De osynliga åren

 

         DE OSYNLIGA ÅREN.

          2023

Det blir aldrig som förr…

19 december 2022

Twang, hette fiket. Första gången jag kom dit var då jag hade fått ett frilansjobb och skulle plåta en ganska stökig konstnär som bodde på Skånegatan. Intervjun tog väl två timmar, han konstnären, Peter Gahnström, kunde verkligen snacka. Han var i 80-årsåldern och jag kände igen hans namn från många utställningar från 70-talet. Efter två timmar tyckte han att vi skulle ta en fika, på hans dagliga kafé. Vi gick ut, kanske hundra meter, svängde runt hörnet och kom in på Katarina bangata, en vimpel hängde och förkunnade att Twang var öppet. Det var ett ganska slitet, lätt sunkigt kafé där bilderna delade vägg med gitarrer. Bakom disken stod en ung kvinna med grekiskt påbrå och i ett hörn satt ett gäng veteraner. Jag kände igen en och annan från gatorna, Hammarbys matcher och annat.

Vi slog oss ner bland veteranerna och så började mina förlorade år på Twang. Jag bestämde mig för att skriva en slags dagbok om fiket och det här lätt slitna gänget som satt runt två fyrkantiga bord varje dag.

20 december  

K sitter på fiket då jag kommer in. Vi är alltid först på fiket. Det öppnar 1300. Hur fan kan man öppna ett fik 1300?

Det är ju som harakiri.

Han har redan fått sitt kaffe och jag tar det vanliga och en kaka. Det ska också sägas att kakorna på det här fiket är rena döden. Hela fiket är rena döden men det är ändå bättre än alla hippsterfik som finns i trakterna. 

Vi saknar ambitioner, samma gäller fiket,  men oftast är kaffet okej. Vi begär inte mer, bara vi får vara ifred.

K ser skärrad ut, tro fan det. Han sitter ju och väntar på något som kan bli hans dödsdom. Cancer i lungorna. Nu vet vi inget om det, men jag vet hur det fungerar. Har hjärnan fått signal om döden så går den loss åt alla håll. Jag har varit med om det tre gånger tack vare min canceroperationer och vet precis hur reglarna står. På högsta läge.

När vi sitter där och snackar kommer det fram en snubbe och säger:

Känner du igen mig?

Ja, säger jag och ljuger.  Jag säger alltid ja, för det är enklast. Hemingway lärde mig tricket att alltid säga ja och sedan dra så fort det blev en lucka.

Ja, säger ja. Det var länge sedan.

Ja, 1971, säger snubben och halar fram sin mobil och visar mig en bild på hans tjej och honom för femtio år sedan.

Fint, säger jag. Fin bild.

Ja, det är du som har tagit den.

Det står lite still i skallen på mig. Jag kanske minns det hela lite svagt.

Du hängde med oss hem och vill plåta oss då vi hade sex, men det blev inget sex, men jag glömmer det aldrig.

Vi snackar lite och sedan går han. Ett av dessa möten man får uppleva.

K sitter kvar och vi snackar lite om ditten och datten. Han lovar höra av sig då doktorn ringt och meddelat statusen på hans lungor.

Jag hamnar på ett annat fik för att träffa en av de unga fotografer som jag är mentor för. En begåvad kille med ganska sexiga bilder.

- Är det fin fru, eller flickvän? Hon är ganska mustig, om man säger så. Utstrålar sex.

- Jo, säger han. Det var intressant. Det har jag inte tänkt på. 

- Vad säger hon om de här bilderna? 

Han sitter tyst medan jag tittar lite närmare på bilderna. En kvinna i sina bästa år som bjuder på sig själv. Det kan klart leda till problem. Jag har varit i sådana situationer förr med mina egna bilder. 

- Jo, hon är med på det hela. I början ville hon inte, men sedan sa hon okej. Det största problemet är ju att vi ska skilja oss. Jag har fjorton dagar på mig att flytta ut ur vårt hus och skaffa något annat.”

- Åh, fan, snacka om komplikation. Vi får se hur det går. När ni skiljt er så kanske hon ringer en dag och säger att hon inte vill.

Han ser lite trött ut och jag driver iväg i mina egna tankar, som då jag plåtade en massa naket och knulla, och alla ville vara med men då det var dags för publicering hoppade de av.

Ny dag, december.

Det är en fantastisk bild av Zelensky som besöker USA. 

Han är i senaten och folk lägger händerna på hans rygg. Det är en vacker solidaritet i bilden och jag tänker på ukrainarna som har ett långt krig framför sig och just nu en kall vinter utan el och värme. 

Samtidigt kollar jag på Russia 1420, en kanal på Youtube där ett gäng unga människor intervjuar ryssar på gatan. De unga har lite koll, men de äldre, de som bara kollar på StatsTVn, är extremt hjärntvättade och tror att man i Europa tar barn  från människor, gör dom till bögar och Gud vet allt. 

Det är helt ofattbart, väldigt sorgligt och det leder till att man förstår att kriget kommer att ta lång tid eftersom så många ryssar tror att Ryssland ska invaderas av Nato och att Ukraina till stor del består av nazister.

23 december 2022

En vacker morgon. 

Det finns något sanslöst över det här att vakna in en varm säng, nya lakan, en doft av kaffe från köket och sedan ta fikat, lägga sig i sängen och skriva brev till vänner över hela världen. 

Det är vad jag gör just nu.

Egentligen har jag bara två drömmar kvar i livet. 

En är att bo i en van, en husbil. Jag älskar compact living. Trots att vi har ett stort hus, två hus, på Naxos, så är det som ett slags compact living eftersom jag inte köper någonting, varken kläder eller prylar.

Jag använder grejerna tills de ramlar ihop, går sönder och inte går att laga. Jag bär hela tiden en känsla av att det där är onödigt, varför lägga pengar på det. 

Troligtvis har jag blivit väldigt snål?

Nog om det. 

Jag skriver, att skriva är min balans. 

Jag har egentligen bara två sätt att hantera skarpa lägen. Det ena är att träna och det andra är att skriva. När jag blir otroligt nervös, då skriver jag till mig själv. 

Jag skriver vad jag känner, min rädsla, lägger den på papperet, skriver för hand och då är det som om en del av oron lämnar mig. 

I absolut värsta fall kan jag komplettera med en slurk Whiskey, men det är sällan.

 

Jag följde J hem. Han är dålig som fan, stapplar fram med rullatorn, så jag satte honom på rullatorn och körde hem honom. 

- Kom med upp”, sa han och vi tog hissen till hans lya på tredje våningen. En sådan där lya som jag själv har haft några stycken, tidigt 1900-tal, eller sent 1800. Trägolv, tre rum, fantastiska fönster, väggarna fyllda med böcker och skivor, tusentals. 

Jag bor själv numera i en sådan lya, fast på bottenvåningen. Han på tredje våningen och lyftet över marken ger en känsla av frid, så vackert. 

Du bor där, eller hur? Han pekade på mitt  fönster där julstjärnor lyste. 

Jo, sa jag, det är ett fint hem. Vad betalar du i hyra?  ”Tio tusen, före renoveringen. Jag har fått en ny lya, mindre, längre bort i huset, men närmare fiket, men jag kommer inte att flytta dit. Den dagen, om ett år, då lever jag inte längre.

 Vi stod ett tag och begrundade det han sa och kollade på utsikten. Det fanns inte mycket att säga eftersom det troligen var sant. 

När jag gick hem, gick jag över gården och gick ut på Blekingegatan 65, mitt gamla hus, där jag bodde i en tvårummare 1969, på fjärde våningen, med kallvatten och en hyra på 230 kr. 

Jag vet inte, men det kändes som att jag saknade den lägenheten, den friden, att se över taken ut mot Slussen och Saltsjön.

Kvällen innan julafton får jag det sedvanliga brytet över julen. 

Den här gången är det granen. Jag hatar julen, hatar allt som handlar om julen. 

Jag hatar födelsedagar, påsk, all familjeskit, men mest hatar jag julen. 

Varför? 

Vet ej, kanske är det alla måsten? Jag hade fina jular som barn, det var spänning och mysigt och en del julklappar, men  i vuxen ålder har jag nästan kräkts då jag ser hur mycket skit som köps och hur mycket idioti som kommer upp. 

Detta att sitta och titta på Kalle Anka, man kan ju fan bli tokig. 

Dom bästa jularna har jag firat på lokal med andra människor. Vi har supit till och dansat och haft oss och när man ledsnat har man gått hem och lagt sig.

Granen, den förbannade granen gör mig galen. 

Hur vi än vrider på inställningen i granfoten så ramlar granen åt nåt jävla håll. 

Jag blir galen, svettas, det känns som jag ska svimma. Jag orkar bara inte ligga och försöka få en granjävel att stå rakt. 

Till slut inser vi att granfoten är sönder  och min fru rusar ut och köper en ny och vi får äntligen upp granen och jag tar tre glas vin för att lugna ner mig.

Kanske var det Anna-Karin som fick mig att börja hata julen. 

I skolan, jag var 14 år, så hade vi julavslutning med fest och dans. 

Alla ungarna kom till festen och det var dans och mat. 

Anna-Karin som var en frodig kvinna och redan i dessa unga år hade stora bröst och hon var längre än mig, som var en av de minsta i klassen. Hon hade bestämt sig för att jag var hennes älskling. 

Hon bjöd upp mig och drog mig snabbt in mot jättebrösten. 

Mitt ansikte hamnade mellan brösten och hon hade också en klänning som hade en kant med ljust kaninskinn, eller något liknande. 

Jag satt som i ett grizzlygrepp och hon doftade mäktigt av någon myskparfym. 

Jag var chanslös där mellan brösten och dofterna. Det var ingen lek och inte blev det bättre av att jag hade ett par skor som jag lånat och som var minst ett nummer för små. Jag hade helvetiskt skoskav, tårna värkte, men Anna-Karin dansade och jag följde med som en figur ur Amarcord, Fellinis mästerverk. 

Jag vet inte hur många danser vi dansade och till slut kom jag loss, rymde fältet, men Anna-Karin följde efter mig och jag fick gömma mig i buskarna i snön innan hon gav upp.  Det var en helvetisk upplevelse och kanske är det den som är grunden till mitt hat av julens plågor.

Min son dyker upp på julaftonen. 

Han jobbar i Warzawa just nu. Maten är god och jag kommer på att jag ska fan överraska alla. Rusar upp på vinden, plockar ner en stor jacka, tar på mig slalompjäxorna och en gammal tomtemask. 

Går ner och knackar på dörren. En av ungarna öppnar, rusar in i lägenheten och skriker. 

-Tomten, tomten är här. 

De andra ungarna kommer ut i hallen inspekterar tomten i fem sekunder och sedan skriker alla för allt vad de kan.

Det är Micke, det är Micke…

Men Tomten håller masken och går in för att dela ut julklappar, sedan väntar renarna utanför och då Tomten går säger han att renarna väntar. 

Var är renarna, frågar den minste ungen och springer fram till fönstret. 

På andra sidan, i sovrummet”, säger Tomten och smiter ut genom dörren innan de hinner se var Tomten tog vägen.

25 december. Juldagen

Det är dags att bli seriös igen. 

Kollar på Linda Skugge, hon tränar som en galning. 

Hon är speciell och jag minns då jag fotograferade henne i en korridor på standupevent på Mariatorget. 

Hon var gullig och fin på en mjukt sätt, trots att hennes krönikor i Expressen var ganska tuffa saker.

Bläddrar lite löst på Facebook, försöker hålla mig borta, bara ta in positiva vibbar. 

Anders Petersen sitter med ett stort julklappspaket. 

Han har kortbyxor och toppluva. 

För fin.

 Anders är Kungen, en av de största fotograferna som gått i ett par lågskor. 

Jag kan vara kritisk ibland, men lägg ihop allt han gjort och dessutom hans underbara personlighet, värmen. 

Inget att snacka om. 

I mina ögon är han Kungen av den svenska fotografin i min generation. 

Innan var det Sune Jonsson och Strömholm. 

Jag lyfter på hatten.

 Älskar dom alla urskillningslöst och till min lycka fick och får jag vara vän med två av dom. Sune Jonsson respekterade jag bara, men han hade den stora vänligheten att genom sitt museum ge mig ett av de vackraste stipendier som finns i Sverige: Sune Jonssons stipendium. 

Det andra är ju Lennart af Petersens. 

Det har jag lyckats också få. 

Det är fantastiskt, och jag är otroligt stolt och närmast ödmjuk inför dessa utmärkelser.

26 december. Annandag jul.

Regn, blött och ohyggligt fult.

Tar en kort promenad. 

Testar min digitalkamera. 

Meningslöst. 

Mobilen är bättre. 

Läser en fransk bok. Ledsnar. Letar upp en gammal Hemingway. 

Och kollar sedan en Anais Nin, men allt känns odaterat och sedan kollar jag av en händelse på SVTplay, Stig Björkmans film och Carol Oytes. 

Fullständigt makalös film. 

Hon är ju en bra författare även om jag tycker hon ofta skriver för långa böcker, men hennes bok om boxning är häftig och sedan är ju Blondie ett mästerverk. 

Men i filmen kommer hon fram som en ytterst intressant människa, rolig som fan, påminner en hel del Joan Didion. 

En slags skärpa, superpolitisk och med alldeles egna åsikter och val i livet. 

En i sanning inspirerande människa.

I denna tid saknar jag det politiska så oerhört, att artister och skrivare, fotografer, blandar in politiken i sina stories. Det är inte svårt. Det handlar bara om att man skriver, berättar om människor. Då kommer politiken automatiskt, sedan måste ju läsaren eller betraktaren ha en slags erfarenhet som gör att hen kan bedöma vad de läser.

I dagens Sverige så måste man ändå fråga sig: vem bryr sig om de som har det kärvt, i förorterna, de invandrade, de ensamstående. 

En enkelt fråga jag som jag tror jag kan besvara själv. 

Det finns inget parti för dom, de finns inga som lägger sitt krut på att ändra klasskillnaderna som ökar allt mer. 

Sossarna har gett upp och det är det stora fallet, det stora sveket. 

V har nog bra åsikter men de kommer aldrig att växa utanför Stockholms innerstad. 

De har fel historisk förankring. Samma gäller miljöpartiet. 

Det enda politiska alternativet är ett nytt parti, som riktar sig till de unga främst, som riktar sig mot framtiden. 

27 december.

Lika jävla trist, fult och regnigt väder. 

Går till gymmet. Dags att dra igång kroppen igen. Jag tycker jag ligger på sängen minst halva dagarna. Det är inget konstigt, frågan är ju bara VAD man ska göra mer än promenera? 

Jag vill arbeta. 

Jag vill varken ha semester eller fritid eller annat i samma form. 

Jag vill arbeta.

Jag störs ut av familjeliv, helger och annat. Egentligen vill jag leva ett liv utan krav och utan måsten och utan en känsla av att man ska bry sig om för många.

Är det egoistiskt? 

Det räcker med att fika med polarna. Alla fikan börjar höglitterärt, författare, konst, filmer, musik och sedan kommer vi alltid in på sjukvården. Alla problem med den och till slut sa någon: vi måste snacka om något positivt. Friskvården.

På gymmet körde en polare på maskinen bredvid mig. Svante, som skickat mig på jobb till Sydafrika, Nicaragua och han trampade och stavade som attan på sin maskin. Jag blev helt slut bara av att kolla på honom. 

Till slut gav jag upp och gick hem. 

Vissa dagar är sådana. Hemdagar. 

Mitt psyke är av den sorten att jag arbetar i korta stunder, sedan vilar jag eller gör något annat. Min fru tror då att jag ger upp, men jag ger aldrig upp. Jag kan kliva upp mitt i natten för att avsluta något jag inte fått ihop under dagen. 

Mitt liv handlar mer om att avsluta än att påbörja.

Läste en story om en kvinna som åkte tåg med Birgitta Stenberg och de snackade litteratur och och skrivande och då sa Birgitta Stenberg till den andra kvinnan: du blir ihågkommen för de böcker du skrivit, inte de du läst.  

I mina ögon en riktigt sanning. 

Det är alltså en fråga om du vill vara konsument eller producent.

Jag saknar en bil. Vi snackade om det på fiket. Att en bil är den totala friheten. 

- Man kan väl åka tåg, sa en av de kvinnliga fikadamerna. 

Det är ganska typiskt att det alltid är brudar som kommer med sådana där kommentarer. 

- Lifta, det är bra”. 

- Visst, sa jag. Du menar att du inte åker bil då du liftar?

Ibland blir jag dödsless på dubbelmoralen.

28 december.

Onsdag.

Skippar träningen på gymmet. 

En sak jag alltid ångrar. 

Började läsa Hemingway, fan, så bra han är. Efter tio sidor är man fast och det är alltså inte en deckare, utan handlar om livet, politiken och döden. Han snackar om var han skulle vilja bli begraven. Han har åt helvete för högt blodtryck, är 59 år och hjärtat vill inte riktigt. Käkar nitroglycerin. 

Tror min morfar också gjorde det på femtiotalet då vi bodde på Skeppsholmen. 

Hem sitter i en båt som kör genom Venedig och ser ett hus med med tomt. 

- Där skulle jag vilja begravas, på gräsmattan så kunde ungarna leka över mig. 

Det är en vacker beskrivning av en man som ledsnat på livet, sett för mycket och käkar nitroglycerin mot döden.

Det får mig att själv fundera på döden och begravning. 

En stor eller en enkel? 

Jag väljer en enkel för att slippa en massa problem, precis som om det var jag som hade problemen. Det är ju dom som ska begrava mig som gör jobbet. Jag lär ligga ganska still. Familjen och några vänner, en enkel grej, bränn mig och stoppa mig i en urna, sedan kan ni strö den var ni vill. 

Eller så stoppar in urnan på en kyrkogård. 

Allt detta är ganska ointressant. 

Det intressanta sker då man lever, end of discussion.

Tiden är en stor tomhet. 

Jag tänker på allt jag inte behöver. 

Semester, fritid, snyggt hem, allt detta som jag aldrig haft och aldrig behövt. 

Att bo är viktigt, men det som är viktigt är ljuset och tystnaden. Avståndet till allt. 

Semester är hemskt, jag har ju aldrig haft ett jobb och då behöver jag ingen semester heller. 

Det är där det inte klickar med folk som kommer till mig på sommaren och har semester. De gör saker som inte alls intresserar mig. De har semester och jag vill bara jobba.

29 december

Grått.

Går en promenad på morgonen. Min fru är dålig. Jag är förstoppad. Min polare rekommenderar nåt piller, Dualax eller nåt liknande.Tar ett litet piller, får galet ont i magen. 

Vilken början på dagen. 

Helt slut, o förbannad. 

Skrev en grej till Moderna, på Fejan. 

Att det vore väl ändå läge att öppna bottenplan för fotografi och ta tillbaka biblioteket. Jag menar, inser de inte att foto är den största konstscenen. 

Varför inte sätta Stockholm på kartan som fotografins huvudstad?  

Vi har det ack så fallande Fotografiska, ett kommersiellt jippo, som satsar på reklam. Vi har Kulturhuset som återigen börjat ta fotografi på allvar, trots att de bara envisas med att ställa ut kvinnor. 

Vi har mindre ställen som Kontrast, Fotogalleriet osv. 

Vi har Nordiska museet som har de gamla bilderna. Stockholm skulle kunna bli ett ställe att räkna med vad det gäller fotografi men det måste styras av de stora aktörerna, Moderna och Kulturhuset. Fotografiska är en kommersiell utställningslokal och det kan inte vara primören, de kan hänga på, men drivet måste komma från de seriösa aktörerna.

Givetvis kommer inget att hända. 

Det har alltid varit Modernas stil, att man hukar  och gömmer sig. Den som ansvarar för fotografin på Moderna är kanske det blekaste ansiktet i hela byggnaden. Hon har fan inte gjort skäl för sin lön. 

Hon saknar visioner och driv och ända har hon suttit på sin post i otaliga år. 

Jag promenerar. 

Året är snart slut och jag med. 2020 var ett skitår, 2021 ännu värre och 2022 toppade skitlistan. 

När coviden började tackla av trodde man ju att det skulle ljusna men då började idioten i Öster ett tredje världskrig och allt brakade ihop. Jag kan inte komma på en enda ljuspunk under 2022. 

Att jag var frisk. Okej, det är ju fantastiskt, men alla polarna blev sjuka.

2023, är det sista hoppet? 

Jag har själv satt en deadline till 2024, juni, då måste räntor, krig och skit ha avslutats och världen börja leva på ett nytt, mer jämlikt och miljövänligt sätt.

Vi får se.

Covid, jag har nu fem sprutor. 

Jag har inte skyddat mig speciellt, visst har man passat sig, men aldrig fallit in i någon skräckkänsla, rest lika mycket som vanligt och fikat på kaféer, och jag är nu den ende som jag känner som inte fått covid. 

Beror kanske på att jag aldrig åker tunnelbana?

Går till Fiket, köper ostron på vägen. 8 stycken. 

Min fru gillar ostron på nyår. 

Jag fattar inte vitsen med ostron. 

Det smakar ju ingenting och är ett jävla trassel att öppna. 

När jag går där på den ringlande, skitiga allén så slår det mig: jag är färdig. 

Nu har jag publicerat allt jag har gjort. Jag har fyllt sida upp och sida ner på alla sociala medier med mina kort och mina texter. 

Jag är färdig. 

Har sorterat allt, har visat  allt, har berättat det mesta. 

Om jag gör något framöver blir det saker och ting som varit hemliga, som inte gått att berätta. Men, ändå, jag kände tröttheten. Att nu var jag färdig. Nu får andra ta över.

Längtade åter starkt till Naxos. Är på väg om ett tag. Längtade till vedhuggning, soliga, krispiga dagar, kalla rum som måste värmas på kvällarna, havet och o de sena kvällarna då kaminen brinner och natten är kolsvart utanför och det är jag och katten och ingenting annat.

Trötthet, trötthet, riktig trötthet. Börjar längta efter att köpa en cykel, en gravelracer så jag kan cykla på vintern. 

Längtan. vedhuggning, brinnande kamin, svarta nätter och svala sängar. 

2022 kan dra åt helvete. 

Detta veritabla skitår.

Dårarnas år. 

2023 måste bli något annat.

Någon annans år. 

Horoskopet, som jag givetvis inte tror på, säger att det blir ett bra år för mig. 

Det är nästan roligt. 

Det blir vad det blir. 

Jag vet vad jag längtar efter och jag vet vad jag gjort.

2023

1 januari

Den sista kvällen i december var jag ensam med W, min ljuvliga fru. 

Vi åt ostron och sedan god fiskgryta. Ostronen var franska och var fyllda med franskt saltvatten. 

Sedan såg vi  Love actually, och avslutade med en runda upp till Vita bergen och en stund av smällande natt. 

Och ändå, kände jag mig sorglig. 

Hela mitt liv har varit och kanske är, att ta bilder. 

Det är kanske så jag fyller min själ och mitt liv med mening. 

Att berätta, att skriva och plåta. 

Ja, så är det, samtidigt på ålderns höst har jag inte så mycket kraft att hålla på och resa och utsätta mig för resandets ensamhet. 

Jag kollar på Peter Turnley. Han är 67 och reser en hel del, även om han mest är i Paris. Jag ser hur han lever, går ut på morgonen, plåtar, hamnar ofta på de rikas café, ett av Paris mest kända kaféer och eftersom han är där så ofta så känner han alla. 

Han är ju själv en celebritet.

Tänker på Strömholm, som också hängde där ibland. 

Ja, ett liv, onekligen och han tar fina bilder, nästan för positiva. 

Alla brudar är enormt snygga och alla har mycket gott om stålar, men inget ont om det. 

Turnley har jobbat ihop sina pengar och sin livsstil och Grattis till det.

På morgonen då jag vaknade hade i alla fall Turnley inspirerat mig så pass att jag gick ut med kameran, men Stockholm är inte Paris, långt ifrån. 

Stockholm är en ensam stad. 

Jag gick hem igen. 

Började kolla på mina texter, hittade en del fina, tror jag kommer längre med texter numera. 

Plåta i Grekland och skriva i Stockholm. 

Det kan bli något. 

2 januari, 2023

Jag har börjat med en ny diet, tar bara en kopp the och sedan en kopp kaffe och till det en liten hårdbrödmacka med ost och paprika. 

I normalfall brukar jag ta en eller två mjuka mackor, tunnbröd eller nåt dyrt mjukt bröd, typ surdeg. 

Nu kör jag bara hårdbrödmacka med ost, och jag säger att det är en liten macka. 

Det mirakulösa är att jag är mycket mindre hungrig, går och tränar, kommer hem, en ny kopp kaffe och jag tar en ny liten ostmacka med paprika och det är ju rena undret. 

Jag blir mätt, har inte ens lunchsug, i normalfall far mitt blodsocker galet, känns som om jag ska svimma bitvis av hunger och nu är jag inte ens hungrig.

Vilken kick. 

Detta måste undersökas riktigt. 

Det är ju de långsamma kolhydraterna i riktigt hårt bröd som gör susen. 

Jag går en sväng och hämtar min nya espressokokare och passerar Blecktornskällaren, klassikern på Ringvägen och smiter in och drar i mig en italiensk gryta. 

Känner mig fortfarande i form. 

Det är måndag och då är vårt stamfik Twang stängt och vi fikar inte och jag passerar Gunnarsons på Götgatan. 

Ett snobbageri som jag avskyr, men de är de enda bageri som säljer semlor. 56 kr, man kan ju svimma för mindre. 

Jag förstår inte hur folk kan gå hit? 

Har de ingen koll på sin egen stad? 

Det är ju ett av de värsta ställen som finns. 

Dyrt, skittråkig miljö och ofta väldigt ogenerös inställning från de anställda.

Jag vandrar hem med semlan, klämmer i mig den tillsammans med kaffe som jag gör i den nya espressokokaren. 

Det funkar, sedan letar jag texter.

På eftermiddagen börjar jag känna mig lite halvsjuk. 

Det är något jag känner igen från min elitidrottstid. 

Ju bättre form man är i, desto tydligare och fortare känner man av något skit med kroppen, typ flunsa. 

Jag ringer till polarna. 

En ligger med feber, en annan är bostadslös, den tredje vill jag ska titta på hans bilder och den fjärde har dragit iväg till Canarias. 

Jag ägnar mig åt polarns bilder. 

Egentligen är jag inte ett dugg intresserad av bilder. 

Jag är intresserad av berättelser, men efter femtiofem år i fotografins tjänst så kan jag ju se vad som är en bra bild. 

Problemet är att många tror att det finns en regel, men det gör det inte. 

Jag har ett enkelt ordspråk för mig själv. ”Jag gör mina bilder för jag måste göra dom”. ”Det är och var mitt sätt att leva”. ” 

Jag inbillar mig att mina tankar, mina bilder, kan kännas igen hos någon annan och leda till nya tankar eller nya äventyr”.   

Det är mitt  mantra och där stannar jag. 

Vad folk tycker och tänker försöker jag inte bry mig om. 

Jag gör mitt och skänker det rakt ut i luften. 

Take it or leave it. 

Just nu verkar det som de flesta leaves it,  känner mig oerhört utanför, men å andra sidan, vad det gäller fotografi, så finns det inte många i Sverige som intresserar mig, max två, tre stycken och två av dom är döda. 

Hårda bud alltså. 

3 jan 2023

Vaknar, känner mig halvkass. Kollar på Patti Smith, hennes Insta, som nu blivit bok. 

Hon är ganska underbar. 

Det är det där lyckliga leendet och hennes positiva vibbs som gör hela grejen. 

Hela hon utstrålar en slags positiv energi, flärdfri. 

Skön brud. 

Däremot tycker jag hennes böcker är ganska överspända, förutom Kids, hennes mästerverk, som är underbar.

Hon har gjort en del bra låtar, boken Kids och sedan sitt Insta, som också är ett mästerverk och det får man erkänna, att det är en fantastisk karriär. 

Jag har ledsnat ganska mycket på den här svenska mörka fotografin och gick tillbaka till ursprunget, Ed van det Elsken och hans Love on the left bank. 

Den är sorglig, en slags kärlekshistoria på kafé, underbar, mörk men så vacker o i botten både positiv och mörk. 

Om jag jämför den med det jag får se idag i svensk fotografi, detta mörker man envisas med att visa, så framstår Love on the left bank som en positiv energispridare. 

Ed van der Elsken var ju samtida med Strömholm i Paris och man kan se att de ofta har tagit i princip samma bilder och både blev hjältar i sina egna länder och på sina egna språk. 

De valde lite olika ingång till bilderna, men båda är fantastiskt bra och väldigt inspirerande. 

Det är också intressant att stjärnan i Ed van der Elskens bok, Vali Meyers, från början dansare i Australien, kultkonstnär, gjort en tatuering på den unga Patti Smiths knä då de båda bodde på Chelsea hotel.

4 januari 2023

På gymmet. 

Snackar med en ofattbart snygg kvinna i tjugofemårsåldern.  

Hon känns som hon är naken. 

Vi skrattar åt varandra. 

Hon lyfter tungt och jag sitter och spurtar på en cykel. 

Vi är båda på gymmet. Känns roligt. Vi skrattar som fan tillsammans.

Går hem. 

Kylan har kommit, läser DN om unga som vill jobba mindre. 

Fyra dagar i veckan. 

Jag stöder det helt. 

Men, sedan läser jag vad de tjänar. 

En tjej, tjugosex, sitt första jobb, 45000 kr i månaden. Två andra killar, i trettioårsåldern, uppåt 70 000 kr i månaden. Tänker på Postnords chef, 800 000 kr i månaden. 

Jag orkar fan inte. 

Hela min världsbild har på tre år totalt krackelerat. 

Börjar fundera på att köpa mig en motorcykel, bara ha kul och stänga ute världen. 

Det går ju inte. 

Dårarna, materialismen, klassklyftorna som bara skenar iväg. 

Jag med mina 16000 kr i månaden, om jag räknar in pension och det jag tjänar på sidan om. 

Jag klarar mig på det. 

Men, man får tänka till. En öl känns ofta för dyr.

Och på det allt det andra. 

Elen, att den kostar är en sak, men hur ska den räcka. 

Jag ser hur gatorna får allt mer laddstolpar. 

Det kommer aldrig att gå, troligtvis måste vi dra igång kärnkraftverk igen. 

Och en elbil? 

Vem kan köpa den? Otroligt dyra, det är därför jag börjar tänka på en motorcykel, hålla sig i varma trakter. 

Jag känner mig krossad och jag är inte ensam. 

Många kompisar i min ålder mår dåligt. 

Allt vi jobbade för, levde för, har blivit en förbannad ankskit. 

Tro fan att vi har ångest.

Jag går min runda, letar fik där man kan sitta på morgonen. Tänker på Patti Smith, älskar hennes beskrivning hur hon går ut till ett favofik, sitter ensam och skriver, tänker, ,,, vackert, som bibliotek, ett kafé med med ett fönster ut mot gatan, scenen, den ultimata kulturupplevelsen.

Jag tänker på krogarna, matställena i Aten tex.

Hur kan det komma sig att varenda ställe har så varierad publik? 

Varför har inte vi det så? 

Jag säger igen: Kritvitt, kritvitt.

Jag tänker på fotografi. 

Nu i dessa dagar med Hasselbladspriset. 

Jag tycker Hasselblad har prickat rätt väldigt ofta, några missar givetvis, men oftast väldigt bra fotografer, väl värda sitt pris. 

Man måste komma ihåg att bra fotografer är väldigt smala, man sysslar med en liten fåra av livet. 

De gör inte allting, då blir man hantverkare, utan de satsar på en smal skåra i livet, på det som betyder något för dom. 

Det blir deras sätt att leva, de lever i den där smala skåran. Sally Mann har gjort det, svensken Petersen har gjort det, Strömholm gjorde det osv,,,,därför kan det se enkelt ut men egentligen handlade allt om att välja och välja bort, skära av och falla djupt ner i skåran. 

Jag önskar att allt fler svenska fotografer skulle göra samma sak. 

Idag finns Insta och Facebook och publiceringsmöjligheterna är fenomenala, men det betyder inte att mycket publicering är bra publicering. 

Jag tror den viktigaste frågan är: vad vill jag och hur får jag fram det? 

Jag tror vi har sett nog med böjda nackar och ryggar. 

6 januari 2023

I brist på sorl

Det tysta landet. 

Jag har alltid vilat bäst i sorlet. 

På ett spanskt café där många pratar på ett mjukt, melodiskt sätt. 

Där kan man bli en med sig själv i tystnaden, i den tystnad som blir i sorlets sovrum. Där har jag suttit många gånger med min vackra bläckpenna, blocket, sett ut över gatan, lyssnat, tagit in, förflyttat mig i tanken till en annan värld, till en annan människa.

Sorlet behövs för tankens frid.

Idag fick jag ångest. Gick in på ett café, svenskt, modernt café. 

Vi var femton stycken, med mig. 

Fjorton satt lutade över en maskin av något slag. 

Det var knäpp tyst, så där knäpp tyst som det är ibland på teatern, då skådisarna bara står och tittar på dig, i flera minuter och då en harkling betyder utvisning.

Den tystnaden såg jag idag. 

Jag lyfte kameran, den viskade till mig. Ta det lugnt, knäpp och gå. 

Jag knäppte, lyssnade till tangenternas viskande, kände stor ofrid, saknade sorlets lugna sovrum.

Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. 

De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.

Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. 

På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. 

Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra. Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. 

Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. 

Sedan 130 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. 

Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. 

Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen. 

Då, kliver man, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. 

Den fuktiga värmen har anlänt. 

Du blir en annan människa. 

Du stannar på första bästa fik, ta en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. 

Hojen står och tickar i värmen. 

Sadeln är varm då du kliver på den igen. 

Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil...

Du andas, ett leende kommer inifrån. 

Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. 

Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao. 

En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. 

I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, goggles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. 

När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta, soldränkta glasögon, fick jag inte upp visiret. 

Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen, jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.

Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. 

Då jag gjorde helt fel. 

Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. 

Det var återigen maskinen och jag. 

Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare. 

7 januari

Jag vaknar till snö, ett tunt täcke. 

Det är vackert och det är tyst. 

Det dunkar i mig. 

Läser om alla skjutningar och sprängningar. Två killar sköts på perongen i  Jordbro, i rusningstid. Det är helt galet och nästan alla som skjuts eller skjuter har värsta bakgrunden. Jag är inte mycket för hårda straff men nu har vi ett slags våld som vi aldrig haft förr. Unga killar går ut och skjuter för att döda, en del av skyttarna är ju knappt femton år. Dom åker in, kanske ett år eller två, så kommer de ut, skjuter igen eller blir skjutna som hämnd för sitt tidigare skjutande. 

Går det att rehabilitera sådana människor? 

Allt måste tas om, skolan, umgänget, jobbet, allt.  

Jag drog vinstlotten. 

När jag växte upp fanns de som som var som vi. 

Det var våran familj, en mamma, en pappa, en brorsa och kallvatten i en etta. 

Vårt badrum var ett betongfundament i källaren med vinande rör och kalla golv. 

Det användes aldrig.

Mina kompisar hade det likadant. 

Ett eller två rum, kalla hus. 

Grannen hette Åke och var målare och den andra grannen hette Nils och var elektriker. Lite längre bort på gatan bodde en kompis i klassen. De var rikare, hade ett hus, tre barn, två vuxna och bortanför honom fanns en annan polare från klassen. 

Han var smal, hade en elak farsa och den smale, som hette Anders, hade rekordet i att jonglera med en boll.

I klassen fanns liksom inte många olika, de flesta var som min familj, någon var som Anders och någon var som tjejen var farsa ägde det stora hotellet. 

Ingen var egentligen olika och ingen jävlades med någon annan för att man hade kallvatten och utedass.

När vi skulle byta skola så gick vi dit det fanns en skola och när vi skulle gå på gymnasiet så gick vi dit det fanns ett gymnasium. 

Det var liksom ingen grej. 

Det var inget vi köpte heller. 

Vi gillade att vara tillsammans.

När vi sedan skulle till universitet så fanns det tre ställen, Lund, Uppsala och sedan Stockholm. Jag valde de rödaste, först Uppsala och sedan Lund.

Sedan skiljdes vi och alla försvann till jobb.

Men vi var liksom fortfarande lika även om vi var lite olika.

Nu är alla olika. 

Ingen har kallvatten och dass i källaren. 

Och har man kallvatten och dass i källaren så går man garanterat inte i samma klass som de som har golvvärme. 

Och så pågår det. 

Vi som var så lika är nu så olika och konstigt nog finns det ändå i befolkningen tankar om att skolan, tex, ska vara lika för alla och ändå skiter de sk politikerna i det. 

Deras agenda är egen. Inte alla, men för många. 

Den här grejen med att vi ska vara olika har spritt sig över alla gränser. Nu ska de olika vara tillsammans med de andra olika och alla ska vara lika, fast i andra formeringar, så vi garanterat inte kommer att tycka om varandra och aldrig mer vill vara ganska lika.

Jag läser om fotografen Felix S:t Clair-Renard, som bor i Mölle. 

Han lever ett speciellt liv, är i Charmonix på vintern och stannar i sitt hus och sin trädgård i Mölle på sommaren. 

Jag skulle vilja ha ett liknande liv. Vara på Naxos hela året, utom på vintern, denna förbannade vinter som alltid är problemet. 

Om man inte åker skidor i Sverige, vad gör man annars på vintern.

Jag vill inte heller bo i en stor stad, för man känner sig stressad hela tiden av det som är utanför lyan. 

Allt det här man kan göra, men inte gör. 

Bor man i en liten levande håla med gångavstånd till allt så är man hemma, eller så har man en bil. 

Allt det här man inte har i en stor stad. 

Bil är hopplöst och staden kväver en med sitt utbud eller krav på utbud.

Jag inser att jag fixar det inte längre. 

Börjar redan längta till Grekland dit jag reser igen om två veckor.

7 januari 2023

Jag kollar på motorcyklar. 

Jag har ju kört bil till Grekland, 330 mil på tre dygn. 

Det var ganska skönt, körde över Tyskland, Ungern, Serbien och kom in i Grekland ovanför Thessaloniki. 

På den tiden jag bodde i Barcelona hade jag motorcykel, körde en del gånger mellan Stockholm och Barcelona, ner till Malaga och tillbaka. Jag älskade att köra motorcykel.

Alla som känner mig vet att jag har ett speciellt förhållande till bilar och motorcyklar. Min dotter säger: Pappa och bilkörning, det är något med Budda. 

För mig är en bil det viktigaste som finns förutom en plats att sova på. En bil är den totala friheten. 

Egentligen drömmer jag om att bo i en husbil förflytta mig efter klimatet. 

Jag har sagt det till min fru men det går inte hem. 

Hon fattar inte vad jag snackar om.

Min familj hade ingen bil, men mina morbröder. Amerikanare, som jag satt i framsätet och torrkörde i timmar. 

Vid sjutton hade jag en hemlig Saab. 

Jag växte upp i en miljö där idrotten var allt och bilkörningen. 

Mina morbröder frågar mig alltid två frågor. Hur mår du och vad har du för bil nu då?

Innan jag var 18 levde jag farligt. 

Min polare, som var ett år äldre, men också under 18, hade en farsa som var handelsresande. 

Farsan hade en snygg Merca som vi på nätterna smög ut ur garaget vid tvåtiden och sedan körde rally med. 

Vi satte ett personligt rekord ner till Hudik på snitt 170 km en natt. En annan natt klippte vi nästan kossorna på Indalsvägen. Minns fortfarande hur det lukta koskit om bilen. Farsan blev misstänksam, började kolla Mercan allt mer, men vi skaffade en borr och skruvade tillbaka trippmätaren. 

Vi var till och med i tidningen då vi kom tvåa i en backtävling, trots att ingen av oss hade körkort. Det var en bild på framsidan av Sundsvalls tidning där vi seglar över ett krön med Mercan, man ser mitt nylle bakom rutan och jag trodde det stekta fläsket var kört, men vi klarade oss den gången också.

Vi skaffade oss en annan bil, en folka som vi trimmade och körde på nätterna. 

Vi försökte plocka in en porschemotor men det sket sig rejält. 

En kväll var vi ute och tränade, en bil körde ut framför oss och polarn styrde in i en trädgård, vi fastnade rakt in i ett äppelträd, snuten kom och polarn fick inte ta körkort på ett år. Jag klarade mig trots att jag blödde i skallen och mådde illa, vacklade hem och höll käften om alltihopa.

Polarn blev mycket riktigt riktig racerförare. 

Jag skaffade mig egna bilar. 

Då jag var 18 körde jag upp privat, körde bilen till uppkörningen(olagligt) och körde därifrån med körkort. 

Sedan blev det olika bilar, motorcyklar och bilar igen. 

8 januari

De som försvann och kom tillbaka.

Idag hade jag en smärtsam stund. 

Jag kollade Fejan, hittade en gammal kompis från den tiden jag bodde vid Mariatorget, 25 år. Jag följde den gamle kompisens  inlägg, kollade i vänlistan. Det var som att få en smäll i kistan, av sorg, saknad. 

Där fanns en del av dom som jag tappat bort sedan 90-talet.

Den ena kompisen efter den andre kom fram ur skuggorna och ur skuggorna kom minnena.

Jag var en Mariatorgetpojke. 

Mariatorget var inget fancy place, det var inte heller Nytorget på den tiden, men det var vid Mariatorget jag hade min livsbas. Stopet, Gropen, Vikingen. Det var där vi var, det var där vi träffades, det var där vi låg med varandra, det var där vi smidde planer.

Varje gång jag numera passerar Mariatorget får jag en slags ro. 

Varje gång jag gör det träffar jag någon sliten gammal kompis. 

Det är där jag har mitt hjärta. 

Jag är också en sliten människa. 

Skillnaden mot de flesta av mina kompisar var att jag var en flyktare, inspirerad av Hemingway och Graham Greene. 

En solitär. 

Jag ville aldrig slå mig till ro och jag ville resa. Vet inte varför men jag var bara laddad med det stigmat. Jag måste iväg och jag måste berätta.

Det förstod jag inte då, på den tiden kände jag bara att jag MÅSTE. 

Jag måste iväg och jag måste lämna och måste återkomma. 

När jag kollade på polarn och de andra vännerna kände jag hur Maria prästgårdsgatan kom upp, de gamla huset som inte finns längre, Mullvaden 1977,  tiden före Mullvaden, Lilla Maria, med sina sex bord och huvudrätten, den jugoslaviska biffsteken. 

Kanske den bästa jag ätit?

Vi var i en rörelse. 

Jag minns aldrig att jag upplevde den tankevärld, den människofientliga, som blir allt mer accepterad idag, bara att vissa var konservativa. 

I den tid vi lever idag är ju dumheten total. 

Och mina vänner, precis som jag, har dukat under i denna totala dumhet. 

Hur fan ska vi kunna värja oss med vår grundinställning? 

Vi hade ju en helt annan inställning till livet än den som presenteras idag. 

Hade vi vetat vad som väntade, hur våra tankar bara förvreds så vete fan om vi ens hade trott på det hela.

På något vis var vårt liv enkelt, vi levde enkelt, nästan fattigt, men vi levde i en bubbla av tro, vi kände varandra och jag säger inte det var enkelt. 

Jag hade mycket ångest, men det fanns en kollektiv känsla, att gatorna var våra, att vi inte var främlingar i våra egna kvarter. 

Jag gjorde mig själv till främling med mitt resande, men jag känner också att jag aldrig kommer att kunna återfå den ro och kärlek jag hade till gatorna och enkelheten eftersom kvarteren idag är förgiftade av dumhet.

Jag fortsätter och titta igenom bilderna på fejan, sådan stark känsla av saknad, närhet, kamratskap. 

Jag kan höra rösten på varenda en jag ser på bild. 

Nu har jag satsat på en annan väg i mitt liv, men visst hade jag önskat att våra gator hade välkomnat oss igen, att vi fortfarande hade suttit där, levt det enkla livet och sett varandras vackra åldrade ansikten. Ja, jag kan gå så långt att jag kan säga att jag hade föredragit att få fortsätta i det liv vi hade. Så blev det inte.  Vi köptes bort. En sorg är det, och inget annat.

Jag hann knappt skriva klar detta så kommer det ett meddelande. 

En kvinna från min tid i Lund på sjuttiotalet, tidigt sjuttiotal. 

Hon läser min blogg och frågar om jag minns henne? 

Jag kollar henne på Facebook, Jesus, minns varenda sekund med henne. 

Det sista jag minns är att hon ibland försökte läxa upp mig för hon tyckte att jag var för vild ibland. 

Ett varmt minne. 

Jag går och letar bland mina negg. Hittar henne. Hon sitter i sin säng i randig pyjamas med en bricka bredvid sig. Är förkyld och har feber. 

Det är den sista bilden jag tar av henne 1972, sedan ses vi aldrig mer förrän hon hör av sig femtio år senare. Är det sorgligt eller vackert? 

Nog är det väldigt vackert.

På kvällen går jag på vernissage på Riddargatan. 

Promenad från T-centralen. 

Jag är nere i stan en gång per år, typ. Biblioteksgatan, det står vakter i var och varannan butik. 

Snacka om klassklyftor. Har dom så dyra prylar att sälja, känns löjligt. 

På vernissagen, träffar jag gamle polaren Johan Bergmark, fullt ös, köper en öl till honom innan jag minglar vidare. 

Det är Söder förflyttat till Östermalm. Träffar ett helt gäng söderstofiler, känns som vi är på vår hemmaplan, Harvest home på Bondegatan. 

Det blir lite buissnessnack med en formgivare, det är på sådana här tillställningar man får fart på grejerna och sedan sätter jag mig vid ett bord där det sitter ett antal vackra kvinnor. 

Det är egentligen ofattbart vad mycket snygga kvinnor det finns som är runt  femtiofem till sextiofem, makalöst. 

Snackar med en vacker kvinna som är psykoterapeut. Vi blir fulla och jag säger: Fan man blir ju rent röksugen. Hon tittar på mig och svarar: Jag har faktiskt ett paket cigg hemma, och så skrattar hon. 

Hade jag inte varit gift hade jag haft nya kvinnor varje vecka. 

Det finns en sådan enorm längtan i den åldern, man har skiljt sig, inget blir som man vill riktigt, gäller både män och kvinnor. 

Spannet mellan typ femtiosju och pension är ett svårt läge. 

Många känner att de vill inte jobba mer, vill göra något annat, men vågar inte. 

Att tro att man ska göra allt efter man gått i pension är idioti. Det kan vara för sent då. Om jag går till mina kompisar som gått i pension så har minst femtio procent gått på en riktig mina ett eller två år efter pension, cancer, död, elände, taskig ekonomi. 

Meningslöst att vänta. 

Pengar löser sig alltid, hälsan däremot är som att spela med handgranater. Vad som helst kan ske, när som helst. 

När jag går hem från utställningen snöar det igen. 

Mjukt, vackert och jag är lite full. 

Gud, så skönt och det slår mig att jag faktiskt inte tittade på en enda bild på utställningen.  Allt handlade om att snacka med varandra.

Den sista eller första kyssen

Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverkstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt. Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam. 
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg, han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.


9 januari 2023

Jag har en period då jag minns allt. 

Alla kvinnor, det enda jag bryr mig om. 

På något underligt vis är det gamla förälskelser som nu återigen poppar upp i min mail. Det är mycket fascinerande, denna rundgång av liv. 

Nu möts vi återigen, i mail eller på ett fik, konstaterar att vi lever och att andra dött. Det är en trädgård av död och födelse. 

På fiket är det som vanligt. 

Vi saknar K, han blir fan aldrig frisk. 

Den ena grejen efter den andra drabbar honom. 

Höftoperation, tarmop, magop, feber, må illa. Vi börjar oroa oss riktigt för honom. En kropp tål inte hur många omgångar elände som helst. 

P åter vänder från en resa i Portugal, brunbränd. Han visar mig ett kort på en snygg brud från Ryssland. Hon har skrivit till honom på Tinder.

”Men för fan, säger jag. Fattar du väl att det är en blåsning. Hon ser ju inte ut att vara mer än 23 bast, skippa det här. Hon finns inte i verkligheten”

”Jo då”, säger P och visar mig vad hon skrivit till honom. De har tydligen satt igång en mailkontakt.

Jag kollar på bruden. Hon är givetvis skitsnygg och ligger och sprattlar på golvet så man ska se hennes vackra kropp, förvisso påklädd, men ändå,

”Du tror väl inte på det här, det är ju som alla brudar från Kiruna som skickar meddelanden om att de älskar en. De finns inte”.

”Hon vill komma hit, säger P. Hon skriver ju fina brev till mig”.

”Tro  inte på det, säger både J och jag. Det är fake”.

Men vår käre polare P verkar inte lita på oss. Han tittar länge på henne i telefonen och jag vet att han kommer att fortsätta att skriva till henne och en dag kanske dyker hon upp. 

Det är bara det att hon är trettio år äldre i verkligheten och vill ha hans pengar. Om hon nu dyker upp?

Jag sover siesta efter fikat och badet. 

Drömmer om Nanna som försvann ur mitt liv en dag. En sorglig dag, det ska erkännas.

Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. 

Den var också skär. Inte alls god. 

Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.
Vi går genom parken, Magnolian blommar. 

Vi sätter oss under den, önskar oss något. 

En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. 

Det går att se att morgondagen blir bra. 

Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

10 januari 2023

På fiket, Fullt med folk, Jag träffar Per, en kille jag är mentor åt. Väldigt duktig och intensiv, en gåva att jobba med sådana. När han går kommer P, polarn med den ryska bruden i telefonen. 

”Kolla,” säger han och visar mig ett mail hans mamma skickat.

” Du tar väl hand om min dotter då hon kommer till Sverige?”. Hon behöver pengar till resan och reseförsäkringen. ”

Jag tittar på P, det är som om han fortfarande inte tar in att det hela är en blåsning, fast nu verkar poletten trilla ner.

”Jag kanske skulle skita i att svara”, säger han.

”Ja, eller så driver du med dom”.

Det hänger i luften och vi tar en fika medan kvällen sänker sig mot en kväll i en stad med lite vacker snö. 

Det är den enda dagen med snö, sedan kommer regn.

Den blöta hunden

Egentligen hade jag tänkt skriva något om den blöta hunden, men jag blev lite trött och tanken kunde inte hållas fast. 

Kanske var det så att samtalet till min son i Warszawa  gjorde att jag kom in på andra banor. 

På Indiern, det enda stället jag har råd att äta på numera, serverades jag av en snäll, ung kvinna, som inte kunde svenska. 

Jag kan svenska och engelska, men jag tyckte synd om henne som inte kunde svenska. Hur kom det sig att hon serverade mig? Hon jobbar för att hon måste och hon kan inte svenska. Det är vackert. Hon försöker och vandrar i en ständig osäkerhet.

Min son vill resa, stora städer. 

Jag har fina, begåvade vänner i stora städer, men jag känner allt mer att stora städer är kapitalismens högborg. 

De kan ha en viktig energi, skapande, men med tiden och framför allt nu, är den energi som behövs en lugnare, enklare. 

Stora städer har mantrat: Jobba hårt, bli något. 

Det är ett mantra jag inte tror på längre. 

Förr var det kanske farligt att inte jobba hårt. Mina föräldrar jobbade hårt, de kom från fattigt läge, men vi som har allting skulle jobba mer på att utveckla det mänskliga och de små behoven, närheten. 

Jag tror tiden för att jobba hårt som karriärmål är över. 

Kanske är det så att det vi sökte, sex timmars arbetsdag, mm, kommer att komma en annan väg, en helt annan väg. Som en överraskning för att det går inte längre att jobba hårt, det är omodernt och människan är inte gjord för det. 

Lusten måste återerövras.

Det är dom tankarna jag har där jag sitter och dricker en öl och väntar på en Tikka zizlar....en softare livsstil.

10 januari 2023

På morgonen går jag ut för att promenera. 

Varför går jag ut och promenerar? 

För att hålla döden borta. 

Samtidigt som jag skriver detta, skriver jag ut bilder. Arton bilder, på tre av dom är motiven idag döda. 

På mina bilder är dom unga och vackra. Det rör sig om fyrtio år.

Varför kliver jag upp och promenerar på morgnarna? 

Jag har kompisar som tar tunnelbanan utanför stan och promenerar hem. 

En annan kompis bor i Farsta och går till Odenplan och tillbaka. 

Det tar nästan hela dagen.

Varför tror vi att vi ska dö om vi inte promenerar. Att hjärtat ska ge upp.

Det är nåt fel. 

Jag promenerar för att inte dö och promenaden ger mig högskalig panikångest för jag tycker hela upplägget är total idioti. 

Jag hade föredragit att bo så jag gick ut, högg ved, frös lite, blev lite förbannad, gick ner på fiket, högg lite mer ved, frös lite till och sedan till kvällen drog jag mig in i huset, tände en brasa, drog ett varmt täcke över mig och la mig och skrev några rader till världen. Skulle känna mig som en riktig människa då. 

Nu skriver jag ut bilder där de döda flockas som svarta punkter i det vita och innan jag skriver ut går jag på promenad för att hålla dödsångesten borta och vad får jag: Ångest över hela den idiotiska tanken på promenader.

Jag tänker på den fria barndomen, kanske bäst beskriven av den franska författarinnan Marguerite Duras som växte upp i Vietnam. 

Eller min barndom.

Detta jävla duttande som moderna föräldrar håller på med tror jag inte en sekund på.

 SLÄPP BARNEN FRIA.

Jag har en par boots, filar ner klacken på dom för jag får ont i knäna, klacken är för hög. Med ålder kommer en massa jävelskap. En för hög klack kan göra en invalid.

 I morgon går jag och köper ett par Ecco skor, får kosta vad fan de vill. Jag vill inte bli invalid för att jag har för hög klack på bootsen.

11 januari 2023

Döden kommer före sorgen

Igår satt jag och tittade på mina Skogsnäsbilder, en gruppbild. 

På en kvinna som jag plötsligt kom att minnas. 

Det var i början av 1980. Jag har inte tänkt på henne sedan dess jag lämnade Skogsnäs efter att vi hade gjort vår bok 1981, men nu då jag tittade på bilden så tänkte jag, som jag ofta tänker numera: jag måste kolla hur hon har det.

Sorgligt nog gick hon bort för ett tag sedan. 

Det tog att få veta det. 

Det var som hon satte ett namn på den kollektiva sorgen som försvinnande varma händer utgör. 

När jag tittar på mina bilder så väcks dom till liv, får dofter och rör sig. Ibland talar de till och med, men det saknas alltid några ord, någon mening som inte blev sagd och det är den meningen, de orden, man hade velat få säga. 

Ibland känns det som om jag skulle behöva fara på en Farewell tour, säga adjö till alla polare och vänner som jag levt med och fotograferat. 

Jag vet att jag aldrig mer kommer att träffa dom, men det skulle kanske vara vackert att ses en sista gång, inse att tiden har passerat, säga hej på riktigt.

Det kommer ju inte att ske men i natt gjorde jag en sådan resa i drömmen. 

Den var både vacker och väldigt ledsam.

Skogsnäs finns kvar. 

En del vänner finns kvar, ett nytt liv spirar, de små har blivit stora. 

Det är det vi ska glädja oss åt, att livet går vidare. Mina bilder är historia, men det är nuet som är det viktiga, men minnen, varma minnen, kommer alltid att bestå. 

Alltid. 

12 januari 2023

Vilket väder.

Regn, slask och svinhalt. 

Går på fest, träffar en kvinna, nyskild, rolig som fan. 

Den där enkla blicken. Hon var från Åre, växt upp i Lundells hus. Bara det gör henne intressant. 

Hur ska man göra för att få plats med alla intressanta människor i sitt liv? 

Tänkte på klass? 

Jag lever i en klass jag har kravlat mig upp till. Författaren Eduard Louise har skrivit en del böcker om klassresan och även om homosexualitet. 

Jag kan gå till mig själv. 

Första grejen för att kunna förändra något är att flytta. 

Skapa sig nya vänner, kanske på en skola, universitet, ett nytt sammanhang. 

Sedan ska man få en kompis eller två som man kan utvecklas genom. 

Sedan kommer det tragiska: Hur mycket du än utvecklas, lär dig, så kommer du alltid i din själ att känna att du har klassvandrat och är ute på osäker is. 

Men, dina barn, kan gå ut i den nya klassen som trygga och säkra med villkoren och det var du som gjorde jobbet.

Promenerar på morgonen. Tänkte gå på gymmet, men kom av mig. Jag är helt känslostyrd, tro fan att det aldrig blir något av mig. 

Mina kära morbröder sa ofta till mig: du som har gått på universitet, varför har du inte ett bra jobb och tjänar lite pengar?  

Vad skulle jag svara? 

Jag var ju då den ende i min släkt som hade studerat, gått på universitetet och kommit ut därifrån med papper på det. 

Det hjälpte inte. 

Jag ville bara vara en fotograf och äventyrare och mina akademiska betyg kom aldrig till användning eftersom jag aldrig haft ett jobb, en anställning. Min tanke var att jag skulle dö om jag lät mig anställas och samma gällde för giftermål.

Vad det gällde mina morbröder så kom de ner en dag till Stadsmuseum i Slussen, där jag hade hela gården full med jättestora bilder, 140/100 cm och de såg mig där jag satt och fika på gården.

”Vad gör du här,” frågade de? 

”Det är mina bilder,” sa jag och de tittade storögt på dom.

De är ju jättestora, sa den ena och sedan bjöd de mig på lunch.

Dagen efter kom de ner med flera arbetskompisar från Järnkompaniet, som låg i Götgatsbacken, och sa stolta ”att det här är syrrans grabb, bra bilder, eller hur?”

Promenera, promenera, ett sätt att hålla tomheten borta. 

Ibland, alldeles för ofta, känner jag att livet rinner undan, förbi mig. 

Jag sitter bara och ser hur det rinner ner i ett hål och blir bara skit. 

Om man betänker, och då utgår jag från vad jag ser av mina kompisar, så är man produktiv tills man blir typ 77, 78, att göra något efter 80, är det inte många som fixar. 

Tänk tanken, vara 74 och inse att det bara är typ, 4, 5 år kvar att vara produktiv. 

Det är ett skrämmande perspektiv. 

Kanske är det därför man promenerar, för att hålla döden stången.

13 januari 2023

Samma gäng, samma bord. 

Varje dag. 

Alla var vackra. 

Alla. 

Helvetiskt vackra. 

Det var den här tiden då polarn som rånade bank sålde kaffe eller då bussen hette nåt som 48:an. Polarn körde nattbussen. 

En röd sak. 

En natt då jag satt på Tim, på Timmermansgatan, stannade en röd Sl-buss utanför ingången. Den japanske karatetränaren  i dörren, tittade storögt på snubben i SL-uniform som trängde sig till baren och ropade på mig.

- Häng med, så åker vi ner på stan och spanar.

What a fuck, självklart, och så gungade vi ner till Kungsan, han och jag i nattbussen. Det var schysst läge. Det var i Kungsan alla de vackra var även om man nu hade börjat glida upp mot Söder. Det var den goda rörelsen, sedan kom det dåliga, men Tim på Söder var en klart godkänd rörelse.

Vi snurra runt Kungsan med bussen, sedan var det läge för honom att köra enligt schemat och han körde upp mig på Timmermansgatan igen.

Det var Party, skönt party, typ 54 i NY, träffade en donna med värsta röda läpparna. 

