Det osynliga året

 

Spanien, Italien, Tyskland, Christiania, Gerlesborg och annat

Jag har rest som en galning. Bäst är ändå de tidiga bilresorna, ner över Tyskland, åtta timmar motorväg. Man stannade bara för att pissa och dricka en kopp kaffe på de tyska motorvägarna. De gröna skåpen med automater sitter i min hjärna. Först efter Tyskland började livet, de trefiliga motorvägarna i Belgien, sedan ner i Frankrike och efter Paris var det på allvar. Alltid nätter, alltid små byar man körde igenom, de lyste i korsningarna från matställena och de blev en sen middag vid 23, sedan in i bilen för att fortsätta.

Nätterna, byarna, N1 i södra Frankrike, den plötsliga värmen som krängt sig över bergen i Pyreneerna och som fick mig att öppna fönstren i min grå Volvo,.Då var man KUNG,, då värmen gled in över mina smala armar i natten. Nästa stopp, nästa natt skulle bli i en skön säng i norra Spanien, Baskien. Givetvis med en het spanjorska, var man nu skulle hitta henne eftersom alla var oskulder vid den tiden på sjuttiotalet. Det gick ändå. 

Den underbara sängen var ofta som en kamelrygg eller tvärtom, men natten, svärtan, resan ner, allt stenograferades in i hjärnan för att bli en story femtio år senare.

Kyparens kyss

Elba, Italien, på hotellet i Rom kysste kyparn mig innan jag hann blekna. På vägen ner genom Italien körde jag kapp med motorcykeln. Jag hade en vrålande Lamborghini bakom mig. I byarna körde jag mot rött, på rakorna blåste det till och han passerade. På Elba var regeln enkel. Grabbarna uppträdde och i klassisk italiensk still skulle de inte få betalt men på krogen blev vi bjudna. Det gällde att äta och dricka utav helvete. Några pengar blev det inte. De italienska vinnorna minns jag. Vi badade och hade kuddkrig i vattnet. Det var helt enkelt ljuvligt roligt. En natt öppnades en dörr, en man klev ut ur gränden. En konstnär, en svensk konstnär. Han hade härjat i Paris under många är. 

- Känner du Christer Cristian, frågade jag.

- Ja, sa han och jag bjöds in för att höra om Christer Cristian och andras historier i Paris.

Kvinnorna i Paris. 

Det var på den där tiden då jag ägde ett tele. Då jag var feg, inte vågade gå fram, 1969. I Paris för att göra modekarriär. Gick käpprätt åt helvete. Bresson lärde mig vad en vidvinkel var, eller i alla fall vad femtio mm var,,,,sedan var det kört. Jag trålade på Champselysses med mitt tele, fick in två bilder, ett med tele och ett enligt Bressons lära. Kort sagt, kan man säga att de två bilderna kom att bli mina bilder 1969. Efter det träffade jag en kvinna med grön Alfa Romeo, som jag rymde från en natt i London, tog båten till Göteborg. Storm, alla spydde utom jag, nästan. 

Utanför Göteborg fick jag lift av en brud från Trollhättan i en MG med läckande tak. På vägen stannade hon, jag ringde Strömholm på Fotoskolan och berättade vad jag sysslade med och kom upp till skolan, började en vecka och lämnade sedan skolan. Skolor har aldrig varit något för mig. 1969 blev 1970. Troligtvis tog jag två bra bilder 1970 också, minns faktiskt inte,men från 1970 till 2022 är det 52 år och har jag tagit två bra bilder per år så blir det 100 bilder och kanske några år tog jag 3 bra bilder och det blir 150 bra bilder. En stor jävla utställning kan man säga och konstigt nog ligger denna stora utställning under min säng och sover törnrosasömn. Vore det kanske inte dags att visa den på något bra ställe? Jag ställer som alltid bara frågor, däremot svaren, verkar aldrig finnas.

Florens, en vulgär dam. 

