En bläckfisks memoarer, En text om Grekland.

januari 17, 2023

En bläckfisks memoarer, En text om Grekland.

Vinter

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt. Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen.

Den startar långsamt och medans elden tar sig skriver jag det här.

Att bo här en en gåva och ett arbete, Framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt.

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser mest nordan på ön. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång.

Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget. Då värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Jag längtar efter mitt varma badkar i Stockholm. Att bada badkar här känns som en absurditet. Hur ska du få ihop så mycket varmvatten då inte ens ett trestjärnigt hotell i Aten klarar att få till badkarsvärme och på det, tanken på vattenbristen.

Man söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag stannar inne ett tag. Utanför dörren, på fiket härjar coviden. Mer än någonsin och det finns en deadline. Jag räkna rmed fjorton dagar till, sedan ska det dö ut och jag kan leva fullt ut.

Men, vem vet?

Om fjorton dagar ska jag börja måla i huset, då ska kylan vara på tillbakagång och coviidhelvetet tagit färjan till sin egen begravning.

På havet hittar man fortfarnade döda från fölisningarna kring julen. Vi påminns hela tiden om detta vansinne med folk på segelbåtar, som betalar 90 000 kr för att ta sig mellan Turkiet och Italien. Och vad är hoppet? Sitta i en förläggning och inte få leva fullt ut.

I jämförelse med det är en trilskande kamin en barnlek.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr 11, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela och mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet.

Det är som med ett förhållande. Man måste ge det dignitet, tyngd. Jag hade mobilen med mig på Akropolis, tog några turistsnaps och sällan fått så mycket cred för mina bilder. Jag tänker, det är ju bara mobilbilder men de har något..

Och så där går det på. Katterna sover gott i soffan, brasan brinner fint, jag gör en kycklinggryta till middag, men tar gröt till lunch. Jag vill ha kvar längtan till den goda middagen med ett glas rött. Jag vill längta och jag vill genomföra min längtan.

Det är kanske det som är det fulländade livet?

Solen dök upp. Kör ner till hamnen, sätter mig med en kebab i vindstilla läge. Det snygga fiket jag hade tänkt gå på, tänkt sitta med en kaffe o bakelse o bara glo, det var stängt. Jag hade snoffsat till mig, bytt byxor, rakat mig o satt på mig bootsen, men jag är så ovan att vara snygg o ha stadsklädsel, så jag snubbla o vricka foten. Blue star kommer, jag hör varningsplinget då båten vänder aktern mot bryggan. En bil framför mig stannar, en ung kvinna lyfter ut en baby i knallgul sparkdräkt o en katt tittar långt efter min kebab. Jag äter långsamt o frågar mig själv om det finns något ställe i hela världen som är finare än det här

April, påsk 2022

Den stora högtiden är här. Alla reser till ön. Det är sommarvarmt och jag mår skit. Det började för fjorton dagar sedan, i Sverige. Precis innan jag skulle resa tillbaka till Naxos så fick jag helvetetisk tandvärk, velade en dag om jag skulle gå till tandläkaren i Stockholm, avstod och sedan dagen därpå var det till Naxos, flyg, övernattning på sluskhotell i Aten och båten ut till ön. Helvetet med tanden bara fortsatte. Jag ringde tandläkaren från båten, fick komma dagen efter.

Infalmmation och antibotika i 6 dagar, på den sjätte dagen kom mina polare och vi skulle äta middag ute på Barrabas. Mitt i måltiden ringer tandläkaren och frågar om jag kan komma på morgonen dagen efter.

Jag infinner mig klockan 0900, tanden går inte att rädda, ut med den och in med en implanatskruv i käkbenet.

Återigen antibiotika och det pågår ett krig i Ukaraina och det är massor med folk som har ett helvete, men jag tycker synd om mig själv. Mår illa som en bäver och massa stygn i käften. Ytterligare 5 dagar på antibiotika och ytterligare illamående och ytterligare värk.

Så går påsken. Jag tappar lusten att umgås, ligger mest hemma med öppna dörrar och fönster och undrar när livet ska börja.

När jag ska börja skriva, träna, måla, arbete med huset, umgås?

Jag ligger hemma och mår skit. Dagarna och går och på den sjätte dagen ringer tandläkaren och ger mig en tid dagen därpå då jag förhoppningsvis ska ta bort stygnen.

Det är så det ser ut. Ön kryllar av folk som umgås och jag ligger i skuggan och trycker och tycker synd om mig själv, hatar livet och väntar på ljusningen.

Några dagar senare är jag ner till tandläkaren, han tar bort stygnen och jag tänker ”NU BÖRJAR LIVET” och så kommer jag hem, går till fiket och känner med tungan. Men för helvete, det finns ju fortfarande stygn kvar.

Jag går hem, deppar, men bestämmer mig för att ändå blanda lite kalkfärg för jag har en mur att måla. Inte mycket, men det sista innan jag börjar leva, för det är leva det handlar om.

Jag står där och blandar kalk och vatten, det är grått men väldigt varmt och jag får plötsligt upp vad det handlar om.

Vad livet handlar om. Lusten att leva, lusten att bara känna lust.

Jag kom till Naxos första gången i början av nittiotalet, varit på ön i mer än trettio år, men det som utmärkt mitt liv här har alltid varit den enorma lusten, kåtheten, solen som drar igång alla spjäll inom en och där man närmast blir hednisk efter sin längtan efter lust. Ren rå lust.

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta

mer,skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går fläkten hela natten, tillsammans med ljudet av chikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt.

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska.

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. De är hon som inte har några skosnören.

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag klev fiskaren och hans utvecklingstörde son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la samtidigt till vid kajen och på avstånd kundejag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum.

Vi hade tagit oss en öl var, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar med jollen. Hon var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Jag hade bestämt mig för att älska henne. Hon var bra, helt enkelt. En bra kvinna på alla sätt. Nu var hon lycklig. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle inte ha några mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. Jag kände mig också lycklig om det skulle bli av. Lyckligare än om det inte skedde. Det var det jag kom på medan fiskaren la till jollen.

På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar och jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? Hade han varit intellektuell innan?

Vi gick hem genom natten, upför berget till vårt vita hus. Hennes vita hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig, hennes vita hår smakade besvikelse. Natten var för varm för att sova , men vi gjorde det ändå, låg klibbiga och osomnade. Min dotter dök upp i natten. Hade fått ett kärlekshjärta av sin grekiske semesterflirt. ” Be mine” stod det på hjärtat. Hon påstod att hon lärt honom kyssas. Han var tydligen dålig på det innan? Vi la oss alla tre i samma säng. Efter ett tag sov de andra. Jag gick ut på verandan, en grå katt jamade och staden låg och glimrade under mina fötter.

Naxos

Färjan är som vanligt tre timmar försenad. Det är mitt i natten och det är

tryckande hett.

– Vad har du i alla väskorna? Det är ju tungt som bly.

John har börjat surna till. Jag förstår honom. Det är femtio kilo bilder vi

släpar på. Redan vid avfärden från Arlanda hade jag problem med övervikten.

Några andra resenärer fick ta en del av mitt bagage för att jag skulle slippa

betala extra.

– Det vet du väl att konsten väger, säger jag. Kom igen nu. Det är bara

några trappor kvar.

John är inte den som ger upp i första taget. Han fortsätter att släpa mina

väskor över de kantiga trappstegen. Vi är på väg till mitt hus längst upp i

Naxos stad. Svetten dryper på ryggen. En kvinna öppnar ett fönster och ber

oss vara tysta.

– För helvete, säger John ilsket. Kom ut och bär istället, men kvinnan har

redan dragit igen fönsterluckan. Den sista trappan, femtio meter. Jag kan se

himlen. Jag bor högst upp och de sista metrarna är alltid lika paradisiska.

Den svala nordanvinden från Mykonos tar fart på det lilla torget, letar sig

ned i gränden och kyler ned oss.

Grannen är vaken och spelar klassisk musik. Det ljuder vackert i gränden.

Vi stannar upp.

– Han spelar alltid, mycket Maria Callas. En gång när jag passerade spelade

han Cohen, klockan två på natten. Det är starkt av en nittioåring.

– Ja, man är snart där själv, säger John och pekar på packningen.

Vi står på torget. Metropolis. Här finns bara kyrkor. Inte en krog eller

pub, inte ett disco, bara förlamande skönhet, tystnad och suddiga människoröster.

Här uppe härskar tystnaden och stillheten. Jag har alltid velat bo

så här. Ensam, i tystnad, men nära till umgänge och glam.

Mina barn, Saskia och Petter, är fulla av spring i benen.

– Pappa, tror du katten finns kvar? Kan vi gå och hälsa på Dean och

Russel?

– Vi får se i morgon. Nu är det mitt i natten, men jag ser att både Dean

och Russel är här. Deans joggingskor står ute.

Vi går in i den lilla trean från 1200-talet. Jag och en kompis kom över lyan

genom kontakter för några år sedan.

– Fan, vad skönt. Jag är helt slut i kroppen.

John lägger sig på en säng och vilar. Han är kolsvart i skinnet efter en

månads segling. Inte blir det sämre av att han har vallonblod i ådrorna. Det

är en vacker karl. En stillsam munk som jag brukar kalla honom. Jag packar

upp medan barnen borstar tänderna, springer in och ut på terrassen för

att kolla om förra årets myrbon finns kvar. Det gör dom tydligen för barnen

börjar reda smida planer på hur myrorna skall utrotas. Citron och varmvatten

var förra årets stridsmedel.

Jag ställer upp min utställning av fotografier mot väggen. En bit av mitt

livsverk som skall ställas ut i Naxos under sommaren. Resor i världen: Bon

Voyage.

Barnen kommer in och lägger sig i sängarna. Tolv och sexton år.

Blondiner. Dom ligger med huvudena mot varandra, som dom alltid har gjort

på resor. Dom är starka tillsammans, halvsyskon. Hemma ses dom varannan

vecka. Varannan vecka är dom hos sina olika mammor. Jag tycker det är

skönt att ha barn på halvtid, arbete på den andra halvtiden.

Jag lyssnar på deras prat. Dom är glada, men trötta.

– Godnatt pappa, säger dom för tredje gången. Jag går in och ger dom en

sista kram.

John sitter på verandan med en Metaxa. Han häller upp en snutt till mig

också.

– Det blir nog en bra sommar i år med, säger han. Dina barn är fantastiska.

Att dom orkar resa så långt. Jag har aldrig hört dom gnälla om någonting.

– Nej, dom är lyckan i livet. Jag fattar inte folk som säger att barnen har

hindrat dom i någonting. Mina ungar har bara gjort mitt liv bättre.

Vi dricker ur. Jag ser bort mot bergen. En ankarkätting dras upp i hamnen.

En stor färja är på väg mot Pireus. Det är dags för sängen.

Jag går in i det stora vardagsrummet, med en takhöjd på fem meter.

Fönstren sitter högt och trägolvet har breda träplankor med självgung. John

sover i munkcellen, ett litet rum bredvid terrassen. Jag öppnar dörren, släpper

ned ett skynke så jag kan känna vinden dra genom lägenheten. I morgon

bitti skall jag gå till bagaren och köpa färskt bröd och marmelad.

Vinden är stilla, skynket rör sig inte en millimeter. Det blir en varm dag i

morgon.

När jag vaknar går jag genom huset. Barnen sover tätt ihop. John ligger med

ett öga öppet. Han ser på mig, vänder sig demonstrativt om och jag går ut

på den andra terrassen.

Jag tar med mig en kamera och gör en promenad. Jag har fotograferat i

trettio år. Det har gått ganska bra. Jag har levt på mina bilder. Ibland frågar

folk mig vad det var som fick mig att fotografera? Friheten. Att bara gå ut

och söka sig själv, kontakt med gatan, livet. Ett tillfälle att översätta sina

egna känslor till bild och pengar.

Jag vandrar ner genom gränderna. En sliten vägg. Ett typiskt

Strömholmmotiv. Jag träffade honom precis innan jag stack till Grekland.

Han har inspirerat mig hela mitt liv. Hans sätt att leva, bo, agera. Jag har ärvt

hans ensamhet, men tagit mer hand om mina barn. Inte levt på kvinnor i

samma utsträckning, men hela hans attityd har påverkat mig. Att flytta, att

vara trogen sin konst, att hellre göra något halvkriminellt än hora för

reklammarknaden.

Jag försöker vara disciplinerad, men öppen för slumpen. Disciplinen

består av att varje dag arbeta, alltid arbeta. Slumpen är något som dyker upp

med jämna mellanrum i en disciplinerad människas vardag.

Grekerna är morgontidiga med sitt kaffe. Jag får en kopp svart kaffe, läg-

ger ifrån mig Leican på bordet. Dyker det upp en bild tar jag den. Jag föredrar

att skriva i min anteckningsbok. Jag gör budget några gånger i veckan

och skriver också ner mina planer för den närmaste veckan och för året.

Det går en timme på cafèt. Sitta och glo på folk, sno åt sig en blick här och

där. Var i består den svenska standarden då vi aldrig har tid med sånt hemmavid?

Försök bjuda ut en normal svensk på kaffe. Omöjligt. Han är på jobbet.

Kan inte komma ifrån.

När jag kommer tillbaka är ungarna ute och spelar boll mot kyrkan. John

sitter med sin kombinerade the och kaffefrukost. Det tar minst en timme för

honom att äta frukost.

– Har ungarna käkat frukost, frågar jag?

– Vet inte, tror inte det, säger han och tittar sig omkring på bordet.

– Jag går och hämtar in dom, så kan vi äta tillsammans.

Barnen leker i den vildsinta solen. Dom springer in och ut mellan kyrkans

olika väggar med sina bollar.

– Det finns frukost, säger jag.

– Vi kommer snart, skriker dom tillbaka och försvinner bort runt hörnet.

Medan barnen äter frukost står jag i vardagsrummet och monterar bilder.

Jag har alltid tyckt om att vara ute i god tid. Oftast har jag mina utställningar

klara ett år innan dom skall upp. Hela min arbetskarriär har varit inriktad

på att det är jag som skall ha kontrollen. Jag gör mina bilder för att förstå

mig själv, se hur jag själv står i förhållande till omvärlden. Det är viktigt att

leva ett enkelt och värdigt liv och i det ingår att ens arbete är viktigt. Kan jag

tillföra världen lite glädje och kärlek har jag gått långt.

