Grekiska texter, Greek stories

Grekland

Resan

Vi reste från Stockholm vid fyratiden. Maia var fem år. Bolaget hette Syrian airlines. När vi landade klev livvakterna av först. Det var ett plan med free seating, man klev in och satte sig var man ville. Man fick inte beställa vin eller öl, men om man gjorde det så smusslade flygvärdinnorna in ölen i en pappmugg. Det var många säkerhetskoller och då vi landade kom brandkåren och riktade sina vattenkanoner mot flygplanet.

Sedan båten, sex, sju timmar. Min lilla flicka var så modig och stark. Inte ett enda klagande. Mina båda barn, har alltid varit de bästa reskamraterna. Alex hade en gång med sig ett plastgevär och det blev avplockat vid gaten.Han fick inte ta ombord det, men under flygresan kom kaptenen ut och lämnade tillbaka det. Givetvis Syrian airlines.

Det gick på natten, vi reste billigt. 

Vi gjorde boken Maja reser till Grekland under en veckas koncentrerat arbete och nöje.

Hon lärde sig simma och åt spagetti med köttfärssås hela veckan, alla mål samma sak. När hon fick solsting sa hon: Pappa, det gungar liksom.

När boken var klar visade jag den för henne då vi skulle lägga oss och läsa godnattsagan. Hon tittade länge på den innan hon sa: Läs den.

Och jag läste och läste och läste, tio gånger fick jag läsa om den och sedan sa hon: Men pappa, har jag verkligen sagt allt det där som står i boken?

Katten

Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vindern i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagom sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven. 

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrymt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop första vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passserar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med engelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare.

Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan. Vi har satt på värmen innan vi stack och jag somnar direkt. 

Den grekiska tragedin

Meltemi

Vinter

Jag lyssnar på vinden som viner i pipan då jag tänder kaminen. Det börjar dra ner mot noll utomhus. En vecka av riktig grekisk vinter. Det ska komma snö i natt.

Jag älskar min franska kamin. Jag har 19 grader inomhus, men 19 grader i ett grekiskt hus med bara marmor överallt och ett regn utanför dörren är inte de 19 grader vi har i Sverige.

Därför tänder jag kaminen.

Den startar långsamt och medans elden tar sig skriver jag det här.

Att bo här en en gåva och ett arbete, framför allt på vintern. Hela tiden fixa ved, hugga ved och elda. Det är liksom basen i tillvaron. Att få det varmt och skönt. 

Dagarna löser sig själva. Solen kommer upp och det är varmt överallt där inte vinden kommer åt. Det blåser mest nordan. Är det sydlig vind är det oftast regn.

Idag är det västlig, både kallt och regn och ingen sol. Kaminen segar, fuktig ved, men det är ändå på gång.

Jag diskar medan brasan tar sig.

Det här livet är en slags strid, längtan efter det goda läget.  Då värmen kommer och man kan avslappnat arbeta med sin konst. Det är ett slags liv som handlar om att själv ordna sina betingelser. Värme, mys, arbete.

Jag längtar efter mitt varma badkar i Stockholm. Att bada badkar här känns som en absurditet. Hur ska du få ihop så mycket varmvatten då inte ens ett trestjärnigt hotell i Aten klarar att få till badkarsvärme och på det, vattenbristen.

Man söker sin egen längtan och sin egen tillfredsställelse.

Jag stannar inne ett tag. Utanför dörren, på fiket, härjar coviden. Mer  än någonsin och det finns en deadline. Jag räknar med fjorton dagar till, sedan ska det dö ut och jag kan leva fullt ut. 

Men, vem vet?

Om fjorton dagar ska jag börja måla i huset, då ska kylan vara på tillbakagång och covidhelvetet tagit färjan till sin egen begravning.

På havet hittar man fortfarande döda från förlisningarna kring julen. Vi påminns hela tiden om detta vansinne med folk på segelbåtar, som betalar 90 000 kr för att ta sig mellan Turkiet och Italien. Och vad är hoppet? Sitta i en förläggning och inte få leva fullt ut.

I jämförelse med det är en trilskande kamin en barnlek.

Jag tittar på min kamera, en Ricoh Gr 11, som ligger på stolen. Jag har en dröm om att använda den en dag. Att bli som en fotograf, men det löjliga är ju att  mobilen är bättre. Jag kan inte förklara det hela och mobilen skapar heller ingen känsla av fotograf i mig. Jag måste pimpa den på något vis, precis som jag pimpade och älskade mina Leicor eller mina Nikonkameror förr i tiden. Jag måste helt enkelt ge kameran en slags dignitet. 

Det är som ett förhållande. Man måste ge det dignitet, tyngd. Jag hade mobilen med mig på Akropolis, tog några turistsnaps och sällan fått så mycket cred för mina bilder. Jag tänker, det är ju bara mobilbilder, men de har något..

Och så där går det på. 

Katterna sover gott i soffan, brasan brinner fint. Jag gör en kycklinggryta till middag, men tar gröt till lunch. Jag vill ha kvar längtan till den goda middagen med ett glas rött. Jag vill längta och jag vill genomföra min längtan. 

Det är kanske det som är det fulländade livet?

Solen dök upp. Kör ner till hamnen, sätter mig med en kebab i vindstilla läge. Det snygga fiket jag 

hade tänkt gå på, tänkt sitta med en kaffe o bakelse och bara glo, det var stängt. Jag hade snoffsat till mig, bytt byxor, rakat mig o satt på mig bootsen, men jag är så ovan att vara snygg och ha stadsklädsel, så jag snubbla o vricka foten. Blue star kommer, jag hör varningsplinget då båten vänder aktern mot bryggan. En bil framför mig stannar, en ung kvinna lyfter ut en baby i knallgul sparkdräkt, en katt tittar långt efter min kebab. Jag äter långsamt och frågar mig själv om det finns något ställe i hela världen som är finare än det här.

April, påsk 2022

Den stora högtiden är här. Alla reser till ön. Det är sommarvarmt och jag mår skit. Det började för fjorton dagar sedan, i Sverige. Precis innan jag skulle resa tillbaka till Naxos så fick jag helvetisk tandvärk, velade en dag om jag skulle gå till tandläkaren i Stockholm, avstod och sedan dagen därpå var det resa till Naxos, flyg, övernattning på sluskhotell i Aten och båten ut till ön. Helvetet med tanden bara fortsatte. Jag ringde tandläkaren från båten, fick komma dagen efter.

Inflammation och antibiotika i 6 dagar, på den sjätte dagen kom mina polare och vi skulle äta middag ute på Barrabas. Mitt i måltiden ringer tandläkaren och frågar om jag kan komma på morgonen dagen efter.

Jag infinner mig klockan 0900, tanden går inte att rädda, ut med den och in med en implanatskruv i käkbenet.

Återigen antibiotika och det pågår ett krig i Ukaraina och det är massor med folk som har ett helvete, men jag tycker synd om mig själv. Mår illa som en bäver och massa stygn i käften. Ytterligare 5 dagar på antibiotika och ytterligare illamående och ytterligare värk.

Så, går påsken. Jag tappar lusten att umgås, ligger mest hemma med öppna dörrar och fönster och undrar när livet ska börja.

När jag ska börja skriva, träna, måla, arbete med huset, umgås?

Dagarna går och på den sjätte dagen ringer tandläkaren och ger mig en tid dagen därpå då jag förhoppningsvis ska ta bort stygnen. 

Ön kryllar av folk som umgås och jag ligger i skuggan och tycker synd om mig själv, hatar livet och väntar på ljusningen.

Några dagar senare är jag nere till tandläkaren, han tar bort stygnen och jag tänker ”NU BÖRJAR LIVET” och så kommer jag hem, går till fiket och känner med tungan. Men för helvete, det finns ju fortfarande stygn kvar.

Jag går hem, deppar, men bestämmer mig för att ändå blanda lite kalkfärg för jag har en mur att måla. Inte mycket, men det sista innan jag börjar leva, för det är leva det handlar om.

Jag står där och blandar kalk och vatten, det är grått men väldigt varmt och jag får plötsligt upp  vad det handlar om. 

Vad livet handlar om. Lusten att leva, lusten att bara känna lust.

Jag kom till Naxos första gången i början av nittiotalet, varit på ön i mer än trettio år, men det som utmärkt mitt liv här har alltid varit den enorma lusten, kåtheten, solen som drar igång alla spjäll inom en och där man närmast blir hednisk efter sin längtan efter lust. Ren rå lust.

                                                                  

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.

I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta

mer, skriva mer. Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går. Den går hela natten, tillsammans med ljudet av chikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Jag är född i lejonets tecken, men känner mig mer som en örn. Jag sitter i mitt örnnäste och ser ner över Naxos alla tak. Siestan har precis slutat, på taken pågår vardagslivet. En ung mor klipper sin sons naglar, en kvinna hänger tvätt, en man lagar en cykel. Små mönster av det som bildar ett samhälle.

Jag är en ensam örn som just läser vad en fotograf säger om ensamhet för örnar.

”Ensamheten finns där, den är stor, men det är okej om man inser att det bara är så här det är”.

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. 

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt. 

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 

Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. Det är hon som inte har några skosnören. 

Natt

Vi hade satt oss i hamnen, långt från den intensiva delen av paralian. En fiskare gjorde sina sista förberedelser för natten. Efter ett tag  klev fiskaren och hans utvecklingstörde son ner i en jolle och rodde in till kajen där vi satt. En av de stora färjorna från Santorini la samtidigt till vid kajen och på avstånd kunde jag se bilarna köra ur den stora färjans mage. Det var så pass långt dit att ljudet inte hördes till oss. Det var bara en kolonn av ljus som långsamt rörde sig in mot stans centrum. 

Vi hade tagit oss en öl var, satt tysta och tittade på fiskarens manövrar  med jollen. 

Hon, mitt sällskap, var vacker, hennes hår hade snabbt blivit vitt i solen. Jag hade bestämt mig för att älska henne. Hon var bra, helt enkelt. En bra kvinna på alla sätt. Nu var hon lycklig. Mensen hade inte dykt upp och kanske var hon med barn? Jag hade sedan länge bestämt att jag skulle inte ha några mer barn, men hennes lycka över att få barn, var något jag också njöt av. Jag kände mig också lycklig om det skulle bli av. Lyckligare än om det inte skedde. Det var det jag kom på medan fiskaren la till jollen.

På tvn bakom oss vann Italien över Ukraina med tre mot noll i fotboll. Fiskaren passerade med fångsten på en skottkärra. Han hade buteljaxlar och jag undrade hur det gick ihop med ett sådant hårt fysiskt jobb som fiskarens? Hade han varit intellektuell innan?

Vi gick hem genom natten, upför berget till vårt vita hus. Hennes vita hår lyste då fyren svepte med sitt ljus över udden. Jag la mig på sängen, slog upp en Metaxa. Hon gick på toaletten. Jag hörde en suck och förstod att det inte skulle bli något barn. Hon kom och la sig, hennes vita hår smakade besvikelse. Natten var för varm för att sova, men vi gjorde det ändå, låg klibbiga och osomnade. Min dotter dök upp i natten. Hade fått ett kärlekshjärta av sin grekiske  semesterflirt. ” Be mine” stod det på hjärtat. Hon påstod att hon lärt honom kyssas. Han var tydligen dålig på det innan? Vi la oss alla tre i samma säng. Efter ett tag sov de andra. Jag gick ut på verandan, en grå katt jamade och staden låg och glimrade under mina fötter.  