Det är vad Henry skulle ha skrivit. Hon ligger där på morgonen i all sin vulgära skönhet. En kvinna tänder en cigarett i ett slitet gathörn. Ett blått moln bildas ovanför hennes huvud. Två tiggare sitter på gatan och hälsar mig God morgon med utsträckta händer.

Den vulgära staden visar sitt vulgära ansikte på morgonen. Jag vandrar långsamt ner mot piazza San Giovanni. Man kommer på cyklar på de studsiga gatorna. Cyklar som ser ut som pojkens i Cykeltjuven. 

Ett tyskt par dyker upp framför mig i kortbyxor och får tiden att stanna i elegansens stad. Ett barn försöker klättra upp på en staty och en irriterad italiensk mamma säger ifrån på skarpen.

Florens är en stad att misslyckas i. Jag går utan karta. Det är min livsfilosofi. Min fru tycker jag ska be om hjälp då och då. Det är nog bra men jag vill kunna själv. Det kommer nog en dag då jag ska be om allt och då får jag väl ta igen allt jag inte bett om.

På Via de Martinelli ligger en Bianchiaffär. En tröja i Bianchis färger med Firenzes logga. Skulle det funka hemma? Fem hundra spänn?

Jag gör mina kvarter, korta rundor. Enda sättet att förstå något. På Dimi, kvartersfiket, får jag min macchiato utan knussel. 

Ciao, Bon Giorno, jag syns och finns här. Bra, så ska det vara. 

Det klirrar av glasen då kyparen sorterar glas på bänken. Genom den öppna dörren hörs rulljudet från resväskor. Några är på väg in till Florens eller på väg bort.

Christiania

Det var en kall natt. Borta på gatan rörde sig några människor som skuggfigurer under handelsbodens lampa. De sista kunderna bar hem sina öl. Jag stod kvar utanför. Sista färjan hade gått hem till Sverige. Knapparna hade börjat falla ur min dåliga fårskinnspäls. Jag försökte hålla kylan från kroppen genom att svepa den i dubbla lager kring min magra kropp. 

Jag rörde mig i Melkebotten, Christianias finare avdelning, där de rikare christianiterna bodde. Dörren öppnades i valvet till den gamla officersgården. En kvinna kom spelandes på en saxofon. En svag, mjuk ton. Hon stannde bredvid mig. En afghanhund och två ruggiga schäfrar dök upp bredvid hennes sida. Hon släppte ner saxofonen, öppnade porten igen och visade med ett tecken på en dörr där ljuset sipprade ut. Jag tackade och gick dit. 

Det sprakade i spisen när jag kom in. En kvinna läste högt ur en bok för några andra. Jag smög in och satte mig i ett hörn. 

Min kropp ryste av den kalla, danska vintern, ovan vid Christianias omoderniteter. Det var inte lätt att somna och jag var trött och sliten när jag vaknade. Trots den tidiga morgonen var det fullt av folk i handelsboden. Jag köpte te och nybakat bröd. Kvinnan jag sett natten innan var också där. Hon hade saxofonen i band på axeln, utanför väntade hundarna. I håret hade hon guld och pärlor. Det låg utslaget över den mjuka pälsen och hon bar de christianitiska kvinnornas vackra, hemsydda byxor. 

Hon nickade skyggt. Jag kände att jag rodnade och gick snabbt ut ur butiken. Vinterkylan fick andedräkten att stå som en kvast i luften. Jag började gå mot glashuset. 

"Hallå", någon ropade och jag vände mig om. Det var hon med saxofonen. De väldiga hundarna stod bredvid henne med lystrande öron. Guldet glittrade i håret när hon vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka, en av schäfrarna dök kamratligt upp på min sida innan jag gick vidare

Farväl 

Christer ringde mig en förmiddag. Jag var nere i Malmötrakten. Han i Gerlesborg.

- Jag tänker bara säga farväl, sa han. Det är nog färdigt nu.