John har försvunnit och jag lyssnar på barnens röster. Vilken frid det finns

i att ha harmoniska och hungriga ungar. Jag har två barn med två olika kvinnor.

Ibland kan jag fundera över om jag gjort mina barn ont genom att inte

ha en vanlig familj, men jag blir allt mer övertygad om att så är inte fallet.

Min sorts familj blir en allt mer vanlig familjeform. Tiden är över då en

familj består av pappa, mamma, barn. På samma sätt som bondesamhället är

över. Jag ser på andras barn som mina. Vi borde tillsammans äga alla barn,

älska och skydda dom som vi skyddar våra egna.

Barnen försvinner efter frukosten. John är också försvunnen. Han sitter

troligtvis nere i hamnen och kollar på båtar, ritar några teckningar. Jag radar

upp bilderna längs väggen från mina resor. Från början reste jag iväg för att

rymma hemifrån, vandra från min bakgrund. Det var hårda, ensamma resor

med tårar i halsen. Sedan reste jag som yrkesman. Det var dom sämsta resorna.

Numera ser jag mig inte längre som resenär. Nu reser jag för att bo, leva

vardagsliv, arbeta på plats. Min hjärna har intryck för de närmaste hundra

åren. Jag reser för att hamna i en miljö som är vänlig för kroppen och psyket.

Där det är varmt, finns barer och restauranger, berg och hav.

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen och kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.

Om förr och nu.

Jag läser en roman om en man som bor i Norrland och sover i köket. Det är där han har vedspisen och det är där värmen finns på vintern. Han har ett vardagsrum och ett sovrum i sitt lilla hus, men det är stängt på vintern.

Han bor i köket, vid spisen, där värmen finns.

Jag ligger i ett stenhus, lyssnar på Jan Johansson och får inte igång vedkaminen för veden är sur. Jag kastas snabbt tillbaka till min barndom. Bergsgatan 49, en etta på 30 kvadrat där brorsan och jag sov i köket i en våningssäng. Farsan och morsan sov i vardagsrummet, i en soffa, som var en bäddsoffa, som drogs ut och blev säng på natten.

Mina kompisar hade det mer som i romanen. Att man stängde rum på vintern och höll till i köket. Det var vedspis och kakelugn, men vi frös aldrig. Vi var alltid ute, med lovikavanar i vilken kyla som helst.

Det var en tid, en tid som jag måste beteckna som lycklig. I alla fall för oss barn med äventyret hela tiden bakom knuten. Ingen av oss visste ens vad dagis var eller Fritis. Vi hittade på allt hela tiden. När man hörde morsans röst så gick man hem och åt. Sedan gick man ut igen. Vi var fan aldrig inne, vi frös aldrig och vi hade ständiga äventyr.

När jag blev tolv flyttade vi till en ny modern trerummare. Farsans och morsans slit på nätterna, poststädning, storkök, gav en liten hacka så de köpte en trerummare på HSB för tjugofem tusen. Vi flyttade in och hade plötsligt heltäckande mattor och varmt vatten. Jag låg i badkaret hela tonårstiden.

Den nya lägenheten var inte alls en lika lycklig tid som den med dubbelsängen i köket. Mamma hamnade på psyket och pappa dog, om jag ska göra historien kort.

Nu bor jag i ett stenhus som är nästan trehundra år gammalt och är ett av de vackraste husen på ön. Det är fantastiskt att bo bland bergen, lyssna på Jan Johansson och höra katten rossla i sömnen. Jag skulle gärna vilja sova vid elden, men elden vill inte tända idag.

Jag är ändå tacksam, för den resa jag gjort. Den från Lovikavantarna och de eviga äventyren till Jan Johansson i ett stenhus och en långsamt rosslande katt.

Stengolv

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den vackert stenlagda gården upp på verandan och arbetsrummet.

Det är ett vitt, ganska kalt rum, befolkat med lite böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan.

Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra.

Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå var tacksam för det som jag hade.

Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år.Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Min vän

Jag följer min vän till båten. Det är lågfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.

Naxos, denna hetta. Ligger naken i huset. Går omkring naken på gården. Stenarna är så heta att det går inte att gå med nakna fötter.

Känner mig inspirerad. Ser Patti Smith skriva för hand i en bok, inspirerar. Läser mina gamla bloggtexter. Inspirerar. Tänker på sex, särade ben, kvinnor som säger: Kom och kör in den…inspirerar väldigt mycket.

Har en polare som diskuterar sex i intellektuella termer. Vad är det? Sex har väl aldrig varit intellektuellt, det är ju mest känsla och konstnärskap. Det handlar om att fullfill your dreams,,,det perfekta konstnärskapet. Sex är inget handla på Konsumtjafs. Sex är att bestiga berget och simma med hajar. På samma gång.

Jag går omkring naken. Var det så här jag tänkte mitt liv på ön skulle bli? Svar Ja. Exakt så här, men jag trodde aldrig det skulle kunna bli men min älskade fru såg till att det blev av. Hon gav mig den största presenten, förutom sina kyssar och sina ljuva röst, så gav hon mig öppningen till himlen.

Dyket

Vi simmar strax under ytan. Min dotter upptäcker sjöstjärna nere i en skreva på botten. Vi dyker upp och ner, jag ser hur bra hon simmar. Tiden är kommen då hon snart är bättre än mig på allt fysiskt. Hennes smidiga, smala kropp far som en dopping i vattnet. När hon kommer för nära knuffar jag bort henne och hon flyter iväg lätt som en fisk. Tänk om det var lika lätt i verkliga livet. Jag har bara erfarenheten kvar som motvärn och skydd mot hennes vetgirighet. En annan dag hittar vi en köttätande växt på botten. Jag sticker ner handen och växten tar grepp runt min arm. Några veckor senare skall hon resa hem. Vi står på flygplatsen vid boardingkontrollen. Hon skall resa ensam för första gången. Kaxig och nervös, sorgsen på samma gång. Den smala kroppen som sett så stark ut i vattnet, ser sårbar ut i flygplatsens neonljus. Hon kramar mig och säger plötsligt: Pappa, den där växten som var köttätande.....kan du inte mata den med köttbullar en dag och berätta hur det gick?

Scarabeo

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan.

Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan, En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Det tar sex timmar mellan Aten och Naxos. Det är en resa som är som en ursprunglig resa. Man dricker sitt kaffe på trottoaren vid halv sju på morgonen, utomhus. Alltid utomhus, sommar som vinter. Det är inga modelejon som sitter där med sitt kaffe men de verkar ha roligt. En gång i tiden, på de gamla båtarna, åt man i samma mäss som personalen. Det var bra mat. Nu serveras den sedvanliga hamburgergojan.

Det tar runt sex timmar, och så rundar man udden på Paros och ser raksträckan in mot Naxos hamn. Det är som det blir en nedförslöpa. Blu Star Delos frustar och pumpar maskinen för att göra en snygg landning. De sista tio minuterna är som en raketuppskjutning till månen. Larmen går, det tjuter och piper, det är galet och männen som jobbar på bryggan är som en slags ekvillibrister som står på händer och går på lina på samma gång.

Så tystnar det, bakluckan faller ner och plötsligt är alla i rörelse. Det är då jag blir tårögd. Det är alltid då jag känner att det är här jag hör hemma, här i den här galna cirkusen, gapandet och skränandet och med den där luckan som faller mot kajen.

Jag går av, vi går alla åt samma håll. Mot staden, men också mot bergen. Mina berg ligger som en fond mot havet, eller havet som en damm emot bergen.

Sedan blir det ett annat ljud. Saknad kanske, farväl och återseende. När jag kommer in på gågatan har alla känslor passerat. Då är frågan om jag ska sätta mig ner eller åka hem. Jag åker alltid hem.

Jag var helt chanslös då jag såg henne. Den första tanken jag bara kunde tänka sa: Jag måste ha henne. Hon måste bli min.

Och utan att tänka gick jag rakt fram till henne. Hon stod på en öppen plats uppe i den gamla borgen, stod och såg ut över havet. Var rank och hade en gul solhatt. När jag skriver det så låter det så ofattbart löjligt, men jag har aldrig träffats så av Amors pilar. Det sköts en pil rakt ner i min hjärna och jag reagerade utan att tänka, kände att det bara måste ske. Att om jag förlorade henne så skulle mitt liv vara slut.

Jag gick fram och vi snackade. Hon var otroligt trevlig och jag berättade att jag bodde runt hörnet. Hon var på målarkurs i det gamla nunneklostret.

- Vill du ta ett glas med mig. Det finns en rolig krog nere på gågatan.

- Det kan vi väl göra, sa hon och jag sa något namn på en krog jag kände till.

Samma kväll gick jag ner dit. Ingen där, kvällen efter, samma visa. Fruktansvärt deprimerande. Blev nästan manisk.

Tredje kvällen sitter jag på ett fik med Anestis då hon dyker upp.

Är det här du sitter, sa hon. Jag har letat efter dig två kvällar i rad.

Jag förklarade läget, att vi måste ha missförstått något.

Vi satt länge den natten och snackade. Hon hade en blå klänning och en framtand som var lite av, sned, med en utstrålning som golvade mig. Jag följde med henne till klostret, men innan jag släppte henne för natten så visade jag var jag bodde. På andra sidan hennes hus.

Dagen efter kom hon dit. I den gula hatten och blå klänningen. Hon hade en pojkvän från Spanien, och det slog mig att många kvinnor jag har kommit att ha förhållanden med, har haft pojkvänner då de träffat mig.

Vi blev ihop, direkt. Det var en kemi som inte gick att förklara. Då hon reste hem satt jag på flygplatsen och grät. På samma sätt som det var en vansinnig passion, på samma sätt var jag för feg. Jag kunde inte kombinera mina barn med ett liv i Berlin. Hon kände däremot att hon gärna skulle komma och bo med mig i Sverige och när hon kom till Stockholm så blev hon förtjust. Till slut tog vardagen över, och min feghet. Vi levde ihop ett år i Berlin, med ständiga resor till Sverige och Berlin, men en dag var jag tvungen att säga nej.

Nu lever hon med en annan man, fått barn och gör de hon vill göra. Vackert så, men det är egentligen det enda förhållande som jag ångrar att jag inte genomlevde. Varför vet jag inte riktigt, men passion var fullständigt mördande och den tog aldrig slut. Det var kanske därför: Att jag inte orkade leva i en passion.

Jag har en grek i huset och hans flickvän. Vårt hus är två hus. Ett stort gult hus, Det Gula och ett mindre vitt hus, Det Vita. Husen är från 1700-talet, 1732 står det på en platta på golvet. Vi bor i en liten by, med fyra, fem familjer. På vintern är det mest bara jag som bor här. På fyrtiotalet bodde runt 220 personer i vår by, den var känd för sina pottor, sina lerkrukor, men sedan hände något. Kriget, och efter det, det grekiska inbördeskriget och byn tömdes, dog ut. De bodde bara en argsint gubbe kvar, och en katt. Han bodde i huset strax ovanför vårt, numera en ruin. Jag brukar gå dit och kolla och fundera på hur fan han överlevde under vinter. Han eldade i en öppen spis och hade dragit och det måsta ha varit svinkallt. Han hade katter.

Det känns som om jag har tagit över hans roll i byn. En ensam gubbe med två katter, en grå och en kolsvart. På sextiotalet kom det en engelsk skulptör till byn, köpte det som är våra hus och rustade upp dem vackert. Han var gift med en engelska, men han verkade aldrig åka dit för han levde med en kvinna som hetta Anna och hon bodde i det Vita huset och han i det Gula. Efter honom kom ett norskt par som fulländade husets renovering och det var dom vi köpte husen av 2015.

Köpet var en märklig upplevelse. Vi hade haft ett torp i Södermanland, som vi blev av med och letade något annat men priserna hade blivit så höga att vi gav upp Södermanland. Jag hade ju varit på Naxos i trettio år, långa perioder och med barnen då de var små, så jag kunde ön. Min fru som alltid kollar på hus, ringde mig en dag och sa att hon hade sett ett fantastiskt hus uppe i bergen. Ville jag komma och titta?

Jag åkte dit med en kompis och vi gick in på gården till det Gula Huset. Jag var helt knäckt. Det var ofattbart vackert och sedan kollade vi på det Vita Huset, det var lika fantastiskt. Det var ju bara ett problem. Hur skulle vi kunna köpa ett sådant hus, men min fru sa till mig: Det här är ju oslagbart. Ett sådant här tillfälle kommer aldrig mer. Och vi sa att vi ville köpa det. Allt detta efter tio minuter i ett hus.

Sedan kom ångesten. Vad hade vi gjort? Och det löste sig inte förrän vi åkte tillbaka en månad senare och fick sova i husen. DÅ insåg vi vilket otroligt kap vi gjort. De två husen kom att på något vis bli det bästa jag gjort i mitt liv, eller i alla fall, något av de bästa och det viktigaste. Jag hade fått ett hem som jag älskade. Jag hade haft många fina hem i Stockholm men jag hade hela tiden tvingats flytta då de utsattes för renoveringar och de nya hyrorna blev för höga för mig. Här hade jag ett hem där jag kunde bo, arbeta , ha kompisar, familj och arbete i en röra som var superkreativ.

Min fru, som har ett vanligt jobb, kunde inte levai husen på samma sätt som mig, men det var hon som såg till att det blev något. En fullständigt vansinnig tanke blev ett resultat, ett hem och en arbetsplats.

Hur många parametrar har man i sitt liv.

Kattens blick.

Stenens relativa kyla under röven.

Blommorna med Wenkes råd.

Kaffet som svalnar.

Vindens vinande.

Chikadorna som låter.

Kvällens långa startsträcka.

Livet, livet, livet.

Det finns så många fotografer. Det finns så många av allt. Och alla är världsmästare.

Så sägs det i alla fall.

Jag känner en lust.

Lust for life, som Iggy sa och säger.

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska så hon på kafeet. De bästa hon sett, ekologiska. I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner.

Cyperns bittra citroner. Durell.

Bilder och citroner. Micke Berg.

Vilket vackert namn jag har. En hel värld av missuppfattningar döljer sig i mitt namn. Sanningens oförstånd och lögnens galler.i Allt finns där, ingen vet exakt. Inte jag heller.

Bilder och citroner.

Mina ben ser ut som spräckliga citroner och i samma ögonblick vrider vinden till och två citroner faller till marken. Mogna. Det är som livet och konsten. När det är klart ska det ner på marken, väggen, annars ruttnar det.