Barn

Blondiner. Dom ligger med huvudena mot varandra, som dom alltid har gjort på resor. Dom är starka tillsammans, halvsyskon. Hemma ses dom varannan vecka. Varannan vecka är dom hos sina olika mammor. Jag tycker det är skönt att ha barn på halvtid, arbete på den andra halvtiden.

Jag lyssnar på deras prat. Dom är glada, men trötta.

– Godnatt pappa, säger dom för tredje gången. Jag går in och ger dom en sista kram.

John sitter på verandan med en Metaxa. Han häller upp en snutt till mig också.

– Det blir nog en bra sommar i år med, säger han. Dina barn är fantastiska.

Att dom orkar resa så långt. Jag har aldrig hört dom gnälla om någonting.

– Nej, dom är lyckan i livet. Jag fattar inte folk som säger att barnen har hindrat dom i någonting. 

Mina ungar har bara gjort mitt liv bättre.

Vi dricker ur. Jag ser bort mot bergen. En ankarkätting dras upp i hamnen.

En stor färja är på väg mot Pireus. Det är dags för sängen.

Jag går in i det stora vardagsrummet, med en takhöjd på fem meter.

Fönstren sitter högt och trägolvet har breda träplankor med självgung. John sover i munkcellen, ett litet rum bredvid terrassen. Jag öppnar dörren, släpper ned ett skynke så jag kan känna vinden dra genom lägenheten. I morgon bitti skall jag gå till bagaren och köpa färskt bröd och marmelad.

Vinden är stilla, skynket rör sig inte en millimeter. Det blir en varm dag i morgon.

När jag vaknar går jag genom huset. Barnen sover tätt ihop. John ligger med ett öga öppet. Han ser på mig, vänder sig demonstrativt om och jag går ut på den andra terrassen.

Jag tar med mig en kamera och gör en promenad. Jag har fotograferat i trettio år. Det har gått ganska bra. Jag har levt på mina bilder. Ibland frågar folk mig vad det var som fick mig att fotografera? Friheten. Att bara gå ut och söka sig själv, kontakt med gatan, livet. Ett tillfälle att översätta sina egna känslor till bild och pengar.

Jag vandrar ner genom gränderna. En sliten vägg. Ett typiskt Strömholmmotiv. Jag träffade honom precis innan jag stack till Grekland.

Han har inspirerat mig hela mitt liv. Hans sätt att leva, bo, agera. Jag har ärvt hans ensamhet, men tagit mer hand om mina barn. Inte levt på kvinnor i

samma utsträckning, men hela hans attityd har påverkat mig. Att flytta, att vara trogen sin konst, att hellre göra något halvkriminellt än hora för reklammarknaden.

Jag försöker vara disciplinerad, men öppen för slumpen. Disciplinen består av att varje dag arbeta, alltid arbeta. Slumpen är något som dyker upp med jämna mellanrum i en disciplinerad människas vardag.

Grekerna är morgontidiga med sitt kaffe. Jag får en kopp svart kaffe, lägger ifrån mig Leican på bordet. Dyker det upp en bild tar jag den. Jag föredrar

att skriva i min anteckningsbok. Jag gör budget några gånger i veckan och skriver också ner mina planer för den närmaste veckan och för året.

Det går en timme på cafèet. Sitta och glo på folk, sno åt sig en blick här och där. Var i består den svenska standarden då vi aldrig har tid med sånt hemmavid?

Försök bjuda ut en normal svensk på kaffe. Omöjligt. Han är på jobbet.Kan inte komma ifrån.

När jag kommer tillbaka är ungarna ute och spelar boll mot kyrkan. John sitter med sin kombinerade the och kaffefrukost. Det tar minst en timme för

honom att äta frukost.

– Har ungarna käkat frukost, frågar jag?

– Vet inte, tror inte det, säger han och tittar sig omkring på bordet.

– Jag går och hämtar in dom, så kan vi äta tillsammans.

Barnen leker i den vildsinta solen. Dom springer in och ut mellan kyrkans olika väggar med sina bollar. 

– Det finns frukost, säger jag.

– Vi kommer snart, skriker dom tillbaka och försvinner bort runt hörnet.

Medan barnen äter frukost står jag i vardagsrummet och monterar bilder.

Jag har alltid tyckt om att vara ute i god tid. Oftast har jag mina utställningar klara ett år innan dom skall upp. Hela min arbetskarriär har varit inriktad på att det är jag som skall ha kontrollen. Jag gör mina bilder för att förstå mig själv, se hur jag själv står i förhållande till omvärlden. Det är viktigt att leva ett enkelt och värdigt liv och i det ingår att ens arbete är viktigt. 

  John har försvunnit och jag lyssnar på barnens röster. Vilken frid det finns i att ha harmoniska och hungriga ungar. Jag har två barn med två olika kvinnor. Ibland kan jag fundera över om jag gjort mina barn ont genom att inte ha en vanlig familj, men jag blir allt mer övertygad om att så är inte fallet.

Min sorts familj blir en allt mer vanlig familjeform. Tiden är över då en familj består av pappa, mamma, barn. På samma sätt som bondesamhället är över. Jag ser på andras barn som mina. Vi borde tillsammans äga alla barn, älska och skydda dom som vi skyddar våra egna.

Siesta.

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand och hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk och tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen och kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.

Om förr och nu.

Jag läser en roman om en man som bor i Norrland och sover i köket. Det är där han har vedspisen och det är där värmen finns på vintern. Han har ett vardagsrum och ett sovrum i sitt lilla hus, men det är stängt på vintern.

Han bor i köket, vid spisen, där värmen finns. 

Jag ligger i ett stenhus, lyssnar på Jan Johansson och får inte igång vedkaminen för veden är sur. Jag kastas snabbt tillbaka till min barndom. Bergsgatan 49, en etta på 30 kvadrat där brorsan och jag sov i köket i en våningssäng. Farsan och morsan sov i vardagsrummet, i  en soffa, som var en bäddsoffa, som drogs ut och blev säng på natten.

Mina kompisar hade det mer som i romanen. Att man stängde rum på vintern och höll till i köket. Det var vedspis och kakelugn, men vi frös aldrig. Vi var alltid ute, med lovikavanar i vilken kyla som helst.

Det var en tid, en tid som jag måste beteckna som lycklig. I alla fall för oss barn med äventyret hela tiden bakom knuten. Ingen av oss visste ens vad dagis var eller Fritis. Vi hittade på allt hela tiden. När man hörde morsans röst så gick man hem och åt. Sedan gick man ut igen. Vi var fan aldrig inne, vi frös aldrig och vi hade ständiga äventyr.

När jag blev tolv flyttade vi till en ny modern trerummare. Farsans och morsans slit på nätterna, poststädning, storkök, gav en liten hacka så de köpte en trerummare på HSB för tjugofem tusen. Vi flyttade in och hade plötsligt heltäckande mattor och varmt vatten. Jag låg i badkaret hela tonårstiden.

Den nya lägenheten var inte alls en lika lycklig tid som den med dubbelsängen i köket. Mamma hamnade på psyket och pappa dog, om jag ska göra historien kort.

Nu bor jag i ett stenhus som är nästan trehundra år gammalt och är ett av de vackraste husen på ön. Det är fantastiskt att bo bland bergen, lyssna på Jan Johansson och höra katten rossla i sömnen. Jag skulle gärna vilja sova vid elden, men elden vill inte tända idag. 

Jag är ändå tacksam, för den resa jag gjort. Den från Lovikavantarna och de eviga äventyren till Jan Johansson i ett stenhus och en långsamt rosslande katt.

Att bygga vidare.

Jag åker till en ö. Iraklia. Vinden rör sig knappt. Det är därför jag reser den här dagen. Den dagen jag reser hem har vinden ökat.

Havet ligger blankt och jag bara åker, älskar att vara på den här gamla fjordbåten som kör i de små kykladerna. 

Jag har cykeln med mig. Min vän har fått ett liten hundvalp, som vi kalla Fikon, för den käkar fikon hela tiden.Vi möts på bryggan, den gömmer sig lite för mig, sedan blir vi vänner. På natten kommer den och kryper ner med mig i sängen. Det påminner mig om när jag gjorde Skogsnäsboken och lillpojken i familjen en natt plötsligt kom och ville sova med mig. Idag hade väl någon idiot anmält mig för barnövergrepp 

Jag reser till en ö, jag reser bara för att resa. Jag fotograferar för jag förstår varför jag fotograferar. Jag bevarar minnen till Framtiden. Jag har allt mer insett det att min viktigaste insats som fotografer är att berätta om den tid jag lever i, bevara minnen till och för andra, den dag jag eller dom inte finns mer. Det är ingen krånglig uppgift, men den kräver en klar attityd, att man förstår varför man gör det och ju äldre jag blir desto mer förstår jag min uppgift. 

Att bevara. Det är jag som sätter våra gemensamma minnen på pränt, spikar upp dom på de moderna altartavlorna.

Jag känner en och annan fotograf som har många altartavlor som ingen sett. Ibland kan jag tänka på Käre Anders P, den dagen han är borta och någon bara gör en jätteutställning om livet vi levde. Vi levde samma liv, men vi levde olika också. Jag har en gren som inte han har och tvärtom, men han är den levande människo o tidsmaskinen för min generation. Den mängd bilder han gjort och inte publicerat är ofattbar. 

Jag tänker på detta då jag sitter på Skopilitis, den fina båten och lyssnar på Joakim och Anna, som är curatorer till den fenomenala utställningen på Nationalmuseum. Det är ett berörande program, musiken, Joakim som berättar om sin pappa, Anna som är så smart och beläst och som impregnerad av Paris i sina ådror. En underbar konstnär dessutom, o sist men inte minst, den härlige journalisten som jag tyvärr inte lyckats få fram namnet på. Det blir som en påminnelse om livet, kamratskapet, en slags triangel, fadern sonen och älskaren.

Blev oerhört berörd och då började jag återigen att tänka på min roll i det här som kallas livet. Jag bygger halsband, vi bygger halsband av pärlor, vi skippar de fula och kantiga pärlorna, men ibland går bandet av, alla vackra pärlor faller till marken och man hittar inte alla, en tid har gått och de kantiga och fula kanske är de man nu tycker bäst om, sedan dör man och någon annan bygger vidare på pärlhalsbandet och det är precis det här programmet handlar om. 

Att bygga vidare. En sådan styrka, en sådan revolutionär tanke. En sådan gåva.

Choklad och vin

Man e ganska trött. Jacken liksom skenar omkring som de vill i pallet just nu. Har inte dragit igång någon brasa här i bergsbyn mitt på Naxos. Det av en enkel anledning. Har ingen ved. Det är tio grader på morgonen och 24 på dagen och så slocknar det långsamt. Inne i kåken är det som ett kylskåp och ute är det varmt. De här stenhusen kräver en chaufför som kan lira med dororna så det blir rätt temp annars blir man rökt snabbt.

Ja, kolla bruden, det är min ogifta fru, sedan några år min gifta. Stilen, liksom, antingen ser hon ut som hon är bilskolelärare eller så ser hon ut som den här svenska rallyföraren, en kvinna, som körde Mercedes. Jag minns fortfarande i ett lopp då dom dragit ner bommarna för tåget skulle komma, men det sket hon i. Bara brakade igenom. Ewy Rosqvist. Hon körde Mercedes tillsammans Ursula Wirth.

Jag skulle kunna dra några storisar om hur vi, min polare Christer och jag, körde rally med hans farsas Mercedes. Men, jag besparar eder. Bilen på bilden är dock en Cheva, tre cylindrar, 51 kusar och toppfart 80. Över 80 lossnar allt och den är inte rengjord sedan 2006.

