett bredband utan brandvägg.

Jag vandrar i den skuggiga tillvaro som kallas livet. Läser att medelinkomsten bland innerstadsbor är 232000 kr och därför bör man ha fria hyror.

Jag har mindre än hälften i årsinkomst. Höj hyran med ett tusen eller två och jag sticker. Bort från stan, bort från Stockholm. 

Då får jag göra något radikalt, för då kan jag inte bo kvar. Träffar L på väg till Konsum, tänker köpa pennor. Hon lyser på ett speciellt sätt i sin blonda kalufs. Hänger med henne hem och får gratispennor, snodda av staten.

Det är en dag med sol. Klockan är nästan tio. Det är för sent för de flesta. För en man som vaknar ensam är det åt helvete för tidigt. Det är den här tiden man skall kyssa sin kvinna.

Ibland kan jag tycka att ålder är en fantastisk uppfinning. Jag känner mig mindre ensam än förr. Jag känner också att det sexuella betyder mindre. Det låter som en motsättning med tanke på att jag knullat hela natten, men det som betyder något är närvaro och ro. 

Det är som med bilder. Yvigheten, rörelsen, skramlet är oväsentligt. Det är i stillheten frågorna ligger närmast svaren. Frågan är om inte kärlek handlar om att lyssna, stå stilla och lyssna. När jag säger det slår Sofias klockor tio.

Det regnar lätt utanför mitt fönster. Jag har sällan haft en sådan lycklig tid i mitt liv, mest beroende på att jag bor och lever som jag vill leva. 

 Det finns två ställen världen jag vill bo på, förutom kring Nytorget. Det är Naxos och Tarifa. Jag tänker inte leta efter några andra ställen. Stockholm några månader, Naxos eller Tarifa några månader. Jag älskar att gå en runda på Paralian på förmiddagen. Gnistrande grekisk vithet, man känner den obarmhärtiga solen, men fortfarande är den bara en njutning. De vindlande gränderna, känslan av att vara i form då man passerar alla turisterna på väg upp till Kastro. Man vet att man är något annat än turist, äger en bit av staden. Eller sitta på Cafe Cental i Tarifa. Solen lyser genom ölen, långt borta i diset ser man Afrikas udde. Barnen kommer släntrande i sanden med sin surfbräda. Deras blonda kalufser i vinden. Dom skrattar, diskuterar, stannar upp ett tag, börjar sedan gå långsamt mot mig. Jag känner tårarna välla upp inom mig av lycka över att ha så vackra, lyckade barn. Jag vet att jag varit med att skapa dom. När gott och ont skall slås ihop så kommer jag att bli slussad till den ljusa salen med nakna kvinnor i slöjor som kommer att älska med mig när dom vill.

Jag kliver upp ur soffan, bäddar sängen vackert, förförelsevackert. Vilken stund som helst kan lakanen smutsas. Det är en smuts som smakar sälta, ickebarn och särade ben. En smuts man vill spika upp på väggen som en målning över livets förmodade enkelhet. 

.

Jag sitter på balkongen och tittar ned på gården. Jag förstår varför en falk ser sitt byte så bra. Uppifrån ser man varenda rörelse i gräset, och med en falks blick är det inte många möss som går fria. Det är som då jag sitter på Nytorget och kollar ut över gräsmattan och människorna rör sig i det vardagliga skuggspelet. 

Glidande gitarrer ovan molnen. Ett flygplan siktar Bromma. Någon på väg hem. En familjefar återvänder till familjens trygghet efter att ha slickat horans slida ren. Det finns alltid dubbelmoral. Ingen går ren. Det var väl därför C alltid sa: Njut av det orena. Där hålet är som smalast, finns den största kraften.

I går var det party på krogen. Våren slog till. Jag sa vid halv tio att jag skulle gå hem. 

- Varför det? sa den vackra kvinnan bredvid mig. Hon sa det i en ton som lovade lång natt och skön morgon. Jag tackade henne för det, berättade att jag hade en son som satt ensam hemma. Det var en paradisisk natt. Hormonerna vandrade på trottoaren och mycket sperma spreds i vinden. 

Nytorget kokar. Sommaren kommer. Jag glider med cykeln längs vattnet. Överallt människor med ansikten mot solen. Lika dåligt som svensken sköter spriten, lika mycket älskar vi solen. Gårdagen var en dag i moll. Sverige spelade oavgjort mot Tobago, och efter matchen frågar Anna mig när livet börjar? Hon är fyrtiofem och inte har jag något svar på det enda hon vill ha ut av livet. Att få sova sked. Jag somnar själv vid elva på kvällen. Jag är helt hopplöst trött, vaknar vid sex av att galningen till takläggare är uppe och spikar. Jag vänder mig om, försöker somna om och får faktiskt sova sked ett tag. 

Det kallas Sofo. Det är löjligt uttryck, men annars är läget perfekt. Jag bor i stormens öga. Det finns egentligen ingen anledning att flytta på sig. Skånegatan, upp och ner, från Nytorget är mitt gym. Fem gånger om dagen drar jag uppför och nedför gatorna. På cykel eller till fots.

Vita Bergen är mitt sommarställe. De röda husväggarna är min sommarstuga. Att jag sedan drar två månader per år till Grekland är en annan femma. Jag handlar på de små, halvdyra butikerna. Jag känner krogägarna, kioskägarna, folket på gatan, polarna, sopåkarna, grannarna, de gamla älskarinnorna, barnen, hundägarna. Jag avskyr de som bär Goosedunjacka, ständigt snackar i mobilen och har pittbull. 

På Vickys passerar Rogge, som tog hand om mig som 17-åring. Han körde mig på sin vespa, ofta till ett ställe som hette Zebra, där vi åt grymt stora kötträtter. Nu ska han själv snart pensioneras, passerar Kafe Skåningen, snackar lite skit innan han går in på Vickys för att käka lunch i deras personalrum och lager. 

Arne passerar också. Han har åkt på alzheimers sjukdom? Och är ganska förvirrad, glömmer var han bor. Han bor mest i sin atelje på Nytorget. Sofie från Skåningen frågar om han vill ha en kopp kaffe?

- Tycker jag om kaffe? svarar han svävande. Han sätter sig ned, vilar en stund från sin eviga vandring runt i kvarteren.

Jag har alltid dragits till karismatiska män. Mina bästa vänner är alla lyckade yrkesmänniskor och ganska olyckliga själar. Mina vänner kan berätta historier. De älskar att leva, är bullriga, varma och olyckliga. Jag kan inte uttala mig om kvinnor, men män blir sorgliga med åren. Jo, det blir nog kvinnor också. De vackra kropparna bryts ner, sjukdomarna sätter in. Vi överlever men sorgen sätter sig där den känns mest. 

Jag älskar de sorgliga männen. De har en välgörande svaghet, en slags ömhet för livet. Bakom den bullrande ytan ligger ett djupt dike av sörja och sorg. Vi försöker inte låtsas om det, men vi vet alla att så är det. In i det sista bullrar vi, hittar på nya tokiga projekt, finner nya kvinnor men i slutändan åker vi i alla fall dit och blir sorgliga.

Jag känner själv hur krafterna rinner ur mig, inte fort, men dock. Morgnarna är som att starta bilen i uppförsbacke. Släppa handbromsen, gasa. Om du inte gasar åker du baklänges ned i det svarta hålet. Det finns inga raka gator längre, inga lätta dagar. Jag tror det är på morgonen jag kommer att upptäcka döden, känslan av att inte längre orka gasa. 

Fredagar är dagen då vi går på krogen tidigt. El Mundo kör mysfredag. Då öppnar man krogen vid fyra och barnfamiljerna dyker upp. Det är småttingar, vanligt folk och stammisar. Krogen blir som en krog ska vara: Ett rum för ömhet, snack och gemenskap. När barnen är med skärper sig alla. I ett hörn sitter fyllona, de som dricker varje dag utan hopp om livet.

Jag spelar hockeyspel med en liten kille, vinner med fem mot ett. Jag skulle aldrig låta en liten skit vinna över mig i något spel. Den dagen dom gör det, vet dom att dom vann på allvar. Jag har med tiden fått spö av mina barn i simning och löpning. Det är härligt att se deras lycka när dom förstår att dom växt ikapp mig och står för styrkan och framtiden i familjen.

Jag sitter med några vänner som jobbar heltid, från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. Det slår mig hur otroligt långa dagar det är: Hur står folk ut? Står dom ut? En av vännerna berättar att hon skriver upp möten med sig själv i almanackan för att få egen tid. 

Jag är av en annan sort, skulle aldrig överleva heltid. Jag behöver sova middag, tänka, drälla, alltid arbeta, alltid ickearbeta. På kvällarna lägger jag mig tidigt för att drömma. Vissa tycker det är slöseri med livet. Vilket liv? Livet i drömmen är helt fantastiskt. Vem kan avgöra vad som är vettigast mellan att se på en film, läsa en bok eller sova en dröm? 

Min polare ligger med en annan kvinna än sin fru. Han är livrädd att det skall komma ut. 

- Du får inte berätta det för någon, säger han och ser skarpt på mig. 

När min son kommer hem några dagar senare, säger han i hallen.
 - Jag tror Johan skaffat sig en ny tjej, en rödhårig. Jag såg dom på gatan.

 - Det var nog en kompis, säger jag.

 - Knappast, säger min son. Man pussar inte sin kompis, eller hur?

Jag mumlar något till svar. Några dagar senare ringer min kompis fru till mig.

- Jag tror Johan knullar med Sanna, säger hon i luren. 

- Varför tror du det? 

- Han skriker hennes namn på nätterna, säger hon.

- Det är nog bara en kompis, säger jag lugnande och just mitt lugn avslöjar att jag ljuger.

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några vänner. Jag visste att hon inte var något för mig, för ung. Hon var lika rolig som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett kafe med sin dåvarande man.

 Det blev snabbt det populäraste kafeet vid Nytorget. Gott kaffe, fina mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför allt en slags värme i de trånga lokalerna..

Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt. Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött och vill vara ifred. Hon har en ny man, borde bli med barn snart. Det är en grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar, en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt kafe att hänga på. Det har vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var 

Det är en lördag kväll, mitt i januari. Snön vräker ned och det är mjukt och tyst ute. Det är en märklig tid. Man vill inte gå ut, och jag märker att det inte är bara jag som är sådan. Jonas och Johan kommer inte heller ut. Lotta har inga pengar kvar, fyra dagar före lön. Jag lånar henne lite pengar och vi går ner på Matkultur. Linus står i baren, ger oss kompisrabatt. Lotta sitter på stolen med korsade, vackra, sexiga ben och fler än jag tänker tankar om att vandra in mellan dom. Folk har inte kommit ut ännu och när dom gör det, tänker jag gå hem. Vi har en timme på oss, snön faller mjukt och snart är det söndag.

Läste ut två Slas i går. Han kan skriva. Allt bättre ju äldre han blir. Inte är han helt kurant heller, men böckerna rullar på genom skrivmaskinen. Jag minns en gång jag skulle försöka tacka för böckerna han skrivit. Han satt på pizzerian Tevere, ensam vid ett bord. Jag satte mig mitt emot.

- Hej. Hur mås det?

Han tittade upp, såg ilsken ut. Jag blev lite nervös och rabblade ur mig

- Jag känner dina grabbar, men....

Jag hann inte komma längre förrän han svarade.

- Snacka med dom då, för fan....

Det var det, om man säger så.

Måndagar är veckans bästa dag. Slut på den förbannade helgen. Slut på att det sitter en massa okända människor på mitt favoritkafe. Slut på umgängeskravet. Min son går till skolan. Vårsolen gör att jag vaknar vid sex och sedan ligger jag och vänder på mig, njuter av minnen från förr. Den kommande veckan är märklig. Min äldste vän ska in och operera sig för prostatacancer. Samtidigt har kvinnan jag umgås mest med kommit tillbaka från en insemination i Köpenhamn. Hon tillhör det här moderna gänget av medelklasskvinnor som inte hittat någon man som duger till att vara far åt deras barn. Samtidigt har dom satsat stenhårt på karriären. Plötsligt är dom över fyrtio, singel och barnlängtan går in på sista varvet. Till slut återstår bara adoptionen eller inseminationen. Hon har valt det sistnämnda, medan många andra har adopterat småflickor från Kina. Söder kommer om tjugo år att ha ett litet Chinatown. Min kvinna går omkring på dagarna och klämmer på brösten, känner sig skengravid och hoppas att den väntande mensen ska utebli. Jag avundas henne inte, inte heller min kompis som ska upp och bli skuren i prostatan.  Vi skapade våra drömmar tillsammans i femtonårsåldern, sedan har vi följt med varandra genom livet. Flyttat från Norrland, rest och bott tillsammans, levt och drömt tillsammans. Nu ska han opereras. Hela perspektivet med att bli gammal förändras direkt om man får en krämpa. Det är inte längre frågan om att göra allt, utan mer om vad man kan göra?

Stina intervjuade Lars von Trier. En märklig man, som en liten pojke med otrolig klarsyn. Hon frågade vad han gillade för filmer.

- Bergman gör bra filmer, sa han och blev tyst ett tag, sedan fortsatte han.

- Han har knullat mycket. Det är bra. Han är mer egoistisk än mig.

På något vis prickade han spiken. Om man har knullat mycket, har man också haft ett bra liv.

Sommardag. Min pollensjuka ger med sig. Jag går ut i Vitan och möter Sopåkar-Mora som sliter i värmen. Jag duckar, gömmer mig bakom en bil då han passerar. Han frågar mig alltid i anklagande ton vad jag arbetar med då han passerar med två ton sopsäckar. Jag duckar för det känns onödigt att irritera en så stark och arbetsam kille med mina kortbyxor och sandaler.

Folk hånglar i parken. Sofia kyrka står still och jag hittar en gräsplätt som inte luktar piss och studentyngel. Någon timme senare vaknar jag till liv, vacklar ner till Skåningen. Sorgemusik och mörk stämning. Affe, den godmodige och glade på Vickys livs har dött. Det är sorg på gatan. Jag går in i affären och köper bananer och mjölk som en slags solidaritetshandling.

 

Kvällarna är vackra i stan. Vi sitter ute runt ett bord på Matkultur. På två år har jag fått mer vänner än någonsin förr på den här lilla krogen i hörnan av Erstagatan och Bondegatan. Kvällarna är som runt Medelhavet. Vi pratar, skämtar och kärleken finns mellan oss. Det är stora ord, men helt uppenbart tycker vi om varandra. Det är samma gäng som syns på Nytorget och på kvällarna går uppför backen till El Mundo och Matkultur. Jonas och jag är de som är mest på Nytorget. De andra har fasta jobb, dyker upp på kvällen. Jonas och jag är brunbrända som fyllgubbar på bänken. Vi är också de som lider mest av pollensjukan. Kort sagt: Vi är brunast och sjukast .

L sitter i mitt knä och hennes mjuka sköna kropp är varm. Vid tiotiden vill hon gå hem, plantera blommor på min balkong och sedan sova i min famn. I morgon ska hon gå till gynekologen för att se om hon kan bli med barn. När vi kommer hem försvinner hon ut på balkongen. När jag tittar till henne en timme senare sitter hon med tända ljus och de nyplanterade blommorna gör henne sällskap. Jag smeker hennes hår, går tillbaka till tv-n och den japanska kickboxningen. 

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser, då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt, men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer sikten. 

Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men jag är i alla fall inte olycklig.  

                   

                                                  Den sista resan. 

Vi hade en minnesstund för henne i ett lånat församlingshus. Jag hörde mig själv snörvla. Eftersom man inte hittat hennes kropp så var det ingen riktig begravning. Det var sju månader sedan hon försvann. Vi antog alla att hon var död. Jag kunde höra hennes hesa röst inom mig. Hennes mor grät hejdlöst. På något vis upprepade sig historien från mitt eget liv. Farsans och morsans alldeles oförklarliga och för tidiga frånfälle. Det blev dags att gå fram och ta adjö. Jag var sist, la blomman bland de andra blommorna och tackade för de goda stunderna.

Jag gick tillbaka till min plats, lyssnade på den sista sången. Modern grät fortfarande hejdlöst. Jag visste hur mycket kraft hon skulle behöva uppbåda för att kunna acceptera känslan av att dottern försvunnit för alltid.

Vi stack iväg på måndagen. Stina skulle ned till Köpenhamn för att inseminera sig. Hon tillhörde det här moderna gänget kvinnor på Söder som inte fattat att barn ska man göra före trettio. Hon var inte ensam. Varannan brud i mitt umgänge hade problem med barnalstrandet. Till slut adopterade dom barn från Kina, eller så blev det någon slags provrörsbefruktning och tvillingar.

Stina körde bilen. Hon hade precis skaffat körkort. Att påstå folk kan köra bil då dom precis tagit körkort är väl att överdriva. Dom flesta är livsfarliga, men det finns bara ett sätt

att lära sig köra bil och det är just genom att köra.

Hon körde bra och jag satt och tittade på henne. Blond, lite vasst utseende, men världens snällaste ögon och en mild, skön kropp.

- Ska jag köra om nu?

Hon snackade för sig själv då hon körde. 

- Det ska du väl inte fråga mig om. Kör om, om du känner dig säker. 

Hon körde vidare. Det tog en mil innan hon körde om. 

- Det är helt fantastiskt att jag kör, att jag tagit körkort, sa hon och la sig bakom en husvagn.

- Du kör bra, säger jag. Kör om den där husvagnen också, så får man lite ro i själen.

Hon körde snabbt förbi husvagnen och vi hade fri sikt. Vi var på väg ner mot Småland, skulle besöka en gammal kompis till mig. 

Vi körde genom ett pastoralt landskap. Överallt hus som fick en att undra varför jag bodde kvar i Stockholm. Med åren blev jag allt mer tvivlande till Stockholm. Det var för dyrt helt enkelt. En stor kåk på landet och en bra bil skulle kosta en tiondel av Stockholmslivet.

- Hur ska man överleva om man flyttade till landet? Stina var skeptisk. 

Jag förstod henne som hade jobb inom statsförvaltningen.

- Du får sluta med ditt jobb. Börja med föredrag och konsultuppdrag istället. Jag tror du skulle tjäna lika mycket på det.

Vi passerade en läcker villa som låg på en slänt ner mot en sjö. Det såg helt annorlunda ut än de här hemmahosreportagen man ser i heminredningsblaskor. Det är nästan alltid designers som bor i de husen. Priset är aldrig utsatt, trots att vem som helst kan räkna ut att under sex mille får man inte ett sådant hus. 

Jag har varit med ett tag och sett utvecklingen. På nittiotalet övergick många av mina vänner från att vara journalister till att bli webbdesigners. På tjugohundratalet har dom gått från att plåta porträtt till heminredningar. Journalisterna har blivit homemakeoverartister. Några  fjantar som flyttar möbler och tjänar fett med deg på den sörjan.

Jag ruskade av mig ilskan. På senare år har jag nog börjat bli en sur gubbe? Jag hade ingen koll riktigt, men det var så otroligt mycket jag tyckte var helt korkat. Bostadspolitiken var det jag retade mig mest på. Folk betalade vansinniga pengar för att bo i en etta. Unga människor hade ingenstans att ta vägen och de äldre trodde dom har blivit rika. Ingen verkar fatta att man måste bo billigt för att kunna leva människovärdigt?

- Sväng in här, nu är det bara några kilometer kvar. Jag kollade kartan och såg att min vän hyrt hus vid en sjö. Det passade oss bra, för det var klibbigt hett ute och en dag i bilen har inte gjort mig mindre badsugen.

Vi passerade en järnvägsövergång och en liten grusväg ledde fram till huset. Han stod  på vägen och tog emot oss. Blond, långhårig. Han hade alltid varit långhårig. När vi härjade i Spanien på slutet av sextiotalet var brudarna galna i hans långa hår och senare på sjuttiotalet i Indien trodde många att han var en kvinna med sitt långa hår och gängliga kropp. Nu var han stabilare i kroppen. Han gav mig en rejäl kram.

- Bra jobbat att hitta hit direkt. Han kramade om Stina också. 

- Ni är väl hungriga? Jag har kört igång grillen,,,

Vi gick upp till huset som var en klassisk småländsk trälåda med snirkelsnickerier och massor med vackra, ljusa rum. 

- Vilket ställe, rena drömmen. Jag fattar att du trivs här. Hinner man ta ett snabbad före maten?

- Det är hundra meter till sjön, stick ner och snygga till er lite så fixar jag krubbet.

Stina och jag tog ett bad. Jag föredrog havet och Grekland, men den svenska tystnaden och stillheten är något speciellt. Stina simmade upp bakom mig, la sig på mig. Jag kände hennes toppiga bröst och mjuka händer på min kropp. 

Nils hade dukat snyggt på verandan. Han har alltid hållit en viss stil. När vi bodde ihop på sjuttiotalet så dukade han alltid till frukost med servetter. Jag fattade aldrig det där, men så var det. Servetter, the och färdigskuret vitt bröd med ost och marmelad. Det var långt innan hälsotänkandet slog till. 

Vi åt glupskt. Jag hade köpt en vinare. Stina drack inte för hon ville vara i perfekt form till inseminationen. Är man över fyrtio och ska försöka bli med barn finns det inga marginaler. Jag såg en tävling på tv. En man som söp ordentligt skulle tävla mot en man som skötte sig ordentligt i spermarace. Dom gick och runkade av sig och sedan fick spermierna tävla mot en inbillad äggstock. Killens som söp fick storstryk. 

- Hoppas det går bra i Köpenhamn med inseminationen, sa Nils. Det är ju synd att Peter inte kan ställa upp. Han har ju klippt av alla trådar, den fegisen.

- Ja, man gör ett val och sedan får man stå för det. Hade jag inte gjort det hade jag haft tre fyra ungar till. Hur skulle det ha gått?

Nils skrattade och slog upp lite mer vin.

- Du hade väl fått jobba som alla andra? Och det hade du aldrig klarat av.

- Så rätt, så rätt. Nils hade rätt. Jag hade aldrig klarat av att ha ett vanligt jobb. Inte för att vara snobbig utan för att jag blev galen med tiden

- Det är märkligt hur mycket man inte riktigt styr över, sa Nils. När man är ung tror man att man har livet i sin hand, men ju äldre man blir desto mer inser man historiens inverkan. Ta min operation. För tjugo år sedan hade jag aldrig tänkt på den, men nu när både farsan och brorsan gjort samma sak inser man att det är genetiskt också.

- Har du opererat dig nyligen, frågar Stina?

- Ja, för en månad sedan, men det gick bra, känns skönt nu.

- En annan har ärvt depressionerna, sa jag. Morsan var deppig, en annan gubbe i släkten hade bakterieskräck. När han hälsade på förr hade han en resväska full med dasspapper som han lindade in allting i. Trots det blev han millionär?

Stina fnittrade så hon satte i halsen.

- Är det sant? Vilken släkt man håller på och vecklar in sig i. Hoppas du också blir millionär? 

Vi åt klart och gick en sväng ner till sjön. Det var vackert och stillsamt, så vackert och stillsamt som det ofta är i vårt avlånga, halvdöda land. Vi la oss tidigt. Stina ville älska. Vi gjorde det med öppna fönster och envisa myggor som bet mig på ryggen. 

På morgonen vaknade jag av ljuden underifrån. Nils var uppe och fixade med frukosten. Han skulle stanna i Småland hela sommaren. Jag skulle aldrig stå ut med att bo i inlandet, för trångt och kvävande utan riktigt hav. 

Jag växte upp vid havet. På sommaren lekte min bror och jag alltid vid havet. Vi hade en egen strand där jag byggde båtar, flottar och kanoter. Morsan var med oss hela somrarna, medan pappa var inne i stan och jobbade. 

När hösten kom och det drog ihop sig till skolstart packade mamma ihop våra prylar. De sista nätterna var alltid stormnätter. Det blåste hårt i Bottenviken. En natt gick ett stort fartyg på grund precis utanför oss. Den stora båten stod med fören rakt upp i himlen, medan de små ettriga bogserbåtarna försökte dra loss fartyget från klippan. Den natten somnade vi in till ljudet från stormen och tutandet från bogserbåtarna. Jag är för alltid lierad med havet och kan aldrig stanna längre än någon dag i inlandet.

Vi sa adjö till Nils. Stina skulle köra . Nils stod kvar och vinkade på vägen då vi försvann mot Skåne.

- Han var trevlig, sa Stina. Vilken fin middag han fixade till oss. 

- Jo, han är bra. Ofattbart så länge vi hängt ihop och fortfarande tycker vi om varandra. Jag har inte så många kompisar jag litar till hundra procent på, men han är en av dom. 

- Ni träffar väl inte varandra så ofta nuförtiden?

- Nej, någon gång per år. Jag byter ju vänner hela tiden beroende på var jag jobbar och var jag bor, men en tre, fyra stycken hänger med hela tiden. Han är en av dom.

Stina körde mot Skåne. Hon hade fått upp ångan i bilkörningen. Österlen. Det är vackert, men jag är lite allergisk mot allt tjatande om Gotland och Skåne. Den förbannade skönheten, detta överklassideal, medelklassarnas dröm. Sista gången jag besökte Gotland mådde jag direkt dåligt av allt snobberi, svindyr öl och heminredningstjafs. Jag bodde på södra delen av Gotland, hade bott där förut, men nu handlade allt snack om hur husen skulle renoveras. Hur flott det skulle bli. Efter några dagar rymde jag fältet och lovade mig själv att aldrig komma tillbaka. Stinas kompisar bodde i Kivik, Lundell och Ranelidland. Jag hann knappt tänka tanken förrän Ranelid passerade i en sportbil. Inget ont om honom, än mindre Lundell, som jag tycker är fantastisk. Vi åkte till huset där kompisarna bodde. Det var bara en kompis hemma. En smal, gänglig kvinna i femtioårsåldern kom ut och kramade om Stina.

- Hej, Anna heter jag. Jaha, du är Peter Granstrand. Dig har man ju hört talas om.

- Tackar, tackar, trevligt hus. Ser fint ut. Har du ärvt det? Stina sa att din farmor bott här?

- Jo, jag fick köpa det billigt då hon dog. Kom in nu. Vill ni ha kaffe?

Vi gick in på gården, som var skyddad från insyn tack vare högra häckar. Kåken var verkligen läcker. Ett sådant där hus jag skulle vilja dra mig tillbaka till under resten av mitt liv. Ett ställe att odla sin trädgård på. Två plan, stor veranda och utsikt mot vattnet. Framför allt tyst. Jag har alltid tyckt att tystnad är den ljuvligaste ljudet.

Vi satte oss på verandan, medan Anna fixade kaffe.

- Är ni varma, frågade hon? Vi tar ett bad efter fikat?

Jag satt tyst medan Anna och Stina snackade på. Jag visste att Anna var psykolog, ensam, utan barn. Det bodde några andra i huset också. En familj med tre barn där pappan var revisor och mamman gymnastiklärare. Det var vad jag hann snappa upp innan det var dags att bada. 

Vi tog bilen till piren i Kiviks hamn. En pir rakt ut i havet. Jag blev glad, något påminde om min barndom i all sin enkelhet. Olika familjer satt eller låg på klipporna. Vattnet var varmt och skönt. Jag hoppade i, simmade iväg, la mig på rygg och betraktade stranden. Om jag haft pengar och råd hade det här varit ett alternativ för mig. Kivik var tillräckligt stort för att man skulle stå ut att leva här. Jag kom precis från Naxos, en grekisk ö, som är lika stor som Kivik. Det krävs en viss storlek och energi av en by för att det ska gå och leva där. Några kafeer, någon krog, en affär eller två, bokhandel, sportaffär, bibliotek, sedan är man i hamn.

Det kom ner några sprättar i morgonrock. Ett sätt att visa att man bodde i byn och hade nära till stranden. Det var tandläkaren i Kivik. Vad ska man säga om det? Om han bodde där hela året, så kunde han väl få snobba med morgonrocken också?

Jag låg kvar i vattnet. Stina och Anna satt på bryggan och snackade. Det var lätt att glömma bort varför vi var här: För att åka till Köpenhamn och inseminera henne. Innan vi åkte såg jag ett Tv-program där man diskuterade just detta med att så många svenska kvinnor reser till utlandet och försöker göra barn på olika sätt. Insemineringar, provrörsbarn och andra försök att få barn är strängare reglerat i Sverige än i grannländerna. Det hela börjar likna min ungdom då tjejerna stack till Polen och gjorde aborter för det var förbjudet i Sverige. Lagen måste ändras, låt kvinnorna bestämma själva. 

Hemma i huset hade den andra familjen dykt upp. Gustaf och Sonja hette föräldrarna som var i fyrtioårsåldern. Barnen såg ut att vara mellan tio och femton år. Bordet var redan dukat så vi satte oss till bords på en gång. Sonja var gymnastiklärare på en skola utanför Landskrona. Gustav såg ut som en revisor. Smal, brunbränd med glasögon. Hon, ännu mer brunbränd, lite stabbig i kroppen och livlig.

- Vad jobbar du med, frågade hon mig mellan tuggorna?

- Jag jobbar inte så mycket längre. Vann en hel del pengar på Trisslott, fick stå i tv och skrapa fram tjugofemtusen i femton år.

- Det är inte sant, det är min dröm. Hur kändes det att stå där och skrapa?

- Helt overkligt faktiskt. Man fattar liksom inte att man är i tv, sedan tog det en dag innan jag riktigt fattade att jag vunnit pengarna. Det är inte så mycket pengar som man tror. Jag får skatta på pengarna, så det blir en femton tusen i månaden.

Gustav suckade och hällde upp mer vin.

- Snacka om att ha det bra. Du behöver inte jobba för mycket.

Det märkliga med pengarna, vilket jag inte sa till Gustav, var att sedan jag vunnit pengarna hade jobbat mer än någonsin. Nu kunde jag göra det jag ville göra, skriva och plåta och försöka  beskriva den tid vi lever i. Att inte jobba hade varit outhärdligt.

- Ursäkta att jag frågar, sa Sonja. Hur går det med Köpenhamn? Hörde ni skulle dit?

 Jag tittade på Stina lät henne bestämma om hon skulle svara eller ej?

- Jag ska dit och inseminera mig anonymt. Det är tredje gången och jag hoppas verkligen 

det går vägen. Börjar bli ganska less på att åka fram och tillbaka till Köpenhamn.

- Anonymt? Du vet alltså inte vem som är barnets far? Gud, är inte det jobbigt?

- Så där, dom säger att fadern har skandinaviskt utseende. Det är allt jag vet.

- Allt det andra då? Hans egenskaper, intellekt, längd vikt? Det vet du ingenting om?

- Nej, det är spännande på sitt sätt. Jag skulle ju kunnat gå ut och haft ett one-night-stand, men det funkade inte för mig.

- Det är tufft att skaffa barn själv, sa Anna. Jag vet inte om jag skulle våga göra det? 

- Jag har inget alternativ. Antingen skaffar jag ett barn själv eller så blir det inget. 

- Det är rätt, alla barn är en gåva. Det skålar vi för. Gustav höjde glaset och skålade för Stina.

Kvällen vandrade vidare. Barnen försvann ut på gården. Vi satt i sommarnatten, drack gott rött vin och samtalet flöt fram och tillbaka. Efter ett tag drog jag mig tillbaka. Jag har svårt för längre samtal, blir alltid uttråkad. Jag ville fortsätta att läsa boken Halvbrodern av Christensen. Jag är själv halvbror och mina barn är halvsyskon. Begreppet halvbror borde utrotas, begravas och aldrig mer uppstå. Varannan unge i Sverige har halvsyskon, lever i nya familjekonstellationer och de är alla syskon. 

Jag gick en runda i Kivik. En liten by, lite spridd, ingen riktig koncentration. Inte alls som en grekisk by, som alltid har ett särpräglat centrum. Det gladde mig att de gamla bodde mitt i byn. De gamla ska ha kul på äldre dar, kunna se ut över torget, njuta av lite äventyr på avstånd. Jag följde vattnet, gick genom äppelodlingarna som i mångt och mycket påminde om grekiska olivlundar. Det var en varm sommar, men jag klarar värme bra. Uppväxt i kalla Norrland har jag fått någon slags beredskap för både kyla och värme. Där är vintern hårdast, men solen lyser längst på sommaren. Det vita i fjällen är som det vita i de grekiska Kykladerna. En vit obarmhärtighet som går att njuta, men som också kan vara livsfarlig. 

Det jag tänker på mer än något annat är var jag vill bo. Vid havet på sommaren i en liten by? Eller i en stad där det är fullt drag och enkelt att leva? På vintern vid ett berg, ett stort berg så jag kan åka skidor varje dag. Om jag kollar världskartan finns det två platser som fungerar. Spanien, trakterna kring Malaga, Tarifa eller i San Fransisco. Berg och hav, nära varandra. 

Jag är inte intresserad av stora städer och kulturutbud. Det finns många äldre, framför allt kvinnor, som blir enormt aktiva efter sin pension. Dom springer på föredrag, teater och bio varenda dag. Det är en dröm dom har, en saknad, men så är det inte med mig. Jag har ingen saknad, utöver den att få vara ifred. Hela mitt liv har jag gjort som jag vill. Det finns inget som jag har ogjort, förutom att bo en längre tid utomands i eget hus eller husbil. 

Nu sitter jag fast. Precis som alla människor som har barn. Man kan inte ge sig iväg hur som helst. Barnen måste gå före. Det är det viktigaste. 

Jag vaknade av att Stina kom och la sig. Hon var lite full. Det var länge sedan eftersom hon inte kan dricka. Jag kände irritationen stiga i mig, men jag förlät henne. Hon hade verkligen tagit sig själv på allvar och levt som en nunna hela våren. Inte en droppe sprit, cigg eller kaffe på flera månader. Hon kröp in under täcket och hennes glada ögon lyste i mörkret. Det var det sista jag såg den natten.

På morgonen var hon uppe före mig, tog pissprov för att kolla om hon snart hade ägglossning. Det hade hon. Vi måste till Köpenhamn inom ett dygn. Hon ringde till barnalstringskliniken, fick besked om att komma nästa morgon. 

Vi packade ihop våra saker. Ett stilla sommarregn följde oss genom Österlen. Vi var på väg till en gammal vän till mig. Han hade ärvt en familjegård  vid Malmö. Han brukade dyka upp då och då i Stockholm, men nu var det mer än ett år sedan jag såg honom senast. Han mötte oss på gårdsplanen då vi körde in på hans ruckliga bondgård. Jag hade aldrig sett hans hus förut och det var sannerligen stort. Ett riktig rött bondschabrak.

- Herre min skapare, sa jag. Snacka om kåk. Den är ju större än Sofiaskolan.

Han struntade i vad jag sa, gick fram till Stina och presenterade sig.

- Jan, jag bor här, men det fattar du väl? Han skrattade gott åt sig själv.

 Vi gick husesyn medan kaffet drog till sig. Varenda rum, tror det var femton rum, var större än hela min lägenhet i Stockholm. Och alla var inredda med sängar och andra möbler. Det såg inbott ut.

- Jag har fem barn och tre exfruar. Man måste ha utrymme, och sedan kommer det besökare. De ska också ha utrymme. Jag har lått varje barn inreda ett eget rum. Vi har åkt runt på loppisar och köpt billiga grejer. Du vet, här nere kan man få en säng eller en soffa för femtio spänn. Det är inte som i Tokholm.

- Nej, märker det. Stina var klart tagen av Jans inredning och utrymme.

- Hur städar man? Det måste ta evigheter?

- Stora problemet. Det tar en hel dag, eller två att göra rent allt.

Vi gick till köket. Espressomaskinen hade spottat fram kaffet. Jan hade blivit rundare om magen sen sist. Rejält rundare, kunde bara betyda en sak. Ny kvinna?

- Jo, har träffat en tjej från Brantevik. Jättegullig, lagar enormt god mat.

Jag kände till hans kvinnosmak. Helt unga, riktigt unga. Jag frågade hur gammal hon var?

- Trettiofem, det är ju bara ett problem, om det nu är problem? Hon vill ha barn med mig.

- Du har ju redan fem, ett eller två till skadar väl inte, sa jag? 

- Vet inte om jag orkar med det? Jag hade tänkt sterilisera mig, men då ryker ju förhållandet med henne. Det är lite marigt.

Jag förstod honom. Han var snart femtiofem, hade fem barn och skulle börja om på nytt. Han älskade sina barn, hade varit en bra pappa, men också haft ett helvete med de gnälliga morsorna som aldrig varit nöjda med hans insatser.

- Ja, vill du ha henne får du göra henne på smällen. Det är vad det handlar om. Det och inget annat.

Han blev nervös, gick och hämtade en flaska Jameson. Jag tog ett glas, medan Stina var tillbaka i det gamla och tackade nej.  

- Hörde att du ska inseminera dig, sa Jan till henne. Hoppas det går, men du vet ju att i din ålder är det rena hasarden. En på femtio kanske, eller en chans på hundra. Det är tufft att du prövar i alla fall. Jag vet en tjej i Malmö. Hon prövade sex gånger innan det small till. 

