Om tiden
Ligger på en skön säng, det är sol ute men storm, satans jävla storm. Funderar på läget. Jag får allt mer lust att ta alla mina bilder och kasta dom i en sjö, lägga ner allt som har med kulturen att göra. Stänga av helt enkelt, för jag känner ju att jag hör inte hemma någonstans. Jag förstår inte vad de unga gör? Jag vet inte ens VAR de gör sina grejer? Jag vet inte heller hur fan de kommunicerar med varandra. Det är en grej, den andra är AI, känns som en helt hopplös konkurrent,, jag menar, man säger, men alla kan ju se vad som är AI och inte..det är precis inte det man gör. Och då man går på vernissagerna så är medelåldern 67. Och på de stora fotofestivalerna i Sverige är det teknik, eller märkliga teoretiska samtal som känns som en slags dålig terapi. Några berättelser finns inte. Vad gör jag? Jag går tillbaka till de gamla hjältarna. Jag väntar och när jag väntat tillräckligt, vilket inte kommer att vara speciellt länge, så kastar jag allt i sjön. Just den tanken, att kasta i sjö