Nå, i morgon ska jag äntra ett skepp o bege mig till ena annan ö. Bara för omväxlings skull. I mitt liv är det perioder, episoder, som är mitt liv, även om jag nu i mogen ålder börjar uppskatta mer ordnad tillvaro.

Det är många polare som får hjärtattack och stroke så jag tog reda på lite och läste in att choklad och rödvin i lagom mängder gör under för pumpen och nu har jag lagt upp en träningssession som går ut på vin, choklad och träning, blandad med mjukgörande tabletter ska bli min nya diet.

   Jag tror på den. Idag tog jag en tremilare i bergen. Det är fantastiskt, det är som den magre boxaren från Huddinge brukar säga: Ett pass är aldrig förgäves.

Så på sydfronten intet nytt, mer än att ön långsamt går in i vila, att jag igår badade ensam på en fem km lång strand. Vattnet var ljuvligt. Det är dags att släcka ljusen, slå igen luckorna och låta natten ta ens själ i besittning.

Ett kalispera

Ett kök. En arbetsplats. En dröm. 

Det är märkligt vilka målbilder man kan ha i livet. Min första målbild var Jaques Plante, den legendariske hockeymålvakten i Montreal Canadiens. På den tiden var NHL något som man inte visste vad det var eftersom det aldrig visades några matcher på tvn.

I alla fall, när jag tog på mig målvaktsutrustningen så blev jag Mr Plante och jag drömde länge om att bli proffs. Sedan kom litteraturen,. Hemingway, Miller, mfl och allt handlade om livsstilen. Från det jag tog till mig litteraturen och sedan fotografin på allvar, så handlade det om livsstilen.

Jag ville bo och leva som mina förebilder. Att jag skulle fotografera och sedan skriva, var ju en självklarhet, det måste jag ju göra, för annars skulle jag aldrig kunna leva så.

Det var ganska enkla val. Ville jag leva som dom, som jag trodde dom levde, så fick jag leva på mina bilder. 

Danny Lyon och Strömholm är nog de män jag mest fascinerats av. De levde som jag ville leva, Georgia O`Keffee är en annan. Jag har aldrig varit intresserad av mediet, bilderna, utan alltid mer av livet, livsstilen.

Såg bilder av Tom Sandberg. Han plåtade så som jag har tänkt mig plåta ofta, en slags förebild till de postmodernistiska fotograferna, svartvitt, nära och stort. Mycket bra.

Jag upptäckte David Alan Harvey igen. När mitt Instakonto försvann kom jag inte in på hans konto längre, men så upptäckte jag honom på Fejan, en fin överraskning. Han är speciell, mycket intressantare än de flesta trots att han blev utkastad från Magnum för brudfiffel. Han lyckas bevisa att man kan gå runt knuten och göra inläggen intressanta.

Det kickade mig.

Igår gick jag till vår lokalkrog, åt en enkel spagettirätt och drack en öl, men det var så underbart. Den första grejen är att då man kommer in på krogen så hälsar alla på en. På väg till mitt stambord säger alla Kalispera, eller Yiassas, trots att de inte känner mig och sedan då man går, upprepas samma sak. Ofattbart vacker känsla.

Det var samma känsla jag kände då jag tillbringade en vinter utanför Bilbao och gick på min lunchkrog. Alla önskade mig en trevlig måltid och ett Adios då jag gick. Vi har mycket att lära i Svedala.

Stengolv

Morgnarna är mitt vapen i livet. Jag ser solen komma upp över pergolan, klockan är halv sju och katterna ligger på gården, väntar på att jag ska öppna dörren. Kör den klassiska italienska kaffekokaren på spisen och sedan går jag över den stenlagda gården, upp på verandan och arbetsrummet.

Det är ett vitt, ganska kalt rum med lite böcker och solens rytm. Jag läser om Ikigai, det japanska uttrycket för hur man ska leva livet. En blandning av passion, förmåga att inse vad som är viktigt i livet, hålla kroppen i trim och bra mat. Jag har alltid älskat det japanska, ett tag tränade jag karate i många år, på sjuttiotalet och det var det perfekta för mig med min grymma ångest. Jag körde fem, sex dagar i veckan, en timme eller två och det höll nerverna på mattan.

Meditationen, kraften, filosofin, det inneslutna, var perfekt för mig, min kropp och min hjärna, min själ.

Det är det jag tänker på då jag läser om Ikigai i tidningen. Hur gamla de blir människorna som låter denna känsla snurra genom sin kropp. Jag bor vid en sådan blå zon där folk blir gamla. Ikaria, den grekiska ön, inte långt härifrån, har samma känsla som de japanska öarna, där blir också folk väldigt gamla, friska. Att bli sjuttio är att vara ung, man ska bli uppåt hundra.

Jag går en promenad, som en fåraherde, tror på det. Tror på tankens kraft. 2018 var ett värdelöst år, två tunga operationer, som kostade kraft, men som jag tog mig igenom tack vare min ikigai, min känsla för livet, att jag ville mer men ändå  var tacksam för det som jag hade.

Solen stiger över bergen. Det blir en bra dag. Tro mig, fundera på ditt eget ikigai, försök att förstå varför vi inte anammar denna känsla mer. Vi har en livsmetod där folk blir uppåt hundra år.Vad fan är problemet? Det är väl bara att lära sig av dom och deras enkla livstil. Gör det du älskar, ät bra, rör på dig och försök ta reda på vad du kan göra för världen.

Jag följer min vän till båten. Det är långfredag, en viktig grekisk dag. Överallt ska man käka lammkött men jag köper tre fläskkotletter så jag klarar mig över helgen.

Min vän åker över till sin ö. Det är en sådan vacker dag, sol och Saharasand i luften. Jag känner mig oerhört sliten i luftrören, det finns sådana här förbannade pollen här också, men det är första gången på trettio år jag drabbas. I Sverige brukar det vara en ren plåga alla vårar.

Båten stävar ut mot Stelida, det gungar en del, det är förhöjd havsyta utanför hamnen och vågorna blir som minitsunamis då det blåser, men sedan djupnar det och havet blir lugnt.

Det luktar sensuellt från fiskebåtarna, skit, fisk och diesel, riktiga dofter och jag känner ett stråk av lycka i min kropp då jag startar scootern för att köra den vindlande vägen upp till Monitisa. Jag kör långsamt, bara för njutningen. Hela vägen upp i bergen funderade jag på Araki, nu snart åttio med en knölig prostatacancer och ett öga som inte fungerar längre, men fortfarande i full gas. Han samlar ihop sina bilder och han säger också något som jag förstår: Det gäller att samla ihop bilderna, skapa punkter som blir linjer, som binder ihop.

Jag landar hemma, äter två glassar, prisar min tillfälliga ensamhet.Om en vecka blir det workshop och jag funderar på alla jävligheter jag ska utsätta dom för. Det hade nog Araki gillat, se livet som punkter, som sätts ihop och blir linjer och en ram där livet finns.

Naxos, denna hetta. Ligger naken i huset. Går omkring naken på gården. Stenarna är så  heta att det går inte att gå med nakna fötter.  Känner mig inspirerad. Ser Patti Smith skriva för hand i en bok, inspirerar. Läser mina gamla bloggtexter. Inspirerar. Tänker på sex, särade ben, kvinnor som säger: Kom och kör in den…inspirerar väldigt mycket. 

Har en polare som diskuterar sex i intellektuella termer. Vad är det? Sex har väl aldrig varit intellektuellt, det är ju mest känsla och konstnärskap. Det handlar om att fullfill your dreams,,,det perfekta konstnärskapet. Sex är inget handla på Konsumtjafs. Sex är att bestiga berget och simma med hajar. På samma gång.

Jag går omkring naken. Var det så här jag tänkte mitt liv på ön skulle bli? Svar Ja. Exakt så här, men jag trodde aldrig det skulle kunna bli men min älskade fru såg till att det blev av. Hon gav mig den största presenten, förutom sina kyssar och sina ljuva röst, så gav hon mig öppningen till himlen.

Dottern

Vi simmar strax under ytan. Min dotter upptäcker  sjöstjärna nere i en skreva på botten. Vi dyker upp och ner, jag ser hur bra hon simmar. Tiden är kommen då hon snart är  bättre än mig på allt fysiskt. Hennes smidiga, smala kropp far som en dopping i vattnet. När hon kommer för nära knuffar jag bort henne och hon flyter iväg lätt som en fisk. Tänk om det var lika lätt i verkliga livet. Jag har bara erfarenheten kvar som motvärn  och skydd mot hennes  vetgirighet. En annan dag hittar vi en köttätande växt på botten. Jag sticker ner handen och växten tar grepp runt min arm. Några veckor senare skall hon resa hem. Vi står på flygplatsen  vid boardingkontrollen. Hon skall resa ensam för första gången. Kaxig och nervös, sorgsen  på samma gång. Den smala kroppen som sett så stark ut i vattnet,  ser sårbar ut i flygplatsens neonljus. Hon kramar mig och säger plötsligt: Pappa, den där växten som var köttätande.....kan du inte mata den med köttbullar en dag och berätta hur det gick?

Scarabeo

Jag har sedan många år ett förhållande med en italienska. Hon är serisblå, samma färg som Bianchis racercyklar. Smal, ettrig, går som en skållad råtta. Scarabeo, heter hon. En korsning mellan moped och motorcykel. Känns som Max Biaggi har trimmat henne och kastat in några extra kusar i rovan.

Jag sveper ner genom byarna mot havet. Det ylar om Scarabeon. När jag passerar skriker greken på bensinmacken, ” Yasso John, Hallo sweden”. Han tror jag heter John. Det tror alla greker. För sent att ändra på nu. Mitt namn kommer från den tiden då jag hjälpte rumsuthyrarna i hamnen. Mitt smeknamn däremot,”Sweden”, fungerar i alla lägen.

Nere på stranden. Alla dessa vackra män. Europeiska män har gjort något. Det dräller av snygga män och då snackar jag om vuxna män, riktiga män. Inte fjortisar. Ett äldre par i sjuttioårsåldern ligger på stranden. Kvinnan smeker sin man ömt över bröstet. Det händer grejer. De går tillsammans ner i vattnet. Han först, hon efter. Han stannar, står still. Hon stannar tätt bakom honom, lutar sitt huvud så ömt emot hans rygg. Det står båda stilla. Det är så vackert att till och med solen klipper med sina ögonfransar för en sekund. Sedan skrattar han till och de båda glider ner i vattnet.

Verkligheten?

Ju äldre jag blir, desto ointressantare blir verkligheten. Drömmarna, som ofta bygger på verkliga upplevelser, gestaltas om, blir fantastiska, blir bilder, arbete och förnyade drömmar. Verkligheten är överskattad. Jag vaknar till en gregoriansk kyrkokör och Blue Stars mullrande motorer. Bukten är helt stilla, någon kör en maskin på andra sidan stan. Allt hörs med vinden. Kärlek är avstånd och närvaro. Allt blir längtan vissa morgnar. En båt taxar ut mot Paros. Vinden ökar, båten sätter segel och bukten krusas plötsligt av vindarna.

En sval natt, kände mig som en munk i ett kloster. Jag bor i ett kloster. Han som skrev Zorba, Kazantzakis, gick i nunnornas skola. Han gick i samma trappor som jag går i nu. Den trebenta katten tittar förvånat då jag klivet ut genom dörren. Vinden har ökat, avstånd är längtan, En chartersegelbåt har bråttom ut? Polarn ligger på den sydligaste udden, skickar meddelande: Kommer till lunch. I morgon blåser det upp.

