Saga.

 

Saga, min mor föddes 1930, som Gahnström och blev gravid med mig som 18-åring. Jag vet inte vad som hände, jag fick i alla fall aldrig träffa min far. När han dog och jag var nästan femtio år, så kom det ett besked från Fonus och jag kunde läsa mig till att han hade en hel del andra barn än mig.

Mamma bodde i lycksele och jobbade som damfrisörska, var Luciakandidat och blev gravid med mig och jag föddes den 26 juli 1949. Två kg och en månad för tidigt. Det var nog jobbigt för mamma, ännu jobbigare var nog att hennes pappa tog avstånd från henne då hon blev gravid. När jag föddes kröp dock hennes pappa till korset och jag blev ett älsklingsbarn, men redan efter ett år lämnade mamma och jag Lycksele för att åka till Skeppsholmen i Stockholm där hennes äldre syster Maja hade fått jobb på "Markenteriet", stället där befälen och Flottans  pojkar åt sina luncher och fikade.

Skeppsholmen blev min första anhalt i livet. Och konstigt nog kom den korta tiden, 3 år, att färga mig mycket. Jag var ju så liten men mina minnen och känslor slogs ihop eftersom vi ofta åkte till Skeppsholmen och hälsade på min mormor och morfar. Min morfar var handelsresande som man sa på den tiden, Han sålde spisar, körde omkring i en amerikanare, där spisen stod i den stora bakluckan, sedan ringde han på, frågade om Damen i huset ville komma ut och kolla på en ny spis. Han var tydligen duktig på att sälja, men fick också ganska snabbt problem med hjärtat och på Skeppsholmen satt han mest inne och käkade opium mot hjärtproblemen.

1950 och fram till mitten av femtiotalet var Skeppsholmen militärt och det var en grind nere vid Skeppsbron som hindrade allmänheten att komma in. Det fanns bibliotek,, fisk och köttaffär, frisör, en kiosk och min släkts Markan där maten delades ut. På mognarna kom brödbilen med frallor, som luktade himmelskt och som skulle skäras upp i två delar. Ibland kom isgubbarna med sina svarta skinnförkläden och bar in stora fyrkantiga isbitar till kylskåpen. 

Det var ett spännande liv, och efter ett tag var hela familjen där, mamma och jag, mormor och morfar, tvillingarna Kurt och Allan och min ljuvliga moster Maja.

På bilden firar vi  Lucia med beväringarna, jag tror mamma blev förtjust i en, mormor fick säga till henne att hon hade en man i Sundsvall, och det slutade med att vi åkte tillbaka till Sundsvall. Mycket av den här tiden är dold i dunkelt eftersom jag aldrig lyckades reda ut mammas bakgrund, min biologiska pappa osv, för då jag började leta så var det för sent, ingen hade något att säga eller var döda.

Vårt ställe på Skeppsholmen, som ligger mellan Skeppsholmskyrkan och entrèn till Moderna museet. Vi bodde på ovanvåningen, och Markan och det stora köket var på bottenplan. Senare stängdes Markan och Mormor som då var ensam kvar och drev kafeet med Maja, flytttade ner till en byggnad som låg vid vattnet bakom Af Chapman. Idag finns inte huset kvar, det revs, och ersattes med Konsthögskolan. Det sista min mormor gjorde för mig var att fixa en fyrarummare med strandtomt på Skeppsholmen till mig, men jag tackade nej. Ville hellre bo på Söder vilket jag på något vis har ångrat hela livet.

Mamma, brorsan och jag och mon mosters Majas dotter Kristin. Den där flaggstången var mitt livsprojekt, jag försökte klättra upp i den och misslyckades alltid.

Mamma var en ganska glad lax, hela min släkt var fantastiskt roliga, varma människor. Min moster Maja var en människa som en del konststuderande kommer ihåg från Fiket på Skeppsholmen, tuff,  varm och spirituell, en människa man aldrig glömmer pga av sin värme och sina goda bullar.

Maja, gifte sig med Harry och de bodde i Bandhagen, ett tag bodde jag hemma hos dom. Jag minns att de hade en ettrig papegoja. Maja fick problem med njuren, cancer och en av mina värsta stunder i livet var då jag hälsade på henne på Södersjukhuset. Det fanns inte i min värld att min moster Maja skulle kunna bli sjuk, men en dag så var hon borta. Kvinnorna i min släkt var av ett speciellt virke, varma, starka, snacksaliga, tuffa, jag växte upp med dessa fantastiska kvinnor. De påverkade mig på alla sätt. Harry och Maja kom en gång till mig, hade precis flyttat in i min första lägenhet på Blekingegatan, det ringer på dörren och utanför står Harry och Maja med lite möbler, mattor och saker så lyan skulle bli ombonad. 

