Lite Stockholm,,,,

 

Saga

Min mamma hette Saga. Hon dog alldeles för ung. Femtio år, ganska hårda år. Hon fick mig då hon var 18 och jag kom ut en månad för tidigt. Två kilo. 1949. Det var ingen lek. Inte heller hade jag någon far. Min mamma nekade honom att träffa mig.

Under graviditeten blev min mor förskjuten av sin far. När jag föddes skedde något. Jag blev släktens älskling. När vi reste från Lycksele för att åka till Skeppsholmen grät alla och alla kom efter till Markan  på Skeppsholmen där flottans personal åt sin mat.

Jag blev den förste i släkten att ta studenten, 1969, min far dog året efter, femtio år, men han var så lycklig över att jag lyckats med det han drömt om: utbildat mig.

Jag växte upp i en fantastisk släkt, massor med kärlek och starka kvinnor, men mamma var den som inte orkade. Idag hade hon överlevt, men på femtio och sextiotalet fanns det ingen nåd för kvinnor med svaga nerver. Elschock var alternativet.Min mamma blev sig aldrig lik och varför hon inte orkade? Jag tror hon inte levde det liv hon ville leva. Det kan vara värt för unga kvinnor idag att tänka på. Vikten av att ta sig rätten att leva ett eget liv. Mamma var konstnärligt lagd men hur skulle hon kunna göra nåt sånt med två barn och ett hårt arbetsliv, dag och natt, för att spara ihop till den lilla skoaffär som hon och Bertil till slut fick ihop. Mamma blev femtio år.

Om någon frågar mig vad jag tycker om det så kan jag väl säga att det påverkat mig hela livet, från jag var tolv år. Kämpandet, glädjen, orättvisan, klasskampen, rätten till att få leva sitt eget liv. Jag har gått en lång väg i mitt liv, men jag är bara en i stafettlaget. Min släkt, min mamma, min styvpappa, alla som gjorde det tunga jobbet. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar men jag kan känna en saknad och sorg över att de aldrig fick följa med i mitt liv och träffa mina barn.

Gymmet

Gubben fick för sig att knata ner till ett gym. Det var länge sedan jag körde på ett gym, nittiotalet. Men jag la av då, för det blev så dyrt med allt fika vi skulle ha efter träningen. Nu är det ju en månad till skidåkningen och jag såg väl hur Axel o co träna på gym, så gubben tänkte att nu skulle han köra hårt i en månad så han kan plocka carvingen i full fart.

Förra gången gubben träna på gym så märkte aldrig hans dåvarande fruga att det skedde något. Hon sade till och med: Varför blir det aldrig några muskler på dig?

Vi kan väl säga att det var uppmuntrande, men fan vet. Nu knatar gubben ner till gymmet igen. Solen lyser och han kanske skulle ha tagit ut racern istället? Tankarna far över honom då han står vid övergångsstället i cykeltröja o kortbyxor. Han har vänt kortbyxorna ut och in, men han är den typen som i sådana lägen gör en Håkan Elofsson: Vad då? Det ska vara så här! 

Han inträder i lokalen, han har dessutom fått kraftig rabatt av bruden i kassan då han sa att han tillhörde landslaget i skidor. Bruden i kassan, liksom flämta till och peka på band på väggen: Om du ska köra riktigt hårt, tungt, kan du låna de här.

Visst fan. Nu står han där o glor. Jävla massa skrot. Han går fram o lyfter en trettiokilosstång, kanske skulle han göra tio knäböj, men vad fan, ryggen krokna liksom, som ett staniolpapper. Nej, fan, han tar sikte på en cykel i hörnet. Hoppar upp och kör några hårda spurter. Sitter bra, som att köra tempo, men vad fan, enpetare. Tramporna snurrar så han håller på att göra en Pelle Seth, ryggoperation, innan han hajar att han ska snurra med tramporna då han lägger av.

Nu är det lite rull på prylarna. Går ner och kör några hit och ditmaskiner. De in och utåtvända byxorna skapar respekt. En snubbe som sett och tränat överallt. Som kommit på att sömmarna utåt ger fart.