Jag har inget att bevisa längre, mer än just det, att jag har att bevisa lustens inverkan på systemet.

Klockan är halv sex. Det drar mot Bianchin. mot bergen och motvinden. Om en timme, då det falnar ännu mer. Då vinden kan vara meditation och omsvepande.

Jag har mina fotografer. Jag ser hur de arbetar, hur de ligger i, hur de försöker. Vi är grenar på samma träd. Gäller att vårda även den tunnaste planta. Mitt medel är rakhet och enkla lösningar. Trams och omskrivningar leder bara till att saker måste tas om, ger dålig smak i munnen. En konstnärs viktigaste uppgift är att ständigt omvärdera och omgruppera sitt ego så det blir ständigt bättre och öppnare. En del tycker jag är grinig, då skulle de veta vad jag tycker om dom.

I min värld försöker man. I min värld är en brud som inte kör bil lika töntig som en man som inte byter blöjor på sina barn. Det finns inga ursäkter för sånt, bara taskig inställning. Lika väl som en kvinna kan behöva en man som byter deras barns blöjor, lika mycket kan men man behöva en kvinna som kör familjens bil. Vem fan ska byta blöjan på barnen och kvinnan är sjuk eller vem fan ska köra bilen om mannen blir sjuk. Det kallas jämlikhet och det kallas solidaritet. Bil och blöja är samma skit.

Ack ja, dessa långsamma tankar.

På fiket är brudarna galna i mig. ” Din fru har rest, skriker dom, men du har ju oss, tre stycken galna grekinnor. Vi svarar på alla dina frågor, skriker dom igen och vrålgarvar.”

Tro fan man gillar dom.

Jag glider längs kusten i min gula, rostiga bil. Rutorna är nervevade, en sval bris från havet. Det är heaven,,

Hela morgonen har jag tänkt på Hemmingway, hans beskrivning hur han går upp tidigt, går över gårdsplanen i Key West, till sin skrivarlya. Katterna tittar på honom, de kanske till och med får ligga på skrivbordet då han skriver. Han älskade sina katter.

Jag har börjat ge upp mitt fotografernade. Jag inser att jag gjort det bästa och att jag får passa mig för att bli patetisk: Instagram och Facebook har förstört fotografn, den sorts fotografi som jag sysslar med. Den enkla sanningen är ju att på tjugo år har jag sett två intressanta saker: Matt Black och Vivian Maier.

Jag är i en bubbla, skrivarbubbla. I min ålder är det skönt att glida in i en bubbla där ingen kommer åt en. Att skriva är en sådan.

Jag stannar vid Mikri Viglia, en man och en kvinna på stranden och jag som ligger och halvsover i en sanddyn.

Vad lever folk för? Jag har vänner som bara pratar om sin pension. Och om att de vill ha bra sjukvård då de blir äldre. Men, kan det bli ett livsmål? Vem vet ens om man blir äldre och pensionen, den blir som den blir.

Några år tidigare levde den gamle mannen, han blev över nittio, många verkar bli över nittio därjag bor. Vi är på gränsen till en blås zon, en sådan där zon där folk blir gamla. Den gamle mannen åkte till och med till öststaterna och bytte benmärg för att bli hundra. Det gick inte, men han blev över nittio och vi brukade simma ihop. Han simmade rakt ut och hans trettio år yngre fru gick på stranden och vi tänkte alla samma sak: Dör han nu, dör han lycklig. Han simmade långt ut, helt utan dödsskräck och han dog inte, men varje gång det upprepades fick jag en känsla av att döden är inte farlig och man kan inte bygga ett liv på pensionen och bra sjukvård. Man får vara beredd på att dö och blir det för jävligt får man ta sig själv av aga, vilket käre Hemingway också gjorde. Geväret i munnen och en avfyrning.

Jag googlar på gamla vänner, älskarinnor och det går inget vidare. Jag vill inte fatta at de flesta är sjuttio nu eftersom jag självär sjuttiotre och jag letar deras gamla jag, deras gamla kroppar. Vilken livslögn, men jag minns vilka underbara knull vi hade, vilken galen passion det var ibland i livet och jag skäms inte för att säga att det är underbart att vandra i minnena. Jag skulle vilja skriva ett blrev till alla och fråga hur deras liv blev, om de blev älskade efter jag försvunnit, om de fick de drömmar de ville ha….jag hittar ingen. Har alla dött? Jag fortsätter att minnas och jag fortsätter att drömma.

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast, och musiken. Men , eftersom jag inte kan spela så är det litteraturen.

Jag vet faktiskt inte varför jag ägnat femtiofem år till att fotografera. Kanske är det min ADHD; att jag aldrig fick ro att skriva. Fotografi var rörligare. Kanske var det att jag är en ensamvarg, fotografi är perfekt för ensamvargar för de tvingas socialisera.

Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera. Jag har blivit något annat. Något som står i vinden. Ett myggnät där minnen, bilder, känslor blåser igenom. Ibland fastnar något och då försöker jag fånga upp det.

Jag minns helt enkelt och jag omvandlar mina minnen. Man har så många minnen, men basen i hela mitt arbete, i hela mitt liv, har varit det sexuella. Det sensuella, vätan och doften. Det har drivit mig mycket, mycket mer än något annat. Ja, egentligen är det allt.

Mitt myggnät fångar upp minnena av kvinnor jag levt, legat med, inte levt med, varit med, alla. Tro mig, alla. De fastnar alla i mitt myggnät och det är omöjligt att bevara alla och omöjligt att skriva om alla, men just känslan, doften, vätan, energin, det avslappnade, kommer jag aldrig undan. Och dessutom odlar jag det eftersom det i princip gör mig odödlig.

Den enda ärliga sanningen i mitt liv är nog att kvinnan som väsen är det enda jag egentligen brytt mig om. Det är det enda som påverkat mig på djupet, givetvis också barnen, för barn rubbar och förstärker ens grundelement, men sedan jag blev femton har kvinnan varit min motor och min drivkraft. Och så är det fortfarande.

När vinden bleknar, som den gör med tiden, så blir det vita lakanet grått, drömmen fadd, men då kommer fantasin in. Då kommer längtan efter de där ögonen i natten, den där doften som river murar, den där huden som bränner eller svalkar, eller den där vätan som som aldrig slutar dofta.

I hela mitt liv har folk frågat: Vad gör du på dagarna?

Jag blir lika ställd varje gång. Om jag jämför mitt liv idag eller hela mitt liv sedan jag började frilansa som tjugotreåring, så har det mest hela tiden handlat om att slippa ha ett sk vanligt jobb med sommarsemester och månadslön. Det är för mig rena slaveriet. Av alla människor jag känner så är det ytterst få som har fast jobb som trivs. Det är ett evigt gnällande på allt. Och de få undantag jag känner till har jobb som ligger på ganska avancerad nivå, det känns som om de jobben är friare än de lite enklare.

Däremot de flesta frilansare jag känner, gnäller alltid, men är också oftast nöjda med sitt liv.

Vad jag gör? Jag gör ingenting eller jag gör allt. Jag har ingen gräns mellan att renovera hus, plåta, skriva eller träna. Överallt så jobbar jag på något som ska uttryckas.

Mina vänner i livet med vanliga jobb är otroligt stressade. De springer som råttor, de har aldrig tid att snacka, reflektera och de blir också därmed otroligt trista som människor. Stora hjärtan men noll relfektion. Det har aldrig tid att tänka på sig själv, på sin roll, på sitt liv i större eller mindre form. De ska ta igen allt som pensionär och jag kan direkt säga att det är den mest korkade tanken som finns. Du vet inte ens om du blir pensionär eller om du är frisk i kroppen den dagen för allt hänger på hälsan.

Jag bejakar tomheten. Naxos är ett ställe som ekar av tomhet. Ibland är det så tomt att man nästan tappar balansen men jag försöker hålla i mig och bara vänta på att det som ska komma, kommer. Samtidigt måste man ju ha kreativa processer som driver igång det man vill skriva.

Om jag vill fotografera går jag bara ut där jag vet att det är folk, sedan rullar det automatiskt.

Om jag skriver har jag ledord som jag antecknar och jag försöker också alltid sluta så så jag har en del kvar att skriva på det jag just då skriver på. Det är en Hemingwayteknik och den fungerar perfekt. Om du vet vad du ska skriva i morgon så bearbetas det under natten och man får en gratiskick av sitt eget psyke.

Yiannis, min inneboende ska dra iväg till en grannö. Han hatar det. Han vill hellre stanna kvar i huset. Han är en slags arbetsledare för Afrikaner, Albaner, Turkar och Indier. Han bygger hus. Fula jävla hus som ser ut som gräddbakelser och som inte för fem sekunder passar in i Grekland på en ö. Men faktum är att greker har ingen smak. På öarna älskar de allt fult, allt som ser för jävligt ut och det är vitt, grått och stålrör. Det gäller att impa, visa att man kommer från storstan. De fattar inte att de som bor i storstan tycker det ser ut som skit, så man kan undra hur saker och ting ska gå runt på den där ön. För 15 år sedan var det en vacker ö, nu är det överexploaterat.

Jag har haft mina dagar, gör egentligen ingenting, fastän jag gör en massa. Med åren blir jag allt mer en ensamvarg. Der är som folk tar livet av mig. Jag har tilloch med svårt att prata med min fru eftersom hon mest snackar om sitt jobb, ett jobb som de flesta jobb är ett skitjobb. Klart hon får lön, men det är lika förbannat ett skitjobb, med taskig chefer, taskigt tänk,,,,det är sånt man inte törs säga längre för i Sverige är alla rädda om jobben, men är kanske rädd för alting. I Grekland gör man inget annat än försöker lura systemet, skippa skatten, skippa covidsprutorna, muta alla jövlar man kommer åt. Man rymmer, krånglar och håller sig på sin kant. Jag ska åka till polarn ö, en ö dit snuten kommer då och då, väldigt sällan, men då de kommer, så kommer de med färjan och då rings det tillön, varnas. Alla som har en oskattad, ofrsäkrad och oreggad bil. De som har en hjälm till motorcyken tar på sig hjälmen och alla ser ut som snälla söndagsbarn. Några timmar senare sticker färjan och snutarna följer med och ut kommet återigen de oreggade oförsäkrade och oskattade bilarna och hjälmen åker in i förrådet igen,,,

1 maj, dagen efter regnar det och är helg. Min svarta katt är borta, det händer aldrig. Hon är ständigt på vår gård. Inget bra tecken. Yiannis tyckte hon såg smal ut. Ja, sa jag, hon är som kvinnor är. Går upp och ner i vikt. Iblad ser hon ut som en liten fotboll och sedan blir hon smal,men kanske hade han rätt. Kanske är hon sjuk?

Jag har gått runt och ropat på henne. Det är vad jag kan göra.

Det regnar lätt, har dunjackan på mig. En ganska fantastisk dag. Det doftar jord, tung jord, vår. Mitt blåregn faller till marken nästan en decimeter på en natt.

Jag kör runt med bilen. Igår tänkte jag att jag skulle jämmföra min ekonomi med de artister som jag gillar och har respekt för. Patti Smith, ser ju ganska otrendig ut, ser inte ut att ödsla stålar på kläder. Jag kollade vad hon tjänade på ett år, 850 millioner,,,,,efter den infon gav jag upp. Vilke enorma summor, att jämföra med mina 12500 kr i månaden i pension. Mitt hus är ett lån, 2 mille och jag måste trixa för att kunna bo i det. Hittills har det går, hittills.

I Sverige skulle jag få svårt att leva. Här kan vi gå ut och äta en eller två ggr i veckan. Det dödar mig inte ekonomiskt, kanske 100 kr varje kväll. I sverige kostar samma mat och mycket mindre dricka 500 kr,,,att gå ut och äta i Stockholm är en omöjlighet och dessutom smakar det sällan lika bra som det kostar. Här kan jag leva mer det liv jag vill leva. Jag kan bo med min fru på vintern, men vår, sommar och höst är det bättre här. På vintern går det mycket pengar i elen och det är ganska dött, tyst och i värsta fall överjävligt med regn.

Den svarta katten, döpt till Bitchen Gudrun, efter Vs Gudrun Schyman som vi gillar. Är hennes saga all? Katter överfalls inte av andra djur här, de står nog högst i näringskedjan utan de dör av värmen eller av inre sjukdomar. Och när de ska dö går de och gömmer sig.

Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vinden i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagm sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven.

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250-kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrympt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop första vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passserar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre, på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen, och så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med egelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare.

Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan, vi har satt på värmen innan vi stack ochjagsomnar direkt.

På morgonen sitter Polarn uppe och skriver, jag tittar på honom i smyg och beundrar hans estetiska hus. Han bakar bröd och bjuder mig till kaffet. Jag får svingod marmelad och säger det. Då skrattar han och säger att den är gjord på mina apelsiner och citroner.

Båten går halv tio på morgonen och vi ser hur den lägger ut från grannön, vi tar hojen och rullar ner lagom till den rinner in i Iraklias hamn. Jag klappar Polarn på armen, han har de sköba gula solbrillerna på sig, han är åttio och han vinkar då färjan går. Jag ser hur han kör hojen uppför backen, mot åsen och jag tänker att jag vill aldrig förlora honom.

Morgon

Solen kommer upp vid sju. Jag är redan vaken, ligger och smådrömmer i sängen. Funderar på om jag ska olja in solstolarna eller blanda asvesti, kalkfärg eller ta en kopp kaffe på verandan.

Ett enkelt val.

När jag sitter i den mjuka morgonsolen hör jag ett jam i trappen. Min katts Skopelitis kommer in och vill ha kärlek. Sedan hennes svarta polare Gudrun försvann har hon varit nästan för kelsugen. Hon lägger sig i mitt knä och kollar bortmot apelsinträdet som blommor, små vita blommor som fäller blad som ser som om man käckat fågelfrån på marken. Två små fåglar sitter också i trädet och knattrar, ungefär som svagt kulspruteljud. Längre bort hörs ekot av en hund och vinden finns överallt.