Aldrig sett något liknande. Jag gjorde ett bokomslag med de där röda läpparna. 

Hon var kaxig som fan, dissade svenska snubbar, tyckte dom inte tog initiativ.

- Kolla det här då, sa jag och sög tag i henne och kysste henne.

Hon bara garva, slicka sig om läpparna och sa: So far so good.

14 januari 2023

Måndagar är speciella. 

Vaknar till värsta dimman. 

Går till gymmet och kör ett intensivpass, väljer svåraste läget och blir inte ens halvtrött. En polare dyker upp och vi snackar lite gamla minnen. 

Måndag, då är det inget fika med grabbarna.

Dimma, inget fika och inget annat. Kollar på gamla texter. På den tiden åkte jag en del taxi. Det var inte dyrt. Idag skulle jag inte ens tänka på det. För dyrt. 

Hela tiden kommer jag in på sådana tankar. För dyrt, inte värt det. 

Och ändå, kanske hade jag sämre ekonomi förr, men jag brydde mig inte. Det var hela tiden en risk för att behöva gå på Pantbanken och låna på en kamera.

Brunnsgatan 4

En magisk adress. Nära Stureplan. 

Ganska ruffigt om man säger så. 

I bottenvåningen på huset låg en pianostämmare och ut mot gatan låg ett fik där jag ofta satt och kollade på tjejerna som dansade balett i huset mitt emot.

Det var en trång och mörk gata. 

Jag hade en Volvo som jag brukade parkera utanför entrén. 

I huset bodde också några hyresgäster. Min trappuppgång, där jag hade labbet, var liksom övergiven. 

Jag var ensam på andra våningen. hade tre rum och ett litet kök, allt detta blev min arbetsplats.

Första dagen då jag tog stället i beaktande var lite ruskig. Det hängde en snara, hängsnara, i taket i en stabil krok. Det hade varit ett gammalt pundarnäste som jag tog över.

Jag rensade upp, gjorde ett rum och köket till mörkrum, satte sköljen i hallen, trägolv överallt och hade de stora rummet mot gården som mitt kontor och sovrum. Jag byggde en våningsäng ovanför skrivbordet och kunde ligga där på de mörka kvällarna och se ner över gården, höra ljud från Stureplan.

Jag bodde annars på Söder, där jag hade en liten etta på Rutger Fuchsgatan 4. 

Det var ändå otroliga tider. 

Jag tjänade absolut inga pengar men jag hade råd att ha ett labb mitt i stan, även om det var en gammal knarkarkvart. 

Jag hade en gammal Volvo, som jag köpt för tre tusen spänn och jag gick ofta ner till Röda Rummet för att dricka öl och käka deras nattamat som alltid var pyttipanna. 

Om jag tog en taxi så kostade den 25 kr upp till övergångsstället på Mariatorget.

Jag hade en assistent som gav mig mer problem än var till nytta. Då jag gjorde Skogsnäsutställningen så skulle han hjälpa mig att kopiera. Det blev inget av med det för en natt efter några öl krockade han med en lyktstolpe och slog halvt ihjäl sig.  

Man jobbade helvetiskt mycket. 

I princip dygnet runt och en natt så åkte jag hem och lämnade kvar bilderna i sköljen som stod i hallen. 

På morgonen då jag kom tillbaka vid sjutiden så hörde jag hur vattnet rann i trapphuset. Mina bilder hade täppt till avloppet i sköljen och nu hade det runnit över hela natten.

Total panik. Jag kollade in hos pianostämmaren och såg hur vattnet rann ner i hans pianon som stod med öppna lock.

Jag rusade upp,  rev hela labbet, framför allt sköljen och gömde den och då pianostämmaren kom till jobbet gick jag ner och skyllde på Svenska bostäder, som inte höll efter sina ledningar. Att det blivit stopp i systemet någonstans och pianostämmaren höll med mig. Jävla bolag.

På något vis klarade jag mig och pianostämmaren också, men det blev sista gången jag sköljde bilder på natten utan att vara där.

Jag kan fortfarande sakna det där labbet, men framför allt kan jag sakna den där tiden. Då en fotograf som mig, som inte tjänade en krona, kunde ha labb i stan, bo på Söder, ha en Volvo, trixa med allt, gå på krogen varenda kväll och inte gå under ekonomiskt. 

Det är något jag inte fattar med tiden idag. 

Varför allt har runnit oss ur händerna. Vad gjorde vi för fel?

15 januari 2023

Cyklar ner till Hornstull. Kollar in hos Scheymus, veggrestaurangen på Varvsgatan. 

Han lagade maten åt mig då jag fyllde femtio, tjugotre år sedan. 

Det är galet. 

Det regnar, det regnar och det är årets tristaste dag. Det är så grått och mörk och det slår mig att för några år sedan var det bara november det var så här. Nu har nästan varenda dag jag varit i Stockholm varit något liknande. Måste vara miljön, vi får det ju varmare och varmare för varje år.

Jag åker hem och lägger mig och sover, hela dagen. Känns meningslöst att ens försöka något. På kvällen åker jag til Boulelokalen i Liljeholmen och träffar M och K för ett spel och en middag.

Vilken kväll. M kommer dit lite dissy, käkar morfin för han har just fått ett nytt knä och den andre K, har just blivit klar med sin prostatastrålning. 

Det hindrar ju inte M från att ta en öl, lite morfin och öl kan inte skada. 

Ju längre spelet går, desto tröttare blir han. Jag vinner till slut och vi käkar en middag som avslutning.

De är mellan 5 och 9 år yngre än mig och båda har torskat på prostatacancer. 

Ett sådant jävla gissel, det löser sig, men det påverkar livet. 

Jag är den ende jag känner till, förutom en annan galen polare som skrek till mig då jag skulle operera min prostata: ”Fan, det är inte klokt Micke. jag får trippelorgasmer och man behöver inte tvätta sig, det kommer ingenting. Det är fantastiskt”. 

Ja, för mig blev det fantastiskt också, jag fick heller inga biverkningar och jag överlevde. Ytterst tacksam men trippelorgasmer hade jag velat ha.

När jag kom hem läste jag om Jeff Beck, en av mina få idoler, en supergitarrist och en människa med underbar utstrålning. Han hade plötsligt dött, 78 år, fick hjärninflammation. Det tog, grät en tår. 

Samtidigt stod det än tydligare att livet är kort och det gäller att leva nu. Jag satte mig ner och bokade hotell och resa till Aten innan jag somnade.

16 januari

W går till jobbet. Jag ligger kvar, dessa morgnar som jag älskar, vakna halv sju, dricka kaffe i sängen och bara läsa tidningen, skriva mail till kompisar, drömma. På Naxos är det ännu häftigare, det är svalt, runt 16 grader i rummet, jag sätter på acn med värme, går upp och göra kaffe, på marmorgolvet ligger trasmattor på vintern för att ta bort kylan från golvet, sedan släpper jag in katten, lägger mig i sängen under det tjocka duntäcket, katten lägger sig på magen och spinner som ett lite kraftverk och jag ser genom mina takfönster hur solen kommer upp och när det gått en timme är det dags att stiga upp. Då träffar solen precis min kudde, det är signalen för att klockan är 0800.

Tittar på bilder av Jeff Beck. Det är ofattbart att han är död. 78 år. Han ser så pigg ut på bilderna. Det påminner mig om mitt eget liv. Jag har aldrig trott jag ska bli mer än 83 år, och mina planer är fram till dess också. Jag har en del att avsluta, framför allt min fotografiska karriär. Jag vill avsluta av två skäl, det främsta är att fotografi är dött. Det har ingen framtid längre, bara de historiska bilderna, de beskrivande, så kanske skulle man syssla med det, men det räcker inte för mig. Jag har länge tänkt att jag skulle fotografera så länge kroppen vill och då jag blir mer stationär, börja skriva, men inser att skriva är lika jobbigt som att plåta, så jag kommer ingenstans med det heller.

Jag tycker livet rinner mig mellan fingrarna. Jag skulle vilja vakna, se ett flödande folkliv ute på gatan, kunna gå ut, längta efter att gå ut och bara beblanda mig, som Peter Turnely, som går till sitt kafé i Paris. Inget fel på Stockholm, men ett kafé i Paris är faktiskt något annat.

Jag är tillbaka i min dröm om att bo vid ett litet torg, fyllt av folk och kaféer men då jag tittar ut i vår allé så ser jag bara någon sorgesam man med en hund som går långsamt och trött och pissar mot ett träd och vädret är grått, blött och dötrist. Det är kanske bra för naturen men fan inte för mänskligheten. Jag kan inte komma ifrån att livet rinner mellan fingrarna och jag måste göra något åt det. Tiden är utmätt.

Is i natten

Molnen rusade fram över de höga lyftkranarna. 

Från bron hördes ett svagt surr över Hammarbyleden. 

Klockan var över midnatt. Bara ett fåtal kände till klubben på Pir 307. En båt, en rostig variant av Ödesriket.

Jag såg längs kajen. Det svarta sörjiga vattnet påminde om barndomen. Båten hade tre våningar. På ett av planen rörde sig en naken kvinna på scen, lojt belyst av kulörta lampor. En orkester spelade mjukt och kvinnan gungade med öppet sköte. Det var tillåtet, inte allt, men det mesta.

Det låg snö på båtens tak. Två pojkar hade gått ut för att kyssas. Den ene hade en kortärmad tröja och tatuering på axeln. Bortom bron tjöt en båt vargliknande. En ung man klättrade i samma ögonblick upp på broräcket, hoppades bli upptäckt, innan han började falla ner i det svarta, isfyllda vattnet.

Pojkarna som kysstes märkte inget. bortom bron tjöt båten på nytt. Jag gick in i baren och värmen.

Det var trångt, kropp mot kropp. I ett hörn stod Charlie. Hans brunbrända ansikte var något annat än solarium. På vintrarna bodde han i Marocko och sålde droger. På somrarna hände det att vi körde hoj ihop.

- Nu är det snart vår igen. Det drar ihop sig till den goda tiden.

Han log sitt snabba leende. Det började alltid i ögonen.

- Några månader till bara, sa han. Sedan blir det bra.

16 januari 2023

Georgia O`Keffee, vilken kvinna. 

Jag sitter och tittar på hennes hus i Sante Fe-trakterna. 

Hon hade två hus, det ena blev för kallt på vintern och då bodde hon i det andra. Jag har samma på Naxos, det stora Gula huset är sommarhus och det lilla Vita, vinterhus. Jag kallar det stora Gula huset och det lilla Vita huset. Jag är på väg och vad är det jag längtar efter? En slags solitärt liv med promenader, vedhuggning, mer fysiskt liv, blandat med skrivande. I stan är fysisk träning ihopkopplat med att man ska företa sig något aktivt. På Naxos blir det bara. Du behöver elda, du hugger ved, du behöver handla, du går till affären, du går i trapporna, du städar gården, det är katten…hela tiden i rörelse, inte att gå och titta på en mätare, typ nu 8000 steg, måste göra 2000 till. Sånt löser sig automatiskt.

Ändå, får jag inte ihop livet nu. Det var återigen fint på Fiket, men vi går på tomgång. Vi sitter där, vi snackar och sedan är det över. Kommer att tänka på arkitekten som ritade och var med och byggde staden i djungeln, Brasiiia. Han blev väldigt  gammal och han gick varje dag och fika med polarna. Han menade på att det var livsviktigt. Jag känner samma sak. Fika är livsviktigt, men jag känner att jag har en större uppgift och jag blir galen av att jag mår illa halva veckorna och mår bra halva. Känner mig som en förstoppad gris, skulle vilja gå ner fem kilo och komma i form, men det är inte lätt då det är semlor på G och man vill ha ett glas vin och det tar emot att komma ut och köra med kroppen. Egentligen handlar det inte så mycket om vikt utan mer det här med endorfinerna som kommer loss då man rör sig.

Fan, det låter som om jag har noll drivkraft och det kanske jag har. I så fall ligger jag risigt till. Jag sätter mitt hopp till Naxos.

17 januari.

Sol, lite sol. Den första solen jag ser sedan jag kom till Stockholm den 15 november. Skönt, man piggnar till betydligt. Jag måste skaffa mig rutiner. Varje morgon, en promenad, se det som medicin, och sedan en ny på eftermiddagen. Jag ser polare på Facebook som fått cancer och genomgår de värsta behandlingarna och hur de kämpar, i ur och skur promenerar de för att få tillbaka kraften och hur går det? 

De dör, men de mådde bättre.

Milt ute, vem kan förneka miljön, men vad fan ska vi göra? Ska jag sluta resa till Naxos där jag bor? Jag gör tre tur retur varje år. Ska jag skippa det? Jag konsumerar inte ett skit. Min fru var på mig för jag slängde granen i en hög med andra granar. 

”De kommer inte att bränna dom här granarna, som de ska”. Hon tror att miljön handlar om att ha träskaft på tandborsten och andra småsaker, inte plast i tandkrämen. Miljörörelsen måste ju fatta att det är de stora grejerna det handlar om, infrastrukturgrejerna och sedan ta beslut. Inte vela så förbannat. Kärnkraften är en sak. Ska vi ha eller ska vi inte ha? Ingen kan förklara problematiken? Det finns tusen röster och alla är lika mycket värda. Vad vi behöver är klara genomtänkte beslut, men några saker kan vi säga redan nu. Elbilar är en problematisk satsning, mest för att de är för dyra och har löjligt låg räckvidd. Sedan batterierna…måste finnas eller komma något bättre.

På fiket sitter grabbarna. Jag älskar dom. J är sen och då han kommer ser han väldigt slut ut. Jag lovar att köpa semlor till honom och han tackar och faller tungt ner i stolen.

Jag har lovat grabbarna Cialis, ungefär som Viagra, men mycket bättre och har utdelning. Känner mig som the Local dealer.

Jag sitter tyst under fikat, lyssnar, undrar varför jag mår så illa. En sak är det genetiska. Mamma mådde alltid illa och jag gör det också, alldeles för ofta. Nästa steg är vårt höga blodtryck. Hela släkten har haft högt blodtryck, men mormor  blev 93, morsan femtio och alla andra släktingar runt 85 så jag tror jag inte behöver bekymra mig.

Stenmark sökte det perfekta åket. Det finns inte men ansträngningen att försöka leder till framgångar. Samma är det med mig. Jag har försökt göra det bästa bilderna, mästerverken, men de finns inte och nu, precis som med Stenmark, säger jag att jag lagt av, men det har jag inte. Jag har fortfarande inte gjort mästerverken och det leder till frustration och illamående. Kravet, mitt eget krav finns där hela tiden. Kanske därför jag känner att jag skulle vilja slänga alla mina bilder i havet, begrava möjligheten. Jag ser framåt, hoppas skapa mästerveken de närmaste åren, inbillar mig att jag ska gå i mål. 

Det är ren idioti, men hur skulle det gå annars. Om jag inte sökte, skulle det inte bli någonting. Det går inte att tagga ner, då får man sluta. Kolla Stenmark, inte fan slutade han. Istället för skidor ställde han upp i tävlingar i TV och vann väl de flesta helt enkelt för han hade sin attityd av att skapa det perfekta åket och han ser heller inte ut att må så bra alla gånger.

En ny serie på tv, Hotel Romantik, kollar lite löst. Känns lite genant bitvis, men slås av hur snygga brudarna är. De är ju alla över sextiofem. Snygga och roliga som fan, men framför allt jävligt rakt på sak. Har ju sett andra program som liknar det här, där de ska gadda ihop folk, yngre människor men vad det gäller pondus och jävlar anamma så är ju de här kvinnorna och en del män, långt intressantare än de program med unga människor där ytan är fixad och opererad på alla sätt. De äldre är både intressantare, roligare och snyggare än sina yngre kollegor och det är en mycket intressant känsla att uppleva det. Livsvisdomen kommer fram på ett bra sätt och man kan prata och förstå och samtidigt vara mjuk och bitchig på samma gång.

Går på ett nytt fik, skämtar med bruden bakom kassan, men jag ser att hon fattar inte, kan inte svenska. Blir lite irriterad, kan bara tänka mig hur utnyttjad hon blir för en skitlön och kanske inte ens har arbetstillstånd eller uppehållstillstånd, jobbar svart och får en skitlön. Vild spekulation, men ibland känns det genomskinligt hur utnyttjade folk blir.

Jag har två drömmar, egentligen började det redan i Paris 1969. Jag åkte dit för att göra modekarriär. Jag vet inte varifrån jag fått en sådan korkad tanke, men det var så det var. Efter ett tag gav jag upp, alla var så taskiga, trodde jag var tysk och parisarna hatade av naturliga skäl tyskar. Jag liftade söderut, ju längre söderut jag kom, desto trevligare blev fransmännen. På slutet var dom riktigt trevliga och sedan åkte jag över gränsen till Spanien. Hamnade i Barcelona, det var min stad och där kom med tiden en dröm att utkristalliseras. Jag bodde vid ett torg, Plaza Real, idag ett riktigt turistställe, men då ett ganska skumt torg men det var ett torg för locals.

Jag bodde där och ibland på nätterna drömde jag om att en dag, då jag blev äldre skulle jag ha en liten lya, säg en etta på kanske tredje, fjärde våningen. Jag skulle vakna på morgnarna, se ut över torget, veta att på nåt av kaféerna kunde jag varje morgon finna en kompis. Varje morgon, så jag skulle gå ner dit varje morgon, sitta där, skriva vid ett bord och då solen lämnade torget skulle jag gå vidare, kanske upp i lyan eller till en liten billig sylta och käka en redig lunch. Efter det gick jag hem, det var aldrig några långa avstånd, allt var ett stenkast från min lägenhet. Sedan siesta och på kvällen kunde jag gå ner till samma torg och ta ett glas innan jag somnade. Det var ett liv som skulle passa mig, billigt, enkelt och snällt. 

Den andra drömmen handlade om ett litet hus vid en liten väg, i utkanten av en by. Ett stort rum, med kök och en liten sovalkov. Väldigt enkelt och väldigt rustikt, kring Medelhavet, värme. På baksidan hade jag en liten gård med ett vackert träd där jag satt i skuggan då det blev varmt. Ibland tog jag cykeln eller scootern till ett kafé fem minuter hemifrån, men oftast satt jag i min trädgård. Det är så jag har det idag, på Naxos, ensamt, isolerat, ett vackert träd och en cykel som jag kan ta till närmaste fik. Det är en Gudomlig dröm och den är sann.

18 januari

Det small som fan på natten. Jag vaknade, trodde det var en dröm, somnade om, vaknade med ett herpessår på benet, infektion i kroppen, känner mig kass, går ut och passerar det bombade huset, bomben som väckte mig smällde på Greta Garbos torg, Greken Faros fick sig en smäll. Varför? God Knows, alltid är det något skit. Köper en semla, skippar fiket, en semla hemma får duga. Möter Lundells flamma, om hon nu fortfarande är hans flamma. Hon kollar in min semla.

”Gott, var köper du dom?” 

”På Åsö bageri, säger jag, äter en om dagen i en månad, tills jag kräks på dom, sedan lägger jag av”.

Hon skrattar och pekar på sig själv.

”Du har en like här”.

Hon försvinner bort och jag går in och tar en kaffe med banan. Semlan spar jag till eftermiddagen.

19 januari

Kommer till Aten, flyget var packat till sista stol. Jag blir trött på sådana här resor. Egentligen borde man ju säga till sig själv att du är verkligen utvald för att få göra en sådan här grej, resa till Grekland och bo på två ställen i Europa. Ja, och så är det, men jag måste ändå erkänna att jag blir trött på dessa resor. Om jag skulle ge upp Naxos så beror det på två saker, ekonomin eller resorna, dessa tröttande resor. Jag går ut och tar en öl utomhus, det är ca 18 grader då jag kommer men på kvällen sjunker det snabbt. 

Jag ligger oftast på samma hotell, Excarsion, vid det lilla torget, och utanför står det oftast ett gäng kravallpoliser. Det är störande och känns ju som ett enormt slöseri med kapital och resurser, men det är ofta sammandrabbningar mellan snuten och ungdomar som inte gillar utvecklingen i stadsdelen, dvs att den snabbt töms på den gamla lokalbefolkningen.

Naxos, den vanliga visan. 

Kallt, fuktigt, vinter, när det lilla planet svänger in i bukten vet jag att jag är hemma. Kör snabbt upp till byn, det står en kubik ved och väntar. Solen kommer upp och jag börjar bära in ved för jag vet att det kommer att behövas. Men, först det viktigaste: ta upp sängkläderna och kolla att det inte finns några skorpioner i sängen. Det har hänt förr att det legat en skorpion i sängen De gillar att det blir fuktigt, men jag klarar mig den här gången också. 

Yannis, min grekpolare hjälper mig att bära in en del ved. Efter femton rundor med en pirra får det räcka, tar resten en annan dag. Varje gång jag kommer till huset så är jag som en speedad dåre. Jag bara öser på, timmen innan jag kom till huset kände jag mig mest dödstrött, men nu blir det jobba av och på kvällen ligger jag i hörnet med ett tjockt duntäcke över mig och drömmer om ett varmt hus, för det är långt dit. Sexton grader inomhus, elda, elda, är vad som gäller. Svenskar gnäller över elpriser, i Grekland är elen tre ggr dyrare än den svenska. Så, därför vedeldningen.

20 januari

Skopan, min katt är glad att se mig. Vill bara ligga kvar på min mage och kurra. Tjock har hon blivit. Hon får ju en korg med en massa mat, typ för en månad och så får hon äta som hon vill, men nu blir det diet. Hon har ju fått på sig vinterpälsen också så det blir tjockare än vanligt.

Min första uppgift är att få varmt i huset, de tar någon dag att värma upp ett stenhus. Våra väggar är 80 cm tjocka och varken fönster eller dörrar är supertäta, men jag eldar i kaminen. Det blir basvärmen och förstärker med min ac, på värme, typ 23 grader, men det gäller att hålla koll på elen, svindyr. Min grekiske vän går i skogen och letar ved, jag tycker det inte är värt det. Han kanske tjänar tusen spänn på en månad men det är ett evigt sågande och bärande och släpande.

”Jag ser det som en sport att slippa köpa ved”, säger han och jag kan förstå inställningen.

Klockan är 0930 och det hänger ett regn i luften. Jag börjar dagen med att gå och handla och sedan får vi se vad som sker, långsamt hälsa på polarna på fiket, misstänker jag.

21 januari

Sov som en stock, jag sover alltid så bra i Monitsia. 

Det är något med luften och ljudet, dvs ickeljudet.

Första dagen är man alltid som en speedkula. Den andra dagen kommer resan ikapp.Handlar, fikar hos Johanna och skrattar då poliserna kommer. En av dom har varit hennes älskare och det syns lång väg, dessutom verkar han vara riktigt kär i henne, men jag vet att han är gift och det är en omöjlig grej.

Jag bär in en del ved, kortärmat, solen kommer upp. Det stora problemet med Grekland är att det är oftast varmare utomhus än inne, även på vintern och det kan driva en till vansinne. Hur ska man få ett grekiskt hus varmt? Jag eldar hela dagen och kör acn på värme, men det finns en gräns för pengarna. Hur mycket får det kosta? 

Jag tar en promenad, kollar på de nyfödda getterna. Det första de lär sig verkar vara att klättra i träd. Fantastiska klättrare och ganska roliga djur. Jag går ensam på vägen, möter en bil då och då som tutar. De stannar ofta och frågar om man vill ha skjuts, men nu vet de att jag hellre går ensam.

Ensam, är ett hemskt ord. Jag är mycket ensam här. Jag tycker om ensamheten om jag får omväxla med någon timmes gemenskap på dagen. Egentligen är min fru den ende jag står ut att vara ihop med hela dagarna. Hon tycker också om ensamhet.

Jag har en kompis på en annan ö, och han säger att nu blir det inga mer kvinnor i mitt liv. Han är sju år äldre än mig. Det är som om man söker gränser hela tiden, gränser där man lägger av med vissa saker. Nu har jag tex lagt av med skidåkningen. Det lockar inte men cyklingen finns kvar. Jag älskar faktiskt att cykla, om några dagar, när jag vilat mig och förkylningen jag åkt på gett sig, ska jag cykla några mil. 

Ensamhet. Nu lever jag med en underbar kvinna, men jag är inte heller rädd för att vara ensam. Skulle nog stå ut med det. Problemet blir väl om man blir sittande hemma ensam, inte kan komma ut på ett fik, då tror jag det blir jobbigt. Min kompis som inte vill ha någon mer kvinna i sitt liv, är ytterst aktiv och i fin form trots att han är över åttio och därför kan han manövrera sin ensamhet på bästa möjliga sätt.

22 Januari

Söndag. Jag går ner på fiket, som är fullt. Alltid fullt på söndagarna, hela familjer som kommer. Det är underbart, kan känna mig lite avundsjuk på att de kan gå ut på kafè med hela familjen. Då jag växte upp så gick kanske min familj på kafé två, tre gånger under hela min livstid. Grekland är något annat och i den här aspekten oändligt mycket bättre än Sverige. Det blir en sommardag och jag åker ner till havet. Det går bra vågor och en liten katt kommer och lägger sig i mitt knä. Jag är tydligen kattälskare. Jag sitter vid stranden i en timme och katten ligger i mitt knä i en timme, sedan kör jag in till stan. På Paralian, gågatan i hamnen är många ställen öppna och Vassilis kommer ut och kramar mig.

”Är du här hela vintern”, säger han, ”eller för resten, var är vintern” och så skrattar vi.

Det är något med att röra sig i Grekland. 

Folk frågar mig vem jag är. Pote, när, kom du, är en fråga. En annan är var kommer du ifrån? Hela tiden, en vänlig nyfikenhet och vilt främmande människor kan tilltala dig med ett leende.

Jag tänkte på samma sak då jag satt och tog en öl i Excarcia, den alternativa stadsdelen i Aten. Många människor ser slitna ut, många ser rent ut sagt, väldigt fattiga ut, inte alls som i Stockholm, Södermalm, där folk som jag ser på mina gator ser svinrika ut och kanske är det också. Min son tycker Aten är skitigt, men det beror ju på att Aten är skitigt, att det är en storstad och i nästan alla storstäder är det både rikt och fattigt. Det ser du inte i Stockholm om du inte åker ut till tex Rinkeby där vissa hus och trappuppgångar är helt trashade, helt nergångna. Det behöver ju inte betyda att de som bor där är samma, men en sak är klar: ingen bryr sig om husen.

Måndag, 23 jan

Det ringer i mobilen. 

Det är Anna, en gammal älskarinna som dykt upp efter 43 år. Hon, har som andra, läst mina Facebookinlägg och hittat mig den vägen.

”Jag har en massa brev som du skickat mig och jag har till och med en bild på din kuk”, säger hon och skrattar rått.

”Kommer du ihåg hur vi träffades?” 

”Nej, ingen aning, jag kommer ihåg var du bodde men inte hur vi träffades”.

Så börjar hon berätta om hur jag ringt upp henne för att hyra en lokal och vi hade bestämt träff på Pelikan. 

”Hur skulle jag känna igen dig”, frågade hon då och jag hade svarat att jag ser direkt vem du är.

”Kan du tänka dig, då du kom in i lokalen gick du direkt fram till mig och frågade om jag var jag. Vi snackade ett tag och jag försökte minnas henne. Nu väntar jag bara på bilden av min kuk som hon hade. Och innan hon la på så avslutade hon med: Och numera är jag alkoholist.

Torsdag 26 jan

Några dagar att glömma. Till tandläkaren och fixa med implantaten, blev ganska rökt av det, trött  och ont i käken. Jobbade bra och gjorde klar en bok som jag till hösten ska skicka till förlag. Den får helt enkelt ligga till sig i någon månad. När man gör klar en bok, är klar med tandläkaren, vad det än är man gör klart, så infinner sig en frid som säger att nu är det tomt och allt är öppet.

Jag ligger i huset och konstaterar det. Katten ligger i soffan och  kaminen brinner. Det är ett fruktansvärt oväder på gång. Det blåser så man kan inte stå ute och himlen är becksvart. Det ska regna och alla är glada för ön behöver vatten. Det är märkligt att bo på en ö, allt blir så tydligt, framför allt med naturen. Vad som behövs, vad vi inte behöver. Idag har jag släpat ved och huggit buskar med Yannis. Som att gå på gym men vi har gjort mer än tränat musklerna. Vi har producerat något för huset samtidigt.

Min fru ringde. Jag kan verkligen längta efter henne. Vi har varit ihop i femton år och hon blir bara bättre och bättre, vackrare och roligare. Det är en ganska underbar känsla att leva med en kvinna som blir vackrare och roligare för varje år som går.

Hon hade varit på begravning och hade hamnat i vad hon tycker var några pinsamma situationer. jag skrattade så jag grät. Det var verkligen roligt, trots att det handlade om en begravning.

En del av mina polare börjar ge upp livet. Man märker det. De har liksom inget att komma med, varken humor eller allvar, de har bara ångest. Det går inte. Jag är lite vaccinerad mot ångest, morsan åkte in och ut på psyket och jag har haft grym ångest i trettio år, nu är det bättre. Det är hårt att säga men man måste orka, livet handlar om att orka. Att någon ska hjälpa en är en bonus men det går inte att räkna med. Man måste orka.

 

27 jan 

En fredag. Blev en jobbig natt. Jag älskar i och för sig de här märkligt hårda stormarna. Det påminner en om livets hårda sida, den sida människan måste klara för att överleva. Under natten åker polarns fru in akut, tarmvred, det går bra. Ännu en som klarade sig. Åker ner på stan, det står lite still, det är så här på ön på vintern. Dött, och då naturen är emot en med storm och elak kyla tär det som fan. Det är inte som i stan, man lägger sig i badkaret och allt passerar en timme. Här duschar jag på morgonen, sätter på varmvattnet, tar en tio minuter, dricker en kopp kaffe och sedan blir det en dusch i kokhett vatten, en av veckans två duschar, resten av tiden blir det handtvätt i kallvatten. Jag rakar mig tre gånger i veckan, min fru vill varje dag, men nu är hon inte här.

Jag borde säga något om politiken, men vad skulle det vara? Det är ju helt fucked upp allting. På något vis är vi alla skyldiga, men mest skyldig är girigheten. Det finns ju inte ett enda område där vi har en plan och en lösning. Sjukvården, skolan, elen, Nato, allt är totalt fuck up. Det är bara så det är och jag känner inte att jag ens har något längre att rösta på. Allt är höger utom V och vad V sysslar med vet jag inte heller. Man får vara människa helt enkelt och se på livet och på människorna på det sätt man själv vill bli sedd och behandlad. 

Katten har legat på soffan hela natten, hon kommer att krafsa på mig vid ettiden och kräva utegång. Snacka om nattdjur.

28 jan

Lördag.

Mår skit, det här tandinmplantet värker som fan och jag har ont i huvet och mår illa. Går ner till fiket, snackar med Johanna, det är den vanliga storyn om snuten hon träffar. Han är gift med två barn och är galen i Johanna. De träffs på polisstationen då den är tom och knullar i en cell, sedan drar de på sig kläderna och säger hej. Det har pågått i tre år och i tre år har jag hört storyn om snuten som är gift och är galen i Johanna. Orkar inte ge henne några råd. Jag är 74 år och jag orkar inte längre ge folk några råd. De får göra vad fan de vill och speciellt en dag som denna då jag har ont i huvet och käften och känner mig svimfärdig. Jag tar och steker en biff klockan elva till lunch. Enda räddningen är att jag får i mig mat, riktigt med mat, kött, potatis, värme. Har lite lust att återvända till Stockholm. Det är förbannat kallt på ön och i huset. Det tär som satan på en.

29 jan

Söndag

Det är ärligt talat inga bra tider just nu. Den där förbannade tanden, eller tänderna, som kostar skjortan gör ont och vädret är helvetiskt. Jag gör en Strömholm, efter fikat går jag hem och möblerar om. Flyttar sängen närmare  kaminen, varmare och det blir himla bra. Strömholm tyckte man skulle möblera om varje lördag. Det var bra med lite nytt, tyckte han.

Gick in på Flashback för att kolla vad folk skriver om Andrew Tate, killen som Greta så snyggt blåste av. Det är lite hemsk läsning. Tate är en ren gangster och det är sorgligt att läsa om hur så många män försvarar honom. Han har ju en lista på brott som är hemsk och just hans kvinnosyn är rent fruktansvärd, men han har publik. Det går inte att fatta. Och det hemska är ju att det verkar bli allt fler galningar som hatar kvinnor, judar, färgade och fan vet allt de hatar. Det är ett manssläkte som helt enkelt gör mig livrädd. 

Då är det enklare att möblera om. Kokar en lunch bestående av pruttmat. Blomkål, äter en hel blomkål själv. Undrar hur det ska sluta? Det är också intressant att inse att trots att jag mår skit, det är kallt och fruktansvärt jobbigt väder och jag fryser ofta, så hittar jag på saker, det sker saker, ommöblering, texter, testade mobilens kamera mot min dyra digitalkamera och löjligt nog var mobilen bättre. Det enda problemet med mobilen är att ingen riktigt tar en på allvar som fotograf då man halar fram mobilen. 

MITOS, den lokala puben och krogen öppnar idag. Jag går dit klockan halv sju. Först på plan, sedan väller folk in. Det är byns enda krog och Petros som driver den hade tänkt ha stängt till 1 mars, men han ledsnade, precis som alla andra som ledsnat på den här vintern, som först inte var vinter, utan sommar ända till slutet på december och sedan blev vinter och det började regna och kyla på och bli skittråkigt. Petros mat är verkligen ingen höjdare, pizza eller någon spagettirätt som man själv gör bättre, men stämningen, att bara få sitta där, dricka två öl och käka en pizza är som att få ett glas vatten efter en vecka i öknen utan vatten. Det är underbart och alla tycker det är underbart. Petros har satt på acn, tror den står på 30 grader, för det är värsta augustivärmen på inomhus. Alla får klä av sig alla jackor och tjocka tröjor. Snacka om bonus. De flesta grekerna har det rejält svalt hemma. Jag har stängt av köket hemma, går bara in där då jag ska laga mat och då värms det ju upp av att man sätter på spisen, kokar potatis osv, annars  det bara mitt rum som jag sover och arbetar i som jag värmer upp och det är inte lätt, det har en takhöjd på närmare fem meter. Det tar mycket energi för att få det varmt så därför har jag ett tjockt duntäcke liggande på sängen hela tiden.

30 jan

Vaknar till sol och tandvärk. Åker ner på stan, går in till tandläkaren som säger att det är ingen infektion, så det är lugnt. Bra, precis vad jag ville höra. In med en Ipren och sedan en kaffe. Då jag sitter där i solen så funderar jag på om jag skulle bosätta mig på heltid på Naxos om tex min fru gick bort, eller om jag skulle stanna i Sthlm. Svår fråga, för jag skulle måsta välja, men det blev nog Naxos. Det jag skulle sakna mycket vore mina vänners snack på lunchfikat i Stocholm. Det är det viktigaste. Det jag skulle sakna i Naxos är huset, klimatet, havet, maten, allt det som är ett utåtriktat liv. Det är ett svårt val, jag skulle inte kunna bo på Naxos och samtidigt bo i Stockholm. Tuff shit, men det blev nog Naxos för att det är billigare och roligare liv.

31 jan

Tisdag

Äntligen börjar tandvärken ge sig. Gick upp mitt i natten och började en penicillinkur, bara för säkerhets skull och på morgonen ringde tandläkaren och frågade om läget. Sjukvården här på Naxos är liten men ack så effektiv och snabb. Gå till vårdcentralen, du kommer in på en gång. Aldrig någon väntan. Att de sedan inte kan göra de tyngsta operationerna är en annan sak.

Katten kommer in. Jag fattar mig inte på katter. Hon vill gosa hela tiden, men hon vill vara ute på nätterna också och det spelar ingen roll vilket väder det är. Jakten lockar. Vildkatter är tuffa men våran katt har det bästa kattlivet som finns. Ute när hon vill, alltid mat och också sällskap. Så är det med kattlivet.

Läser nyheterna, Lundell brukar ju orera om politiken, men jag tycker det är att slå in öppna dörrar. Det enda jag inte förstår är oppositionen. Vad gör de? Inte ett knyst. Det är ju uppenbart att de tänker sitta tysta o låta borgarna köra sig själva i diket, men vad vill oppositionen?

Det regnar, men då jag kommer hem modstulen står Yannis och Kosta och grillar och grilla enligt grekiskt style är bara kött, man får aldrig något till, förutom vin. Kosta är målare och vi snackar om ön. Han bor i Filoti, en by lite ovanför vår. Han menar, som jag, att Naxos börjar i bergen. Allt som är längs kusten är bara hopplös turistmeck, svårt att säga att det är Grekland. Kostas målar ju hos rika som bygger hus och han berättar skrattande att de nya husen är varma, har treglas osv men folk som köper de här nya, täta husen har inte fattat hur man hanterar vintern. De reser hem, stänger allt och då de återkommer till husen på våren är väggarna svarta av mögel. Fukten har gjort sitt. De har inte fattat att man måste öppna fönstren då man reser, husen måste kunna andas ut fukten, eller i alla fall, hålla den under någorlunda kontroll.

Sedan regnar det mer och min tandvärk kommer tillbaka och jag går in o lägger mig och läser en deckare resten av dagen.

1 febr

Sover gott, katten väcker mig klockan ett då hon vill ut. Det är sol och tandvärken verkar helt okej så jag går till fiket, där Johanna är förbannad på att hennes älskare åkt på semester med sin fru.Går hem och hugger ved, det är bara 3 grader, snacka om krispigt, sedan beskär vi lite apelsinträd innan jag går in och tänder brasan

Varför är jag här? Hemma, då jag tänker på Naxos, så känner jag en enorm frihetskänsla. En dröm om något men oftast handlar det om en annan årstid än den här. Jag åker hit för att jag tycker det blir för tråkigt i Stockholm, att jag inte kommer någonstans, det är min fru och det är kompisarna på fiket. Jag borde känna mig ensam här, men egentligen gör jag inte det. Jag saknar badkaret och jag saknar att vakna med min fru, jag drömmer om sex hela tiden. Det gör jag hemma också, så egentligen är det ingen skillnad mer än att jag får sex då och då hemma. Här får jag ta hand om mig själv. Kanske är det grejen, att jag ta hand om mig själv här. Det är ganska hårt att ta hand om sig själv här. Huset ska skötas och hållas varmt, jag ska uppsöka folk, göra allt själv osv,…. o det är kanske det som är grejen, självständigheten. Ändå saknar jag min fru hela tiden. Det är ljuvligt då hon är här med mig. En slags trygghet och frid. 

3 febr

Började nästan grina hos tandläkaren. Implantatet funkade inte, satt för tight, blev en massa trixande som gjorde skitont och det slutade med bedövning upp över öronen Nu får jag vänta en vecka till, grymt besviken. Jag hade hoppas på att tandläkarhelvetet var över, men ack nej. Åkte hem och tog mig en sup, la mig i sängen och tände brasan och väntade på att bedövningen skulle släppa.

Vaknade i fin form. Han hade rätt tandläkaren, trodde inte jag skulle ha ont och det hade jag inte heller och implantatet känns nu perfekt, nu gäller det bara att få på tänderna nästa vecka. Katten kom in, ville gosa. Katter är väldigt sociala. När jag vaknar har jag alltid ca 17 grader i rummet, får slå på acns värme och ett litet element, sedan tänder jag brasan Fick just en elräkning för dec jan, två månader, 3500 kr, och dessutom ved för 1000 kr, så 4500 kr för två månader, det gäller att ligga i med eldningen för veden är betald, men jag funderar på att åka till Stockholm om en vecka för jag ids inte elda upp några tusenlappar i onödan. Åker tillbaka i början av april då värmen har kommit upp. Tänk alla greker som fryser på vintern. Deras hus är bedrövliga, läcker kallt som såll och en lärare tjänar typ 12000 kr i månaden, maten i Grekland är nästan lika dyr som i Sverige,  och bensinen är dyrare och elen tre ggr dyrare. Tacka fan för att de fryser och pensionärerna, 4 - 8000 kr i månaden.  En tredjedel av grekerna räknas numera som fattiga. Inflationen rusar mycket mer än i Sverige och priserna går upp på allt. Och just elen är en förbannad skandal i ett land med så mycket sol, vind och hav, men ingen satsaning alls på alternativ.

Det är hårt, hårt, hårt och jag blir också så förbannad då jag läser om folk i Skåne som sitter och fryser och lika förbannat har elräkningar uppåt 20 000 kr samtidigt som elbolagen gör enorma vinster. Fuck kapitalism. Är det ingen som ser hur galet det är? Att folk gör enorma vinster medan flertalet har ett helvete? Vad har vi samhället till?

På kvällen brakar det loss med blixtar och regn. Lyssnar på Hendrix in Jazz, läcker musik. Jag funderar på kvinnor, behöver man verkligen dom? Sex, ja, det är det viktigaste även om man är 75, men sedan? En kompis, ja, men annars är mitt intryck av kvinnor att ju äldre dom blir, desto mer mammiga och barnbarnsgalna blir dom. En del kvinnor jag känner lever för sina barnbarn. Hela livet verkan handla om barnbarnen. Sådana kvinnor brukar garanterat vara de tråkigaste helt enkelt för de verkar ha glömt bort alla det andra, sex, middagar, snack.. vem orkar sitta och lyssna på ngt snack om hur fantastiskt barnbarnet är och vad den gjorde idag på fotbollsplan….

5 febr,

Söndag, ljuvlig morgon, hela natten blixtrade det och åskan gick. Jag hade Jethro Tull i lurarna på hög volym, men hela tiden lystes gården upp av dessa blixtar. Katten ville ut och det var spännande att se hur hon bevakade en ljusstrimma på gården i det blänkande regnet. Sedan somnade jag och vaknade till en ljuvlig söndagsmorgon. Saknade min fru, men det gick an ändå. Katten satt i fönstret och kollade. Jag har lagt en skiva där så det är varmt och värmen från kaminen går ut genom väggen precis där hon ligger, så hon ligger högt, har det varmt och total koll. Jag gjorde lite deklaration, kollade vad jag dragit in under året, med utgifterna blir det ju noll. Precis som storkapitalisterna, enda skillnaden är ju att de har lagt undan pengar någon annanstans. Jag går plus minus noll, samtidigt som jag långsamt  tar av mitt sparkapital. Jag har helt enkelt gjort upp en budget som räcker till jag blir 78, 79,  med de inkomster jag har nu och de utgifter jag har nu, sedan är mina pengar slut och min pension räcker ingenstans. Då måste något ske, ett arv eller något, annars så är jag lottlös, får sälja huset och stanna hemma. Kunde vara värre, bara man får vara frisk, men just att vara här på ön är ett sätt att verkligen hålla sig frisk. Vilket liv det är, hugga ved, promenera, äta bra mat, frysa lite ibland, känna hettan ibland , allt är helt fantastiskt. Ibland drömmer jag om att slänga alla mina bilder, försvinna från fotoscenen. Varför ska jag hålla på, men jag fortsätter för att jag tycker det är kul och hoppas inom ngt år få in en hit, en stor utställning som gör att jag kan få en del pengar och fortsätta leva som jag gör.

6 febr

Snö i luften, ner mot minus ett, storm Den andra dagen med samma väder, ännu kallare idag, känns som minus 7 enligt väderrapporten. Katterna slåss på gården, sov gott, vaknade vid fyra, ovanligt, men drog det tjocka duntäcket över mig. Körde ut två nya Blurbböcker på nätet. Folk får läsa dom gratis, de är för dyra för att köpa, sex hundra spänn för 150 sidor text, det går ju inte.

Jag trivs otroligt bra här i mitt lilla hus, 50 kvm och fem meter i takhöjd, inte så lätt att värma, men vackert. Hur jag än vrider och vänder på det så är friheten jag har här fantastisk. Det kan bli ensamt och lite långtråkigt men det blir det i Stockholm också, så det ingår i livet, men sedan känslan av vår, då man kan öppna dörren och känna solen och doften av alla träd och blommor, solen som slår in i rummet. Det är lycka.

7 febr

Vi hjälper varandra. Min vän Carl fyller 81 idag. Det visste inte jag men han ger mig två fina böcker på sin födelsedag. Han går till tandläkaren. Jag tar han om hans hund. Det är verkligen vinter, men vi har varmt i våra hus. Det är den första gåvan. Den andra är att vi känt varandra i trettio år, kanske mer, alla år vi reste och åkte skidor tillsammans, arbetade ihop på utställningar eller bara låg på en strand och snackade skit. Det var många gåvor, den viktigaste är att vi har fysiken och kroppen med oss fortfarande. Vi har skött oss, inte rökt, tränat, rört oss, haft hjärnan igång och kanske haft generna med oss. I alla fall han. Den tredje gåvan är att vi genom alla år följt med varandra över världen. Jag tar hand om hans hund och den följer mig som den var min. Det var roligt, då de kom med båten var hunden lite blyg, gömde sig bakom Carl, har inte sett mig på några månader och det är en valp, men så nosade den, kände igen doften och gick bananas.. Underbart. Sedan åkte min vän, med nytt vackert leende, till sin ö och jag åkte till Kostas och lagade bilen och på vägen upp ser jag bergen med snö. Det var den fjärde gåvan. Att jag får leva ett sådant liv att jag får se sådana berg på min väns 81-årsdag.

8 febr

Kallt, snö ute, Yannis varnade mig för att köra uppför backen till torget utanför vårt hus. En grek som varnar en svensk för lite snö  Givetvis körde jag upp bilen på torget. Vi får se hur halt det blir.

Katten sitter i fönstret och jamar klockan sex på morgonen. Jag släpper in henne och sätter på acns värme. Jag har ingenting på som värmer under natten, lägger i en vedbit klockan tio på kvällen och sedan är det tjocka duntäcket som gäller. Ett sätt att spara pengar. Ska köra katten till veterinären och hon känner redan att det är något skumt på gång. Vår förra katt kände redan på torsdag kväll att vi på fredag eftermiddag skulle åka till vår lilla stuga i Södermanland. Det var en hopplös situation ibland. Hon höll sig undan och ibland sket vi bara i honom, Zingo, den lilla stadskatten. Inte nog med att han inte gillade att ligga i buren i bilen, han fick stryk att bondkatterna också. Stackars katt. 

9 febr

Till tandläkaren, implantatet passade inte igen. Spyros blev helt knäckt, stackars tandläkare. Vete fan vad jag kände, lite trött, men också att det var absurt på något vis. Gick och tog en fika, svinkallt ute, min polare satt och drack vin och käkade god lunch, satt ner ett tag innan jag körde hem och laddade in mer ved i kaminen. Jag mår så oförskämt bra, både psykiskt och fysiskt, det här lite överlevnadsaktiga livet är underbart. På eftermiddagen blir det så pass kallt att jag gör som  i Stockholm, lägger mig på sängen, tungt duntäcke och där ligger jag och skriver och läser och ser på film och sover lite siesta. Det är helt perfekt. Kollar temperaturen och vädret framåt, någon dag till med kyla, men sedan vänder det, varmare, annan vind, underbart.

11 febr

Hur ser livet ut för en filosof i bergen. Det ska man ha klart för sig, man vaknar tidigt, slår på acn för att få värme och hoppas vid Gud att det glöder i kaminen. Det gör det och in med några småbitar och vips, eld. Så kommer nästa fas, den viktiga. Göra kaffe, vi har tre olika kaffemöjligheter, På spisen med italiensk kaffekokare, tar för lång tid, min egen italienska espressomaskin, blir för lite kaffe och en Presso. Det blir Presson. 

Jag tyckte jag blev tjock plötsligt, så för någon månad sedan körde jag bara hårt bröd till frukost. Blev inget smalare så i förrgår så köpte jag ljust grekbröd och Herre Gud, vilken underbar macka jag fick i morse. Varför håller folk på så förbannat med maten? Inse att Medelhavskost är perfekt, kött, fisk, grönsaker, jävligt enkelt att fixa och smakar Gudomligt. Varför hålla på med bönor dag ut och dag in för man tror man lider av något som man inte lider av. Mat ska, precis som sex, vara svulstigt. Mat ska vara njutning, lite småorgasmer och mättande. Man ska inte känna sig halvmätt då man käkat. Om du blir tjock, ja, vad fan, det är väl ditt problem. Ät mindre, rör dig mer. 

  

Nå, efter den härliga frukosten kvart i sju, så kommer Drottningen in. Hon har suttit i fönstret och blängt ett tag, inte för att hon fryser, den här katten är gjord av stål, utan för att hon vill hångla. Efter ett års diskuterande, hon vill ligga över hjärtat och känna pulsen i halsen, har jag trots morrande och fräsanden, lyckats få henne att haja att hon får ligga på min mage. Hon ligger där, men tro inte att hon missar en chans att kasta sig in i halsvecket. Man får inte fladdra med armbågarna för då kommer hon farande som en blixt och man är körd. 

Polarn köpte en åsna, jävla sur sak, fick hem henne till kåken på sin ö, där upptäcker alla kåta åsnegubbar att hon var brunstig så första natten hos polarn blev en trädgård som liknade plockepinn då åsnegubbarna remmade igenom staketet. Nästa steg var en hund, livsfarlig sak som en bonde sköt en dag, si så där...nu har dock polarn fixat en ny hund, fin sak som sköter sig. Ordning på torpet, nå, vidare i historien. 

Jag tar fram dammsugaren och Drottningen springer ut som om hon sett ett skallerorm, man städar, och sedan blir det en ny kaffe, lägga in mer ved i franska kaminen. Klockan är ännu inte nio men solen kommer upp, plus 4 grader, livet är en gåva och det meddelas nu på detta sätt. Salve.

Klockan 12 var det återigen dags för tandläkaren. Det ska ta en kvart att skruva på ett implantat, men efter fem minuter så ringer tandläkaren till Aten och börjar snacka med den som gjort tanden. Något strul igen. Jag funderar på att lägga ner det här med implantatet, men det visar sig att skruvarna var lite för tjocka, slipa lite i tanden och den går på. SKÖNT, men sedan ska assistenten småfixa lite med mina tänder och det tar en timme till och det handlar om att han är så osäker och gör om och gör om samma sak. Till slut kommer jag därifrån 53000 kr fattigare men tänderna är snygga. Känner mig trött och åker hem, lägger mig i sängen och ser de svenska herrarna i skidskytte misslyckas igen, men trots allt. Tänderna är på plats.

12 febr

Varför skriver jag det här? Fan vet, kanske tänker jag att en dag ska någon läsa det, ungefär. Igår fick jag ju in tänderna och det betydde att jag kände som om jag hade fått helg, ungefär som om jag hade jobbat en vecka och nu blir det helg. Åkte upp till en bergsby ovanför oss, Apiranthos, vacker by och eftersom det var söndag var det en massa folk ute och åt på krogarna Det var riktigt  inspirerande, sedan började bilen hacka på startmotorn, undrar om det är batteriet som börjar ge sig, det har ju varit kallt och det har inte varit riktigt på hugget, Vi får se i morgon bitti då jag ska till flyget, om inte bilen startar blir det bökigt,, minst sagt

15 febr

Stockholm igen. 

Vaknar med min fru, Vackert. Tittar ut genom fönstret. Inte alls som i Grekland. Inte alls samma känsla av lycka, då man ser den grå dagen, till skillnad från solen på ön. Här är det tre, fyra grader, på Naxos, elva och i vecka kommer Naxos att ha uppåt 17 grader. Våren har börjar rulla in, men nu är jag i Stockholm.

Funderar på varför och hur bröderna Turnley lyckas så bra på Insta. Stor publik och skriver väldigt bra och bilderna är a la Boubat och Doisneau, idealiserande, lyckliga Parisbilder, men det fungerar.

Och hur ska jag förhålla mig till mina bilder på Naxos och Stockholm? Ska jag också bli en idealiserande människa, en som skriver positivt hela tiden? Är det meningslöst att publicera sig på sociala medier, men finns det något alternativ? 

16 febr

Ja, så är man i Stockholm igen. Det känns. Helvete så tråkig den här stan är. Och vädret? Ren depression. Ägnade dagen åt att kolla Händelser vid vatten, byggd på Kerstin Ekmans bok. Trälig serie. Jag känner mig inte som svensk längre, orkar inte med allt detta svårmod som så ofta är innehålllet i svenska tv-serier. Folk ser för jävliga ut, röker och dricker och deppar så inihelvete. Det är Sverige och jag är inte med i den bilden. Vill inte vara med. Jag förstår ju att det är mitt arv också.

Gick till fiket ensam, satt och gjorde budget, lyckades sälja en del böcker så jag kom på plus igen. Det var skönt, men jag måste hålla budgeten hela året. Jag måste helt enkelt lyckas med något som ger stålar, ordentligt med stålar.

Läser om ett nytt galleri som ska starta på Mariatorget, Picture this. Äcklar mig lite, allt handlar om att sälja dyrt. Jag känner att jag kanske skulle bli ännu mer underground, dvs betala priset för att bli underground, dvs tjäna mindre pengar men behålla känslan av att vara äkta. 

20 febr

Tiden

Lördagen var en av de typiskt bistra vinterdagarna. Söder var halvtomt, klockan var fem minuter i ett, lunchtid, men för oss, det vanliga gänget, var det kaffetid på Twang, på Katarina bangata. Varför vi valt Twang är svårt att säga: Kanske för att det är ett av de få kaféer som inte är invaderade av snygga människor med datorer? Det är ganska rustikt och schabbigt, kanske påminde det oss om oss själva: Det var det vanliga gänget, arkitekten, filosofen, socialarbetaren, den gamle rektorn, Brusselarbetaren, Sl-jobbarn och några fotografer. 

Det är vår vana att träffas så här, som ett sätt att överleva den här tiden som började med pandemin, sedan följdes den pärsen upp med krig, galningar och den envisa nedmonteringen av vårt land. Snart var Mello det viktigaste, men det skulle vi aldrig acceptera, och kanske var det därför vi satt tillsammans runt borden och tittade ut över Katarina bangata där träden väntade på sina vårlöv och vi väntade på att en dag få kliva ut i solen och njuta av fikat på trottoaren.

Det var ett tag dit. Jag brukade ta någon bild varje dag på väg till fiket och när vi satt på fiket. Egentligen var det väl inga bilder att räkna med, det var en svag tid i min fotografiska karriär. Mina bästa bilder under den här tiden tog jag i Grekland, det lockade mig mer, och bilderna jag tog där hade mer lycka och skönhet i sig än de svenska. 

Jag kände mig ganska hemlös, men vännerna, fikat, de två timmar vi brukade sitta var dagens viktigaste stund. Efter fikat gick jag hem och badade och efter det blev det någon timme med bilderna.

Egentligen var de här fikabilderna som jag till 99 procent tog med min mobil, en förlängning av allt arbete jag gjort tidigare. Jag skaffade mig vänner, alla mina bilder handlar om vänskap. Det kanske viktigaste i min fotografi är att förmedla något, dela med mig av mina tankar och de tankar jag erbjuds. Fotografi är väldigt enkelt, frågan är om man ens ska försöka tänka tanken på att man ska leva på det? Visst, en dag blir ens bilder värda mycket. Jag trodde länge att jag skulle erbjudas något vackert av Staten, att man skulle erbjuda mig en jätteutställning men nu har ju staten abdikerat och jag har tappat tron på det hela. De privata initiativen kommer aldrig att erbjuda mig något och det är skit samma, Staten gav mig en sk Författarpenning, betalt för alla böcker jag gjort, ett stipendium jag hade i tjugo år. Det var vackert och tacksamt.

Vi sitter där i surret på fiket, vi är ett åldrat gäng och vi omringas snart på de andra borden av unga drömmande människor. Jag är lite avundsjuk på dom, samtidigt som jag inte alls avundas dom. Hur fan ska de kunna göra något av sina liv med de villkor som idag erbjuds? De måste alla krypa till korset pga ekonomiska skäl. De behöver tänka till, skapa nya livsvillkor. Precis som vi gjorde, men de ska inta avsluta liven som vi gör, i totalt fall. 

Jag borde älska fotografi, men jag gör inte det. Jag älskar historier, berättandet, förmedlandet av tankar, kärlek och ledsamheter. Fotografi är bara ett medel, att skriva är både enklare och effektivare, men att skriva och fotografera är kanske den ultimata mixen. 

Det mörknar utanför fönstret. Jag sitter med mina vänner. Hur många finns kvar om fem år, tio år? Ingen vet, men jag vet, att de bilder jag tog och de berättelser jag skrev, kommer att finnas kvar och kanske Staten då är intresserad, om nu Staten finns då. I väntan på det fortsätter jag att lyssna på mina vänner och ser hur träden på Katarina bangata ruvar i den mörknande eftermiddagen.

21 febr

Det sägs att våren kommer långsamt. Det finns en sak med Norrland som inget annat ställe i Sverige kan konkurrera med och det är våren. Det här då vattnet rinner i gruset, snön fortfarande hänger kvar i diket och du sitter där i solen och inser att fanskapet snart är över.

Vinter är en hopplöshet utan snö. Vinter bygger på snö. Vinter med snö går att använda. En vinter utan snö, med regn och glopp och grått och ishalka, är inger liv för en människa. Konstigt nog ligger Sveriges huvudstad precis där alla dessa faktorer korsar varandra. På detta kommer de höjda räntorna och Ebba Busch eviga ursäkter. Jag undrar ibland vad alla mina kompisar i Norrland som röstade på SD tänker. Känner de sig nu besvikna? Jag ringer upp en  och vi småsnackar lite och så frågar jag om han är nöjd med utfallet, eller rättare sagt Ebba? Nej, han har inte märkt någon skillnad. Han valde SD för bensinpriset. Men, för fan, säger jag. Du har ju ingen bil. Hur kan du veta och känna nåt då du inte ens betalar soppan till en bil.

Han har inget svar, men jag anser att det är den logiken som tog dårarna till makten.

Solen kom in över trägolvet. Det var en liten tröst i eländet. Sedan badade jag, såg att det skulle kosta mig 12,50 kr kwh,,,hur många liter är det? Ytterligare en svår grej att ta ställning till. Det enda konkreta som hänt är att igår åt jag min sista semla. Jag sa: Att nu är det slut på semlorna och så får jag ett mail från USA i dessa timmar och efter ett snack avslutas det med en hälsning från NY: Nu är det dags för en semla. 

3 mars

John Bonham slår sina tripplar i Dazed and Confused medan jag glider mellan gravarna i på Katarina kyrka. Mina vänner ligger i tystnaden och lyssnar på stegen. De känner solen, de känner det andra livet, det liv de just lämnat. Det liv som jag är i. Katarina kyrka är en av de vackraste byggnader som finns. Jag går avundsjukt och tittar på balkongerna som vetter mot kyrkogården. En gång i tiden försökte jag flytta in här, i ett lågt hus. Jag kom att bo i ett högt hus, närmare himlen. Vi är i den splittrande tiden, solen gör mig blind och jag går rakt  in i en hund som slickar mig på armen medan Grace Slick ger järnet i Woodstock, köper Kärlekens raseri av Ian McEwan till min fru. 

Jag gjorde bokomslag till honom en gång tiden. Snacka om skriva. Dagens litteratur är märklig. Allt fler skriver böcker som är dagböcker. De behöver ingen form, ingen plot, det är bara att köra på. Det enda som sker är att romanformen mjölkas ut.