Roddmaskin, ställer in fyra km och då han startar kliver en gubbe av från maskinen bredvid. " Jaha, sjönk ekan nu"?, säger vår hjälte med de in och utåtvända byxorna. Gubben tittar på honom med frågande blick. "Eka, rodd", säger vår hjälte och börjar ro. Den andra gubben klyka ingenting och går lätt haltande mot omklädningsrummet.

" Det är ju fan, tänker vår hjälte. Att man ska måsta lära dom allting". En ny donna sätter sig på maskinen som gubben lämnat. Först ställer hon in en fläkt som ska förstöra frisyren och skapa motvind på rodden. Det är en ettrig gumma som kör så det ryker, men vår hjälte är inte sämre. Han kör så ekan sjunker.

Efter det går han tillbaka till omklädningsrummet, stoppar på sig nycklarna och vänder byxorna rätt. Man kan ju fan inte gå på Skånegatan med in och utåtvända byxor om man ska ha någon stil att tala om.

Jack

Felix Pappalardi, Mountain. Hårdare musik finns knappt, föregångare till Led Zeppelin. Denne Felix Pappalardi som sköts till döds i halsen av sin svartsjuke fru då Pappalardi tydligen hade vänstrat med en yngre donna,

Jag lyssnar på Cream, Jack Bruces otroliga basspel. Går knappt att kalla Cream något annat än freeformjazzband med bluesen och rocken i garderoben.

I mina tidiga år plåtade jag mycket musik. Det var min gode vän Håkan Lahger som fick mig in i musiken. Eller rättare sagt, jag straffade ut mig själv ur musiken. Försökte spela trummor men någon Ginger Baker, Mitch Mitchell skulle jag aldrig bli och jag kom att nöja mig med att lyssna, digga, som nu då jag skriver detta.

Jack Bruce träffade jag. De bodde på Sheraton och Jack Bruce ville vi skulle gå på porrklubb. Jag träffade Zappas tvillingar, Bruce Springsteens gitarrist var jävligt hygglig. Vi drack en öl en kväll ute mot norrtull.

Tom Waits. Han bodde på ett pang nära Stureplan. Vi satt i en kall matsal, en städerska gick och sopa i bakgrunden. Tom Waits var verkligen inte i form, såg knappt upp, men var ändå närvarande, varm.

Jag tyckte synd om honom. Jag hade sett så många musikervrak, som tex Mott the Hopples sångare som de mer eller mindre sparkade in på scen för att han skulle klara av jobbet.

Ferrari

Besiktning. Förra gången jag besiktade min röda Ferrari dundrade jag in på stationen utan fungerande hastighetsmätare och skallrande avgasrör. Snubben som besikta liket lulla runt och humma, en Ferrari är ju ändå en Ferrari. Plötsligt såg jag en skidbräda som stod lutad mot väggen.

- Är det din bräda, frågade jag den hummande besiktarn

- Ja, sa han, och jag kände på brädan.

- Jävligt oslipad, sa jag och tog ut ett slipverktyg ur bilden och drog några varv så rosten försvann på stålet på brädan.

- Nu jävlar har du bett, sa jag.

Besiktningsmannen kände själv.

- Satan,sa han. Du vet hur man gör.

Tre minuter senare var Ferrarin avklarad. Allt funka tydligen perfekt.

En annan gång hade jag en röd Sport Audi. Mycket trassel om man säger så. Fick inte igenom lyset två ggr, blev lite härsken, la in ett batteri under baksätet och koppla lamporna dit. Nog fan lyste det bra, drog till besiktningen.

Killen hoppade in, slog på tändningen, det lyste som fan, värsta fyrverkeriet.

Snubben kolla lite, sedan frågade han varför jag hade ett extra batteri under sätet? Vore det inte enklare med rätt sorts lampor i frontbelysningen?

Bängkola

En annan gång torska jag på motorvägen till Arlanda, hade missat ombesiktningen beroende på att då den gick av stapeln var jag i Grekland. Nu blev jag uppjagad av snuten med lanternorna tända. Jag menar, en röd Ferrari är en röd Ferrari. Nästan dragna vapen. Baksätet, blåsa och ha sig. Nå, varför kör du med körförbud frågade bängen?