Vinden, från norr. Vi hatar sydvind. Bara skit och fukt hela tiden med den vinden. Den nordliga är sval och frisk. Det kommer en period då lyften tjocknar, man hr svårt att sova och det känns som om man klivet i en seg deg. Det är sommaren. Det håller på till mitten av september då svala strk kan passera med lite regn. Då kan man plötsligt andas igen och öppan fönstren och låta det svala komma in. Perioden frun juli till september är perioden då vi stänger förnster och dörrer för att till varje pris hålla kylan kvar inomhus. Vi kör ACn nödfall. Våra väggar är 8 cm tjocka och håller värmen borta om man ser till att inte ha fönstren öppna.

När det svalnar blir det magiskt, allt lättar och man kan sova med öppan fönster och man sover igen all den dåliga sömnen man fick de heta nätterna mitt i sommaren. Nätter då man i princip sover naken och det räcker inte.

Skopelitis ligger i mitt knä. Undrar om hon tänker på att hennes kompis som hon umgåtts med varje dag och natt är död? Hon borde ju kunnaa leda mig till var Gudrun ligger, men det enda som är onormalt är hennes extrema behov av kel och mys.

Själen har tre rum, källaren, vardagsrummet och den fantastiska verandan. Jag befinner mig på verandan. Jag har lyckan att vara frisk, ha en vacker fru och friska barn, en del fina kompisar, men framför allt ett arbete som aldrig tar slut och som jag älskar varenda sekund av. Mitt arbete bygger bara på en sak, att utrycka sig och ha frihet. Frihet att uttrycka. Det är viktigare än äktenskap, barn, allt. Mitt arbete är den vind jag flyger i. Allt annat kan man ersätta men inte mitt jobb. Därför är det viktigast. Kärlek är något som man bär i sig själv, förmågan att älska, sig själv och andra. Kan man det finns kärleken också hela tiden, överallt.

Jag ligger där i solstolen en tidig morgon. Katten i knäet, skriver och dricker kaffe. I trädet växer det fram nya apelsiner, fåglarna sjunger för mig och jag känner mig kär i min fru, funderar på mina barn, mina kompisar,men framför allt skriver jag några rader. Jag känner att jag har kommit hem. Att vara här, i kärleken och solens vind, är att komma hem. Det kan jag aldrig kompromissa om.

Marmelad.

Ibland far fan i en. Polarn bakar och fixar marmelad, med mina citroner och apelsiner.

Idag har jag fixat marmelad. Fick ett recept av den blonda kompisen nere vid havet och det var exakt samma som jag slog upp på nätet ICAs,,FAST, samtidigt såg jag ett annat recept där man bara behövde koka citronapelsinsoppan i femton minuter så jag testade det först.

Mecka och slaska och så bakade jag bröd samtidigt. I vintras då jag bakade bröd var det så kallt så jästen reste aldrig brödet. Jag var på det tio ggr och gjorde om, köpte mer jäst än någon annan på affären. Folk frågade om jag bryggde sprit hemma , men ack nej. Jag bakade bröd som inte fick någon fjong.

Efter tio bröd gav jag upp. Alla såg ut som bruna tunnbröd, jävligt goda men dock såg de ut som pannkakor.

Idag var det andra bullar. Jästen for fram som en dubbeldos av Viagra och skiten reste sig som ett tält i Sahara. Nice,,, men så var det då MARMELADEN.

Okej, jag tog ju den enkla vägen, den korta koktiden som skulle ha Syltsocker, vilket inte fanns på affären, och soppan som kom ut såg ut som något man bar ut på den tiden då man jobbade på långvården och bar ut pissskålar,,,

Skam den som ger sig,,,,samtidigt drog det ihop sig till finsih i Giro the Italia, men jag såg att Cavendisch låg och sladda längt bak i klungan och skulle inte spurta så jag spurta själv ut i trädgården och drog ner en massa citroner och apelsin och körde dom i den där mackapären som kraschar allting och i med en massa socker o koka 45 minuter.

Strålande. Jag låg och kolla i sängen med sockersöta braller, spurten tog Van der Pool, och efter det gick jag upp städade, slängde in mina apelsinbraller i tvättmaskinen och drog i men en redig Raki.

Efter en timme var det dags för provsmak. Brödet, för jävla snyggt. Marmeladen. För jävla god. Hämta fram en halvhård getost. För jävla smaskigt. En kopp kaffe i min italienska kaffemaskin. För jävla starkt. Sedan skrev jag en halv novell. För jävla dålig. Men vad fan, Gud ger och Gud tar.

En lördag i början av maj

Det blir en varm dag. Damerna från Kusten kommer upp och dricker kaffe, testar min marmelad och mitt nya bröd. Allt blir godkänt. Sedan blir det en seg dag. Hittar en knöl i armhålan. Blir nervös, har ju redan gått igenom tre canceroperationer och en strålning. Ringer doktorn som inte tror det är något allvarligt. Det är ganska vanligt med knölar i armhålan eftersom lymfan sitter där.

Jag avvaktar. Det blir kväll och jag går ner på byn. Helt dött. Det kaffe jag gillade är ombyggt och inte kul alls, snarare helt hopplöst. Grått, vitt och stålrör. Hemskt anonymt och inget ställe man vill sitta på. På krogen är det inte heller en kotte och då ger jag upp, går hem.

När jag passerar kyrkan reagerar jag på något. Min bil som snuten tog en gång är borta, äntligen. Efter fyra års tjat har de plockat bort den. Sedan jag konstaterat det går jag hem.

Det känns kanska tomt, ikväll hade det varit kul om min fru varit här. Vi druckit the och käkat en god efterrätt och sett någon usel film på tvn.

Nu blir det inte så. Jag är ensam och jag får fylla min tid med mina egna tankar. Det är en av sidorna med det här livet. Om jag hade bott i Stockholm hade jag känt samma sak, kanske blivit en av de här oroliga andarna som tar tunnelbanan fem stationer bort och sedan promenerar hem. Jag har många sådana kompisar. De anser det är för dyrt att dricka kaffe ute så istället promenerar de hela dagarna. Här sitter gubbarna på kafé hela dagarna, men inte just idag, eller snarare är det så att nu, då jag skriver det här, 20 00, så börjar de komma ut. Jag var ute för tidigt.

Jag lägger mig i sängen och läser en bok. Det är det enda jag kan komma på och det är inte helt fel.

Söndag i maj

Den där knölen under armhålan oroar mig. Att googla är inte bra. Där står det att om den är öm och det känns då man tar på den så är det oftast ofarligt. Okej, men min känns lite då man tar på den,,,, så rullar det på. Så skapas oron.

Jag går ner till Fiket, systrarna är där. De är alla klädda i svart. Deras far dog för en två månader sedan och nu går de klädda i helt svart. De ser supersnygga ut, trendiga, men det går i svart för deras moder vill det.

Jag undrar om deras far skulle vilja att de ska behöva krångla till ivet så pass som det är att ständigt gå svartklädd?’’

Själv känner jag mig skitig när jag sitter med dom och fikar. Jag har någon hopplös förmåga att alltid skita ner mig lite. Jag kan inte vara snyggt klädd. Det går bara inte. Även om jag är hemma och gör ingenting och tar på mig hyfsat snygga stadskläder så efter en timme är de skitiga. Det är jobbigt.

Det borras hos grannen. Det är hos kvinnan vi köpte huset av. Hon är några år äldre än mig men har drabbats av demens. Igår kom hon fram till mig då jag stod vid bilen.

- Du vet att jag är sjuk, sa hon.

- Jag vet, sa jag. Det är tråkigt, alla har vi vårt helvete och du har ditt.

Hon tittade på mig och skrattade, lövtunn, så tunn att hon nästan blåser bort då det blåser.

- Ja, du säger det,,,då är det nog så,,,och så tog hon sin soppåse och började gå nerför backen mot affären för att handla och slänga sopor.

Vi köpte huset av henne då hon kände att hon inte orkade längre med vårt arbetskrävande hus. Hon byggde ett nytt på tomten bredvid vårt. Själv köpte hon huset av en engelsk skulptör som är hundra år nu, blind och mest sitter inomhus.

Själv har jag en knöl i armålan. Alla har vi vårt eget helvete, så är det och så är det sagt.

Jag tar en lång promenad. Jag har slutat cykla. Jag kan inte motivera varför riktigt men jag känner allt mer att det som är en slags ansträngningar som inte passar med vad jag vill, de går bort. Jag måste ha en tanke bakom det hela. Jag älskar att cykla, men de senaste två åren så har det tacklat av, precis som jag inte har någon större lust att fotografera eller egentligen göra ingenting. Det saken är att jag helst gör ingenting och ändå gör någonting. Mina planer minskar. Mina behov minskar också. Förr kunde jag känna ett behov av att ställa ut bilder, vara i smeten. Allt det försvinner. Inser att det inte kommer att förändra så mycket i livet för mig. Just nu är konsten att förvalta den nya insikten om att inte göra någonting. Att försöka göra någonting av den tanken om ingenting.

Yiannas kommer tillbaka från Antiparos där han jobbar som byggledare. Vi ligger i solstolarna och snackar. Jag är orolig. Läser på Google om svullna lymfkörtlar och min kan vara en orsak av att jag hade den hemska tandinflammationen för en tio dagar sedan. Kan vara? Bara det räcker.

Det är som inte livet går ihop med min oro. Med åldern kommer bara skit. Cancer, cancer och cancer och sedan pengar, pengar och pengar och sedan tänder, tänder och tänder. Det tar liksom aldrig slut. När jag var trettio, inte fanns det några problem,,och man hade inga pengar och det sket man i. Man bara levde på. Tog pengarna slut så lånade man av någon. Idag känns det som om man blir vräkt och hemlös om pengarna tar slut.

Det är olika skalor. Jag läste att det tar tre veckor för att en lymförhådnad ska bli normal igen. Jag ger det tre veckor och det är i samma ögonblick jag åker till Sverige en månad

Jag går ner på byn, Christina, italienskan fyller år. Jag gillar henne, väldigt vacker, fint leende och ingen man. Hon hade en restaurang med sin man en gång i tiden, de skilde sig och sedan har hon levt ensam men hon har en sökande blick. Jag tror hon gillar mig också. Vi är två ensamma människor. Jag är väldigt ensam men jag tycker om att vara ensam. Jag tror hon också gör det. Min fru är också ensam och ibland brukar hon säga att hon fattar inte varför vi är gifta?

Det kanske ligger något i den frågan men jag har aldrig lyckats med kvinnor och långa förhållanden. Å andra sidan har jag haft två fantastiska långa förhållanden och där ensamheten är en av de viktigaste ingredienserna för oss båda.

Min Kära Vän K, cyklar omkring i någon vindpinad håla söderöver, frågar varför jag inte skriver något på bloggen.

Vad fan? Känner mig lite utskriven men eftersom det tydligen finns behov så randar jag väl några rader.

- VAD gör du på dagarna, frågar alla mig.

Ja, VAD gör jag jag. Såg att ärkehäxan skrev i DN idag igen. Hon är väldigt hatisk den kvinnan. En gång i tiden skrev hon en bra artikel om att åka skidor i lössnö. Nu har hon arttros och har blivit jävligt människoföraktande ( Vem det är?) ( Det får du finna ut själv), men idag yrade hon om pensionerna.

Vad det gäller pensionerna så säger jag bara en sak: Hur kan garantipensionen i Norge vara typ 18 000 kr medan i Sverige är det strax över 8000 lakan? Försök dribbla bort det. Ni kan snacka hur mycket skit som helst. Varför diffar det tio lakan på garantipensionen mellan Norge och Sverige.

Nå, VAD gör jag? Idag cyklade jag ner till Italienskan. Hon står en butik och på morgonen så är det helt lugnt och skönt där, man ser folk som kommer och hennes ivrige arbetsgivare dyker också upp och fikar så man får passa sig så man inte helt tiden åker på att pröjsa javat

I alla fall berättar Italienskan de värsta historierna och hur det var att ha italiensk restaurang på vårt torg och vi konstaterar det ena värre än det andra under Cappochinins intagande.

Sedan cyklar jag vidare. Gubbarna säger att jag åker som en vind uppför backen. Det har ännu inte klykat att jag har en elmotor i ramen på racern. Hemma är det Hulligulli, min grekiska kompis har vaknat och lullar omkring som en björn som precis klivit ur idet.

Kaffe Mike, kalimera, pos pa,…

De grekiska uttrycken passerar som smattrande pärlband i den svala, ljuvliga nordanvinden. Berättelserna snurrar vidare. Nu utspelar dom sig på Björnens krog i Aten, en krog som han turligt nog sålde precis innan pandemin. Och det slår mig att han kanske gömmer sig hos mig för att staten är efter honom för obetalda räkningar.

Han lovar mig att så är inte fallet.

Sedan försvinner han och jag bestämmer mig för att färga mina skitiga byxor, saknas salt som man ska ha i med färgmedlet då man färgar byxorna. Jag går upp och snor Björnens salt, han kan vara lite saltlös ett tag.

Så, sedan ledsnar jag. Nån mailar och vill köpa en bild, samma visa jämt. Det är som att ha en grundkurs i psykologi. Mycket snack och lite pengar.

Så,tar jag bilen, kör run ön med nedvevade rutor, hamnar nere i Kastraki, sätter mig på stranden under ett träd, gör budget, går igenom oklarheterna i mitt liv, telefonen dör och jag slänger den i baksätet, fortsätter runt ön, vad händer 2024, 2025,,,,det är stora grejer på gång.

Åker hem, Björnen är borta, ser på Giro Italia, galen spurt, dessa spurter är vansinniga, livsfarliga. Jag lagar svinäcklig linsgryta, men jag var ju ute med damerna, brudarna från Gällivare, Umeå och Solna, som alla häckar på Naxos. Giftigt gäng.

Vi käkar ett kilo, eller mer, lammkotletter, tre sallader, tre liter vin, vatten, efterrätt och massa godis och hem är jag den ende som är nykter för jag kör ju damerna. Jag är ju deras privatchaffis. De klagar obönhörligt över hur min bil ser ut och jag frågar om dom halta och lytta ska gå hem? Nej, det ska dom inte och jag blir lovad SEMLOR av den blonda valkyrian. SEMLOR. Hon har fan semlor i frysen.

Snacka om brudar, MEN vi babblar så mycket så SEMLORNA glöms bort. Sedan åker jag hem med Ferrarin i natten, sover som en stock och som sagt, på morgonen går jag till Torget, snackar med Italienska, Arbetsgivaren och sedan faller dagen som en välstruket lakan över min kantiga kropp.