Jag minns fortfarande Solzjenitsyn, mannen som skrev Gulagarkipelagen, som efter att han kommit ut ur en massa års fängelse sa han skulle skriva en ny bok, den skulle ta minst tio år att skriva. Han hade inte förstått dagbokspetandet, en bok om år. Det är lika bra att vi som sysslar med kultur inser att vi gör ett eller två mästerverk i livet, resten gör vi för att få ihop till gröten och till omslagspapper till soporna, Christer Strömholm gav mig ett bra råd en gång: Gör en bok, ett ex och sälj den jävligt dyrt. Han hade fattat. 

Child in time knullar min hjärna då jag passerar Folkungagatan och den gamla snuthäcken där man varit inne några gånger och förklarat sina gärningar, sedan glider jag in i skuggorna. Den lilla hunden ser ensam ut på Coop och på Twang sitter eftersläntrarna från Jack Keruacs tripper i underjorden.

Vi går mot framtiden, they call it heaven. Shine on you Crazy Diamond, med Pink Floyd, får mig att drömma om tiden då träden på gatan var hälften så höga vilket ledde till att våren kom en månad tidigare. 

5 mars

Mäster Pers gränd. En klassisk adress. Här hade Christer Strömholm sin lya ett tag, sedan tog Christers kompis från Parisåren och Fotoskolan, Tor Ivan Odulf, över. Han bodde där med Åsa Moberg ett tag. Den mest kände som bott där är väl Lundell som skrev en hel del av Jack i den stugan. På slutet så bodde och jobbade Tomas Norström där, kanske mest känd från serien Pistvakt. 

Själv minns jag med glädje alla fester och roliga ögonblick jag haft  stugan och i stugorna bredvid. Första Planken, partyt på natten, alla bilderna hängde kvar nere på de röda planken, och vi sov på gräsmattan innan vi fortsatte planka dagen efter. Ett annat fint minne är då Rikets kultur gjorde en film om mig och jag plåtade Nina halvnaken på en fäll på golvet och hur vi såg fram mot att få se det i tvprogrammet, liksom filmens höjdpunkt, och så klippte de bort den scenen. Eller hur vi gifte oss hos Janne i kåken bredvid eller ögonblick som då någon kastade en ölflaska in på gården, den kastades tillbaka med vändande post och någon säger förvånat på andra sidan planket: vad fan grabbar, kolla, den studsade tillbaka.

En sak jag alltid beundrade hos Cartier Bresson var hans förmåga att få med alla skuggor på marken, även de soligaste dagar. Jag har ofta suttit och kollat på hans bilder från Indien, eller Medelhavet, Grekland och tänkt: hur gick det här till. Hur kan man få så jämna kopior i detta stenhårda solsken? 

Sedan gick jag över till att plåta som Eugene Smith, mörkt med ett ljus i mitten, men ändå en svärta som levde. Det var Anders Petersen som lärde mig att kopiera med strumpa och sedan lägga kopiorna en tjugo minuter upp och ner i badet. Då kom svärtan och det ljusa i bilden att fungera. Hela min  bok ”Stockholm blues” är  gjord med den kopieringen. 

Nu är jag tillbaka i det Cartier Bressonska, behålla skuggorna på marken. Jag älskar det  trots att jag plåtar digitalt, men det handlar om att inte röra en enda spak, inte försöka för mycket. Det är som med kärlek, lite men ofta, ger bra resultat. 

För trettio år sedan hade jag inte gillar det här. Jag upptäckte Bresson för femtiofem år sedan. Nu är jag tillbaka där, med skuggorna på marken. Med lite svärta i människorna, men med en tillit till det  lilla, men ofta

7 mars

Snö och kallt. Implantatskiten irriterar mig. Allt irriterar mig. Mitt största irritationsmoment är att det jag tyckte var så viktigt förr, fotograferingen, inte betyder något längre. Det är ju nästan omöjligt att hitta något som är bra av unga fotografer. Allt jag ser som är något kommer från typer som är i min ålder. Jag tror helt enkelt inte fotografi är något för unga människor längre. Det är den ena grejen, den andra är att allt kommersialiseras. Jag har  ingen lust att gå på utställningar där allt handlar om att tjäna pengar, sälja. Det var ju inte därför jag började med det här. Det tredje och sista är att jag tror jag är helt ute. Ser att Ralph Nykvist ställer ut på Dunkers. Plötsligt är Ralph fantastisk, men på tjugo år har ingen sagt ett ord om honom. Det är ju fan, helt enkelt.

Det snöar, gör mig förbannad och de löjliga typerna från Ungern är nu här och babblar, innan var det turkarna, jävla pack. Båda länderna har eländiga regimer och de kommer hit och är oförskämda mot de svenska regeringstöntarna. Töntar från alla håll.

15 mars

Min fru har nått med brösten, går på en koll och det är här det börjar. 

Det som förändrar allting. 

Hon kommer hem, kallas till en ny koll och sedan en koll till. 

Om en vecka ska vi få besked om hur det förhåller sig, men det lutar ju åt bröstcancer. Hennes personliga skräck. Jag får lägga tankarna åt sidan, måste tänka på min fru nu. I sedvanlig ordning så försöker jag förstå vad som krävs, vad som ska genomföras om det blir skarpt läge. Det är inte omöjligt, läge, snarare tvärtom, ganska positiva framtidsmöjligheter, men det är ändå skarpt läge. Jag förflyttas tillbaka till då jag först fick prostatacancern och gick med den i hemlighet i fem år innan jag opererades och tre månader efter min prostata opererade jag bort en tumör på njuren också. Den där känslan av stål och död, kanske kalla det rädslan för att dö. 

Men, efter ett tag förstod jag att det var inte döden som var det värsta och svåraste, utan förmågan att leva trots att dödsmolnet hängde över huvudet.Man kommer snabbt in i en slags stridsmode, man måste satsa på sin kraft, inte sin oro.

Min fru åkte och red, var ledsen och då hon gått, grät jag också en tår: Hon är ju så ung, bara femtioåtta och nu ska hon tampas med sin livsskräck. Jag får försöka fylla henne med tro och ro och känsla av att leva är viktigare än att tänka på döden. Hon kommer att inse det, men den första tiden är svår då man inte förstår varför man drabbats. En fråga man aldrig får svar på.

23 mars

Vi besöker doktorn,,,Min fru har sanslös tur. Cancern är en sådan som inte så lätt sprider sig. Den är liten och om allt fungerar som det ska opererar man bara bort den lite snyggt. Inga större problem. 

Underbart, helt underbart. Jag var nervös. Min fru var nervös.  Sedan skulle det visa sig att det kanske var lite mer problemartat, men just i den stunden kände vi oss lyckliga i olyckan.

26 mars

Jag kollar ekonomin. Skickar bilder till USA som jag sålt. Det är ett hopplöst företag. De kommer fram hälften av gångerna. USA, är det ett land att bry sig om? Jag har aldrig varit intresserad av att åka dit. När jag ser skyskraporna känner jag bara: jävla turism. Så stort och bökigt. 

Okey, San Fransisco känns okej. Absolut inte LA, däremot Sante Fe, med sin kultur lockar, bergen och havet och naturen. Okej, men inte storstäderna. Står jag gärna över.

Om jag skulle räkna upp de häftigaste städerna jag upplevt. Barcelona, Aten och kanske Capetown i Sydafrika. Tre städer som alla har vatten,  ett rörligt folkliv. Så fort städerna tas över av turister, kontorister, ger jag upp. Barcelona är numera en ren plåga. Aten lever fortfarande och Capetown vet jag inget om längre. Jag vet vad jag vill ha. Ett fönster mot ett torg där jag kan andas.

Vi tittar ofta på House in the sun, ett engelskt tvprogram, där folk från England åker för att köpa hus runt Medelhavet. Spanien är svårt om det inte är uppe runt Granada. Annars är det skitfula, nya hus utan sammanhang med lokalsamhället. Hemskt. 

Men, när jag ser på det där programmet så inser jag så tydligt vad jag älskar. Ett ställe som är som en borg, nära till fik och krogar, lokalsamhället. Precis som jag kan sitta hemma på Seven eleven och glo på folk som passerar på gatan, på samma sätt vill jag ha det utomlands. Sedan kan jag gå hem till borgen och vara ensam. När folk kommer i tv-programmet och tittar på lyorna så snackar de hela tiden om att de ska få plats för familjen. Jag känner tvärtom. Jag vill vara ifred, ensam, älskar det. Det värsta scenariot är ju att ha ett hus fyllt med familjemedlemmar. De kan bo på hotell så träffs vi när vi äter middag. Min ensamhet är helig.

28 mars

Adjö vintern. 

Jag säger adjö. Jag sitter på mitt morgonfik, går hit varje morgon vid nio, tar en kaffe och en macka, ibland avstår jag mackan för jag spar pengar. Jag har en budget och jag håller den. Därför köper jag ingen macka. 

Kvinnan bakom disken lyser upp då jag kommer. Hon är lite blyg, men sköter jobbet bra. Jag sitter mest och stirrar på gatan. En gammal vän, som skötte om mig då jag var femton, kommer in på fiket. Han sätter sig vid bordet bredvid. Han har en snygg keps, levde lite hårt många år, men nu ser han bra ut. Han ser inte mig och jag sitter och säger ingenting. Jag vet att han kommer tillbaka. Han går alltid på fiken här nere i korsningen.

En riktig söderkille i femte generationen. Givetvis har han ett visst stuk på kepsen som inte kan importeras.

Jag stirrar. Jag tänker ofta bakåt. Jag älskar att tänka bakåt. Framåt gör jag. Jag minns bakåt, helt enkelt.

Det är ljuva minnen. Ser att medelåldern för män är 82 år. Jag har några år på mig. Jag har haft drömmar. En dröm om ålderdomen var att jag varje kväll skulle sitta i ett bås på Pelikan, äta middag och läsa tidningen. Nu är Pelikan för dyrt och tidningar har dom inte där längre.

En annan dröm jag hade, var att jag skulle bo på taket på ett av husen längs Bondegatan, solläge och en öppen plats för mig själv. Den drömmen kostar 20 mille numera. 

En annan dröm, och det är den drömmen jag gör varje morgon, var att gå till ett fik och sitta ensam och titta på gatan. Inget annat. Det fick gärna stå en blyg kvinna som talade lite tyst svenska och log mot mig då jag betalat och det var helt okej om en vän sedan 1965 kom och satte sig bredvid mig med sin vackert stukade keps. 

Allt det var en dröm och är en levande dröm idag.

Sedan, är det som det tar slut. Jag känner att jag måste röra mig, går längs Ringvägen, smiter in förbi min gamla arbetsplats Monumentet och kommer ur vid den italienska krogen. En krog som en gång hade en storhetstid, men inte har det längre. Det är här ungefär jag slutar drömma, dagen börjar och jag går de sista halkiga stegen in i verkligheten.

30 mars

Vi har inte fått reda på allt om cancern, mer än att de är en bra sort, den är liten och inte har spridit sig. Det är skönt, sedan vad det blir för omfattning av operationen är dolt i töcken, men vi får snart reda på det hela. Just denna väntan är det svåraste. I alla fall för min fru och det som är svårt för henne blir svårt för mig. Själv, då jag opererade prostatan, gick jag fyra år med vissheten om att jag hade cancer men jag visste värdena och ansåg att jag kunde vänta. Det hela handlade om att jag ville kunna knulla så länge som möjligt och sedan då det blev operation så visade det sig att jag även efter operationen kunde knulla lika mycket och bra som innan. Det var en seger. Det var det enda jag brydde mig om. En månad efter prostataoperationen hittade man en tumör på 1,8 kg vid njuren. Det var lite mer scary, men det gick så snabbt att jag hann knappt reagera, två veckor efter upptäckt skar dom upp hela magen och plockade bort den. 

Det gick också bra, så jag fick två canceroperationer inom 3 månader. 

På något vis färgade det mig.. Om jag går vissa sträckor, tex den till Södersjukhuset, den som jag gick med min fru häromdagen, så kommer den här känslan av stål mot skinn upp, operationskänslan. Den här känslan av att stålsätta sig, för det finns inget annat att göra. 

Stål. Psyke, Kropp. Det är vad det handlar om. Och positivitiet

Varje morgon samma rutin. 

Vakna vid halv sju, kanske sex, dricka kaffe i sängen med hårdbrödmacka och ost, mer kaffe, kliva upp ur sängen vid 0900, heliga Graal, bara på helgerna får jag ligga i sängen längre, men sedan börjar den tråkiga tiden. 

Vad gör man i ett vintrigt Stockholm. 

Allt är fult, halt, sladdrigt, alla ser halvdöda ut och eftersom jag har läst DN på morgonen  är jag marinerad med skit, politikerskit, sportskit, kulturskit. Redan körd i botten, försöker pigga upp mig med Insta och Fejan. Inte mycket bättre men några namn kan lyfta dagen en bit, men egentligen är det en kamp där också. 

Jag skulle vilja vakna, se solen, kunna kliva ut till en kaféstol, sitta i värmen och skriva några rader. Som i Barcelona, på sjuttiotalet, då jag satt på morgnarna på ett fik på Plaza Real, det vackra torget, femtio meter ifrån där jag bodde. 

Mitt ställe var en bordell som hyrde ut rum och där bodde jag på tredje våningen. Ett rum med utsikt mot en vägg, men det var nära till torget och där satt jag. När morgonsolen drog över torget så lämnade den mitt bord vid halv ett ungefär och då visste jag att det var dags för lunch på tjurfäktarrestaurangen bredvid Las Ramblas.

2 april

En söndag som liknar en vårdag. Fortfarande snö och is på marken, men sol. Hammarbymarschen går av stapeln. Jag har gjort och plåtat den så många gånger så jag bryr mig inte. Jag tycker det är för ledsamt med alla fyllon som skriker och bär sig åt som svin, kallar sig Hammarbyare. Dom borde kastas av bron och kylas ner lite.

Jag går runt på Söder och känner mig deppig. 

Är det min frus operation? Jag börjar känna mig lite irriterad över den, all väntan. 

Tycker min fru oroar sig för mycket. Det är aldrig kul att operera sig men blir det en operation som vi hoppas på så är det ju ingenting att bry sig om. Hennes cancer är ju ickespridd. 

Men, det är inte det som gör mig irriterad. Är det alla människor som kommer ut och ska njuta av solen? Överallt sitter dom med fejset mot solen. Är det deras längtan som irriterar mig? Nej, det är nog det här att jag inte känner mig hemma här längre? Jag kan inte njuta längre. Förr då solen kom öppnade jag fönstren och solade mig i ett vindskyddat läge. Idag skulle jag nog inte göra det. Idag gör jag ingenting för jag är så irriterad på allting. 

Kan det hänga ihop?

För en månad sedan gick jag långa promenader på morgonen i värsta trista vinterväglaget.  Nu, då solen lyser, ids jag inte ens gå 1 km, utan går bort mot Nytorget, glider ner mot Ringvägen och går in på ett fik och sitter där o kollar in läget. Jag har ingen lust att umgås med folk. Det gör jag klockan 13, på det andra fiket, med vårt gubb och kvinnogäng. Jag vill inte umgås med en enda jävel, men allt detta, är en sak. Det andra och det som bekymrar mig är att i Grekland känner jag aldrig så här. Jag är harmonisk nästan hela tiden. Ibland kan jag sakna mitt fikagäng, men det är allt. Märkligt.

Igår gick jag in på det nya galleriet vid Mariatorget.  En gång i tiden var jag där på fester, i den gamla boxningslokalen. Nu är det stort, snyggt galleri som säljer reklambilder. Och jag säger säljer, för det är det enda det där galleriet handlar om. Så förbannat trist. Ett galleri som förvisso mest säljer reklambilder, tyvärr någon av Christer Strömholm också, men jag känner att sådana här lokaler liksom suger ut och bort meningen med fotografi, meningen med att berätta och påverka, kvar blir bara en unken doft av kommers.  

Det känns allt mer som jag intresserar mig allt mindre för fotografi, tänkte på det på kvällen då jag såg en dokumentär om en kille som åker omkring i världen och kollar på trädgårdar. Han var i Aten, Rhodos och Venedig. 

Så vackert och så intressant. Allt i Italien är helt makalöst. 

Jag började nästan gråta då jag såg alla husen längs Canal Grande, en sådan oerhörd skönhet. Går inte att värja sig, man försöker göra allting vackert i Venedig och i Stockholm försöker man riva allt, typ Slussen. Då kände jag att jag längtade efter att sköta vår lilla trädgård på Naxos, att jag skulle vilja utöka den, göra tomater och annat så jag var tvungen att vara där nästan hela året. 

3 mars

 Hur grått kan det bli? Funderar på att köpa en ny kamera för nästan 17 000 kr, men avstår. Har inte råd, måste hålla på mina besparingar så jag klarar mig framöver. Jag går i samma fotspår som min morsas syrra. Hon jobbade och hade fiket på Skeppsholmen, jobbade och jobbade, upp tidigt, hem, sedan levde hon och hennes man för en sommarstuga på Åland. Efter pensionen inträtt och fiket stängts och huset på Skeppsholmen rivits och min mormor som bodde på fiket fått flytta till ett halvvidrigt ålderdomshem, hon var 90 då, så gick det åt helvete. Min mormor vantrivdes så på ålderdomshemmet och min moster fick börja knapra på sina besparingar för hennes omkostnader var för höga. Hon fick sedan cancer och hamnade på SÖS.

Man kan säga att det gick käpptrakt åt helvete efter pensionen, både för mormor och morsans syster. 

Förr, som svensk, så kunde jag känna stolthet över vårt land, vår skola, sjukvård, allt var väldigt bra i jämförelse med andra länder. Idag skäms jag ju, blir förbannad och värre verkar det bli. 

Det där, allt tillsammans, gör mig så förbannat irriterad. Vädret, Stockholmsvädret, måste ju fan vara sämst i hela Europa, en slags fem månaders tristess. 

Jag måste helt enkelt göra något åt det hela.

Vädret. Det är bara att flytta. Antingen till snön på vintern eller till Syd för värmen.

Kompisarna. Kommer att vara saknade.

Samhället. Orkar inte med mer dårskap.

Vad gör en människa som kanske har max tio år kvar att leva? Väljer man att fortsätta i samma trista fotspår som alltid eller ska man kasta sig ut i något nytt? Det är något med åldern, man börjar älska naturen och trots att man har mycket mer pengar än då man var ung, så är man ändå fattigare. När jag var trettio, fyrtio, kunde jag gå på krogen fem gånger i veckan. Jag drack bara en öl, eller en Ramlösa, men ändå. Idag känns det som omöjligt ekonomiskt och av andra skäl. Förmågan att inte bry sig tacklar av då man blir äldre, man blir oroligare, man vågar inte riktigt ligga på gränsen för existensen, trots att det är nu man kan det. Vad spelar det för roll om det går åt helvete då man är sjuttiofem, precis som då man var trettio. Det är ju likgiltigt, och det var det då man var trettio. 

Då man blir sjuttiofem tror man inte att man ska fixa det,  man tror att något ska sluta funka och man ska gå under. 

Det är den stora skillnaden i livet, oron för att inte orka fixa läget. 

Det är den största kampen i ålderdomen.

Man har inget, men man tror man ska förlora det lilla man har om man manövrerar fel.

Hamnar på fiket, älskar mina vänner. Berättar historien om hur vi, Mats, jag och Kjelle handlade på Reeperbahn, på en jazzklubb. Tanken var att vi skulle kolla in Anders Petersens kafe Lemietz, där han gjorde sina berömda bilder i slutat av sextiotalet, men vi hamnade på en jazzklubb. Tog några öl och beställde in middag. 

Det var ett ganska standard jazzband som lirade och då vi åt passerade ägaren och frågade hur det smakade och varifrån vi kom.

”Sverige,” sa jag. ”Det här är två svenska jazzkillar”, och jag pekade på Mats och Kjelle. Okej, Mats blev ju musiker med tiden, men på den tiden spelade han ju tvärflöjt i Vs ungdomsorkester och Kjelle, han visste inget om musik, eller så kanske han hade en saxofon gömd hemma. I alla fall så lyste ägaren upp.

”Sitt in grabbar och spela lite i pausen så bjuder vi på drickat och maten”.

Det var där det liksom inte klickade för mig. Att grabbarna skulle spela. Vi åt i alla fall upp och plötsligt hör jag från scenen. Ladies and Gentlemen, tonight we have a swedish, jazzgroup on stage, och så pekade han mot vårt bord. ”Grabbar, ni måste lira”, sa jag till Mats och Kjell. Dom var inte nyktra och gick upp på scenen och Mats blåste lite i sin flöjt och Kjelle dunka på ett par congas. Det lät hemskt och jag rymde in på muggen. Ägaren kom in strax efter och frågade vad det där var för svenskt band som inte kunde spela.

Vi slängdes ut, men vi behövde inte betala. Vi var ganska fulla, hoppade in i Volvon, körde en km, parkerade på en bensinmack bredvid motorvägen. Grabbarna somnade men jag som satt bakom ratten kunde inte hitta någon skönt sovställning, klev ur bilen och la mig på asfalten bredvid. Det var december, ganska kallt och jag la en filt under och somnade. Efter någon timme vaknade jag av något ljud, hela kroppen var förlamad av kylan från asfalten och ett gäng japanska turister stod och filmade svensken som sov på asfalten i december.

15 april

Allt svänger, allt är i rörelse. Min fru säger: Operationen blir i maj, du kan sticka till Naxos på måndag. Samtidigt får jag betalt för mina bilder som jag skickat till USA. Jag följer med min fru till kolonin. Hon är så lycklig. Hela det här canceräventyret har gått så bra det kan gå. Det är helt underbart. 

Vi bär jordsäckar. Jag är fruktansvärt arbetselak och tror fortfarande att jag är elitidrottsman. Jag bär och sliter så jag mår illa. Min fru säger till mig på skarpen och hon har rätt. Jag är inte ung och jag är inte topptränad längre. Från och med nu kör jag japansk stil, långsamt och snyggt. Det var sista gången jag tog i så mycket. En gång för något år sedan blev jag lika trött och då bar jag själv upp en säng, 160 cm, fem trappor utan hiss, till vinden. Då trodde jag att pumpen skulle ge upp, men nu vet jag vad som gäller. 

Ett nederlag, givetvis, men livet har alltid sina begränsningar och kroppen kan vara en av dom.

16 april

En söndag. 

Vilken dag. 

Min fru är lycklig och jag käkar godis, ska göra middag till mina vuxna barn innan jag reser i morgon. Såg just en kompis komma glidande på gatan. Han har tappat massor med vikt och går stelt. För tre månader sedan såg han annorlunda ut. Det är hårt att se, och en annan kompis kommer ner till fiket med hjälp av sina sista krafter. Efter att ha suttit några timmar går han hem och är alldeles ensam. Jag vet inte om det är dåligt men det vore mysigt om han också fick sig en god middag med vänner, ett glas eller två. Det som är det viktiga i livet.

 

17 april

Reser till Naxos. 

På kvällen kommer min son och dotter och jag lagar mat till dom. 

Vi har en fin kväll, min dotter masserar mig. Hon är duktig på det och jag somnar redan halv tio, sover gott tills jag ska upp vid halv fyra på morgonen. Resorna till Naxos är ofta lite jobbiga. Kanske inte den här så mycket, planet var halvfullt. Det passar mig att få några egna säten att sova på. Jag sover alltid då jag flyger, tycker det är extremt tråkigt och flygplatser ännu värre. När jag skriver det här sitter jag på Athens flygplats och väntar på att flyga inrikes till Naxos. Den sista biten tar 25 minuter och är ganska skön då det lilla planet flyger så man ser öarna och vattnet, en vänstersväng på slutet och jag landar. Alltid samma känsla av att komma hem.

10 maj

Hemma i Stockholm, följer med W till SÖS, dags för operation. Hon är fin då hon går iväg mot operationen. Känns i hjärtat. Det kommer att gå bra.

Jag är trött, går hem och dricker kaffe, och kollar på bilder på Insta. Så mycket AI och så många förklaringar över att det minsann är konst. 

Okej, tro på det. 

Jag håller inte med. 

Just AI är ju ytterligare en anledning till att sluta med bilder, eller till att fotografi blir allt mindre intressant. Själv känner jag att trots att jag fortfarande har en publik, att jag allt mer marginaliseras. Det bli allt mindre av riktig känsla  inom fotografiet och allt mer någon konstig grej som liknar reklamen. 

Helt värdelöst. Vet inte ens om jag ids ställa ut mina bilder, kanske borde jag fixa ramar, och göra en egen utställning. Thats it, skita i museerna? Och utställningshallarna.

10 maj

Jag läser Henning Mankell, Kvicksand. Boken han skrev då han drabbats av cancer. Smärtsamt bra och samtidigt en lärobok om livet. 

W och jag gick hem från sjukhuset. Hon höll mig under armen och berättade att dom tagit en del ur bröstet och att hon hoppades att det var allt. Inget är ännu riktigt klart, det kan bli strålning  efter slutet av maj, kanske, kanske inte. Det var en fin stund, de lyste varm sol och blåste hårda kalla vindar, men W hade längtat att få gå genom parken. 

Det var kanske det religiösa i henne som talade. Alla människor lever ju av religiösa upplevelser även om det kan kännas som om det är naturen som talar till oss. 

En fin stund och jag längtade efter glass för min pollensjuka gör min hals till en stupränna fylld av sårigheter. 

Jag fikade nere på Ringvägen, ensam, älskar denna ensamhet, har inga som helst problem med den. Att få tänka, är den den verkliga klassmarkören, att ha tid att tänka. Tror nästan det? Jag letar något att ha på huvudet, en keps som inte är för varm, det ska jag leta i morgon. En keps där vinden kittlar de små hårstråna jag har på huvet. Ikväll blir det lite Milano, vi käkade mat från NamNam, starkt och gott och livet är inte alls dåligt, snarare riktigt bra.

11 maj

En skön dag, det känns som om operationen gjorde något gott med vårt förhållande. Att vi ser och såg hur mycket vi betyder för varandra. 

Vi gick upp till kolonin, som ligger strax under Södersjukhuset, där W för ett dygn sedan opererades. Nu går hon omkring och planterar blommor lite löst och jag bara sitter och tittar på båtarna som driver fram i kanalen under oss. Det går ett järnvägsspår mellan kanalen och Wenkes kolonin och det kommer en hel del ungdomar som är på väg till en mötesplats längre in in snåren där man langar rejält med knark. 

Är det inte lika bra att legalisera hasch och mariuana och sedan ha mycket hårdare straff på kokain och annan partyskit. Heroin och morfin är ju en sjukdom. Håller man på med det är man körd, då är man redan slut som människa. Det är en ren sjukdom som man måste ha hjälp med. Men partyknarkandet kunde man gott knäcka och sedan legalisera de lätta drogerna och på det viset få bort en stor del av den kriminella marknaden.

Jag lämnar W på kolonin och cyklar hem. Kroppen? Jag har en del att hämta hem men ju äldre man blir, desto mindre intresserad blir jag av att träna. Jag kan köpa det här med längre och mjukare pass för flåset och upplevelsen. Jag tror det är dags att börja cykla igen. Idag är det uppåt tjugo grader varmt men pollensituationen är mördande. Jag har en hals som känns som ett rökrör  fyllt av gammal rostig cigarrök.

12 maj

Solen skiner in genom fönstren. Det är 20 grader, varmare än på Naxos och ganska vindstilla. Vi har det bra, följer med W till bokaffären för att kolla på böcker. Livet går som i ett töcken, ett enkelt töcken. Jag lever som jag vill och tar dagen som den kommer. Det blir alltid tid till arbete. Giro Italia har startat och jag ser på det på eftermiddagen. Det är vackra bilder och grym cykling. Jag hör hur W stökar omkring med olika små uppgifter, mest blommorna. Det kommer att bli bra, det kommer att bli mycket bra och det känns så skönt.

Går på min käre vän Rolf Classons boksläpp. Det är i en lokal nära Fotografiska. Det är mycket folk och jag springer på en hel del äldre kompisar. Annas och hennes kompisar, alla jobbar på sjukhus, kommer fram till mig och snackar.

”Din kompis Yannis, kommer han att vara på Naxos då vi kommer?”

”Svårt att veta, men troligast är han det.”

”Ja, bra, har du någon bild på honom?”

”Nej, tyvärr, varför vill ni se hur han ser ut?”

”Jo, en annan kompis som också kommer med behöver få sex och vi tänkte att Yannis kanske kunde fixa den biten?”

Vi snackade ett tag till, bestämde mig för att inte förvarna Yannis om sommarens möjligheter. Roffe och co hade stor show på scenen. Jag drällde mellan scenerna och baren. Det var mycket trevligt och jag träffade två tjejer som bott i vårt hus då vi hade det högst upp i borgen, Kastro, på Naxos. Min polare P dök upp och tog en öl och sedan pekade han på en av tjejerna som bott i vårt hus en gång i tiden.

”Vem är det där? Tycker jag känner lite konstiga vibbar med henne?”

”Kan ju bero på att du en gång i tiden drog iväg och låg med henne på en badstrand efter en middag vi hade på Paralian”.

”Gjorde jag, märkligt, tyckte jag kände något annorlunda då jag snackade med henne”.

14 maj

Patti Smith la ut en video om hur och varför hon lever som hon gör. 

Det var som ett karbonpapper på mitt liv, eller som ett karbonpapper på alla som lever och överlever på att syssla med sin konst, eller snarare, sin vision av livet. 

Jag började inse tidigt att jag aldrig skulle ha ett vanligt jobb. Jag insåg inte ens vitsen med det hela. I samma ögonblick jag började läsa böcker, sexårsåldern, så visste jag att jag skulle vara en slags äventyrare. Jag hade bra fantasi och jag hade en bra frisk kropp.  Vad skulle kunna stoppa mig? 

Det började med läsandet, för att läsa betydde att jag skapade mig egna bilder, egna drömmar. Att se på film är förvisso fantastiskt, men någon annan har skapat bilderna, läsandet leder till att du skapar bokens miljö själv. 

Efter böckerna kom musiken. Jag kunde ligga under ett täcke och lyssna på musik i timmar, drömma mig bort och det ledde med tiden till att jag spelade i ett band men insåg att jag inte var tillräckligt musikalisk, utan en dag fick jag syns på min fars lådkamera, blev förhäxad av bilderna,  vi satte upp ett enkelt labb i badrummet och jag var igång. Man kan säga att jag är och var självlärd. Jag kollade olika fotografer, från början var det de mer fashionaktiga, men sedan sprang jag på Bresson och efter det var det kört. 

Det konstiga är att jag läste fortfarande nästan en bok om dagen, samtidigt som jag fotograferade. Det var som om läsandet var det som skapade drömmarna och fotograferandet var det praktiska arbetet. 

Det har alltid varit så och jag minns då min far dog och jag var tjugo år och min mor, som skulle dö inte långt efter, frågade om jag ville ta över skobutiken de hade kämpat och sparat ihop till, och jag sa nej. Aldrig, det sista jag skulle göra var att stå i någon jävla skobutik som en slav dag ut och dag in. Min lillebror fick ta över och han stod där i fyrtio år innan han sålde den för goda pengar. Men, för mig var det inget val. Jag visste redan då jag var femton år att jag ska aldrig ha ett fast jobb, att det skulle ta livet av mig, jag skulle heller aldrig gifta mig( vilket jag kom att göra då jag blev sextiofem och skulle gå i pension), men mitt val, min vision var kristallklar och den bottnade i lusten o tron på mig själv, men lika mycket i att jag kände att jag aldrig skulle överleva med ett vanligt jobb, semester och familjeliv. Jag var alldeles för speciell, hade för starka drömmar och för stark vision om vad jag ville göra, så det var egentligen ganska enkelt. Jag gjorde det jag ville och på den vägen var och är det. Jag har heller egentligen aldrig gjort något jag inte vill, ibland har det väl varit tveksamt, men det är ytterst sällan. 

Om jag känt mig osäker? Aldrig. Om jag ångrat mig? Aldrig? 

Varför hade jag sådan stark ångest hela livet fram tills jag blev femtio år? 

Kanske är ångesten genetisk, många i min släkt har haft svår ångest, min mamma framför allt, men kanske kom ångesten också från att jag var den ende och kanske fortfarande den ende i hela min släkt, som valt den bana jag valde. 

Ångesten gjorde inte resan lättare, men samtidigt fick den mig att förstå att om jag inte fortsatte på den väg jag valt, med total frihet, så skulle jag gå under. 

Det var aldrig någon tvekan.

Om jag är nöjd med valet? Jag är väldigt stolt över mitt val och vad jag har gjort i livet. Jag lyckades dessutom bli en hyfsad far till två barn som tycker om mig. 

Jag tror och vet att vi gillar varandra mycket och mer kan man inte begära i livet.

Idag, då jag är sjuttiofyra, så lockar inte fotografin på samma sätt eftersom den inte betyder så mycket som förr i samhället. Men fortfarande är fotografin det praktiska för mig och läsandet det som skapar drömmarna. Och visionerna finns kvar, det är fortfarande kärleken, husbilen och berättelserna.

Barndomen? 

Det sägs att barndomen fostrar oss? Vad hade jag för barndom? Det konstiga med att tänka på barndomen är att man ser olika på den i olika åldrar. Idag måste jag nog säga att min barndom var ganska perfekt. En modern förälder skulle kanske säga att det var hemsk. Min föräldrar jobbade, mamma var hemma en hel del när jag var liten men från tio års ålder så klarade vi oss själva på dagarna. Brorsan och jag hade egentligen inga regler mer än de självklara och samma gällde de flesta av mina kompisar.  

Vår barndom var fri lek, vi hittade på det vi ville hitta på. 

På kvällarna var vi hemma med mamma och pappa, men på dagarna var det fritt. Klart att vi slog oss och hittade på bus, sällan något allvarligt men den stora grejen var att vi var fria. Jag kan egentligen bara minnas några gånger vi gjorde saker tillsammans med mamma och pappa. Vi gick aldrig på museum, vi gick på bio någon gång. Det hände att vi åkte skidor tillsammans till en stuga, kanske 2, 3 gånger i min bandom. Den stora grejen var att vi hade en sommarstuga och dit åkte vi hela sommaren från skolan slutat till den började. Mamma var med oss medan pappa jobbade i affären och kom ut med bussen till sommarstugan på kvällen. 

Efter jag fyllt femton minns jag ingenting vi gjorde tillsammans och jag saknade det inte heller. Min uppfattning om min barndom var att den var kärleksfull och fri, totalt fri. En perfekt uppfostran. Bara tanken att gå på dagis, fritis osv, som ungar idag känns ju helt bedrövlig. Herre Gud, vilket fängelse. Mina barn gick ju både på dagis och fritis och tyckte om det, men tanken att jag själv skulle ha gjort det är totalt skrämmande, helt ifrån allt jag kan tänka som livskvalitet. Hela mitt liv har bara haft ett mantra. Frihet. 

I det finns givetvis en vinst och ett pris. 

Alla visioner man har eller lever efter har ett pris. 

Det är liksom det saken handlar om. 

För att uppnå en vision får du betala ett pris. Mitt pris var kanske ångesten, men egentligen tror jag min ångest hade varit mycket värre om jag levt ett sk vanligt liv. 

Så, priset för visionen, kanske inte var något pris. Att jag haft låg ekonomisk standard har inte betytt ett skit. Folk tror att pengar är lösningen på allt. Det är fel. 

Det man behöver är tid och en vision och sedan är det bara att åka med.

17 maj

133/ 83. 

Blodtrycket. Helt okej.

Det är min stora oro, alltid varit. Mitt genetiskt lätt förhöjda blodtryck. Det finns ju en gräns, som jag verkligen betvivlar, 140/90, som anses som en en gräns som man helst inte ska överskrida för mycket. Ärligt talat. Jag har nästan inte en kompis som ligger under det värdet om de är över femtio år. Den bistra sanningen är väl att vi inte är gjorda för att bli äldre än femtio år. När jag var yngre än femtio hade jag blodtryck som var av typen 120/80, sedan ökade det efter femtio års ålder. Jag misstänker ett slags samarbete mellan läkemedelsbolagen och  läkarkåren som gjort blodtrycksmediciner till en enorm inkomstkälla. 

Öarna i Kykladerna, där jag bor en stor del av mitt liv, börjar bli gröna. De minsta öarna sätter upp solceller och vindkraftverk och sedan är den el de skapar kollektiv. De betalar knappt något för elen, samtidigt har ett flygbolag som ska flyga mellan öarna börja satsa på att utveckla elflyg. Saker kommer att ske, vi ska se framtiden som en möjlighet.

Eftermiddag

Jag försöker alltid sova siesta, eftermiddag. Inte för att jag behöver det, utan för att jag tycker det är skönt och för att det ger mig nya tankar. Jag satt tidigare med polarna på fiket. Det var väl ingen större hit, mest beroende på mig, att jag kände mig vresig. Jag hade inte mycket att tillföra, kollade lite på en serie om köpa hus på Sicilien, för en euro. En kvinna med anknäbb och en snubbe som fjantade omkring, men programmet fick mig att tänka på Christer Strömholm och hans hus i Fox Amphoux. 

Jag var ju ofta hos Christer, var han nu bodde. Ett tag bodde han nere i västra Sverige, hade ett litet hus och jag brukade åka dit då och då.

 En dag ringde han dock och sa: Micke, jag vill bara tacka. Det är slut nu. 

Jag visste ju att han varit dålig länge, nu var han strax åttio år och det hade krånglat med det ena och det andra i hans kropp. 

Jag var just då i Blekinge och sa: Jag kommer och satta full fart mot Gerlesborg, där han bodde. 

När jag kom fram två timmar senare var det helt tyst i hans hus. 

Jag gick fram och ringde på dörren, öppnade den försiktigt, och där stod han i hallen och vacklade i sin morgonrock.

”Vi går till köket.  Har du ätit något?”  Det hade han inte, så jag gjorde en lunch och hämtade en flaska rött vin från min bil. Han tog ett glas rött, tittade på mig och muttrade något om att det hade ju kunnat vara lite svalare.

Jag blev lite full i skratt. En som muttrar om vinets värme eller kyla, den människan dör inte i första stund. Det gjorde inte han heller. Han piggnade till och jag reste därifrån. Strax efter flyttade han tillbaka till Stockholm, fick bo på ett hem där han fick fin vård tills han gick bort 2003.

Jag märker då jag skriver om äldre män, att jag älskar äldre män. Jag tycker om deras långsamhet och eftertänksamhet. Ju äldre jag blir, desto mindre intresserad blir jag av sällskap. Jag vill umgås en kort, specifik tid under dag, sedan vill jag vara ensam.

 18 maj

Nils Petter Löfstedt, filmaren, skickade sin film och Hvitdeldska och polisens övergrepp. Fantastisk film. Nils Petter är verkligen duktig filmare, en sann aktivist och hans film om Jean Hermansson, Himlens mörkrum, liksom den här, är en slags mindre mästerverk. Jag längtade hela tiden efter att få höra någon polis uttrycka sina känslor tjugo år efter deras övergrepp, men ingen ville väl delta. Jag minns själv då vi ockuperade Mullvaden 1977-78 och polisen stormade husen på Krukmakargatan. Det var poliser inkallade överallt ifrån Sverige och en del var riktiga äschlen och husen tömdes. Några år senare körde jag för fort uppe i Lappland och blev stoppad av polisen. Han tittade på mitt körkort och sedan på två kameror som låg i det högra framsätet och frågade om jag var jag och om jag var den som plåtat så mycket på Mullvadsockupationen.

Jag kunde ju knappast neka och då sa han: det var svårt. Jag tyckte ni gjorde rätt och har haft samvetskval i alla år för att jag stod där och slogs med demonstranterna. Så, du kör fort, ta det lugnt och ha en bra dag.

19 maj

Min son fyller år. 

Trettioett. 

1980 var jag trettio? 

Vad gjorde jag då? 

Åkte till Skogsnäs i två år och gjorde bok och utställningar.

Fiket. Det regnar. Lite skönt, slippa pollen. 

Peter Kadhammar, 

journalisten,  sitter på min plats. Han tittar på mig och jag tittar tillbaka, sedan går han strax senare med sin bruna portfölj. Han skriver bra. Jag läser alltid honom, den gamla maoisten. Undrar om han läser mina grejer?

Min vän C på ön Iraklia ringer och berättar att det kom en ribbåt till hans ö, fylld med läkare och de kollade hans hjärta, såg bra ut och läkaren drog ner hans betablockerare till häften. Underbart. 

Sitter och tänker tanken på att gå ner till hamnen i 24 graders värme, möta en läkare som kollar ens kropp och säger att man kan minska på blodtrycksmedicinen. Det måste vara svårslaget.

Jag är återigen irriterad. Pollen, skitväder och skitråkig stad. Tar två beslut. Det ena är att skriva, fotograferandet får ligga i träda. Jag kanske ska plåta som Patti Smith, ta en massa skitbilder, som punkter, stoppunkter i en text? 

Det är regn och redan klockan elva känner jag av pollen och är grymt irriterad. Jag borde skriva något positivt. Det är svårt, men det som tog mig på allvar var den där ribbåten som la till på den lilla ön Iraklia, av kliver några läkare och sedan blir de som vill undersökta. Det är så vackert och det är så jag vill ha det.

20 maj

Hela dagen ägnar jag åt att sätta ihop en Ikeamöbel på kolonin. Det är ungefär som att man själv sätter på strömmen till sin elektriska avrättning. De tog en hel dag men till slut stod den där, men givetvis saknades lådorna som skulle vara till. 

Ikea, thats it.

På kvällen kom solen och våra kvarter kring Nytorget exploderade. Så mycket folk, jag gick några kvarter och kände ingen. Tyckte till och med att folk kollade på mig, typ, vem är det där? 

Konstig känsla att gå i sina egna kvarter och se minst tusen pers och inte känna en enda. Och dessutom få känslan av att dom kollar på mig som jag vore en främling. 

För fan, jag är ju Mister Söder. Knappt någon av de som satt på krogstolarna ute på Skånegatan var födda då jag var tjugo och ytterst få, kanske inte en enda, har tagit lika många steg på Söders gator som mig. 

Sextio år i stadsdelen, och ändå känna sig som en nykomling. Ingen lätt match.

När jag kom till våran port hade solen gått bort och vid ett ensamt bord satt en granne med sin vinare. Sorglig syn. Varje dag sitter han där, ser så skör ut, alltid med en vinare och en slags hatt och läser en bok och dricker sitt vin. Jag har aldrig sett karln snacka med någon. Den totala ensamheten.

Jag sa det till min fru: Visst är det konstigt att gå i sina egna kvarter, se tusentals människor och inte känna en enda, och på det, alla de här som står och glor i mobilen och inte vet var dom ska.

Det har alltid varit så, svarade hon. Det är åldern också.

Åldern? 

Vad fan har ålder med det här att göra? Vi har en supervacker kväll, alla vill väl gå ut och njuta av solen och våra kvarter är fyllda med folk, en speciell typ, dessutom, snobbiga, alla välklädda och ser dyra ut, som de är hämtade ur AIKs fotbollsfirma, samtidigt som du inte ser en local eller en människa över sextio. 

Ska man verkligen leva och bo i en sådan stad

En filosofisk tanke. 

Det är en sak jag tänker på varje dag och det är frågan om vi håller på att göra människa överflödig? 

Det började med att kvinnorna inte behövde männen, sedan gick det vidare till att vi började handla mat på nätet, kläder på nätet osv. 

Nu kommer förarlösa tåg och bussar och när vi ska komma i kontakt med vården sitter vi i timmar framför telefonen och lyssnar på en mekanisk röst. 

Fotografi och skriverier ersätts just nu med AI, dataprogrammering. 

Jag tänker: Till slut, vad blir till slut? 

Är inte människans absolut mest viktiga egenskap behovet av andra människor? 

Bygger inte en människas identitet och lycka mycket på att kunna en sak och visa andra att man kan? 

Till slut, tänker jag. 

Till slut är jag utbytt mot en maskin som utför en uppgift som säger: Ta en Mickebergbild, i en stad med hippies och kärleksfulla människor. Den bilden kommer att vara mitt falska Mickebergland. Jag vill vara människan som sökte och fann och visade. Jag vill helt enkelt vara människa och människa behöver vara människa för andra människor. 

Vi kan inte göra slut på behovet av varandra för att livet ska förenklas, för det är den ultimata lögnen. Den bistra sanningen är att livet inte är enkelt, att vara människa inte är enkelt. Det kräver en vandring tillsammans med andra.

21 maj

En vacker dag igen. Skönt. 

Tyvärr är jag vansinnigt irriterad, eller snarare deprimerad. 

Kan inte komma över den där känslan då jag gick i mina kvarter en kväll och inte såg en en vän, men det är en sak, ännu värre är att jag inte kände mig sedd. 

Jag existerade inte. Det är helt enkelt så att mina polare, som hängt med från 70-talet, och jag, vi ser ut som lodisar i jämförelse med de här nya människorna. Det spelar ingen roll att mina polare ligger i topp i sina yrken, vi betyder ändå ingenting i våra kvarter. 

Vi är lodisar som går på sjukpenning, typ. 

Det känns helt enkelt som att vara utan identitet. 

Om jag jämför situationen för 20 år sedan, om jag gått samma runda, så hade jag träffat en tjugo personer som sagt Tjena Micke. 

Häromdagen ingen. Jag sa inte heller Hej till Någon.

Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig värdelös, men nu gjorde jag det. 

En man utan framtid.

Drömmen.

Jag vaknade tidigt, till fåglarna och en helikopter som hovrade över plattan till Södersjukhuset. Sovit sedan 2200 och nu var klockan 0700. 

Min fru sov i den andra sängen. 

Vi var granne med SöS och inte alltför länge sedan, kanske en vecka sedan, så opererade hon sitt ena bröst mot bröstcancer.  

Jag vred lite på mig och tittade ut över Årstaviken, segelbåten som låg på svaj och verkade vara utan ägare, eller hade en ägare, som aldrig seglade. 

Båten låg nämligen alltid där, ensam, snurrandes runt med vinden. 

En gång i tiden hade jag en dröm om att bo på en stor segelbåt, en sådan som vi kallade havskryssare då jag var liten. 

Med tiden kom jag att göra det och insåg att det var för krångligt. 

Jag bodde hellre i land. 

Nu är min dröm en husbil, egentligen inte så mycket för att resa omkring, även om husbilen gör det möjligt att lätta ankar när som helst. 

Köra till en annan plats, ett annat land eller bara röra på sig.

 

Jag är hemmakär. 

Det betyder inte att jag är hemmakär i den meningen att jag vill vara i mina egna kvarter hela tiden, men om jag bor någonstans så vill jag vara där och då måste det vara rätt kvarter, men efter några månader så vill jag alltid röra på mig. 

Det är därför jag bor på två ställen. 

Ett är i staden, vid det lilla torget och ett annat är i en olivdjungel, på en höjd med två hus och murar runt omkring. 

Min egen borg.

Jag försöker skapa mig ett liv där. 

Jag härmar Christer Strömholm. 

Han levde så. Paris på vintern, sitt hus i Fox Amphoux i södra Frankrike vår och höst,  Skåne på sommaren.  

Det drömmen handlade om är vad jag har och vad jag söker. 

Det jag söker är ett tillstånd.

Inte en plats, utan ett tillstånd, men platsen kan hjälpa till och skapa tillståndet.Det spelar ingen roll hur många skrivbord med vackra vyer jag sätter upp. 

Allt jag får ur mig kommer inifrån så jag kan lika gärna skriva i en källare eller på ett dass. Det är rörelsen mellan platserna som skapar dynamiken. Inte vyn.

Min fru sover gott. Det är hon värd. Hon bjöd på god mat igår och nu ska hon sova. Hon har svårt med sömnen och jag vet att om jag sover med henne i den lilla stugan så sover hon tryggt. Det är min insats i livet. Att sova med henne så hon sover tryggt.

Jag lägger upp några gamla bilder på Facebook. Man har alltid någon idiot emot sig, ofta är det sådana som bara kritiserar vad man gör. Själv gör dom ingenting. Det är en svårt sort att hantera, och jag ledsnar. 

Stänger ner mitt Facebook. 

Jag har gjort det förr, främst för att jag orkar inte med idioterna, men framför allt för att jag slipper se allt skit. 

Däremot saknar jag att skriva där. Att skriva, var det än är, på vilket forum som helst är en akt av meditation och glädje. 

Man förmedlar något. Det kommer jag att sakna. 

Jag skriver någon annanstans, men det känns som om alla sociala medier är på väg att dö ut, så jag kanske inte är helt fel ute?

22 maj

Jag köper ett par skor. 

Ecco. 

Det är bra skor, men min farsa gillade inte dom. 

Inte heller brorsan. 

Farsan hade en skoaffär som brorsan tog över. Ecco var deras hatobjekt. Svåra att förhandla med och det slutade med att brorsan slutade sälja Ecco. 

Jag köper Ecco, det är bra skor. 

Jag gör det nu, innan, då brorsan hade sin skoaffär köpte jag aldrig skor. 

Jag har köpt max fem par skor i mitt liv. 

Det är nog lite unikt och tre av dom paren har varit Ecco. 

Och två cykelskor.

Jag lyssnar på en ung kvinna som sitter på bänken bredvid mig. 

Hon berättar för sin kompis att hon gifte sig för ett år sedan och det var ett storslaget bröllop som hennes mans föräldrar betalt. 

Nu vill hon skilja sig. 

Mannen är en tölp men hon har samvetskval för att mannens föräldrar bekostat ett sådant stort och dyrt bröllop. 

Jag höll på att säga någonting, men hon borde kanske vända på perspektiven. 

I samma ögonblick kommer min granne med sin skrothög till bil och ska parkera. 

Han kan inte köra bil och smäller in i en betongklump. Jag vet att han har problem med hjärtat, har han fått en attack, men han kliver ur bilen, ser härjad ut och jag inser att jag sett ytterligare en människa som inte kan köra bil.

Jag får ett mail från Cristina, Italienskan, 

som en gång i tiden hade en krog i Halki, vår grekiska by. 

Hon får mig att minnas de hemrullade cigaretterna och de slitna gårdarna i Rom och Venedig, 

Once upon a time, tänkte jag, då jag stod i hörnet där vägen svänger ur Halki.

" Once upon a time" stod jag vid Brennerpassets början. 

Vägen dit hade gått över Tysklands motorvägar, liftandes och till slut stod vi vid det väldiga bergets fot.

Vi började vandra uppåt. Det är ett högt pass, mycket högt pass och det tog oss många timmar den natten att komma till toppen. På andra sidan hägrade Italien, Venedig, Verona och Romeo och Julia.

Den natten, på vägen upp, kom kylan smygande och jag hade en del hägringar. När jag var på väg att kasta in handduken och bli religiös så blev vi upplockade av en liten Fiat, avslängda på tullstationen. 

Den lyste varm och vänlig och Uffe, min liftarpolare, tog fram gitarren och sjöng något smäktande. Tullgubbarna bjöd på soppa och rullade cigg. 

Det var ett mandomsprov att rulla en cigg, kunde du det, var du hemma överallt.

Någon sa att dom skulle till Verona o vi fick åka liten Fiat igen, nu nedför bergsvägarna och inom någon timme rullade vi in i Verona på morgonen. Vi hade som vanligt inga pengar, men Uffe sjöng något smäktande igen och jag trollade lite och vi fick lite stålar och hemrullade cigg och sedan bjöd två systrar oss hem att sova hos dom. Man tänkte väl en och annan charmig tanke men åsynen av deras morsa tog bort den charmen direkt.

Vi vaknade på eftermiddag och som dom luffare vi var gav vi oss ut på gatorna och spelade och trollade smäktande. Vi passerade både Venedig och Rom och Pisa och hamnade till slut i underbara Marseille, i Frankrike, där polisen tog oss och skickade oss norrut.

Jag vet inte vad som fick mig att tänka på Brennerpasset, kanske var det vägens krök, kanske den italienska krogen strax till höger, kanske var det min hemliga längtan efter en kvinna som från femte våningen skulle kasta ner en hemrullad cigg och skrika: Bravo, bravo, ciao...

23 maj

Vaknar, tänker: Jag måste bli fyra kilo smalare. Tar en liten hårdbrödmacka. Jag tar en lång promenad, fast egentligen borde jag cykla fyra mil. Jag tar promenaden, uppför Skånegatan, upp till Vita bergen, viker till höger, går in på fiket. 

En kaffe och macka, sedan inser jag att jag förlorade idag igen. 

Livet är fullt av förluster och förlustelser. Paris 1969 var en sådan.

1969 var jag i Paris för att göra succé. Jag hade skinnbraller, mockaboots och en resväska i hårt skinn. Det var en lärorik tid. Man säger ju ofta så då allt går åt helvete.

Jag gillade Paris, på natten, vid 0000, ungefär. Då var stan intressantare än på dagen.

Det gick inget vidare för mig. Jag lärde mig inte ens språket.

Idag blev jag ombedd att ta lite bilder till något som skulle bli en catwalk. Det var då jag kom att tänka på Paris, den svåra tiden, hur jag rymde till London och tog färjan, där man spydde tarmarna ur sig, landade i Göteborg, fick lift med en tjej som hade sportbil och som jag senare skulle träffa på Mallorca och ännu senare i Lund, men hur hon stannade bilen och jag ringde  Strömholm på Fotoskolan och hur han tyckte jag skulle höra av mig då jag kom till stan  och hur bruden i sportbilen satt kvar medans jag ringde och hur det droppade från det otäta taket på MGN och hur vi delade telefonnummer och jag ljög väl för jag hade ingen telefon, jag hade ju fan ingenstans att bo, men det skulle jag fixa på en dag då jag kom till stan.

Sedan åkte hon och jag liftade resten av biten till Stockholm från Trollhättan.

Jag sov hos någon kompis i Bromma och dagen efter ringde jag Strömholm och samtidigt gick jag ner på Vasagatan och fixa ett jobb på Posten, nattjobb och sedan var det väl igång, som man säger i de bästa sagorna om livet.

En bar…

Hon klämde sig in mellan mig och bardisken. Hon kändes rakt igenom byxorna. Jag blundade och hennes hår kom till mig. 

Det tätnade vid baren, Björn, bjässen bakom disken, serverade lugnt vidare.

Hennes svarta hår doftade nytvättat och rök. 

Det var en situation jag kände igen. 

Närheten, och det dolda, det som gjorde att man levde. 

Hon stoppade ner handen, lade den mot mitt lår. 

Försiktigt tog hon sig fram. 

Jag satt stel, rädd för att förstöra hemligheten vi hade.

Jag väntade på att hon skulle säga något. 

Hon andades tungt och tittade på mig. 

Svarta ögon, svart hår, kastanjevatten. En ung människa, i allt yngre än jag.

" Det här är inte normalt", sa hon, " det är något på gång".

" Det finns inget normalt", svarade jag.

24 maj

 Katamaranen vrålar fram över egeiska havet. Den slår hårt i vågorna och jag funderar över varför jag inte tog den stora båten. Mår nästan illa, men så slår skepparn av och vi glider in i hamnen på den vackra ön Sifnos. Jag var där en massa år tidigare, då jag gjorde en del öreportage. Nu är jag tillbaka med sambo och barn. Det är en sensuell ö och vi tar en taxi upp till stadens huvudort, där också den lilla utposten, Kastro, inte ligger långt borta. 

Vi fortsätter till Faro, på den yttersta udden av ön. 

Där stannar vi. 

Det finns knappt en enda restaurang utan vi går en lång promenad längs havet till den lilla restaurangen. Jag tar några bilder, min sambo jobbar åt en resetidning. Det var så vi träffades. Jag fick ett pris, ett par skosnören, som delades ut av henne och Johan Tell, den underbare skribenten, som jag en gång i tiden hade på workshop. Han plåtade bra men skrev också fantastiskt, så jag sa att jag trodde nog han borde skriva mer. 

Han tog mig på orden och blev en strålande skribent. 

Jag fick skosnörena och blev ögonblickligt kär i kvinnan som delade ut dom. Det tog lång tid att få ihop något med henne, men till slut kom vi att leva ihop i 11 år och resa och arbeta ihop. 

Nu var vi på Sifnos.

För att göra saken ännu krångligare så hade min dotters mamma en gång i tiden bott i Grekland och varit ihop med en grekisk man som  var smycketillverkare och hade en affär och verkstad i Kastro. 

En dag åkte vi dit, kollade på grejerna i hans butik, fina saker, jag berättade att min dotter var hans exs dotter och han blev mycket glad över det.

Jag bestämde mig för att hylla ögonblicket och köpa en ring till min sambo, en ring som mitt exs före detta kille gjort, och min sambo fick välja en. 

Givetvis valde hon en av de ytterst få som min dotters mammas ex inte hade gjort. 

Skit samma, valt var valt.

Det var en vacker ring, det var en vacker sommar. 

Min sambo skrev att vinden gled in under den tunna klänningen. 

Jag minns att den var blå och mycket vacker och från den sommaren har alltid blå klänningar, bara ben, betytt något speciellt.

Jag tog mina bilder, hon skrev sina texter och allt publicerades. 

Två år senare var jag tillbaka. 

Då var våra reportage utrivna ur tidningen, uppsatta inom glas och ram på många olika krogar och kaféer på den vackra ön Sifnos.

26 maj

Cyklar ner till Långholmen. Cyklar för jag ska bygga upp kondisen, men nere vid Tanto känner jag att pollen påverkar för mycket, genar och kommer upp vid Maria Skolgata och min gamla lägenhet. 

Längtar tillbaka. 

Det är mycket bättre känsla borta vid Rosenlundsgatan än på  hemska, glassiga Skånegatan. 

Jag vill flytta tillbaka. 

Jag säger det till en gammal polare som jag träffar på Fiket på Hornsgatan.

”Jag hatar Stockholm”, säger han. ”Har bott ett tag i Kanada, hemskt, men då jag kom tillbaka till Stockholm kände jag inte igen mig. Fruktansvärd utveckling”. 

Vi satt där och gnällde och jag skriver om det och det är väl problemet med den här texten. Allt detta gnäll, men det är ju verkligheten. 

I Stockholm finns i princip ingenting längre att glädjas åt, i alla fall inte om man var med redan på sjuttiotalet. 

Detta fall ner i avgrunden som pågår i stan kanske inte de unga fattar, eftersom de aldrig sett något annat, men vi andra har det jävligt svårt med utvecklingen. 

Vi lever i en stad helt styrd av pengar, i ett land som fullständigt håller på att kollapsa. 

På det andra fiket snackar vi mat hela fikat. Sill, kött, fisk, grönsaker, vi kommer ingenstans mer än att jag blir väldigt hungrig eftersom jag bestämt att jag ska gå ner några kilo och inte äta godis, kakor eller mellanmål. 

Jag klarar mig, äter ett äpple hemma för det ska visst sänka blodtrycket efter en ny undersökning. Hur många äpplen man ska äta? Ingen aning, men det är väl som alla sådana där forskningsgrejer, orimliga kvantiteter, typ fem äpplen om dagen, sju dagar i veckan. 


Kollar på Giro Italia. 

Min dröm, en av dom, som ung, var att bli proffscyklist. När man ser hur de slår sig, hur hårt det är, kan jag nog tänka mig avstå. Det är spurtdag, äntligen en etapp utan regn, berg och hiskeliga omkullkörningar. Trodde jag, i spurten blir det en hiskelig omkullkörning, tio man brakar ihop i 70 blås. 