Det tar sex timmar mellan Aten och Naxos. Det är en resa som är som en ursprunglig resa. Man dricker sitt kaffe på trottoaren vid halv sju på morgonen, utomhus. Alltid utomhus, sommar som vinter. Det är inga modelejon som sitter där med sitt kaffe men de verkar ha roligt. En gång i tiden, på de gamla båtarna, åt man i samma mäss som personalen. Det var bra mat. Nu serveras den sedvanliga hamburgergojan.

Det tar runt sex timmar, och så rundar man udden på Paros och ser raksträckan in mot Naxos hamn. Det är som det blir en nedförslöpa. Blue Star Delos frustar och pumpar maskinen för att göra en snygg landning. De sista tio minuterna är som en raketuppskjutning till månen. Larmen går, det tjuter och piper, det är galet och männen som jobbar på bryggan är som en slags ekvillibrister som står på händer och går på lina på samma gång.

Så tystnar det, bakluckan faller ner och plötsligt är alla i rörelse. Det är då jag blir tårögd. Det är alltid då jag känner att det är här jag hör hemma, här i den här galna cirkusen, gapandet och skränandet och med den där luckan som faller mot kajen.

Jag går av, vi går alla åt samma håll. Mot staden, men också mot bergen. Mina berg ligger som en fond mot havet, eller havet som en damm emot bergen.

Sedan blir det ett annat ljud. Saknad kanske, farväl och återseende. När jag kommer in på gågatan har alla känslor passerat. Då är frågan om jag ska sätta mig ner eller åka hem. Jag åker alltid hem.

 

Kat

Jag var helt chanslös då jag såg henne. Den första tanken jag bara kunde tänka sa: Jag måste ha henne.  

Hon måste bli min.

Och utan att tänka gick jag rakt fram till henne. Hon stod på en öppen plats uppe i den gamla borgen, stod och såg ut över havet. Var rank och hade en gul solhatt. När jag skriver det så låter det så ofattbart löjligt, men jag har aldrig träffats så av Amors pilar. Det sköts en pil rakt ner i min hjärna och jag reagerade utan att tänka, kände att det bara måste ske. Att om jag förlorade henne så skulle mitt liv vara slut.

Jag gick fram och vi snackade. Hon var trevlig och jag berättade att jag bodde runt hörnet. Hon var på målarkurs i det gamla nunneklostret. 

- Vill du  ta ett glas med mig. Det finns en rolig krog nere på gågatan.

- Det kan vi väl göra, sa hon och jag sa något namn på en krog jag kände till.

Samma kväll gick jag ner dit. Ingen där, kvällen efter, samma visa. Fruktansvärt deprimerande. Blev nästan manisk. Tredje kvällen sitter jag på ett fik med Anestis då hon dyker upp.

- Är det här du sitter, sa hon. Jag har letat efter dig två kvällar i rad.

Jag förklarade läget, att vi måste ha missförstått något.

Vi satt länge den natten och snackade. Hon hade en blå klänning och en framtand som var lite av, sned, med en utstrålning som golvade mig. Jag följde med henne till klostret, men innan jag släppte henne för natten så visade jag var jag bodde. 

Vi blev ihop, direkt. Det var en kemi som inte gick att förklara. Då hon reste hem satt jag på flygplatsen och grät. På samma sätt som det var en vansinnig passion, på samma sätt var jag för feg. Jag kunde inte kombinera mina barn med ett liv i Berlin. Hon kände däremot att hon gärna skulle komma och bo med mig i Sverige och när hon kom till Stockholm så blev hon förtjust. Till slut tog vardagen över, och min feghet. Vi levde ihop ett år i Berlin, med ständiga resor till Sverige och Berlin, men en dag var jag tvungen att säga nej.

Nu lever hon med en annan man, fått barn och gör de hon vill göra. Vackert så, men det är egentligen det enda förhållande som jag ångrar att jag inte genomlevde. Varför vet jag inte riktigt, men passion var fullständigt mördande och den tog aldrig slut. Det var kanske därför: Att jag inte orkade leva i en passion.

Yannis

Jag har en grek i huset och hans flickvän. Vårt hus är två hus. Ett stort gult hus, Det Gula och ett mindre vitt hus, Det Vita. Husen är från 1700-talet, 1732 står det på en platta på golvet. Vi bor i en liten by, med fyra, fem familjer. På vintern är det mest bara jag som bor här. På fyrtiotalet bodde runt 220 personer i vår by, den var känd för sina pottor, sina lerkrukor, men sedan hände något. Kriget, och efter det, det grekiska inbördeskriget och byn tömdes, dog ut. De bodde bara en argsint gubbe kvar, och en katt. Han bodde i huset strax ovanför vårt, numera en ruin. 

Jag brukar gå dit och kolla och fundera på hur fan han överlevde under vinter. Han eldade i en öppen spis och hade dragit och det måsta ha varit svinkallt. 

Det känns som om jag har tagit över hans roll i byn. En ensam gubbe med två katter, en grå och en kolsvart. På sextiotalet kom det en engelsk skulptör till byn, köpte det som är våra hus och rustade upp dem vackert. Han var gift med en engelska, men han verkade aldrig åka dit för han levde med en kvinna som hetta Anna och hon bodde i det Vita huset och han i det Gula. Efter honom kom ett norskt par som fulländade husets renovering och det var dom vi köpte husen av 2015.

Köpet var en märklig upplevelse. Vi hade haft ett torp i Södermanland, som vi blev av med och letade något annat men priserna hade blivit så höga att vi gav upp Södermanland. Jag hade ju varit på Naxos i trettio år, långa perioder och med barnen då de var små, så jag kunde ön. Min fru som alltid kollar på hus, ringde mig en dag och sa att hon hade sett ett fantastiskt hus uppe i bergen. Ville jag komma och titta?

Jag åkte dit med en kompis och vi gick in på gården till det Gula Huset. Jag var helt knäckt. Det var ofattbart vackert och sedan kollade vi på det Vita Huset, det var lika fantastiskt. Det var ju bara ett problem. Hur skulle vi kunna köpa ett sådant hus, men min fru sa till mig: Det här är ju oslagbart. Ett sådant här tillfälle kommer aldrig mer. Och vi sa att vi ville köpa det. Allt detta efter tio minuter i ett hus.

Sedan kom ångesten. Vad hade vi gjort? Och det löste sig inte förrän vi åkte tillbaka en månad senare och fick sova i husen. DÅ insåg vi vilket otroligt kap vi gjort. De två husen kom att på något vis bli det bästa jag gjort i mitt liv, eller i alla fall, något av de bästa och det viktigaste. Jag hade fått ett hem som jag älskade. Jag hade haft många fina hem i Stockholm men jag hade hela tiden tvingats flytta då de utsattes för renoveringar och de nya hyrorna blev för höga för mig. Här hade jag ett hem där jag kunde bo, arbeta , ha kompisar, familj och arbete i en röra som var superkreativ.

Min fru, som har ett vanligt jobb, kunde inte leva i husen på samma sätt som mig, men det var hon som såg till att det blev något. En fullständigt vansinnig tanke blev ett resultat, ett hem och en arbetsplats.

Hur många parametrar har man i sitt liv?

Kattens blick.

Stenens relativa kyla under röven.

Blommorna med Wenkes råd.

Kaffet som svalnar.

Vindens vinande.

Chikadorna som låter.

Kvällens långa startsträcka.

Livet, livet, livet.

Det finns så många fotografer. Det finns så många av allt. Och alla är världsmästare. 

Så sägs det i alla fall.

Jag känner en lust. Lust for life, som Iggy sa och säger.

En lust.

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska så hon på kafeet. De bästa hon sett, ekologiska. I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner. 

Cyperns bittra citroner. Durell.

Bilder och citroner. Micke Berg.

Ben 

Vilket vackert namn jag har. En hel värld av missuppfattningar döljer sig i mitt namn. Sanningens oförstånd och lögnens galleri. Allt finns där, ingen vet exakt. Inte jag heller.

Mina ben ser ut som spräckliga citroner och i samma ögonblick vrider vinden till och två citroner faller till marken. Mogna. Det är som livet och konsten. När det är klart ska det ner på marken, väggen, annars ruttnar det.

Jag har inget att bevisa längre, mer än just det, att jag har att bevisa lustens inverkan på systemet. 

Klockan är halv sex. Det drar mot Bianchin. mot bergen och motvinden. Om en timme, då det falnar ännu mer. Då vinden kan vara meditation och omsvepande.

Jag har mina fotografer. Jag ser hur de arbetar, hur de ligger i, hur de försöker. Vi är grenar på samma träd. Gäller att vårda även den tunnaste planta. Mitt medel är rakhet och enkla lösningar. Trams och omskrivningar leder bara till att saker måste tas om, ger dålig smak i munnen. 

En konstnärs viktigaste uppgift är att ständigt omvärdera och omgruppera sitt ego så det blir ständigt bättre och öppnare. En del tycker jag är grinig, då skulle de veta vad jag tycker om dom. 

I min värld försöker man. I min värld är en brud som inte kör bil lika töntig som en man som inte byter blöjor på sina barn. Det finns inga ursäkter för sånt, bara taskig inställning. Lika väl som en kvinna kan behöva en man som byter deras barns blöjor, lika mycket kan men man behöva en kvinna som kör familjens bil. Vem fan ska byta blöjan på barnen och kvinnan är sjuk eller vem fan ska köra bilen om mannen blir sjuk. Det kallas jämlikhet och det kallas solidaritet. Bil och blöja är samma skit.

Ack ja, dessa långsamma tankar. 

På fiket är brudarna galna i mig. ” Din fru har rest, skriker dom, men du har ju oss, tre stycken galna grekinnor. Vi svarar på alla dina frågor, skriker dom igen och vrålgarvar.”

Tro fan man gillar dom.

Jag glider längs kusten i min gula, rostiga bil. Rutorna är nervevade, en sval bris från havet. Det är heaven,,

Hela morgonen har jag tänkt på Hemmingway, hans beskrivning hur han går upp tidigt, går över gårdslanen i Key West, till sin skrivarlya. Katterna tittar på honom, de kanske till och med får ligga på skrivbordet då han skriver. Han älskade sina katter.

Jag har börjat ge upp mitt fotograferande. Jag inser att jag gjort det bästa och att jag får passa mig för att bli patetisk: Instagram och Facebook har förstört fotografin, den sorts fotografi som jag sysslar med. Den enkla sanningen är ju att på tjugo år har jag sett två intressanta saker: Matt Black och Vivian Maier. 

Jag är i en bubbla, skrivarbubbla. I min ålder är det skönt att glida in i en bubbla där ingen kommer åt en. Att skriva är en sådan.

Jag stannar vid Mikri Viglia, en man och en kvinna på stranden och jag som ligger och halvsover i en sanddyn. 

Vad lever folk för? Jag har vänner som bara pratar om sin pension. Och om att de vill ha bra sjukvård då de blir äldre. Men, kan det bli ett livsmål? Vem vet ens om man blir äldre och pensionen, den blir som den blir.

Några år tidigare levde den gamle mannen, han blev över nittio, många verkar bli över nittio där jag bor. Vi är på gränsen till en blå zon, en sådan där zon där folk blir gamla. Den gamle mannen åkte till och med till öststaterna och bytte benmärg för att bli hundra. Det gick inte, men han blev över nittio och vi brukade simma ihop. 