Jan lagade mat medan jag tog en runda runt huset. Det låg vackert. Ett stort träd framför hans sovrum, sedan en lång sluttning där man kunde känna havet i horisonten. Jag skulle inte vilja bo som han, för ensamt, för långt från hav, men det var något. En slags egen själ. Huset bredvid var till salu. En tvåvåningsvilla till ett pris som för en etta på Söder. Jag sa det till Stina. Hon ville gå och titta på det efter maten.

- Jag kanske kan fixa ett bra pris till er, känner mäklaren. Tänk om vi blev grannar? Jan skrattade högt åt tanken. 

- Då får vi bygga en plats mellan husen där vi kan träffas och fika på dagarna.

Vi gick dit efter maten. Stina blev lycklig över ytorna och den makalösa trädgården som var indelad i små rum, med egen bäck. Hon började fantisera om att pendla till Stockholm, skriva böcker, hålla föredrag och bo längre perioder i huset .

- Det är det här med hur man ska försörja sig. Kan du ta ner ditt jobb hit, frågade jag?

Hon såg tveksam ut. Det är alltid där det skiter sig. Hur ska man överleva? Det enda människor som är fria, är konstnärerna. Å andra sidan är de sjukast, fattigast och de mest utsatta människorna i Sverige. 

- Visst vore det väl fint att bo här? Stina tittade på mig.

- Nej, svarade jag. Det är för dött. Visst, det finns många fördelar, men jag vill bo vid hav och liv. Här är det nästan bara hav.

- Vi tar bilen och kollar in omgivningarna i alla fall. Ifall vi skulle flytta hit? 

Byn var liten och det var cykelavstånd till havet och Smygehuk. Nog skulle jag trivas här. Det fanns ett cafe i hamnen, som var Sveriges sydligaste udde. Det påminde mig om Tarifa, Europas sydligaste udde. Vinden låg på, det utsatta läget, ödsligheten. Hade jag flyttat till huset hade jag åkt ner till cafeet och hamnen varje dag. Det hade blivit min hemliga utpost i världen. 

Stina gick ut på piren i hamnen. En kvinna måste lämna avstånd för att man ska se hennes skönhet. Hon hade ett kvalificerat jobb, men jag skiter i vad folk har för jobb, bara dom trivs i sitt eget liv. Det ringde i telefonen. Det var min dotter. Hon bor i San Fransisco med sin pojkvän. Hon frågade hur jag mådde?

- Bra, är på Sveriges sydligaste udde. Du då?

Hon var i Klippiga bergen, plåtade ett hus för en svensk damtidning. Hon var en duktig fotograf, hankade sig fram som frilans. Hennes specialitet var surfing och bergsklättring. När hon var liten kunde hon gå på lina och någonstans där valde hon sin framtid. Jag lyssnade på hennes röst. Jag tyckte om att lyssna till hennes energi och kärlek till livet. En del av kärleken skvatt på mig också. När vi la på var jag fylld av värme.

- Vem var det? Lina? Stina hade kommit in från piren.

Jag nickade till svar. 

- Vackert där ute. Hon borde komma hit och plåta. Hon skulle kunna göra fina bilder av det vilda. Saknar du henne inte?

- Ibland, men det ingår i livet att sakna sina barn. Det är inte alldeles säkert att man får en bra relation till dom, trots att man gjort allt för att dom ska må bra.

- Nej, jag vet, sa hon. Jag har en del kompisar som aldrig träffar sina barn, nästan så att dom är förskjutna av ungarna. Hur kan det bli så?

- Vet inte? En räcka omständigheter, lite otur någonstans?

Vi gick till en stuga i hamnen där det låg ett cafe. Det satt några turister utanför. Det var snart slut på sommaren. Dagen efter skulle vi åka till Köpenhamn för att Stina skulle försöka bli med barn. 

Jag vaknade av att det duggregnade. Min kropp kändes som en förbannad askkopp. Jag röker inte och ändå kändes det så värdelöst i kroppen. Allt skit kom efter jag fyllt femtiofem. Först vann jag alla pengarna och sedan började kroppen krångla. En dag var det ett knä som värkte, efter det kom ryggen och till slut började det värka i pungen också. Inte lätt att leva, men knäet blev bättre och pungen berodde på att jag knullade för mycket. Jag började köra med taoistiskt sex, inte utlösning varje gång, och det tog bort värken. Ryggen fortsatte jävlas. Det berodde på dataanvändningen, att jag sitter för mycket på äschlet. En kropp är inte gjord för att sittas med. Ligga eller stå, men helst i rörelse. Har någon sett ett lejon som sitter?

Jag kände att jag måste ut och röra på mig. Huset var tyst och jag smög ur Stinas grepp, drog på mig gympaskorna och ett par svarta kortbyxor.  Klockan var inte mycket mer än sju. Jag gick de första hundra metrarna, tänkte på Lundell som bodde några kilometer därifrån. Jag skulle jogga förbi hans hus, lura ut honom på en runda. Hemma i Stockholm brukade jag se honom komma stånkande på morgnarna. Han är stark av sig, envisas med att försöka lura kroppen. Min kropp gick inte att lura. Jag har varit elitidrottare, men inte kändes det. Hur kan en kropp bli så stel och tung, trots att jag är smal och lätt i kroppen? Jag joggade på, men det gick inte fortare än att en tant med rullator och tax skulle gå om mig. Jag intalade mig själv att jag inte tävlade med någon annan, men visst skulle det kännas genant. Å andra sidan var jag faktiskt ute och försökte göra något åt kroppen.

Stina sov fortfarande då jag kom tillbaka. Hon låg naken med morgonljuset över sig. Gud hade en bra dag då han formade henne. Tunn och kurvig på samma gång. Kvinnor är det vackraste som finns. Precis som det finns vackra växter, finns det vackra människor och precis som alla växter har en funktion, har alla människor också en funktion. I alla fall trodde jag det då jag tittade på Stinas kropp. Jag tog en dusch, gick ut och hämtade DN i brevlådan på husets framsida. 

Jag hittade inget att läsa och inga bilder att gå loss på. Efter jag vunnit pengarna på Triss slutade jag fotografera. Inte för att jag slutat älska fotografi, utan för att det aldrig visades bra fotografi i Sverige längre. Sista gången jag såg en bra fotoutställning var i slutet av sjuttiotalet då Christer Strömholm visade bilder på Camera Obscura. Efter det har jag sett någon Robert Frank, Maplethorpe, Petersen och Koudelka, men det är allt. Fotografi är en svag röst i kultursverige. Jag gav upp fotografin då jag insåg att alla utställningar och böcker jag gjort i slutändan gått med förlust. Att jag alltid själv fått betala de mesta av produktionen.

Stina kom ut och hämtade en kopp kaffe, satte sig bredvid mig, tog kulturdelen. Varför tar alltid kvinnor kulturdelen? Personligen tycker jag ekonomi och sporten är intressantast. Kultursidorna är ju mest en massa blöjrunk och känslopjunk. Vi satt tysta ett tag, läste våra bilagor innan vi som på en given signal gick in på rummet och älskade.

Det gick snabbt att ta sig till Köpenhamn. Det var första gången jag körde över bron. Jag minns när den skulle byggas. Då bodde jag i Skåne och var helt emot brobyggandet. Varför jag var emot vet jag inte riktigt? Jag är nämligen alltid emot allt nytt. När jag var ung var jag emot bandspelaren, sedan walkman, tvn och datorerna. Inte undra på att jag var emot bron också, framförallt för miljöns skull och för att den representerade storkapitalismen. Jag försökte också påstå att det var mysigt med färjorna, På sätt och vis var det sant, men också förbannat jobbigt då de små, känsliga katamaranbåtarna ställdes in vid lite oväder.

Vi svepte över bron. Visst var det dyrt och man hamnade lite snett i förhållande till Köpenhamn, men det var en skön resa högt över vattnet. Stina skulle till en klinik som låg strax utanför centrum. Vi parkerade på Islands Brygge. Det påminde om Söder i Stockholm, men var luftigare och vilsammare. Det fanns ett kafe vid vattnet och längre bort stojade en massa ungar i utomhusbadet som man byggt i kanalen.

- Vilken skön känsla det är här, sa Stina. Det är så otroligt vilsamt, mitt i en stad.

Husen var lagom slitna, inte sönderrenoverade som i Stockholm. På gatorna fanns det en bra blandning av gamla, unga, människor på cykel, kärror. Bilarna höll ett lugnt tempo och gatorna var bredare än vad jag var van vid. 

- Vill du ha något att äta?

Stina sa nej. Hon var lite nervös för att gå till klinken. Det är ingen lätt grej att lägga upp sig på en brits och få en okänd mans spermier inskjutna i livmodern. Det gör inte ont, men hela psyket ruskas om, både före och efter. Och hoppet som tänds, som skall hållas tänt till nästa mens. Om det nu blir någon mens? Hur stor chans hade hon? 

Hon vågade knappt tänka tanken själv. Den var liten, jävligt liten och varje missat försök kostade sex tusen spänn och massor av psykisk kraft.

Jag följde henne till porten på kliniken. Det skulle ta en timme och vi bestämde oss för att ses på fiket runt hörnet när hon var klar. 

Jag gick ner till Islands Brygge igen. Jag skulle vilja bo så här. Arbeta hemma, gå ut på gatorna, på dessa varma, vänliga gator, fyllda av luft och harmoni. Överallt cyklade människor omkring med barn i cykelkärror. Köpenhamn är avslappnat i jämförelse med Stockholm. Det sägs att Danmark är fascistiskt och invandrarovänligt? Jag har ingen klar uppfattning om det. Jag har alltid trivts i Köpenhamn. På sjuttiotalet bodde jag i Lund och reste ofta till Christiania för att fotografera och umgås med nya människor. Jag kom dit första gången i december 1975. Christiania var ganska nyetablerat. Jag sov några nätter på en vind. Det var svinkallt. Jag frös i min armepäls men uthärdade. En dag fick jag kontakt med en kvinna som hade schäferhundar och spelade saxofon. Hon bjöd hem mig till sin lya på Melkebotten. Hennes hem var vackert inrett. Hon bjöd på varmt the och rostat bröd. Jag blev kär, men hon ville bara vara vän. Det fick vara så. Hon var en av Christianias vackraste kvinnor och då ska man veta att jag aldrig sett vackrare kvinnor än i Christiania. Det som gjorde dom vackra var deras frihet, den styrka dom utstrålade. 

Det snackas mycket om feminism idag, men om man tittar efter ordentligt så ser vi alla hur ansträngda och slitna dagens kvinnor är inför alla krav och skyldigheter. Så var det inte i Christiania. Det fanns barn, barnhus kvinnor och män. Ett utopiskt samhälle där det var nära till det mesta. Känslor, arbete, umgänge. Jag kan inte sätta fingret på varför  Christianias kvinnor upplevdes så fria och starka. Jag säger inte att alla var fria, men det fanns något i miljön som befriade kvinnorna.

Jag kände något liknande på Islands Brygge. Människorna jag såg kändes varma, lite loja. Jag gick omkring i kvarteren, tog bilder på husen med min digitalkamera. Tänkte på Hammarby sjöstad.. En slags omvänd, sträng frihet, där likheten och grupptrycket är viktigast.

Timmen gick snabbt. Jag gick till cafet i hörnet, tog en öl i väntan på Stina. Hon kom efter en kvart. Hon såg lite dämpad ut.

- Hur mår du? Gick det bra?

- Blev lite försenat, men annars gick det bra. Jag tänkte på dig, inbillade mig att det var du som kom i mig.

- Bra, sa jag. Då blir du säkert med barn. Är du hungrig nu då?

Det var hon. Vi åt grekiska sallader, satt och småprata ett tag innan vi hämtade bilen och började köra mot Göteborg.

Vi körde efter kusten. Det var en vacker väg. Jag ville älska med henne och vi stannade vid en strand. När jag kom i henne hoppades jag att min utlösning skulle blanda sig med det hon redan fått och skjuta på det hela så hon garanterat blev med barn. Vi körde mot Göteborg där vi skulle övernatta på hotell.

Människans behov av en vacker boning är oändligt. Hela mitt liv har sådant varit oväsentligt, trots att jag bott enkelt, men magnifikt, hela livet. Nu på äldre dagar känner jag att boendet blir allt viktigare. Och det är så många parametrar som ska stämma. Jag började tänka på Henry Miller. Hur han bodde med sin kvinna i Big Sur. Då dom fick besök brukade man bada i badkar som var uppställda i skogen. När jag tänker det ringer min telefon. Det är min dotter igen, från Klippiga Bergen.

- Hej pappa. Hur mås det? Har du varit i Köpenhamn?

- Det gick bra, men Stina är trött. Hon sover nu.

- Stackarn, det är tufft för henne. Tänk om det blir ett barn. Då får jag en lillasyster.

- Vad tycker du om det då? 

- Roligt, men jobbigt, känns lite underligt. Det blir ju som min dotter.

- Ja, hur man än vrider och vänder på saken som blir något underligt.  Det är väl bara att ta det som det är?

- Så är det väl? Du skulle komma hit. Klippiga bergen skulle du älska. Det är precis din grej. Du kan åka skidor hela vintrarna och sedan dra ner till havet när du vill. Det är ju så du vill leva, eller hur?

Min dotter lyckades alltid fylla mig med kärlek. Bara att höra hennes röst gjorde mig lycklig. Klippiga bergen? Jag tror också jag skulle tycka om att bo där. Jag vet inget om det, men kanske är det där jag skulle ha mina sista tjugo år? Språket och den kulturella miljön är det viktigaste. Spanska och engelska är de språk jag behärskar. Om jag ska flytta utomlands måste det bli till ett spansk eller engelsktalande land. 

Jag frågade henne hur det gick med fotograferandet? Det var tydligen inga problem. Hon skulle stanna tre veckor till i USA innan hon kom hem. Vi la på och jag fylldes av en frid som är sällsynt. Ibland känner man att det skulle kunna gå att dö i just den stunden, för man känner att man gjort vad Gud förväntade sig. Det här var en sådan stund. Stina sov med spermier i sig som arbetade i livmodern. Jag hade en dotter i USA som ringde och mådde bra. Själv var jag ganska trött, utan illusioner och fattig. Det var okej det med. Jag accepterade läget, för det är vad åldrande innebär, accepterande. Att medge alla dåliga lägen inom sig själv och vila i det. Jag hade börjat komma i den åldern då folk tog livet av sig, knaprade antidepressiva och inte fattade vart livet tagit vägen. 

Jag la mig för att sova. Stina hade tagit upp nästan hela sängen och jag fick knuffa undan henne för att få plats. Det blåste svalt från den öppna balkongdörren. Hösten var på väg. Snart fick jag sluta gå i sandaler, ta på strumporna och börja träna för vinterns skidåkning.

Jag växte upp med snö, strax utanför Lycksele. Vormträsk. Ett litet ställe utan handelsbod eller andra förnödenheter. Jag minns en sjö med mycket fisk, en massa mygg, innan vi flyttade söderöver. Min mor fick mig en hafsig natt med en kille som låg i lumpen. Hon var inte gammal, strax efter sjutton då hon fick mig. Jag vet inte vad som hänt, om han våldtog morsan, men jag fick i alla fall aldrig träffa honom. Morsan nekade honom att träffa mig. Det visste jag inte som liten. Hon drog någon vals om att han var snäll, men inte riktigt var någon bra pappa. Jag skulle gärna ha hört hans version också, men det fick jag aldrig. 

Det märkliga med ens barndom är att i vuxen ålder betrakta den. Barndomen är konjunkturkänslig. I trettioårsåldern ser man på den ur ett annat perspektiv än i sextioårsåldern. Man behöver få barn för att förstå barndomen, eller i alla fall kunna bedöma den någorlunda vettigt.

Vad är att vara barn? Att vara fri, men skyddad? Så var min barndom. Jag växte upp utan en biologisk far, men med tiden fick jag en styvfar som var bra på alla sätt. Tyvärr älskade jag honom inte. Han gjorde inget fel, snarare tvärtom, har varit ett föredöme för mig i mångt och mycket. Han hade haft en hård barndom, kom från fattiga förhållanden. När han gick i skolan satt han längst fram för han såg så dåligt. Hans föräldrar hade inte råd med glasögon utan det blev till att sitta längst fram för att se något. Helst såg hans föräldrar att han inte gick i skolan alls, för han behövdes hemma. Nu snackar vi trettiotal i Sverige. Det låter som forntid, men så var det på den hårda tiden. 

I alla fall lyckades han ta sig genom skolan, men lusten att studera fanns kvar. Han satt på nätterna och läste Hermods röda kursböcker om ekonomi. Det påverkade mig oerhört. Hans längtan efter kunskap och böckernas betydelse. Med tiden jobbade han sig upp från det lager där han började sin karriär, till att öppna en egen butik när jag var i femårsåldern. 

Vi var arbetarklass som jobbade oss uppåt. Min morfar var försäljare av spisar. Han körde Sverige runt i en stor amerikanare. I bakluckan stod en spis monterad så husmödrarna kunde gå in i bilen och känna på spisen. Det måste ha gått bra för ett år blev morfar utsedd till bästa spisförsäljaren i Sverige och fick som pris en ansenlig summa. Min farfar var smed på järnvägen. 

Min styvpappa startade en skoaffär tillsammans med morsan, samtidigt som dom jobbade extra på nätterna för att dra ihop pengar till lånet. Brorsan och jag sov ensamma på nätterna då dom var på posten. För att vakna då dom kom hem hade vi dragit en sytråd från våra tår till dörrhandtaget så vi skulle vakna då dom öppnade dörren. Jag minns aldrig att vi vaknade när dom kom hem?

Det var en vacker tid. Dom jobbade, ville något med sina liv. Brorsan och jag hade det bra ihop. Vi var väldigt olika. Jag var smal, liten, föddes en månad för tidigt och vägde inte ens två kilo vid födseln. Brorsan var kort och satt, stort huvud. Han påminde om min styvpappa, en kraftig man. Brorsan hade så stort huvud att han knappt kom ut. Morsan sa ofta att hon fått två chocker i sitt liv. När jag föddes för tidigt och brorsan som var så stor och tung att han knappt kom ut.

Jag vet inte om det var vårt fel, men morsan mådde allt sämre. Det är inget som barn förstår, men man märker tecknen. Ibland orkade hon inget, gick in i depressioner, mer eller mindre starka. Det slutade till slut med att hon hamnade på psyket, fick elchocker och starka mediciner. Det var standard på den tiden och väldigt skuldbelagt. 

Jag minns hur morsan försökte förklara att det inte var någon skillnad på att ha feber och ha vara sjuk inne i själen som hon uttryckte det. 

Det var en vinterdag då vi besökte henne efter första elchocken. Hon satt i ett stort samlingsrum, hela salen verkade ödslig. Det var bara hon och vi. Hon såg ut som vanligt i sin blommiga morgonrock, men det var som en hinna omkring henne. En hinna av genomskinlig plast som inte gick att tränga igenom. Hon trängde inte heller ut. Jag tror det var i det ögonblicket jag började hata psykologer, terapi, depressionsmediciner. Det var i det ögonblicket jag insåg att jag förlorat min vanliga mamma. 

Efter den söndagen blev inget sig likt. Jag kom senare i livet att jobba med mentalvård, satt vak och hjälpte många människor som satt i samma plastbubbla som min mor den gången. Och varje gång jag mötte en sådan människa kände jag omöjligheten att tränga genom plasten, komma in på dofterna och få kontakt.

I och med att morsan blev allt sämre, kom allt mer ansvar att hamna på min styvpappa. Han arbetade sex dagar i veckan på skoaffären. Den sjunde dagen städade han och morsan på posten. Dom levde ett liv som många invandrare lever dag. I ständigt arbete, men också i tron att dom jobbade för framtiden. 

Idag, i mitt eget liv, undrar jag om jag hade orkat med hans sits. En fru som har problem med psyket, en styvson, ett evigt jobbande? Det märktes att det kostade på. Mina föräldrar hade plötsligt olika sovrum. Farsan sov i soffan i vardagsrummet. Den måste ha varit en decimeter för kort och jag tror han sov dåligt i den? I alla fall var han ofta vaken när jag gick på toaletten på natten. Han halvlåg ofta i soffan, med lampan tänd och en bok i näven och en cigg i munnen. Han rökte hårt och det kom att bli hans för tidiga död.

Stina vaknade före mig på morgonen.  Hon var pigg så hon fick köra. Vi körde ut genom Göteborg. De vindlande korsningarna innan vi kom ut på motorvägen norrut gjorde Stina nervös. Till slut var vi dock på väg norrut.

- Hur ska man veta hur man ska köra ut ur Göteborg? Det är ju rena vansinnet med olika vägar på varandra. Det var det värsta jag varit med om.

-Ta det lugnt, man vänjer sig.  Om något år då du kör till Paris, kommer du att tycka det är ett helvete och så vänjer man sig med det. Livet är en vanesak. 

Hon körde norrut i stadigt tempo. Hon började lära sig köra bil. Jag kände att jag kunde koppla av och började läsa en broschyr om pensioner. Jag var en fri man, men en fattig man. Det kändes helt uppenbart att jag inte skulle kunna klara mig på min pension. Den var strax under sjutusen netto i nuläget. Det var hyran och fem hundra kronor i veckan att leva på.

Var det så här jag hade tänkt att livet skulle bli då jag var arton år?

Då jag var arton bodde jag hemma med mina föräldrar och min lillebror. Morsans sjukdom hade blivit värre. Hon gick och jobbade då och då, men var ofta hemma, slagen till sängs av depressioner. 

Jag pluggade sista året på ekonomisk linje, körde rallybil på nätterna utan körkort. Min bästa kompis hade en pappa som var säljare av Gumperts skolmaterial. Han körde omkring i en stor, snygg Mercedes 220. På nätterna smög jag och kompisen upp, rullade bilen ur garaget, startade den en bit från vårt hus och sedan var vi ute och körde rally hela nätterna. Ingen av oss hade körkort. Ägaren till bilen blev misstänksam, skrev av trippmätaren, men vi skruvade tillbaka den till samma läge med drillborr efter körningarna. Det var alltid spännande men till slut gick det åt helvete. En natt mejade vi ner några telefonstolpar. Pappan anmälde oss. Sonen fick vänta med körkortet ett år, men det stoppade inte oss. Vi köpte en folka som vi trimmade och körde rally med. Det slutade också illa. En natt väjde vi för en bil som plötsligt körde ut från en biväg. Vi for rakt in genom en häck, ut i en trädgård och stannade mot ett stort träd, Jag flög ut genom framrutan, men lyckades ta mig därifrån innan snuten och ambulanserna kom. Min kompis blev kvar i bilen med avhugget öra. Någon vecka efter det fyllde jag arton. En vecka senare hade jag kört upp och fått körkort. Min kompis försvann ur bilden eftersom han flyttade från stan strax efter. Jag har dock sett honom då och då på tv, som en av Sveriges bästa racerförare.

I den här vevan hade jag också börjat intressera mig för fotografi. Silano och Hiro hette mina idoler. En slags konstnärliga mode och reklamfotografer. Jag byggde upp ett labb i badrummet. Vi hade flyttat till en modern trerummare. Hallen och badrummet hade heltäckningsmattor. När jag spillde framkallningsvätskor på badrumsgolvet så försvann dom med ett slurp in i mattan. Morsan fick parfymera muggen med jämna mellanrum för att det skulle gå att vara där.  

Skolan gick hyfsat. Jag var inte speciellt intresserad på slutet. Jag visste att jag måste ta studenten, för det var min fars dröm. Han hade ju aldrig själv fått studera. Till saken hör att jag då, 1969, var den ende i min släkt som studerat. 

Jag tog studenten, åkte till Waxholm för att göra lumpen som kustjägare. Det tog ett år, sedan lämnade jag Norrland för gott. Jag flyttade till Uppsala. Rökningen och stressen med affären och mor tog livet av min far. Han fick fler magsår, lungcancer och dog strax efter han fyllt femtio. Min mor blev allt sämre, åt starkare piller, drack mer öl och föll djupare i depressionerna. Jag lämnade allt bakom mig. Jag ville leva ett annat liv. 

Fick jag ett samtal från Grekland. En av mina vänner seglade där nere. Själv stod jag på Skeppsholmen när han ringde. Jag stod och tittade på den största segelbåt jag sett. Den påminde om de leksakssegelbåtar jag hade som liten. Perfekt skick, helt blank full av personal. Jag var helt övertygad om att den var Panamaregistrerad men det stod Dalarö i aktern.

Jag cyklade runt på Skeppsholmen, började nästan gråta. Skeppsholmen är min lyckligaste tid i livet. Där lekte jag de första åren innan vi flyttade till Norrland. Vi var norrländsk storfamilj som skötte markan för beväringarna i flottan. Från början bodde vi uppe på  exercisplan, huset framför Moderna Museets entre. Det gamla fängelset finns kvar och i vår lya finns idag bokförlaget Max Ström. Jag stannade på kortändan av Långa raden. Där tog läraren ut barnen och spöade upp dom med jämna mellanrum. Det var en otäck jävel. Jag har fortfarande svårt för de minnena. Jag stannade vid vattnet, såg ut över Slussen och Gamla stan. Trädet där min mors bröder parkerade bilen på lunchen finns kvar. Varje lunch kom tvillingbröderna körande från Slussen för att äta med oss. På morgnarna kom brödbilen full med varma, doftande bröd. Jag minns ännu ljudet och dofterna av bröd som skärs, ägg som skivas och skinka som strimlas. 

Det var en barndom med båtar, beväringar och kungligheter. V-Gurra kom ofta iland på Skeppsholmen. 

En gång kom han i en slup, la till framför Chapman. Jag fick hjälpa till att lägga repen runt ringarna som satt fast i kajen. Jag blev så nervös och upphetsad att jag pissade på mig. Han var ju KUNG och hade fina medaljer. 

Vintrarna var vackra då vattnet frös, men det var också en sorgetid med alla fåglar som fastnade och dog på isen. 

Jag gick ofta med min dödsjuke morfar längs kajerna och matade fåglarna. Dom kunde inte röra sig där dom satt fast i isen. Döden var obönhörligt närvarande. På samma sätt som för min morfar som långsamt tog sig fram längs kajerna. Han var blek och döden syntes redan i hans ansikte. Jag höll honom hårt i handen då vi såg fåglarnas dödskamp. 

Vi sov ovanför beväringarnas matsal. Det fanns en ringlande trappa ner till matsalen, en svängd filmstjärnetrappa. På kvällarna när beväringarna gått hem hade vi huset för oss själva. Då brukade min moster öppna luckan bakpå jukeboxen, ge mig pengarna och sedan satt jag och spelade skivor för mig själv. Det var magiskt att se skivan komma ur facket, vändas platt och läggas ner på tallriken. Det var halvmörkt i det stora rummet, bara jukeboxens gulröda sken, ljudet från plattvändaren och så musiken. Om och om igen spelade jag på jukeboxen. När jag ledsnade gick jag ut på gården, klättrade i flaggstången. Den var byggd så det gick att klättra upp en bit. När det blev tråkigt hämtade jag en tvättkärra som jag kunde styra själv, samtidigt som jag åkte på den. 

 

Jag gick in på Moderna. Det fula hönshuset, kollade in Maccarthys runkkonst. En gubbe i min ålder som kryper omkring och målar vita papper med sin hängande kuk. Man blir impad, i alla fall blev dom det i USA. Där är ju dubbelmoralen total. Vi i vårt fria land borde ha lite högre ambitioner än en dräglande snubbe som bankar smalbenen till mos på plastbrudar. Jag rullade hemåt Söder igen. Lite mosad i psyket kände jag mig allt.

På Söder satt det vanliga gänget på Skånegatan och fikade. Ibland undrar man hur dom överlever? Vårt fik skulle stänga om några dagar. En rik Libanes hade köpt stället åt sina döttrar. Dom skulle driva stället vidare i samma anda som förr? Hur det skulle gå till var omöjligt att förstå? För det första slutade all personal då stället stängde, för det andra saknade de nya tjejerna all karisma och erfarenhet som krävs för att driva ett cafe. 

- Det kommer att fungera i tre veckor, sedan är det kört, sa jag till Jonas som satt bredvid mig och fikade.

- Vi får väl ge det en chans, sa han. Man vet aldrig? 

- Självklart, men kolla själv. Dom kan ju knappt bära en tallrik. En rik farsa ska sätta sina ungar i arbete, köper en lokal för en och en halv miljon. Luktar skunk. Tre veckor, inte en dag till.

Jonas tittade på mig. Han såg trött ut. Efter några månader av kvinnotorka klippte han håret, såg plötsligt ut som en man och brudarna rasade i in i hans famn.

- Trött jag är, sa han. Jag var uppe hela natten

Han satt och njöt av sig själv, av den gångna heta natten. Jonas var en underbar kille, snäll och god, men en rejäl slacker. Om han hade kunnat, hade han levt på att fika och snacka strunt.

Vi diskuterade cyklar. Han var lika cykelgalen som jag. Ingenting kan vara vackrare än en snygg cykel. Jag var gammal tävlingscyklist och cyklade alltid, sommar som vinter.

. Vet du att Henry Miller var galen i att cykla. Det är många författare som är det. Den där sydafrikanen som fick Nobelpriset är också cyklist.

- Den där magra fan, som ser så sur ut? Coetze, eller vad det var?

- Sur som fan, men skriver bra, sa jag. Författare ska vara sura, hatar alla rövslickare i författarbranschen.

- Som dig då, sa Jonas och garvade rått.

- Sur eller rövslickande, frågade jag?

- Välj själv. Ska du ha mer kaffe?.

Jag satt kvar ett tag med fikat. Jonas läste tidningen, medan jag kollade folk. Vårt cafe var som hämtat ur filmen Smoke. Hela tiden passerade människor. Min exfru passerade med sin stora Sl-buss, tutade kamratligt och jag låtsades inte se henne. 

Jag har kort brinntid. En timme på allt, sedan måste jag röra på mig, Efter en timme på fiket, tog jag cykeln, körde en Tour de Francesväng upp till Sofia kyrka. Startade längst ner i backen och sedan full rulle hela vägen upp. Jag tränade för vinterns skidåkning. I början av december skulle jag plocka fram skidorna och sedan blev det åka av fem dagar i veckan fram till april. 

Det brände rejält i låren då jag kom till toppen. Det var skönt, rullade nerför backarna och körde samma sväng igen. Efter det åkte jag hem, stoppade ner cykeln i källaren, hällde upp ett bad och började jobba på allvar. 

Stina kom till natten. Jag hörde bara hur dörren öppnades, lampan tändes några sekunder i hallen, sedan kröp hon ner i sängen. Hennes hår var blött och luktade tungt från gatorna. Hon kröp nära mig, kysste mig försiktigt samtidigt som hon smekte mig över pungen. Hon kände att jag var trött, vände sig om och förde in mig bakifrån, gled fram och tillbaka på staken. Jag kunde se hur hon log för sig själv i mörkret. Hon var hur kåt som helst, men jag låtsades vara trött. Hon gled av mig, böjde sig ner under täcket och började suga hårt. Det var svårt att fortsätta låtsas sova.

- Skönt, sa hon och satte sig på mig och knullade tills det gick för henne. Det tog inte lång stund. Hon föll ihop, la sig på mitt bröst och somnade ganska snabbt in i en tung, mörk sömn.

Jag kunde inte sova, gick och la mig i mitt andra sovrum. Det hördes svagt klirr från en fest på andra sidan kvarteret. I helgen skulle hon få mens, eller inte mens, beroende på om inseminationen skulle fungera eller ej. 

Att skaffa barn var hennes grej, men jag blev hela tiden påverkad av hennes stämningsläge. Hennes hopp och besvikelse då det sprack och hon fick mens. Att det kostade tusentals kronor varje gång hon skulle hasta ner till Köpenhamn var en sak, men värre var berg och dalbanan i humöret. Hoppet, längtan och besvikelsen. Jag kände redan att det började kosta på ordentligt. Hon hade bestämt sig för sex försök. Hon var inne på det femte.

Varje del av livet har sin egen resa. Samtidigt som jag var på väg att lämna faderskapet bakom mig, så höll jag kanske på att glida in i ett nytt? Min son skulle flytta hemifrån om något år, men om Stina lyckades skulle jag strax ha en ny papparoll. Det var faktiskt en skön känsla, något som jag såg fram emot. Att lära en ung människa leva livet är den vuxnes viktigaste jobb. 

Jag vaknade före Stina och bjöd henne på kaffe på sängen. Varje morgon fikade vi i sängen med DN och morgonteve. Oftast hann vi älska innan hon stack till arbetet. Nu var det helg och lojare läge.

- Jag tänkte åka ut i skogen och plocka svamp. Ska du hänga med?

- Nej tack, sa jag, men jag kan hämta dig när du är klar. 

- Okej, men då får du äta svampen jag plockar, eller hur?

Hon visste att jag avskydde att gå i skogen och ändå skulle hon alltid försöka få med mig ut i skogen. Jag hade tillbringat halva min barndom i skogen. Jag jagade björn som liten med farsans gevär eller pilbåge. Jag tränade skidåkning, löpte i skogarna och jobbade till och med stugvakt några vintrar. Det enda jag inte tålde var att plocka bär och svamp. Varje höst skulle vi plocka lingon, blåbär och hjortron. Det värsta var dock svampplockningen. Jag tycker inte ens om svamp. Stina fick plocka sin svamp själv. Hon drog på sig ett par stövlar och satte upp håret, såg ut som en sexåring bakifrån och försvann.

Jag låg kvar ett tag innan jag klev upp och tog ut cykeln för en runda kring Söder. Helgerna är min svaga punkt, tycker det är jobbigt med alla människor som är ute och går och ser så förbannat helglediga ut. 

Jag cyklade runt Söder innan jag återvände hem till datorn och mina bilder. Digitaliseringen är en fantastisk uppfinning för fotograferna. Allting blir så enkelt, men det blir också mindre magiskt och på sikt tror jag fotografin är på väg att dö ut. Det blir allt svårare att överleva som fotograf eftersom alla kan ta sina egna bilder och kvalitetstänkandet rasar ihop. Det har sällan tagits sämre bilder än idag. Ytligheten är total.

Jag satt och kollade på några bilder då telefonen ringde. 

- Jag har hittat ett lik i skogen. Du måste komma hit. Ska jag ringa polisen?

Stina var upphetsad, minst sagt.

- Ta det lugnt nu. Det är väl bara ett djur?

- Det är jättestora kotor och jag ser revbenen.

- Ser du någon skalle, frågade jag?

- Nej, jag vågar inte titta, svarade hon.

- Var är du? Jag kommer ut och tar lite bilder. Det kan bli ett scoop.

Hon beskrev vägen. Jag tog bilen och körde ut till Hellas. Jag kände mig som en Beckkopia på väg till brottsplatsundersökning. Tänk att ha ett jobb där dom ringer och vill att man ska komma och kolla på något? Jag kände mig avundsjuk på poliserna.

Stina stod vid parkeringen och väntade på mig.

- Har du fått någon svamp, frågade jag?

- Nej, det finns ingen. Jag har haft fullt upp med liket.

- Har du kollat på det ordentligt?

- Nej, det vågar jag inte.

Jag började skratta. 

- Du är ju sanslös. Tänk om du ringt polisen och du inte ens kollat på liket. Var är det?

Hon tog täten och vi gick genom skogen. Det blev en promenad i skogen med henne ändå. Jag tyckte om det, se henne ta sig genom skogen, fylld av energi.

- Här är det. Kolla där borta, under granen med märket.

Vi gick fram och kollade.

- Det finns ju inget huvud i alla fall, men här har du en käke, jävligt lång underkäke.

- Det är sjukt, måste vara en älg eller ett rådjur, sa hon och ruskade på huvudet.

- Det är nog ett rådjur, sa jag. Det finns sådana i den här skogen. Det är rätt storlek.

Jag tog några bilder av benranglen.

- Tur du inte ringde efter polisen? Dom hade nog blivit lite trötta?

Stina tyckte det var roligt och tog upp ett lårben. 

- Man har bra fantasi, eller hur?

- Lite? Du är ju helt sjuk. Fan, du kan fantisera ihop vad som helst. Kom nu, så skiter vi i det här. 

Vi gick genom skogen. Stina var på strålande humör. Hon hade inte fått någon svamp, sett ett lik och lyckats lura ut mig i skogen. Hon tog mig i handen och kysste mig. Det var en lycklig stund för henne och jag tyckte om det.

Stina bjöd på mat i sin lilla lägenhet. Den var dyr. Bostadsrätt, men skönt inredd och välplanerad. Första gången jag besökte henne slogs jag av alla fina fotografier hon hade på väggarna. Hon köpte och sparade på fotografi. Jag kände till fotograferna och det var en stark känsla att se de svartvita originalen sitta på hennes hallvägg. Efter maten slog jag på tvn, kollade en Beckfilm. Stina gick in på toaletten, hade ont i magen. Jag hörde hennes suck. Mensen hade kommit. Inseminationen hade gått åt helvete för femte gången.  

Stina och jag var och tittade på en bostadsrätt i hennes kvarter. Det var en trea med utsikt över parken. Den var fin, ljus och med ett tyst läge. Vi var inte ensamma. Det andra paren såg seriösa ut. Det kan man förstå när man såg priset. Tre och en halv mille för hundra kvadrat. Vi höll färgen, vandrade runt och låtsades vara intresserade. När vi kom ut på gatan kunde vi inte låta bli att skratta. 