Polarn ringer från sin ö, det är det sista som händer innan jag börjar arbeta, skriva, kolla bilder. Jo, han ringer, han har kollat in en segelbåt, liten jävla racer som kan komma upp i 20 knop och jag kollar på båten, 5.70,,,,jesus, det är ett litet monster och jag ser hur vi hänger i den då vi kryssar. Jag är ju Norrländsk segelmästare i Flying Dutschman på sextiotalet.

Jävlar vad vi ska hänga? Ja, sedan mörknar det och jag kliver ut i natten, katten kliar sig mot mina ben och jag går till Petros och klipper en öl som jag blir bjuden på.

Ja, vad gör jag?

Det här med att skriva om tomhet och passion. Jag tänkte mycket på det då jag fick cancer och skulle opereras. Jag kom plötsligt in i ett läge där livet kanske inte var oändligt. Jag var 66 då, och jag satte upp ett tidsmål, så många år till skulle jag leva för jag ville inte svika min fru. Och tidsmålet var också satt så jag skulle känna att jag var klar, färdig med livet, i alla fall så pass färdig att jag med gott mod kunde lämna det.

Det går inte att lämna det med gott mod för jag känner mig långt ifrån färdig. Operationerna gick bra och jag har passerat tidsgränsen, men känslan av att livet är ändligt är ändå stark.

Det gäller att finna en passion. En passion som rubbar alla tvivel. Min fotografiska karriär är över. Det är möjligt att det blir någon utställning framöver för det borde det bli. Mina bilder är en unik skildring av en tid som gått. Min blogg borde också överleva, men allt detta är förvaltande.

En passion är att börja från början.

Att köpa husen på Naxos var en passion. Det är en kärleksaffär. Att skriva är också en passion. En alldeles egen värld, dessutom väldigt billig och enkel värld. Det kostar ingenting att skriva och att skriva är ett universum där man lär sig saker och ting varenda sekund man håller på, varenda sekund man är i sin bubbla. Det är också otroligt enkelt att publicera en skriven bok till skillnad från en bok med bilder. Dessutom behandlas de som skriver med en viss respekt. Fotografer behandlas som skit.

Men, jag tänkte skriva om tomhet och passion. Vad gör man då man inser att det man gör inte är tillräckligt för att fylla tomrummet?

Min polare ringde igår. Häromdagen gick vi längs Paralian, gågatan och vid kajen låg det en segelbåt, en liten segelbåt där kanske två personer fick plats. Ingen sovplats utan en ren racer. En båt som var byggd i perfektion. Allt som man tävlar med blir byggt med perfektion. Det är den enkla sanningen.

Polarn som är en gamma seglare, passionerad seglare, som haft alla fantastiska segelbåtar och levt och bott på sina båtar gick bananas.

Vi var tvungna och gå och ta en öl och snacka om båten.

Sedan åkte han med färjan och igår ringde han några gånger. Det hade slagit till. Nu skulle det jävlar i mig köpas en sådan där bår. 5.70, snacka om konstigt namn, men en racer var det.

- Jag satsar allt jag äger. Jag klarar mig på pensionen. Och då han säger klarar sig på pensionen så har han samma pension som mig, typ 13000 kr rent i månaden. Men, vi är fixare. Vi tror på att man klarar sig.

Några timmar senare ringde han igen och nu jävlar hade han hittat en båt i Frankrike. Nu var frågan bara hur vi skulle få hit den,,,ja, så gick samtalet och jag kunde inte låta bli och skratta.

Jag såg hur vi, en åttioåring och en sjuttiotreåring glider ut ur hamnen, drar upp spinnackern, den slår ut som en bubbla. Jag är gast, har seglat mycket i mina unga dagar, mina grannar var världsmästare i Ok-jolle och jag byggde egna båtar som sjönk, välte eller ruttnade bort. Jag började bli lika upphetsad som polaren, en passion började vakna till liv i kroppen. Klart som fan vi ska ha en båt. Så nästa sommar, eller till hösten ser en båt med stor blå spinnacker dundra fram i tjugo knop mellan öarna i Small Cyclades så vet ni. Det är vi.

Glyfada, en lååång vit strand. Det är en vacker strand då det inte blåser. När det blåser går det inte att vara där. Jag åker dit för jag vet att jag får vara ensam.

Och jag får vara ensam. Efter två timmar dyker det upp ett ungt par, bleka, turister, som går ner till havet och känner på vattnet. Sedan ser de mig, en naken karl och så går de.

Vinden blåser upp lite, vågorna börjar resa sig och himlen mörknar i norr. De varnades för regn och det blir lite regn.

Jag ligger på stranden, försöker bli ett med jorden, klotet, drivkrafterna. Är det så att livet är en cirkel. Att vi börjar med blöjor och slutar våra liv med blöjor. Att vi återkommer till det vi var?

Var börjar passionen och var slutar den? Jag skriver till en gammal exfru att jag känner så starkt för passionen och hon svarar att det är det sista hon vill ha. Hon vill ha ett enkelt liv. Samma sak säger italienskan då jag frågar henne om hennes liv nu. Hon hade en restaurang, hon skilde sig, hon sålde allt, äger ingenting, tjänar 1000 euro i månaden, hyran är 300 euro, elen och maten går upp i pris. Hon är skuldfri. När hon sålde huset sålde hon allt, fick inget över.

Jag vill bara ha ett enkelt liv, säger hon.

Ett enkelt liv. När blir livet enkelt? Och vad är det som leder till att man vill ha ett enkelt liv? Har det varit krångligt innan? För krångligt?

Jag tänker mycket på det. På gränsen mellan passion, enkelhet och krångligt. Kanske har mitt liv varit för enkelt. Jag har aldrig haft det krångligt i mitt liv. Jag har bara eftersträvat total frihet. Allt har handlat om frihet, kanske under ett visst ansvar, men absolut frihet har varit målet. Det har varit ett ganska enkelt liv. Det handlar bara om att sluta begära saker och ting, inse att allt gör man själv.

Freedom.

Det blir NATO. Jag bryr mig inte en sekund. Vare sig vi är med eller ej så har jag inte haft något val. Allt skedde över mitt huvud, så varför bry sig. Vi var ju med i Nato redan, på ganska många sätt var vi med. Visst, det kanske hade funnits andra, lite mer kompromissande lösningar men varför leta efter dom då ingen vill ha dom. Kanske är det just detta som är att bli äldre. Orkar inte bry mig om det jag inte kan påverka. Livet går vidare, man hittar alltid lösningar.

Egentligen är jag inte intresserad av att ställa ut även om jag har en klar retroutställning hemma under sängen, 150 bilder. Jag skulle kunna tänka mig blåsa upp 30 bilder i format 70/100 cm och ställa ut dom men ingen är intresserad. Sverige och konsten är just nu inne i en period då det mesta handlar om att analysera och psykologisera och kanske söka sitt genus. Man kan säga att jag inte passar in där. Jag är för lite mer svulstiga saker eller mer rakt på saksaker.

DN är mästare på psykologiserande. Deras krönikörer, ofta kvinnliga, en och annan gnällig man dock, verkar alla komma från någon terapikurs och ska utöva sina senaste erfarenheter på läsarna och de som då kommenterar är samma jävla nötter som alltid kommenterar. De som kommenterar artiklar på DN verkar ha det som heltidsgöra. De känner varandra utan och innan. Vad fan, gå ut och ta en öl och börja med något annat...

Ja, så var det sagt.

Stora svarta printar ställer jag gärna ut, men det verkar som de som bestämmer om utställningar är samma sorts typer som de som gått på DNs terapikurser , så mina utställningar lär inte komma upp förrän jag är död och terapikurserna ersatts av något mer magstarkt.

Men, ingen oro. Tiden kommer och tiden försvinner.

Jag gör mina bilder gråa. Det är ett sätt att lyssna på något annat. Ett vekare sätt. Jag ligger med alla fönster öppna, solen går ner på väggen mitt emot min säng. Katten ligger på gården och spretar med benen.

Jag tror hon är mycket nöjd. Jag kokar spagetti och steker lök, svamp och tomater som är från ön. Tomaterna börjar bli som smakbomber och sedan pressar jag en citron över spagettin och grönsakerna. Det smakar himmelskt, tar med mig ett glas rödvin till sängen. Jag äter alltid i sängen, ser hur solen förflyttar sig utanför fönstret.

Mina bilder blev gråa och jag känner mig vek på ett bra sätt. Tänker på vad som har inspirerat mig sedan 2015. Imogen Cunninghams utställning på Kulturhuset hade en känsla som ingen annan utställning visat upp. Strömholms på Fotografiska, med det lilla rummet med hans personliga grejer var fint också.

Sedan tänker jag alltid på Georgia o`keeffes hus, hennes liv. Framför allt hennes hus. Vilken fantastisk människa och vilket läckert hus. Just huset fick mig att vilja åka dit. Inte konsten, utan huset som är ett konstverk i sig självt. Två kvinnor, en man, det är vad som har inspirerat mig sedan 2015.

På något konstigt vis förflyttar jag mig i minnet till det gamla Moderna, den där gången där det alltid hängde utställningar. Det var en fantastisk gång, stort som smått. I Stora salen minns jag Robert Franks gula printar, Danny Lyon, Larry Clark, Strömholms utställning och Mapplethorpe, men framför allt Dali. Och festerna, dessa underbara vackra fester i trädgården.

Jag drömmer lite, solen har nu gått ner. Min vän Yiannis har rest, åkte med färjan och ska bo i svenskhålan Antiparos. En del av Paros som börjar bli fullständigt sönderbyggd. Min vän Yiannis är byggledare och han säger själv att han står inte ut med hur ön förstörs i rekordfart.

Jag har en älskad vän som mäter njutningen. Inte mer än två glas vin till maten, eller inte slösa på pengarna. Jag har en enkel tanke om det, i den ena änden sparar man och är förståndig men i den andra änden går det åt helvete, där freakar man plötsligt ut och börjar med en slags orgie för man har sparat och gnetat så länge. Så i mitt fall betyder det att jag inte lägger några begränsningar på hur mycket jag ska dricka, det sköter kroppen själv. Jag dricker det jag vill och vill jag inte dricka så dricker jag inte. Och vad det gäller godis så äter jag gärna det då andan faller på, Typ, som nu då jag reser mig, går in i köket, öppnar kylskåpet, ser glassen och den svarta chokladen. Bryter en bit choklad, tar en bit glass och fyller på vinet. Sedan lägger jag mig på sängen, ser hur skuggan blir allt längre på väggen och tänker att jag bor lika fantastiskt som Georgia 0`keeffe.

Vinter

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt.

Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen.

Den startar långsamt och medan elden tar sig skriver jag det här.

Att bo här en en gåva och ett arbete, Framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt.

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser oftast nordan på ön. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång.

Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget. DÅ värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Man söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag stannar inne ett tag. Utanför dörren, på fiket, härjar coviden. Mer än någonsin och det finns en deadline. Jag räkna rmed fjorton dagar till, sedan ska det dö ut och jag kan leva fullt ut.

Men, vem vet?

Om fjorton dagar ska jag börja måla i huset, då ska kylan vara på tillbakagång och covidhelvetet tagit färjan till sin egen begravning.

På havet hittar man fortfarande döda från förlisningarna kring julen. Vi påminns hela tiden om detta vansinne med folk på segelbåtar, som betalar 90 000 kr för att ta sig mellan Turkiet och Italien. Och vad är hoppet? Sitta i en förläggning och inte få leva fullt ut.

I jämförelse med det är en trilskande kamin en barnlek.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela och mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet.

Det är kanske det som är det fulländade livet?

Morgon

Det är i mitten av maj. En lång hård vinter är över. Nu, något annat. Allt slå ut, en av mina katter år för att dö. Jag är ite speciellt ledsen.. Den fick ett fritt liv med trygghet, alltid mat och kärlek

Jag öppnat upp alla parasollerna, sätter upp solskydden, en fågelkvittrar som om den skrev på en skrivmaskin. Vindstilla.

Jag kan börja sova med öppna fönster. Nätterna är svala, det är en period då allt blir perfekt. Värmen och svalkan, sedan kommer perioden då man får stänga till allt. I sämsta fall dra igång ACn en kvart innan man ska sova. Sedan kommer den varmaste tiden då jag sätter upp solskydd, en slags segel över innergården, vattnar taket och ändå vaknar man på morgnarna svettig, genomvåt.

Man får lära sig en anpassning. Precis som dygnet har årstiderna en rytm. Någon månad om år går det inte att göra mycket. Det handlar bara om att överleva. Det är sommaren. Jag är från Norden, en Nordbo och vår genetik är inställd på att tina upp, öppna allt. Det går inte här, då försvinner du. En viss period måste du inse att du måste att svalkan är lösningen.

Allt är inte svårt. Det finns en enorm sensualitet i värmen. Allt sväller och allt som sväller gör att du känner dig varm, het inombords. Dina känslor kliver ur kroppen, efter en god lunch med en öl, tar du siesta, rymmer från hettan och då känner du paradiset inom dig. Du ligger i det svala, men ändå så fullpackad med det svällda, värmen i dig, kanske den mest underbara känslan. Du är inte långt ifrån Paradiset. Du kanske är i Paradiset.

På natten kan du se hur det inte ska gå till. På barrna sitter de, ofta engelsmän, de fullständigt vibrerar av värmeslag, när de sitter tre, fyra stycken bredvid varandra, högröda, deras kroppar är som elektroner i ett elsystem, så känner man bara stackars jävlar. Överkokt spagetti.

Min katt kommer uppför trappan till verandan. Hon har en fin knorr på svansen. Hon äger mig. Hon kräver att få ligga i mitt knä och det får hon. Hon vibrerar och tar för sig, borrar in huvudet och jag tänker: När har en man någonsin kunnat säga nej till en kvinna.

På Balkongen.

Polarn och jag tar en lunch på balkongen över gågatan. Vi har ett eget litet ställe. En gång var en vacker handmålad teckning på väggen. Den förestäldle Naxos från Portaren. Nu är det renoverat och teckningen är övermålad. Ett helgerån. Maten är inte heller lika bra som förr, men vi sitter där av gammal vana, ser över hamnen och ser ner över gågatan. Två vackra kvinnor passerar under, i fyrtifemårsåldern. En av killarna som jobbar på en av barerna, såger God morgon till dom och de ler mot honom. De glider fram, deras skönhet är enastående och de skrattar glatt till killen på baren och tillsammans. De försvinner långsamt bort som ett djur som simmar i en flod. Vilken känsla det måsta vara att få vara kvinna, att kunna glida fram så där längs en gata och känna sig vacker, betraktad, sedd med varma ögon och respekt.