Han simmade rakt ut och hans trettio år yngre fru gick på stranden och vi tänkte alla samma sak: Dör han nu, dör han lycklig. Han simmade långt ut, helt utan dödsskräck och han dog inte, men varje gång det upprepades fick jag en känsla av att döden är inte farlig och man kan inte bygga ett liv på pensionen och bra sjukvård. Man får vara beredd på att dö och blir det för jävligt får man ta sig själv av aga, vilket käre Hemingway också gjorde. Geväret i munnen och en avfyrning.

Jag googlar på gamla vänner, älskarinnor och det går inget vidare. Jag vill inte fatta att de flesta är sjuttio nu eftersom jag själv är sjuttiotre och jag letar deras gamla jag, deras gamla kroppar. 

Vilken livslögn, men jag minns vilka underbara knull vi hade, vilken galen passion det var ibland i livet och jag skäms inte för att säga att det är underbart att vandra i minnena. Jag skulle vilja skriva ett brev till alla och fråga hur deras liv blev, om de blev älskade efter jag försvunnit, om de fick de drömmar de ville ha….jag hittar ingen. Har alla dött? Jag fortsätter att minnas och jag fortsätter att drömma.

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast, och musiken. Men , eftersom jag inte kan spela så är det litteraturen.

Jag vet faktiskt inte varför jag ägnat femtiofem år till att fotografera. Kanske är det min ADHD; att jag aldrig fick ro att skriva. Fotografi var rörligare. Kanske var det att jag är en ensamvarg, fotografi är perfekt för ensamvargar för de tvingas socialisera.

Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera. Jag har blivit något annat. Något som står i vinden. Ett myggnät där minnen, bilder, känslor blåser igenom. Ibland fastnar något och då försöker jag fånga upp det. 

Minnen 

Mitt myggnät fångar upp minnena av kvinnor jag levt, legat med, inte levt med, varit med, alla. Tro mig, alla. De fastnar alla i mitt myggnät och det är omöjligt att bevara alla och omöjligt att skriva om alla, men just känslan, doften, vätan, energin, det avslappnade, kommer jag aldrig undan. Och dessutom odlar jag det eftersom det i princip gör mig odödlig.

Den enda ärliga sanningen i mitt liv är nog att kvinnan som väsen är det enda jag egentligen brytt mig om. Det är det enda som påverkat mig på djupet, givetvis också barnen, för barn rubbar och förstärker ens grundelement, men sedan jag blev femton har kvinnan varit min motor och min drivkraft.  Och så är det fortfarande. 

När vinden bleknar, som den gör med tiden, så blir det vita lakanet grått, drömmen fadd, men då kommer fantasin in. Då kommer längtan efter de där ögonen i natten, den där doften som river murar, den där huden som bränner eller svalkar, eller den där vätan som som aldrig slutar dofta.

I hela mitt liv har folk frågat: Vad gör du på dagarna? 

Jag blir lika ställd varje gång. Om jag jämför mitt liv idag eller hela mitt liv sedan jag började frilansa som tjugotreåring, så har det mest hela tiden handlat om att slippa ha ett sk vanligt jobb med sommarsemester och månadslön. Det är för mig rena slaveriet. Av alla människor jag känner så är det ytterst få som har fast jobb sopolarns ö, en ö dit snuten kommer då och då, väldigt sällan, men då de kommer, så kommer de med färjan och då rings det till ön, varnas. Alla som har en oskattad, oförsäkrad och oreggad bil gömmer den. De som har en hjälm till motorcyken tar på sig hjälmen och alla ser ut som snälla söndagsbarn. Några timmar senare sticker färjan och snutarna följer med och ut kommet återigen de oreggade oförsäkrade och oskattade bilarna och hjälmen åker in i förrådet igen,,,

1 maj, dagen efter regnar det och är helg. Min svarta katt är borta, det händer aldrig. Hon är ständigt på vår gård. Inget bra tecken. Yiannis tyckte hon såg smal ut. Ja, sa jag, hon är som kvinnor är. Går upp och ner i vikt. Iblad ser hon ut som en liten fotboll och sedan blir hon smal,men kanske hade han rätt. Kanske är hon sjuk? 

Jag har gått runt och ropat på henne. Det är vad jag kan göra. 

Det regnar lätt, har dunjackan på mig. En ganska fantastisk dag. Det doftar jord, tung jord, vår. Mitt  blåregn faller till marken, nästan en decimeter på en natt. 

Jag kör runt med bilen. Igår tänkte jag att jag skulle jämföra min ekonomi med de artister som jag gillaroch har respekt för. Patti Smith, ser ju ganska otrendig ut, ser inte ut att ödsla stålar på kläder. Jag kollade vad hon tjänade på ett år, 850 millioner,,,,,efter den infon gav jag upp. Vilka enorma summor, att jämföra med mina 12500 kr i månaden i pension. Våra hus är ett lån, 2 mille och jag måste trixa för att kunna bo i det. Hittills har det går, hittills. 

Pengar

I Sverige skulle jag få svårt att leva. Här kan vi gå ut och äta en eller två ggr i veckan. Det dödar mig inte ekonomiskt, kanske 100 kr varje kväll. I Sverige kostar samma mat och mycket mindre dricka 500 kr,,,att gå ut och äta i Stockholm är en omöjlighet och dessutom smakar det sällan lika bra som det kostar. Här kan jag leva mer det liv jag vill leva. Jag kan bo med min fru på vintern, men vår, sommar och höst är det bättre här. På vintern går det mycket pengar i elen och det är ganska dött, tyst och i värsta fall överjävligt med regn.

Den svarta katten, döpt till Bitchen Gudrun, efter Gudrun Schyman som vi gillar. Är hennes saga all? Katter överfalls inte av andra djur här, de står nog högst i näringskedjan utan de dör av värmen eller av inre sjukdomar. Och när de ska dö går de och gömmer sig. 

Katten är borta. Katten är död. Jag ringer Polarn på Iraklia. På eftermiddagen tar jag den vackra Skopelitis, de små kykladernas egen metro, deras livlina under hela året. Det blåser nordlig vind och jag får vinden i aktern, sitter utomhus med dunjackan och kepsen. En vidunderlig resa, lagom sjö, frisk sälta, en och en halv timme i Heaven. 

Polarn möter i hamnen med sin gamla 250-kubikare som ser ut som en ledsen HD, ihopkrympt, böjd och jävlig. Polarn ser fin ut, har köpt gula solbrillor, ser supertrendig ut. Han har precis fyllt åttio, gammal slalomåkarveteran, konstnär, som för 20 år sedan sålde sin stora segelbåt som han bodde på och gick iland och köpte en ruin. En ruin som brakade ihop sförsta vintern, taket föll in men han envisades och byggde upp huset igen. Nu är det en vacker själfull boning med utsikt över havet i öster.

Han kör och jag sitter bakpå, växlarna rullar in och så plötsligt passserar vi den högsta åsen och rullar ner mot hans hus. Jag börjar nästa skratta, av lycka och lite rörd. Vi två, han åttio och jag sjuttiotre, på en motorcykel, utan hjälmar, högt över vattnet, på väg till himlen, och så faller vi neråt mot den själfulla boningen och vi är friska, ärrade och älskar varandra. En evig vänskap som aldrig försvinner.

Vi sitter på hans veranda tills det blir kyligt. På med dubbla jackor och sedan kör vi in till byns enda krog, en hemtrevlig sak där alla hälsar och två brudar sitter vid bordet bredvid oss. Den ena snackar engelska men kan inte franska och den andra snackar franska med kan inte engelska. Efter fem minuter kommer det in en öl till oss var, det är kvinnorna som bjuder. De vill ha sällskap och jag snackar lite med dom och den ena, hon med engelskan vet vem jag är. Efter ett tag säger jag det är kallt, hon sitter med bara ben och armar och jag har dunjacka och jag säger att jag kommer åter om någon vecka, då det är varmare.

Sedan kör vi hemåt igen. Det är som att köra hoj i Norrland, kallt som fan, vi har satt på värmen innan vi stack och jag somnar direkt. 

På morgonen sitter Polarn uppe och skriver, jag tittar på honom i smyg och beundrar hans estetiska hus. Han bakar bröd och bjuder mig till kaffet. Jag får god marmelad och säger det. Då skrattar han och säger att den är gjord på mina apelsiner och citroner.

Båten går halv tio på morgonen och vi ser hur den lägger ut från grannön, vi tar hojen och rullar ner lagom till den rinner in i Iraklias hamn. Jag klappar Polarn på armen, han har de sköna gula solbrillerna på sig, han är åttio och han vinkar då färjan går. Jag ser hur han kör hojen uppför backen, mot åsen och jag tänker att jag vill aldrig förlora honom.

Morgon. 

Solen kommer upp vid sju. Jag är redan vaken, ligger och smådrömmer i sängen. Funderar på om jag ska olja in solstolarna eller blanda asvesti, kalkfärg eller ta en kopp kaffe på verandan.

Ett enkelt val.

När jag sitter i den mjuka morgonsolen hör jag ett jam i trappen. Min katts Skopelitis kommer in och vill ha kärlek. Sedan hennes svarta polare Gudrun försvann har hon varit nästan för kelsugen. Hon lägger sig i mitt knä och kollar bort mot apelsinträdet som blommor, små vita blommor som fäller blad som ser som om man käckat fågelfrån på marken. Två små fåglar sitter också i trädet och knattrar, ungefär som svagt kulspruteljud. 

Längre bort hörs ekot av en  hund och vinden finns överallt.

Vinden, från norr. Vi hatar sydvind. Bara skit och fukt hela tiden med den vinden. Den nordliga är sval och frisk. Det kommer en period då lyften tjocknar, man har svårt att sova och det känns som om man klivet i en seg deg. Det är sommaren. Det håller på till mitten av september då svala stråk kan passera med lite regn. Då kan man plötsligt andas igen och öppan fönstren och låta det svala komma in.

Perioden från juli till september är perioden då vi stänger fönster och dörrar för att till varje pris hålla kylan kvar inomhus. Vi kör ACn i nödfall. Våra väggar är 80 cm tjocka och håller värmen borta om man ser till att inte ha fönstren öppna.

När det svalnar blir det magiskt, allt lättar och man kan sova med öppan fönster och man sover igen all den dåliga sömnen man fick de heta nätterna mitt i sommaren. Nätter då man i princip sover naken och det räcker  inte. 

Skopelitis ligger i mitt knä. Undrar om hon tänker på att hennes kompis som hon umgåtts med varje dag och natt är död? Hon borde ju kunnaa leda mig till var Gudrun ligger, men det enda som är onormalt är hennes extrema behov av kel och mys.

Själen har tre rum, källaren, vardagsrummet och den fantastiska verandan. Jag befinner mig på verandan. Jag har lyckan att vara frisk, ha en vacker fru och friska barn, en del fina kompisar, men framför allt ett arbete som aldrig tar slut och som jag älskar varenda sekund av. Mitt arbete bygger bara på en sak, att uttrycka sig och ha frihet. Frihet att uttrycka. Det är viktigare än äktenskap, barn, allt.  Mitt arbete är den vind jag flyger i. Allt annat kan man ersätta men inte mitt jobb. Därför är det viktigast. Kärlek är något som man bär i sig själv, förmågan att älska, sig själv och andra. Kan man det finns kärleken också hela tiden, överallt.

Jag ligger där i solstolen en tidig morgon. Katten i knäet, skriver och dricker kaffe. I trädet växer det fram nya apelsiner, fåglarna sjunger för mig och jag känner mig kär i min fru, funderar på mina barn, mina kompisar, men framför allt skriver jag några rader. Jag känner att jag har kommit hem. Att vara här, i kärleken och solens vind, är att komma hem. Det kan jag aldrig kompromissa om.