- Det är ju helt vansinnigt, sa jag. Lyan är ju skitsnygg, men priset knäcker ju en fullständigt. Om vi skulle köpa den så skulle hela livet bara handla om att tjäna pengar till hyran. 

-  Nej, den var för dyr, men visst var den läcker, sa Stina.

Jag sa inget, men mindes alla lyor jag bott i, som varit läckrare och flera tusen gånger billigare. Där jag kunnat andas, älskat sovit, lekt och arbetat utan att tänka en sekund på vad den kostat. 

Vi gick hem till min billiga tvåa, som snart skulle stambytas. När jag flyttade dit trodde jag att jag ordnat mitt boende för resten av livet, sedan kom beskedet om stambyte och då insåg jag att det livslånga boendet fortfarande inte var löst. Jag skulle behöva göra en rockad till innan jag hamnade på hemmet. 

Stina var ledsen. Förutom att ha mens, skulle hon nu också ha en graviditetscykel. Fram med den digitala stickan, kolla läget. Om hon hade ägglossning var det bara att skita i jobbet, kasta sig på tåg. Hon lånade för att klara resorna. Hon hade redan kastat ut trettio lakan på att försöka bli med barn. Vad skulle jag göra? Hänga med i svängarna, ligga lågt och låta tiden ha sin gång.

Jag satt på kvällarna på min favoritkrog, tänkte på mitt eget barnalstrande. Hur P-pillren kom på sextiotalet och kvinnorna förändrade sig. Från att det i princip varit omöjligt att få sex, till att ha det hela tiden. När jag började träffa kvinnor i sjuttonårsåldern var det stenhård korsett och dragkedjor som gällde. Det var som förgjort att få till det. Ett år senare hade något hänt? P-pillren introducerades med en väldig fart och efter det var det bara: Kom unge man och låt oss sexa lite. Det var faktiskt lite nervöst. Kvinnorna fick något osynligt övertag och det tog ett tag innan man vande sig vid det nya läget. 

Jag bodde i kollektiv där vi hade gruppsex på schemat en gång i veckan. Det var givetvis för svårt. Ingen stod ut och kvinnan som introducerade det hela tog livet av sig en kväll när jag var bortrest.

Jag älskar att sitta ensam i barer, tänker ofta på filmaren Bunuel då han som åttioåring satt ensam i en mörk bar och drömde sig bort. Han hade två klockslag i kroppen. Det ena var att han skulle ta en drink klockan fyra och sedan en efter middagen. Efter att det sexuella lämnat hans kropp var det hans längtan för dagen. 

Jag förstår honom, kan ofta känna på samma sätt. Att få gå till en bar, sitta och stirra rakt fram, låta en kall öl glida ner. Framtiden och historien glider omkring i kroppen. Det är njutbart och efter en öl eller två, inte ett ord har blivit sagt, barndomen, medelåldern och döden är avklarad och planerad, glider man av stolen, går ut i den svala natten, vandrar hemåt i en slags inre frid, lugnt konstaterande att det mesta man gjort var okej och att döden också kommer att hanteras med stil.

Jag bjöd ofta Stina på mat. Hon brukade jobba sent och hennes mathållning var ganska usel. Varför har så många kvinnor problem med maten? Inte för att dom svälter sig precis, men det är sällan man träffar kvinnor som äter som folk. Mina barn dök också upp till middagen. Jag hade precis kollat in Supernannyn på tv. En bastant kvinna som röjde upp i hem där barn gör hur dom vill och föräldrarna verkar ha tappat all sans och vett i sin barnuppfostran. En del verkar tro att en femåring vet mer om livet än en fyrtioåring. Sätt upp gränser, kräv något av barnen och behandla dom med kärlek och respekt. Väldigt många unga föräldrar tror att barn är något som inte behöver styras och ledas genom livet. Att ungarna ska själva få bestämma allt. Barn vill ha gränser och kärlek. Jag växte upp med en slags osynlig gräns. Det var min pappa som stod för den. Han var sällan hemma, jobbade oftast till sex, halvsju, på kvällarna, så det var mamma som stod för barnuppfostran på basplanet. 

Det var inga större konflikter, förutom några riktigt avgörande lägen. En gång kallade jag mamma för jävla hora. Jag var kanske tretton år och vi kom ihop oss. Jag slängde igen dörren med de hemska orden. Det var lördag eftermiddag och pappa var hemma. Jag minns fortfarande hur han reste sig med en ilska och en kraft jag aldrig ens kunnat drömma om, kom ut genom dörren som en tiger, tog tag i mig med en hand och gav mig en rejäl örfil med den andra. Jag hade aldrig sett honom så arg. Han var i normala fall världens snällaste och jag skämdes som en hund. Det var den enda gången jag fått en smäll och det är också en smäll som jag alltid kommer att minnas och respektera honom för. Han drog en gräns och den var helt omutlig. Ingen kallar sin mamma för hora. Fler borde kanske dra den gränsen? 

Det är vackert att äta middag med sina barn. När jag var liten åt vi alltid middag ihop. Middagen var kittet i familjen. Mamma lagade maten, förutom till helgerna då pappa tog över och oftast gjorde pannbiff. Vi åt mycket sill och potatis, korv, fläskkotlett ibland, men det var pannbiffarna och brunsåsen som var den stora grejen, lyxmaten. Mamma var orolig för mig. Jag var så smal och ibland grät hon vid matbordet för att jag nobbade att dricka mjölken. 

- Du är så smal, sa morsan. Du måste äta mer.

Jag fick lite dåligt samvete för maten och försökte berätta för henne hur bra jag var i olika idrotter.

- Jo, sa hon, men ät lite mer gröt så blir du starkare.

Jag föddes för tidigt och blev aldrig stor och stark, men jag var ändå en av de bästa i alla olika idrotter. Min son är likadan. Liten, seg och bra i alla sporter. Idrott var viktigt för mig i ungdomen. Alla morgnar i skidspåren eller på cykeln härdade mitt psyke. Det låter konstigt men att åka skidor en mil i ensamhet genom en stor tyst skog är ren meditation. Efter ett tag är man i takt med sina sinnen och skogen och tankarna flyter genom kroppen av sig själva. 

Jag tror det var i skogen eller på fjället jag utvecklade min oförmåga att sitta på ett kontor, ha fasta arbetstider. Jag har stor känsla för det klaustrofobiska. Jag fick ligga i kuvös en månad när jag föddes och är helt övertygad att varje gång jag går in i T-banevagn och känner klaustrofobin så är det kuvösen som spökar. 

Stina la sig tidigt den kvällen. Det började ta på henne att vänta och se när ägglossningen skulle komma nästa gång? Om tre, fyra dagar? Kanske?

När alla lagt sig satt jag uppe. Jag kunde höra sorlet från kvarterskrogen på gatan. Jag gick ut en sväng, passerade krogen, tittade snabbt in. Det var ingen jag kände, tog en sväng genom Vita Bergen. Det började dugga lätt. Jag mötte en äldre man med sin hund. Vi nickade åt varandra. Det var något som inte stämde? Det tog ett tag innan jag förstod att han hade en ny hund. Innan hade han haft en stor vallhund. Nu hade han en liten terrier. Det var livet. Det dog undan. De kära ersattes med något annat. Jag stannade framför kiosken på Skånegatan. Markandskrafterna ryckte i den klassiska kiosken. Hyreshöjningar väntade. När skulle den stängas? Hela stan var i omvandling. Jag sket i vilket, gick de sista metrarna till min port medan duggregnet växte sig starkare.

På morgonen vaknade jag upp till solsken. Det var dags för den månatliga konstrundan. Jag är inte speciellt intresserad av att gå på utställningar. Jag har aldrig kommit in i den världen, kanske som ett utslag av min klassbakgrund. När jag växte upp kände jag bara till en konstnär, målaren Bengt Lindström. Han uppfyllde alla kriterier och fördomar man kunde ha om en konstnär. Han var excentrisk, bodde i Paris, levde rullan när han kom hem till Norrland. Min kompis var penseltvättare och assistent åt Lindström. Det ledde till att jag också kom in på ett hörn. Lindström hade en stor svart Cadillac där bromsarna tog snett. Ibland fick vi låna den och jag kände mig mäktigt läcker då vi gled omkring i den fantastiska lyxbilen. Vi hade en vild sommar med Cadillacen. En natt var vi ute på en krog i centrala Sundsvall, drack sprit och spelade på rouletten. Lindström vann omkring tusen kronor som vi festade upp. Jag har diffusa minnen om hur kvällen slutade. Lindström badade med kostymen på. Jag funderade på om han hade plånboken i innefickan och om pengarna blev förstörda i vattnet?

Jag struntade i konsten. Tog en runda ner mot hamnen istället. Passerade Niklas båt. Han hyrde en kajuta hos en polare. Jag fattade inte hur han stod ut? Trångt och jävligt, inget kök och ingen plats att ens se på tv. Jag kollade efter hans cykel, men han var inte hemma. Han var aldrig hemma och det kunde man ju förstå med det utrymmet.

Det fanns inget fik vid vattnet, bara ett glasstånd , tog en tjugofemkronors glass och kollade på folk som klev av färjan från Hammarby Sjöstad. Ingen jag kände, gick vidare längs vattnet. Kände mig som en Rockyfigur. Ensam, hur ensam ska man behöva vara? Finns det inget annat sätt att organisera livet på än arbeta, vara på en förbannad arbetsplats för att umgås? 

Stina hade nästan glömt bort sin insemination, men en morgon stod hon med stickan i handen.

- Ägglossning. Köpenhamn nästa.     

Hon kollade tåg, som vanligt bara första klass kvar.

- Jag åker i natt, sa hon och försvann sedan till jobbet. På något vis kände jag att det skulle vara roligt att köra ned henne till Köpenhamn, men jag hade inte råd. Det kostade på att köra Stockholm-Köpenhamn, tur retur på ett dygn. 

Jag ägnade dagen åt att skriva ut bilder, gamla bilder från min tid som fotograf. Att se de gamla bilderna väckte minnen och jag bestämde mig för att en gång göra en bok som skulle heta: Dom jag älskade så.  

I femtio, sextioårsåldern ter sig en sådan titel normal. Det känns nästan som ett behov att få göra en bok med en sådan titel. Minnas alla kärlekar, ge alla kärlekar en ram, ett smycke att ligga i. Jag har älskat några kvinnor i mitt liv, fem, sex stycken. Mer får man inte älska om man ska överleva.

Min kärleksmoster, min enda moster, hamnade på sjukhus. I tjugoårsåldern flyttade hon från Lycksele till Stockholm för att driva kafe på Skeppsholmen. I fyrtiofem år klev hon upp halv sex, åkte från Bandhagen in till Holmen för att öppna kafeet, skära bröd och göra i ordning för dagens arbete. Vid femtiden hemåt igen, för att sköta barn och fixa med middagen. År ut och år in, ständigt leende, kämpande, till usel lön. När hon blir pensionär har hon så dålig pension, eftersom kafeet aldrig gett någon vinst, att hon varje månad får ta av sparkapitalet till hyran. En dag får hon ont i magen och blir hämtad av ambulansen till Södersjukhuset. 

Hon låg i en säng och sov då jag kom upp för att hälsa på henne. Hon såg precis ut som min mamma då hon började ge upp livet. Blek, tärd och redan stelnad i kroppen. Min favoritmoster ska inte ligga här, tänkte jag. Hon ska sitta upp eller gå omkring och prata, vifta med händerna, ha en massa smycken runt halsen, se ut som en zigenartant. 

Nu sov hon och när jag böjde mig fram över henne så vaknade hon upp, fick lite färg i ansiktet.

Jag hade tagit med mig en blomma, kaffe och bulle, men hon ville inget ha. På väggen bredvid hennes säng satt en lapp över vad hon ätit under dagen. Två mackor och en kopp kaffe stod det.

Vi pratade ett tag. Det var som att sitta med min mamma. Hon dog en natt då jag var hundra mil bort. På samma sätt med min pappa. Då jag var i Köpenhamn dog han en natt. Jag hann inte prata med någon av dom. På äldre dagar har jag saknat det. Jag har märkt att jag tycker om att sköta om äldre människor, eftersom jag aldrig skötte om mina egna föräldrar. Jag kanske botar gärningar som jag aldrig kunnat utföra i min ungdom?

Min moster var mest orolig för sin man, som gick hemma, halvdement och nästan nittio. När den ene dör, dör den andre. Efter en halvtimme blev hon för trött. Hon var blå om armarna och gulsoten hade slagit ut i henne. 

Jag gav henne en kram, mindes hur hon på sjuttiotalet kom upp i min lya med en matta, lampa och ett litet bord. Jag har kvar bordet i mitt kök. Det är ett kafebord från Skeppsholmen Det är svart, med röda stolar till. Det har alltid påmint mig om mamma, mormor och moster. De kämpande kvinnorna med varma händer, ljusa skratt och en doft från nyskurna frallor. 

Jag lämnade sjukhuset. Ute på gatan lyste höstsolen stark. På vägen hem stannade jag på en uteservering, tog ett glas vin i ensamhet. 

Min dotter ringde från USA.

- Hej pappa. Hur mår du?

Om någon fattade hur mycket lycka det finns i att bli kallad pappa av sin vuxna dotter. Pappa. Ett universum av lycka och sorg, små händer, vaknätter, tultiga ben och skrapade knän. Nätter utan sömn och disk i köket.

- Har du fått tag i någon bra tidning dit jag kan skicka mina bilder?

Jag berättar om några tidningar jag tänkt på.

- Jag kommer hem om två veckor, ska ner till Mexiko en sväng med bil. Har träffat en tjej som dansar magdans, så jag ska följa med henne och plåta. Bra va?

- Verkligen, låter ju helt underbart. Var rädd om dig nu?

- Klart jag är, du med pappa. Hej då.

Klicket från luren. Samma klick, samma avgrund som då hon ringde mig som liten och la på. Jag satt alltid kvar och lyssnade i luren efter hennes försvunna röst. Mexiko. Jag var jävligt avundsjuk. Bara tanken på att glida fram i en bil genom öken och berg gjorde mig mjuk i knäna. När hon var liten la jag in barnvagnsinsatsen i baksätet, bältade henne och körde med öppen taklucka. Då kunde jag se hur hon låg i insatsen, tittade upp genom takluckan, följde molnen medan bilen brummade på genom Sverige. När hon blev större tränade vi klockan på instrumentpanelen. När det var dags för multiplikationstabellen så var det perfekt att köra fyrtio mil och samtidigt träna sjuans tabell. Nu skulle hon köra till Mexiko och jag hade gärna suttit i baksätet. 

Bilkörning har alltid varit min passion. Min morfar, Sveriges bästa spisförsäljare, hade en stor amerikanare. Min morbror var rallyförare, hade en öppen sportbil som jag ofta åkte i. Mina kusiner hade amerikanare som jag satt i när dom besökta oss på väg till norra norrland. I vår familj hade vi ingen bil, men jag kunde sitta i timmar och torrköra när någon med bil passerade oss. Doften från lädersätena och bensindoften var rent sexuell. Jag älskar bilkörning och min dotter har tagit över. Jag lärde henne köra bil och redan efter en lektion insåg jag att hon hade talangen. Hon lärde sig köra på nolltid. Hon körde fort, för fort. Jag fick ägna mycken tid åt att få henne att lugna ner sig bakom ratten. Nu körde hon snabbt och säkert. Det var vad hon ärvt av mig: Bilkörningen, oron och förmågan att se. 

Stina ringde i natt, trodde inte på det härmed inseminationen längre. Jag tröstade henne på telefonen och till slut somnade hon nästan in medan vi pratade.

Efter samtalet fick jag en sådan där otäck ångestkänsla, gick upp, vandrade omkring, kände min ensamhet. Till slut lyckades jag lugna ner mig, skrev några rader och gick och la mig. Det var ingen bra natt, funderade hela natten på hur jag kommit att leva ett sådant liv som jag levt? 

Om jag fick välja, vad skulle jag göra idag? Vad vore mitt favoritjobb, hur skulle jag ändra mitt liv? Jag kom snabbt fram till att mitt liv var nästan perfekt. När jag insett det somnade jag med ett litet leende på läpparna.

Stina sa varje dag att hon ville det skulle bli kallare. Jag njöt av värmen, låtsades att jag var vid Medelhavet, väntade på de mörka kvällarna med vin på krogen. Ett stilla sorl, en längtan efter snö och branta berg. Det skulle komma. Först regniga november, hemska december, men efter det skulle snön ligga djup.

När jag växte upp var vintrarna fyllda av snö, lovikavantar och långkalsonger. Det var som det skulle vara med mycket skidåkning och skridskoåkning. I tonåren var det varje onsdag kväll glöggdrickning på skridskoovalen. Jag gled omkring på min hockeyrör, det var minus tio och kollade på tjejerna som stod och hängde vid glöggdisken. Ibland träffade jag någon söt tjej som jag inte vågade kyssa trots att det var mörkt och minst en mil att gå hem till henne. 

Det var tuffa tider för en ung man med skälvande insikter om livet. En gång ledsnade en av tjejerna på mig och stoppade själv ner min kalla hand innanför sina byxor för att jag skulle få känna hur skönt det var där nere. Det var första gången jag fattade kvinnans dynamik och djup. Denna oändliga, jordade känsla som man aldrig riktigt kommer åt som man. I alla fall var den upplevelsen en av de bästa, mest avgörande i mitt liv. Livet tog en annan riktning om man säger så. 

Jag ringde min skidsponsor. Under många år har jag blivit sponsrad med skidor för att ta skidbilder. Eftersom det aldrig blev några så har dom börjat surna till och en ny ilsken medarbetare ville ta ifrån mig de skidor jag redan fått. Det var en gammal polare på skidbolaget som svarade.

- Hej, länge sedan, sa han. Är du i farten med skidorna fortfarande?

- Jo, jag kör ju på Rossen fortfarande. Det är ju lite strul med Larsson, den där nya killen. Han vill ta tillbaka skidorna.

- Den jäveln, han är ju störd. Du behöver inte bry dig om honom på ett tag. Han har kört omkull och brutit båda armarna, så det tar ett bra tag innan han dyker upp igen.

- Det var som fan, då kör jag bara på.

- Ja, det är klart. Kom ut någon dag så får du testa de nya modellerna. Vi har fått ett par nya fetingar som går som tåget i pisten också.

Vi la på. Jag var i frid ett tag till. Det skulle bli en bra vinter med omkring sjuttio dagars skidåkning. Mer pallade inte kroppen. Jag drog fram Lundells ”Vinter i Paradiset”. En fantastisk bok om Åre, kärlek och skidåkning. 

Jag ringde Niklas med båten. Han hade köpt en stålbåt och byggt på den i en massa år. Man undrade ibland när den skulle bli klar. Nästa år, var alltid svaret. Själv hade jag byggt klar båten på en tre veckor, men det är en annan sak. Det är vägen som är resan. Vi bestämde att träffas på båten, ta några pilsner och snacka skit. Det var alltid kul att sitta med honom på båten. Mitt i stan och ändå sådan harmoni. Jag frågade honom varför han inte slutade jobba, bosatte sig på båten och levde enkelt.

- Kan du greja sex tusen stadigt åt mig varje månad så ska jag göra det.

- Du kan väl pensionera dig, eller ta ut pensionsförsäkringen du har gnetat ihop? Tänk dig själv att vakna vid havet på en båt varje morgon. Det är oslagbart.

- Vi får se. Jag ska bygga klar båten först och efter det kanske jag flyttar hit.

Jag blev inspirerad av att sitta på båten. När jag gick upp på däck och pissade lyste stan under mig, ljuden från trafiken kom över vattnet. Jag gick ner i båten, helt tyst, som en annan värld. Jag blev trött som ett barn. 

- Får jag sova på båten i natt, frågade jag?

- Gör det du. Jag ska åka hem, måste upp tidigt i morgon.

Vi sa god natt. Han försvann. Jag satt ensam på däck ett tag. Det påminde mig om hur det var att sitta på mitt grekiska hustak på nätterna då hösten satte in. En sval vind, en himmel som var väld över mig. 

Det var min barndom. Vågorna dundrade in under mig, över mig. Bruset från brutna vågor, stenar som rasslar då dom rör sig i vågornas tryck. Det var så jag brukade somna in som liten. 

Jag tog ett sista piss, gick ner i den tysta båten. När jag la mig på soffan gungade det lätt. En båt på väg mot Hammarbyslussen? Innan jag tänkt klart sov jag en lycklig mans sömn. 

Stina var deppig. Det hade gått åt helvete med inseminationen för sjätte gången. Jag hade inte mycket tröst att komma med, började ledsna på det hela. På femtiotalet blev kvinnor på smällen mot sin vilja hela tiden. Idag blir kvinnor inte med barn för att dom har för höga förväntningar på karlarna.  Fan vet om det finns någon riktig lösning på det hela? Kanske är det hela en reaktion på att vi håller på att förgöra jorden? 

Vi går i alltmer accelererande takt mot en miljöundergång och det känns som om ingen gör något? Jag trodde oljan skulle leva i femtio år till, men nu blir jag allt mer övertygad om att det handlar om max tio år. Häromdagen då jag handlade på Ikea insåg jag att Ikea bygger på bilismen. Utan bilar, inga köpcentrum. Hur ska vi komma till Ikea när oljan tar slut? Ingen orkar åka buss. Hur få hem en Billy på bussen? No way. Det kommer att kosta på. 

Jag ledsnar på att sitta inne, går ut i regnet. Möter Agneta Klingspor, författarinnan som bor i kvarteret. Hon har gjort succe med sin nya bok. Skönt för henne, för hon lever på eget sätt. Jag fotograferade henne då hon gav ut ”Inte skära, bara rispa”. Tyvärr fick jag så ont i magen att jag var tvungen att lägga mig och vila i hennes soffa. Varje gång jag ser henne så påminns jag om det. Hon ser på mig som den där fotografen som fick vila i hennes soffa. Det känns inte riktigt bra.

När jag ligger på sängen och deppar ringer Stina från jobbet.

- Jag är så trött på att det inte blir några barn. Kan vi inte göra något kul ikväll? 

- Visst, vi går ut och äter. Jag är less på att laga mat och diska. Vi träffs på Indian Garden vid Skatteskrapan vid sextiden.

Jag stod redan där då hon dök upp i sin blonda frisyr som redan börjat mörkna efter sommarens blekande bad. Indian garden hade snofsat till sig. Den brötiga, halvsunkiga inredningen hade ersatts av Finlandsfärjemöbler. Trist, roligare förr, men kocken var kvar och maten superb.

Stina berättade en historia om en katt som föll från första våningen. När dom kom med den till kattdoktorn skrek den av smärta. Inga ben var dock brutna, men den var rejält förstoppad.

- Fan, den var sjukt dålig, sa jag. Jag vet en bättre hundhistoria. En gång i tiden skulle jag ta hand om en liten terrier åt en kompis.
Jag åkte och hämta hunden. På väg hem till mitt kollektiv på Östermalm så stannade jag bilen för att köpa något. Då smet hunden ut, sprang över gatan och blev överkörd av en taxi. Den låg under bilen och jag lyckades krafsa fram den. Den levde, men såg förbannat skrynklig och ledsen ut.

- Du måste ta den till en veterinär, sa taxikillen. Det finns en på andra sidan kvarteret.

- Såna där som du borde inte få ha hund, skrek plötsligt en Östermalmskärring i mitt öra. Jag såg nog hur slarvig du var, polisanmälas borde du…

Jag orkade inte med kärringen och sprang runt hörnet med hunden. Det var inga allvarliga skador, utan veterinären förband ena frambenet så var vi klara.

Jag stoppade in hunden i bilen, köpte det jag behövde och åkte sedan till en lånad stuga i Norrtälje. Det tog inte mer än en kvart i stugan så var hunden borta igen. Jag letade och skrek och plötsligt hörde jag några underliga gnäll. Hundkräket hade ramlat ner i brunnen. Hur det gått till fattar jag inte än idag, men lika förbannat stod den längst ner i brunnen på en avsats och såg olycklig ut. Jag fixade en stege och en halvtimme senare var han uppe på fast mark.

Stina såg ut som hon inte trodde mig, men historien var faktiskt sann. Det blev några lugna dagar på landet. Hunden var ganska spak, låg mest i köket och såg underlig ut. Hundägarinnan ringde då och då för att kolla läget. Precis som om hunden skulle kunna snacka med henne. Hon var i Göteborg och samma dag som hon ringde dök min polare från Göteborg upp. Jag frågade henne om det var okej att han tog ner hunden till henne i Göteborg?

Det var det. Dagen efter försvann polarn med hunden mot Göteborg. Det tog fyra timmar så ringde han.

- Vad ska jag göra? Hunden smet ut då jag skulle fika, sprang rakt ut på E4:an och blev överkörd av en långtradare. Han är platt som en dörrmatta. Jag slänger hunden i skogen så får du snacka med ägaren. Hundjäveln var ju helt slut i huvudet. Nej, det här får du ordna upp.

Han la på luren och jag stod där och funderade på hur jag skulle lägga upp det hela. Jag mörkade till slut hela historien, berättade bara om långtradaren. Jag minns inte hur hon tog det? Jag passade på att lägga på luren när hon gråtit ett tag och sedan har jag varken sett eller hört från henne.

- Vilken hemsk historia, sa Stina. Stackars hund. Du är verkligen ingen djurvän. Har du ätit så kan vi gå och ta en öl på något annat ställe. Vi betalade och gick till Skånegatan, smet in på nya Pet Sounds där en kompis till mig hade bokrelease. Det var en del folk och vi tog en gratisöl. Publiken på Pet Sounds, det gamla Hannas, hade alla kunnat vara mina barn eller barnbarn. Det var en märklig känsla. Vi drack upp, gick Skånegatan söderut. Det lyste från barer överallt. Stan började få lite internationell känsla.

- Ibland blir man lycklig för att man bor här, sa Stina. Vi passerade en nattbutik och jag gick in och köpte juice till morgonfikat

Dagar utan mening. När jag vaknade med Stina såg hon lite blek och trött ut.

- Jag har ingen lust att arbeta idag, sa hon och gick upp för att göra kaffe. Jag låg kvar i sängen. Vi hade älskat hela natten. Det kändes som tarmarna låg fel i kroppen. Ångesten smög i mig. Kvällen innan hade vi diskuterat rädslor. Hur viktigt det är att besegra dom. Borgarna manglade på, men jag tyckte ändå att dom inte lyckats förgöra för mycket. Kulturbudgeten gick trots allt an, men det var ju fyra år kvar på deras regerande. Att dom skulle sitta mer än fyra år verkade som en utopi, en ond utopi. Jag berättade för Stina att jag mött Regina Lund på gatan. 

- Jag såg på nätet att hon åt rosenrot och blev pilsk som fan, sa Stina Jag är så trött, kan du inte köpa lite rosenrot till mig?

- Klart jag kan. Jag kollade på datorn. Naturens Viagra stod det på skärmen.

- Gud nej, du behöver något dämpande. Jag fortsatte att surfa medan Stina gjorde klart kaffet. Innan jag visste vad som skett hade jag bokat ett billigt rum i Åre under våren. Jag sa inget till Stina, när det blev dags skulle jag ta henne dit för lite skidåkning.

- Du, det här med rosenrot. Var det inte Anna som hade testat det, blev helt galet pigg? Stina stod med kaffet framför mig.

- Anna? Tjejen som jobbar på Sl? 

- Ja, just hon, sa Stina. Berättade inte hon att hon käkat rosenrot och blivit så kåt att hon måste ge sig ut och cykla i värsta backarna på natten för att bli av med kåtheten?

- Hon var inte kåt, hon var pigg. Det är en viss skillnad ändå, eller hur? 

Jag drack kaffe i sängen som vanligt. Stina hade lite ont om tid och försvann ut genom dörren. Rosenrot? Var det grejen? Det skulle visa sig. Antingen knullade vi som kaniner eller så blev vi så pigga att vi började cykla i backar på nätterna. Fan vet vad som lockade mest? 

  Stina gjorde sig allt mer osynlig. Hennes resande upp och ner började kosta på psyket och ekonomin. Jag ringde henne tre dagar i rad, men inget svar. 

Stina dök upp två dagar senare. Hon var nyklippt och hade slingat håret i rött.

- Du ser ut som värsta punkarn, sa jag och kramadeom henne. Det blev skitsnyggt med håret.

- Tycker du? Tack. Jag kände att jag behövde göra något för att komma ur depressionen.

- Inte behöver du tacka för att du är snygg i håret. Är det barnalstrandet som är problemet?

- Ja, jag börjar ge upp nu. Hur många gånger ska man behöva åka till Danmark, längta och vänta och sedan bli ledsen då man får mens. 

- Vad säger dom där nere då? Tycker dom du ska fortsätta?

- Dom säger inte så mycket, men samtidigt säger dom att för kvinnor i min ålder är tio besök ett medelvärde.

- Tio gånger. Dom vet hur dom ska mjölka pengar ur folk. Vad jag fattar så borde det vara lika enkelt att bli på smällen direkt, som tionde gången.

Stina ryckte på axlarna. Hon tänkte väl som jag. Att det såg ganska mörkt ut. Hennes ekonomi var risig. Å andra sidan kostade inte barnalstrandet mer än att köpa en tre år gammal japansk småbil. Och den tappade värdet efter ett tag.

- Vad gör du nu? Ska du fortsätta? 

- Jag åker ner några gånger till. Jag har fått hormonsalva och käkar rosenrot. Det blir sista rycket, sedan lägger jag av. Då har jag i alla fall försökt och det känns bra.

- Är dom inte stora, mensiga? Hon klämde på brösten. 

- Nej, inte speciellt, svarade jag och klämde löst på dom. Nej, dom känns okej.

Hon verkade inte tro på mig. Hur skulle dom vara  för att det skulle vara bra?  Inte mensiga och inte som vanligt heller? Jag visste varken ut eller in. 

En morgon vaknade jag i sakral tystnad. Snön hade kommit. Jag gick ut på balkongen, kände en lätt ilning i fötterna från det kalla betonggolvet. Saknade Stina som försvunnit bort. Det hade blivit allt längre mellan gångerna jag sett henne. När jag ringde var hon korthuggen, eller så svarade hon inte. 

Det gick en vecka utan att jag hörde av henne. En morgon ringde hennes mor.

- Du vet att hon tagit ut semester? Jag ringde till hennes jobb och där sa dom att hon tagit ut semester. Hon skulle åka bort, men jag har ringt henne på mobilen, överallt? Har du någon aning om var hon är?

- Nej, svarade jag. Har inte haft kontakt med henne på ett tag. Hon slutade  med att försöka bli med barn och sedan försvann hon bara. Jag frågade henne om hon var knäckt för det inte blev något barn, men hon sa att det kändes okej. 

- Ja, jag är inte så säker på det, sa hennes mor. Hon sa till mig att hon skulle försöka en gång till. Det oroar mig att hon inte hör av sig. Om du hör något kan du väl ringa mig?

Jag lovade att göra det. Hon la på. Jag kollade med några av Stinas kompisar. Ingen visste något. Om fem dagar skulle hon dyka upp på jobbet. 

Hon gjorde inte det. En vecka senare bröt vi oss in i hennes lägenhet. Det var ingen där. Vi polisanmälde försvinnandet. På hennes konto gick det att se att hon köpt en tågbiljett till Köpenhamn.  

Efter ett halvår beslöt vi för att ha en minnesstund över henne. Vi var alla lika ledsna och arga. Allt tydde på att hon tagit livet av sig. Jag satt i kyrkan. Mindes hennes röst då hon frågade om jag ville ha the. Längre kom jag inte för det var min tur att gå fram med blomman. Jag var sist, satt längst ut på sista raden. Det spelades några sånger. Sedan var det över.

När jag kom hem till lägenheten hade det börjat snöa ordentligt. Jag plockade ihop mina skidprylar. Det var tolv timmars körning till Lappland. Jag körde, sov några timmar i bilen på natten innan jag fortsatte då ljuset dök upp på morgonen. Solen sken mellan snöbyarna. 

Jag hade en timme kvar då jag såg topparna dyka upp i horisonten. Dom såg ut som mjuka, vita bullar i solen. Då ringde mobilen. Jag kände igen numret. Det var Stinas. Jag lyfte luren och körde in till vägkanten.

- Du lever, sa jag bara.

- Förlåt, sa hon. Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Jag lyssnade medan hon berättade. Hon hade åkt en sista gång till Köpenhamn, träffat en spansk man på tåget, legat med honom.

- Konstigt nog visste jag att jag blev gravid den natten. Jag åkte inte till kliniken, utan följde med honom till Barcelona.

- Det är ju ett halvår sedan, sa jag. Är du med barn nu då? 

- Ja, faktiskt, men jag tänker komma hem. 

Hon hörde hur jag satt tyst i bilen.

- Vad gör du, frågade hon? Åker du skidor?

- Ja, är just på väg till Tärnaby. Vi hade en minnesstund över dig igår.

Hon grät i luren.

- När kommer du hem, frågade jag?

- Nästa vecka, vill du se mig då? 

- Det tror jag nog? Jag började skratta.

- Det blev rätt ändå. Har du tänkt på det? .

Hon skrattade också. 

Vi avslutade samtalet. Jag tittade ut genom vindrutan. Jag var född i de här trakterna. Snön dansade på vägen och studsade upp mot vindrutan. Det blev bländande vitt i motljuset. På bilradion spelade man en långsam Ane Brunlåt. Avtagsvägen till Tärnaby dök upp. Jag parkerade utanför min morbrors hus. Jag kände mig väldigt trött, men det hade jag gjort en längre tid. Dörren till huset öppnades. Min morbror kom ut. Han skrek något inåt. Något om att nu har Sagas pojken dykt upp. Jag vet inte om det stämde, men på något vis hade han rätt. 

Micke berg 

Stockholm

Mars 2007

Naxos                                                                                                       

Färjan är som vanligt tre timmar försenad. Det är mitt i natten och det är tryckande hett. 

 - Vad har du i alla väskorna? Det är ju tungt som bly. 

John har börjat surna till. Jag förstår honom. Det är femtio kilo bilder vi släpar på. Redan vid avfärden från Arlanda hade jag problem med övervikten. Några andra resenärer fick ta en del av mitt bagage för att jag skulle slippa betala extra.

 - Det vet du väl att konsten väger, säger jag. Kom igen nu. Det är bara några trappor kvar.

John är inte den som ger upp i första taget. Han fortsätter att släpa mina väskor över de kantiga trappstegen. Vi är på väg till mitt hus längst upp i Naxos stad. Svetten dryper på ryggen. En kvinna öppnar ett fönster och ber oss vara tysta.

- För helvete, säger John ilsket. Kom ut och bär istället, men kvinnan har redan dragit igen fönsterluckan. Den sista trappan, femtio meter. Jag kan se himlen. Jag bor högst upp och de sista metrarna är alltid lika paradisiska. Den svala nordanvinden från Mykonos tar fart på det lilla torget, letar sig ned i gränden och kyler ned oss.

Grannen är vaken och spelar klassisk musik. Det ljuder vackert i gränden. Vi stannar upp.

 - Han spelar alltid, mycket Maria Callas. En gång när jag passerade spelade han Cohen, klockan två på natten. Det är starkt av en nittioåring.

 - Ja, man är snart där själv, säger John och pekar på packningen. 

Vi står på torget. Metropolis. Här finns bara kyrkor. Inte en krog eller pub, inte ett disco, bara förlamande skönhet, tystnad och suddiga människoröster. Här uppe härskar tystnaden och stillheten. Jag har alltid velat bo så här. Ensam, i tystnad, men nära till umgänge och glam.

Mina barn, Saskia och Petter, är fulla av spring i benen. 

 - Pappa, tror du katten finns kvar? Kan vi gå och hälsa på Dean och Russel?

 - Vi får se i morgon. Nu är det mitt i natten, men jag ser att både Dean och Russel är här. Deans joggingskor står ute. 

Vi går in i den lilla trean från 1200-talet. Jag och en kompis kom över lyan genom kontakter för några år sedan.

- Fan, vad skönt. Jag är helt slut i kroppen. 

John lägger sig på en säng och vilar. Han är kolsvart i skinnet efter en månads segling. Inte blir det sämre av att han har vallonblod i ådrorna. Det är en vacker karl. En stillsam munk som jag brukar kalla honom. Jag packar upp medan barnen borstar tänderna, springer in och ut på terrassen för att kolla om förra årets myrbon finns kvar. Det gör dom tydligen för barnen börjar reda smida planer på hur myrorna skall utrotas. Citron och varmvatten var förra årets stridsmedel.

Jag ställer upp min utställning av fotografier mot väggen. En bit av mitt livsverk som skall ställas ut i Naxos under sommaren. Resor i världen: Bon Voyage.

Barnen kommer in och lägger sig i sängarna. Tolv och sexton år. Blondiner. Dom ligger med huvudena mot varandra, som dom alltid har gjort på resor. Dom är starka tillsammans, halvsyskon. Hemma ses dom varannan vecka. Varannan vecka är dom hos sina olika mammor. Jag tycker det är skönt att ha barn på halvtid, arbete på den andra halvtiden. 

Jag lyssnar på deras prat. Dom är glada, men trötta.

- Godnatt pappa, säger dom för tredje gången. Jag går in och ger dom en sista kram.