Jag stänger av sporten och känner ett fruktansvärt sug efter en chokladkaka. Dricker vatten istället. 

Ulf Lundell kommer med Vardagar 8 och 9. För någon vecka sedan mötte jag honom i trapphuset och påminde honom om när jag bad honom skriva i någon av mina böcker och hur han frågade mig om kameror. Nej, han mindes inte det, inte heller att jag frågade om han ville spela på en vernissage jag hade. Både Eldkvarn och Thomas Andersson Wij gjorde det. 

Nej, han mindes ingenting, men Vardagar 8 och 9 kom ut. 

Han är svartsynt, men det är ju som det är. Sverige är svart, kolsvart. Landet sjunker och man vet inte vad man ska göra. Eller rättare sagt: Vi vet precis vad vi ska göra, men det här rövhålen som sitter på makten gör fel saker. Absolut fel saker. Det är det stora problemet. Att politikerna inte gör någonting vettigt. 

De kan ju börja med skolan, sjukvården och boendet. Stryp alla privata initiativ som inte leder till det allmännas bästa. Vad är alternativet? Det borde väl vem som helst se att marknaden aldrig kommer att fixa något för alla, bara för de med stålar. 

Det är där man bara inte står ut. Det är ungefär som att säga att solen skiner då det spöregnar. Tydligare kan det inte bli. 

Nån säger: 

Vilken bortskämd lyxlirare. 

Jag svarar: 

Bullshit, i femtiofem år har jag drivit samma tanke, friheten är viktigast och priset har varit högt. 

Jag har lärt mig leva på ingenting, allt för friheten. Pengar, lyx, inget betyder något, men friheten betyder allt. 

Jag måste odla mitt livs dröm tills det är över. Allt annat vore falskt.

W har bakat goda bullar, eller bröd. 

Kvinnor är fina, men svåra att förstå. Varför har de så helvetiskt mycket att stå i hela tiden? Upp på morgonen, promenader, jobba, jobba, träna, trädgård, tvätta, städa,,,osv, i ett tempo som gör en sjuk.

När jag lever ensam så gör jag samma sak, i ett annat tempo, på ett annat sätt och får mycket mer uträttat. Är det deras oro som driver dom, oron över att inte vara snygga nog, oron över, barn, barnbarn, maten, miljön, allt,,, jag oroar mig inte för någonting mer än att jag måste bevaka min frihet. Mina barn får ta hand om sina egna problem, miljön, maten osv, man gör vad man kan och sedan är det bra med det. Det går inte att bygga slott av oro, det blir ett skithus som bara tynger, lev istället.

28 maj

Min fru går ut genom dörren. 0630. Hon ska åka till hästarna i Tyresö. Jag har lite ångest över att säga till henne att jag vill åka till Naxos. Hon har börjat arbeta igen och jag tycker det är ganska meningslöst att gå på Stockholms gator. Jag får inte ut någonting av det. 

Hon har gjort kaffe och stoppat det i termosen. Hon är för gullig och omtänksam. Blir lite rörd över hennes sätt att vara, men jag önskar att hon tog på sig mindre omtänksamhet och blev lite mer egoistisk, men det vet vi ju, att göra om människor går inte.

DN, en artikel igen om kvinnor och män och knulla. Den här eviga myten om att man får knulla mer om man städar, diskar osv,,,knullat sitter i en själv, gillar man sex eller ej, det är som med ett konstnärsskap: Ett måste, ett driv man har inom sig. Det plockar man inte fram genom att få det diskat eller städat. 

Jag äter min hårdbrödmacka med mesost, har blivit galen i mesost och kaffe, älskar kaffe på morgonen. Det jag taggar ner på allt mer är motionen, det började nog med pandemin, kan inte förstå vitsen med att ta ut racern och cykla i en och en halv timme, jag glömmer bort att just cykelturen är som en meditation, att jag tänker så bra då jag cyklar, men det hjälper inte. Cykeln blir stående.

Handlar lunch hos Indiern. 

Det finns en indier i varje kvarter. Vår är dock bäst. Men, i dag lackade jag  ur. Det kom cykelbud, ni vet dom här killarna som cyklar omkring i stan för skitlön. Något hände, killen som skulle hämta ut maten för sin leverans fick nobben.

Nr 29, sa han och ägaren och en annan indier, svarade snorkigt och elakt. 

De snackade med varandra, fattade att killen som skulle hämta maten var pakistanier. Det är ju inte okänt att pakistan och Indien inte drar jämnt. När jag reste till Indien flög indierna över Pakistan. Jag vet inte vad det var, men ovänner var dom. Ingen ville resa genom Pakistan. Det är lite samma sak hos Indiern. Rasism, ovänskap och förbannat otrevligt att se sin stamkrog visa en sida jag aldrig sett förr. 

Det är märkligt med indier i Stockholm. 

De måste vara de snålaste människor som finns. 

I Grekland, Spanien, överallt så är krögarna otroligt generösa mot stammisar. Man bjuder på öl, man ger bort en efterrätt. Jag har aldrig varit på en indisk krog som har gett bort eller bjudit på någonting. En gång, en annan indier i mina kvarter. Jag var stammis, men en kväll var det hårstrån i maten och min fru ville inte äta, så jag gick tillbaka till krogen och sa att det var hårstrån i maten, kan jag få en ny portion. De nekade, ville jag skulle visa upp hårstrået,,,jag sa bara att dom trodde jag var så jävla dum att jag går till en stamkrog och kräver ny mat bara för att få en tallrik till så kunde dom dra åt helvete. 

Jag gick hem, skrev en ilsken notis på Facebook, krog och namn, och en halvtimme senare ringer krögaren och säger att givetvis ska jag få ny mat. 

Jag hämtade aldrig den nya maten, men gick aldrig heller tillbaka till krogen.

Jag sitter ett tag på frukostfiket, polarn från förr dyker upp. 

Han hejar och går. 

Jag fick en förklaring från en annan polare varför han slutat dricka. Han har taskigt läge helt enkelt. Nån cancer som gnager och det gjorde mig ledsen. Alla ska vi den vägen vandra men det är en speciell känsla då det är gamla polare.

Såg den underbara filmen om Kåge Jonsson, filmmakaren. Han berättade om sitt ursprung, klasskänslan. Hur Vattenfall byggde nya byar åt personalen då de skulle bygga nya vattenfall. Arbetarna bodde i baracker i dalen, tjänstemännen i hus på en höjd, men just tilldelningen av fria handdukar sa allt. Arbetarna som jobbade hårt fysiskt fick två handdukar medan tjänstemännen fick tre. Det påminner mig om vilket liv det blev då HSB en gång i tiden började bygga badrum för arbetarna i sina lägenheter. Arbetarna behövde väl inte bada?

Det är egentligen otroligt. 

Jag kom att växa upp i en HSB-lägenhet. 

Vi flyttade från en 30 kvm etta med kallvatten till en nybyggd trea i HSB. Den kostade 25000 kr och året var 1959. Farsan och morsan hade sparat och fått hjälp av en annan arbetsgivare och vi flyttade in i den helt nya trean med heltäckningsmatta på golvet och till med i badrummet. Det var en fantastisk känsla och badkaret var bäst. Jag bodde i badkaret. Älskade det varma vattnet med skummet.

Många år senare, i början av 2000-talet bodde jag ihop med en kvinna i Berlin, i det gamla Östtyskland, omodernt och då hon kom till Stockholm ville hon bada i mitt badkar hela dagarna. Jag förstod varför.

Jag dricker kaffe, min fru har åkt till hästarna. 

Hennes ork är ofattbar. Ålder märks på det sättet att man börjar kapa i ändarna, man tar inte i på samma sätt. Man saktar av, långsamt, men det sker.

Långsamt går man isär, blir svagare. Man får passa sig. Jag skrev en gång att bli äldre är som att starta en bil i uppförsbacke. Man måste gasa då man släpper handbromsen annars åker man baklänges.

Det regnade, 

jag mötte en kvinna på den blöta gatan. Hon var inte ung, inte gammal.Jag gissar sextiosex. Mycket vacker, hade en vit mössa och en lite drömmande blick då hon passerade. Jag tänkte automatiskt. 

Vilken vacker kvinna och med vacker menar jag utseende och utstrålning. Hon log nästan emot mig, nästan, men jag kände att hon såg mig. Tänk att vara så vacker i den åldern, tänkte jag. Vad är jag? Sjuttiofyra... och då slog det mig. Sjuttiofyra. Jag är mer än sjuttio och inte mer med det, men det kändes som en befrielse. Att jag borde befria mig mer. Att jag borde vara mer vacker. 

Att jag borde bara vara.

29 maj

Måndag

Sol och vind

Fiket

Jag hamnar på fiket som vanligt på morgonen. De har två små söta praotjejer, nervösa men ivriga att göra ett bra jobb. Så vackert att se. Jag minns aldrig att jag var prao, då jag var femton och framåt jobbade jag i hamnen eller på fabrik eller flottade timmer. Det var hårda jobb men jag gillade att flotta timmer, doften från vattnet och timret. 

Jag jobbade alla lov, jul, nyår och på sommaren och på lördagarna gick jag ut på en krog och åt entrecote. Drack öl och det var på en sådan middag med entrecote, öl, som jag träffade min första tjej, Kerstin. Jag vet inte om hon lever men hon var en varm och förstående kvinna. 

På fiket sitter jag ensam denna dag. Händer inte mycket. Går hem och skriver lite, skriver alltid liggande, gör allting i sängen. Är i väntande, väntar på att min fru ska få besked om hur hennes cancer ser ut. Det är det svåraste läget. Det stannar av i väntan på. Det är därför jag alltid vill gå till tex tandläkaren på morgonen, då är resten av dagen klar. Man kan slappna av men på Naxos händer det att jag går till tandläkaren vid 21 på kvällen. Den stora fördelen med den tiden är att man kan ta en öl innan som lugnar ner nerverna och sedan är ju den dagen också över.

30 maj

Grekland.  

Min dotter hjulade en hel sommar. Hennes magmuskler var bara fyrkanter. Jag älskade att vara med barnen på sommaren. På Naxos, som var vår hemmaö, hade vi alltid samma tågordning. Barnen la sig efter två på natten och sov till 1300 dagen efter.

På morgonen skrev jag, satt på verandan i Kastro, såg ut över havet eller bergen. Från hamnen kunde jag höra hur båtarna kom och gick.

När barnen vaknat, en lätt lunch, sedan satte vi oss alla tre på Scarabeon. Alex framför mig och Maja bakom. Vi åkte till nakenstranden i Agia Anna, där de andra barnen mötte upp. Vi åt riktig lunch på Paradiso, under det fantastiska trädet, fyllt med katter. Vi delade alla tre på en portion. Barnen åt upp kycklingen eller köttfärsen. Jag resten.

Det var en vacker tid. Det är vackert att vara far till två vackra barn.Det var vackert att bara få leva på detta sätt. Hur jag hade råd? Vet ej, fixade och trixade på alla vis, men det gick.

På natten lekte barnen nere på Paralian. Jag satt uppe i lyan, eller var nere med dom och drack en kvällsöl. Ofta gick jag hem före dom och kunde höra deras röster i gränderna då de långsamt och under lek kom allt närmare himlen och vindarna på toppen i Kastro. Sista biten, före kyrkan, där den 90-årige mannen spelade klassiskt på nätterna, vände vinden. Då kom den plötsligt mot en, svalkande. Då återstod bara några steg och sedan öppnade sig torget och bakom torget, vår bostad.

Berlinmuren.

Jag såg tecknen, kastade mig i bilen och råkörde till Berlin. Bilen började packa ihop, fick skrotas senare, men jag kom till Berlin i tid. Det var en vacker och makaber syn att se Östberlinarna komma till Väst. Det var tårögt, men det var också äckligt att se hur de stora cigarettfabrikanterna körde fram lastbilar med cigg som de stod och kastade ut till Östberlinarna.

Det var kallt som fan. 

Jag träffade Tunis som också drog omkring i området. Jag bodde i Kreuzberg, hade haft mina äventyr där förut. På andra sidan muren var W, den underbara kvinna som jag nu lever med. Hon bodde och jobbade i Östberlin. Vi kände varandra från Söder, Stockholm. Jag hade kört henne på min motorcykel då hon var 19, försökte stöta på henne, för jag tyckte hon var en så snygg och skön typ. 

Hon tyckte jag var för gammal, jag fick vänta i 25 år på att hon skulle ändra sig. 

Nu var hon på andra sidan muren, drog sin barnvagn mot Muren och öppningen.

Jag tog en fika, åkte till Kreuzberg, tittade på bilen som hade fel på topplocket. 

Jävla Mazda, tog sikte på färjan i Travemunde och drog hemåt med kokande motor.

Dom säger att hösten kommer. 

Jag dricker två glas vin och faller i skön koma, minnena trillar in. Läser en story om en krog och minns hur Maud och jag for över Spanien och letade den godaste Creme caramellen. Vi började i Andalusien och slutade i Bilbao och vinnaren fanns i Sestao strax utanför Bilbao. Det var långa bilkörningar med en Amazon som saknade bromsar. Man fick bromsa en kilometer innan man skulle bromsa. 

Det gällde att hålla bromstrycket uppe.

Jag har haft många sådana bilar men så har jag aldrig heller betalt mer än tio lakan för en bil. Vi körde, det var de röda bergen, det var Rhonda, det var Barca, det var överallt, men i Sestao, en arbetarförort, så skitig och så mögig man kunde tänka sig, fanns den bästa caramellen.

30 maj

Jag försöker varje kväll ringa in vad livet består av, det viktigaste och jag kommer fram till att livet är som en våg, det glider undan. Livet går inte att greppa, men kärleken är som det skum stora vågor ger. Det stänker lite hela tiden. Troligtvis är det skummet man ska försöka fånga, få ett stänk av, annars inser jag att allt är förgängligt . Jag längtar också efter att äga den där poesin som vissa kan lägga upp i en bild, men jag inser att det går inte att lära sig, det finns där hos vissa, som en guldtand bland porslinständerna. 

Varje natt jag släcker lampan tackar jag dagen för vad den gav för jag vet att den envise vintramparen alltid får gott vin om hen envisas med att trampa med rena ömma fötter. 

Jag får mina nya visitkort. Ett skämt. Texten är så ljus att det inte går att läsa.

Jag har varit med om värre. 

En gång i tiden gjorde jag tusen visitkort. Jag skrev

Asfalt

Micke Berg

Lund

När det kom tillbaka stod det

Asfajt

Micke Berglund

Jag är trött. W är trött. Cancer har en satans förmåga att trötta ut en. Ingen sjukdom tär så hårt på psyket. Helt enkelt för det är på allvar.

När det är över blir man aldrig av med känslan av att vara nära döden. Kanske den inbillade känslan av att vara nära döden. 

Det är därför man blir så trött. Å andra sidan. Om man överlever, vilket de flesta gör, så blir man garanterat en bättre människa.

Går till Fiket. 

Ensam, som vanligt. 

Studerar Bröderna Turnleys arbeten. Försöker röna ut deras arbetsdisciplin och workflow? Det är nog samma sak som för mig.

Jag vaknar tidigt, före 0700, dricker kaffe och äter en liten hårdbrödmacka i sängen, Skriver mail, läser tidningar, kollar på det mesta från världens nyheter. Sport, kultur, politik, vid 0900 kliver jag upp, borstar tänderna och går till fiket. En Cortado och en ost och skinkmacka, 75 kr, sedan sätter jag mig och ringer, oftast till Claes Gabrielsson, den eminente filmaren och skribenten. 

Han svarar allltid med en skrovlig röst. 

Jag är den första han snackar med på morgonen. Vi har samma relation som jag och den numera döde fotografen Jean Hermansson. Han brukade ringa mig vid 0730 och fråga om jag läst Guardian och sedan snackade vi i en timme innan jag var tvungen att göra frukost till mig själv.

På Fiket snackar jag med Gabrielsson och sedan skriver jag lite, kollar budgeten och vandrar hemåt, handlar snabbt dagens mat. 

Hemma, vid halv elva, skriver jag en timme, max, sedan gör jag lunch, oftast gröt, innan jag går till fiket för dagens andra kaffe, en enkel espresso macciato. Det blir en timme eller två med polarna, sedan hem, uppfylld av snacket, idéer och då badar jag. Så länge värmen inte stiger över tjugo grader utomhus badar jag. När det blir varmare räcker värmen till för att få mig att må bra.

Är jag på Naxos badar jag aldrig, duschar bara kallt då och då. 

Efter badet en kort siesta, kanske sport oftast cykling, Giro Italia, Tour de France osv,,sedan jobbar jag en timme med bilderna, därefter blir det middag med W, ofta kollar vi på något program med hus som ska köpas i värmen av märkliga engelsmän som alltid tycker köket är för litet.

Efter middagen börjar kvällspasset, jobbar med bilder, kollar texter, lyssnar på musik, sedan bom, rakt ner i sängen vid 2230, sover till 0700 och det upprepar sig.

Jag plåtar en del på gatan men min stora grej är mina gamla bilder. Det ger mig så stor lycka och de är omtyckta. Jag säljer dom ofta som signerade konstverk för att hänga på vägg. Ibland gör jag egna böcker, på Blurb, det är inte det bästa, men den enda alternativet. Det finns inga bokförlag som fungerar längre, till och med Bröderna Turnley ger ut böckerna på eget bevåg.

Utställningar tror jag inte på. Böcker är det medium som fungerar. 

Instagram, min blogg och Facebook är där jag lägger ut mina bilder, har uppåt två tusen betraktare varje dag på mina bilder. Det är ganska fantastiskt.

2 juni

Min morbror Kurt är dålig. 

Riktigt dålig. 

Han fyller 88 i augusti och har slitit med dialys i något år. Kurt och Allan, hans tvillingbror som dog för 20 år sedan, var mina idoler som liten.

Jag föddes i Lycksele 1949, 26 juli, en månad för tidigt, fick ligga i kuvös i en månad. Vägde 2 kilo men var livskraftig. Efter ett år i Lycksele flyttade familjen Gahnström som vi då hette till Stockholm och Skeppsholmen. Min moster Maja och mormor drev då plötsligt Markan, fiket och matsalen för flottans beväringar. Skeppsholmen var då militärt och vi pratar om början av femtiotalet. Det var mormor och morfar, moster Maja, mamma och tvillingarna Kurt och Allan. Deras äldre bror Roland blev kvar i Lycksele där han var en slags omkringdragande försäljare.

Min släkt är en blandning av arbetarklass och nasare. Min morfar sålde spisar från bakändan av en stor amerikanare och de andra jobbade med typiska arbetarklassyrken, från skogsarbete, järnvägen till storkök.

Jag kom dit med mamma, min pappa har jag aldrig sett, men vi inlemmades i det stora kollektivet Gahnström på Skeppsholmen. Jag har en svag känsla av att tiden med mamma på Skeppsholmen var en av de bästa tiderna i mitt liv.

Min släkt, den Gahnströmska, har alltid innehållit så mycket värme, humor och djävlar anamma. Kurt och Allan, var enäggstvillingar och delade bil, en stor amerikanare som jag fick åka i då de åkte till jobbet på Götgatsbacken.

Jag flyttade efter ett tag till Sundsvall med mamma där hon hade träffat en Bertil som hon också fick en son med, min lillebror Per, och vi kom då att heta Berg och bo på Bergsgatan.

Vi bodde trångt, fyra stycken i en etta, kallvatten, men jag minns lyckan då min moster kom med sin man och deras dotter på somrarna och till julen. Vi la ut madrasser på golven, ungarna som tillsammans, skavfötters och vi var så lyckliga.

Det var en ljuvlig kärlek i min släkt. Vi träffades ofta för Sundsvall låg mellan Stockholm och Vormträsk, utanför Lycksele, där deras barndomshem låg. 

Min moster Maja och mamma var superkockar. De lagade med kärlek och vårt hem var alltid fyllt av kärlek och skratt. Det var samma på Skeppsholmen, även om det var ett tufft jobb så minns jag hur mamma och tvillingarna Kurt och Allan alltid skrattade och hjälptes åt

När jag blev äldre, runt 14, så flyttade vi till en trerummare, HSB men släktingarna kom fortfarande förbi, lite äldre, men alltid samma kärlek. Kurt och Allan var som ett batteri. Allan var minuspolen och Kurt plus, alltid på G, medan Allan alltid hade något han bekymrade sig om och jag kan fortfarande höra deras underbara västerbottensdialekt, som jag själv har en bit kvar av …

Allan dog för ett bra tag sedan, han gick också på dialys och jag minns hur plågsamt det var att höra hur hög puls han hade, kan få ångest bara av att minnas hur han lät i luren då jag ringde. 

Nu är Kurt på väg att försvinna, min älskade morbror och jag blir den äldste i min släkt, Gahnström, denna vackra, roliga, varma släkt. 

Förr när jag tänkte på min barndom så kunde jag känna ångest, men egentligen är det bara några år som har varit väldigt svåra och det var då jag blev runt femton och mamma  åkte in på psyket och bara blev allt sämre. Hennes liv tog liksom slut och då Bertil dog, i lungcancer, femtioett år ung, så försvann modet i mamma. Hon orkade inte mer och gick långsamt ner sig i några år innan hon dog strax efter att ha blivit femtioett. 

När mamma dött och jag flyttade tillbaka till Stockholm så brydde sig min släkt oerhört om mig. Jag bodde i eget rum hos mormor på Skeppsholmen, Kurt och Allan stack alltid åt mig en hundring, samtidigt som de frågade hur det var med tjejerna, om jag skulle skaffa mig något bra jobb och vad jag körde för bil. Det här med bilen var viktigt. Vi var en släkt födda med bil, i bil, bodde på landsvägen, så givetvis frågade de alltid vad jag hade för bil.

När jag fick min första egna lägenhet på Blekingegatan 63, mitt emot Pelikan, så knackade det en dag på dörren. Då stod min moster Maja utanför med sin man Harry och de hade massor med grejer de släpat uppför alla fyra trapporna. Mattor, lampor, kastruller och Maja gick in i lyan och rätade till lite grejer, med klass och kärlek, och så fick jag lite matlådor från Markan på Skeppsholmen.

För man verkligen ska förstå digniteten av det hela så minns jag ett annat tillfälle. Min släkt hade ju aldrig varit på en vernissage, kanske aldrig gått på en utställning. Men, en gång då jag ställde ut på Galleri Kontrast i Stockholm så kom Maja dit, nervös som fan, första gången i kultursfären och jag kände igen mig själv, då jag som tjugoåring gick, livrädd, på mitt livs första vernissage.

Gud, vad jag älskade min moster Maja, mina morbröder Kurt och Allan, min släkt.

Glider ner på Twang, vårt stamfik. J, en polare, något år äldre en mig. Snygg kavaj, ser så bra ut, snygg, smart, har gjort allt sedan han började jobba som murare och sedan gick vidare och blev arkitekt, suttit som boss i den stora fotbollsklubbens styrelse. Känner alla, och jag menar alla. 

En man jag älskar, för hans värme, humor, hans klass.

Han går lite illa, hans kropp gör ont och vi dricker en juice tillsammans.

Han berättar att han varit på stan, gått in på en krog, nekat bli insläppt.

Du är för full, säger vakten och spänner upp sig.

”Full, säger J? Jag har gått runt hela Djurgården och nu vill jag äta en matbit”.

”Du är för full”, säger vakten igen.

J vandrar vidare. 

Man blir ledsen. 

Ju äldre jag blir, desto mindre betyder jag i det här svenska samhället. Man börjar känna sig som en stycke piece of shit.

Vi dricker vår juice, på vårt fik, där vi fortfarande är någonting Det kanske är det so’m betyder mest. Att vi går på ett fik där vi fortfarande har en slags bemötande som betyder respekt.

När vi skiljs åt i gathörnet ska han gå ut och vandra lite, få bort lite värk i kroppen. Jag går hemåt, passerar på min gata, där det sitter massor med folk som inte bor här, i vår stadsdel, de är alla besökare.

Det är gott så, men det vore fint om det satt några som jag känner, som J sa, efter 60 år i kvarteren. Det hade betytt lite respekt. Nu är vi ingenting. Just some piece of shit.

5 juni

Måndag. Märkligt vad irriterad jag är innan jag ens klivit upp ur sängen. Igår gick jag på fiket, satt och lyssnade på några som snackade om sin jävla familj. Dessutom smaskade killen i sällskapet då han åt sin macka. Det är väl det som irriterar mig än idag? Jag minns min pappa, han sörplade då han drack kaffe,  ville nästan mörda honom för det. 

Befängt? 

Absolut. Men vissa saker tål jag inte. Smaskande och familjesnack.

Själv tänkte jag ofta på sex. Det här samhället vi lever i är ju helt sexbefriat. Mycket snack och lite verkstad.

 Om du betänker hur det var på sjuttiotalets början och idag, okej, jag vet att du som läser det här kanske var ofödd då eller väldigt liten, men på den tiden så fanns det en slags sexuell frihet, sex i luften. Idag är det ju hemskt dött, så därför tänker jag på sex hela tiden. 

Ja, ta mig fan. 

Hela tiden, alltid.

Man kanske är korkad så jag tar och ägnar mig åt det verkliga livet, kollar posten, 6000 kr tillbaka på skatten. Okej, skön verklighet. Ukraina har startat sin motoffensiv, 250 döda och ingen riktig framgång, men en fruktansvärd förlust, men kriget måste vinnas.

Russia 1420, youtube.

Unga ryssar som gör reportage på gatan i Ryssland. Ibland blir man helt förtvivlad över den totala dumhet som präglar så många ryssar och ännu värre är den rädsla som alla beskriver, typ 15 år i fängelse för att uttala sig negativt om Putin. 

Vilket fruktansvärt samhälle och de måste förlora kriget mot Ukraina. 

Det är en hemsk realitet, men jag måste säga att jag avskyr den ryska mentaliteten som kommer till tals i de otaliga gatuintervjuer som de här unga ryssarna gör med sitt eget liv som insats.

Jag vandrar hem genom Söder på natten. 

Nationaldag och väldigt tomma gator. Tankarna vandrar. I går sa W till mig då jag satt utanför Sleven i värsta trafiken och bara glodde på folk och händelser: Nu har du ju det precis som i Grekland. Nu behöver du inte flytta.

Hon hade så rätt så, men problemet är ett annat. 

Det som var igår är någon ynka månad om året. Jag vill ha det så hela året, men å andra sidan bor jag i detta magiska land, denna magiska stad, försörjd av alla boklånare som är hyggliga och betalar mitt stipendium. 

Jag känner en skuld till dom, att göra bra ifrån mig, berätta, göra böcker och utställningar, visa och försöka göra världen bättre.

När jag går hem genom de tomma gatorna, minns jag Spanien, läste en artikel om Andalusien, såg på bilderna och det räckte för att jag skulle få smak på mitt älskade Spanien. Allt från heta Andalusien, till regniga Baskien. I början av sjuttiotalet var Spanien mitt första hem, kände mig mer hemma där än i Svedala. Det var Hemingways förtjänst. Han fick mig att inse vikten av att vara på rätt ställe och att slipa sina arbetsredskap varje dag. Han skrev som en Gud, jag lyfte då jag läste hans texter. Denna känsliga människa, som skriver skiten av vad som helst som publiceras idag. Han fick mig att inse vikten av att resa, se och att arbeta på allvar.

Det finns många sådana förebilder i mitt 

Strömholm en annan, Henry Miller en tredje. När jag gick över det vackra Nytorget så tänkte jag på resorna, från Stockholm eller Lund, oftast med någon av mina skrotbilar, ner över Tyskland, Barca, över bergen, passera Ronda och dunka ner mot Malaga, Alicante, Tarifa, vägen hem längs kusten, Cadis, den lilla överfarten mellan Spanien och Portugal, Tavira, Faro, Portimao, Lissabon, tillbaka mot Baskien, Usurbil, den vackra byn där jag bodde, med utsikt över kyrkan och där jag tog bilder. 

Pelotan, xchalapartan, allvaret i livet, allvaret i arbetet, allvaret för överlevnaden. Allt gick på skruvar, målet var otydligt men det fanns där borta.

Så möter jag en människa. 

En kvinna som glor ner i GPSn och söker sig fram på Söder. Jag håller på att stanna henne och säga: så där orienterar man sig inte. Att glo i en GPS och söka vägen är korkat, enkelriktat, du saknar överblicken. Du ska gå hem, se på telefonkartan, ta ut riktningen hemma, memorera några gator, söka alternativa vägar om du kommer fel, skapa dig en bild av hur det ser ut då du kommer dit du ska. 

Att gå och läsa på en GPS gör att du saknar överblick. När du kommer fram, eller hem, vet du inte hur du gick. Du har inget lärt, du har inte skapat några alternativa vägar. I allt man gör, måste man lära för livet. Att gå efter en GPS gör dig korkad, enkelriktad, oförmögen att byta riktning i farten, gör dig sårbar.

Jag låter henne vara, tänker på resorna. På  ångesten över att vara ensam. Det är samma ångest som att vara med folk. Allt handlar om balans. Att balansera krafterna, men också att känna på dom. Jag tror inte på att direkt lösa alla problem. De kan gott få värka i kroppen ett tag, känna in dom, behandla dom med tiden och egen analys. Det är som med kartan och GPSn. Man måste skapa alternativ, man måste ha överblick, man måste helt enkelt lyfta huvudet högt och inta en position där man själv styr.

7 juni

På Nationaldagen fyller Ws mamma 90 år. Det firas på hennes bakgård, sol och värme och många av hennes kompisar kommer. Nästan bara kvinnor. De lever helt klart längre än männen. Jag tar en bild på födelsedagsbarnet och hennes storasyster som är något äldre än henne. Tänk att ha varit systrar i över 90 år. De är helt bedårande vackra där de sätter sig framför min kamera.

På eftermiddagen hämtade jag W på sjukhuset. Hon var nästan gul i fejan. Den här sista operationen var ingen lek. Hon bar på en blodpåse och var ganska vinglig. Det var inte vad vi hade tänkt oss. Nu får hon vila och ta det lugnt några veckor. 

9 juni

På natten ville jag inte sova. 

Jag tänkte på vilket fantastiskt liv jag lever och levt. 

Jag tänkte på min morbror och min släkt.

Jag tänkte på min fru som ligger i ett annat rum för hon ska få sova gott med sin lite onda kropp.

Jag ligger med fönstret halvöppet och det blåser in en massa vita fjun från träden i allén.

Men ändå, 

mest tänker jag på positivismen. Jag vill se livet som en möjlighet.

Ibland blir jag jävligt less på folk som säger att man gnäller om man tex

kritiserar boendepolitiken, eller skolan, sjukvården.

Var det bättre förr, säger dom?

Ja, jag kan säga att det var bättre för, det var enklare, men förr är ingen lösning på nu.

Det man gnäller på och blir förbannad över är att poltiken har fel lösningar.

Att man går åt fel håll.

Vi vet att vårt land har det bättre än de flesta andra länder, men vi vet också att Sverige faller snabbt på skalan vad det gäller sjukvård, skola och boende och framför allt, klassklyftorna som ökar blixtsnabbt.

Kan man gnälla på det? 

Kan gnället ses som en positiv kraft eftersom det ofta i gnället finns riktningar mot vad som ska förändras.

Avsluta det privata skolsystemet.

Avsluta det privata utsugarsystemen av sjukvården, typ Kry.

Beskatta de som tjänar bra, skapa en känsla av gemenskap i samhället.

En möjlighet för alla.

Inse att utan invandrade människor har vi inte tillräckligt med arbetskraft.

Sluta med det här jävla tjatet om att kasta ut invandrare. Se dom som kompisar och bjud in dom till vårt land och våra värderingar.

Ja, lite gnäll, alltså.

Den största känslan jag har och har haft i mitt liv?

Jag tror jag burit samma känsla hela livet. Och det är att jag är skapt att vara den jag är.

Ibland har jag känt rädsla, inte ångest, utan rädsla utöver mig själv. Det var nog tydligast då mamma mådde dåligt och var på psyket. Nu, när min fru fick cancer så kände jag en slags liten strimma av rädsla, att hon skulle gå bort före mig. Men, i sedvanlig ordning så ordnade jag upp tankarna och planerade för det också. Jag visste, att även om det skulle varit förjävligt, så skulle jag klara det.

Det är kanske den vanligaste känslan jag har, 

att jag aldrig kan förlora tillräckligt, 

för jag tror på det som finns bakom hörnet, 

tror att där finns det något lockande.

På samma vis har motgångar aldrig betytt något speciellt. Jag gör något  nytt, något annat. 

Jag tycker alltid att jag blir taskigt behandlad av museer, osv, men jag ser det som ett pikant, dock lite tröttsamt och för  vanligt inslag i mitt liv. Graham Greene skrev en gång att rymma kunde vara ett bra sätt att hantera livet.

Jag rymde från allt som var vanligt, jobb, familj, för att leva ett osäkert liv. 

Konstigt nog skulle jag inte ta ett  fast jobb även om jag tjänade fem hundra tusen i månaden. Jag skulle inte ens kunna tänka mig jobba fast en dag i veckan. 

Allt måste vara blankt och upp till mig själv.

Min lösning på problem är att be dom dra åt helvete inom mig själv, odla min uppstudsiga Henry Millersjäl. Att inte anpassa mig och se alla jävliga situationer som en möjlighet i livet, som ett uppslag till en berättelse.

Och sedan kommer kanske den största inspirationen. Den kvinnliga själen, soulen, kvinnan som väsen och ren skönhet. 

Kort sagt, så länge det går kvinnor på trottoarerna, 

så länge vill jag också leva.

9 juni

J dök upp på fiket. Iklädd vit skjorta. Han har legat på sjukhus två dagar, men skjortan är snygg och det var väl den han hade på sig då han svimmade på sin sons bröllop och sedan ledde till att ha hamnade på SÖS och fick en pacemaker inopererad.

I alla fall. 

Nu satt han på fiket, mycket svag.

Jag gick och kollade på studenterna och deras lastbilar. De blir bara allt mer ordentliga. Nu får det bara dricka lättöl och har en vakt på varje bil.

Många av studenterna är av annat ursprung, kanske från Syrien, Turkiet, vad vet jag, men jag blir lite störd då de viftar med sina föräldrars hemländers flagga. Har dom inte flytt från dom där jävla skitländerna och fått en ny chans i Sverige? Salutera det då? 

Aningslöst. 

Däremot fint som fan att de tagit studenten. De behövs.

Ett skitproblem. På fiket snackades det om stroke och TIA, man kan bli sjuk för mindre. En del av dom som satt och snackade om det hela verkade ju beredda att åka in till sjukhuset för en ryckning i ögonlocket. 

Det känns allt mer som det svenska folket börjar bli veklingar. Satt i parken och såg en pappa som var ute med sina söner och en dotter. Så fort någon ramlade så for farsan upp från bänken som han hade fått diarré och rusade fram till den fallne ungen och lullade och daltade precis om ungen fått tjugo kilo betong i pallet, då han bara ramlat på en gräsmatta.

Ungarna får inte välja något, inte ens bestämma om de ska bäla eller inte då det faller. Det är för mycket pjosk, ge ungarna en chans att fixa det själv.

Det blev i alla fall för mycket snack om vad som är en Tia och en stroke så jag drog och köpte en glass. Egentligen borde jag köpa en flaska vin för att celebrera mig själv.

Min fru går omkring och har skitont, nekar äta sina morfintabletter och doktorn frågade om hon trodde hon skulle bli narkoman.

Ja, det trodde min fru, men då sa doktorn till och nu äter hon morfinet.

Varför all denna oro.

Min morbror har ännu inte dött men är helt borta. Vilket elände. 

Hoppas han inte har ont, min kära morbror.

Går på Countryfestival på Twang. Helt underbart. En massa människor som är utklädda till cowboyar, så roligt och så många härliga skratt och det var ren glädje. Snackar med en brud som sa att ställen som Twang, de opretantiösa, de där folk träffs med glädje,  det är framtiden. 

Vad skulle jag säga? 

Tack, kanske. Tack du ljuva unga människa som formulerar något som jag älskar att höra. 

Det opretantiösa är framtiden.

Jag brukar inte trivas i Stockholm, men den här perioden har varit fantastisk. Främst för att jag lämnat Nytorget och alla jävla snobbar och typer som dräller in från förorterna och helt tar över stadsdelen med en attityd som inte hör hemma på Söder. De spelar något spel som aldrig har hört hemma på Söder. 

Jag cyklar ner till Hornsgatan, träffar mina polare sedan 30 år och det är ren njutning. Det andra hålet där man kan andas är Twang, hundra meter hemifrån. 

Perfekt.

11 juni

Karin Broos har stor utställning.

Läser om henne i DN. 

Hon presenteras som den underbara konstnär hon är, även om utställningen ses som för stor och för ensidig. Sedan läser jag en intervju med henne. Hon är en stillsam människa som inte gillar att resa, har funnit sitt ställe att leva på. 

Det jag reagerar på är känslan i artikeln, att hon känns så gammal så jag blir tvungen att kolla hennes ålder. Hon är född 1950, yngre än mig. Hon är väldigt vacker, precis som sin dotter Sara Broos, som gör film. De båda lever i en konstnärlig familj och Lars Lerin är släkt med dom. 

Hela familjebilden med bulemi och annat trassel är märklig och intressant. Jag minns då jag besökte JH Engström som då bodde i ett ruckel som nästan lutade, och Sara Broos fanns då i utkanten någonstans och den märkliga, lite svindlande känslan av storskog och isolering, men konstigt nog  ändå en skapande känsla eftersom hela trakten verkade vara impregnerad av stora konstnärer.

JH Engstöm köpte ju Lerins hus och bodde där länge innan han sålde och flyttade till Paris och nu ställer Karin Broos ut en slags stor retroutställning som får ganska bister kritik, mest för att den upprepar sig så mycket, levererar samma känsla av sorg och ett lite smärtsamt tillstånd. 

Jag säger inget om det. Hon och vi har kanske våra teman, och man är dom trogen. Går liksom inte att göra konst för andra. 

Karin Broos simmar varje morgon, året om. 

På något vis säger det mig mycket om vem hon är.

Jag åker tidigt ner till Johans fik. Det är söndag. Ett klart misstag. Jag är för tidigt ute och återvänder till min fru som har ont som fan efter operationen och sitter och gråter av smärtan innan morfinet tickar in.

Jag säger som det är. Det är bara att ta sig igenom, slappna av och inte begära något av sig själv. Jag sköter servicen, men försök säga det till en kvinna, en modern kvinna som fått för sig att hela världen ligger på deras axlar, att deras moderroll, kvinnoroll, könsroll, meetooroll, allt jävla skit dom matas med så de inte hinner leva som riktiga människor. 

Nu gör det dock för ont och hon måste acceptera villkoren. 

Luta sig tillbaka i soffan, dricka kaffe, be om hjälp.

Det är inte fel att inse att man kan inte göra allt, man måste välja.

Just att välja det viktigaste blir det avgörande ju äldre du blir.

Det smalnar av och det onödiga måste falla ifrån.

13 juni

Vaknar varje morgon med lite lätt huvudvärk och snuvig. 
Pollen.

Irriterande

Ser på en serie om Tour de France på Netflix. Cyklister, vilka hårdingar. Fotbollspelare är ju direkt löjliga i jämförelse, de med alla sina fjantiga protester och kastande till marken då de får en liten smäll.

Hela grejen med cykel, proffscykling och cyklande överhuvudtaget är lidandet.

Du måste kunna lida.

Jag förstod min grundläggande egenskap som människa då jag såg serien.

Jag tycker om att lida. 

Jag har alltid föredragit sporter och träningar då man gör det själv och får hantera sitt eget lidande. 

Cykla, åka skidor,, springa långt.

Allt handlar om lidanden.

Och meditation.

Samtidigt som du lider, drömmer du. Ju mer du lider, desto mer drömmer och mediterar du.

Då jag cyklar är det stadier. 

Första milen är en lätthet, rätta växlarna i. Du liksom flyger fram.

Andra milen. Du drömmer och mediterar. Du har ett flyt.

Tredje milen. Du blir medveten om att du cyklar och att det tar emot.

Fjärde milen. Nu tar det emot mer än du drömmer. Du börjar prata med dig själv, dina tankar börjar plötligt handla om cykling och du känner din kropp.

Du börjar lida.

Då åker jag hem. Då vill jag fika.

14 juni

Det är tungt att vakna. 

Pollen och tankarna.

Min fru börjar komma sig efter operationen. Aldrig sett henne så slut, och det är ju lätt att tänka att hon har haft ont och har ont, men dagarna går och det går framåt.

Jag gåt till kolonin och vattnar. 

Det är hennes koloni, precis som lägenheten vi bor i. Husen på Naxos är vår gemensamma boning. Kanske det är därför jag känner Naxos som mitt hem, min bas?

Min fru är orolig. 
Det regnar inte, det måste börja regna. Hennes oro gör mig orolig. När ska det börja regna? Är detta början, eller slutet, av de vi haft och det vi får.

Det är segt att vakna, sover som en stock, men jag tycker ändå att jag är halvvaken på nätterna. Det är varmt i rummet och det är ungefär som på Naxos, nästan, med nattvärmen.

Jag tänker på förenkling. Tanken kommer upp på elcykel. Istället för bil. Det är hela tiden ett motstånd som ska besegras.

När jag går på gatan och ser alla bensinbilar så känns dom redan helt passé. Bensinbilar känns gamla även om de är helt nya. Det är elbil som gäller.

Vi förändras, jag med.

Det finns ett motstånd och jag ingår i det tröga. Då vi satt på fiket igår och jag kollade på mina polare, saknade tänder, svullna kroppar, hemlöshet, allting i avtagande. Vi, på det sluttande planet.

Det skulle komma en svalkande vind som lyfter oss, som ger oss energin tillbaka, men allt det är en chimär. Det kommet att bli värre. 

Det är kanske dags att titta på en elcykel.

15 juni

Min morbror somnar in.

Kurt. 

Han hade en bror Allan. 

Tvillingar.

Min mors bröder.

Jag står i badrummet och tittar på mig själv då jag får meddelandet.

Jag är brunbränd, inte så mycket hår på huvudet, 

174 cm lång, 

76 kilo

Ungefär som Kurt och Allan. 

Mina morbröder som nu har gått till den långa vilan,

Jag påminner om dom. Jag ser ut som dom.

Det gör mig stolt.

16 juni

Det behövs regn. 

Vi oroar oss alla för klimatet. 

Det känns som hela världen behöver ta ett omtag. 

Fundera på vad som är viktigt.

Jag skrev ett tal till Kurt.

Kurt, min morbror. 

Saga, hette min mor, Maja hennes syster, Kurt och Allan, tvillingarna, plus min mormor, kom att bilda ett stamträd på Skeppsholmen i Stockholm.

Vi kom alla från Lycksele,  jag med en mor som fött mig alldeles för tidigt och med en far som inte ens fick komma och hälsa på mig på BB då jag fötts. 

Min mor förbjöd honom.  

Något var åt helvete, alldeles förbannat åt helvete.

Jag var den lille, den tunne och jag och mamma var vår familj, en liten, skör familj. 

Jag tror att just den aspekten kom att betyda mycket för all den kärlek som jag fick som liten av Kurt och Allan. Jag har också genom livet insett att den lilla familjen med mamma och mig, hennes brorsor och syster, kommit att påverka mig mycket mer än den familj jag senare fick med en lillebror och snäll styvfar.

Det går inte att snacka om Kurt utan att tala om Allan. 

De var tvillingar, som ett batteri med minuspool och pluspool och däremellan gick strömmen, kraften. Allan hade alltid ett litet bekymmer för sig och Kurt var alltid uppåt. Men, de delade på energin och värmen.

Jag kände alltid att de älskade mig, även om man inte uttryckte sig så då jag var liten.

Det stora köket med den enorma spisen på Skeppsholmen var samlingsplatsen. 

Mormor och moster Maja, mamma, var veritabla kraftpaket, blonda, lite mulliga, energi och värme. 

Jag växte upp med en varm spis och varma kvinnliga händer. 

Till lunchen kom Kurt och Allan och jag rusade alltid ut för att få sitta i deras bil. 

Jag kunde sitta i timmar i bilarna, doften, känslan av att torrköra. 

Bilar var viktigt i familjen Gahnström. 

Hela livet fick jag samma fråga då jag träffade Kurt och Allan.

Du som har studerat på universitet, ska du inte skaffa dig ett jobb ?

Vad har du för bil numera?

Det var två svåra frågor som jag aldrig kom förbi. 

De var måna om mig och jag inser i vuxen ålder, nu när Kurt och Allan är borta, att de i mig såg den lilla ettåringen som lämnade Lycksele 1950 med sin mamma, en alldeles för ung mamma som inte tillåtit fadern till mig träffa mig. 

Där doldes en hemlighet som aldrig fick sin lösning.

Vad har du för bil numera? 

I den frågan döljer sig ett hav att frågor och ett hav av kärlek.

17 juni, 

Lördag

Det är partytime, skolorna har avslutats och turken under oss har startat klubb under vårt vardagsrum.

Förbannat irriterande. 

Det är den eviga motsättningen mellan att ha en sk levande stad och ett vardagsrum man kan bo i.

Jag håller till hundra procent på att man ska kunna vara i lägenheten. Och att man ska få välja själv den musik man vill lyssna på.

Så,, jag går ner och skäller på turken, det tystnar, eller blir lägre, men jag känner mig fortfarande förbannat irriterad.

Fantastisk fest på Erstaterassen. 

Massor med vänner, bra musik och på kvällen/ natten gick Janne och jag genom vårt gamla Söder och kollade på lokaler som bytt skepnad, blivit krogar, lyxiga affärer och annat man inte fattar ett skit av, men en sak är klar. Jag blir allt mer klar med stan. Korta ryck, det räcker.

Cyklar, 

den nya elcykeln är kul, men jag kör sju mil i fel klädsel. 

Tänkte jag skulle se lite ball ut, det fungerar inte. Ska man cykla långt behöver man cykelbyxor med padding annars får man ont i äschlet. Har elcykeln några fördelar? Ja, om man kör under tjugofem kilometer i timmen, men det gör man sällan med en riktig racercykel, men uppför backarna vinner elcykeln.

Jag är kluven. Den eleganta racern mot en klumpig jävla elcykel?

Dött lopp. 

Jag får trimma upp elcykeln med nya smalare däck och sätta på racerpedaler.

20 juni

Söndag.

Värsta dagen i hela veckan, då alla ska komma till Söder och gå omkring som några jävla loppor, eller skalbaggar. Det vet inte ens vart de ska gå och står i varenda gathörn och ser ut som idioter med sin GPS och går man förbi kan dom kolla på en och säga något upphetsande som: vet du var det finns en klassisk designbutik här på Söder.

Jag brukar svara: 

Det finns bara loppbutiker och ett Råttkonsum i den här delen av Söder.

Råttkonsum kommer av av att vårt Konsum på Östgötagatan hade råttinvasion för några år sedan. 

Det finns ett Konsum till på Bondegatan, nere vid Sofia skola. 

Det är döpt till Konstnärskonsum. 

Dyraste Konsum i Sverige, passar bra  för alla fattiga konstnärer att lägga sina stålar där. Det finns ett Ica också, men det ska vi inte snacka om. 

En gång i tiden handlade jag hos en Serb på Rosenlundsgatan. Hans kredit var grym, årsvis. När han dog drömde jag mardrömmar, för jag hade redig kredit som aldrig betalts. Jag hängde ofta där, han sålde kött också. 

HÄSTKÖTT

stod det med stora bokstäver i rutan. Han sålde inte en köttbit, köttdisken gick i kånken.

Men ändå, en dag då jag hängde hos Serben i kassan så kom det in två pundare och snodde grejer och Serben jagade ut dom med sitt slagträ som alltid låg under disken. Den ena pundaren drog rakt ut i gatan, framför en taxi och blev klippt.

Det är sådana affären jag gillar. En serb med slagträ, fina krediter och hästkött.

Träffar min expartner. 

Fel på cykeln.

Alla som har fel på cykeln kommer till mig.

Bagatellfel. 

Vi går en promenad tillsammans. Hon är ganska gullig, mor till min dotter. Jag smiter in i Skrapan för att köpa nya T-shirts.

Min expartner tittade på mig och sa följande: Gud, du ser strålande ut, pigg. 

Vet inte det, sa jag, cyklade sju mil igår, har en satans träningsvärk.

Sedan lutar min expartner sig fram och tittar på min T-shirt. 

Och säger: Du har spillt mat på tröjan. 

Inte bra. 

Det är sånt som gamla gubbar gör. 

De får en mage som putar ut och spiller mat på tröjan.

Därför är jag på väg in i Skrapan för att köpa T-shirts. Skrapan är ett ställe som helt har klappat ihop. Hälften av alla sk Studentbostäder hyrs ut i andra hand, Arbnb och till prostituerade. Kort sagt: Skrapan är ett horhus.

På nedervåningen ligger Intersport, som verkar vara en lagerlokal för Hammarby. Halva lokalen kränger Hammarbygrejer. 

Jag försöker hitta en T-shirt utan reklam. Går inte.

Ger upp.

Går ut på gatan. 

Sunday, bloody Sunday.

När jag var på Isle of Man och plåtade dödsrejset så hade Bloody Sunday en speciell mening. Det var då amatörerna fick köra loppet, allmänhetens åkning. Det fanns en kyrka i en böj med stenmurar. De hade redan grävt upp ett stort hål där inne bakom kyrkan så man kunde kasta in lirarna som missade svängen i hundrafemtio blås.

Måndag

Tina Turner,,,,all or nothing

Hörnan, kvinnan bakom kassan har vit skjorta på sig. Under alla andra dagar jag sett henne har hon haft svart.

Snyggt, säger jag.

Hon lyser upp och jag tror jag ska få rabatt.

Icke, 

sätter mig ute. Tryckande, det kommer att komma regn.

Tina T kämpar på i mina lurar, och jag bara sitter där, drar i mig den vanliga Cortadon och skink och ostmacka. 

75 kr

Lämnar det sista till fåglarna. 

En familj sätter sig bredvid mig. 

Hela baletten med pappa, mamma, mormor och morfar och liten krabbat på typ ett år.

Ja, så börjar det. 

Alla glimrar, söt, vacker, så gullig, barnspråk…ska du ha lite kaka säger mormor med en röst som hon sparat till kattungar och småbarn. 

Allt och alla glimrar. 

Rösterna låter som siameser som gnäller över sur mjölk.

Själv glider jag iväg in på tankar om mjuka sköten och stänger av siamesröstererna och lyssnar på Tina T.

Solen kommer upp, jag går långsamt hemåt. Ringvägen är ett slags hopkok, alltid varit lite sluggo. Jag skäms inte över det. Ibland går jag ut med skitig tröja och halvtrötta Foppatofflor för jag vill klappa till alla som sitter och ser perfekta ut på Söders gator.

Det enda som händer är att de ger mig en blick som säger:

Är det där något som katten släpat in?

Den tjocke och otrevlige romen har kommit tillbaka. 

Jag var hygglig mot honom en gång sedan tycker han alltid att jag ska gå till bankomaten och ta ut pengar och ge dom till honom.

Ibland har jag lust att säga åt en och annan rom att det skadar ju inte om dom någon gång, kunde sätta igång och utbilda sig. Man kan inte generation efter generation se sig som förlorare. Det måste finnas ett personligt ansvar istället för att sätta sina unga småtjejer och tigga från att de är tolv. 

För fan, kom igen och tänk lite nytt.

En gång i tiden klev jag på en buss i Zimbabwe Jag bodde på ett  gammalt horhus och hade gett mig iväg ut på landsbygden för att plåta, kom till en by där jag var den ende vite. Första gången jag kände hur det känns att vara den ENDE…

Jag tog en buss därifrån, landskapet var ett sår av fåror, djuren dog och man fick spola muggen en gång om dagen. 

Då, börjar det regna. Det störtar ner, fem års torka är över. Bussen stannar, alla ut och skriker, dansar och som i Afrika, de kan fan dansa då de kommer loss. Alla kom loss och regnet föll och vi sträckte våra ansikten mot himlen och dagen efter fick vi spola två gånger om dagen på muggen.

 

22 juni

Köper kläder.

Skjortan, 750 kr,,,köpte den för det stod 70 euro, trodde det var kronor.

Storlek, L, trodde det funka.

När jag kom hem och testade den, satt den bra då jag stod upp, 

då jag satte mig såg jag hur fettet vällde fram mellan gliporna över magen.

Bortkastade pengar, men en målbild.

Att komma i skjortan till hösten. 

Hittade ett par sandaler, fina grejer, dvs billiga.

Köper dom, känns okej då jag provgår dom.

En halvtimme senare inser jag att de är körda, funkar inte.

Mina träningsskor är i frysen. Det luktar otroligt illa.

Om en vecka ska jag ta ut dom och testa.

Cyklar, får ont i röven som fan. 

Behöver nya cykelbyxor. 

Alltid har man något att slänga pengarna på. 

23 juni

Midsommarafton

Strålande sol. 

Man borde vara lycklig.

Vaknade med ångest, 

tyckte jag inte kunde andas den varma luften i kolonistugan.

Funderade på varför jag känner så och varför jag känner att allt är en slags meningslös upprepning.

Jag får gå till de goda sidorna.

Jag köpte en elcykel, suverän investering.

Jag köpte en skjorta som passade på HM.

Jag köpte ett par byxor som jag inte provat ännu.

Det är ungefär det. 

Den där ubåten sjönk. 

Vilket vansinne. 

Och de fem hundra som flydde över Medelhavet som sjönk. Givetvis var grekerna inblandade i det. Deras filosofi är ju att knuffa ut alla flyktingar på internationellt vatten, så någon annan ska ta hand om det hela.

Alltihopa är ren galenskap. Det finns bara en lösning och det är att satsa i de här länderna så att de inte flyr till Europa. En enkel men ganska outhärdlig sanning är att vi kommer inte att hjälpa dom. Vi har varken resurser eller pengar.

Man kan tycka vad man vill om det, spelar ingen roll. 

Folk kommer att få sitta i flyktingläger och inte komma någonstans. Det är slöseri med mänsklig kraft, mänsklig skönhet och mänskligt umgänge, men det är så det är och kommer att förbli.

När jag går på mina gator så hör jag de som jobbar med olika byggen, gatufix osv, ingen snackar svenska. Det är bara folk från andra länder och det tror jag folk i gemen uppskattar men inte att det kommer folk hit som ska ha bostäder, barnbidrag, osv,,jag tror gränsen går där även om många kommer in i de svenska samhället och gör nytta och tillför så skapas det också en massa parallellsamhällen som ingen är beredd att betala för.

Hur det ska lösas? 

Vet ej, 

om man har misslyckats i trettio år så tror jag inte på någon snabbfix. 

Jag är strax sjuttiofyra och kanske jag börjar ledsna, bli trött på att allt liksom vandrar oss ur händerna. 

Slas, författaren, skrev en gång: Säg vad vi ska göra så gör vi det. 

Det är kanske det som är grejen. 

Säg vad vi ska göra så gör vi det.

Min fru är på kolonin. Jag får gå dig och hjälpa henne. 

Hon är ju ändå kvinnan jag älskar.

Jag  går dit. Hon pekar: röj det här.

Jag fattar inte vad hon menar. 

Så jag röjer och då jag arbetar går det undan. 

Hon kommer tillbaka efter tio minuter.

Vad är det här? 

Du skulle rycka de här småbuskarna. 

Nu har du ju nästan sågat ner hela häcken.

Hon tittar på mig, irriterad men samtidigt full i skratt.

 Du är så jävla hetsig. 

Jag snackade med en kompis idag och berättade hur det var att vara med dig, jobba med dig. 

Att du är så hetsig och hon kommer på onsdag, då ska jag visa det här. 

Hon kommer inte att tro mig.

Och så började vi skratta och till slut skrattade vi hela kvällen och det kom att bli månadens roligaste kväll. Bara för att jag är så hetsig.

26 juni

I morgon fyller Denise Grunstein år, men det kommer hon inte att göra. Hon gick bort precis. Denna eminenta fotograf, en människa med stark integritet. Jag träffade henne i mitten av 90-talet. Hon skulle plåta Eva Dahlgren på Naxos, samtidigt som jag gjorde min barnbok Maja reser till Grekland. Vi hade en fin tid, badade på nakenbeachen med de två  Evorna och resten av familjen Attling. Sedan kom Denise att ta några bilder på min dotter och för pengarna köpte min dotter sig en liten cykel.

Nu är hon borta, snart är vi alla borta och jag skulle kunna säga att hennes bilder kommer att leva, men det tror jag inte på. Jag tror inget arbete lever längre än man själv lever. Allt tyder på att den nya generationen med de nya informationskanalerna aldrig kommer att se bakåt, bara framåt, eller kanske rättare sagt, ner i sina egna personliga byxor.

Det är varmt, går till Nytorget, käkar en glass. Ser en gammal polare som alltid förr hängde på Harvest Home, krogen på Bondegatan. Det gör han inte längre. Han ser väldigt ensam ut, ihopkrokad med sin rullator. Jag ser det allt mer, gamla polare som man sett i trettio år, allt fler av dom är ihopkrokade med sin rullator och sitter ensamma någonstans. De lämnar det gamla vattenhålet, går till något som är billigare och ligger längre ner på rutchkanan till den sista avstjälpningen.

Jag gör bilder till min vän, den 90-årige Brit och hennes syster. Jag vet inte vad, de är vackra på bilden. De är gamla, men deras band syns tydligt, deras syskonkärlek existerar.

28 juni

Värmen består. 

Stockholm är inte dåligt på sommaren.

Ringer polarn på Serifos. 

Han har tappat en kopp kaffe på tån. 

Kan knappt gå. 

Sitter på ett fik på Ringvägen. Ett gäng unga människor snackar musik.

På väg till festivaler. En säger: Om jag bodde på Ringvägen skulle jag skaffa en 

elcykel. Jag börjar nästan skratta. Han tycker Ringvägen är brant och jobbig 

att cykla på.

Säger inget.

Börjar längta till ön. Får resa ensam. Min fru är trött efter allt hon 

gått igenom. Det kan vara bra för henne att få några veckor ensam och vila.

29 juni

Sommaren fortsätter. Holy smoke, alla dessa kortbyxor.

Smaklöst. 

Taskig stil med kortbyxor i stan.

Det är ungefär som grisarna som sätter sig på en restaurang med bar överkropp.

Taskig stil.

På Blecktornskällaren drar knegarna i sig lunch vid tio, lite avis eftersom jag också redan är hungrig.

DN.

Tidöavtalet.

Vad gör sossarna? 

Ingenting. 

Tror Magdalena A att hon har fått jobbet för att gå omkring och säga

ingenting? Nu vill Sd o co, den lealösa samlingen dårar, att man ska  skapa en slags center för att skicka ut folk ur landet. 

Vore det inte bättre att få dom att känna sig välkomna och få in dom i det svenska samhället? .

Träffar en polare, L som jag inte sett på tio år. Han sitter bredvid mig och kollar ett tag innan han ger sig till känna.

Läget, säger jag. Du är dig lik.

- Jo, tack, säger han. Jag har precis köpt en lya i hörnan. Vi skiljde oss åt efter 20 års äktenskap och jag köpte en egen lya.

Skönt, eller? 

Jo, skönt, han snackar med sin norrländska dialekt. Vi hade inget att säga till varandra och min fru levde för blommor och barnbarn och jag ville något annat.