Marmelad.

Ibland far fan i en. Polarn bakar och fixar marmelad, med mina citroner och apelsiner.

Idag har jag fixat marmelad. Fick ett recept av den blonda kompisen nere vid havet och det var exakt samma som jag slog upp på nätet ICAs, samtidigt såg jag ett annat recept där man bara behövde koka citronapelsinsoppan i femton minuter så jag testade det först. 

Mecka och slaska och så bakade jag bröd samtidigt. I vintras då jag bakade bröd var det så kallt så jästen reste aldrig brödet. Jag var på det tio ggr och gjorde om, köpte mer jäst än någon annan på affären. Folk frågade om jag bryggde sprit hemma, men ack nej. Jag bakade bröd som inte fick någon fjong.

Efter tio bröd gav jag upp. Alla såg ut som bruna tunnbröd, jävligt goda men dock såg de ut som pannkakor.

Idag var det andra bullar. Jästen for fram som en dubbeldos av Viagra och skiten reste sig som ett tält i Sahara. Nice,,, men så var det då MARMELADEN. 

Okej, jag tog ju den enkla vägen, den korta koktiden som skulle ha syltsocker, vilket inte fanns på affären, och soppan som kom ut såg ut som något man bar ut på den tiden då man jobbade på långvården och bar ut pissskålar,,,

Skam den som ger sig,,,,samtidigt drog det ihop sig till finish i Giro the Italia, men jag såg att Cavendish låg och sladda långt bak i klungan och skulle inte spurta så jag spurta själv ut i trädgården och drog ner en massa citroner och apelsin och körde dom i den där mackapären som kraschar allting och i med en massa socker och koka 45 minuter.

Strålande. Jag låg och kolla i sängen med sockersöta braller, spurten tog Van der Pool,  och efter det gick jag upp städade, slängde in mina apelsinbraller i tvättmaskinen och drog i men en redig Raki.

Efter en timme var det dags för provsmak. Brödet, för jävla snyggt. Marmeladen. För jävla god. Hämta fram en halvhård getost. För jävla smaskigt. En kopp kaffe i min italienska kaffemaskin. För jävla starkt. Sedan skrev jag en halv novell. För jävla dålig. Men vad fan, Gud ger och Gud tar.

Provsmak

Det blir en varm dag. Damerna från Kusten kommer upp och dricker kaffe, testar min marmelad och mitt nya bröd. Allt blir godkänt. Sedan blir det en seg dag. Hittar en knöl i armhålan. Blir nervös, har ju redan gått igenom tre canceroperationer och en strålning. Ringer doktorn som inte tror det är något allvarligt. Det är ganska vanligt med knölar i armhålan eftersom lymfan sitter där.

Jag avvaktar. Det blir kväll och jag går ner på byn. Helt dött. Det kafe´ jag gillade är ombyggt och inte kul alls, snarare helt hopplöst. Grått, vitt och stålrör. Hemskt anonymt och inget ställe man vill sitta på. På krogen är det inte heller en kotte och då ger jag upp, går hem. 

När jag passerar kyrkan reagerar jag på något. Min bil som snuten tog en gång är borta, äntligen. Efter fyra års tjat har de plockat bort den. Sedan jag konstaterat det går jag hem.

Det känns ganska tomt ikväll, hade det varit kul om min fru varit här. Vi druckit the och käkat en god efterrätt och sett någon usel film på tvn.

Nu blir det inte så. Jag är ensam och jag får fylla min tid med mina egna tankar. Det är en av sidorna med det här livet. Om jag hade bott i Stockholm hade jag känt samma sak, kanske blivit en av de här oroliga andarna som tar tunnelbanan fem stationer bort och sedan promenerar hem. Jag har många sådana kompisar. De anser det är för dyrt att dricka kaffe ute så istället promenerar de hela dagarna. Här sitter gubbarna på kafé hela dagarna, men inte just idag, eller snarare är det så att nu, då jag skriver det här, 20 00, så börjar de komma ut. Jag var ute för tidigt.

Den där knölen under armhålan oroar mig. Att googla är inte bra. Där står det att om den är öm och det känns då man tar på den så är det oftast ofarligt. Okej, men min känns lite då man tar på den,,,, så rullar det på. Så skapas oron.

Jag går ner till Fiket, systrarna är där. De är alla klädda i svart. Deras far dog för två månader sedan och nu går de klädda i helt svart. De ser supersnygga ut, trendiga, men det går i svart för deras moder vill det.

Jag undrar om deras far skulle vilja att de ska behöva krångla till livet så pass som det är att ständigt gå svartklädd?’’

Själv känner jag mig skitig när jag sitter med dom och fikar. Jag har någon hopplös förmåga att  alltid skita ner mig lite. Jag kan inte vara snyggt klädd. Det går bara inte. Även om jag är hemma och gör ingenting och tar på mig hyfsat snygga stadskläder så efter en timme är de skitiga.

Det borras hos grannen. Det är hos kvinnan vi köpte huset av. Hon är några år äldre än mig men har drabbats av demens. Igår kom hon fram till mig då jag stod vid bilen.

- Du vet att jag är sjuk, sa hon.

- Jag vet, sa jag. Det är tråkigt, alla har vi vårt helvete och du har ditt. 

Hon tittade på mig och skrattade, lövtunn, så tunn att hon nästan blåser bort då det blåser.

-  Ja, du säger det,,,då är det nog så,,,och så tog hon sin soppåse och började gå nerför backen mot affären för att handla och slänga sopor.

Vi köpte huset av henne då hon kände att hon inte orkade längre med vårt arbetskrävande hus. Hon byggde ett nytt på tomten bredvid vårt. Själv köpte hon huset av en engelsk skulptör som är hundra år nu, blind och mest sitter inomhus.Själv har jag en knöl i armålan.  Alla har vi vårt eget helvete.

Allt minskar

Jag tar en lång promenad. Jag har slutat cykla. Jag kan inte motivera varför riktigt men jag känner allt mer att det som är en slags ansträngningar som inte passar med vad jag vill, de går bort. Jag måste ha en tanke bakom det hela. Jag älskar att cykla, men de senaste två åren så har det tacklat av, precis som jag inte har någon större lust att fotografera eller egentligen göra ingenting. 

Det saken är att jag helst gör ingenting och ändå gör någonting. Mina planer minskar. Mina behov minskar också. Förr kunde jag känna ett behov av att ställa ut bilder, vara i smeten. Allt det försvinner. Inser att det inte kommer att förändra så mycket i livet för mig. Just nu är konsten att  förvalta den nya insikten om att inte göra någonting. Att försöka göra någonting av den tanken om ingenting.

Yiannas kommer tillbaka från Antiparos där han jobbar som byggledare. Vi ligger i solstolarna och snackar. Jag är orolig. Läser på Google om svullna lymfkörtlar och min kan vara en orsak av att jag hade den hemska tandinflammationen för en tio dagar sedan. Kan vara? Bara det räcker.

Det är som inte livet går ihop med min oro. Med åldern kommer bara skit. Cancer, cancer och cancer och sedan pengar, pengar och pengar och sedan tänder, tänder och tänder. Det tar liksom aldrig slut. 

När jag var trettio, inte fanns det några problem, och man hade inga pengar och det sket man i. Man bara levde på. Tog pengarna slut så lånade man av någon. Idag känns det som om man blir vräkt och hemlös om pengarna tar slut.

Jag går ner på byn, Cristina, italienskan, fyller år. Jag gillar henne, väldigt vacker, fint leende. Hon hade en restaurang med sin man en gång i tiden, de skilde sig och sedan har hon levt ensam. Jag tror hon gillar mig. Vi är två ensamma människor. Jag är väldigt ensam men jag tycker om att vara ensam. Jag tror hon också gör det. Min fru är också ensam och ibland brukar hon säga att hon fattar inte varför vi är gifta?

Det kanske ligger något i den frågan men jag har  aldrig lyckats med kvinnor och långa förhållanden. Å andra sidan har jag haft två fantastiska långa förhållanden och där ensamheten varit en av de viktigaste ingredienserna för oss båda.

Det här med att skriva om tomhet och passion. Jag tänkte mycket på det då jag fick cancer och skulle opereras. Jag kom plötsligt in i ett läge där livet kanske inte var oändligt. Jag var 66 då, och jag satte upp ett tidsmål, så många år till skulle jag leva för jag ville inte svika min fru. Och tidsmålet var också satt så jag skulle känna att jag var klar, färdig med livet, i alla fall så pass färdig att jag med gott mod kunde lämna det.Det går inte att lämna det med gott mod för jag känner mig långt ifrån färdig. Operationerna gick bra och jag har passerat tidsgränsen, men känslan av att livet är ändligt är ändå stark. 

Det gäller att finna en passion. En passion som rubbar alla tvivel. Min fotografiska karriär är över. Det är möjligt att det blir någon utställning framöver för det borde det bli. Mina bilder är en unik skildring av en tid som gått. Min blogg borde också överleva, men allt detta är förvaltande. En passion är att börja från början. 

Att köpa husen på Naxos var en passion. Det är en kärleksaffär. Att skriva är också en passion. En alldeles egen värld, dessutom väldigt billig och enkel värld. Det kostar ingenting att skriva och att skriva är ett universum där man lär sig saker och ting varenda sekund man håller på, varenda sekund man är i sin bubbla. Det är också otroligt enkelt att publicera en skriven bok till skillnad från en bok med bilder. Dessutom behandlas de som skriver med en viss respekt. Fotografer behandlas som skit.

Min polare ringde igår. Häromdagen gick vi längs Paralian, gågatan och vid kajen låg det en segelbåt, en liten segelbåt där kanske två personer fick plats. Ingen sovplats utan en ren racer. En båt som var byggd i perfektion. Allt som man tävlar med blir byggt med perfektion. Det är den enkla sanningen.

Polarn som är en gamma seglare, passionerad seglare, som haft alla fantastiska segelbåtar och levt och bott på sina båtar gick bananas. 

Vi var tvungna och gå och ta en öl och snacka om båten. 

Sedan åkte han med färjan och igår ringde han några gånger. Det hade slagit till. Nu skulle det jävlar i mig köpas en sådan där bår. 5.70, snacka om konstigt namn, men en racer var det. 

- Jag satsar allt jag äger. Jag klarar mig på pensionen. Och då han säger klarar sig på pensionen så har han samma pension som mig, typ 13000 kr rent i månaden. Men, vi är fixare. Vi tror på att man klarar sig.

Några timmar senare ringde han igen och nu jävlar hade han hittat en båt i Frankrike. Nu var frågan bara hur vi skulle få hit den,,,ja, så gick samtalet och jag kunde inte låta bli och skratta.

Jag såg hur vi, en åttioåring och en sjuttiotreåring glider ut ur hamnen, drar upp spinnackern, den slår ut som en bubbla. Jag är gast, har seglat mycket i mina unga dagar, mina grannar var världsmästare i Ok-jolle och jag byggde egna båtar som sjönk, välte eller ruttnade bort. 

Jag började bli lika upphetsad som polaren, en passion började vakna till liv i kroppen. Klart som fan vi ska ha en båt. Så nästa sommar, eller till hösten ser en båt med stor blå spinnacker dundra fram i tjugo knop mellan öarna i Small Cyclades så vet ni. Det är vi.

 Man tror…

På morgonen var det 26 grader. Jag tog ut cykeln, tänkte att det kunde vara värt att köra i bergen. Jag bor ju i bergen, tre mil, varav en och en halv är bara uppför. När jag kom ner till Torget var det ganska lugnt. Cristina hängde om sina T-shirts för femte gången. Varje gång hon går ur butiken så hänger hon om, slätar till dom så det ser snyggt ut. Kiriaki kommer direkt ut och frågar vad jag vill ha,,,en Cappo, in igen och sedan kommer Yiannis ut med den, lånar min racer och kör en runda.