Jag hör deras skratt, de försvinner som en hägring och det blir dags att beställa den vanliga lunchen.

Döden.

Jag vaknar mitt i natten. Tänker på räntorna på lånet för våra hus. Hur ska vi ha råd? Är detta slutet? Alla kommer att få det jobbigt. Allt blir dyrare, alla ska jobba tills dom blir 67 och miljön vacklar.

Jag kliver upp och räknar ut kostnadern med olika räntesatser. Jag har låst lånet till 2025, då är jag 76, får jag ingen bra ränta då och jag inte har fått ett arv är det frågan om vi inte får sälja husen.

Det oroar mig, inte så mycket, men det som oroar mig är vad som är alternativet. Min fru vill inte flytta och jag tycker Stockholm är hopplöst.

Det är där vi står. Sedan lägger jag mig, vaknar igen och nu tänker jag på Döden. Min polare som är äldre än mig har inte tänkt återvända till Sverige. Om han dör hur ska jag göra? För det kommer väl att vara upp till mig. Ska han begravas på en gång som grekerna eller ska han läggas i ett kylrum , eller vad? Jag inser att jag måste ta reda på det. Den som är död skiter väl i det men hans barn kanske vill veta, om de nu inte vet? Ska han ligga där på gravplatsen med utsikt ut över havet på sin ö? Hur ska jag göra? Ska jag åka hem i en urna? Givetvis. Om jag dör på min ö får jag åka i bagaget hem i en urna och sedan får min fru och barnen hälla ut det som återstår av mig i Strömmen.

Efter det somnar jag om och vaknar inte förrän klockan åtta på morgonen.

Om katter

Läste om en kvinna som var arg för grannens katt kom över för ofta på hennes tomt. Hon skulle komma hit. Min katt, Skopelitis, kastrerad kvinna, vaktar vår gård mot de andra katterna. De är två ruggiga, kåta hanar, dubbelt så stor som henne, som är värst. Den ena av de två, en gråvit har också blivit av med ballarna, och så är det hans kompis, den svarta, med ballar, som tar sig in på gården. Och Skopelitis, the fighter, slåss typ fem gånger om dagen. Skopan, som vi kallar henne, är en speciell karaktär, man kan säga att hon är en ilsken punkrockare utan förbarmande.

Den andra katten, Gudrun, kallad The Bitch, efter Gudrun Schyman, var en hemsk katt första året, fräste åt allt och sedan blev hon som en semla, mjuk och gräddig. Aldrig bråk, men heller aldrig något försvar av deras territorium. Nej, då de burdusa hannarna kom, då klättrade Gudrun upp i trädet medan Skopan slogs och slåss så det ryker om det.

Nu är Gudrun borta, en liten gullig katt med en tandställning som gjorde att hon drunkna då det regna mycket, men heder åt hennes goda, kärleksfulla sinne.

Skopan däremot, hon är inte att leka med. Vi som känner henne har inga problem, men de andra som tror hon är en gullig fan lär sig snabbt. Igår då jag hängde tvätten kom hon upp på taket och kråmade sig, klängde runt bena. Jag tog upp henne och pussade henne i nacken och sa att hon var underbar. Sånt brukar ju räcka med kvinns, men inte med Skopan.. Hon var nere och kråma sig mer vid benen och jag knuffade undan henne och givetvis lackade hon till. Vem gör inte det då man får nobben, så då tog hon tag runt benet och skulle ge mig ett uppfostrande bett men jag gav henne en lätt snyting och som en fjortis, som inte får gå på konsert och rusar ut och dänger i dörren och skriker att pärona är helt fuckade, så fräste Skopan och drog som en avlöning.

Jag hänger upp det sista lakanet och vad fan. Är hon inte tillbaka och kråmar sig. Nåja, hon får en bit rå fläskkotlett. Och så var den dagen räddad, men som sagt, spårade ur lite här. Det började med kvinnan som var arg på grannens katt.

Min polare på Grannön, har en sk kattkärring till granne. En sådan där som ska rädda världen. Hon har ca 40 katter och min polare är seriöst allergisk mot katter. Han blir galen. Köper en svindyr elektronisk grej som ska få katterna att rymma då de kommer in på hans tomt. Säger ingenting, mer än att de typ pissade på den. Nåsta steg var att förgifta alla jävla katter, men han är ju djurvän och har ägt en åsna som han skämde bort, så det slutade med ett staket och en massa vattenpistoler som avlossas då det dyker upp ett kattnylle på tomten.

Jag har varit där och skjutit med vattenpistolerna. Det funkar bra.

Måndag

Jag åker ner och handlar gödsel. Vårt vackra citrinträd dog och jag ska sätta i ett nytt. Korpi, som det heter på grekiska. Horseshit.

Värmen är här. Då blir dagarna annorlunda, så mycket längre för man får ta siestan på allvar. Yiannis på fiket, som precis har köpt en ny scooter för 35000 kr frågade mig: Micke, varför sitter alla turister i solen och vi i skuggan?

Jag försökte förklara för honom hur svenskar älskar solen, hur de sitter som fåglar och glor mot himlen på våren då solen kommer. Hur annorlunda det är, hur stor längtan efter solen är,

Han verkade inte fatta utan vi gick och kollade på hans scooter. Jag förstår mig inte på grekisk ekonomi. Hans kafé är en förlustaffär, det kan omöjligt gå ihop och jag vet att familjen ligger på skuld och ändå kan han köpa en scooter för trettiofem lakan. Varifrån får grekerna sina pengar? Jag har sett det här förr. Ta han som byggde en jättestor krog i väfkorsningen. I sämsta läget av alla, har aldrig några kunder men ändå står krogen kvar år efter år. Hur har de råd?

Jag köper gödsel och jord. 110 kr. Jag förvånas över hur billigt det är att leva här. Jag lever på min pension, 12500 kr hur lätt som helst och då har jag bil och scooter och betalar min hyra i Sverige också. Det är märkligt.

Jag åker hem med gödslet, inser att jag inte kommer att gräva upp det gamla citronträdet idag. För varmt, går in och lägger mig i skuggan inomhus. Våra stenhus är svala, så sköna. Förr hade jag brytt mig om att få solbränna och sådant där. Idag spelar det ingen roll.Jag fick ju en tumör i skallen, en leverfläck, solskada, som de skar bort i fjol. Allt gick bra, men solbränna är så oviktigt.

När jag kliver ur bilen möter jag ett franskt par. Fräscha som fan, hennes tänder är galet vita och jag tittar och tänker att det är inte sant. Tänder kan inte se ut så där. Jag börjar bli lite halvtrött på alla dessa perfekta hollywoodleenden man ser numera. Kolla Keith Richard, har han löständer. Hans tänder passar ju inte alls i hans ansikte, de ser ut som om de ska ramla ut ur munnen.

Alla dessa hjältar som blir äldre. Ser att Tuija Lindström ställer ut på Kulturhuset. Fint, en underbar gammal vän och skön fotograf, men annars är nog Biggan Nilsson och Cato Lein de enda som får det att kicka igång lite. Cato är på Västbanken och plåtar till en bok. Jag minns hur det var att vara där, den hopplösa israeliska taktiken att ständigt plåga israelerna. Ingen positiv känsla, precis. Däremot Biggarn Nilsson, sm var Palermo i våras är skön. Jag hade en hel del kontakt med henne. Hon tyckte det var jobbigt att vara där, kallt, ansiktsmasker, ett annat sätt att leva, men man kan se på hennes bilder att det gav något. Inspirerande.

Själv tänker jag hela tiden att jag ska börja cykla, eller plåta, ellerr, men jag känner ingen riktig lust. Jag samlar på minnen på ett annat sätt. Ser att Jean Hermanssons barn är missnöjda med Landskrona museums behandling av hans bilder. Det kan man förstå och de vill försöka köpa tillbaka dom. Egentligen är det ganska enkelt . När du dör så är det över, ytterst få fotografer har lyckats få någon vettig behandling av sina bilder efter sin död. Strömholms söner har ju gjort mästerverk med Christers bilder, Sune Jonsson har fått en ytterst kärleksfull behandling av sitt museum, kanske Nordiska museet har skött Gullers bra också, men sedan så tar man sig lätt för pannan. Det är bara att konstatera att ska bilderna leva efter man dött så får man organisera det själv.

En bläckfisks memoarer

På morgonen var det 26 grader. Jag tog ut cykeln, tänkte att det kunde vara värt att köra i bergen. Jag bor ju i bergen, tre mil, varav en och en halv är bara uppför. När jag kom ner till Torget var det ganska lugnt. Cristina hängde om sina T-shirts för femte gången. Varje gång hon går ur butiken så hänger hon om, slätar till dom så det ser snyggt ut. Kiraki kommer direkt ut och frågar vad jag vill ha,,,en Cappo, in igen och sedan kommer Yiannis ut med den, lånar min racer och kör en runda.

Mycket bra, väldigt lätt, snabb….säger han frågande och säger något om att han bjuder på fikat.

Turisterna väller in, så här års mest franska och tyska turister, mest äldre. Många väldigt gamla. Jag sitter där jag sitter, Stelios dyker upp med sin lilla dotter och känner på cykelhjulen. Jag tar en bild, skickar den till Stelios fru som tre minuter senare dyker upp och säger åt Stelios att arbetarna som bygger på deras restaurang behöver mat, fixa mackor, typ.

Kiriaki kommer tillbaka och berättar hur hon sminkar sig, för kunderna, för att de ska få se något vackert. Jag säger att det räcker med läppstift och lite svart runt ögonen. Det slår allt.

Precis som min syster, säger hon, min syster makeup-artisten.

Just det, säger jag. Hon är snygg.

Kiriaki ger mig blicken och jag fattar att idag blir det inte gratiskaffe.

Dags för den politiska krönikan

Myrorna vandrar över gården. Ett problem av en låg dignitet men som jag ska ta itu med senare idag. Vi har andra problem. Putin och Ukraina. Sedan 2014 har ryssarna varit kriminellai Ukraina. Min ståndpunkt är enkel. De ska kastas ut med alla till buds stående medel, helst med effektiva vapen från Väst. Ukrainarna kan göra vad de vill med ryssarna. De ska bara ut ur landet.

Det var det.

Det andra problemet är räntorna. Okej, nu har staten varit med om att bygga upp ett helt helvetiskt idiotisk samhälle, bland annat då vi sälde ut bostäderna till borätter. Nu är det inflation och räntorna går upp, de hotar med uppåt fyra proccent och hyresrätterna kommer ju givetvis också att höjas. Givetvis kommer inte räntorna att hänga uppe länge öve två procent, av den enkla anledningen att det har inte sämhället råd med. Det leder ttill löneökningar, klassskillnadet och de stackars människor som bor i hyresrätter kommer att få höjda hyror medan de som köpt sin lya och har lån, snart är tillbaka i en hyfsad billig ränta. En sådan helvetisk orättvisa.

Varför fungerar så mycket så skitdåligt i Sverige? Ta sjukvården, på många håll rena skräcken. Vi är ju ett av de rikaste länderna i världen och kan inte fixa vår sjukvård. Eller skolan, privatskolorna. Ett snabbt snitt med kniven ochta bort dom. Svenska folket har ju sagt sitt om privatkolor. Överväldigande majaoritet emot och ändå finns de kvar.

Skjutningarna? Går det inte att installera polistationer på alla sk problemområden. Det är ju uppenbart att många styrs av krimminella klaner. Det finns kortsiktiga och långsiktiga lösningar. Den långsiktiga är givetvis att få skola, arbete osv i dessa områden att fungera, men den kortsiktiga måste ju vara en stenhård polisövervakning där varenda liten skit som kutar omkring med en puffra ska sättas på kåken.

Det senaste är ju köerna på Arlanda. Sådana köer finns bara på ett ställe. På Arlanda. Det känns ju helt efterblivet att Arlanda är en av världens sämsta flygplatser, nr 91 av hundra. Arlanda är skit och Arlanda sköts uselt. Har de inte samma säkerhetskrav i Aten, Köpenhamn, Munchen som på Arlanda,,,,? Givetvis, men inga köer,,tre minuter i Aten.

SAS, lägg ner skiten. Hur mycket pengar ska staten stödja det där skitbolaget med? Dom är urusla och de borde läggas ner på fläcken. De har blåst mig på tusentals kronor med inställda, flyttade flyg.

Miljön? Ja, det går som det går och det är förväntat. Hela den här batteritilltron, elen, det Norrländska Klondyke som nu ska byggas upp. Det känns ju som hela Sveriges produktion ska byggas upp i Norrland. Frågan är bara hur man ska få elen att räcka, hur de kommer att se ut efter tjugo år. Misstänker att det återigen blir ett samhälle som är som en sophög, lämningar efter en högkonjunktur där pengarna rann ur händerna på Norrland och hamnade på konton i Monaco.

Zlatan, ska fortsätta spela fotboll, säger han, kanske? Mannen, lägg av. Låt oss minnas dig som du var på topp. Zlatan, ägna dig åt Hammarby nu. Hjälp Bajen.

Har vi någon fråga kvar på tågordningen? Erdogan? Den där jävla turken är rubbad. Här i Grekland är de eviga trakkasserier från turken. Han borde ha ett skott i pannan. Nu skickar han massor med flyktingar till Grekland trots att han vet att det blir trassel, framför allt för de arma människorna som sitter i båtarna och hoppas på ett annat liv. I grund o botten har de bara ett alternativ. Återvända dit de kom ifrån och bygga upp sitt eget samhälle igen.

Mer politics? Här på Naxos är Gravieraosten den kanske mest kända produkten. Sedan länge har produktionen köpts upp av ett storbolag som säljer osten och mjölken utomlands. Det finns inga marginaler, kossorna, kan genom kriget i Ukraina, inte få foder och nu nödslaktar man massor med djur för de kan inte producera tillräckligt med mjölk till osten och hela Gravieraproduktionen är på knä. Man kan gott säga att hela skiten är åt helvete.

Men, lika förbannat, den goda nyheten är att Planket går av stapeln och att Nytorgsfestivalen kommer att vara. Bara så Ni vet och jag kommer att vara där….