- Jag är på väg till verkstad och laga, ska besikta imorgon bitti.( Det här var på söndag kväll och jag skulle hämta en snygging på Arlanda)( Vem fan bryr sig om lagen då?).

Bängen kolla hårt på mig. Ljuger du, sa han. Nej,sa jag. Okej,sa han. Kör till verkstaden då, vi följer efter.

Okej okej, tänkte jag då vi drog iväg. Hur fan ska jag fixa det här? Får köra in på någon kåk vid Arlanda, någon som ser ut att ha garage, kliva ur blixtsnabbt och säga till den som öppnar att du får en lax om du säger att vi skall laga kärran. Måtte det bara inte vara en barnmorska eller frisörska som öppnar dörren då vi landar på garageuppfarten.

Jag såg framför mig hur snutarna satt i sin saftblandarkärra och smålog. Nu skulle den där jävlen i röda Ferrarin få sitt, men vad fan, plötsligt dunkar det till. De passerar mig med ett väldigt axande, fått ett rejält larm helt enkelt. Klarade mig, som alltid.

Som sagt, nu till besiktningen och slipverktygen är givetvis med i bakluckan.

Kaffe o annat

Jag tänkte skriva om vikten av kaffe. Sven Öste, utlandskorren och utlandschefen på DN skrev en gång om Stenmark. Det var en fantastisk text, liksom utifrån, då Stenmark tränade, om och om igen. En annan som skrivet en av de bästa boxningsböckerna som gjorts är Carol Oates. Den där smala, tunna bruden har skrivit en liten, skitbra bok om boxning. Hon gick tydligen ofta med sin pappa på boxning. Torbjörn Säfve har också skrivit mycket bra om boxning. 

Jag tänkte skriva om kaffe. Jag går ofta till ett ställe som hette Svart kaffe förr. Nu heter det något raketliknande, men de har cool personal och skorpor som jag norpar från en bänk. Jag har en mani och det är att alltid sno något på cafeer. Jag hittar alltid något jag kan äta gratis. Det är mitt vardagsäventyr. Jag är en mästare på att få billiga mål mat och fika. 

Det började redan 1969 då jag gav krögarn i mitt hus lite bilder, sedan hade jag gratis eller nästan gratis lunch i flera år. Efter det blev jag polare med karatemästaren på St Paulsgatan, tog en bild på hans unge och sedan var det billigt fika igen. Soffan ska vi inte snacka om. Där åt jag gratisbullar hela tiden, men det var väl mest Gabbis fel, som bjöd och tyckte jag såg mager ut.

Jag brukar klara mig. På mina långa äventyr i Spanien eller Baskien hade jag alltid favoritkrogar. I Baskien, i Sestao, en krog som låg där fartygen gick in. Fönstren ut mot kanalen var täckta med vita virkade gardiner där man stack in tandpetaren när lunchen var klar. När jag reste därifrån gav jag bort en bild, vi snackar 1974. Jag återkommer till stället på slutet av 80-talet, äter en lunch, sätter tandpetaren i gardinen, då kyparen, nu en gammal man, kommer ut till mig och har bilden i handen. Han kände igen mig och det var ett vackert ögonblick. Jag blev givetvis bjuden på lunchen den gången med.

Ja, jag skulle snacka om kaffe, det blev något annat. Det är inte heller ovanligt.

Bresson o dekoren

Jag stod utanför Vietnamesen och väntade på min mat. Det hade varit vårkänslor i luften. Gatorna var plötsligt rensopade. Det tickade till, insåg att nu blir det skidor två veckor till, sedan tar jag fram kameran på allvar.

Jag funderade på vad fotografi gör med mig. För mig är fotografi numera att skriva dagbok. Jag mindes hur Kurt Bergengren en gång i tiden berättade för mig hur Cartier Bressons stora bok ställdes ut i bokhandelns skyltfönster och sålde slut nästan på en gång. Det var på den tiden då fotografi på något vis hade en koppling till medborgarna. Jag kan tänka mig att Sune Jonssons första utställningar hade besök av folk som var genuint intresserade av ämnet, av den tid de levde i, av den omvälvande sociala ordningen som stod framför dörren.