Mycket bra, väldigt lätt, snabb….säger han frågande och säger något om att han bjuder på fikat.

Turisterna väller in, så här års mest franska och tyska turister, mest äldre. Många väldigt gamla. Jag sitter där jag sitter. Stelios dyker upp med sin lilla dotter och känner på cykelhjulen. Jag tar en bild, skickar den till Stelios fru som tre minuter senare dyker upp och säger åt Stelios att arbetarna som bygger på deras restaurang behöver mat, fixa mackor, typ.

Kiriaki kommer tillbaka och berättar hur hon sminkar sig, för kunderna, för att de ska få se något vackert. Jag säger att det räcker med läppstift och lite svart runt ögonen. Det slår allt.

- Precis som min syster, säger hon, min syster makeup-artisten. 

- Just det, säger jag. Hon är snygg.

Kiriaki ger mig blicken och jag fattar att idag blir det inte gratiskaffe.

Irinis. 

En bra restaurang, vi är svettiga, drar på resväskor. Klockan närmar sig 2200, båten går 2230. Det är den smärtsamma insikten att min älskade dotter ska resa ifrån mig ett tag igen. Det var länge sedan hon var så länge med mig, tre veckor och jag vill behålla henne några dagar till, bara för mig själv. Vi har så mycket att tala om. Hon är inte en liten flicka, längre, hon är 33 men jag säger hela tiden 32, men det spelar ingen roll. För mig kommer hon alltid i en bit av mig att vara den där lilla flickan som plockade sten på stranden och fick välja ut några för vi visste ju att väskan skulle bli för tung.

Nu har hon lånat min handbagageväska där hon lagt en vacker skål. Hon bär hem något från ön.Klockan passerar strax 2200 men båten har ännu inte anlänt i den svarta natten, det är lite folk som reser på natten, men det ska kollas papper av tullen och vi gör oss reda att gå.

Det var en vacker middag med hennes bror, hennes pojkvän och min sons fina kompis. Jag känner en lycka då jag ser den nästan osynliga kärleken som spirar mellan min dotter och hennes lillebror som inte längre är en lillebror. Han är en vuxen man med en vuxens mans klara blick på tillståndet.

Att sitta och se på dom två, mina barn, är att sitta och se på arvet, det viktigaste jag kommer att lämna efter mig. Två människor som tagit det bästa ur mig och ur sina mödrar.

Vi konstaterar att Irinis alltid levererar det lilla extra. Det är otroligt gott och jag avslutar med en Raki som är som ett halvt dricksglas med vatten.

På piren ut mot färjan kommer den svala nordanvinden, äntligen har den vänt, den sydliga har plågat oss hela dagen. Jag kramar min dotter, jag vill minnas henne som hon är, då hon reser. Det blir ett kort farväl, minns det från hennes barndom, alla korta farväl. 

Färjan kommer in i natten, som en cirkusföreställning. 

- Hej då, pappa, säger hon och försvinner mot fartyget.

Jag, min son och hans vän Salle kör upp mot bergen och långt därborta kan vi se fartyget lämna hamnen och stäva ut till havs.

Hej då, min dotter. Ses snart.

Jag går bakom vårt hus för att kolla om det finns några plommon kvar. Det fanns det inte. Det är torrt och varmt men då jag tar dagens tredje kopp kaffe, dagens godaste, tillverkad i min egen espressomaskin, så kommer vinden långsamt genom träden där jag sitter mellan ett citronträd och ett apelsinträd.

Jag tänker på Exarchia, hur de slitna gatorna där är så sanslöst mycket mer inspirerande än vilken Stockholmsgata som  helst. Varenda vägg vibrerar av VILJA, DELTA, LÄNGTAN.

En stad kan inte vara tillverkad av skurpulver. Vi har länge trott att en stads lycka består av att rena den, göra allt perfekt, göra så inget syns. Ungefär som Hemnet,  som är den mest falska produktbeskrivningen som finns. Det finns Falu rödfärg och det finns Hemnets vita, photoshopsfärg. Falskt hela vägen, en falskhet som kostar millioner.

Jag går gatan i Exharcia tidigt på morgonen, klockan fem, nästan ensam och gatan talar till mig. Det är som träden som öppnar sig för den som är mottaglig. Väggarna är som skorpor, sargade av liv och längtan och de utstrålar så mycket äventyr och elände på samma gång, men liv, framför allt liv.

Det finns en gata på Söder, en kort sträcka, som rör sig mellan Södermannagatan, Ringvägen bort, till Renstiernas sväng tar vid. Det är den minst gentrifierade gatan på Söder. Gå dit och försök förstå vad betydelsen av brist på Hemnetsvitt betyder.

Min katt kommer och ligger i mitt knä. Jag vattnar citronträden, min fru kommer att dö av lycka då hennes tomatplanta är stor som en apelsin och fortfarande inte röd. Det får bli min bröllopsgåva till henne då hon kommer. 

En get klättrar upp på taket. Jag ger den en omgång med vattenslangen. Någon bråkar som attan i horisonten, ljudet kommer med vinden. Min granne ringer och frågar om någon slagits ihjäl. Jag lugnar henne med att jag inte hittat något lik. 

En halvtimmer senare kommer en granne och knackar på och ber om ursäkt för bråket. Det var inte acceptabelt och samtidigt ger han mig en skål med plommon.

Jag frågar om han plockat dom bakom byn?

Ja, säger han. De blev klara för två veckor sedan. Visst är de goda?

Rozalia

Gatan lutar och undet mitt bord är det kullersten. Rozalia, en restaurang i Exarchia. Jag kom precis till Aten, tog den perfekta tunnelbanan till Omonia och sedan är det 8 minuter till Hotel Exarchion.

En dusch. 

Det var en konstig tripp. På Arlanda var det som Monty Python. Hundra man före mig i säkerhetskollen, inga problem, men det blir problem då nästan varenda en börjar med att plocka ur sin dator, ta sig skorna, klä av och klä på, ha flaskor med vätska i och få gå igenom röntgenbågen fem ggr för man inte tömt fickorna. Göra allt fel som kan göras fel.

En vakt kollade in mig och en affärskille, öppnade en lucka i avskärmningen och skickade oss genom Fast track.

Sedan var planet halvtomt, säger det. Halvtomt. SAS kör med Balkan Air och de planen är nya och låter konstigt vad de än gör, piloten var fladdrig och personalen såg ut att vara fjorton. Inget jag bryr mig om. Jag är fatalist. 

Brödet kommer in, det är trettiofem grader varmt och det är inte varmt. Det drar ett stråk av frisk sälta genom gränden. Brödet är en välsignelse. Hur gör Grekerna, hur gör de som så ofta lyckas välsigna sin husmanskost. En mat som man äter överallt och man levereras med så mycket kärlek och stolthet och kyparna, vet inte hur många de är, men alla gör sitt jobb med kamratlig touch, proffsigt, ett snack och sedan är de borta.

Ja, de svettas, men inte mycket. De går ett maratonlopp på en dag och jag blir så satans sned då jag tänker på alla kafèer i mina Södermalmstrakter där folk inte kan göra kaffe. 

Jag får in maten och en öl, Mamos. 

Åh, jag dör, jag är så satan trött, sov inget i natt, Planket i helgen, det har pågått saker hela tiden, plus att jag lämnade min fru för ett tag, men då jag sitter här, ser den lutande gatan, smakar på krogens Namn; Rozalia, det är en kärlekshandling. 

Jag tror greker har krogar för att leva, för att umgås. Jag får känslan av att vilja gråta, precis som jag grät i Söndags då Billie Holliday sjöng Strange Fruit. Men, för helvete, vilken kvinna, vilken röst, vilket budskap. Stenhårt.. STENHÅRT. Den och Ebbas/ Staten och kapitalet är de hårdaste låtar som gjorts, men Strange Fruit sliter en i bitar. Den är skoningslös. 

En kvinna äter klart framför mig och begär att få ett Paketo, det som är över i ett paket. För att ta hem. I Grekland tar vi alltid hem maten efter vi ätit om det blir över. Grekerna är ett fattigt folk, de vårdar maten. de älskar maten. De har tränat på det här sedan Antiken, de vet hur man lever.

Kyparn kommer ut och slänger lite ord med mig. Han känner igen mig sedan förra gången då jag och min fru åt här och han frågar givetvis om henne.

Jag älskar det.

Jag får glass till efterrätt. Allt kostar elva euro. 

Jag har fått mat, slängt käft och fått en religiös upplevelse. Jag lämnar 2 euro i dricks, sedan går jag hem. Poliserna står i sin kravallutsrustning utanför mitt hotell. Går in och sätter på Acn på 27 grader. 

Min Scarabeo

Scarabeons ljus följer kurvorna. Jag är på väg ner till stan, blir omkörd av en tuff grekiska på motorcykel. Jag bär lätt packning. 

Vad tar en man med sig från bergen till havet? En flaska Metaxa i ena fickan, en tandborste i andra. Det är verktygen för en drömmare, en skapare bland molnen. Den stora blå, Blue Star Paros, står i hamn. Min vän skulptören, med de överjävligt vackra armarna, skapade av fyrtio års hamrande i marmor, ler mot mig, ger mig nyckeln till boningen hundra meter över havet.Hans guldtand glimmar. Det är tidig morgon. Jag säger som Hemingway. Beskriv, bara beskriv. Det är som fotografi. Bilden skapas inte i kameran. Den finns i huvudet. Beskriv, beskriv. 

Jag går de bekanta, branta, trapporna. När barnen var små hade vi race uppför. 184 trappsteg. När jag en dag fick spö av ungarna förstod jag att barndomen var över. Jag är ingen ung man längre, inte heller gammal. 73 år, 55 böcker, runt hundra utställningar. Nu vandrar jag de 184 trappstegen. Det är lätta trappsteg. Strax är jag uppe bland molnen, öppnar fönstren, ser Blue Star lämna hamnen. Vinkar till min vän, skulptören med de magiskt vackra armarna. Han ser mig inte, men vi vet båda att jag står där i fönstret och vinkar.

Det är 25 grader ute. Radion surrar i bakgrunden. Vindruvorna börjar smaka ljuvligt. Jag undrar var katten är?

Tar en bild på gardinen. Christer S tog ofta bilder på gardiner, i Fox, i Höganäs. Jag härmar, imiterar. Alla härmar vi. Hur får man idéer? Jo, genom att se och lyssna, göra efter. Inga idéer kommer från himlen. Jo kanske, om man stirrar ordentligt på den? Så har människan gjort i alla tider. Jag är bara en i raden av stirrare.

Om någon frågar mig vad jag tycker är viktigast i livet så svarar jag så här.

Att vara frisk. Sartre tyckte något annat, men han satt ju mest på äschlet och skrev.

Solen och känslan av att sätta en penna mot ett papper. 

Kärleken, att kyssa en partner, känna dennes värme. Kärleken, som det kallas. 

Det konstiga med kärleken är att det inte är det svåraste i livet. Det svåraste är att leva ett ett personligt sant liv. Att leva sin dröm. I kärlek är man oftast två eller fler som drar åt samma håll. Man har en platå man står på. Man arbetar tillsammans.

I sitt personliga liv, är man ensam om allt. Man måste ta besluten själv, man måste känna otryggheten själv. Det är därför det är så svårt att vara sann mot sig själv, eftersom det innebär eviga förluster, upplevelsen av att man ljuger för sig själv. 