Ja, kvinnor går lätt åt det hållet, inte alla, men det är vanligt, men det verkar vara livets gång. 

Blommor och barnbarn.

Vi skrattade åt eländet. 

Sedan drog han iväg till sin nya lya, väntade på nån elgubbe.

Jag  satt kvar och drack upp kaffet. Funderade på livets gång, bestämde mig för att åka till Skeppsholmen och kolla in mitt barndomshem. Min morbror dog ju precis och jag är äldste man i släkten, dvs näste man att dö.

Jag möter Larsson på Ringvägen. 

Han ser ut som ett vrak, knaprar antidepressva som godis, det riktigt fradgar om munnen. I handen har en påse, alltid en påse. 

Den här gången med en flaska kallt vatten.

Jag försöker snacka med honom men han är ju helt borta på något vis, men jag tål honom inte riktigt. 

Han är så löjligt snål, går omkring på kaféer och bara sitter, tar inte in något, sedan efter tio minuter går han iväg. Världen är full av galningar.

Skeppsholmen

Mitt barndomshem, det gula låga huset mellan Skeppsholmskyrkan och Moderna. Jag går in i huset, ringer på klockan och en gammal kompis öppnar. Vi går den gamla trappan uppför till vårt hem, som var två stora rum med trägolv, en balkong och en trappa ner till undervåningen där militärerna satt och åt i två lokaler och med den underbara jukeboxen.

Jag börjar nästan grina. 

Hela mitt barndomshem är en massa rum, arbetslokaler. 

Inget fel i det men det finns ingenting som påminner om det vi hade.

Ingenting. 

Jag mår nästan illa. 

I sextio år har jag funderat på mitt barndomshem, drömt om det, i minnet har jag känt hur golvet kändes mot fötterna den stora nivåskillnaden som fanns i ett rum,  den fanns inte längre. Jag kollar  igenom alla rum för att finna ett livstecken. 

Jag går därifrån förkrossad. 

Det känns som Stockholm är förbi, mina rötter borta, mitt minne utraderat.

Min morbror dog för ett tag sedan. 

Jag hade velat ta en bild och skicka från det nya Skeppsholmen, från vårt hem hur det ser ut idag. Det var en meningslös tanke. 

Jag cyklar hemåt, på Skeppsbron kommer Lars Epstein, fotografen i kortbyxor och fladdrig sommarskjorta. 

Han är äldre än mig, bor i Gamla stan. Vi snackar ett tag, sedan genar jag genom Gamla Stan, förbi Anders Petersens lokal och upp till Söder.

En tid är förbi, det visste jag, men att min dröm om att få se min barndoms sovrum också skulle vara förbi, visste jag inte.

Jag är nu den äldste i släkten, 

det visste jag redan men drömmen om min barndom på Skeppsholmen har alltid varit ett ankare, ett minne om den kanske vackraste tiden i mitt liv. 

Nu sjönk ankaret och med den drömmen om Skeppsholmen.

En grön Alfa Romeo.

Letade bilder på eftermiddagen Hittade en bild på en kvinna från 1969 i Paris. 

En historia rullades upp inom mig.

En grön Alfa Romeo

Jag bodde på ett rum i st Germain, vängsänk,  nr 25. Så var det, ett halvt år utan någon riktig ordning. En natt vaknade jag av att hela rummet lyste i gult och grönt. 1969, tjugo år och jag var där för att bli modefotograf. Silano var idolen, grym helt enkelt, fräck,,

Den natten det lyste gult och grönt fick jag råångest, men då jag gick ut var det ett tivoli som snurrade sitt hjul under mitt rum. Jag gick ut på St Germain och ropade: Finns det någon svensk här,,,och då svarade någon här borta och så möttes vi. 

Det var ungefär så det började i Paris, min korta Paristid. Efter ett tag så upptäckte jag ju Bresson och då var modedrömmarna borta. Jag var dock ganska ball med långt hår, skägg, snajdiga byxor,  en snygg jacka.

En dag sprang jag på henne ovan, som jag inte minns vad hon heter. Bara det är en sorg, brist på respekt. Hon var fin, italienska, jobbade inom mode, farsan hade ett imperium, lyxkläder. Hon hade en Cittra med rörliga lampor och en Alfa Romeo.

En dag sa hon att vi skulle väl åka på semester. Till London. Det blev Alfan, den gröna. Hon körde som en Gud. Jag har åkt bil med två italienskor, en för femtiofem år sedan och en i vintras och båda körde som Gudar, fruktat fort men säkert. Båda iförda kolsvarta solbrillor och snabba bilar.

Italien o bilkörning är lika hett som espresson, den starka som man tar på stående fot.

Vi tar färjan, Dover Calais, första gången i mitt liv blir jag kallad Sir, det kändes jävligt bra. Arbetarkillen som kallas för Sir, jag växte.

Hotellet hette Kensington Palace, här började jag förstå att det skulle gå åt helvete, att jag måste rymma. På natten då hon sov i våra sidenlakan, smet jag ut, portieren trodde jag skulle ta en nattpromenad. Jag lämnade allt, kameran och passet tog jag med mig.

Till hamnen, tog morgonfärjan till Göteborg. Det var stormigt. Alla spydde utom jag som bara kände sorg och omöjlighet.

I Göteborg fick jag lift av MGA som hade läckande tak, i Trollhättan ringde jag till Strömholm på Fotoskolan och frågade om jag fick börja.

- Vi har startat redan, sa han. Vad har du gjort?

- Jag kommer från Paris, jobbat som modefotograf ( liten lögn).

- Okej, kom hit, vi kan nog ta in dig.

Från Trollhättan tog jag ett tåg. I Stockholm träffade jag Christer Strömholm, men jag hade inga pengar, struntade i skolan, började nattjobba på Posten, och gick en kortare skola, Stockholms Fotografiska med Walter Hirsch, Björn Myrman och George Sessler.

Den var bra. Jag var fri, gjorde som jag ville. En dag ringde min mor, det fanns ett brev till mig. Hon skickade det och det kom två dagar senare.

Det var hon med Alfa Romeon, och nu när jag skriver detta poppar hennes namn upp, Quina Ferraud. 

Hon saknade mig. 

Vi skulle resa tillsammans i hennes Alfa. 

Hade jag glömt det?

Jag svarade aldrig. Det var för stort nederlag. Idag, då jag fann bilden önskar jag att jag hade varit modigare. Jag förlorade en möjlighet. Jag rymde, men kanske fick jag en annan?

 

3 juli

En av mina bästa polare är på väg hem från Serifos. Jag kommer att sakna honom då jag reser. Vi kanske ses på Arlanda. Det här resandet är fortfarande ett problem. Att flyga är extremt jobbigt, men för mig känns att sitta på ett tåg mellan Stockholm och Aten som en plåga, typ tre dygn, övernattningar. Hur många sådana resor gör man innan man inte tycker det är ett äventyr längre?

 Samtidigt känns det skit att resa med flygen, men jag ser ingen annan lösning. Om jag hade haft en husbil hade det varit en möjlighet, att ha huset med sig,  bara stanna, sova, köra, ett liv på vägen.

När jag ska resa så börjar jag alltid deppa dagarna innan. Jag ska lämna min fru, jag kommer på allt som är bra och dåligt  vårt förhållande, jag tänker alltid tanken att stanna och bo hela året på Naxos, bara komma korta stunder till Stocholm. Det jag älskar mest med Naxos är friheten och det som är svårast är att det blir tomt ibland, att det står så stilla. Men, den känslan har jag ju överallt. Det jag tänker på mest då jag tänker på Naxos är rummet i det vita huset, med öppen dörr och öppna fönster, känslan av gården, katten där utanför, njutningen av att vakna i sängen eller ligga och dra sig på sängen efter siestan.

Det är nog vad som lockar mest, sedan gå den vackra stigen in till Halki, den större byn, några minuters meditation mellan de gamla husen och olivlundarna, sätta sig på någon av mina favoritkaféer och bara hänga ett tag..  

Jag är långt ifrån det här som alla turister sysslar med, bada och ligga i solen. Det känns mest plågsamt, det gör jag då kroppen verkligen känner för ett bad. Sola och bränna mig gör jag aldrig numera. Den tiden är över. 

5 juli

Ibland vill man bara gå in i en tom sval kyrka o be om nåd. Eller bara sitta där och finna ro.

Resa. 

Att resa är fan det värsta som finns. 

Att åka till Arlanda, denna misslyckade flygplats, sitta där och vänta på ett plan, alla jävla kontroller och jag som aldrig har ngt att kontrollera. Reser alltid med bara handbagage. Om jag skulle behöva checka in en väska reste jag aldrig.

Man sover dåligt natten innan, den eventuella glädjen man kände för att resa försvinner under natten, man ser bara hur hett det kommer att bli, hur millioner solbäddar har byggts upp på de vackra stränderna, hur paradiset försvinner och ersätts av en ful marknad.

Så vaknar man, helt slut och ångestladdad och undrar varför man inte är som alla de här familjerna med sina pladdriga barn som verkar älska att checka in tio väskor, plastgevär och dykargrejer. Hur kan de vara så positiva? 

Man känner en slags avundsjuka.

Sedan fyra timmar en konservburk och har man tur så slipper man en skrikande unge till granne eller två brölande svenskar framför sig,,,

Och så landar man, spänst i steget, resan över  och ju längre bort i tiden det är till den sk hemresan, desto bättre. Man längtar till vintern då det är svalt på flygplatsen, halvtomt på planet och man kan sova över tre säten,,,men det är långt dit.

Nu är det sommar och dagen är het, det väller av folk, min gula, skruttiga bil tar mig till bergen. Fönstren i huset står öppna, drar på acn får att få ut den instängda lukten, katten kommer och lägger sig på rygg för lite smek. Det blir svalt inne, det vita överkastet är slätt, lägger mig där, med en öl, slappnar av, det är 30 grader, klockan är nio på kvällen. I morgon ska jag gå upp tidigt och handla mat, sedan gömma mig inomhus till kvällen då jag tar ett kvällsdopp och sedan går till Petros för middag.

6 juli

Vaknar i Monitsia. 

Det är varmt, har sovit med två fläktar gående, 27 grader inomhus och det är ändå skönt, fattar inte det riktigt, att man tycker det är skönt. 

Måste vara stenhuset. 

När jag passerade lokalkrogen igår med bilen blev jag omedelbart stoppad och fick hoppa ut och käka en middag med Yannis o två unga kvinnor. Den ene jobbade som assistent hos en kapten på andra sidan ön, men hade precis fått sparken. Det var en vacker känsla, åt upp halva måltiden och sedan tog jag resten i en låda och åkte hem. Katten mötte mig, hon såg lite anskrämlig ut, mager och hade en massa taggtörnen i pälsen. Jag tror hon saknar mig och min fru hade skickat ett sms,,,, saknar dig, tomt hemma utan dig.

Den här texten, vad handlar den om? 

Inser att det är verkligen upp och ner. 

Jag skriver den för att kanske någon, en dag läser den och får en uppfattning om hur livet kunde vara året 2023. För en man i min ålder, både ledsamt och glatt, men framför allt en beskrivning av åldrande och tiden. Det som rör sig kring mig och i mig.

När jag ligger i sängen och är tidsvill så blir klockan 0800,  precis då skriver jag det här. Värmen har ännu inte brakat loss, men det kommer, 30 grader idag och en prognos på 38 till helgen. DÅ , får jag nog koppla på acn. Grejen med stenhus är att stänga till på dagarna och vädra då det är som svalast, som igår kväll och under natten, typ 27 grader utanför huset. Jag kör två fläktar inomhus, det räcker och ett tunt lakan.

Jag är oerhört lycklig i det här huset, egentligen är jag en ytterst lycklig man. Jag är hyfsat frisk, egentligen är det väl bara mitt blodtryck som är lite bökigt, men jag har en vacker och mycket fin fru som jag älskar djupt. Jag säger inte att det är lätt att leva med hennes oro och hennes behov av barnbarn och familj, men ändå. Jag älskar henne djupt.

Mina barn är vuxna, jag har en bror som kan bekymra mig i sin oförmåga att leva men han har pengar så han kan lösa allting genom att köpa tjänster. Jag har ett arbete som är mitt liv och ett hus i värmen som är min dröm. 

Och så, mina vänner som jag älskar så.

Så är det, och ändå kan jag känna denna enorma trötthet över tillvaron och det mesta handlar om att samhället, det som ska ge oss livslust, går åt helt fel håll. 

Det är den stora depressionen, det är ungefär som att spela fotboll i ett lag och du gör fyra mål, men ni förlorar med fem mot fyra. 

Vad var då vitsen med dina fyra mål?

 Kollektivet måste vinna och idag förlorar kollektivet medans några vinner fruktansvärt mycket utan större ansträngning. Det är detta som är dramat och förtvivlan i våran tid, en tid befolkad och ledd av människor som i alltför stor utsträckning skiter i kollektivet.

7 juli

Storm.

Min polare kommer med båten. 

Han är van seglare så han klarar vågorna.

Det är skönt med stormen, tempen sjunker fem grader från 32 till 27, behagligt.

Jag går barfota hela dagarna hemma på vår stenlagda gård, så skönt,

men, jag mår illa.

Varje gång jag kommer hit mår jag illa efter ett tag. 

Det måste vara luften, vattnet, maten,

eller, jag vet ej?

Jag sålde en bild, 3000 kr, det finansierar min resa.

Skönt.

Sitter inne och ser ut på stormen. Vardagsrummet har en glasdörr, en jättebra investering, framför allt på vintern då jag kan sitta inne och se regnen plaska mot verandan och bergen resa sig i bakgrunden.

Andra dagen sedan jag kom. 

Allt börjar gå i sina vanliga rytmer. 

I morgon

kommer min bästis italienskan Cristina och ikväll är det middag hos mina svenska vänner. En bor på en grannö och en på andra sidan berget i en by som heter Mili. 

En vacker liten by där jag själv bott mycket förr i tiden. Då var den för död för min smak, men idag har de fått dit en restaurang och det lyfter hela byn.

8 juli

Jag lämnar C i hamnen, han tar en båt i 90 minuter hem. Medvind, långa sugande vågor. Vi har suttit och tittat på turister och vägt våra 40 år som vänner tillsammans. 

En ren kärlek utan större komplikationer.

En amerikan med grekiska rötter snackade med oss i en halvtimmen utan att andas.

Både C och jag funderade på hans blodtryck.

Den svarta natten, de varma kvällarna, sommar, höst, vår och vinter.

Ja, vintern, även den är bättre än den svenska vintern och även sommaren, trots att den kan vara mördarhet,  är enkelt överlägsen den svenska, blekfeta lagomsommaren.

Allt här är överlägset om man är en människa som rider på ett mått

av passioner. Allt är tiodubbelt här, på gott och ont.

Det första man måste lära sig är att skratta åt problem, ha en attityd som

att problem, det löser sig, det är inget som man ska dö för.

Och tro mig: Det löser sig alltid.

Vinden, den finns alltid på denna vindarnas ö.

Alltid, en nervös kamrat, en svalkande kamrat, en som irriterar ibland,

men den är alltid välkommen och mest den med namnet

Meltemi. 

Den älskar vi alla. 

Från Nord mot Söder, då är vi hemma.

Vaknar med en otäck känsla. 

Mina vänner: Hur går det för dom? 

Alla är på upploppet och om tre år kanske 2,3 stycken har knallat, dött, är stoff.

Det är en tuff känsla. Att man själv skulle dö ligger inte riktigt i vågskålen.

Tänkte bli gammal, men den här texten handlar ju om oss som är på upploppet, som snart ska ta biljetten till sista vilan.

Ingen vet något men vi oroar ju oss för varandra. 

11 juli

Har en dipp i Grekland. 

Värmen.

Jag tycker det är svårt med solen, oroar mig för mina leverfläckar. Det kliar på flera stycken och ändå har jag varit försiktig, knappt varit naken mer än långt in på eftermiddagen vid sextiden. Har ju haft mitt basilom i huvudet. Det räcker.

Igår var jag på beachen, det var söndag och fullt med greker, söndagsgreker. Yannis hade sitt tält under ett stort träd som var som en grotta. Helt magiskt, vi låg några timmar och snackade. Han har en ny tillfällig tjej i 29årsåldern. Hon är fin, varm och enkel, men givetvis alldeles för ung för honom. 

Hans förra tjej, som var en riktig matchning, hade råkat kolla i Yannis telefon och såg en del sms till andra brudar och sedan var den fina relationen över.

12 juli

Jag är bergsguiden. 

Två av mina grannar ber mig bestiga berget med dom. De behöver hjälp att hitta 

rätta vägen.

På toppen ser vi ut över hela ön.
Grannarna är lyckliga.

Blir bjuden på lunch och sedan får jag en inbjudan på middag.

Jag tycker det är krångligt med alla dessa middagar med nya eller halvnya människor.

Det blir inget sagt, bara konversation, ytligt snack.

Jag tänker på vårt fik, Twang, mötesplatsen i Stockholm. 

Vilka diskussioner.

Vi har börjat i en ände och arbetat oss inåt. 

Däremot dessa middagar med halvokända människor

handlar bara om bästa beachen, bästa??? , ett slags positionerande. 

Det kan vara

trevligt men oftast sover jag hellre.

En sak är dock klar: 

Om man socialiserat en dag så känner man stor

befrielse av att ingen kan kräva detsamma från en nästa dag.

Jag åker och badar klockan åtta på kvällen. 

Jag skulle bara flytta bilen

o då fickjag feeling: ett bad vore skönt.

Jag körde ner till Parthena, stranden för brädseglarna. Nästan ensam.

Vattnet var mjukt och jag gled omkring på vågorna.

På vägen hem kände jag mig så oändligt harmonisk.

Min fru är frisk. Mina barn mår bra.

Jag mår bra, min kropp är i fin form.

Jag skulle kunna bo på Naxos året runt eftersom min hälsa och min kropp

älskar det här klimatet och den här livsstilen.

Jag behöver inga pengar. 

Min bil är en skitig skrothög. Maxfarten på ön

är sextio kilometer i timmen. Du behöver ingen dyr bil, något med fyra hjul

i hörnen räcker.

När jag kommer hem börjar vinden vina. En del gnäller över vinden.

Jag älskar den, speciellt då den kommer från norr och heter

Meltemi.

13 juli

Heatwave… 

Hur det märks? 

Alla är på skitdåligt humör.

Redan klockan nio på morgonen är det över trettio grader.

Turisterna drar till stranden. 

De är fan inte kloka. 

Jag går upp i mitt Gula hus, öppnar alla fönster, dvs emot alla rekommendtioner, men vinden blåser så starkt så jag sitter som i en sval tornado.

Underbart.

Jag cyklade först till Cristina, italienskan. Man behöver bara titta på henne så vet man läget, även om hon då och då blixtrar till med ett vackert leende. 

Hon hatar sitt jobb och ska säga upp sig efter augusti. 

Börja inte dagen med att vara deprimerad, säger jag då jag går.  Hon svarar med ett av sina patenterade leenden.

Går in till Kiriaki som är ännu svartare i nyllet eftersom hennes man kört en annan brud på scootern.

Hon har en lång utläggning om hur hon fungerar och varför.

Jag dricker en flaska vatten medan hon snackar och sedan kommer det kunder och jag sticker upp till Halki Café där hennes lillasyster är boss. 

- Johanna, säger jag, läget?

Hon ser dyster ut och röker sin elcigg, en procent nikotin, sägs det.

Hon är vrång och jag vet att henne kan man inte pigga upp.

Hon bjuder mig på kaffet eftersom jag är hennes privatpsykolog.

Efter det cyklar jag hem, öppnar fönstren och skriver detta. 
Unnar mig en glas som förrätt till lunchen. 

Jag städar, lagar mat och är klar lagom till dagens sändning av Tour de France drar igång.

14juli

Det blir varmare.

Outhärdligt, men räddningen är vind, det kommer lite vind.

Ser hur varmt det är i Spanien, vi har 35, det räcker, ska bli varmare i morgon, men 

sedan ska det vara över. 

Klockan är tolv på dagen då jag skriver det här och värmen kommer att accelerera fram till 1730, 1800, sedan börjar det tackla av. Då badar jag.

Jag lägger mig i svalaste rummet och drar på Acn, inte mycket mer att

göra. 

Andra åker till stranden. 

Fattar inte hur de kan göra det, bara resan dit i bilen är ju grymt..

Lätt illamående, 

gäller att dricka och duscha, hålla sig sval annars knallar man väl, 

i värsta fall ska jag väl säga.

Livet, livet, livet,,,,

Min historia om mina vänner har nu pågått i ett halvt år och

alla har fått lite mer krämpor, utom jag då, som känner mig ovanligt bra.

Min fru åkte ju på cancer 

och det var ju fan, men det ordnade sig också.

Underbart, 

men tiden, den sätter sina spår.

Katten ligger ute och trots att jag sätter god mat

framför nosen på henne så vill hon inte äta, lyfter inte ens på huvudet.

Snacka om värme, hon ser ut som hon bara är skinn och ben, som katter

ser ut då dom dött.

Ingenting, bara en bit päls.

16 juli

Om tre dagar tillbaka till Stockholm.

Några hårda dagar.

Heatwave

Bränder

Storm

Men nu, mycket bättre. Några grader lägre temp, bränderna

släckta och jag åkte till havet för ett bad. 

Kanske kan Hornsgatan bli min räddning?

Man ska söka nya vänner, upptäcka nya människor, men ursäkta. Utan att dra alla över en kam har jag svårt att se något intressant med dessa fastighetsmäklare, reklamtyper och kulturjournalister som befolkar mina kvarter.

Jag vet vad dom vill och vad dom säger. Undantag finnes, men de flesta är fruktansvärt slätstrukna. Jag tillhör en flock som dör ut, de äldre som trodde på något. 

Jag vet inte vad dom vill och när de förklarar vad de gör så förstår jag inte ett skit.

Trist text att skriva, men så förhåller det sig och så förhåller jag mig till Stockholm.

Det är ungefär som folk som säger: Gå på Skansen, eller åk till Djurgården, eller gå på Moderna.

Ärligt talat: Fattar inte vad jag ska göra där? 

Ja, jag vet. Nu gnäller jag igen. 

Förlåt.

Åkte till stranden i stormen. Sanden blästrade mig men jag hoppade i havet.

Fantastiskt. 

Jag tänkte ligga en stund i solen, men det gick inte. Vinden var för stark och jag dör hellre än hyr en solbädd. Här på ön pågår ett krig mot eller för solbäddar.

Man kan säga ett det är ett krig som handlar om öns skönhet eller öns kapitalister. 

De flesta greker är helt tondöva. 

De gör allt för pengar. 

Ön byggs sönder med skitfula vita lådor och stränder befolkas med millioner strandbäddar som inte följer lagen och totalt våldtar öns stränder.

På Mykonos rensade de en strand och tog ut 13 millioner i böter. 

Samma borde ske här. 

Alla dessa feta jävla turister som ligger i dessa solbäddar och vräker sig. 

Inte nog med att de förfular stränderna, bara se dom är tillräckligt för man får lust att vräka hela skiten i havet.

Som sagt: Jag har tagit ställning mot solbäddar och kapitalism och utsugning av ön.

Tour de France fortsätter.

Massvurpa. 
Fy fan.

17 juli

Middag i Kinidaros.

Lamm, som vanligt. 

Trevligt som vanligt, men krogen har blivit omskriven

och istället för att som förr, vara befolkad av locals, så är det nu en massa turister och grabbarna som serverar har lärt sig en hel del engelska.

På gott och ont. 

P och As son, E, har polare med sig. Tre killar. 

De är femton, gulliga men stora som biffar. Han hade tre andra svenska kompisar här i förra veckan, men det är ju fan, det var lika bitiga, vältränade, men tjocka. Den senare gruppen snackade bara om lyfta vikter och tjäna pengar. En hade den gamle sossen Emanuel som förebild. Det var ungefär samma känsla som då en som hyrde hade Blondinbella som förebild.

Det är ändå morgon då jag skriver det här. Värmen har långsamt tacklat av, men det är ändå runt 28 grader före åtta på morgonen.

Jag slår på acn medan jag stiger upp och gör kaffe. 

Jag gör det i min italienska kaffemaskin som jag köpte för tre tusen spänn för något år sedan. Jag älskar den, effektiv, små koppar starkt kaffe med skummande mjölk till. 

Kaffet är det första, sedan hårdbrödet. 

Två mackor med svenskt klassiskt hårdbröd.

 Har helt slutat äta grekiskt vitt bröd, även om de har bra bagare här. 

Inget slår det hårda brödet, lite smör, en tunn ostskiva och på det några stråk av en röd marmelad. Sedan tillbaka i sängen, men först har jag öppnat dörren så katten kan komma in. Oftast kommer hon inte, men på vintern kommer hon direkt in i värmen.

Lägger mig i dubbelsängen med frukosten på en liten bricka, datorn och telefonen. 

Nu kan dagen börja, läser nyheterna, skriver några mail och gör en kopp kaffe till. 

Strax före nio är jag färdig med frukosten och då börjar jag bli riktigt sugen på sex. 

Varje morgon vaknar jag så kåt, drömmer om sex, längtar efter en kropp i sängen.

Alltid denna längtan som jag aldrig lyckas bli av med, den enkla knullet. 

Just det knullet, det enkla, det utan pretantioner, det enkla inglidandet, vätan, den mjuka kroppen, ögonen, känslan av samhörighet, en röst, en flämtning, det hårda ståndet, allt detta är skapelsens krona. 

Egentligen det enda som betyder något på allvar i livet.

Vill åka till ön Serifos och se Robert McCabes bilder från Serifos.

Han tog dom på femtio, sextiotalet. 

Det är en annan tid, och den kommer aldrig tillbaka. 

Öns skönhet, idag förfulad med en massa turisttjafs, men det finns en bild som säger allt. I hamnen sitter fem än kring ett bord, grekiska män, alla med keps eller mössa, det är sommar, ljuset är hårt, går en turist i bakgrunden, kortärmat, kortbyxor, men de grekiska männen i sina kepsar, en har till och med kavaj, alla i långbyxor, de diskuterar intensivt över sina kaffekoppar. 

Jag tänker att de har fötts in i solen, de vet faran med solen, de har alla skyddat sig med kläder och de verkar inte bekommas av värmen.

Det är en intressant bild ur många aspekter, kulturellt och klädmässigt. 

Jag brukar tänka samma sak då vi i slutet av mars, kanske början av april, sitter på fiket i mössor och dunjackor, en buss med turister stannar, alla turisterna med kortbyxor, kortärmat och likbleka ben, alla har bestämt sig för att det är semester. 

Det känns så märkligt, vi fryser och de ska exponera sig för vårsolen på alla vis.

Varför blir allting större.

 

Sommarhusen blir större, solstolarna ser ut som Hästens lyxssäng, folk, fan vad feta vi blir. Det äcklar mig. Jag brukar säga att det var en tjock jävel och så säger min fru: Du får inte säga så. Vad då inte säga så? Dom har ju fixat sin jävla fetma själv. 

På sjuttiotalet så hade folk en vettig kroppsform, inte i USA förstås, för där hade man ju redan börjar frossa i burgare, men jag minns ingen fetknopp, ytterst ovanligt. Nu är alla feta, kolla de unga skolkidsen, så många är feta, överfeta, det dallrar då dom går på gatan.

Vad fan händer? Det är sjukt, ät mindre och rör mer på dig.

Yannis kommer hem. 

Den unga Maria, 29 år, hade sagt till Yannis, att det var hans generations fel att världen nu går åt helvete.

Hon kan ha rätt, men lika mycket de ungas fel, faktiskt. 

De som överkonsumerat. 

Jag tänker inte skylla ifrån mig men då det kommer till konsumtion har man ingenting att hämta hos mig. 

Köra bil, ja, men inget mer. 

18 juli,

Om en dag fyller min polare 71. Stackarn.

Han är verkligen beviset på hopplöshet. Hans fru dog, dement. Många polares fruar 

har dött dementa? Finns det någon förklaring? 

Men, min polare har livet framför sig men han är dödare än sin döda tant.

Han gör ingenting, ämnar inte göra någonting.

Han kan ingenting, ämnar inte hela försöka lära sig någonting.

En dag fick han nog, tog med sig en dunk vin och gick till en kvinna, en granne längre bort i hålan där han bor.

Knackade på.

Kvinnan öppnade, såg hans dunk och svarade: jag umgås inte med män som dricker.

I morgon fyller polarn 71, vad fan är det för vits med det? 

Han är ju redan död.

19 juli

På väg mot Stockholm med SAS. 

Jag snodde tre platser själv direkt då jag såg att det inte var fullt.

Svalt i planet, varmt som fan utanför i Aten.

Sista middagen med C. Hon klagar.

- Jag måste äta kött, jag har magrat av. Är för nervös.

Hon har en ny älskare och sagt upp sig på jobbet.

Hon tar kyckling och jag Kleftiko.

Vi skiljs i natten, ska ju ses igen i augusti, sedan försvinner hon nog.

En förlust, skön kvinna. Skön kompis.

På morgonen ställer jag ut mat till katten och sedan åker jag.

Det är alltid så märkliga känslor med att resa. 

Trött, deppig, kåt, sorgsen, 

men aldrig lycklig, kvittrande.

Hatar att resa. Den här resan trotsade alla tidigare. 

Vi är på en ö, det är knallhett och folk kånkar på resväskor som är som sommarhus var förr. Jag har tidigare konstaterat att allt blir större. Vi blir fetare, vi bor större, solskydden expanderar och hela tiden växer vi åt alla håll.

Nu är det resväskorna. 

Den ena kärringen efter den andra ser förvånad ut då tjejen som väger  väskorna säger att den väger tio kilo för mycket, eller sexton kilo för mycket,  att övervikten kostar 3500 kr osv, och det är inte bara en, flera stycken, och på planet baxar dom på handbagage som aldrig kan ha varit handbagage, alldeles för stort.

Så drar planet  iväg och jag ser att minst tio väskor står kvar på plattan. 

Det lilla planet pallar inte att starta med hur mycket vikt som helst.

20 juli

Stockholm.

Ofta ganska skönt att ta Arlanda Express in mot stan, 

tuben till Medis och gå den sista biten på Götgatan. Ett slags

rufflarnas paradis.

Det är tjugo grader, känns kallt efter de fyrtio jag kommer från.

Min fru är vacker och varm. 

Vi äter jordgubbar och älskar.

Behövligt.

Jag lever i två världar, det är lyckan och slitet.

Jag hatar resorna, den sista eller första till eller

från Stockholm är trist, oerhört tröttsam.

Den sista halvtimmen över havet till ön är en njutning, 

tycker om det lilla planet, se öarna, 

resan tar knappt 20 minuter och sedan den branta

svängen ner över stranden och in över vägen och man landar,

går till bilen, sätter på minuspolen på batteriet

och kör mot bergen.

Jag njuter på morgonen i Stockholm och på Naxos.

Det är något speciellt att dricka gott kaffe, höra sin fru

stöka omkring och veta att klockan 1300, får jag träffa polarna

på vårt dagliga kafémöte, sedan går tiden och det blir allt tråkigare, då

är det dags att åka tillbaka, vakna i en ny säng, nytt kaffe och gå till det lilla torget för en tredje kopp kaffe klockan halv tio på morgonen.

Efter det kan dagen starta.

23 juli

Tillbaka från Skogsnäs. 

Körde upp till Skogsnäs med Nils-Petter, filmaren. 

Vi blev fint mottagna i det Gröna huset, Hotellet, fick ett rum på Skogsnäs bekostnad då jag hade en utställning i Kulturhuset.

Det var 40 år sedan jag var där förra gången. Mina vänner har gjort ett fantastiskt jobb, byggt otroliga hus och lärt upp sina fina barn till bra människor.

Det var en fin känsla att se, men ändå kände jag en viss sorg över det hela. Mest för att några av mina gamla vänner inte var i form längre, de var rent ut sagt dåliga, sjuka, gjorde ont att se. Det är livet men det gör inte saken enklare. 

Jag kände mig ledsen.

Jag tänkte på Karin, som jag blev förtjust i och som jag inte utvecklade något med, eftersom jag hade en annan kvinna i Stockholm på den tiden, men framför allt för att jag var inte beredda  att stanna i Skogsnäs för resten av livet.

Hon hade gått bort för ett tag sedan och jag hade verkligen velat se henne, ge henne en kyss som en sista hälsning och tack för det som var.

Nu var hon borta, det gjorde mig sorgsen.

Jag satt med Hannah, ett av barnen jag plåtade på 80-talet och hon gav mig en av de vackraste komplimangerna jag fått. Att hon och hennes syster alltid gillade att vara med mig eftersom jag alltid behandlade dom som vuxna, fastän de var barn och att jag aldrig arrangerade några bilder. Det bara flöt på med mig.

De orden gjorde mig så lycklig.

Vi körde förbi Sundsvall på vägen hem, hälsade på min bror. 

Satt på hans veranda och såg alla fabrikerna mitt emot, sedan körde jag nonstop till Stockholm, köpte indiskt och somnade mellan nytvättade lakan.

24 juli

Sommar i Stockholm.

Jag går till fiket, sitter ensam på morgonen, går igenom de få

bilder jag tog i Skogsnäs. Det tar alltid en viss tid att smälte resor och

den här tog ovanligt lång tid.

Kanske för att jag körde så mycket bil, kanske för att det vara så mixed emotions.

Träffar polarn K, som drog en lista på nya grejer han ska undersöka hos doktorn.

Var glad för att du har så bra fysik, det betyder allt.

Jag håller med honom. Över sjuttio betyder kroppen så mycket, skillnaden mellan bra och mindre bra.

Ja, man inser ju en sak nu, och det är allt man tackade nej till, så korkat. Man skulle ha satsat på allt man fick en chans till istället för att skippa det av olika löjliga, kanske fega anledningar. Nu rinner tiden ut och snart kanske det inte ens går att göra det man hoppas på och få göra. Dvs, valen existerar inte pga av kroppen inte fungerar.

- Ja, svarade jag. Tänker på det varje dag, tänkte på det då vi åt en lunch i Sundsvall igår.Hur folk av den äldre sorten rörde sig, ja, även yngre. Det var som om de var lobotomerade, som om de inte jäste av något inom dom.

- Jag vet, känner igen det, sa K, men det kan ju vara en synvilla också.

Vi satt tysta ett tag, sedan fick han provcykla min elcykel och vi kom överens om att det är

en bra uppfinning.

Sommaren kom tillbaka och jag gick hem och tog ett varmt bad, funderade på mitt nya projekt, Grekland. Tanken på kroppen fick mig att tänka på ramar, köpa ramar till utställningar. Jag har inte tid att vänta längre.

Brådska skymmer sikten, sa någon och det stämmer.

Men, väntan är som en stängd dörr.

25 juli

Regn, och hela veckan verkar bli regn.

Svensk sommar, men å andra sidan: I Grekland knallhett.

Köper ramar. Har bestämt mig för att satsa på en utställning, köpte femtio

ramar med riktigt glas, då har jag ramar för 75 bilder, det är nästan en Retro.

Femtio bilder/ ramar till, så är man hemma med ramarna.

Man måste våga satsa. 

26 juli

Fyller 74 år

Hatar hela skiten.

På natten vaknar jag i kolonin, går hem och sover. 

Min fru blir besviken. 

Jag står inte ut med den där förbannade kolonin. 

Okey att äta en middag, men 

resten är bara klaustrofobi och jobb.

Åt helvete med kolonin.

Min fru söker en lösning. På kolonieländet. Hon inser

själv att det är för mycket jobb. Hon vill sätta upp en husvagn eller

ett litet hus på någon av sina döttrars sommartomter i Södermanland.

Där ska vi bo på sommaren med någon av hennes döttrars familj och

med min frus barnbarn.

Vi får se.

En gång i tiden hade vi ett vackert sommartorp i Södermanland.

Hon och jag. 

Det var underbart, kostade ingenting, en timmes bilkörning

från Stockholm.

Hon fixade med blommorna och skrev. Jag cyklade och resten av tiden åt

vi god mat, fikade och snackade.

När hon reste till stan tog det några timmar så hade jag lappsjuka.

Vem fan kan sitta i ett torp och glo på träd?

Vem fan kan sitta i ett torp på någon annans tomt och leka med 

deras barn eller barnbarn.

Min polare i norr super. 

Han bor ensam i ett fint hus vid havet.

Total ensamhet, problemet är bara att han gör ingenting med sitt

liv, bara väntar på döden, och super.

Hans liv är en skräck. Han kan ingenting, vill inte lära sig 

något och har inte en kompis.

Hur fan blev det så?

Som man bäddar får man ligga? 

27 juli

Född 26 juli 1949, en månad för tidigt, 2 kg.

Det är basic facts. Fader: Okänd, när jag var femtio fick jag dock reda

på vem som var min far eftersom Fonus skickade mig ett brev med hans död och vilka halvbröder och halvsystrar jag hade.

Kom aldrig att träffa någon. 
Något arv kom aldrig heller.

När min far dog levde min mor tio år till och när hon dog ärvde jag 

ett antal blommor, ett antal lakan och resten, en lägenhet, en skoaffär och kanske en tusenlapp fick min lillebror.

Så, Ni fattar.

Idag, denna dag, en dag efter min födelsedag, som var en jävla skitdag.

Mådde illa, som en bäver, och låg och sov hela dagen, långt in på kvällen. 

Väldigt deppig, 

men jag sov som en stock och på morgonen vaknade jag med min vackra fru bredvid mig. 

Efter det en eller två koppar kaffe, en liten promenad där jag träffade polan P från fiket. Hans Als fortsätter att plåga honom allt mer. 

Man behöver bara försöka sätta sig in i hans liv, hans tankar på natten, så förstår man vilken oerhörd vånda han lever i.

Efter ett kort snack gick vi åt olika håll. 

Han till sitt morgonfik, jag mot Vita bergsparken. Vid Sofia kyrka vände jag åter hemåt, bestämde mig för att flytta upp några kartonger bilder på vinden. 

Skulle jag inte ha gjort. 

Att bära upp bilder på vinden är den perfekta mätaren av den sk fysiska formen.

Kort sagt: Jag blev helt slut i alla dessa trappor och mindes med sorg flyttningar i yngre ålder då jag bar en stor, tung gammeldags TV fem trappor utan hiss och detta utan att ens flåsa.

Ja, man kan gråta för mindre, men så mindes jag Lundell i trapphuset, hur fet han var för någon månad sedan, eller polarn Plura, bilderna på honom i DN då han berättade om sitt liv och sin sista spelning med Eldkvarn. Han såg minst av allt frisk ut.

Man får vara glad för det man får.

Jag kom ju just tillbaka från Skogsnäs och innan dess reste jag från värmeslaget

i Grekland. Hela tiden har jag varit i närheten av de äldre och döden och framför allt i 

Skogsnäs kände jag av åldern, vännerna och döden.  Eftersom den här texten handlar om mig och mina vänner på fiket, P, K, J, C och S och , så är det bara att konstatera att döden ligger där och väntar och vi alla, helt uppenbart alla, vandrar i ganska jämn takt mot den.

28 juli

Vi reser till landet. Min fru vill visa ett ställe där hon vill ställa upp en vagn och 

vara på sommaren.

Jag är ju alltid i Grekland men eftersom hon jobbar, så blir det svårt för henne.

Hon längtar verkligen till landet.

Vi kör dit, passerar Malmköping, en av mina favoritstäder, träffar T från fiket i stan, som har utställning. En kort koll och sedan vidare. 

In i skogen, spöregn, en tomt utan utsikt, mellan stora träd. 

Jesus.

Vi eldar för att få upp värmen. Det ryker in i alla rum. Brandvarnaren går.

Efter ett tag får jag ordning på de olika spisarna och eldstaden, men lika förbannat ryker det in.

Det finns ingen yxa. Jag tror inte mina ögon. Man har sommarstuga och ingen yxa?

Efter en timme ger vi upp med eldningen. Det ryker in för mycket.

Jag går och lägger mig under ett täcke. Min fru går ut för att plocka 

svamp. 

Hon hittar en.

Hon kommer tillbaka, vi prövar att elda igen. 

Brandvarnaren går igång. Vi tänder 

levande ljus i den öppna spisen. 

Öppna spisar är ett skämt. 

Nästan alla 

ryker in och ger noll värme

Jag ger upp. 

Kvällen avslutas i ett lätt fuktigt hus. Vi käkar plättar.

Det sägs att det ska bli sol i morgon.

29 juli

Gör budget.

Klarar mig.

Vi kör omkring i Södermanland. Huset ligger mitt i en skog så det är

svårt att stanna där hela tiden. 

Det är vackert i Södermanland. 

Otroligt vackert. 

Jag minns på den tiden

då jag cyklade hela tiden på de perfekta cykelvägarna. 

Vi glider långsamt genom landskapet, hamnar på ett fik, en Herrgård, eller om det nu är en skola. Det är bra, men jag vill ha fik som jag kan bygga upp mitt liv på, stamfik.

Det här är ett sådant fik, precis som de flesta fik man passerar på vägen, ett fik

för de som passerar en gång, kanske en gång i veckan.

Jag vill ha ett fik som fungerar alla dagar i veckan, gångavstånd.

Vi stannar i Bettna, 

en liten affär och ett litet fik. Charmigt, men hur många stammisar?

Det enda fik som fungerar enligt min norm är ett fik på den stora gatan genom Malmköping. Det är ett fik där jag skulle kunna leva och fika och många är de 

stunder jag funderat på att flytta till Malmköpng, för stadens charm och det 

fungerande fiket.

Jag jämför med Grekland. I min by bor det tio personer, på fiket passerar minst hundra personer om dagen. På sommaren det tiodubbla. Ni fattar? 

Min fru åker och badar med sina barnbarn. Jag har inga barnbarn, undrar om

jag får några?  Längtar i alla fall inte efter några. 

Jag får SMS från S, som är på resa i Frankrike. Vi diskuterar politik.

Att hela den här galna situationen med all denna pessimism och miljöförstöring

är en konsekvens av politiska beslut. 

Såg just att de som skitar ner mest hade ett stort

möte i Sydafrika. 

Man kunde inte komma underfund om något som liknade miljöförbättringar, istället satsade man hårt på nya kolkraftverk.

Man tror liksom inte det är sant. Vi håller på och köper tandkräm utan plast i sig, medan man i andra länder satsar stenhårt på utbyggnad av olika verksamheter som skitar ner ännu mer än någonsin.

Vi glider genom det sörmländska landskapet, köttkor betar på markerna. Jag funderar på hur vi ska kunna hålla sådana här marker öppna om vi tar bort köttet från menyn. Det finns ju inte en bonde som går och slår jättearealer för dom tycker det är roligt. Det kommer att växa igen och vårt kulturlandskap kommer att försvinna till stor del i sly.

Det är inte enkelt, man får inse det. Om man gör en grej så kommer en ny

man inte räknat med, men man får inte heller ge upp.

 

30 juli

Slagregn, 

slagregn igen.

Jag blir trött, tom. Samma känsla som i Grekland.

En bra känsla.

Inte ens om jag försöker får jag tag på något som jag kan bearbeta.

Läser om hur man får bort magfettet, eller den tjocka magen.

Det är bara samma sak som gäller, träna och äta mindre.

Bestämmer mig för att sluta dricka vin och öl en månad, eller två.

Inte heller något godis, eller kakor.

Det går bra. Jag ligger ju på sängen och läser.

Då kommer min fru med en nybakad kaka och vispgrädde med

hallon.

En annan dag, alltid en annan dag

Min fru vill jobba mindre, hon är femtioåtta. Har ett ganska

intellektuellt jobb. Hon vill inte jobba tills hon är

67. 

Jag fattar inte varifrån dom har fått det att folk vill jobba tills

de är 67. 

Det är många saker som är enkla i min begränsade syn. 

Skolorna måste avprivatiseras, sjukvården inte betala till Kry och 

co, behåll 65 som pensionsålder och sänk räntorna innan det är för sent för 

den svenska ekonomin.

31 juli

Strax ny månad. 

Regnar så inihelvete och bilen vi lånade blev det

något fel på.

Finns inget värre än låna bil och sedan är det något fel då

ägaren ska köra den.

Lägger ut lite bilder på Insta. Jag är så lyckligt lottd som lever mitt

fantastiska liv, gör vad jag vill. Man måste ha humor, för det är ju bara att 

konstatera att livet handlar inte om mig, utan om kollektivet. Det är svårt att vara

riktigt glad då man ser hur ett samhälle rasar, trots att man själv har det bra.

Det räcker inte med personlig lycka, det måste vara samhällets lycka.

Tänk att läsa tidningen och läsa om en ny uppfinning, eller medicin som ska

rädda liv på folk, eller förbättra människors liv, eller bara en politisk ändring som 

leder till mindre klassklyftor, bättre sjukvård och skolor. De är sådan glädje

som går på djupet. Vem fan bryr sig om Zlatan har tjänat in fyra miljoner till förra

veckan, det gör ju en nästan förbannad. Köp lite mindre nya bilar och lägg pengarna på

någon verksamhet som leder till kollektiv lycka.

1 aug

Läser om Rickie lee Jones. Varför hon bor i New Orleans? För musiken och f

ÅNGEST

Man ska inte låna bilar, symaskiner, cyklar. 

Man ska skaffa dom själv och sedan vårda grejerna

Bra grejer räcker hela livet.

Lägger ut lite bilder på Insta. Jag är så lyckligt lottad som lever mitt

fantastiska liv, gör vad jag vill. Man måste ha humor, för det är ju bara att 

konstatera att livet handlar inte om mig, utan om kollektivet. Det är svårt att vara

riktigt glad då man ser hur ett samhälle rasar, trots att man själv har det bra.

Det räcker inte med personlig lycka, det måste vara samhällets lycka.

Tänk att läsa tidningen och läsa om en ny uppfinning, eller medicin som ska

rädda liv på folk, eller förbättra människors liv, eller bara en politisk ändring som 

leder till mindre klassklyftor, bättre sjukvård och skolor. De är sådan glädje

som går på djupet. Vem fan bryr sig om Zlatan har tjänat in fyra miljoner till förra

veckan, det gör ju en nästan förbannad. Köp lite mindre nya bilar och lägg pengarna på

någon verksamhet som leder till kollektiv lycka.

Läser om Rickie lee Jones. Varför hon bor i New Orleans? För musiken och för att det finns en speciell känsla, alla locals hälsar på dig. Det är samma som jag känner i

Grekland. Varje gång jag går till fiket så hälsar alla på en, det är väldigt fint.

Rickie Lee Jones, en speciell figur. Jag har alltid gillat sk speciella figurer. Folk

som har ett eget uttryck, lite på sidan om. Nu kan man väl inte säga att RLJ är på sidan, hon är ju hundra gånger mer känd än den mest kända svenska musikkvinnan, ( vem det nu är) men jag är alltid lite intresserad av de här som är lite outlaw.

I Sverige är det väl Lundell som är nummer ett? 

Man kan nästan inte bli mer Outlaw i Sverige än vad han är, dock lever han på sin enorma begåvning, men fuck the rest. 

Jag gillar det.

Jag känner en slags oro. Min fru känner också en oro, efter hennes sjukdom så vill hon 

ändra på livet. Jobba mindre, leva mer.

Jag förstår henne helt.

Min oro är en annan. Ekonomin efter 2024, Jag fattar inte att jag

aldrig lyckats tjäna några pengar och om räntorna fortsätter som nu

är jag snart pank, utan buffert och då blir det hårdbröd o gröt varje

dag.

Jag måste se om mitt hus, så enkelt är det.

Jag velar mellan stad och land. Det måste bli båda.

Ska jag fortsätta bo i Grekland? 

Resorna kostar på, mentalt och ekonomiskt.

Svensk landsbygd är döden, men vackert.

Stockholm som stad är vacker men död.

Gud, hjälp mig.

Den här idioten som bränner Koranen. 

Vad tror ni han är med i för parti? SD, givetvis. 

Idiotpartiet.

Troligtvis får han en dödsdom på sig. Några galna

islamister kommer och dödar honom

som straff för koranbränningarna.

Vilks hade det inte enkelt, men honom kunde jag sympatisera lite med,

men den här idioten som bränner nu ger jag inte ett skit för.

Avsluta hans tillfälliga arbetstillstånd och släng ut honom ur landet.

3 aug

Regn

Fika

Bad

Sortera bilder

Inget mer

4 aug

En lätt manierad diskussion vid matbordet med en kvinnlig

närstående. 

Hon hade läst om Lundell, hans affär med kvinnan i vår port och överhuvud

taget hans förhållande till kvinnor.

Hon hade också åsikter om hans böcker som hon inte läst, 

vilket är väldigt vanligt då det kommer till kvinnor som har

åsikter om Lundell.

Sedan läste vi Flashback och deras inlägg om Lundell och vissa

kvinnor.

Jag vet bara att Lundell kan vara tradig som fan och jag tycker 

Vardagsböckerna har sina stunder men i gemen är förbannat övervärderade

MEN,

har har skrivit några helt grymma romaner i sin tidiga karriär, han är en

fenomenal låtskrivare och han är ganska okej som musiker.

När han dör kommer han givetvis att hamna på samma hylla 

som Taube, Ferlin, Dan Andersson och Cornelius.

Dessutom, han är en Outlaw.

Det som utmärker så många kulturarbetare är att de jobbar som fan på

att passa in och ända vara revolutionära. Ta Lars Noren, fantastisk dramatiker, men hans

tusensidiga dagböcker är ju bara skit, men han får inget skit för han

accepterades av finkulturen.

Lundell får skit för han inte accepterats av finkulturen.

Nog om det.

Min favoritförfattare är Charles Bukowski och Henry Miller.

Anledningen är enkel. Ingen av dom ville riktigt bli

accepterade, framför allt inte Bukowski. Han hatade att arbeta, men ville 

ha pengar. Så han skrev och söp. Miller skrev för han älskade att skriva och 

han älskade livet. Vi är/var nog lite lika. Vi älskade att hålla på och vi älskar 

livet och framför allt älskar vi kvinnor. Hur många kvinnor älskade inte Miller? 

Massor.

Bukowski var det nog lite trögare för med kvinnorna. Han var ju på fyllan

för ofta och sånt gillar inte kvinnor.

Om jag tänker på dagens författare, så kan jag komma på en del bra kvinnor, framför

allt kvinnor, de är alla från Norrland och de skriver alla deckare. Om du

frågar mig om en manlig intressant författare så säger jag Mankell, hans 

sista böcker, precis innan han dog, är mycket bra, fyllda av smärta

5 aug

Börjar titta på hus i Hydra/ Grekland. 

Det finns en grej jag gillar med Hydra, vackra hus och inga bilar. De har

två sopbilar och det är de enda bilarna och de har till  och med lyckats krocka med varandra en gång.

Naxos utvecklas nu åt fel håll. Efter pandemin är det som proppen gått ur och alla

möjliga stolligheter är tillåtna. Man exploaterar de vackra stränderna och man 

tillåter det ena bygget efter det andra utan att ha någon slags infrastruktur klar för sig.

Bedrövligt.

Jag jobbar hårt med min självbild, vad jag är? Ena dagen känner jag att livet är

över, att det är meningslöst eftersom fotografi verkar så dött, men så slår jag 

en koll på Bröderna Turnleys bilder på Insta så förstår jag att det kanske inte 

riktigt är så. Det är bara den nya fotografin som är helt stendöd.

Den bild som jag ser framför mig är att jag skriver och ibland fotograferar och 

att jag tycker det är meningsfullt, roligt och att det finns en publik.

Andra dagar ser jag ingen publik. Idag ser jag inte en enda fotograf i

Sverige som har någon publik. Inte jag heller, det är lite sorgligt, med

tanke på att fotografi på 90-talet var den hetaste konstformen. Idag

finns det inga heta konstformer. 

Allt är stendött.

Jag tittar vidare på hus, för hus är vackra, givetvis aldrig nya hus, men de

gamla klassiska husen på Hydra eller uppe i min by Chalki på Naxos där man ser en 

massa hus från storhetstiden. Det är en ren lisa att sitta i skuggan av ett sådant hus och bara njuta.

6 aug

W åker bort ett dygn. Jag ensam hemma, ser på Bourne. En massa biljakter men det ska föreställa Aten. Det regnar, somnar ensam, vaknar ensam.

Tänker på skillnaden mellan att vakna ensam på Naxos och i Stockholm. Det är svårt att

säga var jag skulle vilja bo om jag tvingades bo på ett ställe? Naxos, troligtvis, för naturen, enkelheten och maten.

Det är mycket enklare att leva på Naxos och om jag ville besöka Stockholm så har jag vänner jag kan bo hos, sedan kommer folk alltid till Naxos på besök. 

Bodde jag i Stockholm skulle jag nog aldrig besöka Naxos, blev för mycket av en 

semestertripp och jag skulle nog tycka det är för tråkigt att bo i Stockholm.

Jag kommer ju med tiden att bli ensam, om jag blir äldre och lever några år till. Mina

kamrater kommer att dö ut så det spelar ingen roll det här med kompisar. Jag

har lika många på Naxos som i Sthlm, men jag räknar inte med dom på samma sätt

som i Sthlm. Jag räknar med ensamhet i Grekland.

7 aug

Orkade inte med mer regn igår, gick och la mig 2100, efter en dag då jag

låg i soffan hela dagen och kollade sport och åt godis.

Vaknade 0400, mådde illa, ont i huvudet och jag hör hur det regnar hårt

utanför fönstret. 

Panik, får fan panik, inte en innedag till. Det spelar ingen roll hur

mycket det regnar i morgon. Då ska jag ut och gå eller cykla.

Svenskt sommarväder kan driva en till vansinne. När det är varmt

på Naxos, 30 grader, så finns ju i alla fall de alltid helt fantastiska kvällarna,

då allt blir sammetslent och man kan ha dörrarna öppna och bara njuta 

av natten.

Men, det är onekligen så att hur jag än vrider på det så är vädret

en faktor som blir allt svårare att hantera. På Naxos var det knallhett, vilket 

det ofta är på sommaren, men i år var det längre heatwaves, man kände sig riktigt 

plågad bitvis. På samma sätt är det nu i Stockholm. Jag har varit hemma i tre

veckor och det har i princip regnat hela tiden. Båda lägena skapar

panik i mig. Idag skulle jag ha åkt tillbaka till Naxos, bokade om för

jag vill vara med min fru mer. Jag ångrar mig inte, men det hade kunnat

vara roligare.

Jag satt uppe ett tag och tittade på vädret utanför fönstret klockan fyra.

En nattvandrare passerade, tänkte på min egen situation. Hur man vill gå 

ut på kvällen men inte riktigt orkar. Ända upp till jag var femtio år gick jag ut var 

och varannan kväll, satt vid en bardisk och snackade. Det var otroligt trevlig, men idag

vill  jag sova halv elva, och orkar inte riktigt med tanken på att dricka en öl varje

kväll. Det gjorde jag i och för sig inte förr heller, oftast drack jag något, typ Ramlösa, 

mest av ekonomiska skäl, men också för man blir less på att dricka öl varje kväll.

Nu stupar dock utegåendet på motivationen, orken, lusten att sova tidigt och ekonomin.

Tiderna ändras, men vet inte om de ändras till det bättre, helt klart dock till

det tråkigare.

9 aug

Det var en oändligt vacker morgon. 

Jag hade sovit på det där sättet som man gjorde då man var liten. 

Vaknade med en sprittande känsla. Gick ner till Fiket, som jag alltid gör, varje morgon, var jag än är. Det regnade, satt och tittade ut genom fönstret, slogs av den underbara gråskalan medan regnet föll och plaskade mjukt mot marken. Jag gjorde planer för 2024, alla är vi ju i nutiden och baktiden och framtiden. 

Allt hänger ihop, då jag ser en kvinna, kanske sextio, ser lite trött och sliten ut, som sätter sig på en bänk utanför kaféet, under ett träd, men inte i skydd, utan regnet faller fortfarande på henne. Hon öppnar sin väska och tar fram en flaska vin och halsar. Hon sitter helt tyst och dricker, nästan lite prudentligt. 

Sedan stoppar hon ner flaskan i väskan och sitter kvar i regnet, helt stilla, absolut helt stilla. En man med vakna ögon passerar och jag ser hur han kollar in henne bekymrat, sedan är han borta. 

Efter ett tag tar hon fram flaskan igen och tar en klunk vin, regnet faller fortfarande och hon sitter där så ensam i sin lugna, nästan vilsamma ställning, medan regnet långsamt gör dagen alltmer smärtsamt melankolisk.

Den oändliga ensamheten, men ändå, så strävar jag efter den hela tiden, kanske den mer kontrollerade ensamheten.

.

PO Tidholm hör av sig, vill skriva något om mig. Det får han gärna, har alltid 

gillat honom. En gång i tiden, då El Mundo och Matkultur öppnade 1995 så hängde alltid han och Tomas Andersson Wij där. Tomas hade tidigare, som ung praktikant kommit och intervjuat mig, minns att han satt i timmar och frågade och kollade på mina bilder.

Med tiden kom jag att kalla honom för Tomas,Tvivlaren. 

Nu gör han succé som artist och PO skriver i DN och båda har lyckats i sina

karriärer. Småpojkarna, som jag minns dom. Finns en glädje i att se killar och tjejer

som man brytt sig om hitta rätt i tillvaron.

Tomas bodde nere vid Londonviadukten och PO verkade kinesa en del hos sin far och mor på Klippgatan. Det var enklare med lyor på den tiden, och framför allt på min tid. 

Idag bor jag i en lya, som är min frus, som hon fick sig tilldelad för hon var ensamstående mamma av bostadsförmedlingen. 

Den här meningen är ju som en revolution om man läser den idag. Vad lyan är värd idag, vill jag inte ens skriva, men det kan ju vara värt att tänka en annan tanke. Lyan var först en hyresrätt, säg att den idag hade kostat 9000 kr i

månaden att hyra. Vad får man betala  för att köpa samma lya idag? 7 mille typ…

Det är ju samma lägenhet, har samma känsla. Det är bara någon annan, dvs bankerna, som tjänat på utvecklingen. Idag har det ju helt spårat ur med boendet i Stockholm,

unga människor betalar enorma summor för att bo, istället för att det hade byggts 

schyssta hyresrätter med låga hyror. Min son, trettioett år, berätta om kompisar som köpt

lyor för 6 mille och det kostar dom ca 15-20 000 kr i månaden.

Det finns bara ett ord om det. 

Vansinne.

Det handlar inte bara om pengarna utan även om vilka som kommer att bo 

i stan, om det psykiska trycket, om känslan att leva som människa.

14 aug

Måndag. 

Vaknar efter en skön natt.

Tar ut cykeln och kör en runda över stan. Igår körde jag över 2 mil bara i stan, i alla backar jag hittade.

Helt absurt. 

Det är så jävla tråkigt att jag är ute och cyklar för att stå ut.

Kom ner till Hornsgatan, tog en lunch där och sedan vidare till Johans 

fik för dagens uppgift var att  ta en bild på honom. Det gick snabbt, cyklade hem och 

skrev ut den på skrivaren. Han får den i morgon.

Fick kontakt med försäkringsbolaget som ska betala ut pengar för en inställd resa.