Vi var ju arbetarklass och att gå på vernissage och konsthallar fanns inte på kartan, men en gång då jag hade en utställning på Kontrast på Hornsgatan kom Maja in med en bukett blommor. Jag såg hur nervös hon var, men hon kom och det var helt fantastiskt.

Harry, som hon gifte sig med var en skön lång lirare som sålde choklad vill jag minnas.Han körde folkvagn och hade alltid handskar på sig som värsta formel!förare. När de kom till Sundsvall för den årliga semesterresan upp Vormträsk utanför Lycksele sov i vi sju stycken i vår lilla etta på Bergsgatan och det var en sann högtid.

Hela släkten Gahnström på Markan. Kurt och Allan, tvillingarna, var den positive och den negative. De var mina favoriter, förebilder. De körde amerikanare och jobbade på Järnkompaniet i Götgatsbacken. De frågade mig alltid vad jag körde för bil och om jag tjänade några pengar och varför inte jag som tagit studenten inte hade ett riktigt jobb. De var alltid trötta efter jobbet, men varje gång jag passerade Markan, dit de körde ofta för att käka lunch hos mormor och snacka lite, så avslutades sessionen alltid med att de stack åt mig 20 kr eller kanske femtio kr. När jag blev äldre och hade en stor vernissage på Stadsmuseums gård kom Kurt ner med några arbetskamrater för att käka lunch på museet. Han såg mig och frågade vad jag gjorde där? Jag visade bilderna som hängde ute på hela gården och sa att dom var mina. Han stod tyst ett tag och sedan sa han: "Jäklar, vad stora dom är", sedan bjöd han på lunch. Dagen efter kom både Kurt och Allan med arbetskamrater och presenterade mig för sina arbetskamrater som "Sagas pojk" på Västerbottenmål.

                                                  Saga, Kurt och Allan i köket

 Maja och Kurt

                                             Saga och Maja vid kvällsstädningen.

Vi flyttade till Sundsvall, Bergsgatan 49, en etta på 32 kvm. Jag fick en lillebror, Per och vi började ett nytt liv. Jag tror mamma hade det ganska jobbigt med att vara ensamstående, ingen pappa till mig, men sin fantastiska släkt Hur hon träffade Bertil, min styvpappa, som jag kallar pappa, vet jag inte riktigt hur det gick till. Jag kan bara säga en sak tydligt: Det var en mycket bra man som kom från ganska kärva förhållanden, hade drömmar och jobbade sig uppåt men fick aldrig njuta av sötman av sitt arbete. Han dog strax efter femtio och samma gäller mamma. Hon fick liksom aldrig gå i mål. Hon dog också alldeles för tidigt.

Når Saga träffade Bertil jobbade han på lagret på en fin skobutik i Sundsvall, han var duktig och jobbade sig uppåt, fick sälja skor, var duktig på det. Han kom från fattiga förhållanden, bland annat hade de aldrig riktigt råd att skaffa bra glasögon till honom så han fick alltid sitta längst fram, men han kämpade på.

Vi bodde i vår lilla etta, på något vis var det en fin tid, ett rum och brorsan och jag sov i köket, kallvatten, inget dagis, inget fritis, vi var alltid ute, idrott dygnet runt. Jag hade som liten problem med mina öron, varje höst och vår fick jag sticka hål på trumhinnorna för det blev var och jag hörde dåligt. Mamma och pappa jobbade på nätterna, vi sov ensamma hemma vissa nätter, en granntant ovanför var vår skyddsängel om något skulle hända. Brorsan och jag hade kul tillsammans även om vi kanske var lite för ofta uppe på sjukhuset för att sy något som gått sönder på kroppen efter alla våra vilda äventyr.

Bröllopsmiddagen. 

Jag fick aldrig riktigt ordning på om mamma gifte sig med Bertil för hon behövde trygghet, eller om de verkligen älskade varandra? Jag kanske inte ens har något med det att göra, men de respekterade varandra väldigt bra, jobbade fint ihop och jag minns aldrig några riktigt elaka gräl. Det kändes som om de byggde en framtid tillsammans och det gjorde de ju också.