Kvällstrött

Jag har blvit en riktig hemmamänniska och väldigt mycket ensam. I morse möttes vi på torget klockan 10 och Yiannis i baren tittade trött på mig. ”Varför är du uppe så här tidigt”? Jag pratade lite med Cristina, italienskan som är i sextioårsåldern men så där fruktansvärt snygg som italienskor ofta är. Det har en helt fantastisk stil, alltid så snyggt klädda fast på ett enkelt sätt.

Jag sa det till hennea, på fem dagar har du haft fem snygga klänningar? Hon skrattade: Jag har ett helt rum med kläder där jag bor.

Hon har jobbat med mode, men det är ändå uppseendeväckande vilken snygg stil italienarna har. Svenskarna är ett tragiskt exempel. De ser ofta ut som trötta hösäckar.

Jag borde nog ha ett enkelt liv. Satt ensam en timme vid kafébordet. En annan grek gick förbi, stannade och skrattade. ” Det där är ditt bord. Det syns lång väg”. När jag satt där så funderade jag på varför jag ska fortsätta att envisas? Jag älskar ju bild och text, men jag behöver inte göra workshops och kurser och jaga utställningar och bokprojekt. Jag borde kunna skippa det vid det här laget. Det verkar funka bättre om jag inte gör någonting.

Trött

Reser till Stockholm. Tre veckor ska jag vara här. I normala fall brukar jag drabbas av en slags depression efter en vecka i Stockholm. Det är då jag träffat alla mina kompisar och allt börjar gå på tomgång. Jag går en promenad på morgonen, sedan lite jobb, en lunch hemma och efter det fiket med polarna i två timmar, sedan är dagen slut. Tänkte åka ner till Kulturhuset och kolla in Tuija Lindström, det är ju en gammal polare, men orkar inte. Det är helt enkelt för segt i Stockholm. Fråga mig inte men jag tänkte i morse, att vilken morgon som helst vaknar jag hellre på Naxos. Stockhom är verkligen ultratrist.

Min fru kommer hem och jag har så dåligt samvete för att jag tycker livet i Stockholm är ett skitliv. Hon måste jobba och kämpa på i stan, tror hon i alla fall och vill också, men jag börjar fundera på ett annat liv. Igår då jag följde med hennes mamma hem, 89 år och hon stannade i backen för att hon fick inte åt sig andan så kände jag igen barndomens promenad med min farfar. På juldagen följde jag med honom hem till ålderdomshemmet som det hette på den tiden. När vi var framme sa han plötsligt. Mickael , nu är det slut. Jag var elva år och fattade ingentin, men dagen därpå dog han.

Det var lite det jag såg i ansiktet på min frus mamma. Döden satte sin spår. Jag är sjuttiotre, ska jag ägna mina sista år, som man inte vet vilka är det är, men de sista, åt ett meningslöst liv i Stockholm.

DET är min stora fråga just nu. Bo på Naxos hela tiden, bara komma till Stockholm 14 dgr om året och absolut inte till de stora helgerna, jul och midsommar. Det måste undvikas till varje pris.

Tarifa. Det var ett ställe längst syd i Spanien. Jag var helt övertygad att det var där jag skulle leva mitt liv, mitt sista liv. Det var så fantastiskt att ålderdomshemmet, som jag givetvis skulle ha bott på, låg mitt i den lilla staden, fem minuter från Cafe` Central.

Tarifa hade den där magin som också Naxos har. Den som inte har levt ett tag kring Medelhavet förstår nog inte passionen med ljuset. Det intensiva, skärande ljuset, det ljus som låter vårt nordiska ljus vara som en mjuk filt. Det Medelhavska ljuset är en våldsam passion, något som vrider kniven i en. Det är därför man behöver de svarta nätterna, de svarta, varma nätterna.

I Norden brakar det milda, mjuka ljuset på hela dygnet. Det går för det är som en ljus mild filt. Hade Medelhavsljuset fått braka på dygnet runt som det Nordiska, ja, då hade man gått under. Det hade man inte klarat och därför kommer den svarta kvällen vid halv nio. Den glider in som mjuk svart sammet och sensualiserar kroppen och natten.

Jag är född i Norden, högt upp i Norden, men jag är en avfälling. Jag har aldrig tyckt om det Nordiska ljuset. Det är för mycket. Det generar mig, det saknar hemligheter. Det klär av mig. Jag vill vara ihop med kvinnan som är klädd i svalt, lätt genomskinligt svart.

En avfälling. Livet i Norden är stillsamt, det är det i Grekland också, men det ligger något eruptivt och vilar. Allt är tio gånger mer passionerat. Maten, vinet, dansen, snacken, allt, men det är på tysta moln. Passionen glider fram som moln, små lätta moln som man kan rycka ned då man behöver, men på siestan signalerar kroppen sin passion. På den svala sängen med svala lakan, en naken kropp. Det är då man kan somna utan tanke på morgondagen, bara som en kropp som fallit från ett moln.

Vårt stamhak. Vi hade två. Ett som låg vid huvudvägen och det här som låg vid det sk Posttorget. Vi gick ofta till båda. Det på posttorget ägdes av två brorsor som såg ut att vara tvillingar, men inte var det och kyparen som serverade hade ständigt solbrillor och kom med tiden att stå på kajen och grilla bläckfiskar, fortfarande med sina kolsvarta solbrillor mitt i natten. Han var dessutom onaturligt mager.

En dag på Posttorget fick jag in en köttbit som var segare än fan och jag sa det till en av brorsorna. Han gillade inte det och tog tillbaka maten och kom strax ut igen med tallriken. Jag vet inte om han trodde jag var en dum jävel men det blev sista gången jag gick där. Jag sa åt honom att det vore bättre om han stekte på köttbiten istället för att vända på den. Den är seg som en jävla gammal sandal..

Det gillade han inte heller, så jag sa att vi skiter i det här och slängde lite pengar på bordet och gick. Dagen därpå då jag kom förbi krogen kom han ut och skrek åt mig: Mr, Sandal,,, och vi garvade båda två och så pågick det i flera år, men jag gick aldrig tillbaka.

Vad är fotografi för mig,,de flesta tänker på en man eller en kvinna som har en kamera i näven, kanske på olika objektiv, men för mig är det något annat.

Redan då jag började hade jag något annat i tankarna. Det första var att hitta en kamera som passade mitt psyke och min livsstil. En Leica, sedan var det klart.

Med åren kom jag att lämna Leican och använda ännu mindre kompakter och idag mest mobilen, men det viktigaste var drömmen. Att jag hade en dröm, en dröm om friheten. För mig har fotografi alltid varit en livsstil, ett sätt att vara, inte ett jobb.

I drömmen fanns en längtan, finns en längtan. Det går aldrig över, så egentligen har jag hela livet levt i en dröm, i en längtan. En längtan om att slags äventyr som ska handla om kärlek. Egentligen tar jag alla mina bilder med hjärtat, kuken och magen. Inte hjärnan.

Den ska man passa sig jävligt noga för att använda. Hjärnan ställer till med en massa trassel. Det svåra med fotografi är att vara involverad och samtidigt vara klarsynt. Det är inte alltid det går och då får man vänta ett tag och se vad det blev.

Dröm, längtan och kärlek och ibland slår allt detta in, kanske fem, kanske tio ggr per år och då känns det bra. Ännu bättre är det om någon som ser på mina bilder känner min längtan, min dröm, mitt behov av kärlek. Då kanske det studsar lite kärleksdamm på betraktaren och vi tillsammans blir lite småkära. Det är kanske det saken handlar om. Kärlek.

Då är jag lycklig.

Idag är jag för vek för fotografi. Den typen av fotografi jag snackar är ohyggligt intensiv och krävande. Man måste lägga allt på ett kort. Hela tiden. Det är det som är så vackert men så svårt. Då kan man som jag nu gå till minnesbanken och skriva om det hela. Man kan ta om det hela i ny skepnad, och med lite tur får man sprida lite kärleksdamm en gång till i livet.

Illusionisten

Jag läser John Fowles bok Illusionisten, runt 700 sidor text. Den ger mig lust att skriva. Jag vet ingen som så bra lyckats skildra Grekland, konsten att leva i Grekland. Att man måste äga en förmåga att stå ut. Grekland är som en spegel. Man får lära sig leva med sig själv. Man kan säga ensam, men man är inte ensam.

På något konstigt vis längtar jag till januari, då det är riktigt kallt och rått på Naxos. Då jag ska köpa en kubik ved och elda mitt hus. Vara ensam och bara skriva, eller hoppas skriva.

Idag gick jag förbi två fina motiv, lyfte inte mobilen. Jag har en antiinställning i kroppen. Jg vet att jag kan men jag vill inte. Min fru och jag cyklade till Henriksdalsberget för att se på hennes tredje barnbarn. Jag är ganska kallsinnig till familjeliv men se ett nyfött barn går man inte förbi. Det är rörande och då den lille läggs i ens famn, tre dygn gammal och den tittar på dig med ögon som vandrat från den andra sidan och ser och känns helt lugn, då är det något som öppnas inom en. En spricka, kanske den nordiska spegeln, kanske är det saknaden av egna barnbarn.

Jag har min uppgift. De plåtar med sina mobiler, men jag tar tre bilder som jag vet kommer att vara bilderna som kommer att finnas kvar om femtio år. Bilderna som berättade om just det unika ögonblicket, där vi alla var med, men jag fäste för framtiden. Det är min roll och min styrka. Att fästa ögonblicket för framtiden.

Jag kom till Stockholm för 16 dagar sedan. Redan då jag steg av Arlanda express kände jag en stark känsla av förtvivlan. Trots att min fru väntade på mig kände jag mig tungt deprimerad då jag såg det sk livet som levs i stan. Efter 16 dagar käner jag mig lugnare, men jag längtar till januari då jag ska tända en brasa och skriva. Livet i stan har lett till beslut.

Vi ska flytta. Vi måste få bort bostadslånen.

Min sexuella kraft har avtagit lite, medan min fru har återerövrat lite av sin. Jag kan känna att jag kanske har sexkraft i fem år till. Jag har svårt att säga hur det förhåller sig. Jag vill känna djupet men jag vill inte ha orgasm, eller jag kan inte få orgasm. Jag åker med, men jag bjuder på hennes orgasm. Min egen tar jag för mig själv en annan dag.

Kanske är det min antiinställning? Att inte ta bilderna jag ser. Att inte få orgasm tillsammans. Det finns en slags befrielse i det. Att slippa. Det är den viktigaste känslan: Behovet att slippa.

Jag ska ge bort mina kameror, jag ska sälja en hel del av mina fotoböcker och jag ska organisera min negg till fulländning.

Sedan ska jag göra något annat.

Vi går i Kastro, vårt förra hem i många år. Högst upp i en borg, Kastro. Man går in genom en port som är så gammal så jag vet inte, 1200talet, Sanuditiden,, sedan är det de sista trapporna. Då kommer vinden långsamt sugande bakifrån, man liksom lättar och vinden susar, den låter helt enkelt som man drömt om att en vind ska låta och så plötsligt: Vågornas rörelser, deras sug och miljonåriga rörelse kommer över hustaken genom gränderna och kommer ikapp med vinden. Det är då man blir liten, nästan rörande liten och tacksam för livet. Att man är detta sandkorn i den eviga vita sanden.

Jag funderar allt mer på sommaren. Det är tomhetens tid. Jag arbetar höst, vår, vinter, men inte på sommaren. Då dräller jag ... kanske kan natten vara en tid att arbeta med kameran. Då det svartnat. Jag är allergisk mot bilder på greksallad, stränder och solnedgångar.

Sommaren. Tomhetens tid.

På restaurangen serverar Georgios oss. Kleftiko, lamm, som alltid. Han är redan trött, den 1 juli är han redan trött och snackar om den gyllene månaden, november, då han får stänga. Det är redan ett galet tryck i Grekland och maskerna är på väg tillbaka inomhus, i affärer och matbutiker. Coviden stiger, snabbt, ännu snabbare och efter maten går vi samma väg tillbaka genom gränderna. De har blivit mer slitna sedan vi bodde där, kanske är det Tiden, Turismen, Coviden, något är det, men vinden och vågarnas brus över hustaken är de samma. Det ger mig tröst. Jag vet att jag är ett sandkorn i allt det stora. Det är bara att böja sig för detta infernaliskt vackra faktum och se till att också respektera det i livet.

Aten är en stad, en verklig, brusande, svinintensiv stad. Jag skulle aldrig kunna bo här, för det liv som skulle levas är väl det liv jag lämnat bakom mig-

Exarchia, är den anarkistiska, hårt slitna stadsdelen. Jag vet inte hur framtiden är eller blir, men Airbnb är en realitet och det brukar ta knäcken på det mesta.

Berlin på 90-talet eller Stockholm på 60-70talet, är väl den närmaste beskrivningen jag kan komma. På ytan, men överallt är det otroliga väggmålningar och överallt, och jag menar överallt i dessa slitna kåkar, ligger det sköna restauranger med klassisk mat, eller kretensk mat, eller..... och inte heller dyrt.

För att bo och uppleva detta måste man vara ute, leva ute mycket och det är vackert att se på de här krogarna hur många gamla människor som sitter där och dricker kaffe eller käkar en bit mat.

Det är ett evigt skådespel, ett evigt och jag tar inte en enda bild för jag vet att de inte gillar turister för mycket i Exarchia och jag håller mig till det. Om jag en dag bestämmer mig för att vara där i en månad och ingå i ett sammanhang ska jag plåta.

Vi kommer till Stockholm, renrakat, men till skillnad från Aten har stan något annat, en luftighet, kajerna, vattnet och det är där vi kommer in på att jag aldrig skulle kunna bo i Aten, det skulle vara för slitigt med all trafik, alla människor, alla krogar, allt, men allt detta som också är så fenomenalt vackert och härligt att uppleva. Jag bor ju bara en timme från detta, på min ö, där kan jag njuta av bergen och haven och åka till Aten då jag vill grotta ner mig i annan känsla. Det bästa av två världar alltså.

Det jag känner så tydligt var jag än är, är känslan av att det är för MYCKET. För stort, för,,,,Om jag går ut i Vitabergsparken, gräsmattan är överfylld av folk som skitar ner alldeles för mycket. Tantobadet är ju som en myrstack.

Jag har ingen aning om vad man ska göra med det, men den här explosionen har gått på några år. Säg tio år.