John sitter på verandan med en Metaxa. Han häller upp en snutt till mig också.

 - Det blir nog en bra sommar i år med, säger han. Dina barn är fantastiska. Att dom orkar resa så långt. Jag har aldrig hört dom gnälla om någonting.

 - Nej, dom är lyckan i livet. Jag fattar inte folk som säger att barnen har hindrat dom i någonting. Mina ungar har bara gjort mitt liv bättre.

Vi dricker ur. Jag ser bort mot bergen. En ankarkätting dras upp i hamnen. En stor färja är på väg mot Pireus. Det är dags för sängen. 

Jag går in i det stora vardagsrummet, med en takhöjd på fem meter. Fönstren sitter högt och trägolvet har breda träplankor med självgung. John sover i munkcellen, ett litet rum bredvid terrassen. Jag öppnar dörren, släpper ned ett skynke så jag kan känna vinden dra genom lägenheten. I morgon bitti skall jag gå till bagaren och köpa färskt bröd och marmelad. 

Vinden är stilla, skynket rör sig inte en millimeter. Det blir en varm dag i morgon.

När jag vaknar går jag genom huset. Barnen sover tätt ihop. John ligger med ett öga öppet. Han ser på mig, vänder sig demonstrativt om och jag går ut på den andra terrassen.

Jag tar med mig en kamera och gör en promenad. Jag har fotograferat i trettio år. Det har gått ganska bra. Jag har levt på mina bilder. Ibland frågar folk mig vad det var som fick mig att fotografera? Friheten. Att bara gå ut och söka sig själv, kontakt med gatan, livet. Ett tillfälle att översätta sina egna känslor till bild och pengar.

Jag vandrar ner genom gränderna. En sliten vägg. Ett typiskt Strömholmmotiv. Jag träffade honom precis innan jag stack till Grekland. Han har inspirerat mig hela mitt liv. Hans sätt att leva, bo, agera. Jag har ärvt hans ensamhet, men tagit mer hand om mina barn. Inte levt på kvinnor i samma utsträckning, men hela hans attityd har påverkat mig. Att flytta, att vara trogen sin konst, att hellre göra något halvkriminellt än hora för reklammarknaden. 

Jag försöker vara disciplinerad, men öppen för slumpen. Disciplinen består av att varje dag arbeta, alltid arbeta. Slumpen är något som dyker upp med jämna mellanrum i en disciplinerad människas vardag.

Grekerna är morgontidiga med sitt kaffe. Jag får en kopp svart kaffe, lägger ifrån mig Leican på bordet. Dyker det upp en bild tar jag den. Jag föredrar att skriva i min anteckningsbok. Jag gör budget några gånger i veckan och skriver också ner mina planer för den närmaste veckan och för året.

Det går en timme på cafèt. Sitta och glo på folk, sno åt sig en blick här och där. Var i består den svenska standarden då vi aldrig har tid med sånt hemmavid? Försök bjuda ut en normal svensk på kaffe. Omöjligt. Han är på jobbet. Kan inte komma ifrån. 

När jag kommer tillbaka är ungarna ute och spelar boll mot kyrkan. John sitter med sin kombinerade the och kaffefrukost. Det tar minst en timme för honom att äta frukost.

- Har ungarna käkat frukost, frågar jag?

 - Vet inte, tror inte det, säger han och tittar sig omkring på bordet.

 - Jag går och hämtar in dom, så kan vi äta tillsammans.

Barnen leker i den vildsinta solen. Dom springer in och ut mellan kyrkans olika väggar med sina bollar.

- Det finns frukost, säger jag.

- Vi kommer snart, skriker dom tillbaka och försvinner bort runt hörnet.

Medan barnen äter frukost står jag i vardagsrummet och monterar bilder. Jag har alltid tyckt om att vara ute i god tid. Oftast har jag mina utställningar klara ett år innan dom skall upp. Hela min arbetskarriär har varit inriktad på att det är jag som skall ha kontrollen. Jag gör mina bilder för att förstå mig själv, se hur jag själv står i förhållande till omvärlden. Det är viktigt att leva ett enkelt och värdigt liv och i det ingår att ens arbete är viktigt. Kan jag tillföra världen lite glädje och kärlek har jag gått långt.

John har försvunnit och jag lyssnar på barnens röster. Vilken frid det finns i att ha harmoniska och hungriga ungar. Jag har två barn med två olika kvinnor. Ibland kan jag fundera över om jag gjort mina barn ont genom att inte ha en vanlig familj, men jag blir allt mer övertygad om att så är inte fallet. 

Min sorts familj blir en allt mer vanlig familjeform. Tiden är över då en familj består av pappa, mamma, barn. På samma sätt som bondesamhället är över. Jag ser på andras barn som mina. Vi borde tillsammans äga alla barn, älska och skydda dom som vi skyddar våra egna.

Barnen försvinner efter frukosten. John är också försvunnen. Han sitter troligtvis nere i hamnen och kollar på båtar, ritar några teckningar. Jag radar upp bilderna längs väggen från mina resor. Från början reste jag iväg för att rymma hemifrån, vandra från min bakgrund. Det var hårda, ensamma resor med tårar i halsen. Sedan reste jag som yrkesman. Det var dom sämsta resorna. 

Numera ser jag mig inte längre som resenär. Nu reser jag för att bo, leva vardagsliv, arbeta på plats. Min hjärna har intryck för de närmaste hundra åren. Jag reser för att hamna i en miljö som är vänlig för kroppen och psyket. Där det är varmt, finns barer och restauranger, berg och hav.

- Mike? Min granne Dean knackar på den öppna dörren. 

- Du har post från förra sommaren som vi sparat till dig.

Dean är en vältränad sextiofemåring. Vaderna är fulla av muskelknutar. Varje morgon går han en mil till havet, simmar en timme innan han går tillbaka till stan. Hans partner Russel är precis tvärtom. Trött, ointresserad av det fysiska, en tänkare. 

- Det är väl mest gamla räkningar, säger jag och kollar i bunten. 

Jag hittar tre brev från olika vänner från förra sommaren. Jag tackar Dean och han försvinner. Ett av breven är från Nils. Han gnäller över livet, vill förändra sig.

Jag blir lite full i skratt. Det har gått precis ett år och han har inte bytt jobb och än mindre kvinna. 

Dagarna har en speciell rytm. Jag vaknar, går till bageriet, går långsamt tillbaka i de branta trapporna. Barnen sover på morgonen. Det är den tid på dagen då jag är mest ensam, drömmer mig fram i tillvaron.

Saknar jag en kvinna? Saknar jag min vackra kvinna i Sverige? Jag gör det, men ändå inte.  

Jag är sen i utvecklingen, borde egentligen vara äldre än jag är. Borde vila mer i mig själv, acceptera mer, för det är ju vad mognad handlar om. Förståelse. Att förlåta och förstå. Inte strida i onödan, att alltid räcka fram en hand, i alla lägen.

Jag börjar komma en bit på väg men har för mycket kvar av den aggressiva sexualiteten i mig, för att ännu vara mogen. Jag vill ännu älska med passion. När jag blir äldre inser jag att ömheten blir viktigast. Jag känner hur passionen för varje år trycks bort av ömheten. Den ömma känslan är ett försvar mot bristande kraft.

 - Jag har hittat båten. John kommer hem och är alldeles till sig. 

- Den ligger uppallad i hamnen. En ganska stor segelbåt. Jag skall försöka köpa den billigt. Då kan jag bo i den här nere.

 - Är det den där båten som ligger precis vid pirens början?

 - Ja, en vit med röd rand längs vattenlinjen. Vet du vem som äger den?

 - Jag vet inte, tror hamnen har tagit hand om den. Det var tydligen en smuggelbåt från Turkiet. Dom blev stoppade en natt för några år sedan av tullen och båten var full med flyktingar från Kurdistan. Det är något snack om att det skall vara auktion på den, men det var något år sedan. Du kan säkert få den billigt. 

John ringer hem för att kolla hur mycket pengar han har på sitt konto. Det är ingen dum ide att ha en egen båt i Grekland. Bara tanken på att segla mellan öarna gör mig lycklig. 

Det snackas mycket om hur svåra vatten det är i Grekland. Det beror väl på vad man jämför med? Nordsjön? Värre finns knappt. Iskallt och kolsvart. Vindarna i Kykladerna lär vara de värsta, men det är sällan det blåser så mycket att storfärjorna lägger ned driften. En sommar blåste det upp, vågorna slog långt upp på land och vi satt med ylletröjan på mitt i juli. Tre dagar senare var det 40 grader varmt igen.

Jag får brev från Monika. Hon arbetar på Sl. Det låter strängt. Hon har ett sådant där jobb som även om hon jobbar heltid knappt får några pengar över att leva för. Jag vet inte hur många kompisar som har det så. Dom har ett jobb dom hatar, pengarna räcker knappt och dom kan inte ta sig ur sitsen för dom har barn och vågar inte chansa på sin hobby som arbete. 

Eller ännu värre. Dom har inga drömmar, ingen hobby och ingen vision för sitt liv. Under ett år stödde jag en kompis som inte ville arbeta. Efter tjugo år som taxichaffis gav han upp. Trött gick han till arbetsförmedlingen. Dom skulle sätta honom på praktikplats hos en snickare. Han fick panik och ringde mig, frågade om han fick gå i praktik hos mig istället. I ett halvår betalade han mig två flaskor whiskey i månaden mot att jag ljög ihop att han praktiserade hos mig. Det tragiska var, att efter halvåret visste han fortfarande inte vad han ville göra, och fortsatte med sitt hatade taxijobb.

John försvinner. Skall ut och segla. Vi vinkar av honom och samma eftermiddag skall min dotter få besök av en kompis och hennes morsa. Det är något dom bestämt under våren och som jag sagt ja till. Jag säger alltid att alla är välkomna och sedan får man se. De flesta dyker inte upp. Saskia är i alla fall nöjd. Nu får hon en kompis i sin egen ålder att hänga ute med. Sommaren är alltid uppdelad i tre perioder. Den första, juni, svenskperioden. Det är då alla vännerna kommer. Vi ligger i stora klasar på stranden och snackar, äter ihop och rör oss över ön i en stor klump. Sedan försvinner alla, någon strökompis dyker upp i juli. Augusti är vår grekiska period, då vi umgås med grekerna och det internationella gänget. Det är den period jag gillar bäst.

Båten med Saskias kompis dyker upp vid elvatiden på kvällen.

- Där är dom, skriker Saskia och vinkar. Lina, Lina….

Det är en söt tjej och dom är glada att se varandra.

- Hej, Anna, säger hennes morsa och sträcker fram handen. Hon är ganska lång, brunhårig med kort pagefrisyr. Hon ser ut att vara runt fyrtio. Hon har också med sig en son i artonårsåldern. Han är klädd i värsta punkutstyrseln, kängor, munkjacka, ser ut som han kommer från Nordpolen. Han säger inte mycket, men mumlar fram ett namn. Niklas.

 - Vet du var man kan få tag i ett billigt rum? säger Anna 

- Du kan kolla med några av rumsuthyrarna här på kajen, eller så kan ni hänga med oss hem och sova en natt. Det beror ju på om ni vill sova vid beachen eller i stan?

- Ja, sov hos oss i natt, säger Saskia. Det är mycket bättre så kan ni fixa rum i morgon.

- Ja, då gör vi väl det, säger Anna.

Vi passerar genom gyttret av bilar, rumsuthyrare och annat löst folk. Det är många som kommer till Naxos och blir besvikna då dom ser den bullriga hamnen. Dom har tänkt sig något äkta grekiskt och varje gång blir jag lika irriterad. Äkta grekiskt? Det här är äkta grekiskt. Sluta drömma om femtiotal, åsnor och kärringar i svarta hucklen.

- Var bor ni? frågar Anna.

Jag pekar på den gamla stadsdelen som klättrar upp längs berget.

- Ser du kyrkstapeln längst upp. Där bor vi, granne med den. När du går till oss, går du bara uppåt och sedan när det börjar luta nedåt är du framme.

Petter går bredvid Saskia och Lina. Han kollar in Niklas. Han har det där skeptiska draget jag inte gillar. Han dömer folk för snabbt, utifrån deras kläder och deras musiksmak. Han är inte ensam om det. Jag märker det bland hans skolkompisar i stan, deras snobberi och märkessjuka. 

Vi går en runda på Paralian, gågatan i hamnen. Saskia och Petter är guider och berättar vad alla barer heter, vilka som är bra och vilka man skall passa sig för. De har varit på alla sedan barnsben. Vi viker av vid Rendevous, det skära kafeet, som är vår normala samlingspunkt och börjar klättra uppåt. 

Efter tre minuter ser Niklas ut som han skall svimma av trötthet. Jag funderar över hur en ung man kan vara så klen. I hans ålder vägde jag sextio kilo, jobbade extra i hamnen som stuvare och på fabriker. Den här veklingen hade inte klarat en timme på något av jobben. Han bär sin fantasytidning och sin cdspelare. Det är allt han orkar. Jag bär hans ryggsäck. Hade det varit min son hade han fått en spark i äschlet och dubbla ryggsäckar att bära.

- Gud, går ni här varje dag? säger Anna och stannar för att pusta. 

 Petter kommer fram, tar tyst en väska av Anna och drar iväg mot huset. När vi kommer upp på vårt lilla torg kommer vinden lägligt svalkande.

- Otroligt, vilket ställe. Tänk att få bo så här. Anna blir stående och tittar ut över torget.

- Nu är vi framme. Saskia springer upp för trappen och öppnar dörren.

Jag visar dom runt i lyan. Lina sover med Saskia. Petter flyttar in till mig i det stora rummet.

Innan vi lägger oss frågar jag Petter vad han tycker om Niklas?

- Han ser blek ut, men har coola kängor.

Han somnar som vanligt direkt, medan jag ligger ovanpå sängen, dricker Metaxa och skriver ett brev till Sverige.

Det är på morgonen det börjar djävlas. Jag vaknar tidigt, går genom lyan. Jag gör mitt kaffe, och går ut på köksverandan. Anna sitter där redan med en trött min.

- Jag försökte göra kaffe, men visste inte hur man tänder gasspisen.

- Det är bara att vrida på kranen på tuben och sätta dit en tändsticka.

- Nej, usch, det verkar farligt.

- Jag vet, men man bränner sig inte. Här, ta min kopp, jag gör en ny.

Jag ger henne koppen och går in i köket och gör mer kaffe.

- Vill du ha en macka? frågar jag. 

- Vad har du för bröd?

- Vanligt grekiskt, det är djävligt gott.

Hon kommer ut i köket och tittar på det färska brödet, tittar på smöret och osten.

- Nej, jag tar bara kaffe.

- Jag har yoghurt också, säger jag och du kan blanda i lite aprikoser eller bananer?

- Jag vet inte, säger hon. Jag tar nog bara kaffe.

Jag minns när John skulle vara hygglig och göra kaffe en morgon. Då jag kom ut hade han gjort en jätteladdning cafe latte i kruset som jag brukade använda som potta. Man kan säga vad man vill om John men han tog det bra och drack upp alltihop. 

Vi sätter oss på verandan. Solen har kommit upp och smeker oss över fötterna.

- Var badar man?

- Det finns massor med alternativ. Du kan bada i stan, men det bästa är att ta bussen en kvart ut ur stan och bada i Plakaområdet. 

- Ja. vi får se, säger hon. Jag vet inte vad Niklas vill göra. Han kanske vill spela dataspel på något internetcafe.

- Låt han göra det då, så kan du och Lina åka med oss till havet.

Hon har hämtat en yoghurt och sitter och petar i den.

- God yoghurt, men visst är den väl väldigt fet?

- Det är bara bra, säger jag. Man går alltid ner i Grekland eftersom man äter så nyttigt hela tiden. Det blir aldrig godis eller mellanmål här.

Jag lämnar henne för att gå och handla. När jag kommer tillbaka sitter sonen också på verandan. Det är strax över trettio grader varmt och han har samma utstyrsel på sig som igår. Helsvarta kläder, jeans, munkjacka och svart keps.  

- Fryser du? säger jag. Det finns en jacka i mitt rum. Du kan låna den om du behöver? 

Han tittar inte ens upp från sin fantasytidning.

- Vad skall vi göra idag? Han tittar på sin mamma under kepsen.

- Jag tänkte vi skulle bada, säger hon. Vi kan åka utanför stan, ta bussen.

- Jag vill inte åka buss, säger han snabbt. 

- I så fall kan vi bada i stan, säger hon.

- Det är mycket bättre utanför stan, säger jag. Du kan snorkla, se bläckfiskar, ibland ser man till och med småhajar. Dessutom är det bättre restauranger och mer roligt folk. Massor med snygga, nakna tjejer i din ålder.

Han tittar konstigt på mig och hans morsa ser också underlig ut.

- Det är nakenbad, men man kan vara påklädd eller naken. Det spelar ingen roll. Allt är okey.

- Jag tror vi badar i stan, säger mamman.

Jag gör i ordning lunch medan de andra vaknar upp. Saskia och Petter bestämmer sig för att bada i stan för en gångs skull, mest för att vara hyggliga.

Jag gör spagetti och värmer köttfärssås till lunch, som tur var gör jag också en greksallad. 

Niklas är givetvis vegetarian och skall ha några specialbönor till lunch. Hans morsa står och värmer dom separat. 

Han sitter med kepsen på vid bordet och jag säger åt honom att ta av sig mössan då han äter. Han ser rädd ut och tar snabbt av sig mössan. Hans morsa petar i all maten, rör om på tallriken, tar små tuggor. Hon skulle lära av Saskia som tar två jätteportioner och ändå inte verkar mätt.

Dom försvinner till stranden. Jag stannar kvar hemma. Jag tycker om att vara hemma, låta ingenting hända. Det spirar i mig då. Jag får goda tankar, skriver brev, håller på tills jag ledsnar och då föds automatiskt något nytt inom mig. Med åren har mitt hem blivit allt viktigare. Ett tag var jag inne på att köpa en stor husbil, en sådan som tivolifolk använder, för att bo och arbeta i. 

Jag har rest mer än de flesta och den tiden är över. Jag vill inte resa mer för att se. Jag reser för att bo, stanna, skapa rum för mig själv i bra miljöer. Förr trodde jag att jag kunde revolutionera världen med min kamera. Det tror jag fortfarande, men mer genom fördjupning, genom att finna målet i mig själv. 

Jag öppnar dörren i vardagsrummet. Ett skönt korsdrag sveper genom lyan medan jag monterar bilder. Nicaragua, Libanon, Turkiet, Sydafrika, Zimbabwe, Irland, Spanien…Varje bild är ett minne, en del av mig. Den vackra svärtan, förstärkt av selentoningen gör mig lycklig. Ett ärligt arbete är lycka. Att se en långtradarchaufför nonchalant backa en jättelastbil på färjan med en hand ger mig rysningar av lycka. Mästerskapet, hantverket, utmejslat genom daglig övning. Den duglige kyparen, läraren som kan sitt jobb, läkaren, alla som gör världen bättre med sitt hantverk imponerar på mig.

Klockorna ringer i katolska kyrkan. Jag stänger dörren, går nedför trapporna, tar motorcykeln och kör till havet.

Vår strand är lite speciell. Det är den biten som inte har solstolar och uthyrningsprylar. Det är oftast samma människor som kommer hit år efter år. Vi ger varandra en lätt nick när vi kommer och går, resten av tiden är vi tysta eller för stillsamma samtal med några vänner. Vissa kommer hit redan i maj och sedan stannar dom till september. Några samlar snäckor och stenar varje dag. George är en sådan. Han bor i Aten, pensionerad byggare som tillbringar hela somrarna på stranden. Kolsvart i skinnet vandrar han omkring naken, snackande med alla om allt och intet. Bara korta samtal, sällan påträngande.

Han stannar hos mig ett tag.

- Har du sett Jakob idag? Han har visst träffat några engelskor?  

Jakob är Georges kompis och båda anser sig vara riktiga playboys. Ingen blir

stött för dom är helt harmlösa. 

- Jakob tror att han skall få ihop det med någon av dom, men han kommer att misslyckas. Han har ingen psykologisk blick. Han fattar inte hur man bär sig åt med kvinnor.

- Vi får se, säger jag, trött på ämnet.

Att snacka om kvinnor är som att snacka om konst. Antingen gör man något eller så blir det inget.

- Jag går bort till restaurangen, säger George. Tar en sallad. Jakob kommer lite senare. Han jobbar nu, men skulle dyka upp i eftermiddag

Han går iväg, haltar lite efter en nattlig hjärnblödning. Han hade tur och kom lindrigt undan. Hela vägen till restaurangen ser jag hur han böjer sig ned då och då för att plocka upp snäckor. Jag blundar, lyssnar på vågorna och låter värmen inta min kropp. Det ligger nakna, vackra människor omkring mig, men det är bara en skönhetsupplevelse, en slags frid. Jag drömmer mig bort en stund. Mina barn är i stan med Anna och hennes barn. Jag bekymrar mig inte över det. Om någon timme åker jag in dit och plockar upp dom.

Jag vaknar av att det plingar i telefonen. Sms. Det är Saskia. ” Kom hit. Dom är skittrista. Ingen badar och det är för mycket folk på stranden”.

Jag tar ett sista bad innan jag går till restaurangen för att hämta motorcykeln. Jakob och George sitter med två tjejer i tjugoårsåldern. Jag vinkar till dom innan jag tar hojen och kör in till stan. Saskia och Petter lyser med sin solbränna bland alla nytillkomna turister. Dom har lagt sig bland albanerna som sköter solstolsuthyrningen. Petter spelar fotboll med albanerna och Saskia har något underligt förhållande till dom. Jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till albanerna. Å ena sidan är en del halvkriminella, men å andra sidan så kommer dom från helvetiska förhållanden och kämpar för att överleva. Helst skulle jag nog vilja lära känna några av grabbarna ordentligt, ta dom under mitt beskydd, för dom lever ett hårt och utsatt liv. Den grekiska rasismen är tung och fördomsfull, men inte värre än att man utnyttjar albanerna som arbetskraft till skitlöner.

- Hur är läget här då? 

Niklas har fortfarande alla kläderna på sig, medan de andra ligger utspillda på sina handdukar. 

- Det är så mycket folk, säger Anna. Finns det inget annat ställe man kan gå till? 

- Ni skulle ha tagit bussen ut till Plaka, säger jag. Där är allting mycket bättre.

 Anna reser sig upp från filten. Hon har snygg kropp, stora bröst, som ser misstänkt ut som silikon. Det finns ingen anledning att kritisera folk som har silikonbröst. Det enda man kan säga är att dom är osköna att ligga på när man knullar.

- Har ni lust på en fika? Jag kan gå och köpa något, eller så sätter vi oss på cafet?

Det blir en kompromiss. Barnen ligger kvar på stranden medan Anna och jag går till cafet. 

- Tänk att få bo på en sådan här ö, säger Anna. Det måste vara ett paradis.

- Det är ett paradis, men det blir vardag också. Eller rättare sagt: Jag vill att det skall vara vardag. Jag vill ha arbetstid, veckopeng, ansvar. Du vet, precis som hemma.

- Jag önskar jag hade det som du, säger Anna.

- Jag har knappt råd att leva hemma, trots att jag jobbar sjuttiofem procent. Jag arbetade heltid, men det gick ut över barnen. Jag hann aldrig med dom, låg hela tiden efter och orkade inte heller något.

- Nej, det är inte lätt med det ekonomiska, säger jag, trots att jag vet att jag tjänar mindre än henne.

Niklas sitter tyst när vi kommer tillbaka. Han biter i en sked och jag minns vad Saskia sa i natt. ” Har du märkt att han biter på allting”?

- Vad vill du göra när du gått ur plugget? frågar jag honom.

- Vet inte, kanske kock? 

- Nej, det är inte lätt att veta, säger jag. Man får pröva sig fram i livet. Kockjobbet är nog kul, men hårt. Det blir sällan som man tror.

Han tittar ned i bordet och jag känner jag vill bryta hans integritet, hans frånvaro.

- I morgon drar vi till havet. Du och Petter får åka hoj med mig, så kan dom andra ta bussen. Vi tar med oss cyklopen så kan vi kolla på fiskarna. 

- Åker ni tre på motorcykeln? Går det verkligen? Anna ser tvivlande ut.

- Vi åker alltid tre på hojen, säger jag. Det är inga problem.

- Vi får se i morgon, säger hon avfärdande och jag börjar fatta vilken slags morsa hon är.

På stranden kommer en av albanerna fram till Saskia och Lina. Strax kommer det två till. Dom pratar ett tag, sedan pekar Saskia åt mitt håll och dom försvinner. Någon har spritt ut ett rykte om att jag tillhör maffian och varje gång jag dyker upp sticker dom iväg. 

- Jag åker hem, så kan ni komma när ni vill. Vi äter vid niotiden ikväll. Jag kan laga något gott?

- Vet inte om det går? Niklas skall ju ha sin vegetariska mat. Jag gör den till honom i så fall.

- Okej, jag drar i alla fall, så kommer ni sedan. 

När jag kör hem genom stan funderar jag på vad hon sa. Hur gammal är grabben? Arton, på väg att flytta hemifrån och kan inte laga sin egen mat? Det är någonting som inte stämmer? Vad är det i den kvinnliga karaktären som gör att man daltar så med de unga pojkarna? Tio, femton år senare blir dom ju värdelösa som föräldrar. Varför inte lära dom hur det skall gå till i unga år? Precis som man skall lära unga tjejer köra bil och motorcykel, klättra i berg, simma och sparka en kille på kuken i nödläge.

Dom kommer hemsläntrande vid sextiden. Jag ligger på sängen och läser Duras. Fantastisk författare, speciellt med tanke på att hon påstår sig skriva lika bra på fyllan som när hon är nykter. Hennes stil är en som att stiga in i en dröm, mycket hämtat från hennes barndom i Vietnam. 

Barnen kommer in och slänger sig i sängen med mig. Vi brottas lite lätt. När dom var små brottades vi efter middagen varje dag. Det blev en ritual att ha dom två hängande på kroppen när dom försökte få omkull mig i sängen. 

Nu kör vi race varje dag i trappan upp till huset. Hundraåttio branta trappsteg uppför. En snabb tolvåring, en ännu snabbare sextonåring och så jag: En femtiofemåring. Det är jämnt hela vägen, men Saskia brukar flyta ifrån mig på slutet. Hon springer som en gasell, utan ansträngning uppför trappan. Petter vinner jag fortfarande över men det är nog bara något år kvar innan han knäcker mig också. Jag åldras, dom växer. Det är en vacker känsla att se sina barn växa förbi fysiskt. Första gången Saskia simmade ifrån mig trodde hon inte på det själv.

- Tog du i allt du orkade? frågade hon.

- Det är klart. Jag fuskar aldrig då vi tävlar. Du vann.

- Skall vi tävla en gång till? 

Vi simmade en gång till och hon vann igen. Jag var glad, såg det som en milstolpe i hennes uppväxt. Saskia var stolt som en tupp hela dagen och dagen därpå skulle hon tävla igen, men då hade jag fått nog. 

Efter maten försvinner barnen, utom Niklas ner på stan. 

Jag går ut till Anna på terrassen.

- Hur går det för honom? Han verkar inte riktigt trivas?

- Nej, han vill hellre vara hemma i stan med sina kompisar.

- Svårt läge, men i morgon kan jag ta honom på hojen ut till havet, så kan du åka buss med tjejerna.

- Vi får se om det fungerar? Han gör ingenting själv.

- Skit det då? Vill han inte göra något får han väl skylla sig själv. Det är inte din uppgift att serva en artonåring. Låt han känna på lite kallt stål istället. 

- Vad menar du? säger hon.

- Ställ lite krav, var tydlig. Passar det inte, så får han komma med några förslag. Och passar ingenting? Ja, då får han skylla sig själv, ta hand om sig själv. Jag fattar inte varför du skall springa omkring honom som en orolig ande? Det här är något nytt fenomen. När jag växte upp var det en självklarhet att en ung man skulle kunna klara sig själv. Idag byter man nästan blöjor på killarna då dom är tjugo.

- Det är väl lite andra tider nu, med boende och jobb, säger Anna. Det är ju mycket svårare att få ett jobb eller en lägenhet.

- Det tror jag inte. Så här har det sett ut i alla tider, fram och tillbaka. Jag flyttade från Norrland. Min farfar var i USA och jobbade, fungerar det inte på ett ställe får man finna ett annat. Det är mänsklighetens utveckling. Jag har sagt åt mina barn att dom skall lära sig alla språk dom kan och sedan flytta utomlands. 

- Nej, jag vill att Niklas skall bo nära mig. Det är tråkigt om han försvinner.

- Det där är ju bara kvinnlig incest. Ni binder barnen till er så dom inte kan  utvecklas. Ge dom en chans istället, låt dom försöka. Vad fan spelar det för roll om det går åt helvete? Det är bara att börja om igen. 

 Jag går in och diskar. Anna är snygg. Det är uppenbart att hon inte knullat på evigheter.  Hon är för mycket orolig morsa utan självständighet. Något mer avtändande finns inte.

Hon sitter på balkongen och röker, doften från cigaretten blåser in.

Niklas kommer in i köket.

- Var är dom andra?

- Dom är nere på stan, troligtvis vid Rendevous, Gå ner dit och träffa dom, säger jag.

- Om dom inte är där? säger han med sina nasala röst.

- Då får du väl för fan kolla dig omkring, säger jag och fortsätter att diska.

Han försvinner ut till Anna. Dom snackar innan hasar sig nedför trapporna och försvinner.

- Du får inte vara så taskig mot honom, säger hon.

- Nej, det har du rätt i, men han är jävligt slö. Har han gått ner på stan?

- Ja, han skulle leta upp dom andra.

- Bra, tag dig en Metaxa så kan vi gå ner senare. 

Hon går och lägger sig på sängen. Jag plockar ihop matresterna. Kvällsljuden kommer in genom sovrumsdörren. En färja tjuter och går mot Amorgos. Hon häller upp en stor Metaxa. Jag sköljer den sista disken i kallt vatten. 

TARIFA 

Vinden drar upp sanden mot de tre husbilarna som står på den långa stranden. Det är en tysk Laika, och två stora Mercabussar. Den ena med tyska plåtar, den andre med holländska. Under den blå Mercan med tyska plåtar ligger en liten hund i lä för vinden.

Peter har precis vaknat, lutar sig upp och tittar ut över stranden. Han kom hit i natt. På vägen ner mot Gibraltar såg han skylten Tarifa, mindes någon roman av Thomas Löfström från sjuttiotalet och svängde av. Innan han kört in i den lilla staden, på landtungan mot Afrika, slog det honom att Löfströms bok hade handlat om ett hippieställe i Marocko. 

Han gled han in i den lilla staden, körde försiktigt igenom den kullerstensbelagda huvudgatan tills han kom till en av de två långa sandstränder som omger staden. Han parkerade för natten och gick till sängs efter en lång dag bakom ratten.

Ute på vattnet surfade redan några vindsurfare. Trots att det var december så var klimatet som en normal svensk sommardag. 

Han skruvade isär kaffekokaren, fyllde på nytt kaffe och drog igång gasolköket. Medan kaffet kokade upp gick han ut med det lilla bordet och två stolar, drog ut gardinen från Mercans tak och hade plötsligt ett litet uterum. Den lilla hunden kom fram från sitt gömställe under bilen. Han matade honom med lite spansk skinka och när frukosten var över drog sig hunden tillbaka in i skuggan under bussen.

Han drog fram kamerautrustningen ur sitt kassaskåp som han låtit svetsa fast i golvet under diskbänken. I över trettiofem år hade han arbetat som fotograf, gjort närmare tjugo böcker, och alltid haft samma utrustning. En tysk Leica med trettiofem millimeters objektiv. Hela digitaliseringen inom fotovärlden hade mer eller mindre gått honom förbi. Han föredrog den klassiska fotografin, August Sander, Kertez, Cartier Bresson, Christer Strömholm, Koudelka. 

Fotografin var en budbärare av liv och relationer, en slags brygga mellan folk, kulturer och länder. I bästa fall lärde fotografen känna sig själv också genom sitt arbete. Han plockade på sig Leican, tog några rullar film i den andra fickan, låste husbilen och gick in till den lilla stadens centrum. 

Tarifa var lågt byggt, inramat av en borg från 1200-talet. Den vita staden var inte större än Gamla Stan i Stockholm. Han letade upp ett kafe på huvudgatan. 

- Un cafe con leche, sa han till den tunnhåriga kvinnan som kom för att ta upp beställningen. Han var inte ensam på kafet. Några var surfare med sina väderbitna ansikten, starka kroppar och slitna, blekta frisyrer.

- Un cafe con leche, algo mas? frågade kvinnan.

Han skakade på huvudet och kvinnan fortsatte bort till vindsurfarna för att ta emot deras beställning. Han lutade sig tillbaka, la upp Leican på bordet och väntade. Det var hans fotograferingsstil. Vänta, återkomma, avvakta, ta kontakt, återkomma. Han lyssnade på vindsurfarna. Dom kom från Tyskland och han misstänkte att det var dom som bodde bredvid honom på stranden.

En kille kom långsamt körande på en moped, bakpå satt en äldre man med surfingbräda under armen. Peter lyfte snabbt Leican. I en rörelse hade han fångat bilden, lagt tillbaka kameran på bordet och fortsatt att dricka sitt kaffe. För en utomstående gick det inte riktigt att förstå om han tagit en bild eller bara lyft kameran en sekund?

Efter ett tag bröt tyskarna upp, försvann bort mot stranden. En vacker kvinna satt och pratade i mobiltelefon på dålig spanska. Hon såg hans blick, sträckte lite på sig och avslutade samtalet. Han njöt av solen, tittade på kvinnan, beställde en con leche till. Kvinnan reste sig upp, gav honom en blick. Han log tillbaka.  

Den lilla hunden mötte honom när han kom tillbaka till husbilen.

- Har jag fått en vakthund, sa han och klappade den på huvudet. Kom så skall du få lite mat.

Han gick in i bilen, tog fram lite mer skinka och kallpotatis och la på en skål. 

Hunden satte i sig maten på hundars slafsande vis. Tyskarna i husbilen bredvid hade tagit en paus i surfandet, satt runt ett bord och drack öl. Dom vinkade till honom att komma över och han gick dit.

Dom var tre stycken i trettio, fyrtio årsåldern? Det är svårt att veta åldern på surfare. Dom är vältränade, men också slitna av solen och det hårda arbetet.

Han tog dom i hand. Kim, Jim och Andre. Han fick en öl av Andre. Han var tysk, de andra två var från Australien och Danmark.

- Hur länge har ni varit här, frågade han?

- En vecka, men vi brukar stanna här någon månad varje år. Det är bästa surfstället i Europa, och knappt några turister. Du då?

- Jag fotograferar, reser runt, bor i bilen.

- Jesus, bor du i bilen hela tiden, frågade Kim, dansken. Blir det inte enformigt i längden?

- Nej, det går bra. Jag har så jag kan sova både i Berlin och Stockholm. I Berlin har jag en atelje och i Stockholm ett rum i min sons lägenhet.  

- Vad tar du för bilder, plåtar du surfing? 

Han hämtade en av sina böcker. Dom kollade tyst på bilderna från hans resor.

- Nice, snyggt med svartvitt. Det är bäst. Kan du inte ta lite bilder av oss också?

- Självklart, det gör jag gärna. 

De skålade på det och Kim hämtade mera öl från kylen.

- Känner ni dom andra, i Laikan, husbilen?

- Det är två brudar och en kille. Dom är ute och surfar..

Långt ute kunde han se tre surfare som blåste på i full fart.

- Det går fort, sa han. Slår man sig inte om man ramlar?

- Jo, så in i helvete. De skrattade åt kommentaren. Det var skön stämning. De pladdrade på, förhörde sig om varandras liv på det sätt som sjömän alltid har gjort. Försiktigt, vänligt, utan krav.

På andra sidan bukten fanns Afrika, en halvtimme med båt. En annan värld, skild från dem av vatten, men också av en osynlig men effektivt dödlig mur kallad EU. 

Efter en timme gick han tillbaka till bilen för att ta en siesta. Hade aldrig fattat det här med stress, troligtvis för att han aldrig levt det liv som framkallar stress. Han hade aldrig strävat efter något, aldrig köpt något på avbetalning. De få gånger han haft pengar i sitt liv, oftast när han fått stipendium, tänkte han noga igenom vad han skulle göra med pengarna. Mercabussen, modell 609, hade han köpt av en speedwayförare i Berlin. Den var inredd för att bo i, perfekt skick och skulle hålla i tio år till om han skötte den bra. Om tio år skulle han vara sextiofem.

Ovanför sängen hade han en hylla med böcker och bilder på sina barn. Han älskade dom och kunde inte säga annat än att han gjort allt för att dom skulle få det bra i livet. Han la sig på sängen, den lilla hunden kom in genom den öppna dörren. Den såg sig nyfiket omkring, kom fram till sängen, tittade frågande på honom innan den la sig på golvmattan.

Han kliade hunden i nacken. Utanför blåste vinden stadigt och de tre vindsurfarna hade kommit närmare land. 

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.

När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner. Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder. 

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.

Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator, en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick vänta tills han kom till Berlin och labbet.   