Mamma var egentligen konstnärligt intresserad. Jag kanske har fått en del av det från henne och det här med ekonomin från Bertil. Saga klippte ur fina bilder från tidningen Året Runt och ramade in och satte på väggarna och de starkaste minnena jag  hade av Bertil var hur han kämpade för att skaffa sig en ekonomisk utbildning genom Hermods brevkurser. Han låg ofta på nätterna i soffan och pluggade ekonomi och budgetar. 

Mamma var en spillevink, en liten partypingla, hon gillade fest, dans och göra fint hemma, tända ljus och laga  god mat. Hon var sannerligen en fin mamma. Jag kan inte säga något ont om Bertil, han gjorde allt för att vi skulle få det bra, men på något vis tog jag aldrig honom riktigt till mitt hjärta. Det kanske var otacksamt, samtidigt som han var bra på alla sätt. Kanske det här att min riktiga pappa aldrig blev av påverkade mig? Jag minns när jag var kanske sju år då mamma och pappa skulle förklara för mig att Bertil inte var min riktiga pappa, men att han var min pappa ändå. Det var ju min bror som hade honom som biologisk pappa, men jag tror att jag ända tills jag var femtio år, då och då tänkte att det var brorsan som saknade sin biologiska pappa, inte jag. Det slog slint där någonstans? Om det har påverkat mig? Svårt att svara på, troligtvis.

Bertil, han hade en bror, Stig, som bodde i Östersund, Stig hade tre fina döttrar och de hälsade på oss ibland. Det var alltid ett äventyr. Bertil hade ju den klassiska rollen att jobba ihop pengarna till familjen, men mamma jobbade också, på Sidsjöns sjukhus i köket och sedan städade de på nätterna någon dag i veckan. När jag tänker på hur moderna barn övervakas och hur vi hade det, så är det en annan värld. Jag sysslade med alla sorters idrott, mina föräldrar kom aldrig på någonting. Hur skulle det gå till? De jobbade ju sex dagar i veckan. Sedan skulle de ju hem och äta och sova och som Bertil, plugga ekonomi på nätterna. Bertil hade ju en dröm om att starta en egen skobutik och därför pluggandet. Till slut fick han låna lite pengar och i samma veva flyttade vi till vår nya lägenhet som också låg på Bergsgatan. Vi flyttade in i en trea med heltäckningsmattor i hallen och badrummet, varmt vatten, badkar, och där grundlade jag min längtan efter bada badkar. Jag bade i princip i badkaret varje dag.

Vi var ju många som flyttade till det nya bostadsområdet fån vårt gamla kvarter, men just flytten, tror jag var 12 år var början på slutet för den goda tiden. Att spara och starta en skoaffär blev ett tungt jobb. Det var en liten affär, mamma började snabbt hjälpa pappa på affären. De sålde skor och sedan skinn till skomakare. Vi bytte plötsligt från att vara arbetarklass till att bli borgare och jag minns att för första gången någonsin i min släkt röstade någon på Folkpartiet. Det var Bertil som kände att han tagit ett nytt steg i livet.

De betalade 25 000 kr för sin HSB-lägenhet och på något vis kom det på tal om att de kanske skulle åka på semester. Det hade blivit populärt med charter och resan skulle gå till Mallorca. Ingen av dom, ingen i hela min släkt hade rest utanför landet, men så åkte det iväg till Mallorca. På något vis brast mammas nerver, de var första gången jag såg det, eller rättare sagt, kände det. Hon kom hem som ett vrak, fick lägga in sig på sjukhus. Det slutade i alla fall med att hon kom hem efter någon dag, vi snackade aldrig mer om Mallorca, men inom mig kom det att växa fram en längtan att en gån gi framtiden skulle jag ta mamma till Mallis, vi skulle gå på restaurang och se på fina uppträdanden. Den drömmen hängde med mi länge, men blev aldrig av.

Affären rullade på, kanske inte så bra som man hoppades och pappa slet, han drog ett tungt lass med alla sina tankar på ekonomin och också mamma som började ligga hemma mer, må dåligt, mådde ofta illa. Brorsan och jag tänkte väl inte så mycket på det eftersom vi höll på med våra idrotter dygnet runt och jag hade ju också börjat få smak på det andra könet.

En dag mådde mamma så dåligt i nerverna att hon åkte till Sidsjöns mentalsjukhus och blev inlagd. Hon skulle få elchocker.

Dagen efter hon fått dom följde vi med pappa upp till sjukhuset. Det var en solig dag, mamma satt i ett stort vitt rum där solen strålade in. Hon verkade bara som vanligt, tog våra händer, men jag kände att hon satt som i en kupa och ogenomträngligt glas. 