Moderna, Sveriges sämsta försäkringsbolag. En hög inkompetenta idioter,

men precis som alla andra försäkringsbolag så gör dom allt för att snuva folk på

pengarna. En gång fick jag inbrott i bilen i Barcelona. Då var det idioterna på

Folksam som skulle betala. De höll på i flera månader med telefonsamtal efter telefonsamtal, men till slut fick jag nog och bad dom dra åt helvete. Precis det dom ville och de sparade in 700 kr. 

Nu, var det samma med Moderna, det krävde det ena intyget efter det andra, vissa som inte ens finns och det slutade med att jag bad dom stoppa sin försäkring i röven.

Det finns en anledning till att jag inte försäkrar något. Det är enklare att betala nytt

ur egen ficka. Hemförsäkringar är den största bluffen som finns. Man betalar i trettio år och då något sker får man ingen hjälp alls. 

Modernas försäkringsbolag, ett gäng idioter.

15 aug

Damerna, fotboll, mot Spanien.

Om en vecka är jag på Naxos igen, har tappat bort mitt lilla grekiska hem

ett tag. Det har varit för mycket sjukdomar och elände överallt. Igår fick en

gammal fin vän besked om att hennes bukspottkörtel inte lever ett friskt liv.

Kanske stor operaton, kanske en mindre, men whatever, troligtvis kommer inget

att bli sig likt. Min andra polare går två dagar i rad och fixar ögonen

och mitt fru ska stråla sig i fem dagar.

Men, idag, damernas fotboll.

Igår passerade jag Johans fik, tog en bild på honom. Det gick snabbt, ställ

dig här sa jag och knäppte bilderna. Tio sekunder, jag gillar det snabba då det

kommer till fotografi. Bresson var likadan. Dom öppnade dörren, han knäppte då de

öppnade och sedan sa han: Tack, det är klart och gick därifrån.

16 aug

På fiket.

Det regnar, givetvis.

Polarn K och jag diskuterar världsläget.

- Ge mig en kalashnikov, säger han.

Jag håller med. Vi har just traskat oss igenom Jomshof, Söder och Sevonius, Putin, Trump och den ynkliga svenska politiken. 

På det regn, inget knulla, alla kompisar som får dödsdomar hela tiden. I förrgår fick en gammal vän sin. Jag ger honom ett år, sedan Goodbye.

Mer regn.

Så jävla trött på alla som jobbar. Jag borde inte gnälla, men grejen är att även om 

man själv fixar en fri levnadsstill, så har dom andra en som handlar om en månads semester och resten av tiden ett hopplöst knegande, och inte blir det enklare. De unga 

låser in sig i slaveriet med bolån och hög konsumtion.

Hur ska jag lösa min situation? Kanske genom att sluta läsa tidningar? Man får ju läsa max en rolig upplyftande grej i veckan, resten är Putin och Trump, Sevonius och Jomshof, alla borde sitta på kåken, isolerade. Galningar.

Det enda som betyder något för mig är mitt arbete och det måste utföras ensamt.

Polarn K, sticker iväg, syns på fredag. Han ska ta och operera  ett öga varje dag, sedan sägs det att han ska se bra. 

Tveksamt, säger jag. 

17 aug

Du borde försvinna i en öken och uppstå som en myt i en Tom Waits sång.

(Pål Pommac)

Cyklade några mil på morgonen. Älskar min elcykel, ingen kan påstå att det är

speciellt mycket träning i jämförelse med min racer, men jag får allt mer lust att 

cykla allt längre på elhojen för det är sådan njutning att bara glida omkring. 

Igår firade vi bröllopsdag, käkade och drack sammanlagt fem glas vin, 900 kr. 

Det var en underbar kväll, men jag tänkte på vad det hade kostat på Naxos: 

Ungefär 350 kr, max, o då bättre mat, dessutom.

Men, ändå en underbar kväll med vänner och en solig afton för en gångs skull.

Gick till fiket på morgonen, var lite orolig för att tjejen som jag tog en bild

på härom dagen skulle bli sur då hon fick en kopia, men det var

precis tvärtom. Hon blev mycket glad.

Jag cyklar, och cyklar, måste göra saker fysiskt, ett sätt att koppla bort hela

den idiotiska tiden vi lever i. Har aldrig upplevt ett sådan politiskt moras 

som nu. Om Trump överlever alla rättegångar i USA är ju det landet 

förlorat med demokratin. I Sverige grävde väl Liberalerna sin grav då man

inte agerade mot Jomshof. Man fattar inte hur kortsiktigt de tänker?

18 aug

Tro det eller ej, regn.

Joan Didion, har aldrig förstått hennes storhet, tills jag såg dokumentären på Netflix. 

The center will not hold. 

Oerhört stark. Den åldrande  Didion berättar om sitt liv, de avgörande ögonblicken och i ett ögonblick nämns filmen  Panic in Needle park,  och jag är tvungen att leta upp fotografen Bill Eppridges reportage i Life, filmen bygger på hans två bildreportage i Life. Ett av de bästa fotoreportage jag sett.

Jag känner mig skakad, av Joan Didions dokumentär och av Panic in Needle park. Och samtidigt väldigt inspirerad.

Jag sitter inne, det är mycket varmt ute. Mycket. Var ner på stan och handlade en stor fläkt. Till lunch åt jag grönsaker, feta och kokt potatis. Jag kommer kanske att bli mager som gammal, men redan som liten grät min mor över hur smal jag var. 

Du kommer att dö, sa hon. Du måste äta upp gröten.

Jag blånekade, för hon hade hällt upp mjölk på gröten och på den tiden köptes mjölk i glasflaskor och då man rev av kapsylen  så låg det alltid ett lager av grädde högst upp och jag äcklades av den där grädden. När den första Tetrapacken kom, en liten trekant, så kunde jag dricka mjölk igen eftersom den då var pastöriserad och det inte fanns någon grädde som rann ut ur förpackningen.

På morgonen fick jag gå upp och städa efter mina hyresgäster. 

En sak har jag märkt med de  flesta hyresgäster. Man gör fint åt dom, sedan bryr de sig inte om parasollen ramlar ner, eller en stol går sönder. De tror att saker och ting ska resa sig av sig självt. Det är något med hyressituationen. Det som faller, det faller.

Vi väntar på en heatwave, 

en riktig värmebölja. 

Jag klarar mig trots att Acn är av, fläktar kommer man långt med.

Reportaget i Needle Park är något att fundera på. Så rakt på sak, så klart, i dessa tider då mörker och diffust är grejen, då så många vill mörka ner och låta saker och ting försvinna. En trend, kanske en meningslös sådan.

Ed van der Elskens nattbilder från Paris är så tydliga, så berättande. Han har tagit de bästa, mest sensuella bilder jag sett. Han är också själv med i bilderna. Det gillar jag mycket.

Joan Didions texter, hennes böcker, livsödet, är hårda saker. Hon var skarpsynt och slickade inga äschlen. Hon skrev vad hon såg och hade egentligen bara en skrivande förebild. Hemingway och det säger en del.

På slutet av filmen resonerar hon om döden, om oförmågan och rädslan att skydda det som blir kvar. Hon hade inget kvar, som hon så krasst uttryckte. Hon behövde inte skydda någon. Hon blev 87 år.

2o aug

Jag tog högsta vinsten. Fem mille. Jag blev lite paff. Vad skulle jag göra? Jag kollade runt. Okej, min dröm har alltid varit att vara en munk, en slags svartbältesmunk, två skjortor, två byxor en snygg kavaj. Det viktigaste är sandalerna. Jag måste ha sandaler.

Gick Jesus barfota eller hade han sandaler? Jag tror han hade sandaler. Jag köper ett par sandaler för fem hundra kronor. De är vackra. Jag köper också ett par nya jeans för fem hundra kronor. Jag har nu 4 mille och 999000 kr kvar.

Jag vet inte, bara jag har sandalerna är jag i hamn. De nya byxorna kan vara bra att ha om jag ska gifta mig. Jag är en enkel svartbältesmunk. Allt annat har jag, en kuk, en bil, en cykel, ett par skidor, en kamera, ett liv. Jag måste välja för det som återstår. Jag väljer att se var sandalerna för mig. Mot horisonten. 

Jag gör en Koudleka, ger mig iväg, tillsammans med kärleken, de nya byxorna, sandalerna, som snabbt blir inslitna.

Jag kanske finner ett litet hus i värmen, med en enkel trädgård, ett träd som ger skugga. Det kan vara något, men det är sandalerna som är huvudsaken. Vad vill jag, förutom att se de bruna fötterna i de nya sandalerna. Älska, mycket älska, dricka rött vin på kvällen, det enkla, det som inte behöver konstrueras, det som alltid funnits.

Hade Jesus Sandaler? Jag tror mig veta det. Var han svart? Självklart var han svart. Han bodde väl vid Medelhavet. Det är en vacker tanke att Jesus var svart. Han har ju egentligen alla färger. Jag har också alla färger i mig. Det är oväsentligt. Det är fötterna och sandalerna det handlar om. De kostar fem hundra kronor, blir snabbt inslitna och mina fötter är vackert skitiga.

19 aug

Redan på morgonen då jag går in i gränden känner jag att det blir ett bra Plank. 

Biggan, Malin, Peter, Elenor, sitter där, redo för storverk. Julia har satt upp en fin bild på Anders. Fina Ingalill och Anna, lyser som Tussilagos på våren där de står och snackar om de goda minnena. Jag får träffa Wanselius, alla gamla kompisar, Jann, Krister, Patrik, all of them, sedan kommer min gamle vapendragare, Joe, på besök från USA och vi lämnar bilderna för samtalet. Gabriel, Elof, PelleB, Ulrika, Joe och jag, min fru tillstöter, och fotografiets värld avhandlas på det djupaste och värdigaste sättet mellan människor som i snitt hållet på med grejen bilder i minst 45 år. Elegant och inget annat. 

När jag går hemåt blir jag kramad av en okänd man som gillar mina kort, en annan viskar att mina texter betyder, alla betyder, och gatan och minnena slukar mitt ego. 

Jag tackar alla, önskar alla en fin fortsättning.

I morgon, kanske regn, kanske en lycklig dag. Vem vet, det enda som betyder något är det envetna, kärleksfulla gnidandet med livet. Jag säger som Peter T brukar säga. With love, Stockholm den 19 aug 2023.

21 aug

Morgon, ska till Naxos.

Lätt resfeber, i normalfall brukar jag bli deppig hela vägen tills jag kommer på Arlanda 

express. Idag känns det hyfsat, hopps på några rader bak i planet som ska vara tomma.

Det värsta med dessa resor är just resorna, en slags boskapstransport. 

Vore det inte så fel så skulle jag önska mig ett privatplan. Ibland tänker jag på att

resa med tåg, men det verkar så krångligt. Jag tycker ju att resa till Sundsvall, eller 

Malmö är förbannat segt, men om man reser långt, typ först Berlin, sova över, ett nytt tåg ner til Italien och färjan över till Grekland och sedan från Greklands fastland till Ön,,,ja vem vet, min fru ska testa nästa vår. 

Vi får se. 

22 aug

Naxos/ Monitsia

Varm natt

På flygplatsen stod min bil, den syntes knappt. 

Gud, så skitig den var, det gula var borta och taket var som bränd grå papp. Vind, sommar och hetta, allt smälter ner till en äggula i grått.

På det lilla flyget satt en kille på 25-minutersresan över havet och fibblade med två mobiler. Han var som en cowboy och alla hans bilder i telefonen var tagna på en strand och det var en massa snygga solsängar. Jag höll på att fråga honom om han var nervös, sedan landade vi och han gick i mobilorgasm. 

Alla skulle meddelas om att planet stod på marken.

Jag tog, som sagt, min platspåse med ett par skitiga kalsonger och par oanvända strumpor och gick till bilen som jag fick gräva fram. Men, den startade.

Kväll 

Petros med pizzerian möter mig med orden: Varför är du tillbaka. Det är för varmt och blir varmare hela nästa vecka.

Acn svalkar av mig. Jag har egentligen mest en enda känsla på kvällarna. Det

är att jag vill ligga och skriva i rummet, tänka, lyssna på musik. När jag var nere 

på Petros pizzeria var alla ställen fyllda av semestergreker, lite samma känsla som i

mina kvarter i Stockholm, men här känner jag ändå fler människor. Sofia kommer ut från 

sitt Kafè och berättar att hon är gravid igen och att allt går bra, förhör sig om min fru.

Men, jag är ändå ensam, det är helvetiskt varmt, men jag känner att det som finns här 

har mer hopp än det jag kan få i Stockholm.

Det gör mig konfys.

När Christer Strömholm var gammal så frågade jag honom var han helst hade velat bo?

I Paris, sa han. Den stan hade allt.

Och ändå bodde han då nere vid havet i Gerlesborg. Var det naturen som drog, eller 

hade han blivit för gammal för att bo i Paris, för stora städer är inget för gamla 

människor. Eller hade han inte råd, för att bo i Paris är inte billigt.

Ja, tiden går ifrån oss. Jag ligger under en svalkande ac och funderar på

vad som är rätt ställe att bo på och varför det är så. En sak kommer jag allt 

mer underfund med, ålder och pengar, skjuter en i sank om man bor i en stor stad.

23 aug

Värmen fortsätter. 

Fikar med C, som vanligt. Min grekpolare frågar mig om C och jag är ihop?

Nej, vi är polare, som bror och syster, säger jag.

Han fattar inte det. Jag säger åt honom att man kan inte vara med alla kvinnor, 

en del får man vara kompis med, framför allt om dom är snygga, smarta, roliga.

Ja, du är svensk, säger han. Ni är fria.

Ja, du är grek, säger jag. 

Ni ligger fortfarande kvar i stenåldern då det gäller relationer mellan man och kvinnor. Inte bara det förresten. Det gäller allt som resten av Europa har utvecklat.

Då bryter en kvinna ut i våldsamt skratt från ett bord i lokalen. En grekiska, som gör tummen upp för mig.

C sitter o väntar på mig utanför lokalen där hon säljer kläder.

Kort sagt. Hon hatar sitt jobb, är trött på att turister kommer in i lokalen, går ett varv runt med mobilen och plåtar allt.

Just då står en fet kvinna och plåtar rakt in.

C kokar: Jag hatar alla  äschlen som kommer in i lokalen, med barn, de skriker och drar, köper inget, fotograferar med mobilen och ut och jag ska stå  där som en idiot, le och försöka sälja något. Om jag skrek åt dom, ta din mobil och stick och prova någon slags diet så fick vi stänga affären i morgon.

Jag skrattar rått åt hennes beskrivning av ett eländigt jobb, som dessutom är skitdåligt betalt, 9 euro i timmen, värdelös lön. Hon gör tio tusen i månaden och har inga luncher, jobbar sex dagar i veckan. 

Det är varmt, men jag sov gott i natt. Ingen ac, och det är ju konstigt, men man lär sig hantera värmen i stenhus. Våra väggar är 80 cm tjocka, minst, på vissa ställen en meter och det gäller att slå igen luckorna för fönstren från det håll solen kommer. Då kanske man tom kan klara sig bra utan acn.

C är bekymrad, hon var superkär alldeles nyss. Nu är hon mer tveksam. Mannen hon

träffar kanske har en annan brud? 

 Avvakta ett tag, säger jag. 

Det kan ske saker och ting, men det är inget bra tecken då mannen minskar ner på aktiviteten i relationen.

Inget nytt under solen. 

24 aug

Hett, var vaken till sent igår. Mina hyresgäster kom klockan ett på natten. Dom 

la sig direkt och sov medan jag inte kunde sova för en gång skull. En timme eller två på beachen gör att man blir lite öm i skinnet och då man ska sova så känner man sig varm och så rullar det på: Dålig sömn.

På morgonen ner till C för morgonfikat. Hon är lite ledsen, det ser man, går inte så

bra med killen hon träffat, men jag muntrade upp henne med att vi ska käka middag en kväll, sedan kom turisterna och hon gick med ett snett leende för att serva dom som bara vill glo. 

Själv åkte jag hem med maten jag köpt och för att ta en siesta inom någon timme.

Vuelta Espana startar i nästa vecka. Perfekt, då kan jag låsa in mig i huset och se på Vueltan då värmen verkar göra sitt sista ryck den här sommaren, fyrtio grader. 

25 aug

Natten innan hade jag en lång diskussion med den unga fotografen från Berlin som bor i 

mitt hus. På morgonen vaknade jag till en varm dag igen, men inte så mördande. Mitt problem är och var att min mage lever ett eget liv. Det har den gjort i 70 år, man kan säga att det har goda dagar och dåliga och i morse mådde jag dåligt. I morgon mår jag bra igen.

Man vänjer sig vid sin kropp.

På fiket ville Johanna snacka. 

” Fem minuter” , sedan ska jag hem och sova, tillbaka vid tre. Jobbade från 7 igår morse till ett på natten och upp sex igen i morse.

Okej, fem minuter. 

Vi satt tysta, sedan bjöd hon på kaffet och körde hem.

Det var tyst i mitt hus. Tjejerna är uppe länge på nätterna, sover länge, vaknar

typ 12 på dagen. 

Jag är lite avundsjuk på deras rytm, själv klarar jag den inte. Vara vaken så 

länge och sova till mitt på dagen. 

Hade jag aldrig fixat.

Planerade, till 2025, måste tjäna pengar, mer pengar, ganska mycket mer

pengar. Ibland tänker man att det är ju fan att man måste dra in 

stålar hela tiden, men vi som frilansat sedan vi var tjugo måste arbeta tills 

vi dör. Jag kollade på David Alan Harvey som bor i ett trähus vid havet i

North Carolina. Han jobbar hela tiden och är 77 år. Anders Petersen jobbar som en galning, är väl 79 år nu, osv,,,,för oss med fria yrken finns inte begreppet Pensionär, än mindre semester? 

Har aldrig existerat i min värld.

26 aug

Vueltan startar. 

På Fiket stannar ett gäng italienare och beundrar min racercykel. Kul, C bjuder på 

fikat. Vi var ute och käkade igår. Fin känsla, luftigt, god mat, bra snack och sedan Godnatt och Hej.

Körde hem i den svarta natten med scootern. I Halki var det musik klockan 000 och någon timme till. Såg min tandläkare, inser att till veckan kommer han att ringa 

och kalla mig till besök.

 På Fiket hasplar C ur sig sitt hat till jobbet. ” Jag står inte ut med mer kortbyxor och folk i affären”. Efter 1420, då de flesta lämnar byn inträder suicidetime. Trött, hett och less på jobbet.

Kiriaki kommer med notan för fikat. Kaffet 5 euro och en flaska vatten, 4, , summa hundra spänn. C blir förbannad och börjar skälla på Kiraki. ” Hur kan vatten kosta 4 euro?”

” Det är inte erat kvitto, vi lägger bara ut det om det blir någon skattekoll på borden”.

Vi får betala 4 euro för kaffet och 1 för vattnet. Kvittot är bara för syns skull och det vi betalar är svarta pengar. Greekstyle. Man fattar ju varför det här landet

aldrig kommer ut ur sin gryta av fattigdom.

Kiraki ska gå hem och städa efter jobbet. Hon har två stora flaskor klorin.

” Kör du klorin? Det är ju helt värdelöst för miljön” Kiraki fattar ingenting, eftersom

alla greker på ön städar med klorin och har gjort i evigheter. Det är

ju helt förkastligt för miljön. Det är ungefär som min brorsa. Han rensar sin 

trädgård med Round up. 

När ska förändringen ske?

28 aug

Cyklade på morgonen. Underbart, satte rekord på en viss

sträcka, dessutom.

Efter träning känner man sig så extremt nöjd med livet. Det

blir en runda i morgon också. Värmen sjunker långsamt och jag kan 

öppna fönstren på dagen och känna vindarna inomhus.

Hittar en artikel om Strömholm och hans hus i Provence.

Det var ju en ruin han köpte och fixade till. Hans by är verkligen fin, Fox

Amphoux, ligger som på en kulle. Christer val väl en av de första som flyttade 

dit, tillsammans med sin dåvarande flickvän Julner. Hon bor fortfarande kvar, men inte uppe på höjden  Fox, utan nedanför på slättlandet.

Christer var en som gillade mat och en slags enkelhet. Tror ingen 

inspirerat mig så i livet som han. Boendet, kvinnorna, arbetet. Han fick ihop

allt, men kvinnorna vet jag inte om det blev så perfekt med men boendet och arbetet 

fick han onekligen ihop. Jag minns ju bara hans två sista viktiga förhållanden. Det

var mycket viktiga människor för Christer som egentligen var en väldigt ensam man, men 

något som han inte verkade lida för mycket av.

Jag är så lyckligt lottad, att jag får ligga i mitt fantastiska hus, cyklat, ha en

kropp som fungerar och arbetar med mina egna bilder. Det är nog svårt

att ha det bättre.

Jag tror alltid jag velat bo vid Medelhavet, i Barcelona eller nere vid Tarifa och 

senare i livet i Grekland. 

Jag tycker om olivodlingar, vin, de gamla husen.

Det är de här stenhusen som lockar mig, vilken magi och vilken skönhet, detta

enorma hantverk som har byggt dessa hus.

29 aug

Tisdag. 

A day without mercy.

Vaknade halv nio, somnade kanske halv elva. Känner mig mör och trött.

Alltid så. Då man känner sig på topp så kommer man ganska snart

att vara nere i en dalgång. Kroppen svarar inte, typ det som skidåkarna

brukar säga då det går dåligt: Kroppen svarade inte och så ser 

de ledsna ut. Det är så det är. Ju mer vältränad du blir, desto tydligare blir

kroppen signaler.

Jag ger upp dagens cykling, det är för sent och det har hunnit

bli för varmt. Nio är gränsen för att cykla i augusti helst före 0800, men jag ids 

inte gå upp så tidigt.

Saknar min fru idag, Igår kväll också. Tänker på min kompis som

är några år äldre och har sagt att nu är det slut med kvinnor. Han har 

en hund men jag har svårt att vara utan kvinna, dels för sexet, som är något

av det viktigaste i livet, men också för kroppen, snacken, närvaron.

Men, mest är det nog den kvinnliga kroppen och kamratskapet som 

drar i mig. Den kvinnliga kroppen är ett under, den gör en lycklig.

Jag har alltid älskat smala kvinnor, stora eller små bröst är ganska likgiltigt, men en skön kropp med en skön häck, sköna läppar, vackra ögon, mjuka händer, ett leende.

Jag har egentligen varit ihop med samma tyo av kvinnor hela livet. Smala, roliga, 

väldigt begåvade och med en slags egen vilja. Helt enkelt skitsnygga.

Dagar som denna då det går dåligt med det fysiska, kan man alltid starta dagen med att städa, så får det bli idag också. Städa, sedan kanske en sväng till beachen och till slut ett besök nere i byn på fiket.

Augusti är helvetesmånaden, juli, nästa helvetesmånad, men sept, okt, nov, är ljuvligheten själv, sedan gillar jag jan febr också, mars är segt med regn och mitten av april till slutet av juni är drömmen igen. Så, egentligen borde jag dela upp mitt boende o sex månader på Naxos och sex i Stockholm, nu är det mer sju månader på Naxos och fem i Stockholm. Det konstig är att jag börjar direkt längta till ön efter julen, eller nyår, trots att jag vet att allt är stängt, det är helt dött osv, men det är så underbart att bo i huset, elda i kaminen, kanske få lite snö en dag eller två, men det som tar emot är kostnaden. Det blir så extremt dyrt med elen, en månad kan kosta fyra tusen kronor i el och tusen för veden, plus resorna, en slags  niotusenkronors tripp för att vara ensam och elda.

30 aug

Vaknade tidigt, sov så skönt. 

Så många människor jag känner sover så dåligt.

Jag älskar att sova.

Körde rundan igen. 

Nytt rekord, fast jag kör ju med en elracer, 

men det blir mina personliga rekord.

Mycket nöjd.

Åker ner på stan och käkar briam, en veggrätt, som jag älskar.

Vangelis, ägaren frågar vad jag vill betala.

” Ingenting,” svarar jag.

”Okej”,säger han.

Men, jag ger honom en liten sedel. 
Vi har känt till varandra i trettiofem år, han har sett mina

barn, min fruar, kompisar och sålt mina böcker.

Han hade dom på en hylla över kassamaskinen och sålde han en

så fick jag gratis lunch för mig och mina två barn.

En gång blev jag skitförbannad och skällde ut en av hans nya 

servitörer. Jag minns inte varför men jag härsknade till ordentligt

och nästa gång jag kom dit så kom hela restaurangen och bad om 

ursäkt. Det pågick i flera dagar att de stoppade mig och bad om ursäkt.

Efter det har Vangelis ofta frågat vad jag vill betala och ibland testar jag

honom med ett ”Ingenting”.

Hans krog, Paradiso, tillsammans med Manolis ställe bredvid är grunden till Plaka och turismen.

Vi har känt varandra länge, som sagt.

Åkte hem, letade upp en deckare och mindes en artikel

om Strömholm, hur han efter att ha slutat som rektor på

Fotoskolan rymde till Fox Amphoux och byggde på sitt hus och på

somrarna var nere på Österlen, satt under ett träd, vilade sig, hade högt blodtryck och

läste dåliga deckare. 

Jag gör samma sak, letar upp en dålig deckare, det är varmt igen, 32 grader, 

och jag flyttar fläkten närmare sängen.

Så går eftermiddagen. Mina hyresgäster har åkt, de var så söta, tänk 

när man själv var i den åldern, då ockuperade jag tillsammans med andra

Kv Mullvaden, 1977-78. 

En fin tid. Ett fint minne. 

Nu är det andra tiden, man har andra sätt att utrycka sig. 

Jag är en sjuttiofyraårig man med de erfarenheter och de tankar som den 

åldern har fört med sig, men jag blir ändå överraskad över hur mycket

jag bär med mig från den tiden.

Vikten av kamratskap, dela med sig, behovet av kvinnlig skönhet,  sex

och en politisk vision som i mig allt mer vittrar sönder för att ersättas av

något nytt, mer i tiden och då kommer de här unga människorna till sin

rätt. 

Höra deras längtan, höra om hur de lever, vad man kan sortera bort och 

vad man skall förvalta. Det är en skönhet i det, en skönhet som också

kommer att vittra bort, men det är en lycka att för en stund få vara med på ett tåg

som kanske går till en ny, okänd station.

31 aug

Cristina slutar på sitt jobb.

Jag snackar med Andre om hans prostata.

Han är ganska orolig och jag frågar vad han hade för värde.

” Mindre än 3”, svarar han.

”Då behöver du inte oroa dig”.

Han korsförhör mig och det är skönt att kunna berätta om mina

upplevelser och jag kan också erkänna att efter allt så har jag 

skaffat mig en viss kunskap.

Andre behöver inte oroa sig.

Sedan frågar han om kolesterolet.

” Det skiter jag i. Jag äter bra, jag tränar, känner mig frisk. Det finns inte

mer att göra så om jag har högt eller låt kolesterol, det skiter jag i”

Han skrattar.

” Eller hur, det finns gränser för hur mycket man ska oroa sig”.

Sedan snackar vi om Ikaria, blå zoner och om hur man lever ett gott liv.

Ikaria, Okinawa och andra ställer där folk blir gamla har samma formula.

Ingen stress, bra umgänge, lever ett roligt liv, äter mycket bra mat, 

mest vegetariskt, dricker vin och rör sig mycket. Det är hela formulan och den

är ganska enkel att förstå. Om man vill, om man vill skippa skitmaten, om man

vill sluta stressa, om man vill sluta röka, om man vill röra på sig.

Amerikanarna är verkligen skräcken på hur mänskligheten kan gå ner sig. Köra bil 

överallt. äta skitmat, bli fruktansvärt feta och käka mediciner mot allting.

Även grekerna på Naxos ser ganska eländiga ut, många tjocka, nästan alla röker

och alla kör bil, överallt. De kan knappt gå ett kvarter.

2 sept

Mitt arbetsrum, de andras vardagsrum. 

Jag har ett konstigt förhållande till arbetsrum. 

Soffan, eller sängen, är den viktigaste möbeln. 

Jag kan inte sitta vid skrivbord. 

Jag arbetar liggande med ryggen uppbackad av kuddar.

Så har det alltid varit och så kommer det alltid att bli.

Jag studerar min idol, John Berger, hur han sitter då han arbetar. 

Det ser ut att vara som i en trädgård, 

nästan ett växthus, och det leder till att jag måste kolla vad det är för temperatur där uppe i den franska bergsbyn som han bodde. 27 grader, 29 grader, på dagen, 

men svalt som attan på natten, 14, grader. 

Berger skrev bra, men precis som med Patti Smith är det något annat som lockar,

Livsstilen.

Han körde hoj och fick en stor, tung 1100 kubiks Honda då han fyllde 70, sedan dog han då han blev 90.

Porten. 

Varje gång jag ser på den så beundrar jag arbetet. 

Vårt hus är byggt som en kyrka, ett saligt rum. 

Varför var dörrarna så små, låga. 

För att behålla värmen, för fönstren var små också.

Det är på kvällarna jag känner mig ensam, ja ibland på morgonen också.

Jag vill ha en kvinna i sängen och en röst på natten.

Det har alltid varit det stora problemet i mitt liv. 

Ensamheten. 

Men om man väljer ett liv som mitt är ensamheten ens plåga 

och ens lycka.

Jag har hittills i mitt liv aldrig träffat en kvinna som levt lika fritt som mig.

Alla arbetar, fasta anställningar eller de arbetar på ett sätt som

frilans som gör att de aldrig kan röra sig, förflytta sig, utöver sin 

semester.

Jag har aldrig haft semester, ej heller ett jobb.

Om det var bra eller dåligt?

Ensamheten är ett pris, som måste betalas och egentligen

är det självklart i mitt fall. Jag hade aldrig klarat det andra livet.

Sopkvasten påminner om min fru. 

Hon sätter ut sopkvastar överallt, en på varje våning och 

hoppas att det ska fungera, att de ska bli använda på den våning 

där de hänger. 

Det fungerar aldrig. 

Människan blir aldrig så rationell.

5 sept

När Winston Churchill under andra världskriget ombads sänka kulturanslagen 

till förmån för krigsapparaten svarade han ”men vad återstår det då att slåss för?”.

Mycket bra. 

En tisdag, i början av september.

Jag öppnar luckorna för fönstren på dagen för första gången i sommar. 

Det är ljuvlig temp, 26 grader, då behöver man inte stänga några luckor

för att skydda sig mot solen. Snittempen inomhus under sommaren har nog

legat på 27, 28 grader. Det är jobbigt då man ska sova, ibland trycker jag

igång acn, för att få det lite svalare till natten, men annars är det 

bara något man får lära sig acceptera.

Gröt med plommon. Jag mår bra på den frukosten, dels är det gott och dels får man 

järn genom plommonen. Jag hade en kvinna här i förra veckan som hade så lågt

järnvärde att om hon vred på huvudet för snabbt så föll hon omkull.

Det är inget fel på det vegetariska, veganstuket, fritt val, men folk har svårt med 

järn och proteiner, det kräver en del kunskap att få alla värden bra med veganmat.

Jag fattar inte varför man måste vara så stenhård, ta en köttbit, 

typ kyckling, lamm, en gång i veckan. Det kommet att göra livet enklare.

Överhuvudtaget tycker jag man ska använde sunt förnuft, äta enkelt och gott, 

resa förnuftig, vara snäll, ta reda på vad som är viktigt i livet. 

Inte sätta upp en massa barriärer. 

Inte bra att dricka vin, säger man numera. 

Förklara då hur de som bor i de blå zonerna och blir uppåt hundra år kan dricka vin så ofta? 

De borde ju ha alla  jävla sjukdomar som finns om man ska tro experterna som hävdar det farliga med vin.

Lagomt är bäst och ha kul. 

Det är så man kan få chansen att få ett längre liv, ett friskt längre liv.

När jag fick min första cancer sa jag 75 år. 

Det är nästa år, men nu tror jag på 90.

Fråga mig inte varför. Bara en känsla.

När jag går hem i värsta värmen, så har jag en 90 meter lång brant uppförsbacke där solen 

pressar på. Ibland när jag går där så tänker jag: Det är den här backen som kommer att avgöra 

hur länge vi kommer att bo i huset. En dag kommer jag inte att klara den.

Men, så kom jag på. 

Jag kan skaffa en elmoped och ställa där backen börjar och då jag 

kommer till backen, så tar jag moppen upp till huset.

Det är så gubbarna gör i byn. 

De åker moppe mellan fiken. Aldrig hjälm, aldrig reggat 

eller skattat, men till fiket kommer dom varje dag.

Verandan.

En tystnad som inte hörs. 

Ett blixtstilla väder, som inte hörs, inte ses, men väntar på att få släppa loss.

Jag står still, varken ledsen eller glad. 

Det rinner genom min kropp, ungefär som den gamla tidens Berlin, då Öst och Väst hade en mur, och man åkte tunnelbanan under jorden, vissa stationer med klassiska namn, passerade man bara. 

Det var som att läsa en bok av Borges, en känsla av förlust, något man missade varje gång man slog igen boken. Något man inte förstod, men ville lära.

Tarkovsky, Solaris, en obekväm bänk, otroligt tråkig film, men blir aldrig glömd. 

Ett piano hörs genom datorn, en fiol fyller på. Oemotståndligt vackert. Är fiolen den direkta förlängningen av hjärtat, och pianot.... 

Det går inte att värja sig inför den totala skönheten som tränger genom kropp och glas.

Ett barns leende, 

en kvinnas hand, 

en vänlig blick, allt det som är människa och samvaro, det förstår vi, men ett piano, en fiol, en operasångare, hur kan detta, fullständigt oförståeliga, kultur, hur kan det nå lika långt in i psyket och människan som det förståeliga. 

Jag står vid fönstret, ser ut över bergen, som i en kupa av glas och fiolen, pianot, rösten, tar mig till ställen, där jag aldrig varit förut.

Det är sådana resor vissa inte vill betala för, de oförståeliga, men är det inte så att det vi förstår kommer ur det vi aldrig förstod, förrän vinden låg rätt och glaset var tillräckligt putsat för att du skulle se lite längre än vanligt.

6 sept

Jag skulle på middag o min katt dök upp, på lekhumör. 

Vi lekte, jag stack in handen och hon bet mig eftersom hon, precis som mig, aldrig  har lärt sig att umgås med folk. 

En vildkatt ut i svansspetsen. 

På med plåster, till middagen, som förlöpte utan några speciella katastrofer mer än att damen var piggare än mig. 

Körde hem, la mig i nybäddad säng, vinden var den rätta och livet och kroppen lekte. 

Efter någon timme, förbannat, ett bett i fingertoppen. 

Fattade direkt vad det handlade om. 

En av de elaka tusenfotingarna. 

Jag flög upp, men de är blixtsnabba.

Borta.

Ner igen i bingen, nu med alla larm påslagna. 

Frågan om när nästa bett skulle komma var en chimär. 

Det skulle komma och det kom. 

En timme senare sved det till i foten. 

Fick tag i fanskapet och försökte slå ihjäl den decimeterlånga fulingen med mina löpskor. 

Eftersom skorna är fjäderlätta tog den sin tid men efter tio slag så låg den död. 

Sparkade ut den på gården och hoppades myrorna skulle göra sitt städjobb.

Då, kommer katten åter in i handlingen.

Den anländer, givetvis måste den slåss och yla i en halvtimme innan den sätter sig  i fönstret och ylar in till mig med en desperat jamning: MAAAAAAAAAAT…. 

Stod ut i en kvart, släppte in henne och gick o la mig i bingen, de svala lakanen, den rätta vinden, min vackra kropp som bara blivit biten två gånger på en natt. 

Somnar, en timme senare, klockan är nu fem, gryning typ, katten jamar igen, åt andra hållet.

MÅSTE UT O SLÅSS.

Ut med katten och sedan fick jag lägga mig i dessa nya lakan, inta drömmarnas paradis, 

i bakgrunden hörde jag vrål och jam, men skit samma. 

Morgon. 

Jag vaknade, min kropp var lika vacker som dagen innan, katten borta men vinden var den rätta och jag kom på att jag älskade livet.

Det blev tomt. Jag drog mig tillbaka och gjorde ingenting, eller egentligen, så 

planerade jag lite. Kom inte på något mer än att med tiden vet man

ingenting.

Det blåser och det svalnar av. Helt otroligt skönt.

Jag åkte och badade, 

låg på stranden med en polare. Det var första gången sedan juli, att jag

låg på stranden vid lunchtid och badade. 

Det ÄR en hemsk tid. Hur kan liberalerna se sig själva i ansiktet?

Sverige faller som en sten, börjar jämföras med Ungern och Turkiet. 

Skurkstater.

Jag ger SD rätt i en sak. 

Vi har misslyckats med integrationen, men det betyder inte att jag köper deras lösningar. 

Vi kan ligga lite lågt med invandringen för vi tog emot så enormt mycket folk ett

tag. Vi kan låta andra länder ta sitt ansvar också, typ Finland som inte hjälper till ett skit

då det gäller flyktingar, men det viktigaste är ju att få dom nya svenskarna in i samhället, inte

hålla på och jävlas med dom.

Såg en artikel som sa ungefär så här: Varför V inte kan få några anhängare i Orten? Jo, för att 

V är antireligösa, inte respekterar religionen på det vis som vissa i Orten vill.

Svår fråga, tycker jag. Är nämligen också antireligiös. 

Tycker det är svårt att köpa en 

massa skit, ojämlikhet, hedersförtryck osv som inplanteras i vårt land, i Orten bland en massa religiösa typer.

Jag kan omöjligt acceptera att vi svenskar, som kommit så långt i jämlikhetstanken, ska behöva backa tillbaka hundra år, bara för att vissa immigranter tar med det från sina gamla samhällen.

Men, saker och ting måste ju lösas och den enkla sanningen är ju att de som kommer med 

sina förlegade åsikter måste försvenska sig. 

Det råder religionsfrihet, och den är viktig, men det

är också viktigt att det finns en stark svensk kultur som hävdar rätten till allt det vårt moderna 

samhälle uppnått.

Egentligen tror jag inte det är något problem på sikt, jag tror inte heller de här gängkrigen

är något problem på sikt. 

Allt handlar om att bryta normer, skaffa nya och ge bra

alternativ

Men, nu har vi en regering som gör allt för att det ska bli skit av alla goda

tankar.

Min polare låg precis en vecka på sjukhus i Stockholm och där är nästan all

personal på golvet invandrare, nya svenskar. Dom gör ett fantastiskt jobb, är värda allt

beröm de kan få, samtidigt undrar man ju varför det är en sådan övervikt av immigranter? 

Det naturliga vore ju att det vore ungefär femtio/ femtio med immigranter och ursprungssvenskar.

Samtidigt visar ju den här fördelningen att Sverige kan inte leva utan våra nysvenskar.

Simple facts, så därför känns det ännu mer idiotiskt att hålla på och jävlas med dom

som vår regeringen nu sysslar med.

12 sept

Det är som att öppna en pysande ölburk. 

Allt spiller över. 

Det var en sådan dag igår. Min grekvän flyttar tillbaka till Aten efter

en lång period hos mig. 

Direkt får jag problem med det mesta. Katten framför allt, men det tar en dag

och sedan har jag fått ordning på allt.

Skönt. 

Det är egentligen inget speciellt med någonting. 

Jag går just förbi bagaren där jag köpte bröd då barnen var små. 

Det ligger fem bröd kvar på bänken, klockan är tre på eftermiddagen. 

Det borde vara siesta och det är det kanske också. 

Eftermiddagen gick åt till att reda ut om det var storm dagen därpå 

och om vi hade covid ibland oss. 

Jag tyckte det blev för många parametrar. 

Kanske är jag för gammal för att reda ut för många vinklar i vägens mönster. 

Det luktar fisk och jag kommer till fiskarens boning. 

En ensam katt utanför, det brukar ligga fler där, men det är ju som jag sa siesta och då sover alla, även katterna. 

Jag går till min vän på Fiket. 

Hon har klippt sig och frågar vad jag tycker: 

Fint, säger jag och hon svarar: 

Alla tycker jag ser ful ut,,,, och ser frågande på mig. 

Jag äger inget svar på det, men jag får meddelande från min vän med huvudvärken.

Efter tjugo års värk, ett helvete, har han börjat röka jazztobak på kvällen och Gud ske under. 

Huvudvärken har gett sig. 

Så kan det se ut också. 

Det får kallas dagens goda nyhet. 

Den andra är att jag får femtio kronor tillbaka på affären, rabatt,,, det är så man blir full i skratt.l

16 sept

Kinidaros, en by, 

och en köttrestaurang i bergen. 

Vi äter ofta här, jag Peter och Anna. Byn ligger mellan våra berg, en tjugo minuters körning 

från båda håll. De kommer på sin scooter och jag med min gula buckliga bil.

Jag går genom byn, hälsar alla jag möter med ett Kalispera och givetvis svarar

alla Kalispera.

En ren artighet som är underbar.

På krogen sätter jag mig vid ett av de brunbetsade tjocka barborden, får en öl

och väntar på mina vänner. Det finns krogar och barer, som har en uråldrig känsla, 

de känns som de fanns för Jesus hängdes på korset. De utstrålar ett lugn och du

känner dig som en värdig människa. Allt är avslipat, en rum för de värdiga,

de vänliga, de som ser på världen med vackra ögon.

Jag får min öl, bara sitter och minns ställen som detta, Barcelona, Baskien,

Aten, det är på något vis som om sådana här ställen bara finns neråt södra Europa. I den

gamla världen, den värld jag har inset, är min värld.

Mina vänner kommer, det blir det vanliga, 1,2 kg lammkotletter, en eller två sallader.

En öl, ett några glas vin, raki  och sedan en efterrätt på glass och yoghurt med bär, 200 kr vardera med dricks.

Anna, säger plötsligt: Så här kan man inte leva i Sverige. Det är helt omöjligt.

Hon har rätt, runt oss sitter folk och äter, de skrattar och har så trevligt och ändå, det

är som ett milt sus av hav och vind i lokalen och rösterna bevingas och lyfter långsamt

mot bergen,

Vi går ut hälsar alla godnatt, skakar hand och sätter oss på torget. Ett band spelar grekisk musik, gammal som ung, sitter och pokulerar över en kvällskaffe, eller en öl, barnen leker på torget och natten är svart. Ser en och annan mycket gammal människa långsamt gå uppför de branta trapporna till sina hem. Nån får hjälp av ung kvinna. En annan man stannar upp, pustar och fortsätter uppför trapporna.

Mina vänner säger adjö, deras scooter försvinner neråt Melanes. Jag ska åt andra hållet, passerar de sista husen i byn innan jag kommer till min bil. Det bär uppåt till ett bergskrön, sedan öppnar sig hela Trageadalen, med havet i bakgrunden och jag glider ner mot det som är vårt hem, min boning, min destination i världen.

19 sept

Life goes on.

Möter en fin svensk familj i hamnen. Jag tycker om dom direkt, roliga små tjejer, i 7 till 12 års åldern, en mamma som troligtvis är lärare och pappan som jag har kontakt med över Instagram.

Jag berättade allt om ön och sedan när jag åkte hem på natten kände jag att jag kanske snackat för mycket.

Fick ett mail från en av mina bästa kompisar. Prostatacancer, ville inte snacka om det.

Hur tolkar man det? 

Spridning till skelettet?

Kändes i alla fall långt ifrån bra och jag kunde konstatera att av alla mina kompisar som är över sextio, är ingen frisk längre. 

Blev tvungen att formulera mig en egen ny sanning. Strunta i nyttigheterna, satsa istället på att leva.

Det här med nyttigheterna kan man börja med som ung, vi som lever idag, har aldrig levt speciellt nyttigt, men inte heller onyttigt. 

Men sluta med oron om nyttigheterna kontra det onyttiga.

Cyklade en lång runda, behövde rensa hjärnan. Enorm vind, ångrade mig nästan, men min elracer

är fantastisk. Jag älskar den, uppför och motvind, och jag tar mig fram med ett leende.

Sorterar bilder, bestämmer mig för att göra en retro på 100 bilder och sedan 30 bilder till, de från Grekland. 

21 sept

Iraklia. 

Nittio minuter från Naxos. En annan värld. 

Några ställen att bo på, några krogar. En livgivande enkelhet. 

Jag hälsar på min gamle vän från tider från förr o nu. Hans hund sover sked med mig, vilken älskling. Vi gör med ålderns rätt inte mycket. Vi tar hans skrangliga motorcykel till närmaste restaurant. Det var meningen vi skulle köra italienarnas bil som står på gatan med nyckeln i. Alla får låna den o köra. Italienaren har inte setts till på två år. 

Tyvärr dör batteriet så vi tar hojen. Dagen efter ska vi lyfta ur batteriet o ladda, men vi hinner inte tänka tanken förrän öns mekaniker stannar o byter nåt som är sönder på batteriet o bilen startar igen. Alla är nöjda. Ikväll kör vi nerför de branta backarna till krogen igen o ryktet säger att italienaren är på ingång så bilen putsas upp o tvättas, ställs på gatan med nyckeln i så han har något att köra med då han kommer.

25 sept

Sydvind. Svettigt, klibbigt, mygg,,,,står och skruvar på bilen. Vaknade klockan 0600 i 

morse.

Min fru: Covid. 

Jag: Fixar läckande kylslang. 

Grannen är snabbt framme och vill sälja sin bil. Om jag inte får ihop min, givetvis.

Bilar i Grekland är dyra. Mycket dyra och mycket små.

Går ner till mataffären. Det var något med matkvittot som irriterar mig.

Alldeles för dyrt. Okej, osten är dyr, torkan har gjort att bönderna inte kan få tillräckligt med hö till kor och getter så man nödslaktar. Allt är för dyrt, bensinen, matfodret till djuren.

Och väntar på vinterns regn och nya kalvar.

Till våren kan jag äta min älsklingsgetost igen.

Turisterna duschar tre gånger om dagen och frågar vad solstolar kostar.

På affären visar jag kvittot. Vad har jag köpt för nittio kronor, säger jag.

Alla fyra brudarna följer med mig och vi går igenom kvittot. Klockan är kvart i nio på morgonen och det är bara vi i affären.

Ingen fattar någonting. Tills någon säger: Pagoto.

Glass. 

Jag köpte ett glasspaket med småglassar.

90 kr.

Det blir ingen mer glass den här månaden.

1 oktober 2023

Snart har jag skrivit ett år på den här storyn om hur det är att bli äldre och tiden vi lever i. 

Jag mår märkligt bra. 

Mina polare har det värre, en fick just nu besked om prostatacancer och en annan har problem med bukspottkörteln och en tredje, röntgade precis hjärnan.

DET är tiden. 

Första oktober, kalo mina, som alla säger, är en vacker dag. Min fru kom till ön. Jag åkte in och hämtade henne i Pireus, en fin liten hamnstad utanför det egentliga Aten. Ruffigt, vilt men ytterst levande. Båten tillbaka till ön. 

2 oktober

Min fru arbetar. Jag kör ner på stan för att fixa ärenden. Armen ut genom rutan, det är fortfarande sommar. Det slår mig återigen att ett bättre liv kan man inte leva. Fixar försäkringen på den nya bilen som står på den gamle ägaren, en kvinna som är dement. Vi kommer aldrig att kunna skriva över bilen på mig. Skit samma. Man får köra lite gerillafasoner här nere om det ska funka.

Tar en fika på det vi kallar gamla posttorget. Underbart, det med. Tandläkaren har sin lokal bredvid, borde ringa honom, men det tar emot. Det är fruktansvärt vad pengarna rullar. Grekland är dyrare än Sverige nu. Varenda gång jag handlar på affären är det uppe o nosar på femhundra kronor och då har jag fått lite standardvaror. Det känns som vi skenar ner i avgrunden, men då måste vi kämpa emot. Hur det nu ska gå till eftersom jag är en icke-konsumist. Ska jag sluta äta,,,i och för sig skulle det hjälpa upp formen men det finns gränser.

Jag såg dokumentären om Chelsea Hotel, stark sak. De som bodde där var ju konstnären, dansare, nu väldigt gamla och trötta människor. Jag tyckte oerhört mycket om dom, såg sårbarheten men också den obändiga livsviljan. Egentligen är längtan efter att vara konstnär, längtan efter ett eget liv, ett forum för att uttrycka sig. Jag har aldrig hört en riktig konstnär snacka om pengar, vikten av att tjäna pengar. Läste just DN om Åhlens nya ägare, som bara snackade pengar. Född i en galet rik familj har han nu kommit till Sverige och ska rycka upp Åhlens. Allt skit som han ska sälja för att få igång en fungerande kedja av butiker. Sällan träffat en människa som varit så fel i sin tid.

5 okt

När jag gick över gården hade solen redan värmt upp stenplattorna. Jag gick barfota, på sommaren går jag barfota hemma, på gården och inomhus från maj till oktober, kanske november om solen ligger på tillräckligt. Min tigerrandiga katt låg under vindruveträdet och såg på mig med smala, nyfikna ögon. Hon borde vara ganska mätt eftersom hon fick köttbullar igår natt och i morse. Hur mycket mat kan hon äta, men hon rörde sig inte för mycket då jag passerade med min skrivbok och datorn, på väg till övervåningen och veranden i vårt Gula hus. 

  Uppe på vår veranda står det två sk regissörsstolar, ett bord, en stenbänk och ett stort solskydd, en sk Pergola, som är byggd över bordet. Jag arbetar aldrig ute på verandan. På sommaren är det för varmt och på vintern för kallt, men jag tycker om att sitta med benen på vårt stenräcke och se ut över Naxos högsta berg, Zeus, eller se det glimmande havet långt bort.

Jag arbetar alltid inomhus vid ett stort, gammaldags skrivbord som jag hittade vid soptippen i grannbyn Kaloxilos. Jag slängde upp bordet på biltaket, band fast det med batteriladdarens sladdar och fick hem det efter en del krångligheter. Nu är det vårt matbord och mitt arbetsbord, men det är ändå så att jag skriver och kollar bilder i  sängen. Vi har en bred och fin säng i hörnet av det makalösa rum som jag nu sitter och skriver om. Det är nästan så man blir religiös då man går in i det. Och ändå, så skriver jag mest i sängen.  

  I alla fall slutade det med att jag gick ner på Fiket. Det är, rent ut sagt, ett fult fik, för modernt, men ägarinnan, Carrie, är en bra människa. Hon behöver mig att snacka med, för jag vet inte människa som har sådana problem med män som hon. Egentligen har hon bara två ämnen: Att hon är för tjock och att hon har en ny älskare som är gift. 

Kan du inte börja träna och varför ska du alltid ha gifta män?” Det har hon inget svar på

En vinter tränade hon så in i helvete och hade inga gifta män och hon blev mager och missnöjd. Ett tag trodde jag hon var dödssjuk, men så kom säsongen med turisterna igång och hon började käka kakor och slutade träna och snart hade hon hittat en gift man, en psykolog och snart var hon tillbaka i sitt gamla, knubbiga jag. ”

Onsdag morgon, dagen då grekerna i vår by bara jobbar till halv tre, sedan stänger de ner för dagen och har stängt på kvällen också. Min fru sover klockan sju, då borde hon vara vaken, jag böjer mig över henne och ser att hon andas. Hon kom för några dagar sedan och satte ihop livet till en slags fulländning.

Arbetar på distans, som det så fiffigt heter numera. Det har jag alltid gjort, Jag kliver upp, gör kaffe i den italienska kaffekokaren, då jag skummar mjölken hör jag hur hon vaknar.Hon är yngre, det är ett problem, om man tänker på framtiden, men det finns inga klockrena förhållanden. Är det inte det ena så är det något annat. Det enda som betyder är kärleken. Katten kommer in och jag ser hur den lägger sig hos min fru, W, som vi kallar henne. Katten bet henne häromdagen och hon är lite rädd för den, men nu börjar min ilskna honkatt att acceptera W.

Morgonen är sval, dörren till verandan står öppen, får en annan tidsräkning här. Cykla måste ske före åtta på morgonen på sommaren, nu väntar jag till tio för att solen ska komma upp och värma luften. Jag byter också rutt, istället för upp i bergen där vindarna hetsar, cyklar jag ner till havet och gömmer mig i dalarna och söker mig upp och i den dal som har minst vind. Det är som att segla på hjul.

En tupp gal långt borta, kanske Filoti, eller Tzikalario, ljudet kommer med den nordliga vinden. Det betyder motvind hem och jag vet vilken dal jag ska ta som hemväg.

5 okt

Min fru vill till Venedig och jag kollar på lite bilder som Peter Turnley tog i dagarna då han precis kommit till Venedig. Jag bodde med Uffe, en allkonstnär, musiker, målare, och allmän gamäng. Vi bodde i min omoderna två på söder, Blekingegatan. Det stod ett ostämt piano i ett hörn och i ett annat hörn, ett målarstaffli. Det räckte för att legitimera vår konstnärliga sida, men en dag sa Uffe: Vi drar till Venedig.

Konstigt nog tog vi tåget till Malmö. På den tiden var tåget till för allmänheten och gick i tid. Båten till Köpenhamn var en snabbåt, såg ut som en spindel med sina tunna spröt i vattnet. Uffe spelade några låtar på kajen och vi fick ihop till biljetten över till Köpenhamn. Grejen var ju att vi skulle resa till Köpenhamn och hade inte en spänn i fickan. Ingen backup alls, inte ens en mobiltelefon eller ett Visa kort. Detta var 1969, året då världen glödde och vi trodde på framtiden.

Vi liftade på och kom till Hamburg, stod på en jättelik bensinmack med typ tusen tradare, horor och en ständig trafik. En stor merca stannade för att tanka och vi gick fram och frågade om lift.

” Var ska ni åka, frågade tysken#

” Till Paris svarade vi”

” Synd, sa han. jag är på väg mot Italien”

Uffe och jag tittade på varandra.

” Jättebra, vi tar Rom innan vi reser till Paris”.

Så var den saken klar. Vi blåste genom Tyskland och till slut kom vi till Brennerpasset, det jättelika berget och på den tiden fanns det ingen motorväg genom passet utan det var bergsvägar upp över berget.  Vi tackade tysken och stod där i natten. Det var småkallt och det var inte mycket att snacka om. Skulle vi ta oss över berget så fick vi börja gå. Det steg allt brantare och bilarna som passerade körde bara förbi våra krökta lifttummar. Efter några timmar la jag mig bakom en helgongloria som stod vid vägen, det liksom krasade till i huvudet och jag kände mig hög. Hade Gudarna träffat mig och vi gick ut på vägen igen. Nu hade i alla kläderna på oss, det var svinkallt och på huvudet hade jag ett par kalsonger. 

En bil stannade och vi fick lift upp till tullstationen. En dröm, det lyste och tullarna bjöd in oss, Uffe spelade och jag trollade lite med kort för gubbsen. De bjöd på varm soppa och vin. En timme senare fick vi lift ner till Verona. Vi stannade i Verona några dagar, spelade på gatorna, Romeo och Julia, sov i en park. En dag träffade vi två snygga brudar, så vi spelade hela dagen för att få ihop pengar till middag med tjejerna.

Vi till och med tog ett hotellrum för att vem vet vad som skulle kunna inträffa. Vi la oss på sängen, det var sen eftermiddag, brudarna skulle vi träffa några timmar senare. Vi vaknade dagen efter, hade sovit bort träffen och tjejerna såg vi aldrig mer. Vi fortsatte dock till Venedig, där jag gick vilse hela tiden. Jag har tittat på mina negg, kan inte hitta ett enda negativ från  stan, vilket är märkligt, men vi spelade på vackra bakgårdar, där kvinnor och män satt högt upp i fönstren, skrek Bravo och amore, och slängde ner småmynt och rullade cigaretter.

Polisen tyckte inte om oss och efter någon dag gav vi upp, liftade vidare och kom till Rom. Första natten sov vi i Colosseum, annars var vi mest i Trastevere. Men, första natten, la jag allt jag ägde, dvs några kronor, som var meningen att räcka till en god middag nästa kväll i fotändan på min ryggsäck. När jag vaknade var sovsäcken uppskuren vid fötterna och de arma stålarna borta.

Vi var då ganska hungriga, spelandet gick trögt och vi bestämde oss för Paris. Vi visste inte att det skulle vara som att gå från askan in i elden, att Frankrike var det som med tiden skulle ta knäcken på oss.

8 okt

Vi åker och badar på eftermiddagen. Det är typ svensk sommardag och vi är helt ensamma på stranden. Då vi kör hem, säger min fru ”jag måste börja banta”. Sedan kör vi förbi bagaren. ”Stanna, vi måste ha en kaka till kaffet”.

På kvällen ser jag bilder av en åldrande Robert Plant, Led Zeppelins karismatiske sångare. I mina ögon en fantastisk man som varit med om det mesta och verkar skön på alla sätt. Något rövhål har tagit en taskig bild på honom i kortbyxor och gympadojor, med vidvinkel så han ser riktigt gammal och eländig ut. Robert Plant är född 1948, ett år äldre än mig.

Det var inte kul att se, bilden låg på en grupp på Facebook, men alla skällde på fotografen som lagt ut bilden och alla var tämligen överens om att ALLA blir gamla och vi sa värdera vad de gjort, inte att de blir gamla. Jag sökte lite på Plant och han nekar tex att spela gamla Led Zeppelinlåtar, helt enkelt för, att som han sa: jag är en annan människa nu. Jag gör andra låtar med annat innehåll. Jag kan inte vara 23 hela livet. Det var en fin insikt. Jag tog den åt mig. Man måste acceptera åren, tiden, förändringen och säga den högt till sig själv: Jag är en annan idag, än då. När jag går igenom mina bilder så ser jag hur de skiljer sig från de jag tog för fyrtio, femtio år sedan. Mer stillsamman, inte alls samma tryck som typ 1979, 1980 eller 2000, men jag tar bilder och det är mina bilder. Jag är en annan. Jag har andra tankar. Det är vackert.

18 oktober

Jag hade några bra dagar. 

Polare som låg taskigt till med kroppen fick klartecken på sjukhuset.

Skönt, 

men sedan var det nattsvart.

Ett museum blåste mig på utställning

Israel och Hamas, slakt åt alla håll.

Skjutningar överallt i Sverige.

Fotbollsfans skjuts i Belgien

Inflation

Höga räntor

20 okt

Jag köpte ju en bil billigt, 200 euro, men sedan, nya däck, 225 euro och sedan plötsligt nytt batteri, 85 euro, totalt 510 euro, double up,,,livet, liksom.

Så rullar det på. Min fru är snart på väg till Stockholm och vi ska vara i Aten två dagar. Inte ett dugg lust, men nu är det så. Jag har lovat henne det. Vi är väldigt olika. Hon vill besöka museer, gallerier, se saker och ting. Jag vill inte se någonting. Jag vill inte heller resa någonstans. Jag vill vara i mitt hemma, min egen värld, där jag bestämmer allt. Där jag vaknar när jag vill, där jag somnar när jag vill, där jag bestämmer vad jag ska göra utan kompromisser.

Jag älskar att vara med min fru, i mitt hemma. Där passar vi som hand i handsken, men utanför det, i min egen värld, där passar ingen in. Jag backar långsamt in i ensamheten. Jag vill inte se något, jag vill inte resa, jag vill inte, och ändå vill jag en massa, men det är i min egen kompromisslösa ensamhet.

Och jag vet vad det handlar om.  Min snabbhet. Jag fungerar bäst ensam, i alla lägen.