Det knackade på dörren. Det var Kim.

- Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat så det räcker. 

Han tittade sig omkring i Peters bil.

- Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också? 

Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas ner.

- Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?

- Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två, annars har vi allt.

Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte såg han havet och hörde ljudet från de andra

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus, kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett på Cafe Central.

- Sanny, sa hon och log lite blygt.

Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.

- Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa över vattnet.

- Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas med Atlanten.

Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien. 

- Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i Afrika.

- Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.

- Vem har fångat fisken?

- Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.

Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur, bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för djupt och vilt.

Han satt tillbakalutad mot husbilens hjul. Det hade blivit kväll, mörkret lagt sig. Den skönaste stunden på dagen. Med åren hade han upptäckt sitt behov av tystnad, av musik som inte var kantig. Hans behov av skönhet hade väckts.

Det var som Sanny kände hans tankar. Hon reste sig fråns sanden och kom fram till honom.

- Är det okey om jag slår mig ner bredvid dig?

- Sure, sitt ner bara.

Hon hade en öl med sig och fyllde på i hans glas.

- Dom sa att du fotograferar? Du hade visat en bok i dag? Kan inte jag också få se den? Jag är intresserad av fotografi. En gång i tiden tänkte jag bli fotograf, men valde att bli vindsurfingproffs istället.

Han gick in och hämtade boken.

Hon tog emot den och försjönk i tystnad över bilderna. Då och då ställde hon en fråga. En slags intimitet föll in över dem. Hon var vacker på ett alldeles speciellt sätt med sitt ljusa hår, breda axlar och starka kropp.

- Jag tycker man ser människorna mycket bättre i svartvitt. Det känns allvarligare på något vis?

Han var van vid den reaktionen. Hade aldrig hört någon som sagt att dom gillade färgbilder bättre än svartvitt, och ändå togs alla familjebilder i färg.

- Vad gör du här? frågade hon och slog igen boken. Jag kan se att du har rest överallt. 

- Jag reser omkring, har väl alltid känt mig lite hemlös, men bilen känns som ett bra hem. Jag har de böcker jag älskar, mitt arbete och mobiltelefonen fungerar. Faktum är att jag tycker jag träffar folk på ett bättre sätt så här. Hemma blir det som dagarna bara går, alla är superstressade.

- Jag kan känna igen det där, sa hon, även om jag gärna skulle vilja bo mer på mitt ställe i Australien. Jag har en husvagn som står vid havet. Ibland kan jag tänka att jag skulle bygga ut den, bosätta mig där.

- Hur gammal är du, frågade Peter?

- Trettiofem, fyller trettiosex om en månad.

Han lyfte ölglaset mot henne och de skålade i den spanskafrikanska natten. Han kunde se ljuset från Afrika. På andra sidan vattnet satte just i det ögonblicket några afrikaner en ranglig båt i vattnet. Dom hoppades ta sig över till Europa. Om dom hade tur klarade dom det. 

- God natt. Sanny lutade sig över honom och gav honom en kyss på kinden. Det har varit trevligt att prata med dig. Vi ses i morgon.

Hon reste sig och gick till sin husbil.

Han satt kvar och mindes doften av kvinna. Salt, svettdoft och långt hår.

På morgonen kom Sanny över och frågade om han skulle hänga med och surfa? Hon var klädd i våtdräkt och toppluva. 

- Har du en våtdräkt att låna ut? Det blir kallt i vattnet om jag skall ligga i hela tiden.

- Jag har en som min förra kille hade. Den skall nog passa dig? Ni verkar vara lika stora? Han hade lite mer muskler men din rumpa verkar vara större. Hon sa det med ett skratt och gick ut för att hämta dräkten.

Han stoppade in Leican i ett vattenskydd och insåg att om han tappade den i vattnet skulle den vara förlorad. De andra var redan ute i vattnet och flög fram, jibbade och hade sig på vågorna. Han simmade ut till dom, la sig i position.

- Kör så nära ni kan, men kör för fan inte på mig. 

Han kände sig som den gamla tidens segelfotografer, den gamle Becken, som plåtade segelbåtar med glasplåtar. Man fick en chans och då skulle allt stämma, ljus, speed, läge. Han simmade omkring i vågorna som var meterhöga. Det behövdes om dom skulle hoppa över honom. Efter ett tag fick dom ihop hur det skulle gå till. Han låg kvar i vattnet, siktade på en exponering varje gång dom passerade i full fart.

Sanny var otroligt bra, gjorde hopp där hon låg upp och ner i luften flera meter över vattnet. Han strävade efter att komma nära, extremt nära med sin vidvinkel. Efter en timme var han helt slut, dessutom höll Kim på att klippa honom med fenan på sin bräda. Han simmade iland.

- Hur gick det, frågade Sanny? 

- Tror det satt bra, sa han. Jag skall soppa filmerna så kan vi kolla sedan, klart till middagen.

De gick upp mot husbilarna. Den lilla hunden låg kvar och vaktade bilen. Hunden gläfste lite lojt mot honom.

Han satte sig i solen, värmde upp kroppen efter det kalla vattnet. Sanny tog en dusch. Han satt kvar och tittade på henne. Han tog en bild på henne, naken, bland bilarna, med Afrika i bakgrunden.

Till middagen hade han bilderna klara. Alla var entusiastiska när han visade bilderna. 

Själv tyckte han att en eller två bilder var bra. Den bästa var Sanny när hon duschade. 

Hon såg den på kontaktkartan, men sa ingenting. Efter middagen gick han tillbaka till sin bil, tog fram en whiskey, satte sig mot bilväggen för att skriva ett brev hem. När han satt där dök Sanny plötsligt upp. En stund senare gick dom in i hans bil och låg med varandra för första gången. 

                                                      

Redan som liten hade han tyckt om att sitta i bilar. Hans morbror hade en Ford, en klassisk raggarbil där han brukade sitta i timmar och röra på ratten och torrköra. Det var något magiskt med bensindoften och lukten från skinnsätena. Ibland fick han för sig att det var där reslusten börjat. Om det nu var reslust och inte något annat? Han visste bara att om han stannade för länge på samma plats blev han trött och rädd för sig själv. Då fick han lust att börja supa, men hans barn hade alltid varit ett skyddande filter mot sådana dumheter. Synen på sprit och sex i Sverige var något han inte förstod. Alltid var det snack om att folk drack för mycket. Den svenska ensamheten pratades det aldrig om. Det här med att de flesta över sextiofem sitter ensamma mest hela tiden. Och det förbannade tv-tittandet?

Han var helt klar över att han när han blev äldre skulle bo vid Medelhavet, alltid sitta ute på ett torg, snacka och glo, arbeta lite och dricka lite lagom.

Han tog en kopp kaffe, kollade filmerna från gårdagen. De tre, fyra bästa bilderna stoppade han in i negativskannern. Efter det förde han över bilderna till datorn, gjorde några små ändringar i photoshop. Han skrev ut några bilder på sin skrivare. Det skulle göra de andra glada. Resten sparade han till en annan dag. Hans produktion var ganska mager. Det blev kanske femton bra bilder på ett år. Inte mycket, men han arbetade långsamt.

Han gick ut, häktade av cykeln från taket på bussen, tog med en liter vatten och cyklade en runda i omgivningarna.

Det blåste hårt i Tarifa, även om man inte alltid märkte det på grund av värmen, men när han cyklade kände han vinden hela tiden. Han följde stranden norrut, mot Cadis, den vita staden. Efter någon timme cyklade han tillbaka till Tarifa. Det var full fart på Cafe Central. Alla bord var ute, men han passerade och gick in på restaurangen bredvid,

Kyparen kom fram med ett leende..

- Vacker dag, vi har färska musslor idag?

Han kunde inte motstå kyparens entusiasm och beställde musselsoppa, trots att han helst hade ätit en kötträtt med sallad.

- Är det alltid så här fint väder i december, frågade han kyparen?

- Nej, det är lite olika, men oftast tycker jag nog det. 

Kyparen slog ut med armarna och öppnade vinkelfönstret på vid gavel.

- Var kommer ni från?

- Jag är född i Sverige, men bor mest i min husbil, reser omkring.

- Det låter skönt. Sverige? Är inte det kallt så härs års?

- Jo, det kan vara svinkallt, men oftast är det grått och trist, men längre fram, i januari, kan man åka skidor. Det är fint.

- Det kan du göra här också. I Sierra Nevada, ovanför Granada. Där har dom bra backar, hade till och med VM i alpint för några år sedan.

Kyparen kom strax tillbaka med en broschyr om Sierra Nevada och skidåkning.

Dom fördjupade sig i kartan. Landskapet var omväxlande, med bergen och havet, de små städerna i dalgångarna. När musselsoppan kom in försvann kyparen till några andra gäster. Han åt långsamt, tog ett glas av husets rödvin och lät tiden passera genom sig.

Han satt kvar ett tag på krogen, tog en cigarett som kyparen bjöd på. På väggen hade restaurangen satt upp en karta över Tarifa och morgondagens väder var utpekat. Vindarna skulle vända under natten och vädret blir hårt, på gränsen till storm. 

Det blåste fortfarande när han vaknade vid sjutiden. Ett gråväder med låga moln och hård vind piskade upp sanden på stranden. Idag skulle det inte bli surfing. Han hoppade snabbt i kläderna. Frukosten fick vänta. Här fanns bilder att ta. Han drog en luva över huvudet och gick ut i vinden. Det blåste hårdare än han trott. Han fick sällskap av hunden, men efter några hundra meter ledsnade den på att gå i sandstormen och vände åter till bilen och lugnet.

De mörka molnen, upprörda havet och horisonten som glödde inspirerade honom. Han hade länge velat göra en bok med hav och berg. De här bilderna passade perfekt in i det temat. 

Han gick en timme norrut, kom till höga sanddyner, satte sig ner i lä för att vila. Han såg nästan till Afrika i den mörka, rytande dimman. Det var en slags rök över havet så sikten var dålig. Han undrade om fiskarna varit ute under natten? Efter att ha legat en halvtimme och tittat på de dansande molnen fortsatte han en bit till norrut. Han såg tillbaka, såg hur molnen släppte fram solen över Tarifa som glittrade som en stad av guld i under den svarta, uppbrutna himlen. Han stannade på stranden, längre bort låg en sönderslagen gummibåt med utombordaren kvar. Han gick dit och kollade. Den var vattenfylld och en reva syntes i bordläggningen. Helt klart var det något som inte stämde, men han såg inga människor i närheten. Han tog några bilder på båten, innan han vände åter till stan och frukosten.

På Cafe central var det lugnt. Det var han och tre andra gäster. Två av tullens och polisens bilar stod parkerade längs gatan.

- Har det hänt något, frågade han Rosa? 

- Det kom en sändning med afrikaner i natt. Polisen plockade upp de flesta, men i morse hittade man flera stycken som drunknat och flutit i land norr om stan.

- Jag var där för en timme sedan, såg en gummibåt som var sönder. 

Skall jag säga åt snuten att jag såg båten?

- Gör det, sa Rosa. Dom kanske har sett den själv? Jag skall fråga dom.

Hon gick fram till en av polisbilarna, snackade med en polis som hoppade ur och kom fram till bordet.

- God morgon. Rosa säger att du sett en gummibåt som havererat norr om stan?

- Jag gick en timme norrut och strax före de stora sanddynerna låg den uppblåst på stranden.

Det sprakade plötsligt till i polisradion. Polisen lyssnade ett tag.

- Det är några som blivit sedda på vägen norrut. Vi åker dit och plockar upp dom.

Polisen försvann med jeepen. Det låg några övergivna spanska tidningar på ett bord. Han hämtade dom, lutade sig tillbaka i den allt varmare solen. Han kände något stryka mot benet. Hunden hade dykt upp från ingenstans. Det blåste lite mindre och surfarna hade dragit ut brädorna på stranden. Det här var hans värld och han hade ingen brådska därifrån.

                               Visby

Hela sommaren hade han längtat efter henne. Precis som en sjöman hade han fått stoppa undan sin längtan, tagit dagarna från den praktiska sidan. Han satt i ett litet propellerplan med åtta platser. Hela dagen hade han flugit, smått och stort. Det här var hans tredje plan på samma dag. Han såg ön och flygplatsen dyka upp. Om tio minuter skulle han kyssa henne, hålla hennes smala kropp i sina armar. Han kände sig blyg. Deras kärlek var sån, att han ofta kände sig blyg inför henne. Hennes skönhet var så stark att han tog in den bäst på avstånd. En passion, en stilla våg, som alltid kom tillbaka. Hon föredrog ensamhet och han hade ingen lösning på det hela. Ville han leva med henne fick han acceptera hennes krav på ensamhet. Han visste att i slutändan skulle han förlora henne. Hennes krav på ensamhet gick före allting annat.

Hon mötte honom, klädd i den vita skjortan, som både dolde och framhävde hennes kropp. Ingen kunde se att de två barn hon fött, gjort något annat med hennes kropp, än att hon blivit sexigare. De gick hand i hand till bilen. De kysstes i framsätet. 

Hon bad honom vänta, startade bilen och körde ut från parkeringen, in på en skogsväg. De stannade, älskade i gräset. Han gled in i henne som för att alltid stanna. Hon hade fått fräknar under sommaren. De låg kvar en stund i gräset innan hon klev upp, log mot honom och sa att det var dags att åka hem för sonen skulle resa bort.

                          Kanada

Hon sitter i framsätet och pladdrar lyriskt om resan vi skall göra. Hennes man är en stor, snygg karl. Han verkar trevlig och talar lågmält. När vi är framme kysser hon honom till farväl och ber honom hämta oss på flygplatsen om en vecka. Några timmar senare ligger hon i en annan mans armar. Under veckan ringer hon hem, talar med sina barn och man i kärleksfull ton. Han möter oss då vi kommer tillbaka. Han kysser henne välkommen. Hon sitter i framsätet och pladdrar lyriskt om resan vi gjort. Han kör snabbt och säkert in mot stan. Ibland då han inte riktigt hör vad hon säger, böjer han sig mot henne, som för att känna om det finns några främmande dofter.

                           Bilbao

Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta. Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord, precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås. I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ. Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på morgnarna.

Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar uppskatta maten och kommer fram.

- Senor, smakade det inte bra?

- Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket. Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.

Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.

- Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå dit själv.

Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i mig den äckliga spagettin.

- Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå till tåget men sedan gå hem och sova.

- Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett? 

- Nej, jag köper det på tåget, sa jag.

Vi kom fram, klev ur bilen.

- Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade fram till en kassa.

- Señor skall ha en biljett till Paris.

Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade, hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och få tillbaka pengarna.

- Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.

En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra. Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö. Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en ny biljett och återvända till Bilbao. 

                         Paris-London

Jag hade en ganska hopplös tid i Paris. Jag liftade ner på våren 1969. Nitton år. Till hösten skulle jag in och göra lumpen som kustjägare. Tiden fram till dess tänkte jag göra Paris. Innan jag stack köpte jag en snygg, fullständigt värdelös resväska med vassa, hårda kanter. När jag bar den fick jag snabbt sår på smalbenen då den dängde och skavde mot skenbenet. Liften till Paris var tuff, sov i diket i Tyskland, fick lift med en zigenare som försökte kyssa mig. När jag kom till Paris klev jag av en mil från stan, i en förort, i tron att jag var framme.  

Dagen efter kom jag till Quartier Latin, hittade ett hotell och där blev jag några månader. Jag hatar Paris och det har att göra med den här tiden. Flera gånger blev jag inte serverad eftersom dom trodde jag var tysk, så efter ett tag sa jag direkt att jag var svensk. Ibland var jag så ensam att jag inte stod ut. En natt gick jag ut på en tätbefolkad gata och skrek:

- Finns det någon svensk här?

- Ja, här, skrek en annan svensk tillbaka. Vi hade trevlig kväll tillsammans. 

Det var först då jag lämnade Paris det blev bra. När jag satt i baren på färjan mellan Calais och Dover och blev kallad ”Sir” av personalen kände jag att jag kommit till ett land med vettiga människor. På båten till Dover träffade jag en vacker italienska i baren. Hon skulle till London. Vi gjorde sällskap. Hon hette Lola. Vi körde mot London i hennes snabba, gröna Alfa Romeo. 

Det finns ögonblick då man blir kär på tio sekunder. Det här var ett sådant. Hon pratade sex språk, hade gott om pengar, vacker, och kunde köra bil. Jag har alltid tänt på kvinnor som kan köra bil. Vi tog in på ett lyxhotell i Kensington. Det var ett slott och jag hade inga pengar. Vi åt, älskade och på natten smekte jag hennes rygg tills hon somnade. Jag skämdes över min dåliga ekonomi och när hon somnat smög jag ut, lämnande hotellet bakom mig och köpte en biljett för mina sista pengar till Sverige. 

Till hösten åkte jag till Waxholm, började min militärtjänstgöring. Det ena minne jag hade av Lola var några diabilder. Till julen besökte jag mina föräldrar i Norrland. Min mor gav mig ett brev från utlandet. Det var från Lola. Hon ville träffa mig igen. Frågade om hon kunde få komma till Sverige och hälsa på?  

Vi kunde resa tillsammans i hennes Alfa. Var vägarna bra? 

                          Ronda

Det är kallare än man tror på höglandet i Sydspanien. Anna fryser i sina Lovikavantar. Det är december och vi har varit i Spanien i snart två månader. Hon går på spanskkurs och jag plåtar mina obestämbara bilder. Vi har lämnat värmen vid kusten och kört upp i bergen. Det kanske var ett misstag, för så kallt som det är nu, tror man inte det skall vara. Den lilla, klassiska tjurfäktningsarenan i Ronda ligger tyst. Jag går därifrån, tar några bilder i den djupa klyftan som skiljer staden från berget. Vi hittar två restauranger, en tom och en annan full med folk. Vi väljer givetvis den som är fylld med folk. Anna sitter med ryggen mot värmekaminen. Hon är vacker, på ett speciellt asiatiskt vis. Hennes far var tolk i Kina och hon har ärvt en del asiatiska drag. Hon är lång och hennes händer kan göra underverk. Hon är krukmakare, men förr var hon ficktjuv. En period i livet liftade hon omkring, plockade upp män då pengarna tog slut, lurade ned dom i sängen och snodde deras stålar och stack innan dom fattade vad som skett. Nu är hon ihop med mig sedan flera år. Vårt förhållande är på upphällningen. Hon vill slå sig till ro, skaffa barn. Jag vill vidare, ser ingen framtid som familjefar. 

Hennes ansikte glöder i skenet från brasan i rummet.  Precis som första gången vi träffades. En nyårsafton med minusgrader och lite snö. Vi gick ut i skogen, älskade. Hennes händer var unika, kom att bli hennes signum. 

Vi åt under tystnad. Dagen efter körde vi nedför de magnifika bergen, till värmen i Malaga. Vi skildes åt. Jag körde norrut. Nästa gång jag såg henne var tio år senare. På en krog, helt förstörd, utslagen och nerknarkad. Jag gick fram till henne, kramade om henne. Hon ville inte prata med mig. Hon smekte mig på kinden med de magra händerna, bad mig gå. 

                            Cadis

Jag vet inte riktigt vad det är för fel på den här resan? Kanske kommer man en dag i sitt liv till en punkt i tillvaron där resandet inte lockar längre? Vi ligger på ett hotellrum i en stad som länge varit en dröm för mig. Cadis. Vi flög till Sevilla, tog tåget till Cadis. Staden ligger vid havet, som på en tunga ut i Atlanten. Alla mina drömmars städer ligger vid hav, stora hav, Det är min barndom som spökar. När jag växte upp sov jag vid havet på nätterna. De sista veckorna innan skolan började blåste det alltid hårdare och vågorna hördes tydligare. Jag vill vara vid hav.  

Vi äter halvtaskigt och rör oss i gränderna, men oron finns där. Kvällarna blir trista. En modern människa kan kanske inte leva utan sina rutiner, se på tv, spela på datorn, ligga på sängen. Vi kan bara ligga på sängen, älska. Vi älskar. Mitt i akten stannar hon upp, sitter dröjande kvar på kuken.

- Nej, nu vill jag inte resa mer, säger hon. Jag är less på det här. Nu är det slut. 

 

                         Trubaduren

När jag går över Strömbron kommer minnena tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantasiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. Jag hade en kall tvåa på Blekingegatan. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. 

På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle lämna landet, ta färjan mellan Malmö och Köpenhamn, började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stannade vi ett tag, sov i parken vid Colosseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningsmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marseille, sov ute, blev upplockade av snuten. Alla fick stryk, utom jag, eftersom det stod economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte lämna vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station. Vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av.

Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta. Ett dygn sov vi i diket, stod i knallhetta, fick ingen lift. Till slut gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leica-kamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fick lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. 

Vi kom hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt liv, men varje gång jag passerar Strömbron dyker hans raspiga röst upp, påminner om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.  

                         Män med barn

Spanien, Grekland, Italien. Det är samma sak. Nescafe på morgonen. Jag har varit på den här ön i många år, tittar ut över hotellet mitt emot. Magic View. Dom kommer just med sin transport. Några turister kliver in i bilen och dom försvinner. Allt blir en slags upprepning.

Konstigt nog tänker jag på Hemingway. Hur vackert han beskriver sina morgnar, med arbete, ro och katter. Hur han slipar sina vapen, orden. Hur viktigt det är att hålla igång, ständigt hålla instrumenten i form. Jag vet inte om han gjorde det alla gånger? Han söp hårt, men enligt källor var han en ganska lycklig man? Tills på slutet, då allt krackelerade med en satans fart.

Blir det på samma sätt med mig Har jag inte sett tecknen? Ont i ryggen, knäet. I natt låg jag och tänkte på kvinnor jag älskat. Är det normalt när man blir femtiosex?

Ge mig ett lugnt, ömt flöde. Då kan jag leva, älska och arbeta. Min dotter sover. Tänker ofta på henne. Sexton år och så mogen, smart och sextonårskorkad på samma gång. I kväll kommer min son från en annan ö. Jag är en man som lever med mina barn. Ingen kan beskylla mig för att inte älska dom. Alla mina manliga vänner lever med sina barn, även om dom inte lever med barnens mödrar. Vi är män med barn. Det kanske Hemingway också skulle ha varit?

                         Svart natt

Det var den här typen av natt då en svart T-tröja känns varmare än en vit. En lätt rörelse och svetten ville tränga fram. Nikos satt utanför cafe Rendevous. Han beställde en fet kaka. Jag nöjde mig med en Mythos, det lokala ölet. Vi satt tysta, tittade på folk som passerade i natten. När det blir riktigt varmt, blir det tyst. Det dör ut. Luften töms på näring och liv. Det var naturligt att tala om de enda viktiga i livet: Hur man håller döden ifrån sig. 

- Jag målar bara sexuella bilder, sa Nikos. Dom kommer upp hela tiden utan att jag kan göra något åt det.

- Du har det bra, sa jag. Du sysslar med fantasier. Jag fotograferar. Allt är dokumentärt, sant. Det skapar vissa problem om man har ett förhållande.

- Vad gör du då? sa han och tittade kisande ut över det lilla torget.

- Inte mycket. Jag sparar på bilderna, väntar på den rätta tiden. Mellan två förhållanden, eller tills jag träffar en kvinna som accepterar att jag visar mitt gamla liv. 

- Ta här. Han drog ut en cigarett ur asken, tände den åt mig. Det var den tiden då man inte fick röka inomhus i Sverige. Nu satt vi vid Medelhavet, såg ut över ett svart, hett torg, mitt i natten. Nikos svettades på handen. Det var en sådan natt, då till och med en grek svettades. Vi rökte långsamt och höll döden från os

                             Våt och blank     

Jag vaknar tidigt. Det är kanariefåglarna som väcker mig. Grannen har fåglar som skriker som trimmade drillborrar. Mina barn sover vidare. Deras bruna ben sticker fram mellan lakanen. I går pratade vi om kärlek på stranden. Kärleken till sina barn är något speciellt. 

Min som har spelat in musik på min laptop. Jag skriver till turken Tarkan och norskan Ane Brun. Den lilla staden håller på att vakna upp. Mopedknatter från hamnen. Ett stilla tjut från en båt. Det är dis mot på fjärden. 

Min kvinna har skickat bilder över nätet. Hon står på krogen, med sidan mot mig. Jag vet vad det betyder? När hon blir kåt, blir hon som en hind, vänder sidan till och vill bli tagen. 

                           Två äldre män

G och J är sorgliga män. De är som två bröder som levt ihop hela livet. Den ene är strax över sextiofem, pensionerad byggjobbare med sliten och böjd kropp. Den andre inte femtiofem, kommunaltjänsteman, astmatisk, snacksalig och ganska självgod. Båda är självgoda och trots att dom är kompisar snackar dom konsekvent skit om varandra. Båda tycker sig vara kvinnokarlar. Det som verkligen förenar dom är att ingen av dom sett röken av en schysst kvinna på tio år.

George hade läge på en fransyska för tio år sedan, men då hon ville åka taxi till hotellet hoppade han av. Han tyckte inte att en natt med henne var värd femtio spänn i taxipengar. När jag frågar honom om den historien är sann svarar han att han hellre la pengarna på en bra frukost. 

George är verkligen en speciell, sorglig karl. Hans kropp lyser fortfarande av styrka, trots att han haltar fram med sin käpp på stranden. Han är specialist på självklara uttalanden. När han passerar två tyska skönheter som ligger och pressar i solen stannar han upp och säger med sin starka röst.

- Girls, do you like the sun? You look brown, but if you want to get browner, come back tomorrow. 

J, som är den yngre, bjuder på öl, för han vill ha expertråd. 

- På vintrarna när det inte finns några kvinnor på den här ön reser jag till Aten och ligger med prostituerade mot betalning, säger han tyst.

Han är noga med att påpeka att han betalar.

- Vintrarna här är hemska och experterna har sagt att en man behöver kvinnor för att överleva. Det räcker inte med ”Play with yourself”? 

Han tittar noga på mig och jag nickar. Jag vet vad det betyder. Nu kommer han till frågan.

- Tror du att jag kan ha blivit smittad av aids trots att jag använt kondom?

- Knappast, svarar jag, Har du kört med kondom så är du grön.

Han ser nöjd ut, men så böjer han sig fram igen-

- Berätta inte det här, säger han, men en gång körde jag med dubbla kondomer. Hon, the professionell, tyckte inte om det.

- Gör ett aidstest om du är nervös. Det går på några minuter. Ett enkelt blodprov, säger jag och ser ut över den vackra stranden.

- Jag ska bada nu, säger J och tillägger: Säg framför allt inget till G  

                         Georgia

Jag sitter utanför huset och väntar på att mina tonåringar ska komma loss med frukosten. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Dom kom hem fyra från discot i morse och jag var inte riktigt nöjd, gillar inte otydligheter. Jag ska sätta upp en tid då dom ska vara hemma på nätterna. Klockan två på vardagarna och fyra till helgen. Det är för min skull. Jag har svårt att somna när jag inte vet när dom kommer. En fast tid löser alla problem. Jag somnar och dom vet när det är dags att gå hem. Det är vad barnuppfostran går ut på, regler med vettiga kompromisser. 

Min värdinna, Georgia, är en blek, trött kvinna som lyser av olycka. Hon skriker åt sina barn hela tiden. Aldrig ett gott ord, aldrig en vänlig smekning, bara detta vansinniga skrikande och i slutändan en fet smäll. Det är normal grekisk uppfostran av barn på en ö som Naxos. Inte blir det lättare att förstå Georgia då jag får det berättat att barnen är adopterade. En gång i tiden studerade hon dans i Rumänien, sedan hände något. Hon adopterade två barn, två barn hon verkar hata. Mina tonåringar var tidigt sanningen på spåren. Dom såg att barnen var blåögda och föräldrarna brunögda

Jag sitter i skuggan utanför fönstret, lyssnar på Dylan i lurar. Det är midsommar i Sverige och jag bryr mig inte. Barnen stökar i köket. Jag hör deras röster, mjuka, milda skratt. En lycka, en kärlek över allt annat. 

Jag hör Georgia skrika till sin son. Snart kommer styvpappan ut på balkongen och ger sonen en rejäl örfil. 

                   

                          Ungerskan

Ungerskan ligger och vräker sig i en solstol framför mig. Vi är grannar på hotellet. Det är en aggressiv kvinna med ful röst och litterära ambitioner. Till saken hör att hon känner sig ensam och vill ha lite sex.

- I love men, säger hon. I adore them. I can kiss their feets. I samma ögonblick vrider hon sig och särar på benen så jag verkligen ska få en inblick i Klippiga bergens dalgång.

Jag blir lite full i skratt för det är så genomfört.

- Mr Mike, fortsätter hon. Do you know Henry Miller?

Om jag känner till Henry Miller? Min favorit i livet. Författargiganten och livsfilosofen. Han är en av mina få idoler tillsammans med Margeritte Duras, Anais Nin och Bob Dylan.

- Mr Mike, you look like Henry Miller, and you have the same attitude to life.

Okej, hon kanske inte är så kass ändå, ungerskan? Hon fläktar lite med klippiga Bergens dalgång igen innan hon fortsätter monologen.

- Mr Mike, yes you look very much like Henry Miller. Maybe he was a bit more athletic?

                            

                          Dålig början

Det började inte alls bra. Och då menar jag inte att stiga upp tre på morgonen, för att komma till Arlanda, stå i en kö i en timme, för att sedan vänta på ett försenat flyg som gör att jag får vänta på en Gudsförgäten kaj, där kyparna går på amfetamin och varje steg man tar är en ekonomisk förlust. Sånt står jag ut med. Då brukar jag tänka på flyktingar som får sitta på risiga flygplatser och inte kan komma framåt eller bakåt på flera veckor. Nej, jag snackar om att komma fram till ett förbannat hotellrum, där allt är skitigt och äckligt. Ett fullprishotell, där kackerlackorna ligger i muggen, ser ut som överblivna skitkorvar. Och när man klagar, säger att hotellet är skit, så får man en blick som säger att man är känslig och överlägsen. När man säger att man själv fått städa badkaret som såg nerspytt ut ser ägaren på en med avsmak. Och det jävligaste av allt, efter femton timmars resa, sover man kvar på det förbannade hotellet, för man orkar inte en strid till och flyttar först dagen efter. Det är vad jag kallar en dålig start på dagen.

                            Storm

Havet vrålar sin ålderdomliga sång, storm, storm, storm. Det ryker bland stenarna framför mina nakna fötter. En rovfågel kretsar nära mitt huvud. På stranden ligger en död fiskmås. Havet ger, havet tar. Alla oväder påverkar mig. Snöstorm, havsstorm. Jag blir upphetsad, kåt, euforisk. 

Jag plåtar vilt på stranden, alltid blir det något. Allt jag skriver är sant. Jag kan inte hitta på, måste uppleva först. 

Den röda snabbåten lämnar hamnen i ett vitt skum. Till havs. Potens, kraft , skönhet. På stranden ligger en italienare i sin turban. Han har en vacker kvinna, ett antal år yngre med ring i näsan och en kropp som en atlet. Vi nickar åt varandra. Hans kuk är stor och vacker.

Rovfågeln dippar ner mot vattnet. Katarina, som fött tvillingar för någon månad sedan, står i hamnen för att möta folk. Hennes föräldrar dog i en ruggig bilkrock utanför Aten. Nu går livet vidare genom tvillingarna. Jag tar en vända på kajen, kollar in de nyanlända. En tjock kvinna släpar på för stor packning. Varför verkar vissa sakna allt? Går förbi kafeerna, köper ett varmt bröd, vänder hemåt över stenstranden. Rovfågeln hänger kvar i luften. Italienskan sitter på sin mans kuk, ler mot mig då jag passerar. Han blundar, djupt i henne. Ciao Bella. 

Hon glider långsamt på honom, följer mig med blicken. Vågorna slår hårt och jag skyndar mig hem för att berätta om havet, vinden och kuken.

                            No baby

En vibration i fickan. Ett sms. ”Har ännu inte fått mens”. En vän i Norden försöker bli med barn sent i livet. Ovanför mig kretsar tre svarta rovfåglar. Om dom anfaller är det hundra meter fritt fall ner till havet. Jag lämnar bergsklippan och går tillbaka till säkrare mark. Passerar en grekisk kyrka, knappt större än mitt kök hemma. Öppnar dörren, går in till de tända böneljusen, rökelsen och friden. Ber en bön för min vän, ber om en liten Mikaela. Ljusen flämtar till av min andedräkt. Ett tecken så gott som något? 

                   

                               

                             Bögbio

Ser cowboybögfilm på utebion. Det är en tung film om homosexuell kärlek. Vinden och fladdermössen som då och då passerar bioduken gör den inte sämre. Jag har svårt för de här männen, som står på ett speciellt sätt, som rör sig som dom är autistiska, som inte kan prata, inte säga de rätta sakerna någonsin. Män som lever i en bubbla av det outtalade, som lever ihop med kvinnor dom inte älskar, som inte är med sina barn, som tar jobbet som en flyktväg. 

Filmen utspelar sig i ett amerikanskt Sune Jonsson landskap. Det är mitten av sextiotalet och allt är kargt, slitigt och tyst. Det påminner om mitt Norrland på femtiotalet. Det som upprör mig mest i filmen är när en av männen nekar sina döttrar att bo hos honom. Han kan inte, säger han. Han är nästan aldrig hemma i sitt jobb. Jag känner igen snacket, från andra män, från andra pappor. 

Jag har alltid varit hemma hos mina barn, valt dom före allt annat. Innan jag fick barn sa jag ofta att jag inte kunde ha barn för jag reste så mycket. Så lite jag förstod om lyckan av att ha barn. 

Filmen handlar om homosexuell kärlek, men det är oviktigt. Värre är oförmågan att uttrycka sig, rädslan för att ta chansen att leva som man vill. Filmen har ett grymt slut, men det finns ändå ett hopp. En av döttrarna gifter sig, ber sin far komma på bröllopet. När hon gör det är hon vacker, hennes blick fylld av kärlek till sin far. Trots allt har hon inte gett upp honom. Han svarar lite slingrigt ja. Det kändes som en öppning till ett bättre liv för den sorgligt ensamme mannen.   

                           Marmorberget

Det magiska marmorberget är skövlat. Hela vänstra sidan är bortkapat och toppen av det förr så vackra berget ser nu ut som en misslyckad rotfyllning. Indianerna skulle säga att bergets själ rymt sin väg. Varför, tänker jag? Varför skövlar man berget? Varför har jag ont i ryggen. Ordet ”Varför” står fram i sin verkliga betydelse. För ett litet barn betyder varför att man blir hindrad från att göra något? Varför ska du göra si eller så? För en man i övre medelåldern betyder varför dåliga saker. Varför har du ont i ryggen? Varför förlorar berget sin själ? Varför? Det är ingen ide att ställa sådana frågor. Det är för farligt? Vem fan vill veta varför ryggen värker? Det fattar väl vem som helst att det är början till slutet. Eller varför berget förlorar sin själ? Det svaret innehåller så mycket dumhet att hälften kan räcka. 

                          Vacker natt

Det var en vacker natt. Runt Medelhavet är alla vackra nätter tysta. Tysta nätter är en bristvara. De vita husen reflekterar ljuden rakt in i ditt sovrum. Hon låg med sin bruna kropp, i sin bruna kropp på det vita lakanet. Hon var sömndrucken, loj och vände sig på mage, särade benen och lyfte lite på rumpan. Jag vill ha dig, jag vill ha dig, sa hon i sömnen. Han gjorde henne till viljes. När han vaknade och tittade på klockan var den redan elva, nästan halv tolv. En annan av Medelhavets egenskaper. Dygnets oändlighet. Sena nätter, sena morgnar och ändå tog aldrig dygnet slut. Han kände sig trött, alltid trött, först efter att sommaren hade planat ut i oktober, skulle han börja känna sig pigg, sova ikapp de sena morgnarna och långa nätterna. Då skulle regnen komma, vindarna vända, nätterna bli kortare och morgnarna tidigare. Sedan kom den ruggiga vätan och då flyttade han till kylan, snön, de korta dagarna och långa nätterna. 

                            Hamnen

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag klev fiskaren och hans son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit en öl, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar med jollen. Hon var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag inte skulle ha mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar. Jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? 

Vi gick hem genom natten, uppför berget till vårt hus. Hennes hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig och hennes hår smakade salt.

   

                         Kykladerna     

                           

Du låg bakom mig, smekte mig, blötte kuken, smekte mig ömsomt mjukt, ömsomt hårt.Tyst för att inte väcka flickan i sängen bredvid. Jag förde bak min hand och smekte dig. Jag hörde en tyst suck från dig då du började komma. Du höll igen för att inte väcka flickan, vred på dig så jag kunde komma in i dig bakifrån. Jag kände dina safter mot mina lår, låg stilla, väldigt stilla. Flickan rörde sig i sängen, du skruvade dig hårt emot mig, dina bröstvårtor var stenhårda, och du bet dig i läppen då jag kysste dig på örat. Jag kunde känna dina dofter genom munnen då vi kysstes. Du öppnade dig ännu mer, jag kom in det förbjudna. 

Dina ögon var alldeles svarta, nästan smärtsamma, då jag rörde mig lite. Du slöt ögonen och kom tyst, som en skälvning. Jag var långt inne i dig, i din själ och vi kysstes och jag kunde känna din barndom i kyssen: Sommar, blåbär, lite granskog. 