Jag ödslade ingen tid på att snacka utan gick ut till bilen och drog järnet upp till västkusten. I sista kurvan, vid stenhuggeriet, höll jag på blåsa av vägen i 150 km.

Jag kom fram, tog ett djupt andetag, ringde på. Ingen öppnade. Helvete, nu ligger han död innanför dörren. Jag öppnade. Där stod Christer, blek och darrig, men han stod, levde alltså.

Jag gick in, han gick och la sig. Jag fixade med käk. Han hade kylen full med prinskorv. Han gillade prinskorv, eller så var det så att tanterna som skötte om honom gillade prinskorv, men nu blev det prinskorv till middag.

Jag hade en pava rött i bilen, tog ut den, lite kylslagen. Christer kom upp, satte sig vid bordet, smakade på vinet jag hällt upp.

Nog kunde vinet vara lite varmare, sa han och mitt hjärta gladdes. Ingen som tycker vinet är för kallt kommer att dö inom den närmaste tiden.

Partyt i Öst

Berlin, Östberlin. Vi drog över gränsen, köpte med oss whiskey i den internationella shopen. Det var ett party som Tommy kände till. Konstnärskollektiv. Whiskeyn togs emot tacksamt. Jag dansade, som alltid dansade jag.

Sarah Leander var populär på skivspelaren, gick om och om igen. Vi träffade en kvinna. Hon var en god människa. Jag älskar människor trots att jag bitvis är en ensamvarg. Hon tillhörde verkligen de goda. Jag sov över. På morgonen skulle vi säga adjö. Mitt visa hade en timme kvar. Det var tungt, riktigt svårt.

- Du kan gå över till andra sidan, sa hon. Du fattar ingenting om hur vi har det här. Att jag blir kvar och du går.

Jag gick, tidig morgon, genade över den stora gatan, blev plötsligt stoppad av polisen.

- Du gick mot rött, sa dom.

- Vad då rött, sa jag. Det finns ju inte ett trafikljus här och än mindre en bil.

- Du gick mot rött, betala böterna.

Jag halade fram mina sista östtyska mark. Nej, det skulle vara västvaluta.

Jag gick ut genom Friedrichstrasse, gick upp i tornet på västsidan, tittade ut över Östberlin. Försökte se hennes hus, gick inte. Det var sorg i mitt hjärta.

Tjugo år senare är jag tillbaka i Berlin. Har utställning, den här bilden är på framsidan av Berliner Zeitung. Jag trodde hon skulle komma till vernissagen. Det kändes nervöst. Hon kom inte, däremot kom två andra kvinnor, som tittade på mig och frågade om jag inte var Sean Connery

 Muren

Berlinmuren knackas ner. Jag såg tecknen, kastade mig i bilen och råkörde till Berlin. Bilen började packa ihop, fick skrotas senare, men jag kom till Berlin i tid. Det var en vacker och makaber syn att se Östberlinarna komma till Väst. Det var tårögt, men det var också äckligt att se hur de stora cigarettfabrikanterna körde fram lastbilar med cigg som de stod och kastade ut till Östberlinarna.

Det var kallt som fan. Jag träffade Tunis som också drog omkring i området. Jag bodde i Kreuzberg, hade haft mina äventyr där förut. På andra sidan muren var Wenke, min underbara kvinna som jag nu lever med. Hon bodde och jobbade i Östberlin. Vi kände varandra från Söder, Stockholm. Jag hade kört henne på min motorcykel då hon var 19, försökte stöta på henne, för jag tyckte hon var en så snygg och skön typ. 

Hon tyckte jag var för gammal, jag fick vänta i 25 år på att hon skulle ändra sig. Nu var hon på andra sidan muren, drog sin barnvagn mot Muren och öppningen.