Det kan också vara så att man inte har kraften och begåvningen för att leva det liv man vill leva. En 

smärtsam upplevelse kanske? Eller för att inte tala om det saknade modet?

Men, vikten av att pröva är viktig. Varje steg innebär något.

Slutet

Det regnade hårt igår och i natt. På Santorini gav sig jorden iväg, i Aten svämmade gatorna över, på Kreta försökte några locals spöa tyska turister för att de var tyskar. De har inte glömt kriget och de har inte glömt den tyska förnedringen i den grekiska krisen, som till stor del var självförvållad. Sånt talar man tyst om, precis som man gick från att se sig som bäst i Europa då det gällde coviden. Den existerade liksom inte. Nu är Grekland sämst i Europa och då sägs ingenting.

Och ändå, detta galna folk måste älskas.

Min kropp är som en en ost på en solig sten. Jag smälter långsamt, rinner ut, blir allt godare. Jag ser hur vindruvorna faller mot stengården  i den svaga vinden. Jag sätter pennan mot papperet. Jag är här, nu, i solen. Strömmen går igen, igen och igen. Går in och tar fram gaständaren, sätter på kaffe på det lilla portabla gasköket. Strax fräser det till. Det är klart, doften sprider sig genom lyan och katten kommer in och kräver skinka.

Flyktingar

Mikri Vigia, vågorna slår in, den svarta tången ligger på stranden. Ser en man leka med sin lille son. Det ser fint ut.

Precis när jag börjar köra mot Agiassos och Alyko, kommer ett störtregn av den där typen som gör att man ser inte vägen. Blir omkörd av tullens stora jeep. Den svänger av mot Alyko. En av våra hemliga favoriter på sommaren.

Jag tar till vänster till Agiassos. 

Den 24 december gick en segelbåt med flyktingar i haveri mellan Naxos och Paros. En liten båt med mer än 80 flyktingar. 16 dog på fläcken, drunknade. Nu flyter liken upp längs Naxos stränder. Igår en nioåring pojke med sin ryggsäck som var fylld med mat. En ryggsäck fylld med framtid och hopp.

Jag stannar i Agiassos, tar en bild av den disiga stranden och det vilda regnet. Vinter i världen, vinter på Naxos.

Vägen mot Chalki är uppför, raka spåret hemåt. Vägen blockeras av hundratals får som drivs till en ny plats. Jag får en flash på telefonen.

Femårig, död flicka har flutit iland i Alyko. Sedan en beskrivning av vad hon hade för kläder på sig. En av de saknade från segelbåten.

Vinter i världen. Vinter på Naxos.

Adjö på ett tag

Jag lämnar Naxos på eftermiddagen. På kajen tar Nechtario, en av tvillingarna som jag träffade för trettio år sedan, min hand och för till bröstet. Då, var han och hans bror, söner till en fiskare. Idag hyr de ut rum. 

Han stannar mig på kajen, i stormen och regnet, för min hand till sitt bröst. Han säger inget, bara blundar, sedan säger han: ” John, how is Maja, big, family, children”? 

Han håller min hand hårt, länge, mot sitt bröst, sedan önskar han mig en god resa.

Det var en stark känsla. Jag vet inte var den kom ifrån. På båten är det guppigt, blåser storm och i Kavalla snöar det och är regnkaos. 

Jag blundar, försöker hålla balansen. Vi kommer till Rafina, en klassisk hamnstad, med underbar känsla. På torget massor med små restauranger där man äter Gyros och billig mat. Familjer överallt, barn som leker, många tanter som röker elcigg.

Menyn är på grekiska. Finns inte ett engelskt ord. Jag kör en ramsa med Maruli, birra och Keftades, och så blir det. Gott, unnar mig två öl.

När jag går hem förstår jag inte riktigt vad jag varit med om. Nechtarios nästan religiösa omfamning, torget med sitt slitna golv där barnen leker och krogarna där familjerna samlades till en billig middag, i vilt samspråk, nästan som en sång till livet.

Det har hänt något, nåt som har med tiden att göra, njutningen skulle jag säga. Torget i Rafina är samma som torget i Malaga, något slitet, något där generationerna gått in en gemenskap. 

Men mest minns jag Nechtarios tystnad, regnet som piskade hans väderbitna ansikte, hans sluta ögon, den väldiga kroppen och det där: John, how is Maja…

Pappa

På båten satt den trötta pappan och barnen spelade ihjäl sig på nätet. SeaJet taxade in i Tinos, flöt in i Mykonos. På kajen stod två själar och pappan såg blek ut.Han följde med mig ut på däck, Seajet slog ett varv, vände aktern mot Mykonos väderkvarnar, full gas och rollsroycemotorerna gick igång. Ett skalv i plåten och vi var på väg igen. Paros, detta Paros, sedan rundningen av Paros, svart natt, svart natt kysser alla blöta läppar. Cornelius dansar samba. 36 grader i skuggan. Jag klev på en huggorm. Jag är stenhård och ormen fick skaffa nya gaddar om man säger så. 

Cornelius, snackar om de grå morgnarna. Vi taxade in i Naxos, Stelida, den trötta pappan vinkade adjö, jag kramade om min polare greken i hamnen, men vad fan, han säger Ciao till mig, en skäggig italienare, och strax efter får jag krama min grekiska vän. Varför ser alla ut som varandra nuförtiden? Nåja, en kram för mycket skadar inte.

Värmen är cool, den tar, jag är snygg, ser ut som en spaggetihandlare, säger min fru. När vi kör in i Chalki applåder fransmännen. En seger för sverige och mina vita cykelbyxor. Den trötta pappan är idag på Amorgos. Jag önskar lycka till.

Jag minns våren och vintern första året på ön. Varenda dag superstrikta restriktioner, folk vaccinerade sig inte och vi hade mask överallt, även de som vallade getterna i bergen hade absurt nog mask. Vi fick fylla i papper varenda gång man rörde sig, man fick inte fika inne, alla satt ute på en bänk vid havet och låtsades som man just kommit på att man måste knyta skorna.

Sedan ringde Per Erik, vi tog första sprutan i Älvsjö. DÅ kände jag en slags frihet för första gången. Jag hade ändå två polare som dött och en del som mått superdåligt. Första sprutan, den skulle ge bra skydd och jag trodde att det skulle räcka,,,så gick tiden, Delta, vad fan detta Delta och det var i igång igen. Distans, distans, skydd, rädsla ofrihet, och den andra sprutan på Sabbatsberg,,,,

Men nu, riktigt lycka, känsla av frihet,,,givetvis hade restriktionerna på ön börjar skruvas åt igen, alldeles för många vaxade sig inte. Friheten började kännas begränsad igen, det ströps på. Nu drogs en skarp linje mellan vaxat och ovaxat. De vaxade var välkomna överallt, de ovaxade ingenstans, men eftersom majoriteten var ovaxade tyckte kafe och krogägarna att det var ingen idé att ha öppet eftersom de inte fick några gäster.

Satan, det hårdnade ännu mer, gränsen mellan vaxat och ovaxat blev ett ställningskrig. Man orkade inte med varandra och som i alla lägen är det lättare att gnälla och göra ingenting, dvs inte vaxa, så problemet kvarstod och frihet beskars för alla och olusten ökade.

Så kom Omikron, som en grekisk bokstav. Nu blev det plötsligt slut på allt.

Den tredje sprutan skulle tas, alla över 60 som inte tog den skulle räknas som ovaccinerade och de ovaccinerade får inte göra någonting och de som inte vaxade sig och var över sextio fick böter på tusen spänn i månaden. 

Och vad var Omikron? Vad står de för?

Kvinnan och havet

Vinden viker ner sig. Värmen återkommer och med den tystnaden. En kvinna, en gammal kvinna, kommer till stranden. I sin högra hand en käpp, i den vänstra armen håller dottern ett stadigt tag. Bakom går dotterdottern. 

De är på väg mot vattnet. Dottern slänger moderns käpp på stranden, de kliver i vattnet, det långgrunda vattnet. I horisonten ser man Cosmotebåten stäva iväg mot Santorini. Modern, den gamla modern, alla urjordens mödrar, sjunker ner i vattnet, hon suckar lyckligt, hennes dotter ser på och bakom står dotterdottern.

Jag går och tar en espresso.Min fru dricker cappo, det är starkt kaffe. Scopelitos, är på väg tillbaka mot Naxos efter sin morgonrunda och min fru ser på mig. Hennes ögon glänser, det är nog lycka och i vattnet rör sig den gamla kvinnan som urmödrar alltid har gjort, som en fisk med långsamma, mogna rörelser. 

Ålder

Den heliga måltiden. Italienarna i filmen 1900 äter några vackra måltider efter de skördat, sedan kommer nazisten och slår en katt i väggen. Jag ligger på en säng med vitt överkast. Jag hade tänkt överraska min älskling med det vita, men hon stannade i Sverige. Brasan brinner, solen ligger på ute och jag eldar i kaminen. På magen har jag en blandning av linser, spagetti och en massa grönsaker jag kokat ihop.

Jag känner mig som en tandlös gubbe från 1:a världskriget som tuggar utan tänder på en köttbit. Tandläkaren tog hand om mig idag, men det betyder inte att jag är i form, snarare jävligt sliten, men för att leva måste man äta. 

Jag äter liggande på det vita med en tallrik på magen, brasan sprakar och solen finns där ute. I Skogsnäs, åt vi älgkött och potatis och grönsaker från Sarahs land. Det var minus 20 utanför dörren och maten smakade så där som mat smakar då det handlar om liv och död. 

Mat, kärlek, liv.

Varje dag har sin plåga, men varje dag har sin andra sida på myntet. Vid 73 års ålder kan jag meddela några ömsinta råd. Den första och värsta myten är att det blir enklare då man blir äldre, eller jag ser fram emot pensionen. Glöm det tramset. Min vän kirurgen sa en gång: Att bli gammal är ett helvete. 

Han visste vad han sa, Doktorn.

Jag lyfter försiktigt tallriken från det vita överkastet. En dag kommer min älskling farande och då ska det fortfarande vara vitt och oskuldsfullt. Eller för att säga som Tina Turner: Sometimes we make it nice and easy, och sedan kommer det,..... sometimes we make it wild and crazy,,,,

Rock on…

Sydvind

Illamående, trött, myggbiten.

Sydvind är helvetet. Efter ett tag märker man att man mår skit då det blir sydvind. Ofta varmt, stark fuktighet och allting blir surt och grinigt.

Lovat köra grannen till flyget. Kan inte sova på natten. Börjar med att sova i vårt vanliga hus men ACn är sönder och det är för varmt. Utanför fönstret känner jag hur fukten från havet lägger sig som en vidrig tvångströja över allting. Provar med tre fläktar men det går inte. Kliver upp, går naken till vårt andra hus. Nu är myggen vakna och givetvis får man sig några elaka knottbett, innan jag kommer in och kan sätta på Acn. Det går ett tag, Acn och fläkten är bra men fläkten börjar låta.

Blir galen, kliver upp och stänger av fläkten.

Det är fortfarande för varmt, klockan än nu två på natten och om tre timmar ska jag kliva upp och köra henne till flyget.

Det kliar överallt. Jävla mygg. Byter hus igen och får en ny omgång av myggarmadan.

Sommnar till slut. Hur och varför vet jag inte, men det blir två timmar sömn. Det är så här dom har det mina polare som har krog och café. Två timmars sömn varje natt i två månader. Tro fan att de är bleka, närmast gröna i fejan.

.