Flickan vaknade, reste sig upp, gick på toaletten, halvt i sömnen. Du tog ett kraftigt tag och runkade snabbt tills det kom för mig. Det sprutade över dina händer och du kröp närmare, kom nästan in i mig. Innan flickan återvänt kom du en gång till, som en efterdyning av det förra skalvet. 

Vi somnade igen och din kropp föll in i min, som en tyst, svart, tung skugga. Några timmar senare skulle vi vakna, lika hårda, våta, blöta, doftande. Havet skulle blåsa hårt och ditt hår skulle se ut som du just kom därifrån, från stormen och du skulle återigen vända sidan till, öppna dig som ett hav, som en lust och jag skulle glida in i dig.

När vi vaknade var flickan uppe, såg på oss med nyfiken blick och hennes ben lyste bruna i morgonsolen som kom in genom de spräckliga, orörliga gardinerna. 

 

                

                             Resfeber        

Hela natten har jag legat vaken och lyssnat på grannens ljud. Några ungdomar som sitter på balkongen halva natten och snackar. En av ungarna, en fet liten grekiska med en röst som en drillborr, har drivit mig till vansinne. När jag vaknar är jag febrig av trötthet. Jag ska lämna Grekland och aldrig komma tillbaka. Precis som jag en gång i tiden lämnade Asien och aldrig kom tillbaka. Olikheterna är för stora. Den äckliga grekiska maten, grekernas skrikande och värdelösa barnuppfostran. Naxos är en ö som fortfarande befinner sig i medeltiden vad det gäller könsroller och barnuppfostran. 

Jag längtar hem, längtar hem till min egen trädgård. Att resa känns inte lockande längre. Jag packar ihop väskan med tre skjortor, tre kalsonger, ett par badbyxor och toalettgrejer. Klockan är strax efter sex då jag går mot färjan. Det blåser hårt och det kommer att gunga. 

Jag passerar krogen där jag igår satt med en svensk man och hans son. Hela kvällen gnällde mannen på att sonen söp för mycket, samtidigt som han själv betalade för varje drink sonen tog in. Ju mer sonen drack, desto mer gnällde han, samtidigt som han blev allt fullare själv. Det sista jag såg var hur dom tillsammans vacklade bort till en taxi. I det ögonblicket stod det klart för mig att det inte är orden, utan handlingarna som påverkar barnen. En full farsa, en full son, en full sonson.

Färjan ligger vid kajen. Snart är jag hemma. Snart får jag odla min trädgård. Jag säger adjö till Grekland. Båten lägger ut och strax därefter börjar det rulla hårt. Jag går ned under däck, lägger mig på en bänk. Jag somnar, drömmer om en liten vit stad i södra Spanien. 

  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        Stockholm 

”För att finna en prins måste man kyssa många grodor”  

(Ordspråk på en vägg vid Nytorget).

Dagarna har en märklig koreografi. I går sa någon på krogen att jag hade blå tänder ( hur full var han)? 

En annan sa att jag plåtat honom 1978. Då hade jag haft långt hår. Han kände inte igen mig i min korta frisyr. Jag ser ut som en gangster på flykt, känner mig som en gangster på flykt.

Blev väl inte mer än tre öl i går, men mår ändå skit. Tål inget längre. Sov till halv tio, gav fan i att knulla, trots att S öppnade sig som ett bredband utan brandvägg.

Jag vandrar i den skuggiga tillvaro som kallas livet. Läser att medelinkomsten bland innerstadsbor är 232000 kr och därför bör man ha fria hyror.

Jag har mindre än hälften i årsinkomst. Höj hyran med ett tusen eller två och jag sticker. Bort från stan, bort från Stockholm. 

Då får jag göra något radikalt, för då kan jag inte bo kvar. Träffar L på väg till Konsum, tänker köpa pennor. Hon lyser på ett speciellt sätt i sin blonda kalufs. Hänger med henne hem och får gratispennor, snodda av staten.

Det är en dag med sol. Klockan är nästan tio. Det är för sent för de flesta. För en man som vaknar ensam är det åt helvete för tidigt. Det är den här tiden man skall kyssa sin kvinna.

Ibland kan jag tycka att ålder är en fantastisk uppfinning. Jag känner mig mindre ensam än förr. Jag känner också att det sexuella betyder mindre. Det låter som en motsättning med tanke på att jag knullat hela natten, men det som betyder något är närvaro och ro. 

Det är som med bilder. Yvigheten, rörelsen, skramlet är oväsentligt. Det är i stillheten frågorna ligger närmast svaren. Frågan är om inte kärlek handlar om att lyssna, stå stilla och lyssna. När jag säger det slår Sofias klockor tio.

Det regnar lätt utanför mitt fönster. Jag har sällan haft en sådan lycklig tid i mitt liv, mest beroende på att jag bor och lever som jag vill leva. 

 Det finns två ställen världen jag vill bo på, förutom kring Nytorget. Det är Naxos och Tarifa. Jag tänker inte leta efter några andra ställen. Stockholm några månader, Naxos eller Tarifa några månader. Jag älskar att gå en runda på Paralian på förmiddagen. Gnistrande grekisk vithet, man känner den obarmhärtiga solen, men fortfarande är den bara en njutning. De vindlande gränderna, känslan av att vara i form då man passerar alla turisterna på väg upp till Kastro. Man vet att man är något annat än turist, äger en bit av staden. Eller sitta på Cafe Cental i Tarifa. Solen lyser genom ölen, långt borta i diset ser man Afrikas udde. Barnen kommer släntrande i sanden med sin surfbräda. Deras blonda kalufser i vinden. Dom skrattar, diskuterar, stannar upp ett tag, börjar sedan gå långsamt mot mig. Jag känner tårarna välla upp inom mig av lycka över att ha så vackra, lyckade barn. Jag vet att jag varit med att skapa dom. När gott och ont skall slås ihop så kommer jag att bli slussad till den ljusa salen med nakna kvinnor i slöjor som kommer att älska med mig när dom vill.

Jag kliver upp ur soffan, bäddar sängen vackert, förförelsevackert. Vilken stund som helst kan lakanen smutsas. Det är en smuts som smakar sälta, ickebarn och särade ben. En smuts man vill spika upp på väggen som en målning över livets förmodade enkelhet. 

.

Jag sitter på balkongen och tittar ned på gården. Jag förstår varför en falk ser sitt byte så bra. Uppifrån ser man varenda rörelse i gräset, och med en falks blick är det inte många möss som går fria. Det är som då jag sitter på Nytorget och kollar ut över gräsmattan och människorna rör sig i det vardagliga skuggspelet. 

Glidande gitarrer ovan molnen. Ett flygplan siktar Bromma. Någon på väg hem. En familjefar återvänder till familjens trygghet efter att ha slickat horans slida ren. Det finns alltid dubbelmoral. Ingen går ren. Det var väl därför C alltid sa: Njut av det orena. Där hålet är som smalast, finns den största kraften.

I går var det party på krogen. Våren slog till. Jag sa vid halv tio att jag skulle gå hem. 

- Varför det? sa den vackra kvinnan bredvid mig. Hon sa det i en ton som lovade lång natt och skön morgon. Jag tackade henne för det, berättade att jag hade en son som satt ensam hemma. Det var en paradisisk natt. Hormonerna vandrade på trottoaren och mycket sperma spreds i vinden. 

Nytorget kokar. Sommaren kommer. Jag glider med cykeln längs vattnet. Överallt människor med ansikten mot solen. Lika dåligt som svensken sköter spriten, lika mycket älskar vi solen. Gårdagen var en dag i moll. Sverige spelade oavgjort mot Tobago, och efter matchen frågar Anna mig när livet börjar? Hon är fyrtiofem och inte har jag något svar på det enda hon vill ha ut av livet. Att få sova sked. Jag somnar själv vid elva på kvällen. Jag är helt hopplöst trött, vaknar vid sex av att galningen till takläggare är uppe och spikar. Jag vänder mig om, försöker somna om och får faktiskt sova sked ett tag. 

Det kallas Sofo. Det är löjligt uttryck, men annars är läget perfekt. Jag bor i stormens öga. Det finns egentligen ingen anledning att flytta på sig. Skånegatan, upp och ner, från Nytorget är mitt gym. Fem gånger om dagen drar jag uppför och nedför gatorna. På cykel eller till fots.

Vita Bergen är mitt sommarställe. De röda husväggarna är min sommarstuga. Att jag sedan drar två månader per år till Grekland är en annan femma. Jag handlar på de små, halvdyra butikerna. Jag känner krogägarna, kioskägarna, folket på gatan, polarna, sopåkarna, grannarna, de gamla älskarinnorna, barnen, hundägarna. Jag avskyr de som bär Goosedunjacka, ständigt snackar i mobilen och har pittbull. 

På Vickys passerar Rogge, som tog hand om mig som 17-åring. Han körde mig på sin vespa, ofta till ett ställe som hette Zebra, där vi åt grymt stora kötträtter. Nu ska han själv snart pensioneras, passerar Kafe Skåningen, snackar lite skit innan han går in på Vickys för att käka lunch i deras personalrum och lager. 

Arne passerar också. Han har åkt på alzheimers sjukdom? Och är ganska förvirrad, glömmer var han bor. Han bor mest i sin atelje på Nytorget. Sofie från Skåningen frågar om han vill ha en kopp kaffe?

- Tycker jag om kaffe? svarar han svävande. Han sätter sig ned, vilar en stund från sin eviga vandring runt i kvarteren.

Jag har alltid dragits till karismatiska män. Mina bästa vänner är alla lyckade yrkesmänniskor och ganska olyckliga själar. Mina vänner kan berätta historier. De älskar att leva, är bullriga, varma och olyckliga. Jag kan inte uttala mig om kvinnor, men män blir sorgliga med åren. Jo, det blir nog kvinnor också. De vackra kropparna bryts ner, sjukdomarna sätter in. Vi överlever men sorgen sätter sig där den känns mest. 

Jag älskar de sorgliga männen. De har en välgörande svaghet, en slags ömhet för livet. Bakom den bullrande ytan ligger ett djupt dike av sörja och sorg. Vi försöker inte låtsas om det, men vi vet alla att så är det. In i det sista bullrar vi, hittar på nya tokiga projekt, finner nya kvinnor men i slutändan åker vi i alla fall dit och blir sorgliga.

Jag känner själv hur krafterna rinner ur mig, inte fort, men dock. Morgnarna är som att starta bilen i uppförsbacke. Släppa handbromsen, gasa. Om du inte gasar åker du baklänges ned i det svarta hålet. Det finns inga raka gator längre, inga lätta dagar. Jag tror det är på morgonen jag kommer att upptäcka döden, känslan av att inte längre orka gasa. 

Fredagar är dagen då vi går på krogen tidigt. El Mundo kör mysfredag. Då öppnar man krogen vid fyra och barnfamiljerna dyker upp. Det är småttingar, vanligt folk och stammisar. Krogen blir som en krog ska vara: Ett rum för ömhet, snack och gemenskap. När barnen är med skärper sig alla. I ett hörn sitter fyllona, de som dricker varje dag utan hopp om livet.

Jag spelar hockeyspel med en liten kille, vinner med fem mot ett. Jag skulle aldrig låta en liten skit vinna över mig i något spel. Den dagen dom gör det, vet dom att dom vann på allvar. Jag har med tiden fått spö av mina barn i simning och löpning. Det är härligt att se deras lycka när dom förstår att dom växt ikapp mig och står för styrkan och framtiden i familjen.

Jag sitter med några vänner som jobbar heltid, från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. Det slår mig hur otroligt långa dagar det är: Hur står folk ut? Står dom ut? En av vännerna berättar att hon skriver upp möten med sig själv i almanackan för att få egen tid. 

Jag är av en annan sort, skulle aldrig överleva heltid. Jag behöver sova middag, tänka, drälla, alltid arbeta, alltid ickearbeta. På kvällarna lägger jag mig tidigt för att drömma. Vissa tycker det är slöseri med livet. Vilket liv? Livet i drömmen är helt fantastiskt. Vem kan avgöra vad som är vettigast mellan att se på en film, läsa en bok eller sova en dröm? 

Min polare ligger med en annan kvinna än sin fru. Han är livrädd att det skall komma ut. 

- Du får inte berätta det för någon, säger han och ser skarpt på mig. 

När min son kommer hem några dagar senare, säger han i hallen. 
 - Jag tror Johan skaffat sig en ny tjej, en rödhårig. Jag såg dom på gatan.

 - Det var nog en kompis, säger jag.

 - Knappast, säger min son. Man pussar inte sin kompis, eller hur?

Jag mumlar något till svar. Några dagar senare ringer min kompis fru till mig.

- Jag tror Johan knullar med Sanna, säger hon i luren. 

- Varför tror du det? 

- Han skriker hennes namn på nätterna, säger hon.

- Det är nog bara en kompis, säger jag lugnande och just mitt lugn avslöjar att jag ljuger.

Första gången jag såg henne gick hon över Nytorget med en kopp kaffe och en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några vänner. Jag visste att hon inte var något för mig, för ung. Hon var lika rolig som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett kafe med sin dåvarande man.

 Det blev snabbt det populäraste kafeet vid Nytorget. Gott kaffe, fina mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför allt en slags värme i de trånga lokalerna..

Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt. Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött och vill vara ifred. Hon har en ny man, borde bli med barn snart. Det är en grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar, en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt kafe att hänga på. Det har vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var 

Det är en lördag kväll, mitt i januari. Snön vräker ned och det är mjukt och tyst ute. Det är en märklig tid. Man vill inte gå ut, och jag märker att det inte är bara jag som är sådan. Jonas och Johan kommer inte heller ut. Lotta har inga pengar kvar, fyra dagar före lön. Jag lånar henne lite pengar och vi går ner på Matkultur. Linus står i baren, ger oss kompisrabatt. Lotta sitter på stolen med korsade, vackra, sexiga ben och fler än jag tänker tankar om att vandra in mellan dom. Folk har inte kommit ut ännu och när dom gör det, tänker jag gå hem. Vi har en timme på oss, snön faller mjukt och snart är det söndag.

Läste ut två Slas i går. Han kan skriva. Allt bättre ju äldre han blir. Inte är han helt kurant heller, men böckerna rullar på genom skrivmaskinen. Jag minns en gång jag skulle försöka tacka för böckerna han skrivit. Han satt på pizzerian Tevere, ensam vid ett bord. Jag satte mig mitt emot.

- Hej. Hur mås det?

Han tittade upp, såg ilsken ut. Jag blev lite nervös och rabblade ur mig

- Jag känner dina grabbar, men....

Jag hann inte komma längre förrän han svarade.

- Snacka med dom då, för fan....

Det var det, om man säger så.

Måndagar är veckans bästa dag. Slut på den förbannade helgen. Slut på att det sitter en massa okända människor på mitt favoritkafe. Slut på umgängeskravet. Min son går till skolan. Vårsolen gör att jag vaknar vid sex och sedan ligger jag och vänder på mig, njuter av minnen från förr. Den kommande veckan är märklig. Min äldste vän ska in och operera sig för prostatacancer. Samtidigt har kvinnan jag umgås mest med kommit tillbaka från en insemination i Köpenhamn. Hon tillhör det här moderna gänget av medelklasskvinnor som inte hittat någon man som duger till att vara far åt deras barn. Samtidigt har dom satsat stenhårt på karriären. Plötsligt är dom över fyrtio, singel och barnlängtan går in på sista varvet. Till slut återstår bara adoptionen eller inseminationen. Hon har valt det sistnämnda, medan många andra har adopterat småflickor från Kina. Söder kommer om tjugo år att ha ett litet Chinatown. Min kvinna går omkring på dagarna och klämmer på brösten, känner sig skengravid och hoppas att den väntande mensen ska utebli. Jag avundas henne inte, inte heller min kompis som ska upp och bli skuren i prostatan.  Vi skapade våra drömmar tillsammans i femtonårsåldern, sedan har vi följt med varandra genom livet. Flyttat från Norrland, rest och bott tillsammans, levt och drömt tillsammans. Nu ska han opereras. Hela perspektivet med att bli gammal förändras direkt om man får en krämpa. Det är inte längre frågan om att göra allt, utan mer om vad man kan göra?

Stina intervjuade Lars von Trier. En märklig man, som en liten pojke med otrolig klarsyn. Hon frågade vad han gillade för filmer.

- Bergman gör bra filmer, sa han och blev tyst ett tag, sedan fortsatte han.

- Han har knullat mycket. Det är bra. Han är mer egoistisk än mig.

På något vis prickade han spiken. Om man har knullat mycket, har man också haft ett bra liv.

Sommardag. Min pollensjuka ger med sig. Jag går ut i Vitan och möter Sopåkar-Mora som sliter i värmen. Jag duckar, gömmer mig bakom en bil då han passerar. Han frågar mig alltid i anklagande ton vad jag arbetar med då han passerar med två ton sopsäckar. Jag duckar för det känns onödigt att irritera en så stark och arbetsam kille med mina kortbyxor och sandaler.

Folk hånglar i parken. Sofia kyrka står still och jag hittar en gräsplätt som inte luktar piss och studentyngel. Någon timme senare vaknar jag till liv, vacklar ner till Skåningen. Sorgemusik och mörk stämning. Affe, den godmodige och glade på Vickys livs har dött. Det är sorg på gatan. Jag går in i affären och köper bananer och mjölk som en slags solidaritetshandling.

 

Kvällarna är vackra i stan. Vi sitter ute runt ett bord på Matkultur. På två år har jag fått mer vänner än någonsin förr på den här lilla krogen i hörnan av Erstagatan och Bondegatan. Kvällarna är som runt Medelhavet. Vi pratar, skämtar och kärleken finns mellan oss. Det är stora ord, men helt uppenbart tycker vi om varandra. Det är samma gäng som syns på Nytorget och på kvällarna går uppför backen till El Mundo och Matkultur. Jonas och jag är de som är mest på Nytorget. De andra har fasta jobb, dyker upp på kvällen. Jonas och jag är brunbrända som fyllgubbar på bänken. Vi är också de som lider mest av pollensjukan. Kort sagt: Vi är brunast och sjukast .

L sitter i mitt knä och hennes mjuka sköna kropp är varm. Vid tiotiden vill hon gå hem, plantera blommor på min balkong och sedan sova i min famn. I morgon ska hon gå till gynekologen för att se om hon kan bli med barn. När vi kommer hem försvinner hon ut på balkongen. När jag tittar till henne en timme senare sitter hon med tända ljus och de nyplanterade blommorna gör henne sällskap. Jag smeker hennes hår, går tillbaka till tv-n och den japanska kickboxningen. 

Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser, då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt, men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer sikten. 

Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men jag är i alla fall inte olycklig.  

                   

                                                  Den sista resan. 

Vi hade en minnesstund för henne i ett lånat församlingshus. Jag hörde mig själv snörvla. Eftersom man inte hittat hennes kropp så var det ingen riktig begravning. Det var sju månader sedan hon försvann. Vi antog alla att hon var död. Jag kunde höra hennes hesa röst inom mig. Hennes mor grät hejdlöst. På något vis upprepade sig historien från mitt eget liv. Farsans och morsans alldeles oförklarliga och för tidiga frånfälle. Det blev dags att gå fram och ta adjö. Jag var sist, la blomman bland de andra blommorna och tackade för de goda stunderna.

Jag gick tillbaka till min plats, lyssnade på den sista sången. Modern grät fortfarande hejdlöst. Jag visste hur mycket kraft hon skulle behöva uppbåda för att kunna acceptera känslan av att dottern försvunnit för alltid.

Vi stack iväg på måndagen. Stina skulle ned till Köpenhamn för att inseminera sig. Hon tillhörde det här moderna gänget kvinnor på Söder som inte fattat att barn ska man göra före trettio. Hon var inte ensam. Varannan brud i mitt umgänge hade problem med barnalstrandet. Till slut adopterade dom barn från Kina, eller så blev det någon slags provrörsbefruktning och tvillingar.

Stina körde bilen. Hon hade precis skaffat körkort. Att påstå folk kan köra bil då dom precis tagit körkort är väl att överdriva. Dom flesta är livsfarliga, men det finns bara ett sätt

att lära sig köra bil och det är just genom att köra.

Hon körde bra och jag satt och tittade på henne. Blond, lite vasst utseende, men världens snällaste ögon och en mild, skön kropp.

- Ska jag köra om nu?

Hon snackade för sig själv då hon körde. 

- Det ska du väl inte fråga mig om. Kör om, om du känner dig säker. 

Hon körde vidare. Det tog en mil innan hon körde om. 

- Det är helt fantastiskt att jag kör, att jag tagit körkort, sa hon och la sig bakom en husvagn.

- Du kör bra, säger jag. Kör om den där husvagnen också, så får man lite ro i själen.

Hon körde snabbt förbi husvagnen och vi hade fri sikt. Vi var på väg ner mot Småland, skulle besöka en gammal kompis till mig. 

Vi körde genom ett pastoralt landskap. Överallt hus som fick en att undra varför jag bodde kvar i Stockholm. Med åren blev jag allt mer tvivlande till Stockholm. Det var för dyrt helt enkelt. En stor kåk på landet och en bra bil skulle kosta en tiondel av Stockholmslivet.

- Hur ska man överleva om man flyttade till landet? Stina var skeptisk. 

Jag förstod henne som hade jobb inom statsförvaltningen.

- Du får sluta med ditt jobb. Börja med föredrag och konsultuppdrag istället. Jag tror du skulle tjäna lika mycket på det.

Vi passerade en läcker villa som låg på en slänt ner mot en sjö. Det såg helt annorlunda ut än de här hemmahosreportagen man ser i heminredningsblaskor. Det är nästan alltid designers som bor i de husen. Priset är aldrig utsatt, trots att vem som helst kan räkna ut att under sex mille får man inte ett sådant hus. 

Jag har varit med ett tag och sett utvecklingen. På nittiotalet övergick många av mina vänner från att vara journalister till att bli webbdesigners. På tjugohundratalet har dom gått från att plåta porträtt till heminredningar. Journalisterna har blivit homemakeoverartister. Några  fjantar som flyttar möbler och tjänar fett med deg på den sörjan.

Jag ruskade av mig ilskan. På senare år har jag nog börjat bli en sur gubbe? Jag hade ingen koll riktigt, men det var så otroligt mycket jag tyckte var helt korkat. Bostadspolitiken var det jag retade mig mest på. Folk betalade vansinniga pengar för att bo i en etta. Unga människor hade ingenstans att ta vägen och de äldre trodde dom har blivit rika. Ingen verkar fatta att man måste bo billigt för att kunna leva människovärdigt?

- Sväng in här, nu är det bara några kilometer kvar. Jag kollade kartan och såg att min vän hyrt hus vid en sjö. Det passade oss bra, för det var klibbigt hett ute och en dag i bilen har inte gjort mig mindre badsugen.

Vi passerade en järnvägsövergång och en liten grusväg ledde fram till huset. Han stod  på vägen och tog emot oss. Blond, långhårig. Han hade alltid varit långhårig. När vi härjade i Spanien på slutet av sextiotalet var brudarna galna i hans långa hår och senare på sjuttiotalet i Indien trodde många att han var en kvinna med sitt långa hår och gängliga kropp. Nu var han stabilare i kroppen. Han gav mig en rejäl kram.

- Bra jobbat att hitta hit direkt. Han kramade om Stina också. 

- Ni är väl hungriga? Jag har kört igång grillen,,,

Vi gick upp till huset som var en klassisk småländsk trälåda med snirkelsnickerier och massor med vackra, ljusa rum. 

- Vilket ställe, rena drömmen. Jag fattar att du trivs här. Hinner man ta ett snabbad före maten?

- Det är hundra meter till sjön, stick ner och snygga till er lite så fixar jag krubbet.

Stina och jag tog ett bad. Jag föredrog havet och Grekland, men den svenska tystnaden och stillheten är något speciellt. Stina simmade upp bakom mig, la sig på mig. Jag kände hennes toppiga bröst och mjuka händer på min kropp. 

Nils hade dukat snyggt på verandan. Han har alltid hållit en viss stil. När vi bodde ihop på sjuttiotalet så dukade han alltid till frukost med servetter. Jag fattade aldrig det där, men så var det. Servetter, the och färdigskuret vitt bröd med ost och marmelad. Det var långt innan hälsotänkandet slog till. 

Vi åt glupskt. Jag hade köpt en vinare. Stina drack inte för hon ville vara i perfekt form till inseminationen. Är man över fyrtio och ska försöka bli med barn finns det inga marginaler. Jag såg en tävling på tv. En man som söp ordentligt skulle tävla mot en man som skötte sig ordentligt i spermarace. Dom gick och runkade av sig och sedan fick spermierna tävla mot en inbillad äggstock. Killens som söp fick storstryk. 

- Hoppas det går bra i Köpenhamn med inseminationen, sa Nils. Det är ju synd att Peter inte kan ställa upp. Han har ju klippt av alla trådar, den fegisen.

- Ja, man gör ett val och sedan får man stå för det. Hade jag inte gjort det hade jag haft tre fyra ungar till. Hur skulle det ha gått?

Nils skrattade och slog upp lite mer vin.

- Du hade väl fått jobba som alla andra? Och det hade du aldrig klarat av.

- Så rätt, så rätt. Nils hade rätt. Jag hade aldrig klarat av att ha ett vanligt jobb. Inte för att vara snobbig utan för att jag blev galen med tiden

- Det är märkligt hur mycket man inte riktigt styr över, sa Nils. När man är ung tror man att man har livet i sin hand, men ju äldre man blir desto mer inser man historiens inverkan. Ta min operation. För tjugo år sedan hade jag aldrig tänkt på den, men nu när både farsan och brorsan gjort samma sak inser man att det är genetiskt också.

- Har du opererat dig nyligen, frågar Stina?

- Ja, för en månad sedan, men det gick bra, känns skönt nu.

- En annan har ärvt depressionerna, sa jag. Morsan var deppig, en annan gubbe i släkten hade bakterieskräck. När han hälsade på förr hade han en resväska full med dasspapper som han lindade in allting i. Trots det blev han millionär?

Stina fnittrade så hon satte i halsen.

- Är det sant? Vilken släkt man håller på och vecklar in sig i. Hoppas du också blir millionär? 

Vi åt klart och gick en sväng ner till sjön. Det var vackert och stillsamt, så vackert och stillsamt som det ofta är i vårt avlånga, halvdöda land. Vi la oss tidigt. Stina ville älska. Vi gjorde det med öppna fönster och envisa myggor som bet mig på ryggen. 

På morgonen vaknade jag av ljuden underifrån. Nils var uppe och fixade med frukosten. Han skulle stanna i Småland hela sommaren. Jag skulle aldrig stå ut med att bo i inlandet, för trångt och kvävande utan riktigt hav. 

Jag växte upp vid havet. På sommaren lekte min bror och jag alltid vid havet. Vi hade en egen strand där jag byggde båtar, flottar och kanoter. Morsan var med oss hela somrarna, medan pappa var inne i stan och jobbade. 

När hösten kom och det drog ihop sig till skolstart packade mamma ihop våra prylar. De sista nätterna var alltid stormnätter. Det blåste hårt i Bottenviken. En natt gick ett stort fartyg på grund precis utanför oss. Den stora båten stod med fören rakt upp i himlen, medan de små ettriga bogserbåtarna försökte dra loss fartyget från klippan. Den natten somnade vi in till ljudet från stormen och tutandet från bogserbåtarna. Jag är för alltid lierad med havet och kan aldrig stanna längre än någon dag i inlandet.

Vi sa adjö till Nils. Stina skulle köra . Nils stod kvar och vinkade på vägen då vi försvann mot Skåne.

- Han var trevlig, sa Stina. Vilken fin middag han fixade till oss. 

- Jo, han är bra. Ofattbart så länge vi hängt ihop och fortfarande tycker vi om varandra. Jag har inte så många kompisar jag litar till hundra procent på, men han är en av dom. 

- Ni träffar väl inte varandra så ofta nuförtiden?

- Nej, någon gång per år. Jag byter ju vänner hela tiden beroende på var jag jobbar och var jag bor, men en tre, fyra stycken hänger med hela tiden. Han är en av dom.

Stina körde mot Skåne. Hon hade fått upp ångan i bilkörningen. Österlen. Det är vackert, men jag är lite allergisk mot allt tjatande om Gotland och Skåne. Den förbannade skönheten, detta överklassideal, medelklassarnas dröm. Sista gången jag besökte Gotland mådde jag direkt dåligt av allt snobberi, svindyr öl och heminredningstjafs. Jag bodde på södra delen av Gotland, hade bott där förut, men nu handlade allt snack om hur husen skulle renoveras. Hur flott det skulle bli. Efter några dagar rymde jag fältet och lovade mig själv att aldrig komma tillbaka. Stinas kompisar bodde i Kivik, Lundell och Ranelidland. Jag hann knappt tänka tanken förrän Ranelid passerade i en sportbil. Inget ont om honom, än mindre Lundell, som jag tycker är fantastisk. Vi åkte till huset där kompisarna bodde. Det var bara en kompis hemma. En smal, gänglig kvinna i femtioårsåldern kom ut och kramade om Stina.

- Hej, Anna heter jag. Jaha, du är Peter Granstrand. Dig har man ju hört talas om.

- Tackar, tackar, trevligt hus. Ser fint ut. Har du ärvt det? Stina sa att din farmor bott här?

- Jo, jag fick köpa det billigt då hon dog. Kom in nu. Vill ni ha kaffe?

Vi gick in på gården, som var skyddad från insyn tack vare högra häckar. Kåken var verkligen läcker. Ett sådant där hus jag skulle vilja dra mig tillbaka till under resten av mitt liv. Ett ställe att odla sin trädgård på. Två plan, stor veranda och utsikt mot vattnet. Framför allt tyst. Jag har alltid tyckt att tystnad är den ljuvligaste ljudet.

Vi satte oss på verandan, medan Anna fixade kaffe.

- Är ni varma, frågade hon? Vi tar ett bad efter fikat?

Jag satt tyst medan Anna och Stina snackade på. Jag visste att Anna var psykolog, ensam, utan barn. Det bodde några andra i huset också. En familj med tre barn där pappan var revisor och mamman gymnastiklärare. Det var vad jag hann snappa upp innan det var dags att bada. 

Vi tog bilen till piren i Kiviks hamn. En pir rakt ut i havet. Jag blev glad, något påminde om min barndom i all sin enkelhet. Olika familjer satt eller låg på klipporna. Vattnet var varmt och skönt. Jag hoppade i, simmade iväg, la mig på rygg och betraktade stranden. Om jag haft pengar och råd hade det här varit ett alternativ för mig. Kivik var tillräckligt stort för att man skulle stå ut att leva här. Jag kom precis från Naxos, en grekisk ö, som är lika stor som Kivik. Det krävs en viss storlek och energi av en by för att det ska gå och leva där. Några kafeer, någon krog, en affär eller två, bokhandel, sportaffär, bibliotek, sedan är man i hamn.

Det kom ner några sprättar i morgonrock. Ett sätt att visa att man bodde i byn och hade nära till stranden. Det var tandläkaren i Kivik. Vad ska man säga om det? Om han bodde där hela året, så kunde han väl få snobba med morgonrocken också?

Jag låg kvar i vattnet. Stina och Anna satt på bryggan och snackade. Det var lätt att glömma bort varför vi var här: För att åka till Köpenhamn och inseminera henne. Innan vi åkte såg jag ett Tv-program där man diskuterade just detta med att så många svenska kvinnor reser till utlandet och försöker göra barn på olika sätt. Insemineringar, provrörsbarn och andra försök att få barn är strängare reglerat i Sverige än i grannländerna. Det hela börjar likna min ungdom då tjejerna stack till Polen och gjorde aborter för det var förbjudet i Sverige. Lagen måste ändras, låt kvinnorna bestämma själva. 

Hemma i huset hade den andra familjen dykt upp. Gustaf och Sonja hette föräldrarna som var i fyrtioårsåldern. Barnen såg ut att vara mellan tio och femton år. Bordet var redan dukat så vi satte oss till bords på en gång. Sonja var gymnastiklärare på en skola utanför Landskrona. Gustav såg ut som en revisor. Smal, brunbränd med glasögon. Hon, ännu mer brunbränd, lite stabbig i kroppen och livlig.

- Vad jobbar du med, frågade hon mig mellan tuggorna?

- Jag jobbar inte så mycket längre. Vann en hel del pengar på Trisslott, fick stå i tv och skrapa fram tjugofemtusen i femton år.

- Det är inte sant, det är min dröm. Hur kändes det att stå där och skrapa?

- Helt overkligt faktiskt. Man fattar liksom inte att man är i tv, sedan tog det en dag innan jag riktigt fattade att jag vunnit pengarna. Det är inte så mycket pengar som man tror. Jag får skatta på pengarna, så det blir en femton tusen i månaden.

Gustav suckade och hällde upp mer vin.

- Snacka om att ha det bra. Du behöver inte jobba för mycket.

Det märkliga med pengarna, vilket jag inte sa till Gustav, var att sedan jag vunnit pengarna hade jobbat mer än någonsin. Nu kunde jag göra det jag ville göra, skriva och plåta och försöka  beskriva den tid vi lever i. Att inte jobba hade varit outhärdligt.

- Ursäkta att jag frågar, sa Sonja. Hur går det med Köpenhamn? Hörde ni skulle dit?

 Jag tittade på Stina lät henne bestämma om hon skulle svara eller ej?

- Jag ska dit och inseminera mig anonymt. Det är tredje gången och jag hoppas verkligen 

det går vägen. Börjar bli ganska less på att åka fram och tillbaka till Köpenhamn.

- Anonymt? Du vet alltså inte vem som är barnets far? Gud, är inte det jobbigt?

- Så där, dom säger att fadern har skandinaviskt utseende. Det är allt jag vet.

- Allt det andra då? Hans egenskaper, intellekt, längd vikt? Det vet du ingenting om?

- Nej, det är spännande på sitt sätt. Jag skulle ju kunnat gå ut och haft ett one-night-stand, men det funkade inte för mig.

- Det är tufft att skaffa barn själv, sa Anna. Jag vet inte om jag skulle våga göra det? 

- Jag har inget alternativ. Antingen skaffar jag ett barn själv eller så blir det inget. 

- Det är rätt, alla barn är en gåva. Det skålar vi för. Gustav höjde glaset och skålade för Stina.

Kvällen vandrade vidare. Barnen försvann ut på gården. Vi satt i sommarnatten, drack gott rött vin och samtalet flöt fram och tillbaka. Efter ett tag drog jag mig tillbaka. Jag har svårt för längre samtal, blir alltid uttråkad. Jag ville fortsätta att läsa boken Halvbrodern av Christensen. Jag är själv halvbror och mina barn är halvsyskon. Begreppet halvbror borde utrotas, begravas och aldrig mer uppstå. Varannan unge i Sverige har halvsyskon, lever i nya familjekonstellationer och de är alla syskon. 

Jag gick en runda i Kivik. En liten by, lite spridd, ingen riktig koncentration. Inte alls som en grekisk by, som alltid har ett särpräglat centrum. Det gladde mig att de gamla bodde mitt i byn. De gamla ska ha kul på äldre dar, kunna se ut över torget, njuta av lite äventyr på avstånd. Jag följde vattnet, gick genom äppelodlingarna som i mångt och mycket påminde om grekiska olivlundar. Det var en varm sommar, men jag klarar värme bra. Uppväxt i kalla Norrland har jag fått någon slags beredskap för både kyla och värme. Där är vintern hårdast, men solen lyser längst på sommaren. Det vita i fjällen är som det vita i de grekiska Kykladerna. En vit obarmhärtighet som går att njuta, men som också kan vara livsfarlig. 

Det jag tänker på mer än något annat är var jag vill bo. Vid havet på sommaren i en liten by? Eller i en stad där det är fullt drag och enkelt att leva? På vintern vid ett berg, ett stort berg så jag kan åka skidor varje dag. Om jag kollar världskartan finns det två platser som fungerar. Spanien, trakterna kring Malaga, Tarifa eller i San Fransisco. Berg och hav, nära varandra. 

Jag är inte intresserad av stora städer och kulturutbud. Det finns många äldre, framför allt kvinnor, som blir enormt aktiva efter sin pension. Dom springer på föredrag, teater och bio varenda dag. Det är en dröm dom har, en saknad, men så är det inte med mig. Jag har ingen saknad, utöver den att få vara ifred. Hela mitt liv har jag gjort som jag vill. Det finns inget som jag har ogjort, förutom att bo en längre tid utomands i eget hus eller husbil. 

Nu sitter jag fast. Precis som alla människor som har barn. Man kan inte ge sig iväg hur som helst. Barnen måste gå före. Det är det viktigaste. 

Jag vaknade av att Stina kom och la sig. Hon var lite full. Det var länge sedan eftersom hon inte kan dricka. Jag kände irritationen stiga i mig, men jag förlät henne. Hon hade verkligen tagit sig själv på allvar och levt som en nunna hela våren. Inte en droppe sprit, cigg eller kaffe på flera månader. Hon kröp in under täcket och hennes glada ögon lyste i mörkret. Det var det sista jag såg den natten.