Jag tog en fika, åkte till Kreuzberg, tittade på bilen som hade fel på topplocket. Jävla Mazda, tog sikte på färjan i Travemunde och drog hemåt med kokande motor

Regn i Baskien

Det regnade i Baskien. Varenda förbannade dag regnade det. Jag sov i Volvons baksäte. Pengarna var på upphällningen. Hade fem, sex rullar film kvar. Jag fick aldrig göra av med mer än en, max två rullar om dagen, säg femtio exponeringar. Ni fattar varför jag tycker folk som kör digitalt och skryter med att de tagit 20000 knäpp sista veckan är idioter?

Konsten är att ta bilden. Konsten är att orka ta bilden. På krogarna sa folk till mig att baskerna älskar regn, då går Francos baskiska fångar fram till sina galler och låter regnet rinna nedför sina ansikten.

Det var en vacker bild, men jag frös och jag var blöt hela tiden. Jag försökte bli kompis med Eta, inte lätt, men jag fick en kontakt i en by, som ledde mig till en by uppe i bergen.

Jag åkte dit, på vinst och förlust, gick upp i den halvt nerrasade byn, satte mig på en sten och försökte få kontakt. Inte mycket till svar, om man säger så. Det blev kväll, jag sov i en ruin, blev bjuden på soppa av en tjej och hennes kille, blev långsamt accepterad. På morgonen, vid fem, väcktes jag av en annan kille som frågade om jag ville hjälpa till och transportera lamm till marknaden.

Vi tog ett lamm var, höll ihop benen, slängde upp dom på nacken och bar ner de bräkande djuren till en bil som väntade längre ner i dalen. Efter det gick vi tillbaka, åt frukost och då flög den vita duvan framför mig. Jag tyckte den hade ett budskap. Jag var kanske trött, men det regnade inte och jag hade nästan slut på film och det var dags för tre dygns nonstopkörning till Sverige.

Quina

Hon hette Quina. Ungefär som kvinna. På tåget från Paris till Barcelona träffade jag henne. Hon följde med mig till ett hotell bakom stationen. Jag visste inte då att hon bodde ovanför Ramblan, på Callé Mallorca.

Dagen efter försvann hon, en vecka senare sprang jag på henne på Ramblan och då kom jag att följa med henne till kollektivet på Callè Mallorca.

Jag flyttade in, en månad senare drog hon till Cordoba och jag kom efter. Som med alla förhållanden på den tiden sket det sig. Det gjorde inget, så var upplägget. Jag var inte intresserad av längre affärer. 

Franco skulle dö och jag lämnade henne i Andalusien och körde till Baskien, över Madrid. Svinkall, stor stad. Vissa städer förstår man sig inte på. I mitt fall Paris och Madrid. 

Jag forsatte till Baskien, tillbaka till Barcelona och sedan kom sommaren och fiestan i Pamplona. Jag körde upp dit, över bergen, sov i baksätet på Volvon. Ställde bilen utanför innerstaden och hittade ett rum i en korridor till billig penning. Hittade också nya kompisar, fick flytta in i en lya men lika förbannat sova på golvet.

Fiestan var makalös, så mycket folk, man satt som i ett skruvstäd då man var ute på kvällarna i gränderna. Alla sjöng och drack vin, många klädda i vitt. Jag var klädd i kamera. 

Morgonen då tjurrusningen skulle ske var det laddat, som elektrifierat i luften. Vi sprang och sprang och var rädda, men vi överlevde. På kvällen träffade jag en damfrisörska från Madrid under en lyktstolpe. 

Dagen efter sprang vi framför tjurarna igen, den här gången mindre rädd. Efter rusningen drack vi varm choklad och åt goda bakelser. Det var då hon berättade att hon var damfrisörska i Madrid. Jag lovade hälsa på nästan gång jag passerade staden.

Det gick ett år. Franco dog. Gatorna skakade i Spanien, friheten var oerhörd. Jag körde en dag från Andalusien, där en kypare i Malaga sa att det var satan att Franco dog i sin egen säng. Han borde ha fått ett skott i nacken. 

När jag kom till Madrid på morgonen kom jag ihåg henne från fiestan och letade upp adressen. Damfriseringen var mitt i stan. Jag gick in och frågade efter henne. Hon satt vid ett bord tillsammans med någon som såg ut som hennes morsa.