Jag blir galen av folks långsamhet och med långsamhet är oförmågan att ta ett beslut snabbt. På krogen, vissa kan sitta och glo i menyn en kvart. Vad är problemet, de vet inte vad hälften av rätterna är, ta en chans då. Ta en rätt, smakar det inte, så ta något annat nästa gång. 

En gång i tiden då jag kom till Granada så kollade jag snabbt i menyn och det var en rätt som såg god ut, i alla fall namnet såg gott ut och jag tog den rätten. Det var en äcklig blodkorv och jag sa till mig själv att nästa gång jag passerar får det bli något annat. Nästa gång jag var  Granada var kanske tio år senare och jag såg en rätt som lät god, kände igen namnet, tog den. Återigen blodkorven, åt dock upp den, kändes pinsamt.

Tredje gången jag var i Granada kändes en rätt bekant, den hade jag nog ätit i Baskien och beställde den. Men vad fan, återigen blodkorv. Det var sista gången jag åt den och det var sista gången jag var i Granda.

C ringer från Stockholm. Han vet inget om lungorna, men han berättar att polarn K är risig, orkar knappt ta sig till fiket längre och polarn P som är sjukast av alla, har han inte sett. Oroväckande, minst sagt, sedan berättar jag om de två andra polarna från vårt fika, att de har fått hyfsade prognoser. En fick prostatacancer och en klarade sig från Parkinson, så vi enades om att läget ändå var halvbra. 

Vad kan man begära liksom?

22 0kt

Natt. 

Jag vaknar, säger till min fru att jag har panikångest för att resa till Aten. Jag vet inte vad jag ska göra där. Hon har en massa planer hon vill göra med mig. Jag vill inte ha några planer och säger det. Hon blir så satans ledsen. Och jag med. På morgonen gör vi en kompromiss. Vi skippar flyget, reser en dag senare med båten till Aten, tar en middag, sover på det dyra hotellet som hon bokat och sedan en taxi till flygplatsen. 

Det borde jag klara? Och hon blir glad igen och jag med. Hade jag varit ensam hade det inte varit några problem alls. Det är något med folks förväntningar jag inte klarar av.  Deras förväntningar, att jag ska ingå i dom.

24 okt

Vi får en fin tid i Aten, Vi tar båten, så mycket skönare än flyget, framförallt för att det är så mycket enklare att åka båt. Man slipper alla checkar, båten går mitt i stan osv, och sedan seglar man över havet i en skön stol och känner sig i rytm med sig själv.

Vi åker till hotellet, det som ska vara så lyxigt. Hotellet heter boutique någonting. Det borde ju få en att dra öronen åt sig. Det ligger i ett område som kallas överklass, typ Östermalm. Det kostar mycket pengar att bo här men min fru gillar boutique, så hon slog till och jag följde med. Vi passerar genom våra gamla trakter Exarcia, där det är mycket levande och trashigt, tycker dock att lyxhotellet verkar ligga på en gata som är trång som fan och bilar som passerar i full fart. 

- Jag har öronproppar, säger min fru. Och hon vill också sova med öppna fönster. 

- Trevligt, säger jag och schysst och insyn. Vårt rum är som en tv-apparat för grannarna, så vi får stänga luckorna och det blir hemtrevligt mörkt. Min fru gillar mörker. 

Jag tar en dusch, fem reglage men det tar en kvart att få fram lite varmvatten, ingen tvål finns det heller. Det är ett mysigt rum, allt verkar vara i playwood o vattenkranarna sitter löst. De sägs ha frukost från klockan 8 på morgonen. Det var väl för tidigt, tycker min fru och hon säger lite bekymrat: jag hade nog beställt en twinbädd, men nu har vi en gemensam dubbelbädd. 

Ja, det är ju bra, säger jag och lyssnar på motorcyklarna som kör förbi våra nedstängda fönsterluckor.

Efter en middag på Rozalia, som tappat lite, gick vi hemåt. Min fru hade tvingat upp mig på en bergstopp först så man var lagomt svettig . I Exarcia stod snutarna packade som vanligt. Vilket hemskt jobb att stå hela dagen vid ett kafé i full stridsutrustning o kolla på snygga brudar som dricker kaffe. På vägen hem gick vi bort oss och på morgonen vaknade jag klockan sex, låg och vänta på att hotellfrullan skulle öppna klockan 8. 

Först på plan, fixa kaffe, cappuchino, blev jävligt svagt, inser det efter en kvart då jag ser att man ska stoppa in en kaffekapsyl i kaffemaskinen. Alla samlas kring kaffemaskinen o dess kapsyler. En finska tappar kaffet över hela golvet och svär nordiskt rejält. Så kommer min fru och gör Nescafé med hett vatten. Jag gör samma, smakar ingenting. Istället för kaffe har jag kört i socker, förpackningarna ser ungefär likadana ut. Lite trött blir man allt och min fru säger något om äggen: Dom var inte kokade idag.  Sedan ger jag upp och lägger mig igen för behövlig vila.

På flygplatsen i Aten,

Vägen dit. Killen som kör oss sätter rekord, 25 minuter, men så ligger han på 140 knyck hela tiden. Min fru tycker det är otäckt, men jag gillar det. Det är ju hänsynslöst, men taxichaffisarna verkar ha sitt eget Le Mans på vägen till flyget. 45 euro, svart, så klart, sedan sitter vi ett tag och kramas, innan vi skiljs åt. Hon ska till Sverige och jag till Naxos. Egentligen är det så här jag skulle vilja leva. En månad med henne, 1,5 med mig själv, sedan hon en månad på Naxos, jag själv, resa mellan, längta, men min fru tycker miljöaspekten är svår och jag tycker resorna kostar på, men mitt ideal ligger här på något vis.

När jag står och vinkar av min fru ser jag hur de som kollar passen plockar bort en brud med arabiskt utseende, och sedan en svart kille, Alltid samma sak, män och kvinnor med en annan hudfärg. Är det strukturell rasism? Jag hör hur en kille som kollar den unga kvinnans pass med lupp, säga att det verkar vara förfalskat. Vad vet jag, men det är hemskt att se detta varje gång jag ska resa hem eller till Aten och det är alltid, alltid människor med annan hudfärg.

26 okt

Det regnar. 

Jag målar murar med asvesti, inte riktigt optimalt, sedan går jag ner till fiket. En av de yngre tjejerna ställer en massa frågor.

Hur länge har du varit gift?

Hur många barn?

Är du känd?

Hur gammal är du? 

Hur gammal är du?

När jag förklarar att jag har två barn med två olika kvinnor, men ingen av dom är jag gift med. Och kvinnan jag är gift med har två barn med en annan man,  ja då ser jag hur hon håller på krevera. Hon fattar ingenting. Absolut ingenting. Hon är kanske 24 år, bor hemma, har aldrig rest, sett eller upplevt något utanför den inringade tillvaron av att vara dotter i en grekisk familj, gifta sig, föda barn och jobba lite då och då på sidan om. Hon är en ganska typsik ung kvinna på en grekisk ö. En människa som inte ens sett hela sin ö, har noll koll på världen, men är gullig och trevlig om människa.

29 okt

Det är snart kväll i Grekland, jag tittat på ett apelsinträd. Vårt apelsinträd. 

Om en vecka, kanska två, är apelsinerna gula, då reser jag till Stockholm, då är den här texten slut. Sedan kommer jag tillbaka hit i januari och plocka ner de gula, saftiga apelsinerna. Då tänker jag inte skriva något mer. Då är det här klart och så får det bli.

2 nov

Det blev en dag med sol igen, men på kvällen kunde jag se hur dimman seglade in över bergen, som rökmoln. Min vän C är här och vi gör inte mycket, snackar mest och tar siesta. Vi är båda trötta, inte helt unga längre. Jag skriver inlägg på Insta, det kan ingen ta ifrån mig och så jobbar jag med det  som ska bli min retro. Det ser helt okey ut, men för mycket bilder,, 275 bilder har jag plockat bort. Det går ju inte.

5 nov

Märklig dag. 30 grader på ön. Jag plockar ihop huset, det känns som om jag plockar ihop livet, de olika bitarna. Ser att Lundell ger ut en julskiva. Har han tråkigt? Han hatar ju julen, precis som mig, men nu med så många barnbarn på min frus sida så får jag skärpa mig, försöka bjuda till, men paniken ligger strax under ytan, det måste medges.

8 nov

Äter sista måltiden ute innan jag i morgon reser till Stockholm. Jag tog också årets siste bad, på en lång sandstrand, ensam och naken.Vattnet var ljuvligt. När jag går hem har jag släckt ner hela huset, det är svalt och krispigt i luften. En fantastisk känsla, samma känsla som jag brukar i slutet av sept, eller i början av oktober.

11 nov

Stockholm. Regn, alla löven som ligger plaskvåta i Katarina bangateallén. 

Ganska vackert och väldigt sugande.

Går till mitt fik på morgonen. 

Ringvägen. 

Ensam, sedan dräller det långsamt in en och annan.

Det här är det ensamma livet, men ändå mindre ensamt än på ön. Jag har min fru, några kompisar och det gamla livet. Som vanligt sätter jag igång och arbetar, går igenom alla min grekbilder, skriver ut och jag är väldigt nöjd.  Och ändå?  Kan inte komma ifrån att något saknas. 

Jag började ju skriva den här dagboken som en bikt över våra liv, ett år. Hur livet utvecklas i vår ålder, över sjuttio, hur livet ha gått för mig och mina vänner.

En fick Als och blir bara sämre, en hade larm om Parkinson, men det var falskt alarm.  En av oss lämnade stan för han hade inte råd att bo i Stockholm längre. Hur det ska sluta vete fan, han har ju inte ens längre en egen bostad. Riktigt jobbigt.  En av polarna fick problem med bukspottkörteln och har fruktansvärt ont och det är också ett riktigt allvarligt problem. Min bäste vän torska på prostatacancer och en av mina stadiga kaffevänner ska byta hjärtklaff och en är så sjuk och dålig att det är bara en tidsfråga innan det är kört. Det är där vi är: Vi förlorar matchen, men i avvaktan på slutsignalen så har vi så roligt som vi kan. Detta är den rena sanningen om att bli sjuttio. Helvetena står på kö för att ta över ditt liv..

12 dec

Grått, min polare skickar mig en video där en kille i Holland säger att det här vädret är början på ett drogmissbruk. Kanske det? Ligger inte långt bort. Är lite nervös för jag ska röntga buken idag, är det sista  jag gör på vintrarna, koll av njure och prostata. Känner mig trött och less som fan. Det är sista kollen, efter flera år av koller. Jag känner mig frisk men det är alltid en pärs.

22 dec,,,avslutet

Går till Fiket. Stilla morgon, slask. En dotter och sin mamma sitter på Fiket.  

Det är som luciastämning men utan lucia. 

Idag är det ett år sedan jag började skriva den här texten och fortfarande lever alla polarna runt de fyrkantiga borden på Fiket. Vissa har fått mörka meddelanden om framtiden, andra lever som i en bubbla, men vi har alla åldrats och vi har alla upplevt något detta år. En del fantastiskt, en del  som tagit mer eller mindre kraft ifrån oss.  Själv fick jag  meddelande om att nu är mina cancrar, njuren och prostatan, klara efter flera års tester. Jag är fri, frisk, får lätta från sjukvården. 

Om två dagar är det julafton. Det snöar fortfarande inte, den snälla ryskan kommer med mitt kaffe och en macka. Det är som vanligt. Utanför fönstret passerar folk i slasket och jag känner mig hemma i det lätta sorlet från fiket och i grådiset utanför fönstret.

Micke Berg

De osynliga åren.

2024.

April 

Driving my wife to the airport on a scooter. Mountains, wind in the back, sun and sea in front. The feeling of loss, loosing something, the voice, the air, the smell of future... att skiljas är att dö en smula, så sant det är sagt.  

Jag är inte mycket för psykologi, om man bara tar det easy, sitter still på sina egna fötter och tankar, kommer man ikapp sig själv. Min fru lyfter i den vita silverpilen mot Aten, på vägen hem till huset i bergen är vinden hårdare och kallare. Jag vet vad som gäller, det är bara att göra det, som det så vackert heter.

Jag gör mina bilder gråa. Det är ett sätt att lyssna på något annat. Ett vekare sätt. Jag ligger med alla fönster öppna, solen går ner på väggen mitt emot min säng. Katten ligger på gården och spretar med benen.

Jag tror katten är mycket nöjd. Jag kokar spagetti och steker lök, svamp och tomater som är från ön. Tomaterna börjar bli som smakbomber och sedan pressar jag en citron över spagettin och grönsakerna. Det smakar himmelskt, tar med mig ett glas rödvin till sängen. Jag äter alltid i sängen, ser hur solen förflyttar sig utanför fönstret.

Mina bilder blev gråa och jag känner mig vek på ett bra sätt. Tänker på vad som har inspirerat mig sedan 2015. Imogen Cunninghams utställning på Kulturhuset hade en känsla som ingen annan utställning visat upp. Strömholms på Fotografiska, med det lilla rummet med hans personliga grejer var fint också. Sedan tänker jag alltid på Georgia O`Keeffes hus, hennes liv. Framför allt hennes hus. Vilken fantastisk människa och vilket läckert hus. Just huset fick mig att vilja åka dit. Inte konsten, utan huset som är ett konstverk i sig självt. Två kvinnor, en man, det är vad som har inspirerat mig sedan 2015.

På något konstigt vis förflyttar jag mig i minnet till det gamla Moderna, den där gången där det alltid hängde fotoutställningar. Det var en fantastisk gång, stort som smått. I Stora salen minns jag Robert Franks gula printar, Danny Lyon, Larry Clark, Strömholms utställning och Mapplethorpe, men framför allt Dali. Och festerna, dessa underbara vackra fester i trädgården.

Jag drömmer lite, solen har nu gått ner. Min vän Yiannis har rest, åkte med färjan och ska bo i svenskhålan Antiparos. En del av Paros som börjar bli fullständigt sönderbygd. Yiannis är byggledare och han säger själv att han står inte ut med hur ön förstörs i rekordfart. 

Jag har en älskad vän som mäter njutningen. Inte mer än två glas vin till maten, eller inte slösa på pengarna. Jag har en enkel tanke om det, i den ena änden sparar man och är förståndig, men i den andra änden går det åt helvete, där freakar man plötsligt ut och börjar med en slags orgie för man har sparat och gnetat så länge. 

Så i mitt fall betyder det att jag inte lägger några begränsningar på hur mycket jag ska dricka, det sköter kroppen själv. Jag dricker det jag vill och vill jag inte dricka så dricker jag inte. Och vad det gäller godis så äter jag gärna det då andan faller på, Typ, som nu, då jag reser mig, går in i köket, öppnar kylskåpet, ser glassen och den svarta chokladen. Bryter en bit choklad, tar en bit glass och fyller på vinet. Sedan lägger jag mig på sängen, ser hur skuggan blir allt längre på väggen och tänker att jag bor lika fantastiskt som Georgia 0`Keeffe.

Varje morgon har ett mått av oro. Är det inte hälsan, trots att jag nu har blivit friskförklarad från min cancer, eller rättare sagt, cancrar. Livet är inte bara privat, det finns ju en omvärld också, och då blir den oron. Jag står och tittar på min fru i badrummet. Hon har precis klarat sig igenom en bröstcancer på bästa sättet. 

”Tycker du jag ska sluta färga håret och låta det bli grått? ”

Hon kämpar med den begynnande ålderdomen, den har inte riktigt bitit sig fast i henne men den kommer. Innan man får sitt första bett av den känslan så tror man en massa om hur bra det ska bli, det men inte vet, är hur pass jävligt det kan bli.

Det är på morgonen, exakt halvt åtta, som solen kommer in på min kudde i sängen. Jag behöver ingen klocka, jag vet exakt vad den är då solen träffar mitt ansikte. Det är april och det är fortfarande lite chilly på morgnarna. Jag gör kaffe och går över gården till vårt andra hus, det Gula, arbetshuset, vännernas, familjens hus. Huset där gästerna bor och där vi jobbar från vår veranda, ser bergen Zeus rakt framför mig, ett annat berg, Apano Kastro, till höger och havet i horisonten

Jag är inne i min kanske sista period i livet, sjuttiofem nu, men hoppas i alla fall bli åttiofem, även om oddsen kanske inte är hundra med tanke på att jag opererat bort en njure för sex år sedan. Jag börjar varje morgon med att skriva en mängd brev, på messenger, till några utvalda kompisar i Stockholm. När jag är i Stockholm träffs vi flera gånger i veckan på samma fik. Vi har hållit på med det i flera år, samma dagar, samma tid och samma ställe. Nu börjar en del av gänget falla ifrån, blir sjuka, dör och försvinner.

Jag skriver, jag försöker ha samma inställning som Dylan, jag skriver då andan faller på, men om man är vaken och inställd på det, så faller alltid andan på. Det är som en självgående generator. Det snurrar hela tiden. Det stora problemet är sovringen. Samma gäller med mina bilder. Jag tar dom då jag tar dom, den sidan av mig har varit vaken i femtio år. Det är en gen jag har, ett tredje öga som sköter sig självt.

Det förs en massa hätska diskussioner i Sverige om män och kvinnor och fotografi. Egentligen är fotografi enkelt, man fotograferar för man ser något man tycker om och samtidigt är det så att en bild blir något annat än det man såg. På papper eller på nätet får den en annan andning, så man kan säga att bilder överraskar en, ett plus ett kan bli tre i lyckliga fall.

Saknaden. 

Mina föräldrar jobbade sex dagar i veckan och någon dag i veckan städade de på nätterna. Jag spelade hockey, åkte skidor och spelade fotboll i olika lag. Mina föräldrar såg aldrig en match, aldrig. Inte en träning, att någon förälder skulle springa på ens träning fanns ju överhuvudtaget med i bilden. Men, den stora saknaden, den som man kommer på i sjuttiofem års ålder, är att man aldrig fick visa dom att man blev något, att man lärde sig något.

Det sista minnet jag har av min styvfar är att han gråter då jag tar studenten. För en man från arbetarklassen var det något oerhört. Det betydde att jag skulle bli något, som man sa: Något fint. Jag kunde bli något fint, något akademiskt. Jag blev akademiker men det intresserade mig inte.

Jag kom att ha en massa utställningar, jag fick två fina barn, men mina föräldrar fick inte se något. De fick inte se mina bilder, de fick inte krama mina barn. Situationen är inte unik, jag vet flera av oss som är födda på fyrtiotalet som tappade sina föräldrar tidigt. Ofta rökte dom ihjäl sig, och många kvinnor hamnade på psyket. Mamma och en del av hennes vänninor besökte ofta psyket. 

Deras liv var inte enkelt. Ingen hade ett enkelt liv.

Saknaden, att man inte fick visa vad man gjort. Vad blev räddningen? Barnen, att ens barn fick vara med om ens resa och att man hade turen att få leva så pass länge att man fick se deras resa. 

Det vi kallar: Cirkeln är sluten. 

Det intressanta är dock den egna attityden. Deppade vi ihop, blev vi kreativa, vad gjorde vi? Jag blev kreativ, jag rymde, sökte hem någon annanstans. Det märkliga med mina hem är att dom aldrig passade i Sverige. Mitt ursprungliga hem, de hem jag sökt, som passat mig som handsken, har legat runt Medelhavet. Är det ändå inte märkligt. Född i Lappland, uppväxt i Norrland  med hemkänsla runt Medelhavet. Man kan gott säga att man förstår sig på livet, men ändå förstår man ingenting.

Första jobben var ju ganska galna. Stuvare i hamnen, flotta timmer på älven eller jobba på pappersbruket.

Jag jobbade mest på pappersbruket, Ortviken, en monsterfabrik som spred sin skitlukt över stan då vinden blåste åt fel håll. Jag gick i skolan och jobbade på loven. Inte alla kompisarna gjorde det, men jag gjorde nästan alltid det. Det blev en del pengar, men också en massa förtvivlan. 

Värst var det då någon polare körde en ut till fabriken en lördag kväll, de andra polarna satt i baksätet och drack öl och man visste hur kåta brudarna var, för det här med P-piller hade precis slagit igenom och det var en revolution. Från att inte få knulla, skulle man plötsligt få det hela tiden. 

Det var vansinnigt och sådana nätter skulle jag ut och jobba.  Det var som man ville grina, men mina föräldrar hade inga pengar, ville jag köpa mig en racercykel så fick jag jobba. 

När man kom till fabriken, kände surdoften från pappersmassan och visste att nu blev man ledig först klockan sex morgon därpå. då  var man inte på bästa humöret. Ibland gick jag och gömde mig, fabriken var otroligt stor och förmännen satte oss i arbete. Vi jobbade alltid på beting och ibland då man blev klar drog man och gömde sig bland pappersbalarna och sov en timme. En natt stod jag och slet som en galning i ett hål där barken hade täppt till och vattnet steg knähögt. Det var nog den natten jag bestämde mig för att aldrig ha ett arbete mer, aldrig vara en löneslav. Andra nätter, speciellt på sommaren, med de ljusa nätterna, kunde fabriken vara lite magisk, jag satt och såg den ljusa himlen och drog timmerstockar med en båtshake och kände mig stark.

Men, lördagarna var dansen, damerna och lite kröka. Svårare än så var det inte. Det var många sjuksköterskor som bodde på sjuksköterskehemmet. Byggnaden hade ett vilt rykte. En natt på vintern följde jag med en ung kvinna som var vacker och fin. Jag var jättekär, trots jag bara känt henne i två timmar. Vi hamnade i sängen i hennes lilla rum. På den tiden var alla kärleksstunder magiska och vi älskade med varandra.

Plötsligt knackar det på dörren.

” Sonja, är du vaken?”.

Sonja, min älskarinna, i full panik, viskar i mitt öra. ” Det är min pojkvän. Han skulle vara borta, du måste gömma dig någonstans”.

Vad då gömma sig någonstans? Under sängen och när skulle jag sticka därifrån? Det fanns bara en väg ut, genom fönstret, andra våningen. Fick på kläderna i rekordfart och hoppade ner i en djup snödriva. Hade lika gärna kunnat slå ihjäl mig, men Sonja fick träffa sin pojkvän och några dagar senare träffade jag henne på ett fik. Hon såg väldigt ledsen ut.

” Du vet Anna, min kompis” och jag mindes hennes vackra, mörkhåriga kompis, som bodde i rummet bredvid henne. ” Anna, tog livet av sig den natten du hoppade genom fönstret”. Vi satt tysta ett tag. Varför, visste hon inte och hur det gick med pojkvännen visste hon inte heller. Sedan gick vi hem och hade sex en sista gång.

Om att vila

Man kan ju säga vad fan man vill om det här. Jag är trött, ägnat hela dagen åt att göra ingenting. Det är söndag och då gör jag aldrig någonting. Det kanske beror på att de som jobbar hela veckan ska göra någonting på lördag eller söndag.

Då håller jag mig undan. De ska ut i skogen, de ska gå på kafé, restaurang, bara promenera. Allt det där går mig på nerverna. Det jag vill göra gör jag på måndag då alla museer är stängda och alla dom som skulle göra allting är tillbaka i sin fålla.   Måndagar är underbara.  En gång i tiden minns jag att jag hade något slags jobb, måste ha varit femtiofem år sedan. Jag minns hur jag älskade att vakna på lördag morgon, raka mig, dofta gott, gå ut och dricka en öl och käka en entrecote och drömma om allt skönt sex man skulle få till natten. 

Det var då, nu är det måndag som gäller.

Sedan, den här grejen, att sitta och skriva så här. Man behöver inget kontor, man behöver ingenting, mer än en dator, något att luta ryggen emot och så klipper man till en text. Ibland skit, ibland skitbra, det är inte det viktiga. Det viktiga är kontinuiteten så ens läsare, de som tror dom gillar en, får något att hugga tänderna i. Man skickar ut texten i etern och de här texterna man skruvar ihop läses av tusentals personer i månaden.

Och ändå, man längtar efter att sätta dom i en bok. Varför? Kanske för att man är omodern? Man tror att böcker, de fysiska böckerna betyder något. Jag växte upp med böcker som klassmarkör. Hade man många böcker i en stor bokhylla så var man bildad. Man tyckte synd om dom som inte hade böcker hemma. De skulle få ett svårt liv. Gå hem till en ung människa idag. Har dom böcker? Har dom läst Slas, eller Ivar Lo? Nej, har dom läst någonting? Vet ej? Ser du några böcker och någon bokhylla? Nej, det är synd om dom, men de har en dator och i den kan de läsa den här texten. De kanske är en av alla personer som den här månaden kommer att läsa mina texter, se mina bilder,

Och ändå, böcker är så vackra och man vill publicera böcker, men egentligen har du allting här.

Det är sådant jag tänker på då det är söndag, då jag vilar, för det är ju på måndag det gäller.

In my dreams

Det är samma gråa vinter som alltid i denna stadsdel, Östra Södermalm. Jag förstår inte varifrån begreppet årstider kommer. Man säger ju det ofta i Sverige, att vi till skillnad mot södra Europa har årstider. Man kan ju bara konstatera att dom inte vet vad dom snackar om. Vi har grå vinter och grön vinter.

Jag ska till doktorn, kolla levern. Man skulle kunna tro jag super, men min kompis läkaren har redan kollat på den och lovat att det inte är något farligt, godartat som han uttryckte det. Hur många skalor finns det i godartat blir nästa fråga? Det är väl det som ska besvaras idag.

Var på Fiket igår, med gubbarna, som vi kallar oss. Ett nygammalt ansikte dök upp, den gamle filmaren som jag träffade i Kv Mullvaden 1977-78. Han hade precis åkt på en stroke, men verkade ha gått igenom den bra, värre var det väl för Petrus, som blivit ännu sämre i sin Als. Det är ändå märkligt hur tio gubbar kan sitta med sina sjukdomar och snacka om allt annat. Beviset för att livet går vidare. Efter någon timme gick jag hem, la mig i badkaret. Det är en av högtidsstunderna på dagen. När det är plus eller nollgradigt får vi ingen värme i huset så då värmer badkaret både kroppen och psyket.

Läser lite Bukowski, skriver så fint om ensamheten. Känslan av att ha ett alldeles eget ställe där man kan stänga dörren om sig, slippa allt, bara vara sig själv. I mItt fall betyder vara sig själv inte tjäna pengar, men det verkar gå ändå. Ensamhet är aldrig något större problem. Det finns alltid en lösning. Gå på kafé. Att studera livet. Det räcker långt och sedan orden och bilderna och lite sex då och då. Bättre kan det inte bli.

Tar en promenad.

En av de där influenserna har övergått från att vara vegan till käka kött. Man orkar inte riktigt med dom. De flesta är löjligt överspända. Den här bruden har flyttat från LA till bondvischan i Sverige och givetvis börjar hon käka kött, naturkött, eget kött osv. Vem kan bo på landet och vara veggo? Mycket av kretsloppet med att bo på landet handlar ju om att äta det man har runt omkring sig. Kött är en sådan sak. Jag citerar min vän, den cyniske Doktor P: Varför tror folk man har tänder. Jo, för att äta kött.

Jag går genom de dimhöljda gatorna. Det är lätt att tänka på döden då man ska till sjukhuset. Jag har tänkt mycket på döden sedan 2015, då jag fick min cancerprognos. Inte för att jag är rädd för döden, men jag känner inte mig färdig. Jag satte upp ett mål, bli sjuttiofem, det blir jag nu. Nästa mål är åttio, det vore kul att passera åttio år, efter det vet jag inte riktigt hur man hanterar livet. Polarna på fiket är över åttio, en del är i fin form, andra kan dö vilken sekund som helst. Jag inbillar mig att jag ska vara i hyfsad form.

Bukowski, han kan skriva väldigt ömsinta texter, mitt i det galet burdusa han ofta skriver. Det råa, burdusa, supandet, taskig mot kvinnorna, det tror jag handlar om att han står fan inte ut med samhället.

Vem fan vill inte ställa sig upp och skrika idag? Såg en uppgift om att för att ha råd att bo i Sthlms innerstad i en etta man köper, så behöver man först lägga en handpenning på ca 500 000 kr, sedan tjäna ungefär 40000 kr i månaden. Om du vill bo tillsammans med någon i en köpetrea så måste du ha ca 1 200 000 kr i handpenning och en lön tillsammans på 100 000  kr i månaden. Sedan finns det dom som tror att det är billigare att bo i någon förort, men tyvärr, skillnaden är inte speciellt stor.

Sedan såg jag en annan sak, att av de konstnärer som klarar sig i dagens samhälle så har de flesta en rik familj, pengar i släkten osv, Ni vet, det här som kallas för klass. 

Är det konstigt att Bukowski skriker och super? Inte ett dugg. Är det konstigt att inte jag skriker och super som kommer från en arbetarklass bakgrund? Ja, det är fan konstigt att jag inte gör det, men ännu värre är att vi inte alla skriker och super och förbannar systemet och river sönder det. Nu har vi ju sedan länge passerat smärtgränsen.

På morgonpromenaden idag ser jag tillståndet. Jag bor i ett rikemansgetto, Östra Södermalm, men den ena butiken efter den andra stänger och deras lokaler är till salu. Det säger en hel del om hur bra det går i Svedala, hur fantastisk vår regering är, hur uselt de vårdar det fina samhälle vi hade. Det är sorgligt att skåda samtidigt som världen, den stora går total bananas, med utrotningskrig, i Israel, givetvis stött av USA, av Putins skamlösa krig i Ukraina och Ungern och Turkiet med sina fascistregeringar. 

Det är helt enkelt halleluja i världen och vi borde skrika mer.

Leverns öde.

” Din lever ser perfekt ut”. Den unga kvinnliga doktorn ger mig besked om att jag är frisk, äntligen friskförklarad. Äntligen, två canceroperationer sedan 2018 och nu är det slut, men riktigt bra är det ju inte, för hon lägger till.

” Ser att du har en gallsten, så du vet om du någon gång skulle få ett gallstensanfall”.

Jag flyter fram på Ringvägen till Blecktornskällaren, hela tiden med mantrat som hamrar i mig. ” Du är frisk, frisk , frisk”.

Äter en lammgryta medan jag lyssnar på fem kvinnor i sjuttioårsåldern som sitter och snackar om livet vid ett bord. En gång i tiden vi kanske satt tillsammans vid ett annat bord på en annan krog och hade andra förväntningar på varandra? Dom är fina, väldigt fina.

Jag googlar på gallsten, gallstensanfall. Åtgärder mot gallsten. Vin, att dricka vin verkar vara ett av sätten att slippa gallstensanfall.

Lever jag i Paradiset? Kanske gör jag det        

             

Historiens början, eller Musikens Makt..

”Jag flyttade från min reportagebyrå i Lund, tillbaka till Sthlm,, gruppsexseanserna tog knäcken på mig. Värst var det då vår Guru hängde sig i trappen i vårt tvåvåningskollektiv. Jag kom tillbaka till Stockholm till en etta med kokvrå på Rutgerfuchsgatan 4, trägolv, ingen hiss, på tredje våningen. Med tiden kom jag att flytta högst upp i huset, 7:e:våningen och jag kunde krypa ut genom köksfönstret  till taket, framför allt  min katt Senseia, gillade det, men jag var inte lika sugen då en takarbetare en vinter föll från taket och slog ihjäl sig”.

Jag läser detta ur  en gammal dagbok. Jag hade en ganska bra tid i Lund. Vi startade en bildbyrå och sedan var det mycket olika kollektiv.

Jag läser vidare i den ganska tummade dagboken.

” Det sista kollektivet tog knäcken på mig”. Vi bodde i en stor tvåvåningslya, hade organiserat gruppsex klockan 19 på torsdagarna. Man blev ju lite galen av det, så jag började tänka tanken på att resa tillbaka till Stockholm.” 

Jag drack mitt kaffe långsamt, utanför det stora fönstret på fiket regnade det stillsamt och jag flyttade mig tillbaka femtio år i tiden.Tillbaka i Stockholm, på Rutgerfuchsgatan dit jag flyttat.

Jag bodde högst upp, sju våningar utan hiss. En etta med kök och ett stort fönster som ledde ut mot taket där min katt Senseia härjade. Jag hade släpat med den från Lund, en Manxkatt, elak som fan och med kort svans.

” Inget fel på den här lyan” sa jag till mig själv, men inget för tjockisar, sju trappor upp, inte helt fel 

för den som villl komma i form”.

Jag var mig lik, mager och topptränad. En tripp till Afghanistan och bortre Asien tog knäcken på mig. Jag åkte på någon ruskig sjukdom i Iran och höll och att knalla på en husbåt i norra Indien. Det tog ett år att reparera psyket och kroppen och karaten försvann då jag flyttade till Stockholm.Nu var det slut med  karaten, sjukdomen och Lundatiden var förbi. Jag hade börjat leva som rockfotograf och hade fått in fötterna på Musikens Makt, musiktidningen.

Det var början på en ny tid och på att jag var full av energi.

Första jobbet var i Kramfors. Jag körde  upp i min gamla grå Volvo PV 444. De hade en lös framskärm sedan min tid i Baskien. Bilen funkat som barrikad i striderna med den baskiska polisen. Några vände helt enkelt bilen på högkant och jag fixade aldrig till den där lösa skärmen, utan lagade den konstant med silvertejp.

Jag var nästan född bakom en ratt. Redan som liten satt jag och torrkörde bilar och då jag var sjutton hade jag en egen Saab som jag köpte för pengar som jag tjänat in på Ortvikens pappersbruk. 

Precis som med alla förare som kan köra bil så märker man inte hur fort det går förrän man kollar på hastighetsmätaren. Journalisten som var med mig i bilen gjorde det och sa det.

” Fan vad du kör, vi hinner nog”. 

” Då skulle du ha varit med på den tiden då Krister och jag lånade hans farsas Merca och körde på nätterna”. 

Kristers farsa var säljare och reste runt i Norrland och sålde skolmaterial. Och Krister och jag var galna på att köra farsans Merca. Krister var 17 och jag 16 år då vi började kliva upp mitt i natten för att rulla ut gubbens Merca ur garaget. 

Vi hade redan kopierat bilnycklarna till bilen så vi lät bilen rulla nedför en backe innan den startade. Sedan, var vi ute hela nätterna och körde. När vi körde hem bilen skruvade vi tillbaka trippmätaren med en drillborr och lagom till gubben skulle ut och köra var allt i sin ordning. Vi ställde till och med upp i en Backtävling på Södra berget i Sundsvall. Vi  kom trea efter en Merca 300 Sl med måsvingar och en Fiat Abarth. Det värsta var dock att vi var på framsidan av Sundsvalls tidning, där man ser hur vi  flyger över ett krön och min nuna syns genom bilfönstret. 

Det var några nervösa dagar men gubben såg väl aldrig tidningen och snart var vi igång med Mercan igen, men till slut fick vi lägga ner för gubben såg allt mer misstänksam ut. Istället köpte vi en Folka som vi trimmade, vi hade fortfarande inte körkort och fortsatte att köra på nätterna. En natt då på vintern då vi körde rally så körde en bil ut framför oss och vi genade in över en trädgård, fastnade snyggt mot ett äppelträd. Krister skar av sig ett öra medan jag lyckades smita, lätt groggy innan polisen kom. Det var sista rundan med Krister och rallykarriären. Krister däremot kunde inte låta bli att låna Mercan av farsan och en dag åkte han av vägen och mejade ner några lyktstolpar och åkte dit igen, fick vänta ett bra tag på sitt körkort

Nu var vi dock på väg till Kramfors och jobb på ett sk Musikforum. Jag var ju Stockholmsredaktör för Musikens Makt och journalisten var med för att skriva. Vi stannade hos min morsa i Sundsvall, hon var inte i bästa formen, snäll och rolig men nerverna hade hon tappat för länge sedan. Jag  älskade min mamma, men det var  tungt att först aldrig få se min riktiga pappa, sedan se min styvfarsa dö innan jag var tjugo och nu, några år senare var mamma på väg att lämna in. Det blev ett kort stopp innan vi körde vidare till Kramfors.

Killen vi skulle intervjua jobbade på Kramfors pappersbruk, hette Nils, men var också inblandad i Kramfors Musikforum.

Han mötte oss då vi parkerade utanför hans hus. Trevlig kille.

” Välkomna, kom in, vi tar en middag och snackar, sedan måste jag jobba nattskift”

Det stod en japansk sportbil, kanske var det en Toyota, vet inte, men jag  reagerade starkt eftersom jag var biltokig.

” Vilken bil, är det splitter ny”

” Ja , jag fick den för en månad sedan”. 

Vi käkade middag, sedan sa Nils att han hade lite problem, frågade oss om vi inte kunde hämta hans barn i Härnösand, de skulle komma med tåget. Vi kunde låna sportbilen.

” Självklart” sa jag, och saken var klar. 

Vi körde honom till fabriken och sedan stack jag ensam iväg mot Härnösand med sportbilen. Det var en skön sommarnatt, strax före midsommar och journalisten var less på att åka bil, så jag fick köra själv. Jag körde på nedåt Härnösand, inte en bil ute, jo en, en Saab långt därframme, körde ikapp den, men då tvärnitar den och jag klipper den bakifrån och båda bilarna åker av vägen. Det går bra med mig, men kvinnan som körde den andra fick dom hämta med ambulans. Hon hade ont i nacken.”

Båda bilarna blev ganska illa skadade men jag hade rejält tur som blev helt oskadd. Kvinnan verkade inte heller vara alltför farligt skadad, hon var i alla fall vid medvetande.

 Jag frågade kvinnan varför hon tvärnitade på en tom väg?

” Fick solen i ögonen, sa hon”

Ja, det var det.

På morgonen kom Nils hem från jobbet och frågade hur det gått och var jag parkerat bilen.

” Ja, jag krockade” och så berättade jag hela storyn. 

Det var tyst ett tag, sedan sa Nils de bevingade orden. ”Det löser sig, jag får en ny på försäkringen. Vi är ju ändå kamrater i kampen”. Jag lånade ut min treväxlade Volvo och åkte tåg hem till Stockholm. Några veckor senare var jag  tillbaka i Kramfors och hämtade Volvon, men jag tror aldrig jag riktigt har hämtat mig ifrån nesan att ha kvaddat denna vackra sportbil .

I Stockholm gick livet på som vanligt. Jag ägde ju tre Leicakameror, och två objektiv, en 21 mm vidvinkel och ett 35 mm och min idol var den kände amerikanske rockfotografen Jim Marshall. Han som gjorde klassiska bilder med Dylan, Janis Joplin och resten av dåtidens stjärnor. Marshall hade en stil som gick ut på att bli en i gänget. När mina pengar tröt gick jag till pantbanken, lämnade en Leica, fick 1200 kr och sedan lyckades jag alltid på något underligt vis få ihop pengar ganska snabbt och lösa ut Leican från pantbanken, men jag lämnade in både en guldring och en klocka jag ärvt efter min far utan att hämta ut dom. Man kan säga vad man vill,  men jag hade verkligen inga materialistiska ambitioner.

Det var också en tid, detta utspelade sig i mitten av sjuttiotalet, då allt var möjligt. Jag hade en lya på Söder, även om den låg sju trappor upp utan hiss, så hade jag en läcker lägenhet under tre hundra kronor, en bil, och med tiden också ett labb. Dessutom åt jag lunch ute nästan varje dag på några krogar i mina trakter, mest på Lilla Paris på Renstiernas gata där också Slas brukade sitta. Till saken hör att jag ofta, mycket ofta, träffades på någon krog och drack öl på kvällarna. Det var ofattbart vilken livskvalitet vi hade utan att ha några pengar.

Vi satt ofta hemma hos mig.  Polarn H hade träffat en kvinna som han tyckte mycket om. Hon jobbade och hade fast inkomst. De  flyttade ihop och jag gick ofta på besök, sov i soffan som var precis en decimeter för kort, men  jag gnällde inte för ofta över det. 

Vi spelade mycket musik, lyssnade och diskuterade. Det var Hendrix, Who, Dylan, Aretha Franklin och Tennander och Roffe Wikström. Jag plåtade alla band som spelade och det spelades överallt, från Gamla riksdagshuset till Gärdet, på Mariahissen, på olika klubbar, kanske främst på Bullerbyn, som låg på Kungsgatan vid Centralen. Man kom in i lokalen, kolsvart, scenen låg direkt då du kom in och jag hatade stället som fotograf. Jag nekade använda blixt och det var kolsvart, hopplöst att plåta. På bottenvåningen låg discot, där det alltid var sanslöst drag. Jag var inte mycket för familjeliv. Jag bodde ensam med min katt, kvinnorna kom och gick, om man säger så.

Jag hade några ordspråk:

”Om man gillar någon så är det väl idiotiskt att inte fortsätta vara vänner”, var ett. 
Jag hade två andra: 

” Aldrig ett fast jobb och aldrig gifta mig”.  

Jag tog aldrig ett fast jobb, däremot gifte jag mig av en händelse.

” Jag och min ogifta fru satt på en grekkrog där jag känner en del folk och jag sa till henne, tänk om man skulle gifta sig?”. 

I samma veva gick en av de som jag kände förbi, en grekisk kvinna. Hon tvärnitade och skrek: 

” Har ni gift er? Ta fram champagnen”. 

Hon skrek rakt ut i köket och champis kom fram på direkten och sedan var det liksom kört. Jag fick fria på stört till min älskade W och vi gifte oss officiellt tre veckor senare i Vita Bergsparken, hos Janne Lunkan i ett av de fina trähusen på sluttningen, granne med Christer Strömholms hus där jag också haft fina minnen.

Jag var på Gärdesfestivalen och cyklade hem tillsammans med en tjej, sa att jag hade lust att flytta och då sa hon att hon också ville flytta, så vi cykla hem till henne. Hon hade en lya på Rosenlundsgatan och så cyklade vi hem till mig på Rutgerfuchs och dagen därpå bytte vi lyor. 

Ja, vad skulle man säga? Flytten gick snabbt, och nu bodde jag på Rosenlundsgatan och närmaste  polarn Håkan på Folkungagatan. 

Vi inrättade snabbt nya rutiner. Mosebacke var en, Mariahissen en annan. Samla Mammas Manna var en band som ofta spelade på Hissen, och vilket band, sällan hört ett sådant drag. Mynningen var ett annat band med Totta Näslunds hesa röst. Det var musik överallt och vi levde i en tid då man inte behövde pengar. Det som gällde var en slags gemenskap och idealism. Musikforum, som fanns över hela Sverige, bjöd in band, ofta fick banden sova hemma hos folk på madrasser och jag hade bytt bil till en större Volvo där jag sov i bakluckan på olika turnéer. En gång reste jag med Eldkvarn, som precis bytt namn från Piska mig hårt, på Norrlandsturné. Det var  en jobbig resa, de hade en buss utan värme och jag var in på akuten i tre olika städer för att kolla om jag inte hade fått hjärtattack. 

En dag i tunnelbanan hörde jag en fantastisk röst, var tvungen att stanna och lyssna. Bernt Staf, trubaduren. Vilken röst och vilken särpräglad människa. Det fanns så mycket musik, så mycket bra, även om polarna och jag gillade det med mer drag, det rockiga, favoritbanden var nog Roffe Wikströms bluesband, Peps, och Nynningen,

Vi levde verkligen enkelt. Allt gick ut på att ha kul, umgås och faktiskt, inte jobba så mycket. Jag hade två extraknäck jag tog till då det blev för hopplöst med pengarna.Det ena var att jag gick och jobbade nattpass på posten. Jag hade jobbat där ett tag i slutet på sextiotalet, sorterar paketpost. Då kastade man paketen i olika säckar, ibland flera meter och den där kunskapen tog jag med mig till Gröna Lund där jag prickade ner alla burkar som stod på varandra. Jag vann alltid något, nån nalle eller något annat jag kunde ge till någon kvinna på Gröna lund. 

Det andra kneget var att sitta vak på Södersjukhuset. Jag hade ju arbetat extra på både Vipeholms sjukhus och St Lars sjukhus i Lund, suttit och vakat och från Vipeholm fick jag  sparken då jag  försökte göra ett hemligt reportage, smugglade med sig kameran in på avdelningarna. Vipeholm var verkligen en mänsklig katastrof. Barn som satt på avdelningar, som djur, aldrig ett mänskligt besök. En fruktansvärd tid för de arma människor som hamnade i mentalvården. Jag satt några gånger på Södersjukhuset, men det som knäckte mig var en patient som låg inne för gulsot. Han blev bara gulare och gulare och svällde dessutom upp och till slut så tänkte jag att han spricker snart, så jag tog och sa upp mig.

Jag tror aldrig jag hade något vettigt förhållande under den här tiden. Det går inte att fatta idag, men kvinnorna på sjuttiotalet hade ett helt annat sätt att se på sig själva. Det fanns inga mobiler, inget internet, inget Facebook, Insta, Tik Tok osv,,, kvinnor, framför allt unga kvinnor, var väldigt avslappnade i jämförelse med idag. 

Jag plåtade massor av kvinnor, och visst ville de se på bilderna, men nästan alltid tyckte de om  vad de såg. Idag, 2024, har det blivit omöjligt att plåta en kvinna. Deras krav på hur dom ser ut är omöjliga att uppnå..

Vi levde i en drömtid.  Favoritställena var Gropen, Vikingen och Stopet, de låg alla fem minuter ifrån varandra. Lilla Maria på Mariatoget fick räknas in där också. Musikrörelsen och  de andra rörelserna, typ Filmcentrum, Fotograficentrum, Teatercentrum började komma i en svacka. 

Varför vet jag inte? Kanske började vi ledsna på idealismen, kanske var det något annat, men banden ville inte längre ligga på madrasser på golvet då de skulle spela och jag ville ha betalt för mina bilder. Det där avspeglades i allt, kanske beroende på att plötsligt var det inte lika enkelt att skaffa en lya längre. 

I början av sjuttiotalet kunde man fixa en lya på någon dag på Söder. Ingen ville bo där, ansågs skumt och länge fanns det bara ett ställe Tevere, en pizzeria på Nytorget och sedan Lilla Paris i samma kvarter. Nu började det poppa upp andra ställen och det kom också en ny publik, staden började helt enkelt att gentrifieras. Allt blev dyrare och allt blev långsamt snobbigare.

Jag fick ett reklamjobb. Blev kallad till ett reklamkontor och visade mina bilder.

Det var ju helt sjukt. Killen som kollade på mina bilder frågade vad jag ville ha för dom. 

” Hur många vill du köpa ”,frågade jag. 

Killen tog fram tio, tolv bilder och jag sa ett pris. Det var ju nästan en årslön. Jag skämtade ju, men killen var gravallvarlig och gick för att hämta pengar”

Då han kom tillbaka betalade han mig rakt av och sedan skulle jag plåta en tjej med några stövlar. Han gav mig en adress till en affär där kläderna fanns och där jag skulle träffa modellen.

Jag gick dit, träffa tjejen som var jättefin, testade lite kläder och drog till Gärdet, garvade omkring med henne en halv dag innan vi var nöjda. Bilderna blev tydligen okej, byrån hörde av sig igen och ville jag skulle plåta barnvagnar och dörrar, men där sa jag stopp. 

Under hela perioden med musikrörelsen så var vi som ett gäng som höll ihop. Vi var vänster och vi gillade inte kapitalister, Men vi var inte dogmatiker. Jag kan bara gå till min och polarnas musiksmak. Vi älskade Hendrix, Dylan, Stones, Janis Joplin, Cat Stevens, våra influenser kom mest från det stora landet i Väst, men på något vis såg vi med öppna ögon på det mesta. Samma var det med litteraturen, Hemingway, Henry Miller, Anais Nin, Orwell, Hesse, Sartre. Birgitta Stenberg, Ivar Lo, Slas, Lundell,  framför allt Lundells Jack var en oerhörd inspiration, över fyra hundra sidor bok. Jag satt  på en krog och läste den en hel vecka i sträck, sällan skrattat så mycket.Lundells genombrott med både Jack och Vargmåne var något ganska oerhört. Sällan man upplever att en konstnär slår med två geniala verk i olika genrer, på samma gång. Vi läste allt och snackade om allt och all litteratur var på något vis som ett universitet.

Det fanns trots allt som erbjöds oss mycket sorg och ledsnad i den tiden. Alla människor lever ju i den tid de lever, de kan se bakåt, men inte framåt. Vi såg inte så mycket bakåt. Både jag, och min äldste polare H, kom ju från arbetarklassbakgrund och nu var vi en slags egenarbetare. Vi hade lämnat vår bakgrund tillsammans och rest och bott och arbetat ihop. Vi var som en skruv och mutter. Polarn H var den som höll ihop bygget med sitt ansvarstänkande och sin organisation. Han höll mig om ryggen, var den där hamnen man behöver om man är så vild som jag var, snarare kanske desperat.  Vi hade avsagt oss den trygghet som kollektivet vi kom från erbjöds  oss. Vi såg snarare den tryggheten som en begränsning. Vi levde helt i den trygghet som den nya tiden gav oss, tiden som byggde så mycket på gemenskap, idealism och framtidstro. Vi byggde våra liv, vi hade våra drömmar och vi kände till vår historia, våra föräldrars historia och var det något vi verkligen inte ville ha så var det deras inskränkta liv. 

Det är hemskt att säga, att även om vi var tacksamma för den väg vara föräldrar brutit, så ville vi inte heller veta av den. Vi ville göra något mycket bättre. Det skulle gå i några år, kanske tio är till, sedan kom kommersialismen att börja knäcka oss. Helt enkelt genom att göra oss allt mer beroende av att konsumera och att det vi konsumerade kom att kosta allt mer. Vi blev inlåsta i en fälla från två håll.

Sex Pistols, 1977

Vi träffades på Kåren, studenternas danshak, som H kallade kallade det. En massa raggare i sina bilar trålade runt omkring på gatorna.

” Jävla punkare, bögar, åk hem”, skrek en raggare åt mig då jag passerade hans bil.

Inne på Kåren var det fullsmockat med folk, många unga med nålar i ansiktet, och värsta utstyrseln.

” Men, vad fan, va dom spökar ut sig” 

Jag var mig lik,  jag har  inte så mycket för folk som går i ledband. Jag kände samma sak för punken, plåtade det ett tag innan jag inte pallade mer skrällmusik. Vissa band var onekligen väldigt bra, men lika många var hopplösa, men det var ju punkens idé. Alla skulle spela och ha kul. Jag var lite mer elitistisk, ville höra och se det bästa. Sex Pistols kom upp på scenen och värsta jublet utbröt. Det var bra drag, men också lite enformigt men energin var fenomenal. Efter giget rusade vi in bakom scenen och började snacka med bandet. Plötsligt ser jag Johnny Rotten, tillsammans kryper vi ner under ett bord. Där tar jag  den klassiska bilden på Rotten som seglat runt jordklotet otaliga varv när jag skriver detta.

Det blev en ganska kort sittning. Pistols stack ut bakvägen, alldeles för mycket aggressiva raggare utanför och vi stack åt ett annat håll.

På samma sätt gick det till då vi intervjuade Tom Waits. Vi träffades på ett hotell på nära Stureplan, i en tom matsal. Mr Waits såg verkligen inte ut att vara i form men efter ett tag hade vi etablerat den där sköna kompiskänslan. Jag  tog ett hyfsat porträtt. Jag var ganska bekymrad över hur han skulle kunna spela på kvällen, men den spelningen går till historien som en av de bästa jag sett. 

Och så där höll det på, Jack Bruce från Cream på Sheraton Hotell, Nils Lofgren från Bruce Springsteens band,,,den ena artisten efter den andra och det  skapades alltid den här lite magiska, enkla stämningen då Håkan och jag jobbade ihop. Jag höll det enkelt. Jag hade Jim Marshalls idé om bilder i huvudet, enkelt, nära, ska kännas som en kompis. 

Som vi vet kom det här att ändras, numera verkar artistplåtning otroligt ansträngande, massor med folk, ljus, regi, typ Annie Leibovitz, ansträngt. Det hade börjat redan då i mitten av sjuttiotalet med folk som skulle styra och ställa men vi hade lyckan och förmågan att nästla oss in som kompisar. Håkan skrev och arbetade som skivförsäljare och det gick ihop någorlunda. Jag  stack åt ett annat håll, tyckte musikindustrin började bli för kommersiell och om sanningen skulle fram så började jag tänka på andra alternativ, bli en photoreporter, en som jobbade över hela jordklotet.

Jag drog åt mitt håll. 

Någonstans under slutet av Musikrörelsetiden  så kände jag att drog åt ett håll som var som ett liv utan början och slut. Alla mina projekt handlade sällan om att slutföra dom, det handlade mer om att jag befann mig i ett tillstånd som blev mitt liv och de vänner jag hade, som skrev, de blev allt mer professionella och jag blev allt mer en slags poet, eller drömmare, eller en som befann mig i och mellan världar och där mitt eget uttryck kom att bli det viktiga. Och det var där jag också kom att bestämma mig för att om jag ville vara den jag ville vara, så fick jag börja skriva själv. 

Jag började resa tillbaka till Spanien. Jag hade ju varit med om då Franco dog och hur landet reste sig ur fascismen. Jag  ville tillbaka, till maten, klimatet och politiken. Vi tappade bort varandra. Jag tappade bort H och de andra kamraterna, inte för evigt, de fanns alltid i mitt hjärta, men jag hade liksom något annat, något otydligt som drog i mig. Det var politiken, det var Hemingway, det var kvinnorna, det var kanske desperationen?

Mullvaden

Spanien hade länge varit mitt andra hemland och en dag då jag reste hem från Spanien, satt på flygbussen och läste Aftonbladet, såg jag en kort text om att hus hade ockuperats på söder i Stockholm. Det var början på den ettåriga ockupationen av Kv Mullvaden på Krukmakargatan 4 till 12 på Södermalm. Jag åkte till mitt kollektiv på Skeppargatan 20 och sedan cyklade jag över till Söder och de ockuperade husen. Jag kände en del av de som ockuperat från förr, bland annat Jordcirkusgänget som jag fotograferat tidigare då de varit inblandade i andra aktioner i Stockholm. Det blev ett kärt återseende och jag bestämde mig för att börja arbeta med ockupationen.

Dagen efter gick jag på ett möte. En norsk kvinna med runda glasögon knockade mig med sin utstrålning och sin förmåga att uttrycka sig. Jag frågade henne om inte hon och hennes kompisar ville hänga med och ta en öl på Lilla Paris till kvällen. 

Märkligt nog ville dom det. 

Hon hette Vivi och hade en skön kompis som hette Nina, det var några andra med också och så Polarn H. Kvällen gick och jag försökte stöta på Vivi, gick så där, men då vi gick hem till Mullvaden, in genom porten och stannade i trapphuset så sa Nina Godnatt och log lite skälmskt. Vivi kollade på mig och sa: ” Det är väl bäst att du följer med mig”? 

Hon bodde högst upp i en av portarna och det låg madrasser på golvet och en affisch av Munch på väggen.

Från den dagen var vi ett par och jag flyttade in i Mullvaden, bodde med Vivi och deltog i ockupationen. Mullvaden låg granne med mitt  fotolabb Graffiti.  Jag hade också en egen lägenhet i nästa kvarter, på Rosenlundsgatan, som jag hyrde ut till en tjej från Luleå, plus att jag då bodde i vårt kollektiv på Östermalm. Nu blev det Mullvaden ett år framåt.

Mullvaden hade mest små lägenheter, ettor och tvåor, utom i en port, nr 12, som var den eleganta porten med vackra kakelugnar och fantastiska trägolv. Underbara lägenheter. Vi bodde i en etta utan lås på dörren, betalade ingen hyra och livet var ganska fantastiskt. Mullvaden skapade snabbt arbetsgrupper, dels för att fördela arbetet på gården, vakthållning, matlagning, städande osv. Jag var med i några olika, satt vakt vissa nätter, var med i pressgruppen. Vi hade otaliga stormöten i gårdshuset. 

Jag trivdes väldigt bra i Mullvaden, dels för att de här olika grupperna skapade en dynamik och en slags ordning. I normalfall så kommer en massa människor till företeelser som Mullvaden, Christiana, fritänkande människor, men alltför många kommer bara för att festa och droga. På Mullvaden lyckades vi hålla det stången även om vi hade vissa problem med några tunga narkomaner och en del folk som kom dit för att festa eller sälja droger. 

Mullvaden var ju en politisk aktion, en protest mot att riva fungerande hus mitt i stan. Vissa trodde att folk kommit dit för att få eget boende, så var det inte. Det var lägenheterna lite för kassa för, men en enkel renovering hade kunnat genomföras och Stockholm hade haft en massa billiga mindre lägenheter. Svensk Bostäder som ägde husen hade ett mantra: Husen står på dålig grund, de måste rivas. Vad man nu än tycker eller säger om Mullvaden, så stod inte husen på dålig grund. Svenska Bostäder ville riva och bygga nytt, få fler bostäder och tjäna mer pengar än vad det gamla husen kunde ge i avkastning.

Life is a crisscross,,,ett uttryck jag använder då och då,,, vet inte vad det betyder egentligen, men att det onda har med det goda att göra, att inget är säkert. På Fiket, är det stilla. Min polare skickar in kaffe och en Coca-Cola, och det händer var tionde år att jag dricker en Cola, framför allt då jag är trött.

På Skeppsholmen, då jag växte upp, såg flaskorna annorlunda ut, mindre och otroligt vackra, som kvinnokroppar. En gång då vi körde genom djungeln i Zimbabwe, på en väg som knappt gick att köra på, möter vi en stor lastbil med släp, tror fan inte mina ögon: Coca-Colabilen.

Vi målar klart våra murar på Naxos. Med stenhus, det blir aldrig perfekt eller så är det mig det är fel på. När min fru sopar gården blir det kliniskt rent, när jag sopar känner jag att krafterna rinner ur mig, ner i skorna och jag känner mig klart deppig.

Jag är annorlunda: Snabb och snabb. Jag vet inte om jag längre har något behov att göra klart, jag vill bara slå några bollar och se var dom hamnar. Det var länge sedan jag slutade tro på något. Ta politiken, nu är V helt klart på väg att bli de nya sossarna och sossarna tar sina sista andetag som blekgula liberaler inom något år. 

Om nu liberalerna finns då?

Jag citerar Henry Miller, man kan kalla det en tanke om livet. 

"If at eighty you're not a cripple or an invalid, if you have your health, if you still enjoy a good walk, a good meal (with all the trimmings), if you can sleep without first taking a pill, if birds and flowers, mountains and sea still inspire you, you are a most fortunate individual and you should get down on your knees morning and night and thank the good Lord for his savin' and keepin' power.

Filoti. 

Det är inte mycket att hymla om. En by med tusen innevånare. Mellan vår  by och en stad. Jag ska köpa pizza, en kvinna sitter med tre barn på pizzerian. Ägaren är också där, han sitter i ett annat rum med tre andra barn. En polis står på andra sidan gatan och försöker montera en grej på bilen.

Det står stilla. Husen är slitna. Det är lugnt, väldigt lugnt, ni vet sådant där lugn som bara är utan rörelse eller bekymmer.

Lugn, grått, varmt, solen har tippat över kanten. Jag väntar på en pizza och tittar på de slitna husen och tänker på alla som kämpar som galningar för att uppnå det du ser då du öppnar DN varje morgon. Den där jävliga glassiga skitannonsen som saknar allt värde, åt vilket håll du vill, det är bara meningslös skit, men alltid är det en slags uppmaning till att putsa upp, utveckla ditt hem, köpa dig en ny bil, eller en ny båt eller något annat som gör att du tappar fokus på livet.