På morgonen var hon uppe före mig, tog pissprov för att kolla om hon snart hade ägglossning. Det hade hon. Vi måste till Köpenhamn inom ett dygn. Hon ringde till barnalstringskliniken, fick besked om att komma nästa morgon. 

Vi packade ihop våra saker. Ett stilla sommarregn följde oss genom Österlen. Vi var på väg till en gammal vän till mig. Han hade ärvt en familjegård  vid Malmö. Han brukade dyka upp då och då i Stockholm, men nu var det mer än ett år sedan jag såg honom senast. Han mötte oss på gårdsplanen då vi körde in på hans ruckliga bondgård. Jag hade aldrig sett hans hus förut och det var sannerligen stort. Ett riktig rött bondschabrak.

- Herre min skapare, sa jag. Snacka om kåk. Den är ju större än Sofiaskolan.

Han struntade i vad jag sa, gick fram till Stina och presenterade sig.

- Jan, jag bor här, men det fattar du väl? Han skrattade gott åt sig själv.

 Vi gick husesyn medan kaffet drog till sig. Varenda rum, tror det var femton rum, var större än hela min lägenhet i Stockholm. Och alla var inredda med sängar och andra möbler. Det såg inbott ut.

- Jag har fem barn och tre exfruar. Man måste ha utrymme, och sedan kommer det besökare. De ska också ha utrymme. Jag har lått varje barn inreda ett eget rum. Vi har åkt runt på loppisar och köpt billiga grejer. Du vet, här nere kan man få en säng eller en soffa för femtio spänn. Det är inte som i Tokholm.

- Nej, märker det. Stina var klart tagen av Jans inredning och utrymme.

- Hur städar man? Det måste ta evigheter?

- Stora problemet. Det tar en hel dag, eller två att göra rent allt.

Vi gick till köket. Espressomaskinen hade spottat fram kaffet. Jan hade blivit rundare om magen sen sist. Rejält rundare, kunde bara betyda en sak. Ny kvinna?

- Jo, har träffat en tjej från Brantevik. Jättegullig, lagar enormt god mat.

Jag kände till hans kvinnosmak. Helt unga, riktigt unga. Jag frågade hur gammal hon var?

- Trettiofem, det är ju bara ett problem, om det nu är problem? Hon vill ha barn med mig.

- Du har ju redan fem, ett eller två till skadar väl inte, sa jag? 

- Vet inte om jag orkar med det? Jag hade tänkt sterilisera mig, men då ryker ju förhållandet med henne. Det är lite marigt.

Jag förstod honom. Han var snart femtiofem, hade fem barn och skulle börja om på nytt. Han älskade sina barn, hade varit en bra pappa, men också haft ett helvete med de gnälliga morsorna som aldrig varit nöjda med hans insatser.

- Ja, vill du ha henne får du göra henne på smällen. Det är vad det handlar om. Det och inget annat.

Han blev nervös, gick och hämtade en flaska Jameson. Jag tog ett glas, medan Stina var tillbaka i det gamla och tackade nej.  

- Hörde att du ska inseminera dig, sa Jan till henne. Hoppas det går, men du vet ju att i din ålder är det rena hasarden. En på femtio kanske, eller en chans på hundra. Det är tufft att du prövar i alla fall. Jag vet en tjej i Malmö. Hon prövade sex gånger innan det small till. 

Jan lagade mat medan jag tog en runda runt huset. Det låg vackert. Ett stort träd framför hans sovrum, sedan en lång sluttning där man kunde känna havet i horisonten. Jag skulle inte vilja bo som han, för ensamt, för långt från hav, men det var något. En slags egen själ. Huset bredvid var till salu. En tvåvåningsvilla till ett pris som för en etta på Söder. Jag sa det till Stina. Hon ville gå och titta på det efter maten.

- Jag kanske kan fixa ett bra pris till er, känner mäklaren. Tänk om vi blev grannar? Jan skrattade högt åt tanken. 

- Då får vi bygga en plats mellan husen där vi kan träffas och fika på dagarna.

Vi gick dit efter maten. Stina blev lycklig över ytorna och den makalösa trädgården som var indelad i små rum, med egen bäck. Hon började fantisera om att pendla till Stockholm, skriva böcker, hålla föredrag och bo längre perioder i huset .

- Det är det här med hur man ska försörja sig. Kan du ta ner ditt jobb hit, frågade jag?

Hon såg tveksam ut. Det är alltid där det skiter sig. Hur ska man överleva? Det enda människor som är fria, är konstnärerna. Å andra sidan är de sjukast, fattigast och de mest utsatta människorna i Sverige. 

- Visst vore det väl fint att bo här? Stina tittade på mig.

- Nej, svarade jag. Det är för dött. Visst, det finns många fördelar, men jag vill bo vid hav och liv. Här är det nästan bara hav.

- Vi tar bilen och kollar in omgivningarna i alla fall. Ifall vi skulle flytta hit? 

Byn var liten och det var cykelavstånd till havet och Smygehuk. Nog skulle jag trivas här. Det fanns ett cafe i hamnen, som var Sveriges sydligaste udde. Det påminde mig om Tarifa, Europas sydligaste udde. Vinden låg på, det utsatta läget, ödsligheten. Hade jag flyttat till huset hade jag åkt ner till cafeet och hamnen varje dag. Det hade blivit min hemliga utpost i världen. 

Stina gick ut på piren i hamnen. En kvinna måste lämna avstånd för att man ska se hennes skönhet. Hon hade ett kvalificerat jobb, men jag skiter i vad folk har för jobb, bara dom trivs i sitt eget liv. Det ringde i telefonen. Det var min dotter. Hon bor i San Fransisco med sin pojkvän. Hon frågade hur jag mådde?

- Bra, är på Sveriges sydligaste udde. Du då?

Hon var i Klippiga bergen, plåtade ett hus för en svensk damtidning. Hon var en duktig fotograf, hankade sig fram som frilans. Hennes specialitet var surfing och bergsklättring. När hon var liten kunde hon gå på lina och någonstans där valde hon sin framtid. Jag lyssnade på hennes röst. Jag tyckte om att lyssna till hennes energi och kärlek till livet. En del av kärleken skvatt på mig också. När vi la på var jag fylld av värme.

- Vem var det? Lina? Stina hade kommit in från piren.

Jag nickade till svar. 

- Vackert där ute. Hon borde komma hit och plåta. Hon skulle kunna göra fina bilder av det vilda. Saknar du henne inte?

- Ibland, men det ingår i livet att sakna sina barn. Det är inte alldeles säkert att man får en bra relation till dom, trots att man gjort allt för att dom ska må bra.

- Nej, jag vet, sa hon. Jag har en del kompisar som aldrig träffar sina barn, nästan så att dom är förskjutna av ungarna. Hur kan det bli så?

- Vet inte? En räcka omständigheter, lite otur någonstans?

Vi gick till en stuga i hamnen där det låg ett cafe. Det satt några turister utanför. Det var snart slut på sommaren. Dagen efter skulle vi åka till Köpenhamn för att Stina skulle försöka bli med barn. 

Jag vaknade av att det duggregnade. Min kropp kändes som en förbannad askkopp. Jag röker inte och ändå kändes det så värdelöst i kroppen. Allt skit kom efter jag fyllt femtiofem. Först vann jag alla pengarna och sedan började kroppen krångla. En dag var det ett knä som värkte, efter det kom ryggen och till slut började det värka i pungen också. Inte lätt att leva, men knäet blev bättre och pungen berodde på att jag knullade för mycket. Jag började köra med taoistiskt sex, inte utlösning varje gång, och det tog bort värken. Ryggen fortsatte jävlas. Det berodde på dataanvändningen, att jag sitter för mycket på äschlet. En kropp är inte gjord för att sittas med. Ligga eller stå, men helst i rörelse. Har någon sett ett lejon som sitter?

Jag kände att jag måste ut och röra på mig. Huset var tyst och jag smög ur Stinas grepp, drog på mig gympaskorna och ett par svarta kortbyxor.  Klockan var inte mycket mer än sju. Jag gick de första hundra metrarna, tänkte på Lundell som bodde några kilometer därifrån. Jag skulle jogga förbi hans hus, lura ut honom på en runda. Hemma i Stockholm brukade jag se honom komma stånkande på morgnarna. Han är stark av sig, envisas med att försöka lura kroppen. Min kropp gick inte att lura. Jag har varit elitidrottare, men inte kändes det. Hur kan en kropp bli så stel och tung, trots att jag är smal och lätt i kroppen? Jag joggade på, men det gick inte fortare än att en tant med rullator och tax skulle gå om mig. Jag intalade mig själv att jag inte tävlade med någon annan, men visst skulle det kännas genant. Å andra sidan var jag faktiskt ute och försökte göra något åt kroppen.

Stina sov fortfarande då jag kom tillbaka. Hon låg naken med morgonljuset över sig. Gud hade en bra dag då han formade henne. Tunn och kurvig på samma gång. Kvinnor är det vackraste som finns. Precis som det finns vackra växter, finns det vackra människor och precis som alla växter har en funktion, har alla människor också en funktion. I alla fall trodde jag det då jag tittade på Stinas kropp. Jag tog en dusch, gick ut och hämtade DN i brevlådan på husets framsida. 

Jag hittade inget att läsa och inga bilder att gå loss på. Efter jag vunnit pengarna på Triss slutade jag fotografera. Inte för att jag slutat älska fotografi, utan för att det aldrig visades bra fotografi i Sverige längre. Sista gången jag såg en bra fotoutställning var i slutet av sjuttiotalet då Christer Strömholm visade bilder på Camera Obscura. Efter det har jag sett någon Robert Frank, Maplethorpe, Petersen och Koudelka, men det är allt. Fotografi är en svag röst i kultursverige. Jag gav upp fotografin då jag insåg att alla utställningar och böcker jag gjort i slutändan gått med förlust. Att jag alltid själv fått betala de mesta av produktionen.

Stina kom ut och hämtade en kopp kaffe, satte sig bredvid mig, tog kulturdelen. Varför tar alltid kvinnor kulturdelen? Personligen tycker jag ekonomi och sporten är intressantast. Kultursidorna är ju mest en massa blöjrunk och känslopjunk. Vi satt tysta ett tag, läste våra bilagor innan vi som på en given signal gick in på rummet och älskade.

Det gick snabbt att ta sig till Köpenhamn. Det var första gången jag körde över bron. Jag minns när den skulle byggas. Då bodde jag i Skåne och var helt emot brobyggandet. Varför jag var emot vet jag inte riktigt? Jag är nämligen alltid emot allt nytt. När jag var ung var jag emot bandspelaren, sedan walkman, tvn och datorerna. Inte undra på att jag var emot bron också, framförallt för miljöns skull och för att den representerade storkapitalismen. Jag försökte också påstå att det var mysigt med färjorna, På sätt och vis var det sant, men också förbannat jobbigt då de små, känsliga katamaranbåtarna ställdes in vid lite oväder.

Vi svepte över bron. Visst var det dyrt och man hamnade lite snett i förhållande till Köpenhamn, men det var en skön resa högt över vattnet. Stina skulle till en klinik som låg strax utanför centrum. Vi parkerade på Islands Brygge. Det påminde om Söder i Stockholm, men var luftigare och vilsammare. Det fanns ett kafe vid vattnet och längre bort stojade en massa ungar i utomhusbadet som man byggt i kanalen.

- Vilken skön känsla det är här, sa Stina. Det är så otroligt vilsamt, mitt i en stad.

Husen var lagom slitna, inte sönderrenoverade som i Stockholm. På gatorna fanns det en bra blandning av gamla, unga, människor på cykel, kärror. Bilarna höll ett lugnt tempo och gatorna var bredare än vad jag var van vid. 

- Vill du ha något att äta?

Stina sa nej. Hon var lite nervös för att gå till klinken. Det är ingen lätt grej att lägga upp sig på en brits och få en okänd mans spermier inskjutna i livmodern. Det gör inte ont, men hela psyket ruskas om, både före och efter. Och hoppet som tänds, som skall hållas tänt till nästa mens. Om det nu blir någon mens? Hur stor chans hade hon? 

Hon vågade knappt tänka tanken själv. Den var liten, jävligt liten och varje missat försök kostade sex tusen spänn och massor av psykisk kraft.

Jag följde henne till porten på kliniken. Det skulle ta en timme och vi bestämde oss för att ses på fiket runt hörnet när hon var klar. 

Jag gick ner till Islands Brygge igen. Jag skulle vilja bo så här. Arbeta hemma, gå ut på gatorna, på dessa varma, vänliga gator, fyllda av luft och harmoni. Överallt cyklade människor omkring med barn i cykelkärror. Köpenhamn är avslappnat i jämförelse med Stockholm. Det sägs att Danmark är fascistiskt och invandrarovänligt? Jag har ingen klar uppfattning om det. Jag har alltid trivts i Köpenhamn. På sjuttiotalet bodde jag i Lund och reste ofta till Christiania för att fotografera och umgås med nya människor. Jag kom dit första gången i december 1975. Christiania var ganska nyetablerat. Jag sov några nätter på en vind. Det var svinkallt. Jag frös i min armepäls men uthärdade. En dag fick jag kontakt med en kvinna som hade schäferhundar och spelade saxofon. Hon bjöd hem mig till sin lya på Melkebotten. Hennes hem var vackert inrett. Hon bjöd på varmt the och rostat bröd. Jag blev kär, men hon ville bara vara vän. Det fick vara så. Hon var en av Christianias vackraste kvinnor och då ska man veta att jag aldrig sett vackrare kvinnor än i Christiania. Det som gjorde dom vackra var deras frihet, den styrka dom utstrålade. 

Det snackas mycket om feminism idag, men om man tittar efter ordentligt så ser vi alla hur ansträngda och slitna dagens kvinnor är inför alla krav och skyldigheter. Så var det inte i Christiania. Det fanns barn, barnhus kvinnor och män. Ett utopiskt samhälle där det var nära till det mesta. Känslor, arbete, umgänge. Jag kan inte sätta fingret på varför  Christianias kvinnor upplevdes så fria och starka. Jag säger inte att alla var fria, men det fanns något i miljön som befriade kvinnorna.

Jag kände något liknande på Islands Brygge. Människorna jag såg kändes varma, lite loja. Jag gick omkring i kvarteren, tog bilder på husen med min digitalkamera. Tänkte på Hammarby sjöstad.. En slags omvänd, sträng frihet, där likheten och grupptrycket är viktigast.

Timmen gick snabbt. Jag gick till cafet i hörnet, tog en öl i väntan på Stina. Hon kom efter en kvart. Hon såg lite dämpad ut.

- Hur mår du? Gick det bra?

- Blev lite försenat, men annars gick det bra. Jag tänkte på dig, inbillade mig att det var du som kom i mig.

- Bra, sa jag. Då blir du säkert med barn. Är du hungrig nu då?

Det var hon. Vi åt grekiska sallader, satt och småprata ett tag innan vi hämtade bilen och började köra mot Göteborg.

Vi körde efter kusten. Det var en vacker väg. Jag ville älska med henne och vi stannade vid en strand. När jag kom i henne hoppades jag att min utlösning skulle blanda sig med det hon redan fått och skjuta på det hela så hon garanterat blev med barn. Vi körde mot Göteborg där vi skulle övernatta på hotell.

Människans behov av en vacker boning är oändligt. Hela mitt liv har sådant varit oväsentligt, trots att jag bott enkelt, men magnifikt, hela livet. Nu på äldre dagar känner jag att boendet blir allt viktigare. Och det är så många parametrar som ska stämma. Jag började tänka på Henry Miller. Hur han bodde med sin kvinna i Big Sur. Då dom fick besök brukade man bada i badkar som var uppställda i skogen. När jag tänker det ringer min telefon. Det är min dotter igen, från Klippiga Bergen.

- Hej pappa. Hur mås det? Har du varit i Köpenhamn?

- Det gick bra, men Stina är trött. Hon sover nu.

- Stackarn, det är tufft för henne. Tänk om det blir ett barn. Då får jag en lillasyster.

- Vad tycker du om det då? 

- Roligt, men jobbigt, känns lite underligt. Det blir ju som min dotter.

- Ja, hur man än vrider och vänder på saken som blir något underligt.  Det är väl bara att ta det som det är?

- Så är det väl? Du skulle komma hit. Klippiga bergen skulle du älska. Det är precis din grej. Du kan åka skidor hela vintrarna och sedan dra ner till havet när du vill. Det är ju så du vill leva, eller hur?

Min dotter lyckades alltid fylla mig med kärlek. Bara att höra hennes röst gjorde mig lycklig. Klippiga bergen? Jag tror också jag skulle tycka om att bo där. Jag vet inget om det, men kanske är det där jag skulle ha mina sista tjugo år? Språket och den kulturella miljön är det viktigaste. Spanska och engelska är de språk jag behärskar. Om jag ska flytta utomlands måste det bli till ett spansk eller engelsktalande land. 

Jag frågade henne hur det gick med fotograferandet? Det var tydligen inga problem. Hon skulle stanna tre veckor till i USA innan hon kom hem. Vi la på och jag fylldes av en frid som är sällsynt. Ibland känner man att det skulle kunna gå att dö i just den stunden, för man känner att man gjort vad Gud förväntade sig. Det här var en sådan stund. Stina sov med spermier i sig som arbetade i livmodern. Jag hade en dotter i USA som ringde och mådde bra. Själv var jag ganska trött, utan illusioner och fattig. Det var okej det med. Jag accepterade läget, för det är vad åldrande innebär, accepterande. Att medge alla dåliga lägen inom sig själv och vila i det. Jag hade börjat komma i den åldern då folk tog livet av sig, knaprade antidepressiva och inte fattade vart livet tagit vägen. 

Jag la mig för att sova. Stina hade tagit upp nästan hela sängen och jag fick knuffa undan henne för att få plats. Det blåste svalt från den öppna balkongdörren. Hösten var på väg. Snart fick jag sluta gå i sandaler, ta på strumporna och börja träna för vinterns skidåkning.

Jag växte upp med snö, strax utanför Lycksele. Vormträsk. Ett litet ställe utan handelsbod eller andra förnödenheter. Jag minns en sjö med mycket fisk, en massa mygg, innan vi flyttade söderöver. Min mor fick mig en hafsig natt med en kille som låg i lumpen. Hon var inte gammal, strax efter sjutton då hon fick mig. Jag vet inte vad som hänt, om han våldtog morsan, men jag fick i alla fall aldrig träffa honom. Morsan nekade honom att träffa mig. Det visste jag inte som liten. Hon drog någon vals om att han var snäll, men inte riktigt var någon bra pappa. Jag skulle gärna ha hört hans version också, men det fick jag aldrig. 

Det märkliga med ens barndom är att i vuxen ålder betrakta den. Barndomen är konjunkturkänslig. I trettioårsåldern ser man på den ur ett annat perspektiv än i sextioårsåldern. Man behöver få barn för att förstå barndomen, eller i alla fall kunna bedöma den någorlunda vettigt.

Vad är att vara barn? Att vara fri, men skyddad? Så var min barndom. Jag växte upp utan en biologisk far, men med tiden fick jag en styvfar som var bra på alla sätt. Tyvärr älskade jag honom inte. Han gjorde inget fel, snarare tvärtom, har varit ett föredöme för mig i mångt och mycket. Han hade haft en hård barndom, kom från fattiga förhållanden. När han gick i skolan satt han längst fram för han såg så dåligt. Hans föräldrar hade inte råd med glasögon utan det blev till att sitta längst fram för att se något. Helst såg hans föräldrar att han inte gick i skolan alls, för han behövdes hemma. Nu snackar vi trettiotal i Sverige. Det låter som forntid, men så var det på den hårda tiden. 

I alla fall lyckades han ta sig genom skolan, men lusten att studera fanns kvar. Han satt på nätterna och läste Hermods röda kursböcker om ekonomi. Det påverkade mig oerhört. Hans längtan efter kunskap och böckernas betydelse. Med tiden jobbade han sig upp från det lager där han började sin karriär, till att öppna en egen butik när jag var i femårsåldern. 

Vi var arbetarklass som jobbade oss uppåt. Min morfar var försäljare av spisar. Han körde Sverige runt i en stor amerikanare. I bakluckan stod en spis monterad så husmödrarna kunde gå in i bilen och känna på spisen. Det måste ha gått bra för ett år blev morfar utsedd till bästa spisförsäljaren i Sverige och fick som pris en ansenlig summa. Min farfar var smed på järnvägen. 

Min styvpappa startade en skoaffär tillsammans med morsan, samtidigt som dom jobbade extra på nätterna för att dra ihop pengar till lånet. Brorsan och jag sov ensamma på nätterna då dom var på posten. För att vakna då dom kom hem hade vi dragit en sytråd från våra tår till dörrhandtaget så vi skulle vakna då dom öppnade dörren. Jag minns aldrig att vi vaknade när dom kom hem?

Det var en vacker tid. Dom jobbade, ville något med sina liv. Brorsan och jag hade det bra ihop. Vi var väldigt olika. Jag var smal, liten, föddes en månad för tidigt och vägde inte ens två kilo vid födseln. Brorsan var kort och satt, stort huvud. Han påminde om min styvpappa, en kraftig man. Brorsan hade så stort huvud att han knappt kom ut. Morsan sa ofta att hon fått två chocker i sitt liv. När jag föddes för tidigt och brorsan som var så stor och tung att han knappt kom ut.

Jag vet inte om det var vårt fel, men morsan mådde allt sämre. Det är inget som barn förstår, men man märker tecknen. Ibland orkade hon inget, gick in i depressioner, mer eller mindre starka. Det slutade till slut med att hon hamnade på psyket, fick elchocker och starka mediciner. Det var standard på den tiden och väldigt skuldbelagt. 

Jag minns hur morsan försökte förklara att det inte var någon skillnad på att ha feber och ha vara sjuk inne i själen som hon uttryckte det. 

Det var en vinterdag då vi besökte henne efter första elchocken. Hon satt i ett stort samlingsrum, hela salen verkade ödslig. Det var bara hon och vi. Hon såg ut som vanligt i sin blommiga morgonrock, men det var som en hinna omkring henne. En hinna av genomskinlig plast som inte gick att tränga igenom. Hon trängde inte heller ut. Jag tror det var i det ögonblicket jag började hata psykologer, terapi, depressionsmediciner. Det var i det ögonblicket jag insåg att jag förlorat min vanliga mamma. 

Efter den söndagen blev inget sig likt. Jag kom senare i livet att jobba med mentalvård, satt vak och hjälpte många människor som satt i samma plastbubbla som min mor den gången. Och varje gång jag mötte en sådan människa kände jag omöjligheten att tränga genom plasten, komma in på dofterna och få kontakt.

I och med att morsan blev allt sämre, kom allt mer ansvar att hamna på min styvpappa. Han arbetade sex dagar i veckan på skoaffären. Den sjunde dagen städade han och morsan på posten. Dom levde ett liv som många invandrare lever dag. I ständigt arbete, men också i tron att dom jobbade för framtiden. 

Idag, i mitt eget liv, undrar jag om jag hade orkat med hans sits. En fru som har problem med psyket, en styvson, ett evigt jobbande? Det märktes att det kostade på. Mina föräldrar hade plötsligt olika sovrum. Farsan sov i soffan i vardagsrummet. Den måste ha varit en decimeter för kort och jag tror han sov dåligt i den? I alla fall var han ofta vaken när jag gick på toaletten på natten. Han halvlåg ofta i soffan, med lampan tänd och en bok i näven och en cigg i munnen. Han rökte hårt och det kom att bli hans för tidiga död.

Stina vaknade före mig på morgonen.  Hon var pigg så hon fick köra. Vi körde ut genom Göteborg. De vindlande korsningarna innan vi kom ut på motorvägen norrut gjorde Stina nervös. Till slut var vi dock på väg norrut.

- Hur ska man veta hur man ska köra ut ur Göteborg? Det är ju rena vansinnet med olika vägar på varandra. Det var det värsta jag varit med om.

-Ta det lugnt, man vänjer sig.  Om något år då du kör till Paris, kommer du att tycka det är ett helvete och så vänjer man sig med det. Livet är en vanesak. 

Hon körde norrut i stadigt tempo. Hon började lära sig köra bil. Jag kände att jag kunde koppla av och började läsa en broschyr om pensioner. Jag var en fri man, men en fattig man. Det kändes helt uppenbart att jag inte skulle kunna klara mig på min pension. Den var strax under sjutusen netto i nuläget. Det var hyran och fem hundra kronor i veckan att leva på.

Var det så här jag hade tänkt att livet skulle bli då jag var arton år?

Då jag var arton bodde jag hemma med mina föräldrar och min lillebror. Morsans sjukdom hade blivit värre. Hon gick och jobbade då och då, men var ofta hemma, slagen till sängs av depressioner. 

Jag pluggade sista året på ekonomisk linje, körde rallybil på nätterna utan körkort. Min bästa kompis hade en pappa som var säljare av Gumperts skolmaterial. Han körde omkring i en stor, snygg Mercedes 220. På nätterna smög jag och kompisen upp, rullade bilen ur garaget, startade den en bit från vårt hus och sedan var vi ute och körde rally hela nätterna. Ingen av oss hade körkort. Ägaren till bilen blev misstänksam, skrev av trippmätaren, men vi skruvade tillbaka den till samma läge med drillborr efter körningarna. Det var alltid spännande men till slut gick det åt helvete. En natt mejade vi ner några telefonstolpar. Pappan anmälde oss. Sonen fick vänta med körkortet ett år, men det stoppade inte oss. Vi köpte en folka som vi trimmade och körde rally med. Det slutade också illa. En natt väjde vi för en bil som plötsligt körde ut från en biväg. Vi for rakt in genom en häck, ut i en trädgård och stannade mot ett stort träd, Jag flög ut genom framrutan, men lyckades ta mig därifrån innan snuten och ambulanserna kom. Min kompis blev kvar i bilen med avhugget öra. Någon vecka efter det fyllde jag arton. En vecka senare hade jag kört upp och fått körkort. Min kompis försvann ur bilden eftersom han flyttade från stan strax efter. Jag har dock sett honom då och då på tv, som en av Sveriges bästa racerförare.

I den här vevan hade jag också börjat intressera mig för fotografi. Silano och Hiro hette mina idoler. En slags konstnärliga mode och reklamfotografer. Jag byggde upp ett labb i badrummet. Vi hade flyttat till en modern trerummare. Hallen och badrummet hade heltäckningsmattor. När jag spillde framkallningsvätskor på badrumsgolvet så försvann dom med ett slurp in i mattan. Morsan fick parfymera muggen med jämna mellanrum för att det skulle gå att vara där.  

Skolan gick hyfsat. Jag var inte speciellt intresserad på slutet. Jag visste att jag måste ta studenten, för det var min fars dröm. Han hade ju aldrig själv fått studera. Till saken hör att jag då, 1969, var den ende i min släkt som studerat. 

Jag tog studenten, åkte till Waxholm för att göra lumpen som kustjägare. Det tog ett år, sedan lämnade jag Norrland för gott. Jag flyttade till Uppsala. Rökningen och stressen med affären och mor tog livet av min far. Han fick fler magsår, lungcancer och dog strax efter han fyllt femtio. Min mor blev allt sämre, åt starkare piller, drack mer öl och föll djupare i depressionerna. Jag lämnade allt bakom mig. Jag ville leva ett annat liv. 

Fick jag ett samtal från Grekland. En av mina vänner seglade där nere. Själv stod jag på Skeppsholmen när han ringde. Jag stod och tittade på den största segelbåt jag sett. Den påminde om de leksakssegelbåtar jag hade som liten. Perfekt skick, helt blank full av personal. Jag var helt övertygad om att den var Panamaregistrerad men det stod Dalarö i aktern.

Jag cyklade runt på Skeppsholmen, började nästan gråta. Skeppsholmen är min lyckligaste tid i livet. Där lekte jag de första åren innan vi flyttade till Norrland. Vi var norrländsk storfamilj som skötte markan för beväringarna i flottan. Från början bodde vi uppe på  exercisplan, huset framför Moderna Museets entre. Det gamla fängelset finns kvar och i vår lya finns idag bokförlaget Max Ström. Jag stannade på kortändan av Långa raden. Där tog läraren ut barnen och spöade upp dom med jämna mellanrum. Det var en otäck jävel. Jag har fortfarande svårt för de minnena. Jag stannade vid vattnet, såg ut över Slussen och Gamla stan. Trädet där min mors bröder parkerade bilen på lunchen finns kvar. Varje lunch kom tvillingbröderna körande från Slussen för att äta med oss. På morgnarna kom brödbilen full med varma, doftande bröd. Jag minns ännu ljudet och dofterna av bröd som skärs, ägg som skivas och skinka som strimlas. 

Det var en barndom med båtar, beväringar och kungligheter. V-Gurra kom ofta iland på Skeppsholmen. 

En gång kom han i en slup, la till framför Chapman. Jag fick hjälpa till att lägga repen runt ringarna som satt fast i kajen. Jag blev så nervös och upphetsad att jag pissade på mig. Han var ju KUNG och hade fina medaljer. 

Vintrarna var vackra då vattnet frös, men det var också en sorgetid med alla fåglar som fastnade och dog på isen. 

Jag gick ofta med min dödsjuke morfar längs kajerna och matade fåglarna. Dom kunde inte röra sig där dom satt fast i isen. Döden var obönhörligt närvarande. På samma sätt som för min morfar som långsamt tog sig fram längs kajerna. Han var blek och döden syntes redan i hans ansikte. Jag höll honom hårt i handen då vi såg fåglarnas dödskamp. 

Vi sov ovanför beväringarnas matsal. Det fanns en ringlande trappa ner till matsalen, en svängd filmstjärnetrappa. På kvällarna när beväringarna gått hem hade vi huset för oss själva. Då brukade min moster öppna luckan bakpå jukeboxen, ge mig pengarna och sedan satt jag och spelade skivor för mig själv. Det var magiskt att se skivan komma ur facket, vändas platt och läggas ner på tallriken. Det var halvmörkt i det stora rummet, bara jukeboxens gulröda sken, ljudet från plattvändaren och så musiken. Om och om igen spelade jag på jukeboxen. När jag ledsnade gick jag ut på gården, klättrade i flaggstången. Den var byggd så det gick att klättra upp en bit. När det blev tråkigt hämtade jag en tvättkärra som jag kunde styra själv, samtidigt som jag åkte på den. 

 

Jag gick in på Moderna. Det fula hönshuset, kollade in Maccarthys runkkonst. En gubbe i min ålder som kryper omkring och målar vita papper med sin hängande kuk. Man blir impad, i alla fall blev dom det i USA. Där är ju dubbelmoralen total. Vi i vårt fria land borde ha lite högre ambitioner än en dräglande snubbe som bankar smalbenen till mos på plastbrudar. Jag rullade hemåt Söder igen. Lite mosad i psyket kände jag mig allt.

På Söder satt det vanliga gänget på Skånegatan och fikade. Ibland undrar man hur dom överlever? Vårt fik skulle stänga om några dagar. En rik Libanes hade köpt stället åt sina döttrar. Dom skulle driva stället vidare i samma anda som förr? Hur det skulle gå till var omöjligt att förstå? För det första slutade all personal då stället stängde, för det andra saknade de nya tjejerna all karisma och erfarenhet som krävs för att driva ett cafe. 

- Det kommer att fungera i tre veckor, sedan är det kört, sa jag till Jonas som satt bredvid mig och fikade.

- Vi får väl ge det en chans, sa han. Man vet aldrig? 

- Självklart, men kolla själv. Dom kan ju knappt bära en tallrik. En rik farsa ska sätta sina ungar i arbete, köper en lokal för en och en halv miljon. Luktar skunk. Tre veckor, inte en dag till.

Jonas tittade på mig. Han såg trött ut. Efter några månader av kvinnotorka klippte han håret, såg plötsligt ut som en man och brudarna rasade i in i hans famn.

- Trött jag är, sa han. Jag var uppe hela natten

Han satt och njöt av sig själv, av den gångna heta natten. Jonas var en underbar kille, snäll och god, men en rejäl slacker. Om han hade kunnat, hade han levt på att fika och snacka strunt.

Vi diskuterade cyklar. Han var lika cykelgalen som jag. Ingenting kan vara vackrare än en snygg cykel. Jag var gammal tävlingscyklist och cyklade alltid, sommar som vinter.

. Vet du att Henry Miller var galen i att cykla. Det är många författare som är det. Den där sydafrikanen som fick Nobelpriset är också cyklist.

- Den där magra fan, som ser så sur ut? Coetze, eller vad det var?

- Sur som fan, men skriver bra, sa jag. Författare ska vara sura, hatar alla rövslickare i författarbranschen.

- Som dig då, sa Jonas och garvade rått.

- Sur eller rövslickande, frågade jag?

- Välj själv. Ska du ha mer kaffe?.

Jag satt kvar ett tag med fikat. Jonas läste tidningen, medan jag kollade folk. Vårt cafe var som hämtat ur filmen Smoke. Hela tiden passerade människor. Min exfru passerade med sin stora Sl-buss, tutade kamratligt och jag låtsades inte se henne. 

Jag har kort brinntid. En timme på allt, sedan måste jag röra på mig, Efter en timme på fiket, tog jag cykeln, körde en Tour de Francesväng upp till Sofia kyrka. Startade längst ner i backen och sedan full rulle hela vägen upp. Jag tränade för vinterns skidåkning. I början av december skulle jag plocka fram skidorna och sedan blev det åka av fem dagar i veckan fram till april. 

Det brände rejält i låren då jag kom till toppen. Det var skönt, rullade nerför backarna och körde samma sväng igen. Efter det åkte jag hem, stoppade ner cykeln i källaren, hällde upp ett bad och började jobba på allvar. 

Stina kom till natten. Jag hörde bara hur dörren öppnades, lampan tändes några sekunder i hallen, sedan kröp hon ner i sängen. Hennes hår var blött och luktade tungt från gatorna. Hon kröp nära mig, kysste mig försiktigt samtidigt som hon smekte mig över pungen. Hon kände att jag var trött, vände sig om och förde in mig bakifrån, gled fram och tillbaka på staken. Jag kunde se hur hon log för sig själv i mörkret. Hon var hur kåt som helst, men jag låtsades vara trött. Hon gled av mig, böjde sig ner under täcket och började suga hårt. Det var svårt att fortsätta låtsas sova.

- Skönt, sa hon och satte sig på mig och knullade tills det gick för henne. Det tog inte lång stund. Hon föll ihop, la sig på mitt bröst och somnade ganska snabbt in i en tung, mörk sömn.

Jag kunde inte sova, gick och la mig i mitt andra sovrum. Det hördes svagt klirr från en fest på andra sidan kvarteret. I helgen skulle hon få mens, eller inte mens, beroende på om inseminationen skulle fungera eller ej. 

Att skaffa barn var hennes grej, men jag blev hela tiden påverkad av hennes stämningsläge. Hennes hopp och besvikelse då det sprack och hon fick mens. Att det kostade tusentals kronor varje gång hon skulle hasta ner till Köpenhamn var en sak, men värre var berg och dalbanan i humöret. Hoppet, längtan och besvikelsen. Jag kände redan att det började kosta på ordentligt. Hon hade bestämt sig för sex försök. Hon var inne på det femte.

Varje del av livet har sin egen resa. Samtidigt som jag var på väg att lämna faderskapet bakom mig, så höll jag kanske på att glida in i ett nytt? Min son skulle flytta hemifrån om något år, men om Stina lyckades skulle jag strax ha en ny papparoll. Det var faktiskt en skön känsla, något som jag såg fram emot. Att lära en ung människa leva livet är den vuxnes viktigaste jobb. 

Jag vaknade före Stina och bjöd henne på kaffe på sängen. Varje morgon fikade vi i sängen med DN och morgonteve. Oftast hann vi älska innan hon stack till arbetet. Nu var det helg och lojare läge.

- Jag tänkte åka ut i skogen och plocka svamp. Ska du hänga med?

- Nej tack, sa jag, men jag kan hämta dig när du är klar. 

- Okej, men då får du äta svampen jag plockar, eller hur?

Hon visste att jag avskydde att gå i skogen och ändå skulle hon alltid försöka få med mig ut i skogen. Jag hade tillbringat halva min barndom i skogen. Jag jagade björn som liten med farsans gevär eller pilbåge. Jag tränade skidåkning, löpte i skogarna och jobbade till och med stugvakt några vintrar. Det enda jag inte tålde var att plocka bär och svamp. Varje höst skulle vi plocka lingon, blåbär och hjortron. Det värsta var dock svampplockningen. Jag tycker inte ens om svamp. Stina fick plocka sin svamp själv. Hon drog på sig ett par stövlar och satte upp håret, såg ut som en sexåring bakifrån och försvann.

Jag låg kvar ett tag innan jag klev upp och tog ut cykeln för en runda kring Söder. Helgerna är min svaga punkt, tycker det är jobbigt med alla människor som är ute och går och ser så förbannat helglediga ut. 

Jag cyklade runt Söder innan jag återvände hem till datorn och mina bilder. Digitaliseringen är en fantastisk uppfinning för fotograferna. Allting blir så enkelt, men det blir också mindre magiskt och på sikt tror jag fotografin är på väg att dö ut. Det blir allt svårare att överleva som fotograf eftersom alla kan ta sina egna bilder och kvalitetstänkandet rasar ihop. Det har sällan tagits sämre bilder än idag. Ytligheten är total.