Jag sa: Hej, hur mår du?

Hon svarade: Bra, och sedan inget mer.

Jag fattade att det var kört och gick ut igen.

Barcelona 1974, life of a young photojournalist 

Vi gick en lång omväg tillbaka till den nedre delen av Ramblan. Överallt såg vi 

polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå varför folk skiter på sig i krig. 

”Hur kan du plåta sådant här?”, frågade jag Charlie. ”Det är ju rena vansinnet”. 

Han skakade på huvudet och stoppade undan kameran. 

”Det går inte. Det är för mörkt. Man måste alliera sig med snuten för att göra det. Jag 

försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?” 

Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog upp sitt. Han hade två, ett för öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem. 

”Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han 

behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom”. 

Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av en morsa. 

”Vi går in här”. Charlie pekade på en bar i ett gathörn. 

En rödklädd inredning. Horor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe. 

På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett hörn. Jag beställde två calvados. 

”Bar Mariell”, sa Charlie. ”Det är en bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan värld”. 

”Jag kom hit på min första resa till Spanien. Då gick fortfarande de flesta unga män till 

horor. Dom får inte knulla förrän dom gifter sig och vem fan orkar vänta på det? Nu är det bättre. Den här sexmoralismen kommer att falla direkt när Franco dör. Det kommer att bli helt lössläppt”. 

Han tog emot calvadosen innan han fortsatte. 

”Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här”. 

Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det här avslappnade, lugna sättet. 

Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn. 

”Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge”. 

Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång. 

Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är 

tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet. 

”Det är kanske dags att gå hem?” 

Vi betalade. Ute i gränderna stod hororna kvar och log mot oss. 

Gränderna var tomma. Charlie berättade minnen från andra gatustrider han deltagit i. 

”Man måste hela tiden veta var man är och hur man ska ta sig därifrån. Bara en idiot går in i en gatustrid utan att veta reträttvägar. Det är krig, gerillakrig på gatan. Jag sa det åt Johan förut, att han måste ha koll på gatorna. Veta var han bor och hur han kommer dit i nödläge”. 

Vi oroade oss båda för Johan. Ingen var på rummet då vi kom hem 

”Vi kan inget göra, sa Charlie. Har dom snott honom så åker han in i fängelset. Vi kan gå dit i morgon och försöka få ut honom. Nu skiter vi i det här”. 

Han la sig på sängen och somnade. Jag satt kvar uppe, gjorde anteckningar om det jag upplevt. Fönstret var öppet mot bakgården. Alla ljud fortplantades. Jag hörde hur ett par älskade någon våning ovanför oss. 

Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande, men det som gjorde mest intryck var bordellen. Den sköna, avslappnande stämningen, katterna som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten.

Barcelona

Det fanns en tid då jag ofta var nere på Franca, den gamla tågstationen, nära botten av Ramblan. Ofta kom jag dit på mina resor. Oftast från Baskien men lika ofta från Madrid. Barcelona var hemma. Att gå från stationen till Plaza real och mitt krypin var en skön promenad. Det var ofta morgon eller natt då jag kom. Ibland kunde jag ha sällskap med någon, tex en amerikansk brud som fick mig att förstå amerikanarnas skräck för bakterier. Hon gjorde inget annat än tvättade sig, före, efter och kanske mitt i allt.

Jag träffade en annan amerikan, som var vacker, hade grått hår och bodde med mig ett tag i mitt krypin. Han var väldigt trevlig,men försvann en dag utan att säga adjö.

Det var ingen bra feeling. Efter det har jag alltid haft en viss ambivalens till amerikanare. Folk som tvättar sig hela tiden och inte säger adjö.