Jag kan bara gå till mig själv. Hur Bresson drev mig ut i världen, hur jag kom att tycka om Strömholms livsstil, hur jag beundrade Danny Lyons steg att flytta till Mexico med sin familj. Hur jag kände något konstigt släktskap med Don McCullin, hans arbetarbakgrund och hans bok Homecoming.

Idag kallar jag mig dekorfotograf. Vi är många idag som tar bilder som liksom inte har någon koppling till någonting. Varför tar vi våra bilder, vad vill vi att de ska göra med betraktarna? Jag har svårt att förstå hur den nya, mer dekoranpassade, tillgjorda konstfotografin ska kunna röra om och få någon att ta något steg i livet genom sitt budskap eller sin känsla. Jag är helt likgiltig. Det är det enda svar jag kan ge på den grejen. Jag är helt likgiltig.

Son tur finns det andra som inte är det, men jag undrar ändå: Vad är det som berör dom? Vad gör konsten med dem? 

Just den grejen har alltid varit min huvudsakliga tanke med bilder: Vad gör bilderna med mig och vad gör de med betraktarna? Vad vill jag få uträttat med bilderna?

En annan sak som jag kan fundera över är de som skriver om fotografi? Vem skriver de för? När till och med jag, som levt i den fotografiska världen sedan 1969, inte förstår vad de snackar om, så kan man fråga sig: Vem skriver de för?

Jag nämnde Kurt Bergengren i början. Han skrev mycket om fotografi och jag har ännu inte läst en artikel från hans hand som jag inte förstår. Jag ställer mig återigen frågan: Vem skriver de för och varför?

Om jag ska riktigt konkretisera mig så ställer jag mig frågan: Vad vill vi med bilderna? Varför har vi i så stor utsträckning blivit dekorfotografer? Varför är i så stor utsträckning fotografi något som man passerar på vägen till fiket? Något man konsumerar? Varför är inte fotografi något som får oss att lämna våra invanda stigar, får oss att ge oss iväg, får oss att fundera på allvar? 

Jag kan svara på en fråga. Om fotografi ska få oss att röra på oss så måste bilderna handla om något som får oss att vilja göra något med våra liv. Fotografi måste handla om något, inte vara en slags dekor. Fotografi måste också handla om något som vi kan nå fram till. Inte något som vi inte vill vara, typ en sorglig människa någonstans. Fotografi, konst, måste föda hopp.

Ja, det var väl det som passerade min hjärna, utanför Vietnamesen den här kvällen då dagen hade haft en svag känning av vår

Robert F

Idag öppnar Robert Frank på Fotografiska. Idag öppnar Hannah Modigh på CFF. Jag tänker: Mörkret, depressionen, mörkret som bas. Frank anses ju vara en stilbildare. Hannah Modigh långt senare, hon är lite mer Larry Clark, modernare mörker.

Kanske var Frank den förste deppfotografen? Han bildade en stil, en mörk stil. Hans Americans kom ju inte ut för folk tyckte den var för mörk och deppig. Det är en en bra bok, Hannah Modigh är också bra. Jag ska inte skriva om fotografi, men konst. Förr i tiden var jag fascinerad av att mina katolska vänner i Spanien älskade Bergmans filmer. Personligen tycker jag allt Bergman gjort är hopplöst, förutom böckerna, som är skitbra. De älskade Bergmans mörker, hans ångest.

Varför älskar vi mörkret? Den ende fotograf jag känner till som arbetar med ljuset och är en tung, påverkande fotograf är Bresson. Alla andra, Koudelka, Petersen, Sobol, Smith, Frank, McCullin, Mary Ellen Mark, Clark, mfl mfl, alla jobbar med mörkret som bas.

Vad är det som påverkar oss i mörkret. Jag kan bara gå till mig själv. Min ljuva mamma, blond, vacker, ljus var en fin mamma, men hon föll hela tiden ner i mörkret, var på sinnessjukhus. Hon dog ung, för ung. Jag har fått en massa mörker, många andra bär på mörker. Är det inte så att mörkret lyfter oss? Att se att en annan människa också famlar i mörkret ger oss mer kraft än att de är lyckade, att de har ett skinande kök. Är det kanske till och med så att det skinande köket ger oss mörker.

Jag tror vi hämtar kraften i mörkret. Jag tror att det är där styrkan finns. Det är därför ingen konst har något som helst att säga om den inte innehåller mörker, stråk av mörker.