Jag satt och kollade på några bilder då telefonen ringde. 

- Jag har hittat ett lik i skogen. Du måste komma hit. Ska jag ringa polisen?

Stina var upphetsad, minst sagt.

- Ta det lugnt nu. Det är väl bara ett djur?

- Det är jättestora kotor och jag ser revbenen.

- Ser du någon skalle, frågade jag?

- Nej, jag vågar inte titta, svarade hon.

- Var är du? Jag kommer ut och tar lite bilder. Det kan bli ett scoop.

Hon beskrev vägen. Jag tog bilen och körde ut till Hellas. Jag kände mig som en Beckkopia på väg till brottsplatsundersökning. Tänk att ha ett jobb där dom ringer och vill att man ska komma och kolla på något? Jag kände mig avundsjuk på poliserna.

Stina stod vid parkeringen och väntade på mig.

- Har du fått någon svamp, frågade jag?

- Nej, det finns ingen. Jag har haft fullt upp med liket.

- Har du kollat på det ordentligt?

- Nej, det vågar jag inte.

Jag började skratta. 

- Du är ju sanslös. Tänk om du ringt polisen och du inte ens kollat på liket. Var är det?

Hon tog täten och vi gick genom skogen. Det blev en promenad i skogen med henne ändå. Jag tyckte om det, se henne ta sig genom skogen, fylld av energi.

- Här är det. Kolla där borta, under granen med märket.

Vi gick fram och kollade.

- Det finns ju inget huvud i alla fall, men här har du en käke, jävligt lång underkäke.

- Det är sjukt, måste vara en älg eller ett rådjur, sa hon och ruskade på huvudet.

- Det är nog ett rådjur, sa jag. Det finns sådana i den här skogen. Det är rätt storlek.

Jag tog några bilder av benranglen.

- Tur du inte ringde efter polisen? Dom hade nog blivit lite trötta?

Stina tyckte det var roligt och tog upp ett lårben. 

- Man har bra fantasi, eller hur?

- Lite? Du är ju helt sjuk. Fan, du kan fantisera ihop vad som helst. Kom nu, så skiter vi i det här. 

Vi gick genom skogen. Stina var på strålande humör. Hon hade inte fått någon svamp, sett ett lik och lyckats lura ut mig i skogen. Hon tog mig i handen och kysste mig. Det var en lycklig stund för henne och jag tyckte om det.

Stina bjöd på mat i sin lilla lägenhet. Den var dyr. Bostadsrätt, men skönt inredd och välplanerad. Första gången jag besökte henne slogs jag av alla fina fotografier hon hade på väggarna. Hon köpte och sparade på fotografi. Jag kände till fotograferna och det var en stark känsla att se de svartvita originalen sitta på hennes hallvägg. Efter maten slog jag på tvn, kollade en Beckfilm. Stina gick in på toaletten, hade ont i magen. Jag hörde hennes suck. Mensen hade kommit. Inseminationen hade gått åt helvete för femte gången.  

Stina och jag var och tittade på en bostadsrätt i hennes kvarter. Det var en trea med utsikt över parken. Den var fin, ljus och med ett tyst läge. Vi var inte ensamma. Det andra paren såg seriösa ut. Det kan man förstå när man såg priset. Tre och en halv mille för hundra kvadrat. Vi höll färgen, vandrade runt och låtsades vara intresserade. När vi kom ut på gatan kunde vi inte låta bli att skratta. 

- Det är ju helt vansinnigt, sa jag. Lyan är ju skitsnygg, men priset knäcker ju en fullständigt. Om vi skulle köpa den så skulle hela livet bara handla om att tjäna pengar till hyran. 

-  Nej, den var för dyr, men visst var den läcker, sa Stina.

Jag sa inget, men mindes alla lyor jag bott i, som varit läckrare och flera tusen gånger billigare. Där jag kunnat andas, älskat sovit, lekt och arbetat utan att tänka en sekund på vad den kostat. 

Vi gick hem till min billiga tvåa, som snart skulle stambytas. När jag flyttade dit trodde jag att jag ordnat mitt boende för resten av livet, sedan kom beskedet om stambyte och då insåg jag att det livslånga boendet fortfarande inte var löst. Jag skulle behöva göra en rockad till innan jag hamnade på hemmet. 

Stina var ledsen. Förutom att ha mens, skulle hon nu också ha en graviditetscykel. Fram med den digitala stickan, kolla läget. Om hon hade ägglossning var det bara att skita i jobbet, kasta sig på tåg. Hon lånade för att klara resorna. Hon hade redan kastat ut trettio lakan på att försöka bli med barn. Vad skulle jag göra? Hänga med i svängarna, ligga lågt och låta tiden ha sin gång.

Jag satt på kvällarna på min favoritkrog, tänkte på mitt eget barnalstrande. Hur P-pillren kom på sextiotalet och kvinnorna förändrade sig. Från att det i princip varit omöjligt att få sex, till att ha det hela tiden. När jag började träffa kvinnor i sjuttonårsåldern var det stenhård korsett och dragkedjor som gällde. Det var som förgjort att få till det. Ett år senare hade något hänt? P-pillren introducerades med en väldig fart och efter det var det bara: Kom unge man och låt oss sexa lite. Det var faktiskt lite nervöst. Kvinnorna fick något osynligt övertag och det tog ett tag innan man vande sig vid det nya läget. 

Jag bodde i kollektiv där vi hade gruppsex på schemat en gång i veckan. Det var givetvis för svårt. Ingen stod ut och kvinnan som introducerade det hela tog livet av sig en kväll när jag var bortrest.

Jag älskar att sitta ensam i barer, tänker ofta på filmaren Bunuel då han som åttioåring satt ensam i en mörk bar och drömde sig bort. Han hade två klockslag i kroppen. Det ena var att han skulle ta en drink klockan fyra och sedan en efter middagen. Efter att det sexuella lämnat hans kropp var det hans längtan för dagen. 

Jag förstår honom, kan ofta känna på samma sätt. Att få gå till en bar, sitta och stirra rakt fram, låta en kall öl glida ner. Framtiden och historien glider omkring i kroppen. Det är njutbart och efter en öl eller två, inte ett ord har blivit sagt, barndomen, medelåldern och döden är avklarad och planerad, glider man av stolen, går ut i den svala natten, vandrar hemåt i en slags inre frid, lugnt konstaterande att det mesta man gjort var okej och att döden också kommer att hanteras med stil.

Jag bjöd ofta Stina på mat. Hon brukade jobba sent och hennes mathållning var ganska usel. Varför har så många kvinnor problem med maten? Inte för att dom svälter sig precis, men det är sällan man träffar kvinnor som äter som folk. Mina barn dök också upp till middagen. Jag hade precis kollat in Supernannyn på tv. En bastant kvinna som röjde upp i hem där barn gör hur dom vill och föräldrarna verkar ha tappat all sans och vett i sin barnuppfostran. En del verkar tro att en femåring vet mer om livet än en fyrtioåring. Sätt upp gränser, kräv något av barnen och behandla dom med kärlek och respekt. Väldigt många unga föräldrar tror att barn är något som inte behöver styras och ledas genom livet. Att ungarna ska själva få bestämma allt. Barn vill ha gränser och kärlek. Jag växte upp med en slags osynlig gräns. Det var min pappa som stod för den. Han var sällan hemma, jobbade oftast till sex, halvsju, på kvällarna, så det var mamma som stod för barnuppfostran på basplanet. 

Det var inga större konflikter, förutom några riktigt avgörande lägen. En gång kallade jag mamma för jävla hora. Jag var kanske tretton år och vi kom ihop oss. Jag slängde igen dörren med de hemska orden. Det var lördag eftermiddag och pappa var hemma. Jag minns fortfarande hur han reste sig med en ilska och en kraft jag aldrig ens kunnat drömma om, kom ut genom dörren som en tiger, tog tag i mig med en hand och gav mig en rejäl örfil med den andra. Jag hade aldrig sett honom så arg. Han var i normala fall världens snällaste och jag skämdes som en hund. Det var den enda gången jag fått en smäll och det är också en smäll som jag alltid kommer att minnas och respektera honom för. Han drog en gräns och den var helt omutlig. Ingen kallar sin mamma för hora. Fler borde kanske dra den gränsen? 

Det är vackert att äta middag med sina barn. När jag var liten åt vi alltid middag ihop. Middagen var kittet i familjen. Mamma lagade maten, förutom till helgerna då pappa tog över och oftast gjorde pannbiff. Vi åt mycket sill och potatis, korv, fläskkotlett ibland, men det var pannbiffarna och brunsåsen som var den stora grejen, lyxmaten. Mamma var orolig för mig. Jag var så smal och ibland grät hon vid matbordet för att jag nobbade att dricka mjölken. 

- Du är så smal, sa morsan. Du måste äta mer.

Jag fick lite dåligt samvete för maten och försökte berätta för henne hur bra jag var i olika idrotter.

- Jo, sa hon, men ät lite mer gröt så blir du starkare.

Jag föddes för tidigt och blev aldrig stor och stark, men jag var ändå en av de bästa i alla olika idrotter. Min son är likadan. Liten, seg och bra i alla sporter. Idrott var viktigt för mig i ungdomen. Alla morgnar i skidspåren eller på cykeln härdade mitt psyke. Det låter konstigt men att åka skidor en mil i ensamhet genom en stor tyst skog är ren meditation. Efter ett tag är man i takt med sina sinnen och skogen och tankarna flyter genom kroppen av sig själva. 

Jag tror det var i skogen eller på fjället jag utvecklade min oförmåga att sitta på ett kontor, ha fasta arbetstider. Jag har stor känsla för det klaustrofobiska. Jag fick ligga i kuvös en månad när jag föddes och är helt övertygad att varje gång jag går in i T-banevagn och känner klaustrofobin så är det kuvösen som spökar. 

Stina la sig tidigt den kvällen. Det började ta på henne att vänta och se när ägglossningen skulle komma nästa gång? Om tre, fyra dagar? Kanske?

När alla lagt sig satt jag uppe. Jag kunde höra sorlet från kvarterskrogen på gatan. Jag gick ut en sväng, passerade krogen, tittade snabbt in. Det var ingen jag kände, tog en sväng genom Vita Bergen. Det började dugga lätt. Jag mötte en äldre man med sin hund. Vi nickade åt varandra. Det var något som inte stämde? Det tog ett tag innan jag förstod att han hade en ny hund. Innan hade han haft en stor vallhund. Nu hade han en liten terrier. Det var livet. Det dog undan. De kära ersattes med något annat. Jag stannade framför kiosken på Skånegatan. Markandskrafterna ryckte i den klassiska kiosken. Hyreshöjningar väntade. När skulle den stängas? Hela stan var i omvandling. Jag sket i vilket, gick de sista metrarna till min port medan duggregnet växte sig starkare.

På morgonen vaknade jag upp till solsken. Det var dags för den månatliga konstrundan. Jag är inte speciellt intresserad av att gå på utställningar. Jag har aldrig kommit in i den världen, kanske som ett utslag av min klassbakgrund. När jag växte upp kände jag bara till en konstnär, målaren Bengt Lindström. Han uppfyllde alla kriterier och fördomar man kunde ha om en konstnär. Han var excentrisk, bodde i Paris, levde rullan när han kom hem till Norrland. Min kompis var penseltvättare och assistent åt Lindström. Det ledde till att jag också kom in på ett hörn. Lindström hade en stor svart Cadillac där bromsarna tog snett. Ibland fick vi låna den och jag kände mig mäktigt läcker då vi gled omkring i den fantastiska lyxbilen. Vi hade en vild sommar med Cadillacen. En natt var vi ute på en krog i centrala Sundsvall, drack sprit och spelade på rouletten. Lindström vann omkring tusen kronor som vi festade upp. Jag har diffusa minnen om hur kvällen slutade. Lindström badade med kostymen på. Jag funderade på om han hade plånboken i innefickan och om pengarna blev förstörda i vattnet?

Jag struntade i konsten. Tog en runda ner mot hamnen istället. Passerade Niklas båt. Han hyrde en kajuta hos en polare. Jag fattade inte hur han stod ut? Trångt och jävligt, inget kök och ingen plats att ens se på tv. Jag kollade efter hans cykel, men han var inte hemma. Han var aldrig hemma och det kunde man ju förstå med det utrymmet.

Det fanns inget fik vid vattnet, bara ett glasstånd , tog en tjugofemkronors glass och kollade på folk som klev av färjan från Hammarby Sjöstad. Ingen jag kände, gick vidare längs vattnet. Kände mig som en Rockyfigur. Ensam, hur ensam ska man behöva vara? Finns det inget annat sätt att organisera livet på än arbeta, vara på en förbannad arbetsplats för att umgås? 

Stina hade nästan glömt bort sin insemination, men en morgon stod hon med stickan i handen.

- Ägglossning. Köpenhamn nästa.     

Hon kollade tåg, som vanligt bara första klass kvar.

- Jag åker i natt, sa hon och försvann sedan till jobbet. På något vis kände jag att det skulle vara roligt att köra ned henne till Köpenhamn, men jag hade inte råd. Det kostade på att köra Stockholm-Köpenhamn, tur retur på ett dygn. 

Jag ägnade dagen åt att skriva ut bilder, gamla bilder från min tid som fotograf. Att se de gamla bilderna väckte minnen och jag bestämde mig för att en gång göra en bok som skulle heta: Dom jag älskade så.  

I femtio, sextioårsåldern ter sig en sådan titel normal. Det känns nästan som ett behov att få göra en bok med en sådan titel. Minnas alla kärlekar, ge alla kärlekar en ram, ett smycke att ligga i. Jag har älskat några kvinnor i mitt liv, fem, sex stycken. Mer får man inte älska om man ska överleva.

Min kärleksmoster, min enda moster, hamnade på sjukhus. I tjugoårsåldern flyttade hon från Lycksele till Stockholm för att driva kafe på Skeppsholmen. I fyrtiofem år klev hon upp halv sex, åkte från Bandhagen in till Holmen för att öppna kafeet, skära bröd och göra i ordning för dagens arbete. Vid femtiden hemåt igen, för att sköta barn och fixa med middagen. År ut och år in, ständigt leende, kämpande, till usel lön. När hon blir pensionär har hon så dålig pension, eftersom kafeet aldrig gett någon vinst, att hon varje månad får ta av sparkapitalet till hyran. En dag får hon ont i magen och blir hämtad av ambulansen till Södersjukhuset. 

Hon låg i en säng och sov då jag kom upp för att hälsa på henne. Hon såg precis ut som min mamma då hon började ge upp livet. Blek, tärd och redan stelnad i kroppen. Min favoritmoster ska inte ligga här, tänkte jag. Hon ska sitta upp eller gå omkring och prata, vifta med händerna, ha en massa smycken runt halsen, se ut som en zigenartant. 

Nu sov hon och när jag böjde mig fram över henne så vaknade hon upp, fick lite färg i ansiktet.

Jag hade tagit med mig en blomma, kaffe och bulle, men hon ville inget ha. På väggen bredvid hennes säng satt en lapp över vad hon ätit under dagen. Två mackor och en kopp kaffe stod det.

Vi pratade ett tag. Det var som att sitta med min mamma. Hon dog en natt då jag var hundra mil bort. På samma sätt med min pappa. Då jag var i Köpenhamn dog han en natt. Jag hann inte prata med någon av dom. På äldre dagar har jag saknat det. Jag har märkt att jag tycker om att sköta om äldre människor, eftersom jag aldrig skötte om mina egna föräldrar. Jag kanske botar gärningar som jag aldrig kunnat utföra i min ungdom?

Min moster var mest orolig för sin man, som gick hemma, halvdement och nästan nittio. När den ene dör, dör den andre. Efter en halvtimme blev hon för trött. Hon var blå om armarna och gulsoten hade slagit ut i henne. 

Jag gav henne en kram, mindes hur hon på sjuttiotalet kom upp i min lya med en matta, lampa och ett litet bord. Jag har kvar bordet i mitt kök. Det är ett kafebord från Skeppsholmen Det är svart, med röda stolar till. Det har alltid påmint mig om mamma, mormor och moster. De kämpande kvinnorna med varma händer, ljusa skratt och en doft från nyskurna frallor. 

Jag lämnade sjukhuset. Ute på gatan lyste höstsolen stark. På vägen hem stannade jag på en uteservering, tog ett glas vin i ensamhet. 

Min dotter ringde från USA.

- Hej pappa. Hur mår du?

Om någon fattade hur mycket lycka det finns i att bli kallad pappa av sin vuxna dotter. Pappa. Ett universum av lycka och sorg, små händer, vaknätter, tultiga ben och skrapade knän. Nätter utan sömn och disk i köket.

- Har du fått tag i någon bra tidning dit jag kan skicka mina bilder?

Jag berättar om några tidningar jag tänkt på.

- Jag kommer hem om två veckor, ska ner till Mexiko en sväng med bil. Har träffat en tjej som dansar magdans, så jag ska följa med henne och plåta. Bra va?

- Verkligen, låter ju helt underbart. Var rädd om dig nu?

- Klart jag är, du med pappa. Hej då.

Klicket från luren. Samma klick, samma avgrund som då hon ringde mig som liten och la på. Jag satt alltid kvar och lyssnade i luren efter hennes försvunna röst. Mexiko. Jag var jävligt avundsjuk. Bara tanken på att glida fram i en bil genom öken och berg gjorde mig mjuk i knäna. När hon var liten la jag in barnvagnsinsatsen i baksätet, bältade henne och körde med öppen taklucka. Då kunde jag se hur hon låg i insatsen, tittade upp genom takluckan, följde molnen medan bilen brummade på genom Sverige. När hon blev större tränade vi klockan på instrumentpanelen. När det var dags för multiplikationstabellen så var det perfekt att köra fyrtio mil och samtidigt träna sjuans tabell. Nu skulle hon köra till Mexiko och jag hade gärna suttit i baksätet. 

Bilkörning har alltid varit min passion. Min morfar, Sveriges bästa spisförsäljare, hade en stor amerikanare. Min morbror var rallyförare, hade en öppen sportbil som jag ofta åkte i. Mina kusiner hade amerikanare som jag satt i när dom besökta oss på väg till norra norrland. I vår familj hade vi ingen bil, men jag kunde sitta i timmar och torrköra när någon med bil passerade oss. Doften från lädersätena och bensindoften var rent sexuell. Jag älskar bilkörning och min dotter har tagit över. Jag lärde henne köra bil och redan efter en lektion insåg jag att hon hade talangen. Hon lärde sig köra på nolltid. Hon körde fort, för fort. Jag fick ägna mycken tid åt att få henne att lugna ner sig bakom ratten. Nu körde hon snabbt och säkert. Det var vad hon ärvt av mig: Bilkörningen, oron och förmågan att se. 

Stina ringde i natt, trodde inte på det härmed inseminationen längre. Jag tröstade henne på telefonen och till slut somnade hon nästan in medan vi pratade.

Efter samtalet fick jag en sådan där otäck ångestkänsla, gick upp, vandrade omkring, kände min ensamhet. Till slut lyckades jag lugna ner mig, skrev några rader och gick och la mig. Det var ingen bra natt, funderade hela natten på hur jag kommit att leva ett sådant liv som jag levt? 

Om jag fick välja, vad skulle jag göra idag? Vad vore mitt favoritjobb, hur skulle jag ändra mitt liv? Jag kom snabbt fram till att mitt liv var nästan perfekt. När jag insett det somnade jag med ett litet leende på läpparna.

Stina sa varje dag att hon ville det skulle bli kallare. Jag njöt av värmen, låtsades att jag var vid Medelhavet, väntade på de mörka kvällarna med vin på krogen. Ett stilla sorl, en längtan efter snö och branta berg. Det skulle komma. Först regniga november, hemska december, men efter det skulle snön ligga djup.

När jag växte upp var vintrarna fyllda av snö, lovikavantar och långkalsonger. Det var som det skulle vara med mycket skidåkning och skridskoåkning. I tonåren var det varje onsdag kväll glöggdrickning på skridskoovalen. Jag gled omkring på min hockeyrör, det var minus tio och kollade på tjejerna som stod och hängde vid glöggdisken. Ibland träffade jag någon söt tjej som jag inte vågade kyssa trots att det var mörkt och minst en mil att gå hem till henne. 

Det var tuffa tider för en ung man med skälvande insikter om livet. En gång ledsnade en av tjejerna på mig och stoppade själv ner min kalla hand innanför sina byxor för att jag skulle få känna hur skönt det var där nere. Det var första gången jag fattade kvinnans dynamik och djup. Denna oändliga, jordade känsla som man aldrig riktigt kommer åt som man. I alla fall var den upplevelsen en av de bästa, mest avgörande i mitt liv. Livet tog en annan riktning om man säger så. 

Jag ringde min skidsponsor. Under många år har jag blivit sponsrad med skidor för att ta skidbilder. Eftersom det aldrig blev några så har dom börjat surna till och en ny ilsken medarbetare ville ta ifrån mig de skidor jag redan fått. Det var en gammal polare på skidbolaget som svarade.

- Hej, länge sedan, sa han. Är du i farten med skidorna fortfarande?

- Jo, jag kör ju på Rossen fortfarande. Det är ju lite strul med Larsson, den där nya killen. Han vill ta tillbaka skidorna.

- Den jäveln, han är ju störd. Du behöver inte bry dig om honom på ett tag. Han har kört omkull och brutit båda armarna, så det tar ett bra tag innan han dyker upp igen.

- Det var som fan, då kör jag bara på.

- Ja, det är klart. Kom ut någon dag så får du testa de nya modellerna. Vi har fått ett par nya fetingar som går som tåget i pisten också.

Vi la på. Jag var i frid ett tag till. Det skulle bli en bra vinter med omkring sjuttio dagars skidåkning. Mer pallade inte kroppen. Jag drog fram Lundells ”Vinter i Paradiset”. En fantastisk bok om Åre, kärlek och skidåkning. 

Jag ringde Niklas med båten. Han hade köpt en stålbåt och byggt på den i en massa år. Man undrade ibland när den skulle bli klar. Nästa år, var alltid svaret. Själv hade jag byggt klar båten på en tre veckor, men det är en annan sak. Det är vägen som är resan. Vi bestämde att träffas på båten, ta några pilsner och snacka skit. Det var alltid kul att sitta med honom på båten. Mitt i stan och ändå sådan harmoni. Jag frågade honom varför han inte slutade jobba, bosatte sig på båten och levde enkelt.

- Kan du greja sex tusen stadigt åt mig varje månad så ska jag göra det.

- Du kan väl pensionera dig, eller ta ut pensionsförsäkringen du har gnetat ihop? Tänk dig själv att vakna vid havet på en båt varje morgon. Det är oslagbart.

- Vi får se. Jag ska bygga klar båten först och efter det kanske jag flyttar hit.

Jag blev inspirerad av att sitta på båten. När jag gick upp på däck och pissade lyste stan under mig, ljuden från trafiken kom över vattnet. Jag gick ner i båten, helt tyst, som en annan värld. Jag blev trött som ett barn. 

- Får jag sova på båten i natt, frågade jag?

- Gör det du. Jag ska åka hem, måste upp tidigt i morgon.

Vi sa god natt. Han försvann. Jag satt ensam på däck ett tag. Det påminde mig om hur det var att sitta på mitt grekiska hustak på nätterna då hösten satte in. En sval vind, en himmel som var väld över mig. 

Det var min barndom. Vågorna dundrade in under mig, över mig. Bruset från brutna vågor, stenar som rasslar då dom rör sig i vågornas tryck. Det var så jag brukade somna in som liten. 

Jag tog ett sista piss, gick ner i den tysta båten. När jag la mig på soffan gungade det lätt. En båt på väg mot Hammarbyslussen? Innan jag tänkt klart sov jag en lycklig mans sömn. 

Stina var deppig. Det hade gått åt helvete med inseminationen för sjätte gången. Jag hade inte mycket tröst att komma med, började ledsna på det hela. På femtiotalet blev kvinnor på smällen mot sin vilja hela tiden. Idag blir kvinnor inte med barn för att dom har för höga förväntningar på karlarna.  Fan vet om det finns någon riktig lösning på det hela? Kanske är det hela en reaktion på att vi håller på att förgöra jorden? 

Vi går i alltmer accelererande takt mot en miljöundergång och det känns som om ingen gör något? Jag trodde oljan skulle leva i femtio år till, men nu blir jag allt mer övertygad om att det handlar om max tio år. Häromdagen då jag handlade på Ikea insåg jag att Ikea bygger på bilismen. Utan bilar, inga köpcentrum. Hur ska vi komma till Ikea när oljan tar slut? Ingen orkar åka buss. Hur få hem en Billy på bussen? No way. Det kommer att kosta på. 

Jag ledsnar på att sitta inne, går ut i regnet. Möter Agneta Klingspor, författarinnan som bor i kvarteret. Hon har gjort succe med sin nya bok. Skönt för henne, för hon lever på eget sätt. Jag fotograferade henne då hon gav ut ”Inte skära, bara rispa”. Tyvärr fick jag så ont i magen att jag var tvungen att lägga mig och vila i hennes soffa. Varje gång jag ser henne så påminns jag om det. Hon ser på mig som den där fotografen som fick vila i hennes soffa. Det känns inte riktigt bra.

När jag ligger på sängen och deppar ringer Stina från jobbet.

- Jag är så trött på att det inte blir några barn. Kan vi inte göra något kul ikväll? 

- Visst, vi går ut och äter. Jag är less på att laga mat och diska. Vi träffs på Indian Garden vid Skatteskrapan vid sextiden.

Jag stod redan där då hon dök upp i sin blonda frisyr som redan börjat mörkna efter sommarens blekande bad. Indian garden hade snofsat till sig. Den brötiga, halvsunkiga inredningen hade ersatts av Finlandsfärjemöbler. Trist, roligare förr, men kocken var kvar och maten superb.

Stina berättade en historia om en katt som föll från första våningen. När dom kom med den till kattdoktorn skrek den av smärta. Inga ben var dock brutna, men den var rejält förstoppad.

- Fan, den var sjukt dålig, sa jag. Jag vet en bättre hundhistoria. En gång i tiden skulle jag ta hand om en liten terrier åt en kompis. 
Jag åkte och hämta hunden. På väg hem till mitt kollektiv på Östermalm så stannade jag bilen för att köpa något. Då smet hunden ut, sprang över gatan och blev överkörd av en taxi. Den låg under bilen och jag lyckades krafsa fram den. Den levde, men såg förbannat skrynklig och ledsen ut.

- Du måste ta den till en veterinär, sa taxikillen. Det finns en på andra sidan kvarteret.

- Såna där som du borde inte få ha hund, skrek plötsligt en Östermalmskärring i mitt öra. Jag såg nog hur slarvig du var, polisanmälas borde du…

Jag orkade inte med kärringen och sprang runt hörnet med hunden. Det var inga allvarliga skador, utan veterinären förband ena frambenet så var vi klara.

Jag stoppade in hunden i bilen, köpte det jag behövde och åkte sedan till en lånad stuga i Norrtälje. Det tog inte mer än en kvart i stugan så var hunden borta igen. Jag letade och skrek och plötsligt hörde jag några underliga gnäll. Hundkräket hade ramlat ner i brunnen. Hur det gått till fattar jag inte än idag, men lika förbannat stod den längst ner i brunnen på en avsats och såg olycklig ut. Jag fixade en stege och en halvtimme senare var han uppe på fast mark.

Stina såg ut som hon inte trodde mig, men historien var faktiskt sann. Det blev några lugna dagar på landet. Hunden var ganska spak, låg mest i köket och såg underlig ut. Hundägarinnan ringde då och då för att kolla läget. Precis som om hunden skulle kunna snacka med henne. Hon var i Göteborg och samma dag som hon ringde dök min polare från Göteborg upp. Jag frågade henne om det var okej att han tog ner hunden till henne i Göteborg?

Det var det. Dagen efter försvann polarn med hunden mot Göteborg. Det tog fyra timmar så ringde han.

- Vad ska jag göra? Hunden smet ut då jag skulle fika, sprang rakt ut på E4:an och blev överkörd av en långtradare. Han är platt som en dörrmatta. Jag slänger hunden i skogen så får du snacka med ägaren. Hundjäveln var ju helt slut i huvudet. Nej, det här får du ordna upp.

Han la på luren och jag stod där och funderade på hur jag skulle lägga upp det hela. Jag mörkade till slut hela historien, berättade bara om långtradaren. Jag minns inte hur hon tog det? Jag passade på att lägga på luren när hon gråtit ett tag och sedan har jag varken sett eller hört från henne.

- Vilken hemsk historia, sa Stina. Stackars hund. Du är verkligen ingen djurvän. Har du ätit så kan vi gå och ta en öl på något annat ställe. Vi betalade och gick till Skånegatan, smet in på nya Pet Sounds där en kompis till mig hade bokrelease. Det var en del folk och vi tog en gratisöl. Publiken på Pet Sounds, det gamla Hannas, hade alla kunnat vara mina barn eller barnbarn. Det var en märklig känsla. Vi drack upp, gick Skånegatan söderut. Det lyste från barer överallt. Stan började få lite internationell känsla.

- Ibland blir man lycklig för att man bor här, sa Stina. Vi passerade en nattbutik och jag gick in och köpte juice till morgonfikat

Dagar utan mening. När jag vaknade med Stina såg hon lite blek och trött ut.

- Jag har ingen lust att arbeta idag, sa hon och gick upp för att göra kaffe. Jag låg kvar i sängen. Vi hade älskat hela natten. Det kändes som tarmarna låg fel i kroppen. Ångesten smög i mig. Kvällen innan hade vi diskuterat rädslor. Hur viktigt det är att besegra dom. Borgarna manglade på, men jag tyckte ändå att dom inte lyckats förgöra för mycket. Kulturbudgeten gick trots allt an, men det var ju fyra år kvar på deras regerande. Att dom skulle sitta mer än fyra år verkade som en utopi, en ond utopi. Jag berättade för Stina att jag mött Regina Lund på gatan. 

- Jag såg på nätet att hon åt rosenrot och blev pilsk som fan, sa Stina Jag är så trött, kan du inte köpa lite rosenrot till mig?

- Klart jag kan. Jag kollade på datorn. Naturens Viagra stod det på skärmen.

- Gud nej, du behöver något dämpande. Jag fortsatte att surfa medan Stina gjorde klart kaffet. Innan jag visste vad som skett hade jag bokat ett billigt rum i Åre under våren. Jag sa inget till Stina, när det blev dags skulle jag ta henne dit för lite skidåkning.

- Du, det här med rosenrot. Var det inte Anna som hade testat det, blev helt galet pigg? Stina stod med kaffet framför mig.

- Anna? Tjejen som jobbar på Sl? 

- Ja, just hon, sa Stina. Berättade inte hon att hon käkat rosenrot och blivit så kåt att hon måste ge sig ut och cykla i värsta backarna på natten för att bli av med kåtheten?

- Hon var inte kåt, hon var pigg. Det är en viss skillnad ändå, eller hur? 

Jag drack kaffe i sängen som vanligt. Stina hade lite ont om tid och försvann ut genom dörren. Rosenrot? Var det grejen? Det skulle visa sig. Antingen knullade vi som kaniner eller så blev vi så pigga att vi började cykla i backar på nätterna. Fan vet vad som lockade mest? 

  Stina gjorde sig allt mer osynlig. Hennes resande upp och ner började kosta på psyket och ekonomin. Jag ringde henne tre dagar i rad, men inget svar. 

Stina dök upp två dagar senare. Hon var nyklippt och hade slingat håret i rött.

- Du ser ut som värsta punkarn, sa jag och kramadeom henne. Det blev skitsnyggt med håret.

- Tycker du? Tack. Jag kände att jag behövde göra något för att komma ur depressionen.

- Inte behöver du tacka för att du är snygg i håret. Är det barnalstrandet som är problemet?

- Ja, jag börjar ge upp nu. Hur många gånger ska man behöva åka till Danmark, längta och vänta och sedan bli ledsen då man får mens. 

- Vad säger dom där nere då? Tycker dom du ska fortsätta?

- Dom säger inte så mycket, men samtidigt säger dom att för kvinnor i min ålder är tio besök ett medelvärde.

- Tio gånger. Dom vet hur dom ska mjölka pengar ur folk. Vad jag fattar så borde det vara lika enkelt att bli på smällen direkt, som tionde gången.

Stina ryckte på axlarna. Hon tänkte väl som jag. Att det såg ganska mörkt ut. Hennes ekonomi var risig. Å andra sidan kostade inte barnalstrandet mer än att köpa en tre år gammal japansk småbil. Och den tappade värdet efter ett tag.

- Vad gör du nu? Ska du fortsätta? 

- Jag åker ner några gånger till. Jag har fått hormonsalva och käkar rosenrot. Det blir sista rycket, sedan lägger jag av. Då har jag i alla fall försökt och det känns bra.

- Är dom inte stora, mensiga? Hon klämde på brösten. 

- Nej, inte speciellt, svarade jag och klämde löst på dom. Nej, dom känns okej.

Hon verkade inte tro på mig. Hur skulle dom vara  för att det skulle vara bra?  Inte mensiga och inte som vanligt heller? Jag visste varken ut eller in. 

En morgon vaknade jag i sakral tystnad. Snön hade kommit. Jag gick ut på balkongen, kände en lätt ilning i fötterna från det kalla betonggolvet. Saknade Stina som försvunnit bort. Det hade blivit allt längre mellan gångerna jag sett henne. När jag ringde var hon korthuggen, eller så svarade hon inte. 

Det gick en vecka utan att jag hörde av henne. En morgon ringde hennes mor.

- Du vet att hon tagit ut semester? Jag ringde till hennes jobb och där sa dom att hon tagit ut semester. Hon skulle åka bort, men jag har ringt henne på mobilen, överallt? Har du någon aning om var hon är?

- Nej, svarade jag. Har inte haft kontakt med henne på ett tag. Hon slutade  med att försöka bli med barn och sedan försvann hon bara. Jag frågade henne om hon var knäckt för det inte blev något barn, men hon sa att det kändes okej. 

- Ja, jag är inte så säker på det, sa hennes mor. Hon sa till mig att hon skulle försöka en gång till. Det oroar mig att hon inte hör av sig. Om du hör något kan du väl ringa mig?

Jag lovade att göra det. Hon la på. Jag kollade med några av Stinas kompisar. Ingen visste något. Om fem dagar skulle hon dyka upp på jobbet. 

Hon gjorde inte det. En vecka senare bröt vi oss in i hennes lägenhet. Det var ingen där. Vi polisanmälde försvinnandet. På hennes konto gick det att se att hon köpt en tågbiljett till Köpenhamn.  

Efter ett halvår beslöt vi för att ha en minnesstund över henne. Vi var alla lika ledsna och arga. Allt tydde på att hon tagit livet av sig. Jag satt i kyrkan. Mindes hennes röst då hon frågade om jag ville ha the. Längre kom jag inte för det var min tur att gå fram med blomman. Jag var sist, satt längst ut på sista raden. Det spelades några sånger. Sedan var det över.

När jag kom hem till lägenheten hade det börjat snöa ordentligt. Jag plockade ihop mina skidprylar. Det var tolv timmars körning till Lappland. Jag körde, sov några timmar i bilen på natten innan jag fortsatte då ljuset dök upp på morgonen. Solen sken mellan snöbyarna. 

Jag hade en timme kvar då jag såg topparna dyka upp i horisonten. Dom såg ut som mjuka, vita bullar i solen. Då ringde mobilen. Jag kände igen numret. Det var Stinas. Jag lyfte luren och körde in till vägkanten.

- Du lever, sa jag bara.

- Förlåt, sa hon. Det var inte meningen att det skulle bli så här.

Jag lyssnade medan hon berättade. Hon hade åkt en sista gång till Köpenhamn, träffat en spansk man på tåget, legat med honom.

- Konstigt nog visste jag att jag blev gravid den natten. Jag åkte inte till kliniken, utan följde med honom till Barcelona.

- Det är ju ett halvår sedan, sa jag. Är du med barn nu då? 

- Ja, faktiskt, men jag tänker komma hem. 

Hon hörde hur jag satt tyst i bilen.

- Vad gör du, frågade hon? Åker du skidor?

- Ja, är just på väg till Tärnaby. Vi hade en minnesstund över dig igår.

Hon grät i luren.

- När kommer du hem, frågade jag?

- Nästa vecka, vill du se mig då? 

- Det tror jag nog? Jag började skratta.

- Det blev rätt ändå. Har du tänkt på det? .

Hon skrattade också. 

Vi avslutade samtalet. Jag tittade ut genom vindrutan. Jag var född i de här trakterna. Snön dansade på vägen och studsade upp mot vindrutan. Det blev bländande vitt i motljuset. På bilradion spelade man en långsam Ane Brunlåt. Avtagsvägen till Tärnaby dök upp. Jag parkerade utanför min morbrors hus. Jag kände mig väldigt trött, men det hade jag gjort en längre tid. Dörren till huset öppnades. Min morbror kom ut. Han skrek något inåt. Något om att nu har Sagas pojken dykt upp. Jag vet inte om det stämde, men på något vis hade han rätt. 

Micke berg 

Stockholm

Mars 2007