När vi gick hem, de branta backarna ner till Bergsgatan sa vi inte så mycket. 

Pappa lagade vår favorit, pannbiff. Han stod i köket med böjd rygg och då han serverade maten sa han :Ät mycket, pojkar.

Det var den dagen jag förlorade min mamma.

Brorsan och jag sov ofta i samma säng. Här är vi sjuka båda två. Jag var ju kanske ett lite klent barn, hade ofta problem med öroninflammationer, fick operera öronen så ofta så jag fick inte bli stridspilot trots att jag ville det. 

Efter att mamma kommit hem från elchockerna började en ny tid. Pappa var på jobbet hela tiden, hade en anställd som hjälpte till och mamma kom ner då hon orkade, men när jag ser på det nu så hade hon börjat falla isär. Hon var verkligen ingen dålig mamma, hon kämpade på trots hon mådde skit och gick ner till skoaffären då hon orkade, men det blev en dubbel börda för pappa. Han började oroa sig på allvar och fick två magsår, och en hemsk tandinflammation som höll på kväva honom.

Jag var ju äldre än brorsan och de tre åren blev ju tydliga då jag blev uppåt 15 år och skaffade mig andra intressen, cyklade mycket, tävlade, körde bil på nätterna och var ute och röjde. Brorsan blev kvar hemma med pappa och mamma på kvällarna.

Vi hade vår fantastiska sommarbostad i Fläsian. Jag tror det var den finaste tiden i mitt liv, denna enorma frihet som vi hade hela somrarna. Brorsan badade hela tiden, medan jag byggde båtar och gjorde pilbågar och med tiden fick jag en riktigt fin pilbåge. På kvällarna började jag läsa och efter ett tag blev jag helt galen i böcker, kunde läsa dygnet runt och kanske skulle jag ha försökt att bli författare direkt efter jag tagit studenten. 1969 tog jag studenten, men det var en märklig tid, jag fick gå om ett år eftersom jag tränat så mycket att jag inte kom inte på ekonomilinjen, så ett år gick jag på ekonomisk fackskola, innan jag fick flytta till samma årskurs på gymnasiet. Jag kom helt enkelt ett år efter.

Når jag tog studenten var ju frågan om vi skulle skippa studentmössorna och inte heller springa nerför trappan till de väntande. För mig var det en omöjlighet. Min far, Berti, stod på gatan och väntade. Jag, hans son, hade gjort det han hade drömt om i hela livet. Tagit studenten. Han hade slitit och kämpat för familjen och nu stod han och väntade på att jag som förste i släkten ta studenten. Det var stort.

Jag tog studenten och hade ett år på mig innan jag skulle göra lumpen som kustjägare. Då blir Bertil sjuk, obotlig cancer. Lungorna. Han hade rökt hela livet. 

När jag hälsade på honom hemma var han mager, låg i en säng och spydde och mådde illa. Det fanns inget att göra. Han dog ganska snabbt, blev bara 53 år.

Mamma var nu ensam och frågan kom ju direkt:Vad ska vi göra med affären? Jag sa nej direkt. Det sista jag skulle göra var att ställa mig i en skoaffär. Det blev min bror, 19 år spm fick ta över affären. Jag fattar inte hur han klarade det, men det gjorde han. Mamma låg mest hemma och tynade bort, de gånger hon orkade gick hon ner på affären, men hon tillförde inte så mycket. De sista åren med mamma var en slags sorg och jag kände hela tiden att jag borde göra något för henne, men vad? 

 En natt 1983 somnade hon in bara, då var hon 53 år, samma ålder som Bertil dog i.

                                                  Saga och Bertil på Bergsgatan 49.

I många år tänkte jag på att jag kanske hade haft en dålig barndom, med min ickeexisterande biologiska pappa och jag kan gott erkänna att jag var ganska less på mamma ibland då hon mådde dåligt de sista tio åren av sitt liv efter att Bertil gått bort, men jag förstod med tiden att jag faktiskt haft en fantastisk familj, en kämpande familj och en underbar släkt. Jag förlät min mamma.  Hon gjorde allt för mig, hon rådde inte för att hon inte orkade. Bertil fick inte leva länge nog, ingen av dom fick leva länge nog, för att se frukterna av sitt arbete, eller få se mina barnbarn. I det finns en saknad, men man får bara ett liv och det får man vara tacksam för.