Pizzan är klar, kortmaskinen fungerar inte just nu, det har varit ett större elavbrott precis. Jag kommer tillbaka i morgon och betalar, säger jag. Ja, gör det, säger han, trevlig kväll.

Dagen efter passerar jag pizzerian, samma barn och samma människor. Ingen polis. Jag går in och betalar. Det är som det ska.

Jag önskar mig alltid en egen rad på flyget. Ofta får jag det, som idag, tex. Någon hade för gammalt pass och fick inte flyga, det ledde till en egen rad. 

Aten slår Sthlm redigt på fingrarna. Vi äter i Pireus, vi får in massor med mat och min fru säger den klassiska repliken: Just det, man glömmer man är i Aten. Men, vi lyckas trycka i oss all maten innan vi vacklar tillbaka till hotellet. 

Jag har någon idé om hur livet nu ska levas. Jag ska inte irritera mig på någonting mera, jag ska inta anta något mer, jag ska inte förvänta mig något heller. Just det här med förvänta sig något är samma sak som att be om en besvikelse. Jag ska bara vara som en lyktstolpe, lysa upptill och lukta trä nertill..

Aten är stilla, en stilla söndag kväll, nästan natt. I morgon ett hav och ingen vind, känner redan kaffedoften från de fantastiska kaféerna längs hamnavenyn. En äldre människa ska bo max hundra meter från en krog, en affär, ett kafé och en park, ungefär. Där har vi det ultimata äldreboendet. Resten av livet kan upplevas genom att se sig omkring och kanske till och med odla sina minnen, förstärka dom och sova mycket. 

Sova är undervärderat. 

Verkligheten är dock övervärderad. Drömmarna är lika mycket värda.

Ibland undrar jag, och den här tanken är inte ny, så mycket kan jag säga. En del människor kan komma till en plats som helt enkelt är helt förstörd, helt död, närmast ångestframkallande. Och ändå får man höra: Så fantastiskt, så vackert, så underbart. Det är i sådana ögonblick man undrar: Vad fan ser dom eller hör dom inget?

När jag kom till Paris, så vet jag inte vad jag hade för drömmar eller tankar eller idoler. Det fanns egentligen inget som lockade mig. Jag hade inte läst några författare, eller sett några fotografer eller hade någon tanke på någonting. Jag hade liftat långt då jag kom till Paris, såg Eiffeltornet och trodde jag var i stan. Det var helt fel, jag var en mil utanför. I alla fall, första natten vaknade jag av en fruktansvärd ångest, rena Strindberg. På mitt hotellrum, som saknade alla bekvämligheter, en hängsäng och ett handfat som inte hade något rör under så då jag pissade första natten i fatet så rann det rakt ner på fötterna, men ångesten, det rann rött och gult på väggarna då jag vaknade mitt i natten. Strindberg, i kubik, flög upp, öppnade fönstret. Ett jävla tombola snurrade med lampor i olika färger utanför mitt fönster, men jag klev upp, gick ut, ett packat torg och skrek: Finns det någon svensk. Och längre bort svarade någon i folkmassan: Ja, här och någon minut senare förenades jag och en annan svensk en natt.

Paris, visste inget, men jag visste att det fanns fotomodeller och jag drömde om en snabb sportbil. Jag kom att träffa en fotomodell och hon hade en Alfa Romeo och hon kom från Italien. Det var ju givetvis för mycket för en  ung människa som inte hade någon koll på någonting. Det blev till att rymma fältet.

Jag upptäckte aldrig Paris, men Avignon, på min flykt genom landet till Barcelona. 

I Barcelona upptäckte jag den perfekta platsen för min ålderdom: Plaza Real. Hahaha, det var då det. Idag hade man inte kunnat bo där i en dag utan att bli tokig. Drömmar förändras, städer förändras, paradisen försvinner, verkligheten blir allt mindre intressant men en sak är klar: En äldre människa ska bo max hundra meter från ett torg, en krog, en bar, ett cafè, en mataffär.

Jag har mina åsikter om fotografi. Jag har svårt för den teoretiska delen, detta eviga snackande om bild. Jag är en klar dokumentärfotograf som både skriver och fotograferar. Jag tror på att vara den man är, arbeta där man känner sig hemma och man blir igenkänd, där man är en del av något större. Fotografi är en enkel konstform, men den kräver stort mod, en viss förmåga att vara känslig och ha en förmåga att lyssna, men framför allt kräver min typ av fotografi att man kan dela med sig, inte bara ta.

Tarifa

Vinden drar upp sanden mot de tre husbilarna som står på den långa stranden. Det är en tysk Laika, och två stora Mercabussar. Den ena med tyska plåtar, den andre med holländska. Under den blå Mercan med tyska plåtar ligger en liten hund i lä för vinden.

Jag har precis vaknat, lutar sig upp och tittar ut över stranden.  Jag kom hit i natt. På vägen ner mot Gibraltar såg jag skylten Tarifa, mindes någon roman av Thomas Löfström från sjuttiotalet och svängde av. Innan jag körde in i den lilla staden, på landtungan mot Afrika, slog det mig att Löfströms bok hade handlat om ett hippieställe i Marocko.

Gled han in i den lilla staden, körde försiktigt igenom den kullerstensbelagda huvudgatan tills jag kom till en av de två långa sandstränder som omger staden. Parkerade för natten och gick till sängs efter en lång dag bakom ratten.

Ute på vattnet surfade redan några vindsurfare. Trots att det var december så var klimatet som en normal svensk sommardag.

Han skruvade isär kaffekokaren, fyllde på nytt kaffe och drog igång gasolköket. Medan kaffet kokade upp gick han ut med det lilla bordet och två stolar, drog ut gardinen från Mercans tak och hade plötsligt ett litet uterum. Den lilla hunden kom fram från sitt gömställe under bilen. Han matade honom med lite spansk skinka och när frukosten var över drog sig hunden tillbaka in i skuggan under bussen.

Jag drog fram kamerautrustningen ur mitt kassaskåp som jag låtit svetsa fast i golvet under diskbänken. I över trettiofem år hade jag arbetat som fotograf, gjort närmare tjugo böcker, och alltid haft samma utrustning. En tysk Leica med trettiofem millimeters objektiv. Hela digitaliseringen inom fotovärlden hade mer eller mindre gått mig förbi. Jag föredrog den klassiska fotografin, August Sander, Kertez, Cartier Bresson, Christer Strömholm, Koudelka.

Fotografin var en budbärare av liv och relationer, en slags brygga mellan folk, kulturer och länder. I bästa fall lärde fotografen känna sig själv också genom sitt arbete. Jag plockade på mig Leican, tog några rullar film i den andra fickan, låste husbilen och gick in till den lilla stadens centrum.

Tarifa var lågt byggt, inramat av en borg från 1200-talet. Den vita staden var inte större än Gamla Stan i Stockholm, letade upp ett kafé på huvudgatan.

– Un cafe con leche, sa jag till den tunnhåriga kvinnan som kom för att ta upp beställningen. jag var inte ensam på kaféet. Några var surfare med sina väderbitna ansikten, starka kroppar och slitna, blekta frisyrer.

– Un cafe con leche, algo mas? frågade kvinnan.

Jag skakade på huvudet och kvinnan fortsatte bort till vindsurfarna för att ta emot deras beställning.  Lutade mig tillbaka, la upp Leican på bordet och väntade. Det var min fotograferingsstil. Vänta, återkomma, avvakta, ta kontakt, återkomma. Jag lyssnade på surfarna. Dom kom från Tyskland och jag misstänkte att det var dom som bodde bredvid mig på stranden.

En kille kom långsamt körande på en moped, bakpå satt en äldre man med surfingbräda under armen. Jag lyfte snabbt Leican. I en rörelse hade jag fångat bilden, lagt tillbaka kameran på bordet och fortsatt att dricka mitt kaffe. För en utomstående gick det inte riktigt att förstå om jag tagit en bild eller bara lyft kameran en sekund?

Efter ett tag bröt tyskarna upp, försvann bort mot stranden. En vacker kvinna satt och pratade i mobiltelefon på dålig spanska. Hon såg min blick, sträckte lite på sig och avslutade samtalet. Jag njöt av solen, tittade på kvinnan, beställde en con leche till. Kvinnan reste sig upp, gav mig en blick. Jag log tillbaka.

Den lilla hunden mötte mig när jag kom tillbaka till husbilen.

– Har jag fått en vakthund.  Kom så skall du få lite mat.

Jag gick in i bilen, tog fram lite mer skinka och kallpotatis och la på en skål.

Hunden satte i sig maten på hundars slafsande vis. Tyskarna i husbilen bredvid hade tagit en paus i surfandet, satt runt ett bord och drack öl. Dom vinkade till mig att komma över och jag gick dit.

Dom var tre stycken i trettio, fyrtio årsåldern? Det är svårt att veta åldern på surfare. Dom är vältränade, men också slitna av solen och det hårda arbetet.

 Kim, Jim och Andre. Fick en öl av Andre. Han var tysk, de andra två var från Australien och Danmark.

– Hur länge har ni varit här?

– En vecka, men vi brukar stanna här någon månad varje år. Det är bästa surfstället i Europa, och knappt några turister. Du då?

– Jag fotograferar, reser runt, bor i bilen.

– Jesus, bor du i bilen hela tiden, frågade Kim, dansken. Blir det inte enformigt i längden?

– Nej, det går bra. Jag har så jag kan sova både i Berlin och Stockholm. I Berlin har jag en ateljé och i Stockholm ett rum i min sons lägenhet.

– Vad tar du för bilder, plåtar du surfing?

Jag hämtade en av mina böcker. Dom kollade tyst på bilderna från mina resor.

– Nice, snyggt med svartvitt. Det är bäst. Kan du inte ta lite bilder av oss också?

– Självklart, det gör jag gärna.

Vi skålade på det och Kim hämtade mera öl från kylen.

– Känner ni dom andra, i Laikan, husbilen?

– Det är två brudar och en kille. Dom är ute och surfar..

Långt ute kunde jag se tre surfare som blåste på i full fart.

– Det går fort. Slår man sig inte om man ramlar?

– Jo, så in i helvete. De skrattade åt kommentaren. Det var skön stämning. De pladdrade på, förhörde sig om varandras liv på det sätt som sjömän alltid har gjort. Försiktigt, vänligt, utan krav.

På andra sidan bukten fanns Afrika, en halvtimme med båt. En annan värld, skild från dem av vatten, men också av en osynlig men effektivt dödlig mur kallad EU.

Efter en timme gick jag tillbaka till bilen för att ta en siesta. Hade aldrig fattat det här med stress, troligtvis för att jag aldrig levt det liv som framkallar stress. Hade aldrig strävat efter något, aldrig köpt något på avbetalning. De få gånger jag haft pengar i mitt liv, oftast när jag fått stipendium, tänkte jag noga igenom vad som skulle ske med pengarna. Mercabussen, modell 609, hade jag köpt av en speedwayförare i Berlin. Den var inredd för att bo i, perfekt skick och skulle hålla i tio år till om den sköttes  bra. Om tio år skulle jag vara sextiofem.

Ovanför sängen en hylla med böcker och bilder på mina barn. Jag älskade dom och kunde inte säga annat än att jag gjort allt för att dom skulle få det bra i livet. Jag la sig på sängen, den lilla hunden kom in genom den öppna dörren. Den såg sig nyfiket omkring, kom fram till sängen, tittade frågande på mig innan den la sig på golvmattan.

Jag vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara några meter över sanden och jag gick ut för att fotografera molnen. Min fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.

Jag gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Jag skyndade mig tillbaka till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.

 Jag låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna torkat skulle jag välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner och bearbeta dom i datorn innan jag skrev ut dom på skrivaren. En dator, en skanner var allt som behövdes. Det blev inte toppkvalitet, men det fick duga. Mina utställningskopior gjordes  på vanligt klassiskt vis, men det fick vänta tills jag kom till Berlin och labbet.

Det knackade på dörren. Det var Kim.

– Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat så det räcker.

Han tittade sig omkring i Peters bil.

– Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också?

Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas ner.

– Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?

– Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två, annars har vi allt.

De andra satt runt elden när jag dök upp. Holländarna var tre. En ljus, kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett på Café Central.

– Sanny, sa hon och log lite blygt.

Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.

– Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa över vattnet.

– Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas med Atlanten.

Jag lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien.

– Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i Afrika.

– Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.

– Vem har fångat fisken?

– Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.

Sanny gav mig en fisk. Jag skulle gärna följa med henne ut på en simtur, bara det inte var för långt ut. Jag hade aldrig trivts i vatten som var för djupt och vilt.

Det hade blivit kväll, mörkret lagt sig. Den skönaste stunden på dagen. Med åren hade jag upptäckt mitt behov av tystnad, av musik som inte var kantig. Mitt behov av skönhet hade väckts.

Det var som Sanny kände mina tankar. Hon reste sig från sanden och kom fram.

– Är det okey om jag slår mig ner bredvid dig?

– Sure, sitt ner bara. Hon hade en öl med sig och fyllde på i hans glas.

– Dom sa att du fotograferar? Du hade visat en bok i dag? Kan inte jag också få se den? Jag är intresserad av fotografi. En gång i tiden tänkte jag bli fotograf, men valde att bli surfingproffs istället.

Jag gick in och hämtade boken.

Hon tog emot den och försjönk i tystnad över bilderna. Då och då ställde hon en fråga. En slags intimitet föll in över dem. Hon var vacker på ett alldeles speciellt sätt med sitt ljusa hår, breda axlar och starka kropp.

– Jag tycker man ser människorna mycket bättre i svartvitt. Det känns allvarligare på något vis?

Jag var van vid den reaktionen. Hade aldrig hört någon som sagt att dom gillade färgbilder bättre än svartvitt, och ändå togs alla familjebilder i färg.

– Vad gör du här? frågade hon och slog igen boken. Jag kan se att du har rest överallt.

– Jag reser omkring, har väl alltid känt mig lite hemlös, men bilen känns som ett bra hem. Jag har de böcker jag älskar, mitt arbete och mobiltelefonen fungerar. Faktum är att jag tycker jag träffar folk på ett bättre sätt så här. Hemma blir det som dagarna bara går, alla är superstressade.

– Jag kan känna igen det där, sa hon, även om jag gärna skulle vilja bo mer på mitt ställe i Australien. Jag har en husvagn som står vid havet. Ibland kan jag tänka att jag skulle bygga ut den, bosätta mig där.

– Hur gammal är du, frågade Peter?

– Trettiofem, fyller trettiosex om en månad.

Han lyfte ölglaset mot henne och de skålade i den spanskafrikanska natten. Han kunde se ljuset från Afrika. På andra sidan vattnet satte just i det ögonblicket några afrikaner en ranglig båt i vattnet. Dom hoppades ta sig över till Europa. Om dom hade tur klarade dom det.

– God natt. Sanny lutade sig över honom och gav honom en kyss på kinden. Det har varit trevligt att prata med dig. Vi ses i morgon.

Hon reste sig och gick till sin husbil. Han satt kvar och mindes doften av kvinna. Salt, svettdoft och långt hår.

På morgonen kom Sanny över och frågade om han skulle hänga med och surfa? Hon var klädd i våtdräkt och toppluva.

– Har du en våtdräkt att låna ut? Det blir kallt i vattnet om jag skall ligga i hela tiden.

– Jag har en som min förra kille hade. Den skall nog passa dig? 

Jag stoppade in Leican i ett vattenskydd och insåg att om jag tappade den i vattnet skulle den vara förlorad. De andra var redan ute i vattnet och flög fram, jibbade och hade sig på vågorna. Jag simmade ut till dom, la sig i position.

De var otroligt bra, gjorde hopp där de låg upp och ner i luften flera meter över vattnet. Jag strävade efter att komma nära, extremt nära med min vidvinkel. Efter en timme var jag helt slut, dessutom höll Kim på att klippa mig med fenan på sin bräda. Jag simmade iland.

– Hur gick det, frågade Sanny?

– Tror det satt bra, skall soppa filmerna så kan vi kolla sedan, klart till middagen.

De gick upp mot husbilarna. Den lilla hunden låg kvar och vaktade bilen. Hunden gläfste lite lojt mot mig.

Satte sig i solen, värmde upp kroppen efter det kalla vattnet. Sanny tog en dusch. Jag satt kvar och tittade på henne. Tog en bild på henne, naken, bland bilarna, med Afrika i bakgrunden.

Till middagen var bilderna klara. Alla var entusiastiska när jag visade bilderna.

Själv tyckte jag att en eller två bilder var bra. Den bästa var Sanny när hon duschade.

Hon såg den på kontaktkartan, men sa ingenting. Efter middagen gick jag tillbaka till min bil, tog fram en whiskey, satte mig mot bilväggen för att skriva ett brev hem. Sanny dök plötsligt upp. En stund senare gick vi in och låg med varandra för första gången.

Jan tog en kopp kaffe, kollade filmerna från gårdagen. De tre, fyra bästa bilderna stoppade jag in i negativskannern. Efter det fördes bilderna över till datorn, gjorde några små ändringar i photoshop. Jag skrev ut några bilder på min skrivare. Det skulle göra de andra glada. Resten sparade jag till en annan dag. Min produktion var ganska mager. Det blev kanske femton bra bilder på ett år. Inte mycket, men jag arbetade långsamt.

Efter någon timme cyklade jag till  Café Central.

Det var full fart på Cafe Central. Alla bord var ute, men jag passerade och gick in på restaurangen bredvid,

Kyparen kom fram med ett leende..

– Vacker dag, vi har färska musslor idag?

Jag kunde inte motstå kyparens entusiasm och beställde musselsoppa, trots att jag helst hade ätit en kötträtt med sallad.

– Är det alltid så här fint väder i december?

– Nej, det är lite olika, men oftast tycker jag nog det.

Kyparen slog ut med armarna och öppnade vinkelfönstret på vid gavel.

– Var kommer ni från?

– Jag är född i Sverige, men bor mest i min husbil, reser omkring.

– Det låter skönt. Sverige? Är inte det kallt så härs års?

– Jo, det kan vara svinkallt, men oftast är det grått och trist, men längre fram, i januari, kan man åka skidor. Det är fint.

– Det kan du göra här också. I Sierra Nevada, ovanför Granada. Där har dom bra backar, hade till och med VM i alpint för några år sedan. Kyparen kom strax tillbaka med en broschyr om Sierra Nevada och skidåkning.

De fördjupade sig i kartan. Landskapet var omväxlande, med bergen och havet, de små städerna i dalgångarna. När musselsoppan kom in försvann kyparen till några andra gäster. Jag åt långsamt, tog ett glas av husets rödvin och lät tiden passera genom mig.

Det blåste fortfarande när jag vaknade vid sjutiden. Ett gråväder med låga moln och hård vind piskade upp sanden på stranden. Idag skulle det inte bli surfing. Hoppade snabbt i kläderna. Frukosten fick vänta. Här fanns bilder att ta. Jag drog en luva över huvudet och gick ut i vinden. Det blåste hårdare än jag trott. Fick sällskap av hunden, men efter några hundra meter ledsnade den på att gå i sandstormen och vände åter till bilen och lugnet.

De mörka molnen, upprörda havet och horisonten som glödde inspirerade. Jag hade länge velat göra en bok med hav och berg. De här bilderna passade perfekt in i det temat.

Gick en timme norrut, kom till höga sanddyner, satte mig ner i lä för att vila. Såg nästan till Afrika i den mörka, rytande dimman. Det var en slags rök över havet så sikten var dålig. Jag undrade om fiskarna varit ute under natten? Efter att ha legat en halvtimme och tittat på de dansande molnen fortsatte jag en bit till norrut. Såg tillbaka, såg hur molnen släppte fram solen över Tarifa som glittrade som en stad av guld i under den svarta, uppbrutna himlen. Jag stannade på stranden, längre bort låg en sönderslagen gummibåt med utombordaren kvar. Jag gick dit och kollade. Den var vattenfylld och en reva syntes i bordläggningen. Helt klart var det något som inte stämde, men jag såg inga människor i närheten. 

På Cafe central var det lugnt. Det var han och tre andra gäster. Två av tullens och polisens bilar stod parkerade längs gatan.

– Har det hänt något, frågade jag Rosa?

– Det kom en sändning med afrikaner i natt. Polisen plockade upp de flesta, men i morse hittade man flera stycken som drunknat och flutit i land norr om stan.

– Jag var där för en timme sedan, såg en gummibåt som var sönder.

Skall jag säga åt snuten att jag såg båten?

– Gör det, sa Rosa. Dom kanske har sett den själv? Jag skall fråga dom.

Hon gick fram till en av polisbilarna, snackade med en polis som hoppade ur och kom fram till bordet.

– God morgon. Rosa säger att du sett en gummibåt som havererat norr om stan?

– Jag gick en timme norrut och strax före de stora sanddynerna låg den uppblåst på stranden.

Det sprakade plötsligt till i polisradion. Polisen lyssnade ett tag.

– Det är några som blivit sedda på vägen norrut. Vi åker dit och plockar upp dom.

Polisen försvann med jeepen. Det låg några övergivna spanska tidningar på ett bord. Jag hämtade dom, lutade mig tillbaka i den allt varmare solen. Kände något stryka mot benet. Hunden hade dykt upp från ingenstans. Det blåste lite mindre och surfarna hade dragit ut brädorna på stranden. Det här var min värld och jag hade ingen brådska därifrån.

Blue Star

Jag seglar mellan Aten och Naxos. Jag blir seglad. Blue Star heter båten. Man ska resa så själen hinner med. Man snackar om flygskam, båten är ett sämre alternativ miljömässigt, men ibland tar jag den för då får jag sova en natt på hotell, vara en natt i en riktig storstad, och ta båten tidigt på morgonen. Öarna, Kykladerna, drivs av samma problem som man haft länge. Turismen som är en inkomstkälla, men som nu blivit det som dödar öarna. För mycket, för fult, för hopplöst ur alla aspekter och ingen vet riktigt, eller alla vet, men ingen vill ta beslutet, att turismen måste minskas om öarna ska ha någon framtid. Man kan enkelt konkretisera problemet så här. Ska det finnas dricksvatten och vatten till locals och bönderna eller ska man fylla poolerna till turisterna som dessutom duschar tre ggr om dagen. En enkel frågeställning som nu  ligger på bordet och ingen längre kan springa ifrån. 

Ser bilder från Barcelona, Bar Marielle, min bar, där jag var stammis vintern 1972, före Franco dog, satt och drog i mig känslan av Miro, Picasso och gänget och två katter vandrade fram och tillbaka över bardisken. 

Minnet, jag försöker minnas ett minne från 2023, som betyder något mer än det vanliga? Egentligen så måste jag gå långt tillbaka, långt, långt tillbaka, för att förstå. Det handlar om att solen träffar mig en vår, att jag sitter mot en vägg och känner mig i takt med livet, ljuset och det som snurrar i atmosfären. Jag kände det då jag såg den där filmen om kvinnan som ärvde ett hus i Medelhavet, på en ö, utsikt över havet. Inget spelade någon roll, men vinden, havet, lusten, allt kom upp bara genom att se henne kliva på en båt som lämnade en hamn. Ett liv utan status, utan materiella märkvärdigheter, en slags enkelhet, ett slags liv som handlade om att beröra och bli berörd.

Själen gör en resa över ett hav, tankarna följer med vågorna och i horisonten stiger ett berg upp ur havet, det har vita toppar med snö. En påminnelse om att vintern blir vår, några minuter senare, en vit liten stad, värmen från en hamn, tystnaden som blir ljud och en vind som drar mot syd.

Det andra Grekland, det osynliga…

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer, skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går hela natten, tillsammans med ljudet av cikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

Jag har en stark känsla för vemod. Det är ett tillstånd som låter en vila i sig själv, som en varm, mörk dag med ett strilande lätt regn utan krav. Vemod är en  kreativ känsla, för den driver utan att man märker det.

Vemod.  En känsla av lugn och eftertänksamhet, kanske självvald ensamhet. När Don McCullin kom hem från kriget låste han in sig i sitt hus på landsbygden och plåtade nästan bara natur. Snacka om vemod. 

Jag tycker inte om då folk säger något om att det låter deppigt. Då har man inte fattat någonting, men vemod, är som ett svart lugn, som är tryggt att vara i, som låter en njuta i stunden, med sina enkla, kärleksfulla tankar om livet. Vemod, tanken som ligger i det mörka, men med ljuset i horisonten. En gång i tiden började jag på en bok om landet vemod, jag kom inte så långt, men jag minns att jag fann mig själv i den stillheten.

Stormen kom snabbt den här dagen. Vi visste den skulle komma. På morgonen satt jag och tittade på havet som låg kav lugnt, hörde en kvinna som klagade över att hon inte fick köpa en färjebiljett fastän det inte fanns några vågor. Sedan kom det. Min scooter blåste omkull och jag fick plocka lite lösa delar.

Cartier Bresson har tagit en fenomenal bild i Matera. Den skapar så mycket tankar då man ser alla hus, alla labyrinter. I Italien är det tung arkitektur, mörkt och slitigt, men så sirligt och spännande. Som skandinav kan man sakna det gröna, naturens inslag bland all sten. Ska jag säga som bor i stenhus, med marmor i nacken. Med sten och berg överallt.

Vi lagar kycklinggryta på kvällen, tänder en brasa. Polarn ringer och frågar när färjan går. Det vet ingen. Vi tar ett glas vin till, sedan blir vi trötta. Det finns inget att göra mer än att sova, och sova gott.

Dagen efter stormen, tänker på mina vänner. En känsla av att vila i ett centrum. Tänker på de viktiga fotograferna i mitt liv, den oersättlige Bresson, Strömholm, Sune Jonsson och Danny Lyon. Jag behöver inte många, men de få betyder allt. Det är kanske därför jag älskar Bresson, för han är ouppnåelig. Han är Mästarnas Mästare, ljusets skildrare, humanismens försvarare. Han borde få Hasselbladspriset igen, detta pris som man sänker allt mer för varje år som går, med ointressanta installatörer.  Stormen seglade vidare, vrålet i natten har ersatts av det tomma ljudet från en orgasm. Det svaga leendet som påminner om att vi är människor, att vi kan göra varandra vackra, att vi lever ett liv tillsammans.

Drömmen

Redan i unga år hade jag drömmar. De pendlade mest mellan att bi bra i idrott, sedan musiker, spela trummor och slutligen hamna i fotografi, att bli en resande fotograf. Jag blev det i femtio år av mitt liv, från början var det äventyret, men också den gröna slitna Domkeväskan, Leicorna, en identitet. Man kan säga att jag sov med kameran. Jag längtade också efter kärlek, hela tiden, men aldrig familj, relation ja, men ingen familj. Nu fick jag ju familj ändå och det var till stor glädje.

Nu, när jag är sjuttiofem år, har jag gett upp fotodrömmen.Den känns inte rolig längre, dels har människor blivit så fokuserade på sig själva och tar sina egna bilder med sina mobiler. Ai kommer och det är ganska meningslös fotografi som dominerar idag: Jag tror fotografi är dött som berättande medium snart

Nu är jag inne på en annan livslång dröm. Att vara den som sitter i ett varmt stenhus och skriver. Jag vet inte hur många filmer jag sett med en ensam författare som sitter på en ö i ett hett hus och försöker skriva. Jag vet inte varför det lockar mig, men det gör det.

Nu sitter jag på vår veranda, säkert 40 kvm stor och ser ut över bergen och havet i horisonten. En  stark vind viner, gör ljud och släpper då och då in en pust av frisk nordlig vind på verandan. Jag äter gröt, ett helt liv med krånglande mage, har lärt mig att jag måste äta lugn och fin frukost. Gröt med plommon och bananer är idealet. Utan gröten får jag svimningskänslor efter två timmar. På den tiden jag fotograferade skidåkning, var uppe i backen vid halv åtta, så var jag galet hungrig vid halv tio, fick åka ner till Macdonalds och köpa en Big mac var och varannan dag. Detta trots att jag redan käkat frukost hemma. Ja, ni fattar, digniteten av magproblem en hiskelig förbränning.

Ögonblicket smyger sig på en. Det är det meditativa. Det här med att katten väljer en eller att bilden dyker upp. Allt handlar om den planerade tiden, med en stor öppenhet för slumpen.

Backen lutar nedåt, jag är ganska såsig, dåsig, pollen. Det är en vårdag i en räcka av vårdagar, som ett halsband med pärlor som blir allt mindre varje år. Man får knyta upp och knyta ihop och på vägen faller pärlorna till marken, rinner iväg och går inte att finna. Till slut finns bara det vackra, tunna slitna bandet kvar och man sjunker till marken i en slags trött meditation.

Livet är en upprepning. Går inte att komma ifrån så det gäller att älska upprepningar. Att bejaka dom, för varje upprepning blir ett nytt äventyr, just det som det ska vara: ett nytt äventyr.

När man ser de döda polarnas barn läsa nyheter på tvn fattar man plötsligt det man inte vill fatta: att tiden gått och den gått fort. Då gäller det att återerövra dagen D, igen och igen.

En vacker sommardag föddes jag, 2 kg, tunn, fick direkt flytta in i kuvösen. Låg där i en månad och kom ut, hungrig på livet. Nu, om det ska bli något plastigt omkring mig blir det en respirator. Därifrån kommer man sällan ut med hunger på livet.

Jag räknar pärlorna på bandet, det finns en hel del kvar och dagen D har jag redan erövrat idag. När jag klev ur kuvösen, la min mor mig i en barnvagn med plastfönster där jag kunde se de stora snöflingorna falla som ett vitt, mjuk täcke kring vagnen. Inuiterna säger att snö har många namn, man behöver inga namn, man behöver bara sträcka ut handen, se den vita flingan landa på handen, på kinden och försvinna som en liten tår längs den rosiga kinden. Har man gjort det har man förstått det mesta om livets vackra förgänglighet.

Plaza Gomila, Mallorca. Jag läser om svenska författare på Mallorca. Det är en märklig ö, ganska förstörd, men som med många platser, finns också det äkta kvar. Och det helt enkelt för att det finns folk ur den unika stammen kvar. 

Det gäller alla platser. I hela mitt liv hade jag en tanke och kanske en dröm om att ta min sjuka mor dit. Jag hängde i stadsdelen El Terreno Jag tror hon hade gillat att gå på den där nattklubben med de sprättiga damerna och snygga drinkarna. Vi skulle sitta på det övre planet och kolla ner på musiken, bandet, buskisen.  Jag gillade Plaza Gomila. Det var kanske den första platsen som tickade igång tanken på ett annat liv. Året var 1969, hade jag tagit chansen då, hade jag kommit långt för Lapidus och Kallentoft, men vill minnas att Birgitta Stenberg också var där tio år innan. Alla vilda, hette hennes bok. Inte så bra, kanske, men tror den var den första, men allt det som kom sedan, det fanns där. 

Bar Bosch, var min favorit, en av de gamla barerna i Mallorca. Det fanns samma typer av barer i Barcelona, dit jag kom, Plaza real, bodde strax utanför hörnet av Plaza real. 

De där ställen, där jag följde skuggan på bordet och visste när det blev lunchtime då skuggan gled av bordet, kom att skapa en gen som inte fanns förr i mig.

Jag åkte till Mallorca då och då från Barcelona, dock inte med min mor. Hon kom sig aldrig på fötter. Hon åkte på en utlandsresa i sitt liv och det var en katastrof, men jag vet att med mig på Plaza Gomila hade hon funnit sitt rätta jag. Min mor var en konstnär,  men hon kom aldrig till skott.

Det var den andra insikten Att man måste komma till skott. Direkt, Den första insikten var att jag vill leva på ställen där jag kan äta lunch då skuggan lämnar bordet

Jag träffade henne på Eldorado, nattklubben.. Det var precis efter min älskade gett mig på båten, åkt hem med en sorgsen min i ansiktet. Vi dansade. Hon dansade bra. Vi kysstes. Hon kunde verkligen kyssas. Hon tog mig i handen när vi gick hem. Hon kändes som hemma. En  människa att älska, därför var det ingen brådska. 

Vi la oss i sängen. 

-Jag har en älskare , sa hon.  

-Jaha, sa jag . 

-Men, sa hon. Det gör inget. 

Hon satte sig på mig. Hennes små  bröst pekade rakt fram. 

-Tycker du jag skall skaffa silikonbröst?. 

-Är du inte klok, sa jag. Du är vackrast så här.

Hon smekte mig över kuken. 

Jag tänder inte på det här, sa hon och klev av.

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Lördag kväll, massor av folk sitter på gatan utanför vårt fönster. Jag känner ingen, det är verkligen märkligt. Jag har bott i de här kvarteren sedan 1969 och känner ingen som sitter utanför vårt fönster och stojar. Det kan man kalla en stads omvandling. Jag står inte riktigt ut med det och går ut och köper en påse med lösgodis. På vägen ut kommer jag på vad som saknas. Jag drömmer ofta om att gå ut på kvällen och ta en öl, bara så där enkelt som man gjorde förr. Problemet är avsaknaden av vänner som finns på stället. Var jag än går i min stadsdel där jag bott sedan 1969 finns det inte längre någon som sitter vid bardisken eller vid något bord som jag kan säga Hej till. Jag kommer att vara ensam, alla mina vänner är borta. Det finns en som jag ser ute då och då på ett ställe, men han är en jävla pedofil som sitter och glor på småbrudarna. Han gör ju ingen med dom men han sitter som en idiot och glor, säger inget, stackars jävla människa. 

” Elva kronor”, säger tjejen i kassan och ger mig lösgodiset. 11 kr, är det vad jag unnar mig i lösgodis. Man är verkligen en snål och sparsam typ, skrattar åt mig själv, passerar alla bord där folk sitter och dricker öl och vin och snackar. Konstigt nog lockar det mig inte att sätta mig. Jag vill ha ett stamställe och återigen konstaterar jag samma sak som jag alltid gör. I Grekland, på min ö, har jag mer stamställen än här. Det är enklare, det är mindre och kanske är det därför jag längtat lite till att flytta till en närförort, med mindre pretantiösa människor och en något enklare livsstil, vardagsstil.

Min fru har en koloni nedför Södersjukhuset. Det är verkligen en mara och en gåva. Hon älskar kolonin, trots att det är vansinnigt mycket arbete. Jag tycker om att gå dit och käka middag med henne, sova där ibland, men jag hatar allt jobb som den innebär. 

Nu är min fru bortrest och jag går dit och vattnar hennes blommor. Det är ganska rogivande och det har en slags mening att vattna blommor. Det blir vackert. När jag står där och vattnar hennes blommor så känner jag hur mycket jag älskar henne. Hon är den människa jag levt längst med, och jag förstår varför. Det handlar om att vi båda är ensamvargar och sociala på samma gång och att vi kan vara tillsammans i timmar utan att störas av vår gemensamma tystnad. Det är vackert.

Once upon a time, tänkte jag, då jag stod i hörnet där vägen svänger ur Chalki.

" Once upon a time" stod jag vid Brennerpassets början. Vägen dit hade gått över Tysklands motorvägar, liftandes och till slut stod vi vid det väldiga bergets fot.

Vi började vandra uppåt. Det är ett högt pass, mycket högt pass och det tog oss många timmar den natten att komma till toppen. På andra sidan hägrade Italien, Venedig, Verona och Romeo och Julia.

Den natten, på vägen upp, kom kylan smygande och jag hade en del hägringar. När jag var på väg att kasta in handduken och bli religiös så blev vi upplockade av en liten Fiat, avslängda på tullstationen. Den lyste varm och vänlig och Uffe, min liftarpolare, tog fram gitarren och sjöng något smäktande. Tullgubbarna bjöd på soppa och rullade cigg. Det var ett mandomsprov att rulla en cigg, kunde du det, var du hemma överallt.

Någon sa att dom skulle till Verona och vi fick åka liten Fiat igen. Nu nedför bergsvägarna och inom någon timme rullade vi in i Verona på morgonen. Vi hade som vanligt inga pengar, men Uffe sjöng något smäktande och jag trollade lite och vi fick lite stålar och rullade cigg och sedan bjöd två systrar oss hem att sova hos dom. Man tänkte väl en och annan charmig tanke men åsynen av deras morsa tog bort den charmen direkt.

Vi vaknade på eftermiddag och som dom luffare vi var gav vi oss ut på gatorna och spelade och trollade smäktande. Vi passerade både Venedig och Rom och Pisa och hamnade till slut i underbara Marseille, i Frankrike, där polisen tog oss och skickade oss norrut.

Jag vet inte vad som fick mig att tänka på Brennerpasset, kanske var det vägens krök, kanske den italienska krogen strax till höger, kanske var det min hemliga längtan efter en kvinna som från femte våningen skulle kasta ner en hemrullad cigg och skrika: Bravo, bravo, ciao…

Jag sitter på mitt morgonfik, går hit varje morgon vid nio, tar en kaffe och en macka, ibland avstår jag mackan för jag spar pengar. Jag har en budget och jag håller den. Därför köper jag ingen macka. Kvinnan bakom disken lyser upp då jag kommer. Hon är lite blyg, men sköter jobbet bra. Jag sitter mest och stirrar på gatan. En gammal vän, som skötte om mig då jag var femton, kommer in på fiket. Han sätter sig vid bordet bredvid. Han har en snygg keps, levde lite hårt många år, men nu ser han bra ut. Han ser inte mig och jag sitter och säger ingenting. Jag vet att han kommer tillbaka. Han går alltid på fiken här nere i korsningen.

En riktig söderkille i femte generationen. Givetvis har han ett visst stuk på kepsen som inte kan importeras.Jag stirrar. Jag tänker ofta bakåt. Jag älskar att tänka bakåt. Framåt gör jag. Jag minns bakåt, helt enkelt. Det är ljuva minnen. Ser att medelåldern för män är 82 år. Jag har några år på mig. Jag har haft drömmar. En dröm om ålderdomen var att jag varje kväll skulle sitta i ett bås på Pelikan, äta middag och läsa tidningen. Nu är Pelikan för dyrt och tidningar har dom inte där längre.

En annan dröm jag hade, var att jag skulle bo på taket på ett av husen längs Bondegatan, solläge och en öppen plats för mig själv. Den drömmen kostar 20 mille numera. En annan dröm, och det är den drömmen jag gör varje morgon, var att gå till ett fik och sitta ensam och titta på gatan. Inget annat. Det fick gärna stå en blyg kvinna som talade lite tyst svenska och log mot mig då jag betalat och det var helt okej om en vän sedan 1965 kom och satte sig bredvid mig med sin vackert stukade keps. Allt det var en dröm och är en levande dröm idag.

Sedan, är det som det tar slut. Jag känner att jag måste röra mig, går längs Ringvägen, smiter in förbi min gamla arbetsplats Monumentet och kommer ur vid den italienska krogen. En krog som en gång hade en storhetstid, men inte har det längre. Det är här ungefär jag slutar drömma, dagen börjar och jag går de sista halkiga stegen in i verkligheten.

Aten

Notara heter gatan. Det är en liten stump jag älskar. Borde står packade mot väggen på den lilla trottoaren, några gäster hänger här. Ser en och annan turist. Tror aldrig det här stället kommer att träffas av de stora  flockarna. Kvinnan, en knubbig varm människa med ett varmt leende känner igen mig och ger mig menyn på grekiska. Det uppskattas.

Hon sätter fram ölen, iskall och jag lutar mig tillbaka, drar upp fötterna, sätter mig så där som man som man inte ska sitta enligt kvinnorna, men jag tror det gäller på tunnelbanan. Här är jag Kung och här gör jag som jag vill. Jag är trött som fan, upp fyra i morse, SAShelvetets plan stod still på plattan en timme och skyllde på ställtider, satt inne i det förbannade planet en timme och väntade på avgång. Bredvid mig satt en brasilianska och hennes svenska man, trevliga typer, så jag språkade lite med dom samtidigt som jag spelade blues i lurarna.

SASkärran kom iväg och vi landade en timme sena i Aten. De arma paret hade jag tagit under mina vingar och insåg snabbt att deras resa med en snabbåt från Pireus till AntiParos inte skulle hinnas med.Jag roddade en blixtsnabb förflyttning med metron, ner till Pireus. Båten låg givetvis på Piren längst bort och jag lyckades få på dom på båten med trettio sekunders marginal. Brasilianskan log sitt trevligaste leende och sa, som hon sa hela tiden under resa: no problem, a day tomorrow also.

Sedan gick jag till den lilla gatstumpen, Notara, fick den där ölen av den där människan med den varma blicken. En mycket gammal tant kommer på gatan och tigger, hon ser för hemskt sliten ut. Händerna är så svullna, hon har det hårt och jag skänker er slant och hon välsignar mig.

Mitt emot restaurangen är en bilparkering, ett hål i väggen mellan två hus och där han någon satt upp en liten träkur och då denne kommer ut ser jag att det är en kvinna. Hon parkerar bilar där, får in fyra bilar på sin parkering, 1 euro i timmen. När jag äter ser jag hur hon sitter bakom en glasruta och röker, kollar ut över de tre bilar hon redan har på parkeringen, en BMW, en Tesla och en vanlig bensinjapanare. Innan jag ätit klart har det kommit en bil till och det blir fullt på parkeringen. 

Sådan beundransvärd initiativförmåga. En bit mark: jag vaktar lite bilar. 

Den sena lunchen gör att jag somnar som en stock vid femtiden, vaknar, kliver ut på balkongen, det är fortfarande varmt och ser hur sol och skuggspelet leker dynamiskt på väggen.

Jag ligger kvar och tänker på Brasilianskans ordspråk: No problem, its a day tomorrow also.

Rum 501.

Det jag funderar mest på är: Hur gör jag en bild på en säng mystisk och spännande. Rummet låg på femte våningen, utsikt över Pireus och låset var ett sådant där gammeldags med nyckel. Inte en plastskiva man stoppar in i ett hål i dörren. Rum 501, det känns så jävla spännande. JH Engström har en massa sängbilder, där det klart har utspelats ett och annat drama. Sånt lockar. Alla härmar och vi alla vill ha lite drama då och då. 

Jag säger som Strömholm sa: säkra negativet, så jag tar bilden med mobilen och bearbetar den i telefon. 

Det är allt, sedan tar jag en runda innan jag lägger mig på sängen och låter de magiska sängminnena ta över. Jag lyssnar på Joakim K E Johansson podd, där han snackar med Simon Johansson. Inte dåligt, de för något resonemang om de slitna, att det är mer spännande än det perfekta. Ligger en hel del i det. Perfektionismen dödar och ändå pumpas den ut i reklam. Man blir fan impotent då man ser dessa Hemnetvita kök där lusten och köttet rinner ner i vasken och slösas bort i en totalt förljugen dröm. En dröm som ständigt realiseras, efterlängtas. Vad fan vill man, att vi ska bli impotenta och själsdödade innan vi ens fått igång spagettivattnet.

Jag åker båt och lyssnar på kineser, ett herrefolk, trots att de är ena kuvade stackare. Det märks på sättet de tar för sig, men till slut kommer jag iland och sista biten från Paros, en timme, bordas båten av fransmän och franska kvinnor och de doftar helt enkelt ljuvligt och hela den franska och italienska svungen i kläderna är minst av allt Hemnetvitt. Jag kommer till min egen vita säng, på affären strax innan kramar och gosar tjejerna som jobbar med varandra. Det är ett Herrans liv och det är befrielse. Hemma, lyssna på ordet, Hemma, ett hem,  det är själens första grundsten, är det svalt i stenhuset. Ute är det riktigt varmt. Jag lägger mig på sängen och tror mig ha förstått hur jag ska göra en bild av rum 501.

Det är helvetiskt hett. Lämnar några polare vid flyget och tar bilen till stranden, nakenstranden, en timme, sedan lunch med några andra vänner. Otroligt god mat, grekisk mat är något helt underbart. Det ringer, det är min dotter.

” Har du sett vad jag har skickat till dig”?

”Nej men jag kollar”.

Jag får en bild med ett datum på, 25 februari 2025. Det tar några sekunder, sedan går det som ett spjut i kroppen av glädje, början nästan gråta. Min dotter är givetvis gravid.

Vi pratar ett tag, hon säger att jag inte får berätta för någon, att jag är den förste att få veta.

Sedan, jag befinner mig på moln hela dagen. Att jag ska få ett barnbarn, kanske. Jag har inga, men kanske om ett år, så finns det en liten människa till i mitt liv. Jag trodde aldrig man kunde bli så glad för att barnbarn? Troligtvis för jag aldrig fått något men också för att jag aldrig riktigt tänkt tanken. 

När jag kör hem till bergen är det fyrtio grader varmt, bilen är ett hett helvete och jag ser att de stängt skolorna några dagar, men vem bryr sig. Jag bara tänker på glädjen över att kanske få ett barnbarn.

Borgen.

Vi bor i en borg. Min fru är i London. Jag är i Borgen, Monitsia. Varje gång jag går in genom trädörren som omger vårt hus, som skyddar oss mot ovädren, getterna, turisterna, så tänker jag samma tanke: det är andligt, det är som att bestiga välsignad mark då man kliver in på vår stengård, ser det vackra huset, apelsinträdet och vindruvspergolan. Det är något som skapar tacksamhet och ro.

Jag märkte den känslan tidigt i livet. Många vill att det ska snurra runt, det ska vara ett drag. Jag vill sitta i stormens öga, men jag ska kunna komma ut i virveln med ett eller två enkla steg.

Jag är rädd för att göra något som sägs ska vara kul, ska vara intressant, ska vara en bra, bok, film osv. Jag vill upptäcka själv. Jag vill vara utan förväntningar, som ett naket barn som kliver i havet för första gången.

Det sista jag skulle läsa är en reseguide eller en receptbok. Jag tror på det oväntade och slumpen.

På den tiden vi bodde i de gamla kvarteren i det som kallas Kastro, ett bygge från 1200- talet så kunde jag känna skillnaden i andlighet. Vi bodde högst upp i stan, vi och himmelen, sedan gick de branta trapporna ner till turiststråket. För varje steg jag tog neråt, tappade jag känslan av andlighet, att vara delaktig i en tusenårig kultur, en rörelse av respekt. Längst ner på trapporna, låg turistgatan med alla barer och struntaffäer, för varje steg ner dit tappade jag något viktigt. Det kanske var ett behov att tappa den känslan, för Sodom o Gomorra lockade med något annat, och ibland slog Sodom och Gomorra till med något som berörde men oftast blev det tomhet. 

När natten kom kunde  jag höra de sista färjorna slamra med ankaret och visste att den ena färjan gick mot Pireus, den andre mot Amorgos, då började jag klättra upp mot himmelen igen. För varje steg jag tog blev luften svalare och ljuden tystnade, högst upp var det bara  himmelen, de vita husen och andligheten. Just den här resan mellan andligheten och Sodom o Gomorra satte sina spår. Det förändrade mig till en tystare människa som lyssnade mer inåt än utåt. Jag började lita på lusten och tron på ingenting. 

Samma sak är det då jag kliver in genom dörren, ser våra stengolv, apelsinträdet och vindruvorna. Tystnaden och den svala vinden som sveper genom en böj där husen öppnar sig mot bakgården.

Det är där jag känner den där tomheten som är början på allting, den där tomheten som är absolut ingenting. Tomt, Tyst.  Jag har funderat mycket på varför de gamla grekiska husen ger så mycket positiv energi, medan de spanska, italienska är vackra, men dystra, nästan ångestladdade.

En natt när jag går upp till vår lya högst upp i Kastro, går i de gamla gränderna från 1200-talet och hör en gammal grek med ett Sanudiskt efternamn spela Bach, då blandas tiden och musiken ihop och flyter som en dimma motströms upp genom gränden till det lilla torget och den svala vinden. En minut senare är jag hemma och somnar med öppna takluckor och det svaga ljudet av ankarkättingar som glider i rostiga ankarspel.

Natten då det slutade blåsa hittade vi ett kafé som vi tyckte synd om. Det satt ingen där så vi satt oss där, i solidaritet. Efter ett tag kom det ut en man, frågade vad vi skulle ha. Det var det enkla, espresso och cappo och eftersom det var en kväll utan vind och vi skulle vara vuxna och kära, så beställde vi glass också.

W hör hur en man sover, hur hans lungor arbetar i huset bredvid. Hon hör bra, min fru. Speciellt då vinden inte viner. Hon spelar upp en scen om en man som sover precis vid gatan. Jag säger krasst att jag tror fanskapet håller på och dö och det vi hör är en hjärtmaskin.

Kaffet och glassen kommer till bordet. Innan vi druckit halva espresson har mannen kommit ut två gånger och frågat om vi tyckte om kaffet, för det är ju Illykaffe, från Italien, det bästa. Vi lugnar honom med att det var suveränt kaffe och han går in igen. Sedan kommer han ut och frågar om glassen, om glassen var bra. Vi lugnar ner honom om glassen också. Den kommer ju också från Italien och det är ju det bästa.

Vi är de enda som sitter på kaféet och jag tycker inte riktigt synd om kaféägaren längre. Han kommer ut med tre glas vatten då vi druckit upp vårt kaffe. Han frågar inte vad vi tyckte om det. Kanske var vattnet inte Italienskt?

Vi betalar och går och plötsligt hörs inte den sovande eller döende mannens väsljud längre. Jag säger inget till min fru för natten är vacker och vi är vuxna och vinden blåser inte längre

Var saker och ting börjar är alltid svårt att veta. När jag fotograferade min första förlossning, och jag var inte pappan, så tyckte jag det var svårt att fokusera, det blev liksom inte skarpt. Det tog ett tag att fatta att det berodde på att jag grät. Lite samma är det med bröllop, det är början på något som man inte riktigt kan försvara sig mot.  

Det började med att vinden vek ner sig och värmen kom tillbaka. Vi åkte till nakenstranden och då vi ligger där säger W. " Nu kommer ett bröllopspar" och så sätter hon på sig bikinin. Då händer det fantastiska och det första den här dagen som kommer att beröra mig djupt. Nästan alla på nakenstranden tar på sig kläderna och välkomnar de unga som ska ha sin stora dag i livet.

Människans storhet, respekten. Det var ett ögonblick som berörde mig djupt.

Jag tar mig ett glas vin. Det var ett tag sedan. Får en liten bok tillsänd mig, från min vän på min grannö Iraklia. Han har dragit proppen ut sitt liv. Han har slutat resa, han samsas med sig själv, lever i sitt hus, med sin hund och sin lilla segelbåt. Han är en av mina viktigaste vänner och han betyder väldigt mycket för mig. Jag har min älskade fru, men också några vänner som är som mina egna revben. Vi har båda en tanke om livet.

Han var den av oss två som gick i land först, skaffade sig ett hus på en ö. Jag minns så väl när jag fick ett sms och det stod ” Jag har gått iland” och jag förstod att han hittat en ö att bo på. Han seglade då omkring i sin vackra segelbåt men vid en landstigning så blev han bara kär i en ö, ett hus och så var det färdigt. ” Jag har gått i land”. 

Jag minns det så väl för jag låg i sängen, var nervös för jag skulle ner till Stadshuset och mottaga ett stipendium. Jag minns att jag grät en stund, av avundsjuka och kärlek och glädje, en konstig blandning av olika känslor.

Hemingway skrev om att vässa sina vapen. Han skrev det makalöst bra. I min ålder var han död. Alla söker sin inspiration från de som är äldre, man söker en väg, deras väg, kollar om den fungerar. Vägen hem, kan vi säga. Vägen hem handlar om att slipa sina redskap varje dag, se till så de är skärpta, fungerar då det gäller. Orden, bildmaskinen, kroppen. Det är redskapen. Det andra, kärleken, kamraterna, politiken, mötena, ensamheten, ljuset, tystnaden, mellanrummen, är källorna.

Jag skriver i en vit bok, utan rader. Jag ser hur slingrigt jag skriver. Jag skriver som jag lever. Skuggan av min hand och penna lutar sig mot den vita boksidan. En möjlighet, en tom, vit möjlighet. Den måste skötas på rätt sätt.

Skeppsholmen kom att bli en del av min barndom. Den stora svarta spisen där allt mat lagades och de eviga gnabbet med de unga militärerna som tyckte morsan och Maja var ena riktiga skönheter, vilket dom givetvis var. Mamma var en av luciakandidaterna i Lycksele, så nog var hon snygg och kul så det räckte. 

Efter några år flyttade vi till Sundsvall. Mamma hade träffat Bertil, som kom att bli min styvfarsa, en bra karl. Snäll och schysst på alla vis. Han jobbade på ett skolager. Hans farsa var smed och plötsligt hade jag en bakgrund där farsan kom från arbetarklass och morsan från blandad nasare och arbetarklass eftersom min morfar for land och rike runt och sålde spisar från bakluckan av en Dodge. I alla fall så tillbringade jag mina första år på en militäranläggning mitt i Stockholm och sedan flyttade vi till en etta i Sundsvall, märkligt nog på Bergsgatan och där jobbade mamma och Bertil dag och natt för att spara ihop till en liten skoaffär som egentligen aldrig kom att gå ihop riktigt ekonomiskt. Det gick att utläsa på Bertils eviga magsår. Han oroade sig konstant för ekonomin, men affären var omtyckt, framför allt bland de äldre eftersom den stora säljaren var en sko som kallades Systersko, en sko som de äldre kvinnorna gillade.

Nu, när jag skriver detta, sitter jag i vårt stora stenhus på ön Naxos i Grekland, ser ut över dalen och bergen och långt borta skimrar havets blå färger. Jag har just fått två meddelanden om att två av mina polare runt vårt eviga kafèbord ligger på Södersjukhuset och det är skarpt läge. De kanske försvinner inom kort och jag har egentligen inte mycket mer att säga om det än att det är livets gång, denna gång som kan skrämma så mycket, men som man samtidigt måste acceptera med alla sina villkor. Och det som gäller är att leva så gott och ärligt man kan.    

Om att fylla sjuttiofem(som jag gör idag). Att åldras är som att starta en bil i uppförsbacke. När man släpper handbromsen så måste man gasa utav helvete annars glider man ner i diket. Thats it folks. Det är i den här åldern knäna plötsligt kan börja krångla, ryggen värker på morgonen, man inser att man inte ids knulla fem ggr om dagen, att det får räcka med en, att det liksom är svårt att förnya sig. Man inser att färgbilderna inte fört fotografin en cm framåt, att det digitala öppnat för en flod av skit, att man ständigt får kämpa för att inte bli blåst, att bli kallad reaktionär(konservativ) då man säger att svartvita neg ger bättre kopior än digitala osv...det är mycket med att bli sjuttiofem.
Jag har en polare i samma ålder som uttrycker saken så här: jag är nöjd om solen skiner, jag får sitta på ett fik och kolla på brudar....
Tyvärr är inte jag sådan,,, jag skulle gärna vara fyrtio år yngre. Det är nu man ska lära sig att älska döden, se framåt mot att återuppstå som blomma, eller fästing, eller pubeshår, eller i värsta fall, en ful tax på Mariatorget.

Något har hänt, något har verkligen hänt och det som hänt är att det har gått helt åt helvete. I hela mitt sjuttiofemåriga liv har världen, tiden, människorna, tankarna, aldrig varit så korrupta, så idiotiska, så erbarmligt korkade. Hur blev det så? Och alla jag känner tycker samma sak. Vilka idioter är det som driver världen åt helt fel håll hela tiden?Jag vill flytta, ut i skogen på något vis. Jag vill inte bo i det här falska templet som kallas Söder, den stadsdel som jag älskat så infernaliskt i nästan hela mitt liv. Nu är det en ruin. 

På Skånegatan blir jag stoppad av en snubbe. ” Jag har blivit dement, letar efter en tenor som dog på femtiotalet, söp som fan”? 

”Jussi Björling”, säger jag och snubben blir överlycklig. Arma människa, ser honom ofta sitta på gatan, på sommaren varenda dag och trycka i sig en vinare, likblek, med en bok. Han får aldrig någon färg och han dricker som fan. 

Jussi Björling, sökte han och fann.

En gammal bil i toppskick glider sakta genom stan på den heta, folktomma gatan. Det skulle kunna vara Mexico, men det är det inte. Det påminner om Andalusien, 1975, då jag vinglade hem från lunchen efter att ha satt i mig en hel karaff rött. Trodde det var så det gick till i Spanien. Att man drack upp hela karaffen?

Jag skulle lära mig sederna med tiden, men den dagen, den eftermiddagen, kan vi säga att Döden kom på eftermiddagen. Jag var i Cordoba, min flickvän hade kastat ut mig. Det var fyrtio grader, det var eftermiddag och promenaden till mitt hotell var kort, men full av faror.

Dessa jävla halvvilda doggar som älskade att bita mig i bakbenet bara för att jag var Rubio, vitskalle. Tro inte att svartskalle är någon specialitet i norr. I söder heter det vitskalle om alla blonda, berusade nordbor. En av doggarna bet mig i benet. Jag hatade fanskapet, sparkade till den rejält, gick in på mitt hotell som var knullhotell på luncherna, eller rättare sagt, på siestan. Så mycket stönande i kulvertarna har jag aldrig hört förr eller senare. 

Det var den heta, tomma vägen med den gamla bilen i toppskick som fick mig att känna den där gnistrande eftermiddagen, då solen slog ned som en spik i skallen och doggen bet mig i benet och jag fick ligga och tycka synd om mig själv på ett två hundrapesetashotell i Cordoba.

Dagen efter visade en äldre man mig hur man dricker vin med stil, hur man lämnar vinet kvar på bordet och efter det, 1975, har jag alltid druckit med stil.

Det är 25 grader ute. Radion surrar i bakgrunden. Vindruvorna börjar smaka ljuvligt. Jag undrar var katten är?

Tar en bild på gardinen. Christer S tog ofta bilder på gardiner, i Fox, i Höganäs. Jag härmar, imiterar. Alla härmar vi. Hur får man idéer? Jo, genom att se och lyssna, göra efter. Inga idéer kommer från himlen. Jo kanske, om man stirrar ordentligt på den? Så har människan gjort i alla tider. Jag är bara en i raden av stirrare.

Om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast i livet så svarar jag så här.

Att vara frisk. Sartre tyckte något annat, men han satt ju mest på äschlet och skrev.

Solen och känslan av att sätta en penna mot ett papper.

Det konstiga med kärleken är att det inte är det svåraste i livet. Det svåraste är att leva ett ett personligt sant liv. Att leva sin dröm. I kärlek är man oftast två eller fler som drar åt samma håll. Man har en platå man står på. Man arbetar tillsammans.

I sitt personliga liv, är man ensam om allt. Man måste ta besluten själv, man måste känna otryggheten själv. Det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv, eftersom det innebär eviga förluster, upplevelsen av att man ljuger för sig själv.

Det kan också vara så att man inte har kraften och begåvningen för att leva det liv man vill leva. En smärtsam upplevelse kanske? Eller för att inte tala om det saknade modet?

Men, vikten av att pröva är viktig. Varje steg innebär något.

Jag sätter pennan mot papperet. Jag är här, nu, i solen. Strömmen går igen, igen och igen. Går in och tar fram gaständaren, sätter på kaffe på det lilla portabla gasköket. Strax fräser det till. Det är klart, doften sprider sig genom lyan och katten kommer in och kräver skinka.  

Jag skriver i en vit bok, utan rader. Jag ser hur slingrigt jag skriver. Jag skriver som jag lever. Skuggan av min hand och penna lutar sig mot den vita boksidan. En möjlighet, en tom, vit möjlighet. Den måste skötas på rätt sätt.

micke berg