Jag tänker på alla författare jag läst. Alla bär på mörkret, Miller, Hem, Mankell, Ford, Munroe, osv,,,,se bara på kvinnan som fick Hasselbladspriset igår. Hon bär på mörker, minnen av mörker. Hennes bilder är minnen av mörker.

Vad kan vi lära av detta? Att det är mörkret som är vår viktigaste beståndsdel? Att det är mörkret som ger oss ljuset. Att det är mörkret som bildar den platå varifrån vi svingar oss upp i ljuset.

Kertesc, Atget, Strömholm, är också bildmakare som arbetar med det positiva ljuset, men ändå med en tung klangbotten. Det stora problemet för en konstnär är att vara sann, att låta mörkret existera, men inte bli ett sätt att märkvärdiggöra, låta det vara just det är, en klangbotten. Det är ingen idé med Hadesskildringar. Konstens viktigaste uppgift är att lyfta, skingra mörker, inte ge oss mer mörker, depression. 

Hur det ska gå till får ni avgöra själva, men jag tror på att humanism, skönhet och en viss känsla av värme, sensualism, är det som avgör om konsten blir det som värmer våra hjärtan.

Sorl

Det tysta landet. Jag har alltid vilat bäst i sorlet. På ett spanskt café där många pratar på ett mjukt, melodiskt sätt. Där kan man bli en med sig själv i tystnaden, i den tystnad som blir i sorlets sovrum. Där har jag suttit många gånger med min vackra bläckpenna, blocket, sett ut över gatan, lyssnat, tagit in, förflyttat mig i tanken till en annan värld, till en annan människa. Sorlet behövs för tankens frid.

Idag fick jag ångest. Gick in på ett café, svenskt, modernt café. Vi var femton stycken,med mig. Fjorton satt lutade över en maskin av något slag. Det var knäpp tyst, så där knäpp tyst som det är ibland på teatern, då skådisarna bara står och tittar på dig, i flera minuter och då en harkling betyder utvisning.

Den tystnaden såg jag idag. Jag lyfte kameran, den viskade till mig. Ta det lugnt, knäpp och gå. Jag knäppte, lyssnade till tangenternas viskande, kände stor ofrid, saknade sorlets lugna sovrum.

Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.

Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra. Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen. 

Då, kliver man, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, ta en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil...

Du andas, ett leende kommer innifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao. 

En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, googles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen, jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.

Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. Då jag gjorde helt fel. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare. 

Lolita

Min underbara väninna Lolita sliter sig genom Asien. Innan hon drog iväg var hon helt eländig, var snack om att kapa av ryggen, men hon bet ihop, drog till Indien, ryggen blev allt bättre i värmen och nu har hon landat i Nepal, Himalaya. Hon bor så hon ser bergen, har dock drabbats att feber och är alltså lite eländig igen. 

Därför skriver jag den här hälsningen till henne, som en beskrivning av hur det kan vara och hoppas hon gläds åt den, kommer på fötter, så hon kan ta sin rygg och kliva uppför bergen, se soluppgången och andas den tunna luften och sedan komma hem som en ny, annorlunda, människa.

Vi drog från Sverige på hösten, över Grekland, Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan och kom till Indien. Någonstans på vägen fick jag en obskyr sjukdom i underlivet som inte ville gå över, besökte den ena drugstoren efter den andra, men sjukdomen höll i sig. I Afghanistan, ett av de underbaraste länder jag besökt, hade vi sällskap av en jätteråtta på nätterna. Jag såg när den satt på vårt sovbord och käka upp vårt bröd. Vi hittade ingångshålet till vårt rum, ett stort hål under sängen. Det täppte vi till med en Gevaliakaffeburk. Nästa natt hölls vi vakna hela natten av att jätteråttan försökte bita och krafsa sönder burken.

Vi stannade en natt hos en slavhandlare, som körde folk till Qatar, drack hembränt och lyssnade på Ali som boxades i Afrika. Dagen efter fick jag stoppa bussen tre gånger ute i öknen för att skita. Det fanns några buskar och en del gamar som gav mig intresserade blickar då jag drev ut de sista djävulsresterna ur min kropp. Eftersom de inte fanns något dasspapper fick jag torka röven med rupies. Det gjorde inte så mycket, det var ju ändå inget värda.