Det här var på den här tiden Abba skulle bli stora och jag hade kompisar som satt fängslade i det centrala fängelset i Barcelona. Natten Abba vann schlagerfestivalen, stod i sina högklackade, såg jag dom på tvn. Det var inget bra minne för egentligen stod jag bakom en toalettdörr, hörde deras sång medans fascistsnutarna röjde hela baren med sina batonger.

Efter det har jag heller aldrig riktigt kommit överens med Abba. Tyckte dom svek mig den där natten då snuten röjde baren.

Jag hade andra idoler och fick nya i Barcelona. En av dom var den katalanske sångaren som stod på scenen inför kanske tio tusen personer, bevakade av hur mycket snutar som helst. Han slår en ton på sin gitarr och sedan sjunger publikens hans förbjudna sång och snuten håller på och gå i spinn. Eller i Baskien där barerna var förbjudna att spela baskisk musik, men dolde det hela genom att det stod Bob Dylan på låtarna som var baskiska i jukeboxen.

Min far hade redan dött, men jag brukade ringa hem till mamma en gång i månaden och säga att livet var bra och att hon skulle piggna till. Inget var riktigt sant, mitt liv var inte så bra och jag visste ju att hon aldrig skulle piggna till, men man håller färgen som man säger idag.

Jag gick till telefonstället, fick en nummerlapp, gav dom numret hem till morsan, sedan ringde det och morsan fick alltid frågan: Do you pay for this call och morsan svarade alltid ja.

Efter vi snackat brukade jag gå till Ramblans topp, tänka den här tanken jag alltid tänkt. Hur blir man lycklig? Hur lever jag mitt liv? Är det det här jag vill göra?

Jag kunde aldrig svara ja på något, men ej heller nej och så har det fortsatt i livet. Det har aldrig varit ja, men ej heller nej, men någonstans har det funnits ett ja, men det har aldrig varit tydligt, men nejet har alltid varit osynligt. Och så kan det vara, de små marginalerna, de små antydningarna. Det är vad man kanske ska lyssna till?

Vi drog från Sverige på hösten, över Grekland, Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan och kom till Indien. Någonstans på vägen fick jag en obskyr sjukdom i underlivet som inte ville gå över, besökte den ena drugstoren efter den andra, men sjukdomen höll i sig. I Afghanistan, ett av de underbaraste länder jag besökt, hade vi sällskap av en jätteråtta på nätterna. Jag såg när den satt på vårt sovbord och käka upp vårt bröd. Vi hittade ingångshålet till vårt rum, ett stort hål under sängen. Det täppte vi till med en Gevaliakaffeburk. Nästa natt hölls vi vakna hela natten av att jätteråttan försökte bita och krafsa sönder burken.

Vi stannade en natt hos en slavhandlare, som körde folk till Qatar, drack hembränt och lyssnade på Ali som boxades i Afrika. Dagen efter fick jag stoppa bussen tre gånger ute i öknen för att skita. Det fanns några buskar och en del gamar som gav mig intresserade blickar då jag drev ut de sista djävulsresterna ur min kropp. Eftersom de inte fanns något dasspapper fick jag torka röven med rupies. Det gjorde inte så mycket, det var ju ändå inget värda.

Vi kom till Indien, norra Indien, bodde på Dahl lake, husbåt. Den obskyra underlivssjukdomen gav inte med sig och till slut gick jag till en doktor, kanske var han veterinär, för när jag kom in på hans sjukstuga kom han in i rummet med kraghandskar som var alldeles blodiga.

- Fan, sa Håkan. Han är ju veterinär, du kan inte låta honom behandla dig.

- Det löser sig, sa jag och doktorn gav mig en jättespruta, lagom att däcka en tjur.

Efter det åkte vi till båten, jag slocknade i två dygn, andades knappt. När jag vaknade var jag ganska klen, sjukdomen var borta och sedan återstod bara Taj Mahal och lite annat trist trams, bland annat en sväng i Varanasi där jag för första gången såg flytande lik och döingar på gatan, innan vi drog tillbaka till Kabul, en Folka och nio dygns nonstophemkörning över de turkiska bergen.