Om jag tar vår ö, där kan man tex knappt längre ta ner bilen till stan, finns ingen plats att ställa den. Hur har det blivit så enormt mycket mer bilar på några år? Längs kusten byggs det överallt, inhägnade kåkar med murar. Jag vet inte någon som applåderar det. Alla är lite förskräckta.

Grekland ekonomi går ju igång ganska bra nu efter pandemin, även om inflationen är galet hög, men samtidigt finns det några strukturella problem man inte kommer förbi.

Arbetskraften. Man har svårt att få folk att jobba i turistnäringen. Vem vill jobba för 25 euro om dagen i tiotimmarspass. Unga människor köper inte det längre.

Airbnb,,,man kan inte fortsätta med Airbnb,,,det blir inga lägenheter att bo i. Det blir bara för turisterna. Lokalbefolkningen kan omöjligt betala airbnbpriser.

Sedan är det hela den ekomomiska påföljden med enorma höjningar av allt, speciellt elen som är som ett galet skämt. Turister som går ut och lämnar ACn på borde ha ett skott i pannan. Pengarna bara rinner ut i sanden. Officiella lokaler är förbjudna att ha det svalare än 26 grader inomhus om det ska köra med Acn.

Vattenbristen är en annan sak.

Och ändå går Grekland hyfsat just nu, men som jag sa, överallt är det samma sak. Det är för mycket av allting. Det som man älskade mals långsamt sönder. De som var ställen dit folk reste för att uppleva något är idag totalt krossade, Santorini, Mykonos, helvetesöar.

Om ni har kört omkring på den svenska landsbygden så har nu ju sett hur stora de moderna villorna är? Här sker samma sak. Allt nytt som byggs längs kusten tenderar att bli allt större och är dom inte större så det ofantligt fyrkantiga kuber och de är helt enkelt skitfula. Skitfula är ordet. Noll sammanhang och noll inpassning till det grekiska kulturklimatet,,,,finns det inget skönhetsråd på öarna?

Ja, vi hamnar på stranden. Är helt enkelt lite dästa efter gårdagens vernissage. Man måste vila och havet är fantastiskt. Då ser jag nästa galna trend. Plötsligt är stranden full med stora spinakers på pinnar. Jättetält som tar hur mycket plats som helst. Det finns plats för kanske fem, sex personer under varje men vi ser bara par,,,vad fan? Är detta det nya sättet att skaffa sig en campingplats på nakenbadet?

En gång i tiden låg man på stranden med en filt och möjligtvis en transistorradio. Nu känns det som Ikea öppnat filialer på varenda strand i Grekland.

Jag går för att pissa på Vangelis nyrenoverade toa. Det var på tiden. Men, det blev bra och jag pissar som man ska. Rakt och snyggt. På väg tillbaka passerar jag restaurangens baksida. Där sitter dom. De sanna hjältarna. År ut och år in. Ofta är det mormor eller farfar. Potatisskalarna. Jag brukar gnälla då jag blir ombedd att skala potatis. Jag äter helst potatisen med skal. De här potatiskalarna skalar hela dagen, månad ut och månad in.

Det är vackert. De sitter i skuggan och skalar och pratar med varandra. Då jag kommer tillbaka till stranden har ett par amerikanare satt upp en ny spinnaker. Då känner jag att det är dags för en bakelse. Vår lunch kom att kosta 17 euro, två bakelser och kaffe har samma pris. Mycket grädde, men kan man dra några slutsater av det?

Så skulle man kunna beskriva det. Vaknar efter att ha sovit i två olika sängar, i två olika riktningar och med olika ljud. Och sovit gott. Det finns en fantastisk produkt på apoteket, de här genomskinliga öronpropparna som är fenomenala. Tar bort allt ljud på nätterna.

Man kan bli addicted. Exarchia, denna märkliga sk anarkistiska stadsdel, vilket är bara en sida av saken, så fylld med fantastisk konst och energier, samtidigt så skitig och sönderbruten, men ur askan reser sig elden. Ett fenomenalt ställe, fenomenala krogar och en rytm som är så intensiv men ändå så mjuk. Jag såg mig själv på ålderns höst, typ 93, sitta under ett träd och skriva på det lilla torget bakom Benaki street och spana in på krogen Oxo Nou eller den andra lika bra, Rozalia.

Jag vaknar i Stockholm, hör stegen från grannens barn genom taket. Den milda julisolen har anlänt, det hotas givetvis i sedvanlig ordning med regn och snö då jag kommer till stan, men inte mig emot. Jag har så det räcker av den D-vitaminbefruktade solen,,,,jag höll en Zoomklass för ett antal begåvningar, vikten av känslan. Den så utmanade, viktiga känslan. Det som ska vara som en smekning av underarmen. På tåget in från Arlanda, det helvetiskt överprissatta Arlanda express, såg jag en kvinna i grå tröja smeka sin man på hans underarm. Det var en sådan typisk kvinnlig gest så den borde skrivas in som ett slags gentillbehör hos kvinnor. Jag tror kvinnor älskar underarmar hos män?

Den begåvade Pelle Nellevad leverade en serie bilder som jag tycker mycket om. En gång i tiden hade jag äran att ha honom och andra begåvningar på workshop på Naxos och en av grejerna jag reagerade på var hans lätt överdrivna längtan efter svärta, kontrast i bilderna. Då gjorde han en mängd bilder på Naxos i mjukare, vitare stil, sedan efter workshopen återgick han till sin kraftfulla, svartvita bildstil, men nu har han gjort en serie bilder från stad och landsbygd som är skönt gråmjukt, nästan sladdrigt och det är verkligen en lisa att titta på.

I dagens digitaliserade värld känner jag ett behov av det ickeperfekta, precis som den vildsinta stadsdelen Exarchia i Aten. Jag kan lova er att inte en enda gata i den stadsdelen skulle överleva en vecka i Stockholm. Troligtvis skulle Stockholms stad sanera gatan och omedelbart utbjuda alla lyor till försäljning till hugade börsnissar. Det ickeperfekta skapar ett utrymme för människan i oss. Det superpefekta förstör vår självkänsla och vår längtan efter solidaritet, eftersom ingen människa kan vara perfekt och längtan efter det perfekta leder oss in på fel stigar.

Jag tittar på de smala benen och de vita sandalerna, sommar. Jag tog bilden då vi gjorde boken Maja reser till Grekland. Det är bara kärlek att titta på sina barns sommarbruna ben. Och har de dessutom de klassiska sandalerna är man besegrad. Min son och min dotter hade de mest fantastiska somrar med mig. Min son blev så brundbränd att jag försökte tvätta bort det jag trodde var smuts men som var solbränna.

Tjugo år senare kommer minnena tillbaka då de återvänder till ön, till sin far, till de oändliga minnena

Irinis. En bra restaurang, vi är svettiga, drar på resväskor. Klockan närmar sig 2200, båten går 2230. Det är den smärtsamma insikten att min älskade dotter ska resa ifrån mig ett tag igen. Det var länge sedan hon var så länge med mig, tre veckor och jag vill behålla henne några dagar till, bara för mig själv. Vi har så mycket att tala om. Hon är inte en liten flicka, längre, hon är 33 men jag säger hela tiden 32, men det spelar ingen roll. För mig kommer hon alltid i en bit av mig att vara den där lilla flickan som plockade sten på stranden och fick välja ut några för vi visste ju att väskan skulle bli för tung.

Nu har hon lånat min handbagageväska där hon lagt en vacker skål. Hon bär hem något från ön.

Klockan passerar strax 2200 men båten har ännu inte anlänt i den svarta natten, det är lite folk som reser på natten,men det ska kollas papper av tullen och vi gör oss reda att gå.

Det var en vacker middag med hennes bror, hennes pojkvän och min sons fina kompis. Jag känner en lycka då jag ser den nästan osynliga kärleken som spirar mellan min dotter och hennes lillebror som inte längre är en lillebror. Han är en vuxen man med en vuxens mans klara blick på tillståndet.

Att sitta och se på dom två, mina barn, är att sitta och se på arvet, det viktigaste jag kommer att lämna efter mig. Två människor som tagit det bästa ur mig och ur sina mödrar.

Vi konstaterar att Irinis alltid levererar det lilla extra. Det är otroligt gott och jag avslutar med en Raki som är som ett halvt dricksglas med vatten.

På piren ut mot färjan kommer den svala nordanvinden, äntligen har den vänt, den sydliga har plågat oss hela dagen. Jag kramar min dotter, jag vill minnas henne som hon är, då hon reser. Det blir ett kort farväl, minns det från hennes barndom, alla korta farväl.

Färjan kommer in i natten, som en cirkusföreställning. Hej då, pappa, säger hon och försvinner mot fartyget.

Jag, min son och hans fine vän Salle kör upp mot bergen och långt därborta kan vi se fartyget lämna hamnen och stäva ut till havs.

Hej då, min dotter. Ses snart.

Jag går bakom vårt hus för att kolla om det finns några plommon kvar. Det fanns det inte. Det är torrt och varmt men då jag tar dagens tredje kopp kaffe, dagens godaste, tillverkad i min egen espressomaskin, så kommer vinden långsamt genom träden där jag sitter mellan ett citronträd och ett apelsinträd.

Jag tänker på Exarchia, hur de slitna gatorna där är så sanslöst mycket mer inspirerande än vilken Stockholmsgata som helst. Varenda vägg vibrerar av VILJA, av DELTA, av LÄNGTAN.

En stad kan inte vara tillverkad av skurpulver. Vi har länge trott att en stads lycka består av att rena den, göra allt perfekt, göra så inget syns. Ungefär som Hemnet, som är den mest falska produktbeskrivningen som finns. Det finns Falu rödfärg och det finns Hemnets vita, photoshopsfärg. Falskt hela vägen, en falskhet som kostar millioner.

Jag går gatan i Exharcia tidigt på morgonen, klockan fem, nästan ensam och gatan talar till mig. Det är som träden som öppnar sig för den som är mottaglig. Väggarna är som skorpor, sargade av liv och längtan och de utstrålar så mycket äventyr och elände på samma gång, men liv, framför allt liv.

Det finns en gata på Söder, en kort sträcka, som rör sig mellan Södermannagatan , Ringvägen bort, till Renstiernas sväng tar vid. Det är den minst gentrifierade gatan på Söder. Gå dit och försök förstå vad betydelsen av brist på Hemnetsvitt betyder.

Min katt kommer och ligger i mitt knä. Jag vattnar citronträden, min fru kommer att dö av lycka då hennes tomatplanta är stor som en apelsin och fortfarande inte röd. Det får bli min bröllopsgåva till henne då hon kommer.

En get klättrar upp på taket. Jag ger den en omgång med vattenslangen. Någon bråkar som attan i horisonten, ljudet kommer med vinden. Min granne ringer och frågar om någon slagits ihjäl. Jag lugnar henne med att jag inte hittat något lik.

En halvtimmer senare kommer en granne och knackar på och ber om ursäkt för bråket. Det var inte acceptabelt och samtidigt ger han mig en skål med plommon.

Jag frågar om han plockat dom bakom byn?

Ja, säger han. De blev klara för två veckor sedan. Visst är de goda?

Gatan lutar och undet mitt bord är det kullersten. Rozalia, en restaurang i Exarchia. Jag kom precis till Aten, tog den perfekta tunnelbanan till Omonia och sedan är det 8 minuter till Hotel Exarchion.

En dusch, det var en konstig tripp. På Arlanda var det som Monty Python. Hundra man före mig i säkerhetskollen, inga problem, men det blir problem då nästan varenda en börjar med att plocka ur sin dator, ta sig skorna, klä av och klä på, ha flaskor med vätska i och få gå igenom röntgenbågen fem ggr för man inte tömt fickorna. Göra allt fel som kan göras fel.

En vakt kollade in mig och en affärskille, öppnade en lucka i avskärmningen och skickade oss genom Fast track.

Sedan var planet halvtomt, säger det. Halvtomt. SAS kör med Balkan Air och de planen är nya och låter konstigt vad de än gör, piloten var fladdrig och personalen såg ut att vara fjorton. Inget jag bryr mig om. Jag är fatalist.

Brödet kommer in, det är trettiofem grader varmt och det är inte varmt. Det drar ett stråk av frisk sälta genom gränden. Brödet är en välsignelse. Hur gör Grekerna, hur gör de som så ofta lyckas välsigna sin husmanskost. En mat som man äter överallt och man levereras med så mycket kärlek och stolthet och kyparna, vet inte hur många de är, men alla gör sitt jobb med kamratlig touch, proffsigt, ett snack och sedan är de borta.

Ja, de svettas, men inte mycket. De går ett maratonlopp på en dag och jag blir så satans sned då jag tänker på alla kafèer i mina Södermalmstrakter där folk inte kan göra kaffe.

Jag får in maten och en öl, Mamos.

Åh, jag dör, jag är så satan trött, sov inget i natt, Planket i helgen, det har pågått saker hela tiden, plus att jag lämnade min fru för ett tag, men då jag sitter här, ser den lutande gatan, smakar på krogens Namn; Rozalia, det är en kärlekshandling.

Jag tror greker har krogar för att leva, för att umgås. Jag får känslan av att vilja gråta, precis som jag grät i Söndags då Billie Holliday sjöng Strange Fruit. Men, för helvete, vilken kvinna, vilken röst, vilket budskap. Stenhårt.. STENHÅRT. Den och Ebbas/ Staten och kapitalet är de hårdaste låtar som gjorts, men Strange Fruit sliter en i bitar. Den är skoningslös.

En kvinna äter klart framför mig och begär att få ett Paketti, det som är över i ett paket. För att ta hem. I Grekland tar vi alltid hem maten efter vi ätit om det blir över. Grekerna är ett fattigt folk, de vårdar maten. de älskar maten. De har tränat på det här sedan Antiken, de vet hur man lever.

Kyparn kommer ut och slänger lite ord med mig. Han känner igen mig sedan förra gången då jag och min fru åt här och han frågar givetvis om henne.

Jag älskar det.

Jag får glass till efterrätt. Allt kostar elva euro.

Jag har fått mat, slängt käft och fått en religiös upplevelse. Jag lämnar 2 euro i dricks, sedan går jag hem. Poliserna står i sin kravallutsrustning utanför mitt hotell. Går in och sätter på Acn på 27 grader.

Leta i den här bloggen

Texter, micke berg

En bläckfisks memoarer, En text om Grekland.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Det osynliga året