Vi kom till Indien, norra Indien, bodde på Dahl lake, husbåt. Den obskyra underlivssjukdomen gav inte med sig och till slut gick jag till en doktor, kanske var han veterinär, för när jag kom in på hans sjukstuga kom han in i rummet med kraghandskar som var alldeles blodiga.

- Fan, sa Håkan. Han är ju veterinär, du kan inte låta honom behandla dig.

- Det löser sig, sa jag och doktorn gav mig en jättespruta, lagom att däcka en tjur.

Efter det åkte vi till båten, jag slocknade i två dygn, andades knappt. När jag vaknade var jag ganska klen, sjukdomen var borta och sedan återstod bara Taj Mahal och lite annat trist trams, bland annat en sväng i Varanasi där jag för första gången såg flytande lik och döingar på gatan, innan vi drog tillbaka till Kabul, en Folka och nio dygns nonstophemkörning över de turkiska bergen.

På landet

Genom min kära fru har jag fått ett landställe. En timme från Stockholm. Ett enkelhus med kök och rum, utsikt och väldigt fint. Att åka dit är en resa i sig. Min fru kastar sig ut och åkallar Guds goda krafter över växterna. Hon tillbringar en väldig tid med huvudet i myllan. Resten av tiden skriver hon, men mycken tid sitter huvudet upp och ner och röven lyser upp samtiden rejält då hon gräver sig fram till de elaka rötterna.

Sedan är det två sessions varje dag då vi dödar mördarsniglar, typ 100 stycken åt gången. Det är kul. Förut hade jag exesser i hur man dödade dom, med is, eld, svidande salvor, men numera kör vi den enkla, klassiska stilen. Vi klipper huvudet av dom.

Vi har katt och bonushund. Grannen har söndriga höfter och jag lullar runt med schäfern och dess olika genetiska blandningar. Ibland ska frun med och testa sina senaste rön från hundexperten på tv. Då blir det mycket godis och sitt och stå och ligg och inte gå framför föraren.

Själv kommer jag aldrig att odla en blomma. Mitt liv går ut på att göra ingenting eller att cykla, möjligtvis klämma fram en bok, men jag förstår inte finessen med att odla då man kan köpa på Konsum.

Jag har fyra huvuduppgifter. Köra bilen, hugga ved, fixa vatten o vara allmän houseboy. Min fru är chef, skriver lappar och har sig och jag uttrycker min uppskattning över allt hon gör och då brukar jag få två lappar till för hon tycker jag verkar för energisk. Min energinivå måste hållas nere och då och då skickas jag ut på fyramilshandlingar, typ, åk till Konsum och köp en deciliter grädde och då¨cyklar jag dit och gör det.

Jag fikar i Bettna, eller i Malmköping, 4 mil och sju mil, för en bulle och kaffe. Det kunde vara värre. Våra grannar är alla adhdare, ständiga projekt. Den ene renoverar sin kåk dygnet runt, den andre håller också på och fixar dygnet runt. Jag åker omkring med min fru och kollar så det går rätt till. Oftast får man ju en kopp kaffe då man inspekterar och det motiverar mig att sätta mig i den blåa Ferrarin då och då.

På kvällarna ägnar jag typ tre timmar åt att ställa in antennen på husväggen och då jag kommer in har min fru redan bestämt att att vi ska se( hon) på ett program där de biter varandra i halsen. Då brukar jag lägga mig, och sedan åker vi ofta hem på söndagen, min fru är rosig om kinderna, har planterat 49 blommar och dödat tre hundra sniglar och haft hundkurs i sex timmar. Själv kör jag lugnt och frågar lite fint då och då om vi inte snart ska stanna och ta en fika. 

Bilar och hojar

Alla som känner mig vet att jag har ett speciellt förhållande till bilar. Min dotter säger: Pappa och bilkörning, det är något med Budda.

Min familj hade ingen bil, men mina morbrödrar. Amerikanare, som jag satt i framsätet och torrkörde i timmar. Vid femton hade jag en hemlig Saab. Jag växte upp i en miljö där idrottten var allt och bilkörningen. Mina morbröder frågar mig alltid två frågor. Hur mår du och vad har du för bil nu då?

Innan jag var 18 levde jag farligt. Min polare, som var ett år äldre, men också under 18, hade en farsa som var handelsresande. Farsan hade en snygg Merca som vi på nätterna smög ut ur garaget vid tvåtiden och sedan körde rally med. Vi satte ett personligt rekord ner till Hudik på snitt 170 km en natt. En annan natt klippte vi nästan kossorna på Indalsvägen. Minns fortfarande hur det lukta koskit om bilen. Farsan blev misstänksam, började kolla Mercan allt mer, men vi skaffade en borr och skruvade tillbaka trippmätaren. Vi var till och med i tidningen då vi kom tvåa i en backtävling, TROTS att ingen av oss hade körkort. Det var en bild på framsidan av Sundsvalls tidning där vi seglar över ett krön med Mercan, man ser mitt nylle bakom rutan och jag trodde det stekta fläsket var kört, men vi klarade oss den gången också.

Vi skaffade oss en annan bil, en folka som vi trimmade och körde på nätterna. Vi försökte plocka in en porschemotor men det sket sig rejält. En kväll var vi ute och tränade, en bil körde ut framför oss och polarn styrde in i en trädgård, vi fastnade rakt in i ett äppelträd, snuten kom och polarn fick inte ta körkort på ett år. Jag klarade mig trots att jag blödde i skallen och mådde illa, vacklade hem och höll käften om alltihopa.

Polarn blev mycket riktigt riktig racerförare. Jag skaffade mig egna bilar. Då jag var 18 körde jag upp privat, körde bilen till uppkörningen(olagligt() och körde därifrån med körkort. Sedan blev det olika bilar, motorcyklar och bilar igen.

Runt Nytorget

En gång i tiden var vi ett fint gäng kring Nytorget. En av dom jag hängde med var Ingemar O, kallad Bill eller kanske Bull i min blogg på den tiden. Jag skrev oändliga inlägg, bloggen hade en och en halv miljon läsare innan jag blev förbannad och raderade den då nån korkad jävel hade åsikter om texten. Nu har jag fått tillbaka bloggen och tänkte köra lite gott material från tiden runt 2007 till 2009.

Det är tungt nu. Går på Ica med Bill, ska köpa kaffe, Skånerosten är borta. Det gröna paketet är slut. Shit, får bli något brunt skitkaffe av samma märke. Bill rotar bland sillarna, sillburkarna. Han har fått nys om att inlagd sill har mer Omega 3, än norsk lax.Han läser högt från en konsumenttest. Icas sill,lös i köttet, låg Omega 3. Den ratas direkt. Nej, ner på golvet och gräva fram Eldorado, bra med Omega tre, fast i kötttet, prisvärd. Precis som vi, säger Bill och flinar snett åt en böna som tycker vi är underliga som kryper omkring på Icas golv o letar sillburkar.

Vi köper 23 burkar, det är ju fan lika bra, så slipper man springa i den förbannade butiken för mycket. I kassans står bönan som flina vid silldisken. Hon har langat upp chips och lakris på disken.

-Hon är gravid, säger Bill, ger mig fan på det.

Han rusar fram för att hjälpa henne packa ner i plastpåsen o få ett nytt nummer till någon ensam sjuksyrra i Huddinge.

Jag kastar upp 23 burkar löksill på bandet. Bruden i kassan ser ledsamt på mig.

- Bra grejer för kroppen, säger jag, du vet? 

Bruden i kassan saknar humor. Inte blir det bättre av att jag tappar en burk på golvet o löksillen rinner ut och skapar skön ishavsstämning över lokalen.

- Shit, säger jag. Stackars sill, kallt på golvet.

Vi går ut. Bill kommer babblande efter.

- Haru pröjsat, nu jävlar. Hon var inte gravid, bara lite tjock. Jag fick hennes nummer.

- För fan, ta femton sillburkar nu. 

Jag slänger åt Bill två påsar Eldorado och sedan stretar vi upp mot Vita Bergen med vårt lager av Omega 3. Eldorado, fast i köttet, mycket omega 3, prisvärda grejer.